Kolosserbrevet 1:1–29

1  Från Paulus, en apostel för Kristus Jesus genom Guds vilja, och Timoteus,+ vår broder.  Till de heliga i Kolọssai, trogna bröder förenade med Kristus: Må Gud, vår Far, visa er generös omtanke och ge er frid.  Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesus Kristus Far, när vi ber för er.  För vi har hört om er tro på Kristus Jesus och den kärlek ni har till alla de heliga  på grund av det ni hoppas på, det som är reserverat åt er i himlen.+ Ni har tidigare hört om detta hopp genom sanningens budskap, de goda nyheterna,+  som har nått fram till er. De goda nyheterna bär frukt och växer till i hela världen,+ precis som de har gjort bland er ända sedan ni fick höra om Guds generösa omtanke och fick ingående kunskap om den sådan den verkligen är.  Detta fick ni lära er av vår käre medarbetare Ẹpafras,+ som är en trogen tjänare åt Kristus och en representant för oss.  Han har också berättat för oss om den kärlek som anden hjälpt er att utveckla.  Från den dag vi fick höra om er kärlek och tro har vi därför ständigt bett för er. Vår bön* är att ni ska fyllas av den sanna kunskapen+ om hans vilja och få all vishet och andlig insikt,+ 10  så att ni kan leva värdigt Jehova+ och glädja honom i allt, medan ni fortsätter att göra alla slags goda gärningar och växer till i den sanna* kunskapen om Gud.+ 11  Vår bön är också att hans storslagna kraft ska ge er den styrka ni behöver,+ så att ni kan uthärda allt med tålamod och glädje,+ 12  medan ni tackar Fadern, som har gjort er värdiga att få del i arvet som tillhör de heliga,+ som är i ljuset. 13  Fadern har räddat oss från mörkrets myndighet+ och överfört oss till sin älskade sons rike. 14  Med hjälp av Sonen har vi blivit friköpta genom en lösen, ja, vi har fått förlåtelse för våra synder.+ 15  Han är den osynlige Gudens avbild,+ den förstfödde av allt skapat.+ 16  För med hjälp av honom skapades allt annat i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga,+ vare sig det gäller troner eller herradömen, regeringar eller myndigheter. Ja, allt annat har skapats genom honom+ och för honom. 17  Han är före allt annat,+ och med hjälp av honom har allt annat blivit till. 18  Han är huvudet för kroppen, församlingen.+ Han är början, den förstfödde från de döda,+ så att han kunde bli den som är först i allting. 19  För Gud ville att hela fullheten skulle bo i honom,+ 20  och genom honom ville han försona allt annat med sig själv,+ både det på jorden och det i himlen, och skapa fred med hjälp av blodet+ som utgöts på tortyrpålen. 21  En gång var ni ju långt borta från Gud och var hans fiender,+ för ert sinne var inriktat på onda gärningar. 22  Men nu har han försonat er med sig själv genom honom som gav sin fysiska kropp i döden,+ för att ni skulle kunna vara heliga och fläckfria och fria från anklagelse inför honom.+ 23  Det förutsätter naturligtvis att ni förblir i tron,+ orubbliga+ och på en stadig grund,+ och inte släpper taget om det hopp ni har fått genom de goda nyheterna som ni har hört och som har predikats i hela skapelsen under himlen.+ Åt dessa goda nyheter har jag, Paulus, blivit en tjänare.+ 24  Jag gläder mig över att få lida för er,+ och jag genomgår de fysiska prövningar som återstår på grund av Kristus.+ Detta gör jag för hans kropp, som är församlingen.+ 25  Jag blev en tjänare åt den här församlingen enligt det ansvar*+ som Gud har gett mig: att helt och fullt predika Guds ord till nytta för er, 26  ja att predika den heliga hemlighet+ som har varit dold tiderna igenom+ och för gångna generationer. Men nu har den blivit uppenbarad för hans heliga.+ 27  Gud har med glädje gjort den heliga hemligheten,+ denna underbara skatt, känd för de heliga bland nationerna. Hemligheten är Kristus i förening med er, hoppet om att ni ska bli förhärligade med honom.+ 28  Det är honom vi förkunnar om genom att vägleda och undervisa alla människor med sann vishet, så att vi kan föra fram varje människa inför Gud som en mogen lärjunge i förening med Kristus.+ 29  Med det målet i sikte arbetar jag hårt och anstränger mig med hjälp av hans kraft som så mäktigt verkar i mig.+

Fotnoter

Eller ”anhållan”.
Eller ”ingående”.
Eller ”förvaltaruppdrag”.

Studienoter

Första Korinthierbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. En papyruskodex som är känd som P46 visar att avskrivare använde titlar på bibelböcker. Denna kodex innehåller nio av Paulus brev och dateras ofta till omkring 200 v.t., vilket gör den till den tidigaste tillgängliga samlingen av hans brev. I inledningen till Paulus första inspirerade brev till korinthierna i den här kodexen står titeln Pros Korịnthious A (”Till korinthierna 1”). (Se ”Paulus första brev till korinthierna” i Mediagalleriet.) Andra tidiga handskrifter, till exempel Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus från 300-talet v.t., innehåller samma titel. I de handskrifterna förekommer titeln både i början och i slutet av brevet.

Kolosserbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. (Se studienot till 1Kor Titel.)

