uppmuntra: Eller ”förmana”. Det grekiska substantivet parạklēsis betyder ordagrant ”det att kalla till sin sida” och förmedlar ofta tanken på ”uppmuntran” (Apg 13:15; Flp 2:1) eller ”tröst” (Rom 15:4; 2Kor 1:3, 4; 2Th 2:16). Som den alternativa lydelsen visar kan det här ordet och det besläktade verbet parakalẹō, som också förekommer i den här versen, även förmedla tanken på ”förmaning”, ”uppmaning”, och i några sammanhang har det återgetts på det sättet i huvudtexten. (1Th 2:3; 1Ti 4:13; Heb 12:5) Det faktum att alla dessa tre betydelsenyanser – förmaning, tröst och uppmuntran – ryms i dessa grekiska ord visar att en kristen aldrig ska förmana någon på ett hårt eller ovänligt sätt.

uppmuntran … tröst: Här använder Paulus två olika grekiska substantiv som betyder ungefär samma sak. Ordet som återgetts med ”uppmuntran” (parạklēsis) har en bred innebörd. Det kan som här och på andra ställen förmedla tanken på att uppmuntra (Apg 13:15; Heb 6:18) men även på att uppmana och förmana (1Th 2:3; 1Ti 4:13; Heb 12:5) eller trösta (Rom 15:4; 2Kor 1:3, 4; 2Th 2:16). (Se studienot till Rom 12:8.) Det andra grekiska ordet (paramỵthion), som återgetts med ”tröst” i den här versen, kommer från ett grekiskt verb som betyder ”trösta” eller ”tala till någon på ett positivt och välvilligt sätt”. (Jämför studienot till 1Kor 14:3.) Det verkar som att Paulus vill hjälpa filipperna att förstå att sammanhållningen i församlingen kommer att bli starkare om de uppmuntrar och tröstar varandra. (Flp 2:2)

andlig gemenskap: Eller ”andens delaktighet”. Det här uttrycket syftar på en nära relation där man har gemensamma intressen och delar med sig till varandra. (Se studienot till Apg 2:42, där det grekiska ordet för ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt” kommenteras.) I den här och den efterföljande versen visar Paulus att när de kristna samarbetar mot andliga mål och följer Guds heliga andes vägledning, så får de en enhet som världen inte kan förstöra. (Se studienot till Flp 2:2.) Ett bibliskt uppslagsverk kommenterar det grekiska ord som används i den här versen så här: ”En sådan gemenskap förutsätter ett tänkesätt där man värderar andra högre än sig själv.” (2Kor 13:14; se studienot till Joh 17:21.)

innerlig omtanke: Det grekiska ordet splạgchnon betecknar i det här sammanhanget intensiva känslor som kommer djupt inifrån. (Se studienot till 2Kor 6:12.)

varma känslor: Det grekiska ord som används här, splạgchnon, används i bokstavlig betydelse om de inre organen. I Apg 1:18 har det återgetts med ”inälvorna”. I det här sammanhanget (2Kor 6:12) betecknar ordet intensiva känslor som kommer djupt inifrån. Det är ett av de starkaste grekiska orden för medkänsla.

helt förenade: Det grekiska ord som används här (sỵnpsychos) är sammansatt av syn (”med”, ”samman”) och psychẹ̄, som ibland återgetts med ”själ”. Ordet kan återges ”förenade till själen”. Paulus använder det här uttrycket tillsammans med flera andra uttryck för att betona för filipperna att de skulle värna om enheten. (Se studienot till Flp 2:1.)

att träffas: Eller ”att dela med varandra”. Det grekiska ordet koinōnịa betyder i grund och botten ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt”. Paulus använde detta ord flera gånger i sina brev. (1Kor 1:9; 10:16; 2Kor 6:14; 13:14) Sammanhanget visar här att detta inte syftar på flyktig bekantskap, utan på nära vänskap.

ett: Eller ”eniga”. Jesus bad att hans efterföljare skulle vara ”ett” i den bemärkelsen att de skulle arbeta mot samma mål, precis som han och hans Far är ”ett” i den bemärkelsen att de samarbetar och är likasinnade. (Joh 17:22) I 1Kor 3:6–9 talar Paulus om det här slaget av enhet bland de kristna när han beskriver hur de samarbetar med varandra och med Gud. (Se 1Kor 3:8 och studienoter till Joh 10:30; 17:11.)

uppmuntrar och tröstar: De grekiska orden parạklēsis (översatt med ”uppmuntrar”) och paramythịa (översatt med ”tröstar”) förmedlar båda tanken på uppmuntran, men ordet paramythịa innehåller en ännu högre grad av ömhet och tröst. Det besläktade verbet paramythẹomai används i Joh 11:19, 31 om de judar som kom för att trösta Marta och Maria när deras bror, Lasarus, hade dött. (Se även 1Th 5:14, där verbet också har återgetts med ”trösta”.)

andlig gemenskap: Eller ”andens delaktighet”. Det här uttrycket syftar på en nära relation där man har gemensamma intressen och delar med sig till varandra. (Se studienot till Apg 2:42, där det grekiska ordet för ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt” kommenteras.) I den här och den efterföljande versen visar Paulus att när de kristna samarbetar mot andliga mål och följer Guds heliga andes vägledning, så får de en enhet som världen inte kan förstöra. (Se studienot till Flp 2:2.) Ett bibliskt uppslagsverk kommenterar det grekiska ord som används i den här versen så här: ”En sådan gemenskap förutsätter ett tänkesätt där man värderar andra högre än sig själv.” (2Kor 13:14; se studienot till Joh 17:21.)

helt förenade: Det grekiska ord som används här (sỵnpsychos) är sammansatt av syn (”med”, ”samman”) och psychẹ̄, som ibland återgetts med ”själ”. Ordet kan återges ”förenade till själen”. Paulus använder det här uttrycket tillsammans med flera andra uttryck för att betona för filipperna att de skulle värna om enheten. (Se studienot till Flp 2:1.)

