Första Korinthierbrevet 15:1–58

15  Bröder, jag vill påminna er om de goda nyheter som jag förkunnade för er,+ som ni också tog emot och har tagit ståndpunkt för.  Om ni håller fast vid de goda nyheterna som jag förkunnade för er kommer ni att bli räddade.+ Annars har ni ju blivit troende till ingen nytta.  Något av det första jag lärde er var det jag själv fått lära mig, nämligen att Kristus dog för våra synder i enlighet med Skrifterna,+  att han blev begravd,+ att han blev uppväckt+ på tredje dagen+ i enlighet med Skrifterna+  och att han visade sig för Kefas+ och sedan för de tolv.+  Efter det visade han sig för mer än 500 bröder vid ett och samma tillfälle.+ De flesta av dem är fortfarande i livet, men några har somnat in i döden.  Därefter visade han sig för Jakob+ och sedan för alla apostlarna.+  Men allra sist visade han sig också för mig,+ och därför är det som om jag vore född för tidigt.  Jag är ju den obetydligaste av apostlarna.+ Jag är inte ens värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.+ 10  Men tack vare Guds generösa omtanke är jag en apostel.+ Och hans generösa omtanke mot mig har inte varit förgäves, för jag har arbetat hårdare än alla de andra, fast inte i egen kraft, utan med hjälp av den generösa omtanke som Gud visar mig.+ 11  Det är detta vi förkunnar, både jag och de andra, och det är detta ni har kommit till tro på. 12  Det predikas alltså att Kristus har blivit uppväckt från de döda,+ så varför säger några av er att det inte finns någon uppståndelse?+ 13  Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. 14  Och om Kristus inte har uppstått är det meningslöst att vi förkunnar, och er tro är också meningslös. 15  Det skulle dessutom göra oss till falska vittnen om Gud,+ för då har vi ljugit om honom när vi säger att han har uppväckt Kristus,+ vilket han inte kan ha gjort om de döda inte ska uppväckas. 16  För om de döda inte ska uppstå, då har inte heller Kristus uppstått. 17  Och om Kristus inte har uppstått har er tro inget värde. Då är ni fortfarande kvar i era synder.+ 18  Det betyder också att de som har somnat in i döden i gemenskap med Kristus har gått förlorade.+ 19  Om vårt hopp till Kristus bara gäller det här livet, då är vi de sorgligaste människor som finns. 20  Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av dem som somnat in i döden.+ 21  För eftersom döden kom genom en människa+ kommer också de dödas uppståndelse genom en människa.+ 22  För precis som alla dör på grund av Adam,+ så ska också alla göras levande på grund av Kristus.+ 23  Men var och en i tur och ordning: först* Kristus+ och därefter, under Kristus närvaro, de som tillhör honom.+ 24  Sedan, vid slutet, kommer han att överlämna riket åt sin Gud och Far, efter att ha krossat alla regeringar och all makt och myndighet.+ 25  Han måste nämligen regera som kung tills Gud har lagt alla fiender under hans fötter.+ 26  Och den siste fienden som ska krossas är döden.+ 27  För Gud ”har lagt allt under hans fötter”.+ Men när det sägs att ”allt” har lagts under honom,+ inbegriper det naturligtvis inte den som har lagt allt under honom.+ 28  Och när allt har lagts under honom ska även Sonen underordna sig den som har lagt allt under honom,+ så att Gud kan vara allt för alla.+ 29  Om de döda inte ska uppväckas, vad kommer då att hända med dem som blir döpta till döden?+ Varför blir de då döpta till döden? 30  Och varför utsätter vi oss för faror hela tiden?*+ 31  Jag står öga mot öga med döden varje dag – detta är lika säkert som att jag gläder mig över er, bröder, i vår Herre Kristus Jesus. 32  Om jag som andra människor* har kämpat mot vilddjur i Efesos,+ vad har jag för nytta av det? Om de döda inte ska uppväckas, så ”låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö”.+ 33  Bli inte vilseledda. Dåligt sällskap förstör goda vanor.+ 34  Ta ert förnuft till fånga, gör det rätta och fortsätt inte synda.+ En del av er har ju ingen kunskap om Gud. Jag säger det här för att få er att skämmas. 35  Men någon kommer säkert att säga: ”Hur ska de döda uppväckas? Ja, vilken slags kropp ska de ha?”+ 36  Tanklösa människa! Det man sår får inte liv om det inte först dör.+ 37  Och det man sår är inte den planta* som ska bli till, utan bara ett naket korn av vete eller något annat sädesslag. 38  Men Gud ger det den form* han önskar, han ger varje frö dess egen form.* 39  Det finns också olika slags kroppar. Människan har sin kropp och boskapen sin, fåglarna har sina kroppar och fiskarna sina. 40  Det finns himmelska kroppar+ och jordiska kroppar,+ men de himmelska kropparna har sin skönhet* och de jordiska kropparna en annan. 41  Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin.+ Ja, stjärna skiljer sig från stjärna i glans. 42  Det är på samma sätt med de dödas uppståndelse. Det som sås är förgängligt, det som uppväcks är oförgängligt.+ 43  Det sås i vanära, det uppväcks i härlighet.+ Det sås i svaghet, det uppväcks i kraft.+ 44  Det sås en fysisk kropp, det uppväcks en andlig kropp.+ Om det finns en fysisk kropp, så finns det också en andlig. 45  Som det står skrivet: ”Den första människan, Adam, blev en levande varelse.”+ Den siste Adam blev en livgivande ande.+ 46  Men det är inte det andliga som kommer först. Det fysiska kommer först och sedan det andliga. 47  Den första människan är från jorden och formad av jord.+ Den andra människan är från himlen.+ 48  Precis som den som formades av jord var, så är också de andra som formades av jord, och som den himmelska är, så är också de andra himmelska.+ 49  Och precis som vi har liknat den som formades av jord,+ så ska vi också likna den himmelska.+ 50  Men jag säger er, bröder: Kött och blod kan inte ärva Guds rike, inte heller kan det förgängliga ärva det oförgängliga.* 51  Jag ska berätta en helig hemlighet för er: Vi ska inte alla somna in i döden, men vi ska alla förvandlas.+ 52  Det ska ske plötsligt, på ett ögonblick, när* den sista trumpeten ljuder. För trumpeten ska ljuda,+ och de döda ska uppväckas oförgängliga, och vi ska förvandlas.+ 53  Detta förgängliga måste nämligen kläs i oförgänglighet,*+ och detta dödliga måste kläs i odödlighet.+ 54  Men när detta förgängliga kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet, då ska det som står skrivet uppfyllas: ”Döden är uppslukad för alltid.”+ 55  ”Död, var är din seger? Död, var är din udd?”+ 56  Den udd som orsakar död är synden,+ och synden får sin kraft från lagen.+ 57  Men låt oss tacka Gud, för han ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!+ 58  Mina älskade bröder, var därför fasta och orubbliga,+ och var alltid fullt upptagna+ i arbetet för Herren, eftersom ni vet att det ni gör i Herrens tjänst aldrig är förgäves.*+