Från Paulus … och Timoteus, vår broder: Det var Paulus som skrev det här brevet till kolosserna, men han inkluderar Timoteus i den inledande hälsningen. Timoteus var med Paulus i Rom när Paulus skrev det här brevet under sin första fångenskap där, omkring år 59–61 v.t. När Paulus kallar Timoteus ”vår broder” syftar han på ett andligt släktskap. Det verkar som att Timoteus också var i fängelse i Rom någon gång under den här tiden. (Flp 2:19; Heb 13:23)

en apostel för Kristus Jesus: Se studienot till Rom 1:1.

apostel: Det grekiska substantivet apọstolos är avlett av verbet apostẹllō, som betyder ”sända”, ”sända i väg (ut)”. (Mt 10:5; Lu 11:49; 14:32) Grundbetydelsen framgår tydligt av Jesus uttalande i Joh 13:16, där det återges med ”den som är utsänd”. Paulus var kallad till att vara apostel för nationerna, eller icke-judarna, och utvald direkt av den uppståndne Jesus. (Apg 9:1–22; 22:6–21; 26:12–23) Paulus bekräftade att han var en apostel genom att hänvisa till att han hade sett den uppståndne Herren Jesus Kristus (1Kor 9:1, 2) och att han hade utfört underverk (2Kor 12:12). Paulus hade också förmedlat helig ande till döpta troende, vilket var ytterligare ett bevis för att han verkligen var en apostel. (Apg 19:5, 6) Även om han ofta talar om sig själv som apostel räknar han sig aldrig som en av ”de tolv”. (1Kor 15:5, 8–10; Rom 11:13; Gal 2:6–9; 2Ti 1:1, 11)

heliga: I de kristna grekiska skrifterna omtalas Kristus andliga bröder i församlingarna gång på gång som de ”heliga”. (Apg 9:13; 26:10; Rom 12:13; 2Kor 1:1; 13:13) Det här ordet används om dem som förts in i ett nytt förhållande till Gud genom det nya förbundet, som trätt i kraft genom ”blodet av ett evigt förbund”, Jesus utgjutna blod. (Heb 10:29; 13:20) På det sättet har de blivit helgade, renade och förklarade ”heliga” av Gud. Han tillskriver dem detta heliga tillstånd redan när de börjar sin helgade kurs på jorden, inte först när de dött. Bibeln ger därför ingen grund för att individer eller organisationer kan förklara människor ”heliga”, dvs. helgonförklara dem. I en del bibelöversättningar återges det här ordet med ”helgon”. Petrus säger att de ”ska vara heliga” därför att Gud är helig. (1Pe 1:15, 16; 3Mo 20:7, 26) Ordet ”heliga” syftar på alla som blir förenade med Kristus och blir hans medarvingar. Mer än 500 år innan Kristus efterföljare omtalades med detta ord avslöjade Gud att människor som kallades ”den Allrahögstes heliga” skulle få regera tillsammans med Kristus. (Dan 7:13, 14, 18, 27)

Må ... visa er generös omtanke och ge er frid: Paulus använder den här hälsningen i 11 av sina brev. (1Kor 1:3; 2Kor 1:2; Gal 1:3; Ef 1:2; Flp 1:2; Kol 1:2; 1Th 1:1; 2Th 1:2; Tit 1:4; Flm 3) Han använder en liknande hälsning i sina brev till Timoteus, men då lägger han till egenskapen ”barmhärtighet”. (1Ti 1:2; 2Ti 1:2) Forskare har påpekat att Paulus, i stället för att använda det vanliga ordet för ”hälsningar”, chairein, ofta använder ett grekiskt ord som låter ungefär likadant, chạris, något som visar att han önskar att församlingarna ska få rikligt med ”generös omtanke”. (Se studienot till Apg 15:23.) Ordet ”frid” för tankarna till den vanliga hebreiska hälsningen shalọ̄m. (Se studienot till Mk 5:34.) När Paulus använder uttrycken ”generös omtanke” och ”frid” betonar han tydligtvis det goda förhållande som kristna har fått till Jehova Gud tack vare lösenoffret. Och när han beskriver var den generösa omtanken och friden kommer ifrån, så omtalar han Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus som två olika personer.

de heliga: Se studienot till Rom 1:7.

Kolossai: En stad i sydvästra Mindre Asien. På Paulus tid låg staden i den romerska provinsen Asia. (Se Ordförklaringar under ”Asia” och Tillägg B13.) Den låg i Lykosdalen vid en stor handelsväg som förband städerna på Egeiska havets kust med städer i öst. Under det första århundradet hade grannstäderna Laodikeia och Hierapolis också blivit viktiga städer i den här regionen. Kolossai fortsatte att vara känt för sina textilvaror framställda av fin ull som var färgad rödlila, en färg som kallades colossinus. Ruinerna av den forntida staden, som ligger 4 km från staden Honaz i Turkiet, har ännu inte grävts ut.

bröder: Ibland syftar uttrycket ”bröder” på både män och kvinnor.

Må Gud, vår Far, visa er generös omtanke och ge er frid: Se studienot till Rom 1:7.