Låt oss inte bli självupptagna: Paulus uppmaning i den här versen kommer efter att han ställt ”köttets gärningar” i kontrast till ”andens frukt”. (Gal 5:19–23) Det grekiska ord som återgetts med ”självupptagna” (kenọdoxos) förmedlar ordagrant tanken på ”tom ära”, ”fåfänglig ära”. Det här är enda stället i de kristna grekiska skrifterna där detta ord förekommer. Ett lexikon definierar det som ”det att ha en överdriven självbild, vara självgod, skrytsam”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) Detta innebär att ha en stark önskan att bli upphöjd av andra av obetydliga anledningar. Ett besläktat grekiskt ord, som också återgetts med ”självupptagna”, förekommer i Flp 2:3.

ödmjukhet: Denna egenskap innebär att man är fri från stolthet och arrogans. Ödmjukhet kommer till uttryck i hur en människa ser på sig själv i förhållande till Gud och till andra. Det är ingen svaghet, utan något som Gud uppskattar. Kristna som verkligen är ödmjuka har lätt för att samarbeta. (Ef 4:2; Flp 2:3; Kol 3:12; 1Pe 5:5) Det ord som här är översatt med ”ödmjukhet”, tapeinofrosỵnē, är bildat av orden tapeinọō, ”göra låg (ringa)”, och frēn, ”sinne”. Det besläktade ordet tapeinọs har återgetts med ”ödmjuk” i Mt 11:29 och ”de ödmjuka” i Jak 4:6 och 1Pe 5:5. (Se studienot till Mt 11:29.)

självupptagna: En självupptagen person har en överdriven uppfattning om sin betydelse. (Se studienot till Gal 5:26, där ett besläktat grekiskt ord också återgetts med ”självupptagna”.)

ödmjuka: Se studienot till Apg 20:19.

tänk högre om andra än om er själva: Eller ”tänk att andra är viktigare än ni är”. (Rom 12:3; 1Kor 10:24; Flp 2:4)

Bevara samma inställning: Eller ”Ha det tänkesätt”. Sammanhanget visar att Jesus hade en ödmjuk inställning. (Flp 2:3, 4)

Även om han var av samma natur som Gud: Eller ”Även om han var till i Guds gestalt”. Det grekiska ord som återgetts med ”natur” (morfẹ̄) har grundbetydelsen ”form”, ”gestalt”, ”skepnad”. Jesus var en andevarelse, precis som ”Gud är en ande”. (Joh 4:24 och studienot) Det är samma grekiska ord som används när det sägs att Jesus ”tog en slavs gestalt och blev människa”. (Flp 2:7; Joh 1:14)

hade han inte en tanke på att försöka bli Guds jämlike: Paulus uppmuntrar här filipperna att utveckla den enastående inställning som Jesus hade. I Flp 2:3 uppmanar Paulus dem: ”Var ödmjuka och tänk högre om andra än om er själva.” I vers 5 fortsätter han: ”Bevara samma inställning som Kristus Jesus hade.” Jesus betraktade Gud som överordnad och försökte aldrig bli jämlik honom. I stället ”ödmjukade han sig och var lydig ända till döden”. (Flp 2:8; Joh 5:30; 14:28; 1Kor 15:24–28) Jesus hade inte samma inställning som djävulen, som uppmanade Eva att försöka bli som Gud och vara jämlik honom. (1Mo 3:5) Paulus betonade här hur viktigt det är att vara ödmjuk och att lyda den som har skapat oss, Jehova, och Jesus är det främsta exemplet på en som gjorde detta. (Se studienot till försöka bli i den här versen.)

försöka bli: Det grekiska substantiv som används här (harpagmọs; ordagrant ”något att gripa efter”) är avlett av verbet harpạzo. Det ordet betyder ordagrant ”bemäktiga sig”, ”sätta sig i besittning av”. En del menar att det här ordet syftar på att behålla något man redan har. Men Bibeln använder aldrig det här grekiska ordet i en sådan betydelse. Det återges ofta med sådana uttryck som ”snappa bort”, ”föra bort med våld”, ”rycka bort”, ”rycka undan”. (Mt 13:19; Joh 6:15; 1Th 4:17; Upp 12:5) Eftersom Jesus inte hade en tanke på att bli jämlik Gud måste det betyda att han aldrig hade varit jämlik honom.

Gud är en ande: Det grekiska ordet pneuma används här i betydelsen en andevarelse. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.) Bibeln visar att Gud, den upphöjde Jesus och änglarna är andar. (1Kor 15:45; 2Kor 3:17; Heb 1:14) Andevärlden skiljer sig från den fysiska världen, och människor kan inte se andarna. Andevarelser har ”en andlig kropp”, som vida överträffar en fysisk kropp. (1Kor 15:44; Joh 1:18) Flera bibelskribenter säger att Gud har ett ansikte, ögon, öron, händer osv., och syftet med sådana bildspråk är att vi ska förstå hur Gud är. Bibeln visar klart och tydligt att Gud har en personlighet. Han lever på en plats som är utanför den fysiska världen, och därför kunde Kristus säga att han skulle gå till Fadern. (Joh 16:28) I Heb 9:24 sägs det att Kristus ”gick in i själva himlen, så att han ... kan träda fram inför Gud för vår skull”.

han gav upp allt han hade: Det grekiska ord som återgetts med ”gav upp allt han hade” betyder ordagrant att tömma något på innehåll. Här använder Paulus ordet i bildlig bemärkelse om Jesus, som gav upp sin andliga natur för att leva och lida som människa på jorden. Till skillnad från änglar, som ibland iklädde sig mänskliga kroppar när de visade sig för människor, avstod Jesus helt från sin andliga kropp och den härlighet och de förmåner som var förbundna med den. Ingen människa har någonsin avstått från något som ens kommer i närheten av det som Jesus avstod från för att glädja Jehova.