Fotnoter

Ordagrant ”förstlingen”.
Ordagrant ”varje timme”.
Eller möjligen ”Ur mänsklig synvinkel, om jag”, ”Om jag av mänskliga motiv”.
Ordagrant ”kropp”.
Ordagrant ”kropp”.
Ordagrant ”kropp”.
Eller ”glans”.
Eller ”oförstörbara”.
Eller ”medan”.
Eller ”oförstörbarhet”.
Ordagrant ”tomt”.

Studienoter

låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö: Paulus citerar här från Jes 22:13, som beskrev inställningen hos de upproriska invånarna i Jerusalem. I stället för att ångra sig när staden hotades av förstöring gick de helt upp i att njuta av livet. Paulus kan ha citerat de här orden för att de stämde bra in på tänkesättet hos dem som förnekade uppståndelsehoppet. Exempelvis trodde inte epikuréerna på någon uppståndelse, utan fokuserade på att leva för nuet. Men som Paulus framhåller är uppståndelsen en realitet, vilket ger de kristna motivation och mycket goda skäl till att fortsätta leva ett självuppoffrande liv. (1Kor 15:58)

varför säger några av er att det inte finns någon uppståndelse?: Om det inte fanns någon uppståndelse skulle de som hade dött i hopp om att få leva på jorden förbli döda för alltid. (Mt 22:31, 32; Joh 11:23, 24; se studienot till 1Kor 15:2.) Och smorda kristna skulle inte kunna komma till himlen eftersom de måste dö och bli uppväckta för att kunna bli andevarelser. (1Kor 15:35–38; se studienoter till 1Kor 15:36, 38.) Paulus sa att den kristna tron skulle vara meningslös om det inte fanns någon uppståndelse. (1Kor 15:13, 14) Så på ett kraftfullt sätt försvarade han hoppet om en uppståndelse och fokuserade här på hoppet som smorda kristna har.

Om ni håller fast vid de goda nyheterna: Tron på uppståndelsen, som är en del av ”den grundläggande läran” inom kristendomen, var under angrepp i Korinth. (Heb 6:1, 2) Vissa sa att ”det inte finns någon uppståndelse”. (1Kor 15:12) Paulus riktade uppmärksamheten på dem som sa: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö.” (1Kor 15:32) Han kan ha citerat Jes 22:13, men dessa ord återspeglar också på ett slående sätt resonemanget hos dem som hade påverkats av grekiska filosofer som Epikuros, som förnekade att det fanns något liv efter döden. (Apg 17:32; se studienot till 1Kor 15:32.) Några med judisk bakgrund i församlingen kan också ha påverkats av sadducéerna, som inte trodde på en uppståndelse. (Mk 12:18) En annan möjlighet är att vissa kan ha tyckt att kristna som fortfarande var i livet redan hade upplevt en sorts andlig uppståndelse. (2Ti 2:16–18) Om korinthierna inte höll fast vid de goda nyheterna skulle de ha blivit troende till ingen nytta; deras hopp skulle inte bli verklighet. (Se studienot till 1Kor 15:12.)