Vi tackar alltid Gud … när vi ber för er: Eller möjligen ”Vi tackar Gud … och ber alltid för er”. I en del översättningar förbinds ”alltid” med ”tackar Gud”, medan andra översättningar förbinder det med ”ber”. Den grekiska texten kan förstås på båda sätten.

tjänare: Bibeln använder ofta det grekiska ordet diạkonos om någon som troget och ödmjukt betjänar andra. (Se studienot till Mt 20:26.) I Rom 15:8 används det här ordet om Jesus. (Se studienot.) I den här versen (1Kor 3:5) beskriver Paulus sig själv och Apollos som tjänare som hjälpte korinthierna att bli troende. I likhet med alla döpta kristna utförde de en tjänst som inbegrep att fylla andras andliga behov. (Lu 4:16–21)

tjänare: Bibeln använder ofta det grekiska ordet diạkonos om någon som troget och ödmjukt betjänar andra. Ordet används om Kristus (Rom 15:8), tjänare till Kristus (1Kor 3:5–7; Kol 1:23), församlingstjänare (Flp 1:1; 1Ti 3:8), tjänstefolk (Joh 2:5, 9) och myndighetspersoner (Rom 13:4).

Epafras: En trogen tjänare i Kolossai som besökte aposteln Paulus i Rom under hans första fångenskap. Det verkar som att Paulus inte hade varit i Kolossai när han skrev det här brevet (Kol 2:1) och att Epafras hade varit med och startat församlingen där (Kol 1:6–8; 4:12, 13). Namnet Epafras är en förkortning av Epafroditos. Men Epafras ska inte förväxlas med Epafroditos från Filippi. (Flp 2:25) Epafras från Kolossai nämns också i Flm 23.

tjänare: Se studienoter till Mt 20:26; 1Kor 3:5.

den kärlek som anden hjälpt er att utveckla: Ordagrant ”er kärlek i ande”. Uttrycket visar vilken slags kärlek de kristna i Kolossai visade. Det var den osjälviska kärlek grundad på principer som är ett resultat av att man leds av Guds heliga ande. (Gal 5:22)

den sanna kunskapen: Eller ”den ingående kunskapen”. Det finns två ord i de kristna grekiska skrifterna som ofta översätts med ”kunskap”: gnọ̄sis och epịgnōsis. Här används epịgnōsis, som är en förstärkt form av gnọ̄sis (epị betyder ordagrant ”på” men förmedlar här tanken på ”ytterligare”). Beroende på sammanhanget kan det betyda ”ingående (exakt; fullständig) kunskap”. (Se studienot till Rom 10:2.) Här använder Paulus ordet för att visa att alla mogna kristna måste vara förenade med sina medtroende när det gäller att få sann kunskap om Guds son, Kristus Jesus. (1Kor 1:24, 30; Ef 3:18; Kol 2:2, 3; 2Pe 1:8; 2:20)

den sanna kunskapen: Eller ”den ingående kunskapen”. I det här sammanhanget förekommer uttrycket ”sann kunskap” två gånger, här och i den följande versen. Paulus ber att de kristna i Kolossai ska fyllas av sann kunskap om Gud och hans vilja. (Läs mer om det grekiska ord som har återgetts med ”sann kunskap” i studienoten till Ef 4:13.)

andlig insikt: Dvs. insikt i andliga saker tack vare Guds andes hjälp. Det innefattar bland annat ”den sanna kunskapen” om Guds vilja. Den som har andlig insikt ser saker på samma sätt som Jehova.

leva värdigt Jehova: Det grekiska verb som här har översatts med ”leva” betyder ordagrant ”gå”, ”vandra”. Här används det bildligt om det sätt man lever eller uppför sig på. Paulus använder ofta det här verbet i bildlig betydelse. (Gal 5:16; Ef 5:2; Flp 3:17; Kol 2:6; 3:7; 1Th 2:12; 4:1) I sådana sammanhang kan verbet syfta på en livsstil. Det här sättet att använda ordet ”vandra” på har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna. Ett exempel finns i 1Mo 6:9, där det står: ”Noa var en rättfärdig man. Det fanns inget att klandra honom för, och därför skilde han sig från sina samtida. Noa vandrade med den sanne Guden.” Så att leva eller vandra på ett sätt som är värdigt Jehova betyder alltså att leva på ett sätt som ger ära åt hans namn och som är i enlighet med hans rättfärdiga normer. Paulus använder ett liknande uttryck i 1Th 2:12. (Läs mer om varför Guds namn används här i Tillägg C3 introduktion; Kol 1:10.)

förflytta berg: Paulus använder tydligtvis ett gammalt bildspråk som betyder ”göra det omöjliga”. (Jämför Mk 11:23, där ett liknande uttryck används i samband med tro.)

mörkret har makten: I det här fallet syftar ”mörkret” på sådana som är i andligt mörker. (Jämför Kol 1:13.) I Apg 26:18 nämns mörker tillsammans med ”Satans myndighet”. Satan utövade sin myndighet genom att få människor att utföra mörkrets gärningar, som ledde till att Jesus avrättades. Det sägs till exempel i Lu 22:3 att ”Satan [trängde] in i Judas, som kallades Iskariot”. Judas förrådde sedan Jesus. (1Mo 3:15; Joh 13:27–30)

den här världens gud: Den gud som åsyftas här är Satan. Det förstår man av att versen fortsätter med att säga att han har ”förblindat sinnet hos dem som inte tror”. Jesus kallade Satan för ”den här världens härskare” och sa att han skulle ”kastas ut”. (Joh 12:31) Det Jesus sa och det faktum att Satan kallas ”den här världens [eller ”tidsålderns”] gud” visar att hans styre bara är tillfälligt. (Jämför Upp 12:12.)

mörkrets myndighet: Eller ”mörkrets välde”. Jesus sa något liknande när han blev gripen natten innan han blev avrättad. Han sa att ”mörkret … [hade] makten” över hans motståndare. (Se studienot till Lu 22:53.) Här syftar Paulus på det andliga mörker som täcker hela den världsordning som Satan härskar över. (Ef 4:18; 6:12; jämför 2Kor 4:4 och studienot.)