när han kom som människa: Ordagrant ”när han till utseende befanns vara en människa”. (Se studienot till Flp 2:6.)

en tortyrpåle: Eller ”en avrättningspåle”. Jesus gav en kraftfull lektion i ödmjukhet och lydnad när han villigt underkastade sig ”döden på en tortyrpåle”. Han blev orättvist dömd som en brottsling och en hädare. (Mt 26:63–66; Lu 23:33; se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Han bevisade bortom allt tvivel att människor kan vara lojala mot Jehova till och med om de prövas till det yttersta. (Joh 5:30; 10:17; Heb 12:2)

Även om han var av samma natur som Gud: Eller ”Även om han var till i Guds gestalt”. Det grekiska ord som återgetts med ”natur” (morfẹ̄) har grundbetydelsen ”form”, ”gestalt”, ”skepnad”. Jesus var en andevarelse, precis som ”Gud är en ande”. (Joh 4:24 och studienot) Det är samma grekiska ord som används när det sägs att Jesus ”tog en slavs gestalt och blev människa”. (Flp 2:7; Joh 1:14)

på grund av mitt namn: I Bibeln står begreppet ”namn” ibland för personen som bär namnet, hans rykte och allt han står för. (Se studienot till Mt 6:9.) När det gäller Jesus namn innefattar det även den myndighet och ställning som hans Far har gett honom. (Mt 28:18; Flp 2:9, 10; Heb 1:3, 4) Här förklarar Jesus att människor skulle hata hans efterföljare på grund av det som hans namn står för, dvs. hans ställning som Guds utvalde regent, kungarnas Kung, den som alla måste underordna sig för att få liv. (Se studienot till Joh 15:21.)

gudomlig omtanke: Eller ”generös omtanke”. Det grekiska ordet chạris förekommer mer än 150 gånger i de kristna grekiska skrifterna och förmedlar olika nyanser, beroende på sammanhanget. När ordet avser Guds generösa omtanke förmedlar det tanken på en gåva som Gud har gett utan att förvänta något i gengäld. Det beskriver alltså Guds frikostiga gåvor och hans stora kärlek och omtanke gentemot människor. Ordet förmedlar tanken på en gåva som ges på grund av att givaren är generös, inte på grund av att mottagaren har gjort sig förtjänt av den. (Rom 4:4; 11:6) Ordet betyder inte nödvändigtvis att mottagaren är ovärdig att visas generös omtanke, och det förklarar varför Gud kunde visa Jesus sådan omtanke. I sammanhang som rör Jesus återges detta ord därför lämpligt nog med ”gudomlig omtanke”, som i denna vers, eller att Gud ”var med” honom och att han var ”omtyckt”. (Lu 2:40, 52) I andra sammanhang översätts detta grekiska ord med uttryck som ”är med” (Lu 1:30), ”var omtyckta” (Apg 2:47; 7:46), ”kärleksfulla gåva” (1Kor 16:3) och ”omtänksamma gåva” (2Kor 8:19).

gav … i sin godhet: Det grekiska verb som används här (charịzomai) är besläktat med det grekiska uttryck som ofta översätts med ”generös omtanke” men som också kan översättas med ”gudomlig omtanke”. (Joh 1:14 och studienot) I det här sammanhanget förmedlas tanken att Gud i sin stora kärlek och generositet gav Jesus ett upphöjt namn ”som är över alla andra namn”. Eftersom Gud kan välja att ge sin son, Jesus, ett sådant namn måste han vara den större av de två, och Jesus måste vara underordnad honom. (Joh 14:28; 1Kor 11:3) Så den respekt som Jesus får på grund av sin upphöjda ställning blir ”till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:11)

namn: I Bibeln används ordet ”namn” inte bara som en identifikation. (Se studienot till Mt 24:9.) Här står det ”namn” som Gud gav Jesus för den myndighet och den ställning som Jesus får av sin Far. Sammanhanget i Filipperna, kapitel 2, visar att Jesus fick det här upphöjda namnet efter sin uppståndelse. (Mt 28:18; Flp 2:8, 10, 11; Heb 1:3, 4)

alla andra namn: En ordagrann återgivning av den grekiska texten, ”alla namn” (Kingdom Interlinear), kan ge intrycket att Jesus namn är över Guds eget namn, och många översättningar återger det så. Men en sådan tanke passar inte in i sammanhanget, för Paulus säger att det var Gud som upphöjde honom till en högre ställning och gav honom det här namnet. Det grekiska ordet för ”alla (varje)” kan i en del sammanhang betyda ”alla andra” eller ”varje annat”. Lägg till exempel märke till återgivningen i Lu 13:2; 21:29 (”alla andra”); Flp 2:21 (”alla de andra”). Så både sammanhanget och sättet som det här grekiska ordet återges på i andra verser ger stöd åt lydelsen ”alla andra”. Paulus förklarar här att Jesus namn är över alla andra namn med undantag för Jehovas namn, eftersom det var Jehova som gav honom detta namn. (Se också 1Kor 15:28.)

i Jesus namn ska alla böja sina knän: Att någon böjer knä ”i Jesus namn” betyder att personen erkänner Jesus ställning och underordnar sig hans myndighet, och det är något som alla skapelser med ett intellekt både i himlen och på jorden behöver göra. (Se studienot till Mt 28:19.)

de under jorden: Syftar tydligen på dem som dött och som Jesus sa befinner sig ”i gravarna”. (Joh 5:28, 29) När de uppväcks kommer även de att behöva underordna sig Kristus myndighet och ”öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:11)

namn: Det grekiska ordet för namn (ọnoma) kan syfta på mer än ett egennamn. I det här sammanhanget handlar det om att erkänna Faderns och Sonens myndighet och ställning såväl som den heliga andens roll. Detta leder till att man får ett nytt förhållande till Gud. (Jämför studienot till Mt 10:41.)