Kefas: Ett av namnen på aposteln Simon Petrus. När Jesus träffade Simon första gången gav han honom det semitiska namnet Kefas (grekiska: Kēfạs). Namnet kan vara besläktat med det hebreiska substantivet kefịm (klippor), som används i Job 30:6 och Jer 4:29. I Joh 1:42 förklarar Johannes att namnet ”översätts ’Petrus’” (Pẹtros, ett grekiskt namn med liknande betydelse, ”ett klippstycke”). Namnet Kefas förekommer bara i Joh 1:42 och i två av Paulus brev, nämligen 1 Korinthierna och Galaterna. (1Kor 1:12; 3:22; 9:5; 15:5; Gal 1:18; 2:9, 11, 14; se studienoter till Mt 10:2; Joh 1:42.)

och till Petrus: Markus är den ende evangelieskribenten som tar med detaljen att ängeln specifikt nämner Petrus. (Jämför parallellskildringen i Mt 28:7.) I Joh 20:2 sägs det att Maria Magdalena tog med sig budskapet från ängeln ”till Simon Petrus och den andre lärjungen”, dvs. Johannes. Jesus visade sig tydligtvis för Petrus då Petrus var för sig själv innan han visade sig för hela gruppen av lärjungar. (Lu 24:34; 1Kor 15:5) Den här personliga uppmärksamheten och att ängeln specifikt hade nämnt Petrus vid namn försäkrade utan tvivel Petrus om att han hade blivit förlåten för att han tre gånger hade förnekat att han kände Jesus. (Mt 26:73–75)

Kefas: Kefas är ett annat namn på Petrus. (Se studienot till 1Kor 1:12.) Innan Jesus visade sig för sina lärjungar som grupp visade han sig för Petrus, tydligtvis när Petrus var ensam. (Lu 24:34) Det måste ha varit till stor tröst för Petrus att få träffa Jesus, som säkerligen gav honom den vägledning han behövde och försäkrade honom om att han hade blivit förlåten för att han tre gånger förnekat Jesus. (Se studienot till Mk 16:7.)

de tolv: När Paulus säger att Jesus visade sig ”för de tolv” verkar han syfta på tillfället som omtalas i Joh 20:26–29. Om det var så syftar begreppet ”de tolv” på apostlarna som grupp, även om en eller två saknades. (Joh 20:24; Apg 6:1–6) Att de fick se Jesus hjälpte dem helt säkert att övervinna sin fruktan och att modigt vittna om hans uppståndelse.

träffas: Det var tydligtvis mer än 500 närvarande vid detta speciella möte i Galileen. (1Kor 15:6)

somnade han in i döden: I Bibeln används uttrycken ”sömn” och ”somna” både om fysisk sömn (Mt 28:13; Lu 22:45; Joh 11:12; Apg 12:6) och om att somna in i döden (Joh 11:11; Apg 7:60; 13:36; 1Kor 7:39; 15:6, 51; 2Pe 3:4). I sammanhang där det handlar om döden använder översättare ofta uttryck som ”somna in i döden” eller helt enkelt ”dö” för att hjälpa läsaren att få rätt tanke. När Bibeln använder uttrycket ”sova” i denna bildliga bemärkelse handlar det om dem som har dött därför att de har ärvt synd och död av Adam. (Se studienoter till Mk 5:39; Joh 11:11.)

visade han sig för mer än 500 bröder vid ett och samma tillfälle: Eftersom de flesta av Jesus efterföljare bodde i Galileen kan det ha varit vid det tillfälle som beskrivs i Mt 28:16–20 som den uppståndne Jesus visade sig för ”mer än 500 bröder”. (Se studienot till Mt 28:16.) I den här gruppen ingick tydligtvis de kvinnor som hade fått veta av en ängel att den uppståndne Jesus skulle visa sig för dem i Galileen. (Mt 28:7) De flesta som var närvarande vid detta tillfälle levde fortfarande år 55 v.t., när Paulus skrev det första inspirerade brevet till korinthierna. Så Paulus sa till dem som tvivlade på Jesus uppståndelse att det fanns levande ögonvittnen som personligen kunde bekräfta att hans uppståndelse var ett faktum.

har somnat in i döden: Se studienot till Apg 7:60.

Jakob: Den Jakob som nämns här var troligtvis son till Jesus adoptivfar, Josef, och hans biologiska mor, Maria. Jakob var tydligtvis inte troende före Jesus uppståndelse. (Joh 7:5) Här syftar Paulus förmodligen på ett tillfälle då Jesus visade sig personligen för Jakob, vilket tydligtvis övertygade Jakob om att hans äldre bror verkligen var Messias. Jakob blev troende och kan ha spelat en viktig roll i att hjälpa de andra bröderna att bli troende. (Apg 1:13, 14)

som om jag vore född för tidigt: Paulus syftar tydligtvis på något han själv fick uppleva medan han fortfarande var känd som Saul. När han fick se en syn av Jesus i sin himmelska härlighet var det som om han fick förmånen att födas, eller uppväckas, till himmelskt liv i förtid, många hundra år innan den uppståndelsen skulle äga rum. Den här upplevelsen satte stopp för Sauls hatiska motstånd mot den kristna församlingen och fick honom att göra en helomvändning i sitt liv. (Apg 9:3–9, 17–19) Han blev känd som aposteln Paulus och var en av de mest framträdande försvararna av den kristna tron. Tack vare den här unika synen kunde Paulus nämna sig själv som ett av de många vittnen som kunde intyga att Jesus hade uppstått. (1Kor 15:6–10)