överfört: Paulus säger här att de kristna hade räddats från mörkret och nu var på ett bättre ställe. Han använder ett grekiskt ord som också kan betyda ”förflytta”. (1Kor 13:2 och studienot.) Samma grekiska ord användes ibland av icke-bibliska skribenter om att flytta en hel befolkning från ett område till ett annat. Paulus påminner de kristna i Kolossai om hur glada de kan vara för att de har förts ut ur den mörka värld som Satan styr över och har kommit till ett mycket bättre rike.

sin älskade sons rike: I versen sägs det att de kristna redan hade överförts till det här riket, så Paulus måste ha talat om ett rike som fanns på den tiden. Det här riket är alltså inte samma sak som det himmelska messianska riket, för Bibeln visar att det riket inte skulle bildas förrän långt efter Paulus tid. (1Kor 6:9, 10; Ef 5:5 och studienot; 2Pe 1:10, 11; Upp 11:15; 12:10; jämför Lu 19:11, 12, 15.) Så Paulus talar om ett annat rike, som bestod av smorda kristna som ser fram emot att ärva det himmelska riket. (Jak 2:5) Jesus Kristus blev kung och började styra i det riket vid pingsten år 33 v.t. Det här andliga riket kommer att finnas på jorden tills den sista av de smorda har kommit till himlen. När de smorda har fått sin himmelska belöning är de inte längre undersåtar i det här andliga riket på jorden, utan då är de kungar tillsammans med Kristus i himlen. (Upp 5:9, 10)

riket som tillhör Kristus och Gud: Paulus säger att riket tillhör både Gud och Kristus. Jehova är universums härskare därför att han är Gud och har skapat allt. (Ps 103:19; Jes 33:22; Apg 4:24) Jehova är alltid kung. (Ps 145:13) Men ibland väljer han att delegera makt och myndighet till andra. Han har valt ut sin son, Kristus Jesus, till att utföra hans vilja och har gett honom ”makt och ära och ett rike”. (Dan 7:13, 14) Den stora makt som Jesus har som kung kommer direkt från Jehova Gud. (Mt 28:18) Alla andra i universum står under Kristus styre, men själv står han under sin Far och Gud. (1Kor 15:27, 28; Ef 1:20–22)

Han är … den förstfödde från de döda: Bibeln berättar om andra människor som blev uppväckta före Jesus, men han var den förste som blev uppväckt till evigt liv. Han uppväcktes ”i anden” (1Pe 3:18) och fick en högre ställning i himlen än han hade haft innan han kom till jorden. Han fick odödlighet och oförgänglighet, som ingen människa av kött och blod kan få. Han blev ”upphöjd över himlarna”, och han har den högsta ställningen i universum efter Jehova. (Heb 7:26; 1Kor 15:27; Flp 2:9–11) Det var Jehova själv som uppväckte honom. (Apg 3:15; 5:30; Rom 4:24; 10:9)

den förstfödde av allt skapat: Dvs. det första som Jehova skapade. Det grekiska ordet för ”förstfödd” (prōtọtokos) förekommer åtta gånger i de kristna grekiska skrifterna, och sju gånger syftar det på Jesus. Vanligtvis syftar ordet ”förstfödd” i Bibeln på den som föddes först ur kronologiskt perspektiv. Jesus var till exempel Marias ”förstfödde”, och därför bar hans föräldrar fram honom i templet i enlighet med Jehovas lag. (Lu 2:7, 22, 23; Mt 1:25) I Kol 1:18 (se studienot) används samma grekiska ord om Jesus i uttrycket ”den förstfödde från de döda”, och då handlar det också om ett kronologiskt perspektiv. (Jämför Rom 8:29.) I de hebreiska skrifterna används också ordet ”förstfödd” om en fars äldste son. Det grekiska ordet förekommer i Septuaginta i 1Mo 49:3, där Jakob säger: ”Ruben, du är min förstfödde.” (Se Ordförklaringar under ”Förstfödd”.) En del som menar att Jesus inte är skapad säger att ”förstfödd” här syftar på någon som är högst i rang, och de återger uttrycket i den här versen med ”förstfödd över hela skapelsen”. Det är sant att Jesus har en högre ställning än allt annat skapat, men det finns ändå ingen anledning att tro att ordet ”förstfödd” här betyder något annat än det brukar göra. Det finns ett liknande uttryck i Upp 3:14, där Jesus kallas ”början på Guds skapelse”. Det bekräftar att uttrycket ”den förstfödde av allt skapat” används i betydelsen ”den förste som Gud skapade”.