offentligt bekänner: Det grekiska ordet homologẹō återges i en del biblar med bara ”bekänner”. Många ordböcker definierar det här ordet som ”öppet erkänna (betyga)”. I vers 10 har samma verb översatts med ”avger ... offentlig bekännelse”. Paulus förklarar att det inte räcker att en kristen tror i hjärtat för att bli räddad; man måste också öppet bekänna sin tro. (Ps 40:9, 10; 96:2, 3, 10; 150:6; Rom 15:9) Man avger inte en sådan offentlig bekännelse bara en gång, till exempel vid dopet. Det är i stället något man fortsätter att göra, till exempel när man träffar sina medtroende och när man förkunnar de goda nyheterna om räddning för dem som inte är troende. (Heb 10:23–25; 13:15)

att Jesus är Herre: När Jesus var på jorden var det några som inte var hans efterföljare som tilltalade honom ”Herre” för att visa respekt eller hövlighet. Den samariska kvinnan använde till exempel ordet på det sättet när hon riktade sig till Jesus. (Mt 8:2; Joh 4:11) Det ord som bibelskribenterna använde (Kỵrios) har en bred betydelse. Men Jesus visade att hans lärjungar erkände honom som sin lärare eller herre när de kallade honom ”Herre”. (Joh 13:13, 16) Efter att Jesus hade dött och uppstått och fått en upphöjd ställning i himlen fick hans titel Herre en djupare innebörd. Med sin offerdöd hade Jesus köpt sina efterföljare och därigenom blivit deras ägare (1Kor 7:23; 2Pe 2:1; Jud 4; Upp 5:9, 10) och kung (Kol 1:13; 1Ti 6:14–16; Upp 19:16). För att erkänna Jesus som sin Herre måste man göra mer än att bara använda den titeln. Man måste även erkänna hans ställning och lyda honom. (Mt 7:21; Flp 2:9–11)

Herre: Det grekiska ord som förekommer här, Kỵrios (Herre), används vanligtvis som ett substantiv i Bibeln. Men det är egentligen ett adjektiv som anger att någon har makt (kỵros) eller myndighet. Det förekommer i alla böcker i de kristna grekiska skrifterna förutom i Paulus brev till Titus och Johannesbreven. Jesus Kristus, som är en skapad son och tjänare till Gud, omtalade med rätta sin Far och Gud (Joh 20:17) som ”Herre” (Kỵrios), eftersom Gud är den som har den högsta myndigheten och är Jesus huvud. (Mt 11:25; 1Kor 11:3) Men titeln ”Herre” används inte bara om Jehova Gud i Bibeln. Den används också om Jesus Kristus (Mt 7:21; Rom 1:4, 7), en av de äldste i himlen som Johannes såg i en syn (Upp 7:13, 14), änglar (Dan 12:8), människor (Apg 16:16, 19) och falska gudar (1Kor 8:5). En del menar att frasen ”Jesus är Herre” betyder att han och hans Far, Jehova, är en och samma person. Men sammanhanget visar tydligt att det inte kan stämma, eftersom ”Gud uppväckte honom [Jesus] från de döda”. Jesus fick sin myndighet som Herre av sin Far. (Mt 28:18; Joh 3:35; 5:19, 30; se studienot till att Jesus är Herre i den här versen.)

att Jesus är Herre: När Jesus var på jorden var det några som inte var hans efterföljare som tilltalade honom ”Herre” för att visa respekt eller hövlighet. Den samariska kvinnan använde till exempel ordet på det sättet när hon riktade sig till Jesus. (Mt 8:2; Joh 4:11) Det ord som bibelskribenterna använde (Kỵrios) har en bred betydelse. Men Jesus visade att hans lärjungar erkände honom som sin lärare eller herre när de kallade honom ”Herre”. (Joh 13:13, 16) Efter att Jesus hade dött och uppstått och fått en upphöjd ställning i himlen fick hans titel Herre en djupare innebörd. Med sin offerdöd hade Jesus köpt sina efterföljare och därigenom blivit deras ägare (1Kor 7:23; 2Pe 2:1; Jud 4; Upp 5:9, 10) och kung (Kol 1:13; 1Ti 6:14–16; Upp 19:16). För att erkänna Jesus som sin Herre måste man göra mer än att bara använda den titeln. Man måste även erkänna hans ställning och lyda honom. (Mt 7:21; Flp 2:9–11)

öppet erkänna: Eller ”offentligt bekänna”. Sammanhanget visar att detta erkännande är kopplat till att man är övertygad om att Jehova har uppväckt Jesus från döden. (Jämför studienot till Rom 10:9.)

att Jesus Kristus är Herre: Se studienot till Rom 10:9.

Herre: Se studienot till Rom 10:9. En del menar att frasen ”Jesus Kristus är Herre” betyder att han och hans Far, Jehova, är samma person. Men sammanhanget visar tydligt att det inte kan vara så, eftersom det står: ”Gud [upphöjde] honom till en högre ställning och gav honom i sin godhet det namn som är över alla andra namn.” (Flp 2:9; se studienot till Rom 10:9.)

när jag var hos er … under min frånvaro: Paulus använder här det grekiska ordet parousịa för att beskriva en period då han var hos de kristna i Filippi. Innebörden i det grekiska ordet blir tydlig när han sätter det i kontrast till hans ”frånvaro” (grekiska: apousịa), dvs. en period då han inte var hos dem. Det grekiska ordet parousịa används i en särskild betydelse i samband med Jesus osynliga närvaro, som började då han blev insatt som messiansk kung i himlen i början av de sista dagarna för den här världsordningen. (Se studienoter till Mt 24:3; 1Kor 15:23; Flp 1:26.)