tack vare Guds generösa omtanke är jag en apostel: Eller ”tack vare Guds generösa omtanke är jag vad jag är”. Paulus erkänner här ödmjukt att han inte kunde ta åt sig någon ära för det han hade utfört i Jehovas tjänst. Han betonar det genom att tre gånger nämna Guds ”generösa omtanke” i den här versen. (Se Ordförklaringar under ”Generös omtanke”.) Det är i det sammanhanget som Paulus säger att han har arbetat hårdare än alla de andra, dvs. de andra apostlarna. Paulus uppskattade att Gud hade varit så barmhärtig och utvalt honom till att bli en apostel trots att han hade varit en motståndare till de kristna. (1Ti 1:12–16) Så för att visa sin uppskattning ansträngde Paulus sig till det yttersta i sin uppgift. Han reste land och rike runt för att sprida de goda nyheterna och bildade många församlingar. Under sin tjänst fick Paulus skriva 14 inspirerade brev som blev en del av de kristna grekiska skrifterna. Jehova välsignade honom också med gåvan att kunna tala andra språk, se syner och utföra underverk, däribland uppväcka döda. (Apg 20:7–10; 1Kor 14:18; 2Kor 12:1–5) Paulus såg hela sin tjänst och de välsignelser han fick som generös omtanke från Jehova.

Om ni håller fast vid de goda nyheterna: Tron på uppståndelsen, som är en del av ”den grundläggande läran” inom kristendomen, var under angrepp i Korinth. (Heb 6:1, 2) Vissa sa att ”det inte finns någon uppståndelse”. (1Kor 15:12) Paulus riktade uppmärksamheten på dem som sa: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö.” (1Kor 15:32) Han kan ha citerat Jes 22:13, men dessa ord återspeglar också på ett slående sätt resonemanget hos dem som hade påverkats av grekiska filosofer som Epikuros, som förnekade att det fanns något liv efter döden. (Apg 17:32; se studienot till 1Kor 15:32.) Några med judisk bakgrund i församlingen kan också ha påverkats av sadducéerna, som inte trodde på en uppståndelse. (Mk 12:18) En annan möjlighet är att vissa kan ha tyckt att kristna som fortfarande var i livet redan hade upplevt en sorts andlig uppståndelse. (2Ti 2:16–18) Om korinthierna inte höll fast vid de goda nyheterna skulle de ha blivit troende till ingen nytta; deras hopp skulle inte bli verklighet. (Se studienot till 1Kor 15:12.)

om det inte först dör: När Paulus behandlar de smorda kristnas uppståndelse till liv som andevarelser, jämför han den fysiska kroppen som begravs med ett frö som sås. Ett frö dör i den bemärkelsen att det upplöses när det har planterats. Det blir sedan till en växt som är helt annorlunda till form och utseende än det frö som såddes. (Jämför Joh 12:24.) Den som utväljs av Gud till att vara hans sons medarvinge måste på liknande sätt först dö innan han kan få oförgänglighet och odödlighet i himlen. I 1Kor 15:42–44 talar Paulus fyra gånger om en bildlig sådd. Han beskriver hur en smord kristen ger upp sin fysiska kropp och får en andlig kropp vid uppståndelsen. (Se studienot till 1Kor 15:38.)

Gud ger det den form han önskar: Det ord som här återgetts med ”form” betyder ordagrant ”kropp”. Paulus fortsätter att jämföra de smorda kristnas uppståndelse med ett frö som gror. (Se studienot till 1Kor 15:36.) Han tar exemplet med ett litet vetekorn, som inte alls liknar den växt som skjuter upp från det. Det ”dör” som korn och blir en spirande växt. (1Kor 15:36, 37) På liknande sätt måste smorda kristna först dö som människor. Sedan, vid den tid Gud har bestämt, ger han dem livet tillbaka i helt nya kroppar. (2Kor 5:1, 2; Flp 3:20, 21) De uppväcks och får andliga kroppar för att leva i andevärlden. (1Kor 15:44; 1Jo 3:2)

uppståndelse: Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Ordet används omkring 40 gånger i de kristna grekiska skrifterna om en uppståndelse från döden. (Mt 22:31; Apg 4:2; 24:15; 1Kor 15:12, 13) I Septuaginta i Jes 26:19 används en verbform av anạstasis för att återge det hebreiska verbet ”leva” i frasen ”Dina döda ska få liv”. (Se Ordförklaringar.)

varför säger några av er att det inte finns någon uppståndelse?: Om det inte fanns någon uppståndelse skulle de som hade dött i hopp om att få leva på jorden förbli döda för alltid. (Mt 22:31, 32; Joh 11:23, 24; se studienot till 1Kor 15:2.) Och smorda kristna skulle inte kunna komma till himlen eftersom de måste dö och bli uppväckta för att kunna bli andevarelser. (1Kor 15:35–38; se studienoter till 1Kor 15:36, 38.) Paulus sa att den kristna tron skulle vara meningslös om det inte fanns någon uppståndelse. (1Kor 15:13, 14) Så på ett kraftfullt sätt försvarade han hoppet om en uppståndelse och fokuserade här på hoppet som smorda kristna har.

uppståndelse: Se studienot till Mt 22:23.

om Kristus inte har uppstått: Den kristna tron bygger till stor del på uppståndelsehoppet; det är en del av ”den grundläggande läran”. (Heb 6:1, 2) Det fanns en mycket viktig uppgift som Jesus inte kunde ha utfört som överstepräst om han inte hade uppstått: att frambära värdet av sitt lösenoffer till Jehova i himlen. (Heb 9:24) Kristus uppståndelse är också sammankopplad med andra grundläggande läror i Bibeln, till exempel lärorna om Guds ställning som den Högste, hans namn, hans rike och mänsklighetens räddning. (Ps 83:18; Mt 6:9, 10; Heb 5:8, 9)

Det skulle dessutom göra oss till falska vittnen om Gud: Paulus lyfter här fram ytterligare en konsekvens av att förneka uppståndelsen. Om denna lära hade varit falsk skulle Paulus och hans medförkunnare ha framfört lögner, inte bara om Jesus uppståndelse, utan också om Jehova Gud, som de sa stod bakom detta underverk.