en enfödd son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. I Bibeln används ordet för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner och döttrar. (Se studienoter till Lu 7:12; 8:42; 9:38.) Aposteln Johannes använder det här ordet endast om Jesus (Joh 3:16, 18; 1Jo 4:9), men aldrig om Jesus födelse som människa eller hans liv som människa. Johannes använder i stället detta ord om Jesus i hans föremänskliga tillvaro som Logos, eller Ordet, den som i begynnelsen ”var hos Gud” redan ”innan världen fanns till”. (Joh 1:1, 2; 17:5, 24) Jesus är den enfödde sonen eftersom han var Jehovas förstfödde och den ende som skapades direkt av Gud. Andra andevarelser kallas på liknande sätt ”den sanne Gudens söner” och ”Guds söner” (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7), men de sönerna skapades av Jehova genom hans förstfödde son (Kol 1:15, 16). Som en sammanfattning: Ordet monogenẹ̄s syftar både på att Jesus är ”ensam i sitt slag”, ”unik”, ”ojämförlig” och på att han är den ende sonen som Gud har skapat själv. (1Jo 5:18; se studienot till Heb 11:17.)

den förstfödde av allt skapat: Dvs. det första som Jehova skapade. Det grekiska ordet för ”förstfödd” (prōtọtokos) förekommer åtta gånger i de kristna grekiska skrifterna, och sju gånger syftar det på Jesus. Vanligtvis syftar ordet ”förstfödd” i Bibeln på den som föddes först ur kronologiskt perspektiv. Jesus var till exempel Marias ”förstfödde”, och därför bar hans föräldrar fram honom i templet i enlighet med Jehovas lag. (Lu 2:7, 22, 23; Mt 1:25) I Kol 1:18 (se studienot) används samma grekiska ord om Jesus i uttrycket ”den förstfödde från de döda”, och då handlar det också om ett kronologiskt perspektiv. (Jämför Rom 8:29.) I de hebreiska skrifterna används också ordet ”förstfödd” om en fars äldste son. Det grekiska ordet förekommer i Septuaginta i 1Mo 49:3, där Jakob säger: ”Ruben, du är min förstfödde.” (Se Ordförklaringar under ”Förstfödd”.) En del som menar att Jesus inte är skapad säger att ”förstfödd” här syftar på någon som är högst i rang, och de återger uttrycket i den här versen med ”förstfödd över hela skapelsen”. Det är sant att Jesus har en högre ställning än allt annat skapat, men det finns ändå ingen anledning att tro att ordet ”förstfödd” här betyder något annat än det brukar göra. Det finns ett liknande uttryck i Upp 3:14, där Jesus kallas ”början på Guds skapelse”. Det bekräftar att uttrycket ”den förstfödde av allt skapat” används i betydelsen ”den förste som Gud skapade”.

alla andra namn: En ordagrann återgivning av den grekiska texten, ”alla namn” (Kingdom Interlinear), kan ge intrycket att Jesus namn är över Guds eget namn, och många översättningar återger det så. Men en sådan tanke passar inte in i sammanhanget, för Paulus säger att det var Gud som upphöjde honom till en högre ställning och gav honom det här namnet. Det grekiska ordet för ”alla (varje)” kan i en del sammanhang betyda ”alla andra” eller ”varje annat”. Lägg till exempel märke till återgivningen i Lu 13:2; 21:29 (”alla andra”); Flp 2:21 (”alla de andra”). Så både sammanhanget och sättet som det här grekiska ordet återges på i andra verser ger stöd åt lydelsen ”alla andra”. Paulus förklarar här att Jesus namn är över alla andra namn med undantag för Jehovas namn, eftersom det var Jehova som gav honom detta namn. (Se också 1Kor 15:28.)

med hjälp av honom skapades allt annat: Gud använde ”sin älskade” son (Kol 1:13) när han skapade allt ”i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga”. Det innefattar miljoner andra andevarelser som ingår i Jehovas familj och hela det fysiska universum. (1Mo 1:1; Dan 7:9, 10; Joh 1:3; Upp 5:11) Jesus var Jehovas förstfödde son och den ende som skapades direkt av honom. (Heb 1:6; se studienoter till Joh 1:14 och Kol 1:15.) En logisk slutsats är också att det var till sin förstfödde son som Jehova sa: ”Låt oss göra människor till vår avbild, så att de liknar oss.” (1Mo 1:26)

allt annat: En ordagrann återgivning av den grekiska texten skulle vara ”allt”. (Jämför Kingdom Interlinear.) Men en sådan återgivning skulle ge tanken att Jesus inte skapades, utan var skaparen. Och det skulle inte stämma med resten av Bibeln, bland annat föregående vers, där Jesus kallas ”den förstfödde av allt skapat”. (Kol 1:15; jämför Upp 3:14, där Jesus kallas ”början på Guds skapelse”.) Dessutom kan det grekiska ordet för ”allt” betyda ”allt annat” eller i vissa sammanhang ”alla andra”, till exempel i Lu 13:2 (”alla andra”); Lu 21:29 (”alla andra”); Flp 2:21 (”alla de andra”). Det stämmer också med det Paulus blev inspirerad att skriva i 1Kor 15:27: ”Gud ’har lagt allt under hans [Kristus] fötter’. Men när det sägs att ’allt’ har lagts under honom, inbegriper det naturligtvis inte den som har lagt allt under honom.” Både det Bibeln säger på andra ställen och den möjliga betydelsen av det grekiska ordet som används här stöder återgivningen ”allt annat”. (Jämför studienot till Flp 2:9.)

troner eller herradömen, regeringar eller myndigheter: Paulus syftar här på myndighetsställningar inom Jehovas organisation. Sådana ställningar finns bland Guds tjänare på jorden men även i himlen, som det kommer fram här. (Esr 10:15–17; Jes 6:2; 1Kor 6:3; Ef 3:10; Heb 13:17; Jud 8, 9) Jehova tillåter inte bara att de här ställningarna finns, utan de skapades av honom. Det är han som är ursprunget till dem, och han använde Jesus som sitt redskap för att upprätta dem. Myndighetsställningarna i den här versen ”har skapats genom honom [Jesus] och för honom”, så det är tydligt att det inte syftar på världsliga myndigheter.