fortsätt arbeta på: Det grekiska ord som används här har grundbetydelsen ”sträva efter”, ”åstadkomma”. Verbformen i den här versen betecknar en kontinuerlig ansträngning och förmedlar alltså tanken på att arbeta för att föra något till sin fullbordan.

närvaro: Det grekiska ordet parousịa (som i många översättningar återges med ”återkomst”) betyder ordagrant ”det att vara bredvid”. Det syftar på en närvaro som sträcker sig över en period, inte bara på en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”.

under Kristus närvaro: Uttrycket ”närvaro” förekommer första gången i Mt 24:3, där några av Jesus lärjungar frågar honom om ”tecknet på ... [hans] närvaro”. Det syftar på Jesus Kristus närvaro som kung, som började samtidigt som de sista dagarna för den här världsordningen började, när han blev insatt som messiansk kung utan att människor kunde se det. Det grekiska ord som återgetts med ”närvaro” är parousịa. Även om många översättningar återger det med ”återkomst”, betyder det ordagrant ”det att vara bredvid”. Hans närvaro skulle sträcka sig över en period, inte bara vara en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”. (Se studienot till 1Kor 16:17.) Det Paulus säger visar alltså att Kristus smorda bröder och medarvingar, de som tillhör honom, skulle uppstå till liv i himlen någon gång efter det att Jesus hade blivit insatt som himmelsk kung i Guds rike.

när jag är tillsammans med er igen: Eller ”när jag är närvarande hos er igen”. Den här frasen innehåller på grekiska substantivet parousịa, som ordagrant betyder ”det att vara bredvid”. Det återges ofta med ”närvaro”, särskilt i samband med Jesus Kristus osynliga närvaro. (Mt 24:37; 1Kor 15:23) Här använder Paulus ordet när han skriver att han hoppas kunna besöka de kristna i Filippi igen. Han använder också ordet parousịa i Flp 2:12 (se studienot) i frasen ”när jag var hos er”, och det ställs i kontrast till hans ”frånvaro”. Detta stöder att man återger parousịa med ”närvaro” eller ”är tillsammans med” i stället för ”komma” eller ”ankomst”. (Se studienoter till Mt 24:3; 1Kor 16:17.)

fyller er med kraft: Eller ”verkar i er”. Det grekiska ordet energẹō förekommer två gånger i den här versen. Första gången har det återgetts med ”fyller … med kraft”, och andra gången har det återgetts med ”ger … styrka”. Guds heliga ande, eller verksamma kraft, är den mäktigaste källan till kraft eller energi i hela universum. Gud använde den för att skapa allting. (1Mo 1:2; Ps 104:30; Jes 40:26) Genom sin heliga ande ger Jehova sina tjänare den kraft de behöver när deras egna krafter inte räcker till. (Jes 40:31) Jehovas ande kan också förstärka en persons egna förmågor när det behövs. (Lu 11:13; 2Kor 4:7) Aposteln Paulus fick ofta uppleva att han fick ytterligare stöd från Gud när han ansträngde sig. (Flp 4:13; Kol 1:29)

ger er … motivation: En del av Guds tjänare förr i tiden var nära att ge upp på grund av missmod eller misstag eller andra orsaker. En del förlorade till och med lusten att leva. (1Ku 19:4; Ps 73:13, 14; Jon 4:2, 3) Paulus visar här att Gud mer än gärna ger dem som tjänar honom ny motivation, speciellt när de söker hans hjälp. (Ps 51:10, 11; 73:17, 18)

Klaga inte heller, som några av dem gjorde: Israeliterna klagade på Jehova vid flera tillfällen. De riktade exempelvis skarp kritik mot Mose och Aron när 10 av de 12 män som utforskade Kanaan kom tillbaka med en negativ rapport. De ville till och med utse en ny ledare i stället för Mose och trodde att det skulle vara bättre att återvända till Egypten. (4Mo 14:1–4) Senare ”började hela folket klaga” för att Kora, Datan och Abiram och deras anhängare hade dödats. De som klagade tyckte tydligen att det var orättvist att dessa personer dog, och deras klagande inställning påverkade många. Jehova sände därför en hemsökelse som gjorde att 14 700 israeliter dog. (4Mo 16:41, 49) När folket klagade på Jehovas representanter såg han det som att de klagade på honom själv. (4Mo 17:5)

utan att klaga: De som är negativa och klagar gör ofta det i hemlighet, lite bakom kulisserna och inte öppet. Personer som ständigt klagar försöker också påverka andra. De kan fästa stor vikt vid sina egna känslor eller sin egen position och rikta uppmärksamheten på sig själva i stället för på Gud. Detta kan skapa splittring och förstöra sammanhållningen bland dem som tjänar Jehova. Omkring år 55 v.t. påminde Paulus församlingen i Korinth om att de israeliter som klagade i vildmarken väckte Jehovas vrede. (Se studienot till 1Kor 10:10.) Men det är inte alltid fel att klaga. Det grekiska ord som används här förekommer även i Apg 6:1, där det står att de grekisktalande judarna i Jerusalem ”började … klaga” därför att deras änkor blev orättvist behandlade materiellt sett. Apostlarna ordnade därför så att situationen rättades till. (Apg 6:1–6)

jag: Eller ”mitt liv”. (Se studienot till jag utgjuts som ett dryckesoffer i den här versen.)