Då är ni fortfarande kvar i era synder: En annan konsekvens av att förneka uppståndelsen är att om Kristus inte hade blivit uppväckt skulle det inte ha betalats någon lösen till Gud. I så fall skulle ofullkomliga människor vara kvar i sina synder utan något hopp om att försonas med Gud och bli räddade. (Rom 3:23, 24; 1Kor 15:3; Heb 9:11–14)

har gått förlorade: Om uppståndelsehoppet var en lögn skulle det betyda att de kristna som hade dött, vissa rentav som martyrer, hade blivit vilseledda och mist livet för alltid.

då är vi de sorgligaste människor som finns: Aposteln Paulus och andra kristna hade förlorat mycket, blivit förföljda, uthärdat svårigheter och riskerat livet för att de trodde på uppståndelsen. Om tron på uppståndelsen vore grundlös skulle de kristna vara de sorgligaste människor som finns. De här orden avslutar Paulus uppräkning av negativa konsekvenser som vore sanna om Kristus inte hade uppstått. (1Kor 15:13–19) Men Paulus är tydlig med att han inte såg detta som en realitet och säger i vers 20: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda.”

den förste av dem som somnat in i döden: Ordagrant ”förstlingen av dem som somnat in”. Jesus blev uppväckt den 16 nisan år 33 v.t., den dag på året då den judiske översteprästen frambar något av förstlingen av den första spannmålsskörden inför Jehova. Översteprästen gungade kärven med förstlingen av kornskörden, som också kan kallas det första av landets förstlingsgröda. (3Mo 23:6–14) Denna kärve förebildade den uppståndne Jesus Kristus, som var den förste någonsin som blev uppväckt till evigt liv i himlen. Eftersom Jesus kallas ”förstlingen” är det underförstått att det skulle samlas in fler som skulle uppväckas till liv i himlen. (1Kor 15:23)

den förste: Ordagrant ”förstlingen”. (Se Ordförklaringar under ”Förstling”.)

är här hos mig: Eller ”är närvarande här”. Här använder Paulus det grekiska ordet parousịa när han talar om tre av sina medarbetare som var tillsammans med honom. Det här ordet förekommer i en liknande betydelse på fem andra ställen i de kristna grekiska skrifterna. (2Kor 7:6, 7; 10:10; Flp 1:26; 2:12) Detta ord används även i förbindelse med Jesus Kristus osynliga närvaro. (Mt 24:3; 1Kor 15:23) Att ordet parousịa, ”närvaro”, kan syfta på en osynlig närvaro framgår av hur den judiske historikern Josefus, som skrev på grekiska, använde det. Han nämner Guds parousịa på berget Sinai, då Guds osynliga närvaro blev tydlig genom åskdunder och blixtar. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 80 [v, 2]) Paulus använder det besläktade verbet pạreimi (”vara närvarande”) när han talar om att han var ”närvarande i anden” fastän han rent fysiskt var frånvarande. (1Kor 5:3) Många översättningar återger detta ord med ”tillkommelse” eller ”återkomst”, men tanken på en närvaro stöds av hur Paulus använder ordet i Flp 2:12, där han använder ordet ”frånvaro” som motsatsord. (Se studienot till 1Kor 15:23.)

under Kristus närvaro: Uttrycket ”närvaro” förekommer första gången i Mt 24:3, där några av Jesus lärjungar frågar honom om ”tecknet på ... [hans] närvaro”. Det syftar på Jesus Kristus närvaro som kung, som började samtidigt som de sista dagarna för den här världsordningen började, när han blev insatt som messiansk kung utan att människor kunde se det. Det grekiska ord som återgetts med ”närvaro” är parousịa. Även om många översättningar återger det med ”återkomst”, betyder det ordagrant ”det att vara bredvid”. Hans närvaro skulle sträcka sig över en period, inte bara vara en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”. (Se studienot till 1Kor 16:17.) Det Paulus säger visar alltså att Kristus smorda bröder och medarvingar, de som tillhör honom, skulle uppstå till liv i himlen någon gång efter det att Jesus hade blivit insatt som himmelsk kung i Guds rike.