har skapats genom honom och för honom: Även om det sägs här att Jehovas förstfödde son, Jesus, var engagerad i skapelsen av allt, så kallas han aldrig ”skaparen” i Bibeln. I föregående vers sägs det att han är ”den förstfödde av allt skapat”, och i Upp 3:14 kallas han ”början på Guds skapelse”. När Jesus hade skapats blev han ”en skicklig arbetare” vid Jehovas sida enligt Ordspråksboken, kapitel 8, där han skildras som ”visheten”. (Ord 8:1, 22, 30) I Ord 8:22–31 beskrivs det hur engagerad Jesus var när allt skapades, och det sägs att han ”gladdes över jorden, som skulle bebos, och … tyckte särskilt mycket om människorna”. Det är i den bemärkelsen det sägs i Kol 1:16: ”Allt annat har skapats genom honom och för honom.”

sin älskade sons rike: I versen sägs det att de kristna redan hade överförts till det här riket, så Paulus måste ha talat om ett rike som fanns på den tiden. Det här riket är alltså inte samma sak som det himmelska messianska riket, för Bibeln visar att det riket inte skulle bildas förrän långt efter Paulus tid. (1Kor 6:9, 10; Ef 5:5 och studienot; 2Pe 1:10, 11; Upp 11:15; 12:10; jämför Lu 19:11, 12, 15.) Så Paulus talar om ett annat rike, som bestod av smorda kristna som ser fram emot att ärva det himmelska riket. (Jak 2:5) Jesus Kristus blev kung och började styra i det riket vid pingsten år 33 v.t. Det här andliga riket kommer att finnas på jorden tills den sista av de smorda har kommit till himlen. När de smorda har fått sin himmelska belöning är de inte längre undersåtar i det här andliga riket på jorden, utan då är de kungar tillsammans med Kristus i himlen. (Upp 5:9, 10)

huvudet för kroppen, församlingen: Både i brevet till kolosserna och brevet till efesierna liknar Paulus församlingen vid en ”kropp”, som Kristus är huvudet för. (Ef 1:22, 23) Enligt ett uppslagsverk framhäver den här metaforen ”inte endast den viktiga samhörigheten med huvudet, utan också det förhållandet att huvudets vilja utövas genom lemmarna. De är hans redskap.” (H.C.G. Moule, 1893: The Cambridge Bible for Schools and Colleges: The Epistle to the Ephesians) Jesus styr alltså och är huvudet för det rike som Paulus kallar Guds ”älskade sons rike”. (Kol 1:13 och studienot.)

Han är … den förstfödde från de döda: Bibeln berättar om andra människor som blev uppväckta före Jesus, men han var den förste som blev uppväckt till evigt liv. Han uppväcktes ”i anden” (1Pe 3:18) och fick en högre ställning i himlen än han hade haft innan han kom till jorden. Han fick odödlighet och oförgänglighet, som ingen människa av kött och blod kan få. Han blev ”upphöjd över himlarna”, och han har den högsta ställningen i universum efter Jehova. (Heb 7:26; 1Kor 15:27; Flp 2:9–11) Det var Jehova själv som uppväckte honom. (Apg 3:15; 5:30; Rom 4:24; 10:9)

hela fullheten skulle bo i honom: Jesus Kristus är nyckelpersonen i genomförandet av Jehovas avsikt, och han har den främsta ställningen i församlingen. Jesus har använt ”blodet som utgöts på tortyrpålen” för att mänskligheten ska kunna bli försonad med Jehova (Kol 1:20), men han ser också till att de kristna får allt (”hela fullheten”) de behöver när det gäller vägledning och undervisning. Han är dessutom själva personifikationen av Jehovas egenskaper, däribland vishet. Hans exempel, det han lärde och hans sätt att undervisa är fullkomligt, så det finns inget behov av att lägga till mänskliga filosofier eller traditioner. (Kol 2:8–10) Därför är han den som de kristna ser upp till som förebild och den som ger dem undervisning.

försonade ... en värld med sig själv: Människovärlden behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och förde vidare synd och ofullkomlighet till alla sina avkomlingar. (Se studienot till 2Kor 5:18.) Gud gör denna försoning möjlig genom Kristus, dvs. med hjälp av Jesus försoningsoffer. (Rom 5:10; 2Kor 5:21; Kol 1:21, 22) Jehova har gett dem som är i gemenskap med Kristus uppgiften att vara ”ambassadörer” i en fientlig värld och har gett dem ”försoningens tjänst”. (2Kor 5:18, 20)

förena allt i Kristus: Eller ”samla in allt i Kristus”. Förvaltningen som Jehova har upprättat kommer att genomföras i två faser. Första fasen är att samla in det som är i himlen, dvs. de som ska regera tillsammans med Kristus i himlen. (Rom 8:16, 17; Ef 1:11; 1Pe 1:4) Den här fasen började vid pingsten år 33 v.t. (Apg 2:1–4) Den andra fasen är att samla in det som är på jorden, dvs. de som ska leva i ett paradis på jorden som undersåtar till den himmelska regeringen. (Joh 10:16; Upp 7:9, 10; 21:3, 4)

försona … med sig själv: Det grekiska verb som här återgetts med ”försona” har grundbetydelsen ”byta ut”, ”växla”. Det kom med tiden att få betydelsen ”förändra från fiendskap till vänskap”. Paulus säger att försoningen sker ”med hjälp av blodet som utgöts på tortyrpålen”. På grund av Jesus utgjutna blod kan människor få ett bra förhållande till Gud. Den här förändringen gör att förhållandet mellan Gud och människor kan bli vänskapligt igen. (Se studienoter till Rom 5:10; 2Kor 5:18, 19.)