jag utgjuts som ett dryckesoffer: Israeliterna frambar vin som dryckesoffer tillsammans med nästan alla andra slags offer. Vinet hälldes ut på altaret. (3Mo 23:18, 37; 4Mo 15:2, 5, 10; 28:7) Här talar Paulus om sig själv som ett dryckesoffer. Han var villig att helt och hållet ge ut av sig själv både fysiskt och känslomässigt för att stötta de kristna i Filippi och på andra platser när de frambar sina andliga offer och utförde sin ”heliga tjänst”. (Jämför 2Kor 12:15.) Kort före sin död skrev han till Timoteus: ”Jag håller redan på att gjutas ut som ett dryckesoffer, och tiden då jag ska bryta upp är nära.” (2Ti 4:6)

den heliga tjänst: Eller ”den offentliga tjänst”. Paulus använder det här uttrycket om den kristna tjänsten. Hans outtröttliga och kärleksfulla tjänst för sina medtroende i Filippi hade verkligen varit till nytta för dem. Och filippernas tro hade i sin tur fått dem att utföra sådan tjänst för andra. Det grekiska ordet leitourgịa, som används här, kan ha fått de kristna i Filippi, som var en romersk koloni, att tänka på medborgerliga plikter som utfördes till samhällets nytta. (Se studienot till 2Kor 9:12.) Sådana arbeten förde med sig ekonomiska utgifter, något som påminde filipperna om att trogen tjänst innebar personliga uppoffringar. I de kristna grekiska skrifterna används detta och besläktade grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 13:6; 15:16.

en offentlig tjänare: Det grekiska ordet leitourgọs kommer från orden laọs, ”folk”, och ẹrgon, ”handling”, ”verk”, ”arbete”. Ursprungligen använde grekerna detta ord för att beskriva en person som utförde arbete eller tjänster för civila myndigheter, oftast på egen bekostnad och till nytta för allmänheten. På romarnas tid fanns en liknande anordning. I Bibeln brukar detta ord syfta på en person som utför en helig tjänst. Det besläktade ordet leitourgịa används flera gånger i Septuaginta om de ”uppgifter” (4Mo 7:5) och den ”tjänst” (4Mo 4:28; 1Kr 6:32 [6:17, LXX]) som prästerna utförde vid tälthelgedomen och vid Jehovas tempel i Jerusalem. Här använder Paulus ordet leitourgọs om sig själv, ”en apostel för nationerna” som förkunnade de goda nyheterna från Gud. (Rom 11:13) Hans predikande blev till stor nytta för allmänheten, särskilt för folk från nationerna.

tjänare: Eller ”offentliga tjänare”. Det grekiska ordet leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare), som förekommer här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgịa (offentlig tjänst) användes av grekerna och romarna för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. (De grekiska ord som nämns här ovan kan härledas från laọs, ”folk”, och ẹrgon, ”handling”, ”verk”, ”arbete”.) De världsliga myndigheterna är Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs) i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. Men i de kristna grekiska skrifterna används dessa grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 15:16.

tjänade: Eller ”offentligt tjänade”. Det grekiska ordet leitourgẹō, som används här, och de besläktade orden leitourgịa (offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna använda för att beskriva arbete eller tjänst som utfördes för staten eller civila myndigheter och som var till allmän nytta. I noten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. I Lu 1:23 (se studienot) har ordet leitourgịa återgetts med ”tjänstgöring” (eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”) och syftar på den tjänst som Sakarja, Johannes döparens far, utförde. Det sätt som Lukas använder ordet leitourgịa på i den versen återspeglar hur det används i Septuaginta, där detta ord och besläktade ord ofta syftar på den tjänst eller det arbete som prästerna och leviterna utförde vid tälthelgedomen (2Mo 28:35; 4Mo 1:50; 3:31; 8:22) och vid templet (2Kr 31:2; 35:3; Joel 1:9, 13; 2:17). Sådan tjänst var till nytta för hela folket. Men i några sammanhang rymmer ordet också tanken på helighet, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag (2Kr 15:3; Mal 2:7) och frambar offer för folkets synder (3Mo 1:3–5; 5Mo 18:1–5). I Apg 13:2 används det grekiska ordet leitourgẹō mer generellt och beskriver den tjänst som de kristna profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia i Syrien utförde. Ordet syftar på olika uttryck för att tjäna och tillbe Gud och innefattar sådana sidor av den kristna tjänsten som att be, predika och undervisa. Den tjänst som dessa profeter och lärare utförde innefattade utan tvekan att predika för allmänheten. (Apg 13:3)

tjänstgöring: Eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”. Det grekiska ordet leitourgịa, som används här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna och romarna använda för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. I studienoten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. Det sätt som Lukas använder uttrycket på här återspeglar hur det används i Septuaginta, där verb- och substantivformerna av detta uttryck ofta syftar på den tempeltjänst som prästerna och leviterna utförde. (2Mo 28:35; 4Mo 8:22) Tempeltjänsten kan sägas vara en offentlig tjänst som utfördes till nytta för folket. Men den var också helig, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag och frambar offer för folkets synder. (2Kr 15:3; Mal 2:7)

offentliga tjänst: Paulus använder det här uttrycket om nödhjälpsarbetet, som skulle göra att de kristna judarna i Jerusalem och Judeen fick ”sina behov tillgodosedda”. Det här arbetet, eller den här tjänsten, var till stor nytta för de kristna. Det grekiska ordet leitourgịa, som förekommer här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) användes av grekerna och romarna för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. I de kristna grekiska skrifterna används dessa grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 13:6; 15:16.