slutet: Eller ”det definitiva slutet”. Det grekiska ord som används här (tẹlos) skiljer sig från det grekiska ord som återges med ”avslutning” (syntẹleia) i Mt 24:3. (Se studienot till Mt 24:3 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

slutet: Eller ”det definitiva (fullbordade) slutet”. (Se studienot till Mt 24:6.) ”Slutet” (grekiska: tẹlos) som nämns här avser tydligtvis slutet på Kristus tusenåriga styre (Upp 20:4), när Jesus lojalt och ödmjukt kommer att ”överlämna riket åt sin Gud och Far”. Kristus tusenåriga styre kommer då att ha fullgjort sitt syfte. Det kommer inte längre att finnas något behov av ett underordnat styre mellan Jehova och mänskligheten. Och eftersom den synd och död Adam drog över mänskligheten kommer att vara helt borta och mänskligheten kommer att vara återlöst, behöver Jesus inte längre ha rollen som återlösare. (1Kor 15:26, 28)

som ska krossas är döden: Eller ”som ska förintas (avskaffas, göras overksam) är döden”. Här talar Paulus om slutet för den adamitiska döden och dess följder. En viktig del i krossandet av döden är att de döda får livet tillbaka genom uppståndelsen (Joh 5:28), en lära som Paulus på ett kraftfullt sätt försvarar i det här sammanhanget. Men för att döden ska utrotas fullständigt behöver även alla spår av den adamitiska synden tas bort. Därför fortsätter Paulus med att förklara att synden, ”den udd som orsakar död”, ska avlägsnas genom Jesus Kristus lösenoffer. Gud kommer alltså att krossa döden och göra den overksam med hjälp av två saker – uppståndelsen och lösenoffret. Paulus säger längre fram: ”Döden är uppslukad för alltid.” (1Kor 15:54–57)

underordna sig: Sonen, Jesus Kristus, kommer ödmjukt att lämna tillbaka styret till sin Far och visa att han erkänner honom som den Högste. På så sätt tar Jesus på tydligast tänkbara sätt ställning för sin Fars rättmätiga styre. Han visar också att han efter sitt framgångsrika tusenåriga styre fortfarande är lika ödmjuk som han var medan han var på jorden som människa. (Flp 2:5–11; Heb 13:8)

så att Gud kan vara allt för alla: När Kristus återlämnar all makt till Jehova, kommer Jehova återigen att styra direkt över allt skapat. Den fullkomliga mänskligheten kommer inte att ha något behov av ett underordnat styre – det messianska riket – eftersom den skada som upproret i Eden orsakade är reparerad. Det kommer inte heller att finnas något behov av en lösen, en medlare eller ett prästerskap. Människorna kommer som söner och döttrar till Jehova att ha stor frihet och kunna kommunicera direkt med sin Far. (Rom 8:21) Paulus inspirerade beskrivning syftar på tiden efter det att Jesus har ”[överlämnat] riket åt sin Gud och Far, efter att ha krossat alla regeringar och all makt och myndighet”. (1Kor 15:24)

döpas med det dop som jag döps med: Eller ”bli nedsänkt med den nedsänkning som jag nu genomgår”. Jesus använder uttrycken ”dop” och ”bägare” synonymt. (Se studienot till Mt 20:22.) Detta dop pågick redan under hans tjänst. Men han blev fullständigt döpt till döden, nedsänkt i döden, när han avrättades på tortyrpålen den 14 nisan år 33 v.t. När han uppväcktes, eller restes upp, från döden fullbordades detta dop. (Rom 6:3, 4) Jesus dop till döden är något helt annat än hans vattendop. Hans vattendop ägde rum i början av hans tjänst, men då hade hans dop till döden bara börjat.

döptes till Kristus Jesus: När Jesus blev döpt i vatten smorde Gud honom med helig ande, vilket gjorde honom till Kristus, den Smorde. (Apg 10:38) Samtidigt som han blev smord blev han också pånyttfödd som son till Gud i andlig bemärkelse. (Se studienot till Mt 3:17.) Efter att Gud hade döpt Jesus med helig ande var vägen öppen för Jesus efterföljare att också bli döpta med helig ande. (Mt 3:11; Apg 1:5) De som likt Jesus blir pånyttfödda söner till Gud måste döpas till Kristus Jesus, dvs. den smorde Jesus. När Jehova smörjer efterföljare till Kristus med helig ande blir de förenade med Kristus och blir en del av församlingen, eller hans kropp, som han är huvud för. (1Kor 12:12, 13, 27; Kol 1:18) Dessa efterföljare till Kristus blir också döpta ”till hans död”. (Se studienot till döptes till hans död i den här versen.)

döptes till hans död: Eller ”nedsänktes i hans död”. Paulus använder här det grekiska ordet baptịzō (doppa; sänka ner). När Jesus blev döpt i vatten år 29 v.t. började han genomgå ett annat dop, den självuppoffrande livskurs som beskrivs i Mk 10:38. (Se studienot.) Det här dopet pågick under hela hans tjänst. Det fullbordades när han avrättades den 14 nisan år 33 v.t. och uppväcktes på tredje dagen. När Jesus nämnde det här dopet sa han att hans efterföljare också skulle döpas med det dopet. (Mk 10:39) De som är smorda med helig ande och som utgör Kristus kropp har döpts till Jesus död i den meningen att de precis som Jesus har slagit in på en självuppoffrande livskurs och har gett upp hoppet om evigt liv på jorden. Dopet pågår under hela deras liv när de fortsätter att bevara sig lojala trots prövningar. Dopet fullbordas när de dör och får liv som andevarelser. (Rom 6:4, 5)

döpta till döden: I 1 Korinthierna, kapitel 15, behandlar Paulus hur säkert uppståndelsehoppet är. I det här sammanhanget säger han att smorda kristna blir döpta, eller nedsänkta, till en levnadsbana som ska leda till att de dör lojala som Kristus gjorde. Sedan kommer de att uppväckas, eller uppresas, till liv som andevarelser, precis som Jesus. Detta dop inbegriper prövningar som liknar dem Jesus själv fick uppleva och leder ofta till en död som liknar hans. (1Kor 15:30–34) Smorda kristna som bevarar sig trogna in i döden har hoppet om att uppväckas till liv i himlen. Så detta dop verkar höra ihop med det dop som Jesus nämner i Mk 10:38 och som Paulus nämner i Rom 6:3. (Se studienoter till Mk 10:38; Rom 6:3.)