det på jorden och det i himlen: Paulus beskriver här dem som blir försonade med hjälp av Jesus blod som utgöts på tortyrpålen. ”Det i himlen” är de smorda kristna som inbjuds att styra med Kristus i himlen. De ”har fått den himmelska kallelsen” (Heb 3:1) och ska ”härska som kungar över jorden” som Kristus medarvingar i Guds rike (Upp 5:9, 10). ”Det på jorden” är människor som försonas med Gud och som kommer att leva på jorden som undersåtar till Guds rike i himlen. (Ps 37:29; se studienot till Ef 1:10.)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar.)

försonade med Gud: Det grekiska verbet katallạssō förekommer två gånger i den här versen och två gånger i 2Kor 5:18, 19. Det har grundbetydelsen ”byta ut”, ”utväxla”. Det kom med tiden att få betydelsen att ”förändra från fiendskap till vänskap”. När det används om en människas förhållande till Gud betyder det att återställa det till ett harmoniskt och vänskapligt förhållande. Paulus använde detta verb när han talade om att en hustru som har lämnat sin man ska ”försonas med sin man”. (1Kor 7:11) Det besläktade verbet diallạssomai förekommer i Mt 5:24. Jesus säger där att man skulle ”försonas” med sin broder innan man frambar ett offer på altaret. (Se studienot till Mt 5:24.) Mänskligheten behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och alla hans avkomlingar har fått ärva synd och ofullkomlighet. Det har lett till att mänskligheten är skild från Gud; de är fiender till Gud, vars normer inte tillåter att han ser genom fingrarna med ett orätt handlingssätt. (Rom 5:12; 8:7, 8)

Gud, som har försonat oss med sig själv: Alla människor behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och förde vidare synd och ofullkomlighet till alla sina avkomlingar. (Rom 5:12) Det har lett till att mänskligheten är skild från Gud; de är fiender till Gud, vars normer inte tillåter att han överser med ett orätt handlingssätt. (Rom 8:7, 8) De grekiska orden för ”försona” och ”försoning” har grundbetydelsen ”byta ut”, ”utväxla”, och i det här sammanhanget syftar det på att byta ett fientligt förhållande till Gud mot ett vänskapligt och harmoniskt förhållande. Paulus visar här att Gud först försonade ”oss” (Paulus, hans medarbetare och alla smorda kristna) med sig själv genom Kristus, dvs. med hjälp av Kristus lösenoffer. Paulus säger sedan att Gud har ”gett oss försoningens tjänst”. (Se studienot till Rom 5:10.)

har predikats i hela skapelsen under himlen: Paulus menar inte att de goda nyheterna bokstavligen hade predikats i vartenda land runt hela jorden. Det var helt enkelt ett sätt för honom att säga att de goda nyheterna hade spritts över ett väldigt stort område. (Rom 1:8; Kol 1:6) När Paulus skrev sitt brev till kolosserna hade de goda nyheterna spritts över hela romarriket och till och med ännu längre. Nästan 30 år tidigare hade judar och proselyter som blivit kristna vid pingsten år 33 v.t. tagit med sig budskapet om Guds rike hem till Partien, Elam, Medien, Mesopotamien, Arabien, Mindre Asien, områden i Libyen som gränsade mot Kyrene samt Rom, och det motsvarade den värld som de som läste det här brevet på den tiden kände till. (Apg 2:1, 8–11, 41, 42) Det Paulus skriver i Romarna, kapitel 15, visar att hans ord här i Kolosserna inte ska tas bokstavligt. Där skriver han att de goda nyheterna ännu inte hade predikats i Spanien, som då var orört distrikt. (Rom 15:20, 23, 24)

hans kropp, som är församlingen: Se studienot till Kol 1:18.

huvudet för kroppen, församlingen: Både i brevet till kolosserna och brevet till efesierna liknar Paulus församlingen vid en ”kropp”, som Kristus är huvudet för. (Ef 1:22, 23) Enligt ett uppslagsverk framhäver den här metaforen ”inte endast den viktiga samhörigheten med huvudet, utan också det förhållandet att huvudets vilja utövas genom lemmarna. De är hans redskap.” (H.C.G. Moule, 1893: The Cambridge Bible for Schools and Colleges: The Epistle to the Ephesians) Jesus styr alltså och är huvudet för det rike som Paulus kallar Guds ”älskade sons rike”. (Kol 1:13 och studienot.)