Jag hoppas att jag … kan sända Timoteus till er: Skildringen säger inte om Timoteus skulle ta landvägen eller sjövägen mellan Rom och Filippi. Man kunde resa österut från Rom längs de vägar som ingick i det omfattande romerska vägnätet eller också resa med båt. Båda alternativen innebar svårigheter. På Timoteus tid var det inte så enkelt att få tag i en plats på ett fartyg, och passagerare kunde få hålla till uppe på däck i alla väder. Kraftig sjögång kunde orsaka illamående och ibland skeppsbrott. Om han färdades till fots till Filippi skulle det ha inneburit en resa på ungefär 40 dagar, förmodligen först längs Via Appia, därefter en kort sjöresa över Adriahavet och sedan möjligen vidare längs Via Egnatia. (Se Tillägg B13.) Han skulle vara utsatt för väder och vind – sol, regn, köld eller hetta – och risken fanns att han skulle råka ut för tjuvar. Övernattningsställena på den tiden hade dåligt rykte och beskrivs som smutsiga, överbelagda och fulla av loppor. (Jämför studienot till Apg 28:15.) Men Paulus var säker på att Timoteus var villig att göra de här ansträngningarna för att komma till Filippi och sedan resa tillbaka till Rom igen, allt för att Paulus skulle få höra hur de kristna i Filippi hade det andligen.

Appius marknadsplats: Eller ”Forum Appii”. Latin: Ạppii Fọrum. En marknadsplats ca 65 km sydöst om Rom. Platsen var en välkänd anhalt utmed den berömda romerska huvudvägen Via Appia, som gick från Rom till Brundisium (nutida Brindisi) via Capua. Både vägen och marknadsplatsen var uppkallade efter grundaren, Appius Claudius Caecus, som levde på 300- och 200-talet f.v.t. Eftersom de som reste från Rom brukade stanna till på den här platsen efter första resdagen blev den en livlig handelsstad. Platsen låg dessutom vid den norra änden av en kanal som gick längs vägen och som korsade Pontinska träsken. Det berättas att de resande om natten färdades på kanalen i pråmar dragna av mulor. Den romerske skalden Horatius berättar hur besvärlig resan var och beklagar sig över grodorna och myggen, och han skriver att Appius marknadsplats var full av ”sjömän och argsinta krogfolk”. (Satirer och epoder, 1959, s. 48) Men trots att platsen var så otrevlig stod bröderna från Rom där och väntade glada och förväntansfulla. De ville gärna följa Paulus och de andra den sista etappen av resan. I dag ligger den lilla byn Borgo Faiti utmed Via Appia på den plats där Foro Appio, eller Forum Appii, en gång låg. (Se Tillägg B13.)

Guds medarbetare: Det grekiska ordet för ”medarbetare”, synergọs, förekommer mer än tio gånger i de kristna grekiska skrifterna, oftast i Paulus brev. Ordet används om dem som samarbetade för att sprida de goda nyheterna. (Rom 16:9, 21; 2Kor 1:24; 8:23; Flp 2:25; 4:3; Kol 4:11; Flm 1, 24) Här framhåller Paulus att de kristna har den stora förmånen att vara ”Guds medarbetare”. (Se studienot till 1Kor 3:6.) Han nämner samma tanke i 2Kor 6:1, där han använder ett besläktat grekiskt ord. (2Kor 5:20; se studienot till Rom 16:3.)

Epafroditos: En pålitlig broder i församlingen i Filippi som bara nämns i det här brevet. Han sändes till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad då. Epafroditos hade tydligen tänkt stanna i Rom ett tag för att kunna hjälpa Paulus. Men han blev sjuk och ”höll faktiskt på att dö”, och det gjorde att han behövde återvända till Filippi tidigare än väntat. (Flp 2:27, 28; se studienoter till Flp 2:26, 30.)

medarbetare: Se studienoter till Rom 16:3; 1Kor 3:9.

det sändebud: Eller ”den apostel”. Här använder Paulus det grekiska ordet för ”apostel” (apọstolos) i en allmän betydelse, och det kan därför återges med ”utsände” eller ”sändebud”. Epafroditos sändes ut som representant för församlingen i Filippi med en gåva till Paulus, som då satt fängslad i Rom.

Prisca och Aquila: Det här trogna paret hade förvisats från Rom till följd av kejsar Claudius dekret mot judarna någon gång under år 49 eller i början av år 50 v.t. Claudius dog år 54 v.t., och när Paulus skrev brevet till de kristna i Rom, omkring år 56 v.t., hade Prisca och Aquila återvänt. (Se studienot till Apg 18:2.) Paulus beskriver dem som sina medarbetare. Det grekiska ordet för ”medarbetare”, synergọs, förekommer 12 gånger i de kristna grekiska skrifterna, mestadels i Paulus brev. (Rom 16:9, 21; Flp 2:25; 4:3; Kol 4:11; Flm 1, 24) I 1Kor 3:9 säger Paulus: ”Vi är Guds medarbetare.”

riskerade livet: Eller ”utsatte sig för fara”, ”utsatte sin själ för fara”. Det var tydligen ett riskfyllt uppdrag Epafroditos tog på sig när han reste till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad. Det kan ha varit själva resan som gjorde Epafroditos så sjuk att han ”höll … på att dö”. (Flp 2:26, 27) När man reste på den tiden och behövde övernatta utsatte man sig för ohygieniska förhållanden. I vilket fall som helst skriver Paulus att Epafroditos ”höll på att dö i sitt arbete för Kristus”. Han hade goda skäl att berömma Epafroditos och uppmuntra församlingen i Filippi att ”välkomna honom … som ni brukar göra med dem som tjänar Herren” och att fortsätta ”visa uppskattning för sådana män”. (Flp 2:29; se studienoter till Flp 2:25, 26 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

nedstämd: Det grekiska ord som Paulus använder här är samma ord som används i skildringarna om hur Jesus kände det i Getsemane trädgård, där det står att han fylldes av ”ångest och förtvivlan” och av ”smärta och ångest”. (Mt 26:37; Mk 14:33) Ett uppslagsverk definierar det som ”ha ångest”, ”vara förtvivlad (bekymrad)”. (Philip W. Comfort, 2008: New Testament Text and Translation Commentary) Skälet till att Epafroditos var nedstämd var att församlingen i Filippi hade fått höra att han hade blivit sjuk. Han kan ha varit orolig för att de skulle tycka att han hade svikit Paulus och blivit en börda för honom i stället för att vara till hjälp. Så fort Epafroditos hade återhämtat sig skickade Paulus tillbaka honom till Filippi med ett brev till församlingen. I det brevet (Flp 2:25–29) förklarar Paulus varför Epafroditos kom tillbaka så snabbt, och han försäkrade församlingen – och även Epafroditos – om att han var en trogen och uppskattad broder. (Se studienoter till Flp 2:25, 30.)