till döden: Eller ”i syfte att dö”. Ordalydelsen ”till”, eller ”i syfte att”, är en översättning av den grekiska prepositionen hypẹr. Det ordet betyder ordagrant ”över”, men beroende på sammanhang kan det ha flera andra betydelser. Vissa biblar översätter frasen med ”döper sig för de döda” eller liknande. Men sådana återgivningar har fått vissa att tro att versen syftar på att levande personer döper sig i stället för döda personer och till nytta för dem. Bibeln nämner dock inget sådant dop, och det finns inget som tyder på att man gjorde så på Paulus tid. Dessutom är en sådan förståelse inte i harmoni med bibelställen som klart och tydligt säger att de som döptes var ”lärjungar” som själva ”villigt tog emot” Guds budskap och ”trodde”. (Mt 28:19; Apg 2:41; 8:12)

Om jag ... har kämpat mot vilddjur i Efesos: Romarna kastade ofta brottslingar till vilddjur på arenorna. En del forskare menar att sådana straff inte gällde romerska medborgare som Paulus, men det finns historiska belägg för att några romerska medborgare faktiskt kastades till vilddjur eller tvingades slåss mot dem. Det Paulus skriver i Andra Korinthierna kan handla om bokstavliga vilddjur som han mötte på en arena. (2Kor 1:8–10) Om Paulus kastades till bokstavliga vilddjur var det troligtvis tack vare Guds ingripande som han överlevde. (Jämför Dan 6:22.) Den upplevelsen skulle i så fall kunna vara en av de gånger under sin tjänst då Paulus var ”nära döden”. (2Kor 11:23) Andra forskare tror att Paulus här avser bildliga vilddjur och att han beskriver motståndet från vilddjurslika motståndare i Efesos. (Apg 19:23–41)

låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö: Paulus citerar här från Jes 22:13, som beskrev inställningen hos de upproriska invånarna i Jerusalem. I stället för att ångra sig när staden hotades av förstöring gick de helt upp i att njuta av livet. Paulus kan ha citerat de här orden för att de stämde bra in på tänkesättet hos dem som förnekade uppståndelsehoppet. Exempelvis trodde inte epikuréerna på någon uppståndelse, utan fokuserade på att leva för nuet. Men som Paulus framhåller är uppståndelsen en realitet, vilket ger de kristna motivation och mycket goda skäl till att fortsätta leva ett självuppoffrande liv. (1Kor 15:58)

varför säger några av er att det inte finns någon uppståndelse?: Om det inte fanns någon uppståndelse skulle de som hade dött i hopp om att få leva på jorden förbli döda för alltid. (Mt 22:31, 32; Joh 11:23, 24; se studienot till 1Kor 15:2.) Och smorda kristna skulle inte kunna komma till himlen eftersom de måste dö och bli uppväckta för att kunna bli andevarelser. (1Kor 15:35–38; se studienoter till 1Kor 15:36, 38.) Paulus sa att den kristna tron skulle vara meningslös om det inte fanns någon uppståndelse. (1Kor 15:13, 14) Så på ett kraftfullt sätt försvarade han hoppet om en uppståndelse och fokuserade här på hoppet som smorda kristna har.

Dåligt sällskap förstör goda vanor: Eller ”Dåliga vänner (Dåligt inflytande) förstör god moral”. Det här verkar vara ett ordspråk eller talesätt som användes på Paulus tid och som förmedlar en grundläggande princip som återfinns i andra verser i Bibeln. (Ord 13:20; 14:7; 22:24, 25) Paulus använde det här talesättet för att uppmana sina medkristna att inte i onödan umgås med dem som inte godtog den skriftenliga läran om uppståndelsen. (1Kor 15:3–8; se studienot till 1Kor 15:12.) Paulus visste att det skulle vara förödande för tron att umgås med sådana som förkastade denna lära och andra välgrundade kristna läror och att det kunde ”förstöra” (grekiska: fthei) ens goda vanor och tänkesätt. (Apg 20:30; 1Ti 4:1; 2Pe 2:1) Församlingen i Korinth hade flera allvarliga problem, och de problemen kan, åtminstone delvis, ha berott på att man inte hade valt bra vänner. (1Kor 1:11; 5:1; 6:1; 11:20–22)

Ta ert förnuft till fånga: Paulus använder här ett grekiskt ord som ordagrant betyder ”nyktra till”. Eftersom en del i församlingen i Korinth hade lyssnat på avfälliga läror, till exempel att det inte fanns någon uppståndelse, var de dåsiga andligt sett – de var förvirrade och frånvarande som om de var berusade. Paulus uppmanar dem därför att vakna upp ur sin förvirring genom att skaffa sig en klar förståelse av läran om uppståndelsen. De behövde göra det innan deras dåsighet ledde till andlig sjukdom eller rentav andlig död. (1Kor 11:30)