heliga hemligheter: Det grekiska ordet mystẹ̄rion, som här står i plural, återges med ”helig hemlighet” 25 gånger i Nya världens översättning. Uttrycket avser aspekter av Guds avsikt som är hemliga tills Gud väljer att uppenbara dem. Han uppenbarar dem då helt och hållet, men bara för dem som han väljer att ge insikt. (Kol 1:25, 26) När Guds heliga hemligheter har uppenbarats ska de göras kända i så stor utsträckning som möjligt. Det framgår av att Bibeln använder ord som ”förkunna”, ”göra känd”, ”predika”, ”uppenbara” och ”uppenbarelse” i samband med ”den heliga hemligheten”. (1Kor 2:1; Ef 1:9; 3:3; Kol 1:25, 26; 4:3) Den viktigaste delen av ”Guds heliga hemlighet” kretsar kring identifieringen av Jesus Kristus som den utlovade avkomman, eller Messias. (Kol 2:2; 1Mo 3:15) Men den här heliga hemligheten har många aspekter, däribland vilken roll Jesus har i Guds avsikt. (Kol 4:3) Som Jesus visade vid det här tillfället är de heliga hemligheterna kopplade till himmelriket. Detta rike syftar på Guds rike, den himmelska regering som har Jesus som kung. (Mk 4:11; Lu 8:10; se studienot till Mt 3:2.) I de kristna grekiska skrifterna används ordet mystẹ̄rion inte på samma sätt som i de antika mysteriekulterna. Dessa kulter, som ofta var sprungna ur fruktbarhetskulter som blomstrade under det första århundradet v.t., lovade sina anhängare odödlighet, direkta uppenbarelser och tillträde till gudarna genom mystiska riter. Innehållet i sådana hemligheter var naturligtvis inte grundade på sanning. De som invigdes i dessa mysteriekulter svor ett tysthetslöfte, så att innehållet i hemligheterna skulle fortsätta vara höljt i dunkel. Detta stod i skarp kontrast till de heliga hemligheterna i Bibeln, som skulle förkunnas vitt och brett. När Bibeln använder det här ordet i samband med falsk tillbedjan återges det i Nya världens översättning med bara ”hemlighet”. (Läs om de tre ställen där ordet mystẹ̄rion har återgetts med bara ”hemlighet” i studienoter till 2Th 2:7; Upp 17:5, 7.)

Guds vishet ... i en helig hemlighet: Dvs. den visa anordning som Gud har för att göra slut på det uppror som började i Eden och för att införa fred och enhet i hela universum. (Se Ordförklaringar under ”Helig hemlighet”.) Förkunnandet av denna heliga hemlighet (grekiska: mystẹ̄rion; se studienot till Mt 13:11) började med Jehovas profetia i 1Mo 3:15. Jehovas heliga hemlighet kretsar kring Jesus Kristus. (Ef 1:9, 10; Kol 2:2) Den innefattar Jesus identitet som den utlovade avkomman, eller Messias, och hans roll i Guds rike. (Mt 13:11) Den innefattar även utväljandet av de smorda, bland både judar och icke-judar, till att bli Kristus medarvingar som ska styra tillsammans med honom i riket (Lu 22:29, 30; Rom 11:25; Ef 3:3–6; Kol 1:26, 27) och församlingens unika roll, den församling som består av 144 000 som är ”köpta från människorna som den första skörden åt Gud och åt lammet” (Upp 14:1, 4). Det är bara de som studerar Bibeln noggrant som kan förstå de här aspekterna.

den heliga hemlighet: Uttrycket ”helig hemlighet” förekommer flera gånger i Paulus brev till kolosserna. (Kol 1:27; 2:2; 4:3; se studienoter till Mt 13:11; 1Kor 2:7; Ef 1:9.)

dold tiderna igenom: Eller ”dold för tidigare världsordningar”. (Se Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

den heliga hemligheten om sin vilja: Paulus nämner uttrycket ”helig hemlighet” flera gånger i sitt brev till efesierna. Jehovas heliga hemlighet kretsar i huvudsak kring Jesus Kristus. (Kol 2:2; 4:3) Men Guds heliga hemlighet har många aspekter. Den innefattar Jesus identitet som den utlovade avkomman, eller Messias, hans uppgift i Guds avsikt (1Mo 3:15) och en himmelsk regering, Guds messianska rike (Mt 13:11; Mk 4:11). Den innefattar även församlingen av smorda kristna, som Kristus är huvudet för (Ef 5:32; Kol 1:18; Upp 1:20), den uppgift som de smorda som ska ärva riket tillsammans med Jesus har (Lu 22:29, 30) och att de väljs ut bland både judar och icke-judar (Rom 11:25; Ef 3:3–6; Kol 1:26, 27). (Se studienoter till Mt 13:11; 1Kor 2:7.)

mogen: Eller ”fullvuxen”, ”fullständig”, ”fullkomlig”. (Jämför 1Kor 2:6 och fotnot.)

Media

Paulus brev till kolosserna
Paulus brev till kolosserna

Bilden visar en sida från en papyruskodex som är känd som P46 och som antas vara från omkring år 200 v.t. Den innehåller nio av Paulus inspirerade brev, men breven kommer inte i samma ordning som i dagens biblar. (Se ”Paulus första brev till korinthierna” och ”Paulus andra brev till korinthierna” i Mediagalleriet.) Den här sidan innehåller slutet av Paulus brev till filipperna och början på hans brev till de kristna i Kolossai, en stad som låg i sydvästra Mindre Asien. Den är en del av Papyrus Chester Beatty 2 och förvaras vid Chester Beatty-biblioteket i Dublin. På bilden markeras titeln, som lyder ”Till kolosserna”. Den här papyrussamlingen visar att avskrivare tidigt använde titlar på bibelböckerna för att identifiera dem.

Introduktionsvideo till Kolosserna
Introduktionsvideo till Kolosserna