längtar efter att få träffa er: I en del äldre handskrifter står det ”längtar efter er alla”, och den lydelsen återspeglas i många bibelöversättningar. Men lydelsen som används här i huvudtexten har starkt stöd i handskrifterna. Oavsett vilken lydelse man förordar är grundtanken i det Paulus säger densamma: att Epafroditos längtade efter alla de kristna i Filippi. (Se Tillägg A3.)

nedstämd: Det grekiska ord som Paulus använder här är samma ord som används i skildringarna om hur Jesus kände det i Getsemane trädgård, där det står att han fylldes av ”ångest och förtvivlan” och av ”smärta och ångest”. (Mt 26:37; Mk 14:33) Ett uppslagsverk definierar det som ”ha ångest”, ”vara förtvivlad (bekymrad)”. (Philip W. Comfort, 2008: New Testament Text and Translation Commentary) Skälet till att Epafroditos var nedstämd var att församlingen i Filippi hade fått höra att han hade blivit sjuk. Han kan ha varit orolig för att de skulle tycka att han hade svikit Paulus och blivit en börda för honom i stället för att vara till hjälp. Så fort Epafroditos hade återhämtat sig skickade Paulus tillbaka honom till Filippi med ett brev till församlingen. I det brevet (Flp 2:25–29) förklarar Paulus varför Epafroditos kom tillbaka så snabbt, och han försäkrade församlingen – och även Epafroditos – om att han var en trogen och uppskattad broder. (Se studienoter till Flp 2:25, 30.)

riskerade livet: Eller ”utsatte sig för fara”, ”utsatte sin själ för fara”. Det var tydligen ett riskfyllt uppdrag Epafroditos tog på sig när han reste till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad. Det kan ha varit själva resan som gjorde Epafroditos så sjuk att han ”höll … på att dö”. (Flp 2:26, 27) När man reste på den tiden och behövde övernatta utsatte man sig för ohygieniska förhållanden. I vilket fall som helst skriver Paulus att Epafroditos ”höll på att dö i sitt arbete för Kristus”. Han hade goda skäl att berömma Epafroditos och uppmuntra församlingen i Filippi att ”välkomna honom … som ni brukar göra med dem som tjänar Herren” och att fortsätta ”visa uppskattning för sådana män”. (Flp 2:29; se studienoter till Flp 2:25, 26 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

Epafroditos: En pålitlig broder i församlingen i Filippi som bara nämns i det här brevet. Han sändes till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad då. Epafroditos hade tydligen tänkt stanna i Rom ett tag för att kunna hjälpa Paulus. Men han blev sjuk och ”höll faktiskt på att dö”, och det gjorde att han behövde återvända till Filippi tidigare än väntat. (Flp 2:27, 28; se studienoter till Flp 2:26, 30.)

i sitt arbete för Kristus: Eller möjligen ”i Herrens verk”. En del gamla handskrifter har ordet för ”Herren” här, men lydelsen i huvudtexten har starkt stöd i handskrifterna.

riskerade livet: Eller ”utsatte sig för fara”, ”utsatte sin själ för fara”. Det var tydligen ett riskfyllt uppdrag Epafroditos tog på sig när han reste till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad. Det kan ha varit själva resan som gjorde Epafroditos så sjuk att han ”höll … på att dö”. (Flp 2:26, 27) När man reste på den tiden och behövde övernatta utsatte man sig för ohygieniska förhållanden. I vilket fall som helst skriver Paulus att Epafroditos ”höll på att dö i sitt arbete för Kristus”. Han hade goda skäl att berömma Epafroditos och uppmuntra församlingen i Filippi att ”välkomna honom … som ni brukar göra med dem som tjänar Herren” och att fortsätta ”visa uppskattning för sådana män”. (Flp 2:29; se studienoter till Flp 2:25, 26 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

nedstämd: Det grekiska ord som Paulus använder här är samma ord som används i skildringarna om hur Jesus kände det i Getsemane trädgård, där det står att han fylldes av ”ångest och förtvivlan” och av ”smärta och ångest”. (Mt 26:37; Mk 14:33) Ett uppslagsverk definierar det som ”ha ångest”, ”vara förtvivlad (bekymrad)”. (Philip W. Comfort, 2008: New Testament Text and Translation Commentary) Skälet till att Epafroditos var nedstämd var att församlingen i Filippi hade fått höra att han hade blivit sjuk. Han kan ha varit orolig för att de skulle tycka att han hade svikit Paulus och blivit en börda för honom i stället för att vara till hjälp. Så fort Epafroditos hade återhämtat sig skickade Paulus tillbaka honom till Filippi med ett brev till församlingen. I det brevet (Flp 2:25–29) förklarar Paulus varför Epafroditos kom tillbaka så snabbt, och han försäkrade församlingen – och även Epafroditos – om att han var en trogen och uppskattad broder. (Se studienoter till Flp 2:25, 30.)

Epafroditos: En pålitlig broder i församlingen i Filippi som bara nämns i det här brevet. Han sändes till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad då. Epafroditos hade tydligen tänkt stanna i Rom ett tag för att kunna hjälpa Paulus. Men han blev sjuk och ”höll faktiskt på att dö”, och det gjorde att han behövde återvända till Filippi tidigare än väntat. (Flp 2:27, 28; se studienoter till Flp 2:26, 30.)