Gud ger det den form han önskar: Det ord som här återgetts med ”form” betyder ordagrant ”kropp”. Paulus fortsätter att jämföra de smorda kristnas uppståndelse med ett frö som gror. (Se studienot till 1Kor 15:36.) Han tar exemplet med ett litet vetekorn, som inte alls liknar den växt som skjuter upp från det. Det ”dör” som korn och blir en spirande växt. (1Kor 15:36, 37) På liknande sätt måste smorda kristna först dö som människor. Sedan, vid den tid Gud har bestämt, ger han dem livet tillbaka i helt nya kroppar. (2Kor 5:1, 2; Flp 3:20, 21) De uppväcks och får andliga kroppar för att leva i andevärlden. (1Kor 15:44; 1Jo 3:2)

om det inte först dör: När Paulus behandlar de smorda kristnas uppståndelse till liv som andevarelser, jämför han den fysiska kroppen som begravs med ett frö som sås. Ett frö dör i den bemärkelsen att det upplöses när det har planterats. Det blir sedan till en växt som är helt annorlunda till form och utseende än det frö som såddes. (Jämför Joh 12:24.) Den som utväljs av Gud till att vara hans sons medarvinge måste på liknande sätt först dö innan han kan få oförgänglighet och odödlighet i himlen. I 1Kor 15:42–44 talar Paulus fyra gånger om en bildlig sådd. Han beskriver hur en smord kristen ger upp sin fysiska kropp och får en andlig kropp vid uppståndelsen. (Se studienot till 1Kor 15:38.)

om det inte först dör: När Paulus behandlar de smorda kristnas uppståndelse till liv som andevarelser, jämför han den fysiska kroppen som begravs med ett frö som sås. Ett frö dör i den bemärkelsen att det upplöses när det har planterats. Det blir sedan till en växt som är helt annorlunda till form och utseende än det frö som såddes. (Jämför Joh 12:24.) Den som utväljs av Gud till att vara hans sons medarvinge måste på liknande sätt först dö innan han kan få oförgänglighet och odödlighet i himlen. I 1Kor 15:42–44 talar Paulus fyra gånger om en bildlig sådd. Han beskriver hur en smord kristen ger upp sin fysiska kropp och får en andlig kropp vid uppståndelsen. (Se studienot till 1Kor 15:38.)

Gud ger det den form han önskar: Det ord som här återgetts med ”form” betyder ordagrant ”kropp”. Paulus fortsätter att jämföra de smorda kristnas uppståndelse med ett frö som gror. (Se studienot till 1Kor 15:36.) Han tar exemplet med ett litet vetekorn, som inte alls liknar den växt som skjuter upp från det. Det ”dör” som korn och blir en spirande växt. (1Kor 15:36, 37) På liknande sätt måste smorda kristna först dö som människor. Sedan, vid den tid Gud har bestämt, ger han dem livet tillbaka i helt nya kroppar. (2Kor 5:1, 2; Flp 3:20, 21) De uppväcks och får andliga kroppar för att leva i andevärlden. (1Kor 15:44; 1Jo 3:2)

stjärna skiljer sig från stjärna i glans: En del i Korinth hade svårt att tro att en människa av kött och blod efter sin död kunde uppväckas med en annan sorts kropp, en andlig. Så Paulus tar flera målande exempel för att bevisa det och hänvisar till exempel till stjärnorna. De som levde under det första århundradet kunde utan problem se att stjärnorna skilde sig från varandra i ljusstyrka och färg. Paulus poäng är att Gud, som har skapat så stor variation, har förmågan att uppväcka människor och ge dem andliga kroppar.

odödlighet: Det grekiska ordet för ”odödlighet” (athanasịa) förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna, i 1Kor 15:53, 54 och 1Ti 6:16. Grundbetydelsen är ”inte underställd döden”. Ordet beskriver vilket slags liv som uppnås – att det är utan ände och oförstörbart. Kristus smorda efterföljare, som troget tjänar Gud som dödliga människor, blir uppväckta till något mer än bara andevarelser med evigt liv. Jehova ger dem ”ett oförstörbart liv”, vilket visar hur stort förtroende han har för dem. (Heb 7:16; jämför studienot till 1Kor 15:42.)

oförgängligt: Oförgänglighet (grekiska: aftharsịa) betecknar att något inte kan brytas ner, förmultna eller förstöras. Sedan de smorda har levt, tjänat Gud troget och dött i en dödlig, förgänglig och fysisk kropp, får de en oförgänglig och andlig kropp när de uppväcks. (1Kor 15:44) En sådan kropp kommer inte att kunna brytas ner eller förstöras och kommer uppenbarligen att vara självuppehållande. (Jämför studienot till 1Kor 15:53.)

fysisk: Eller ”själisk”. Det grekiska ord som används här, psychikọs, kommer från ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här används det för att beskriva kropparna hos jordiska varelser i kontrast till andliga kroppar. Det avser något materiellt, konkret, synligt och dödligt. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

son till Adam: Lukas följer Jesus släktlinje ända tillbaka till Adam, mänsklighetens förfader. Det stämmer bra med målgruppen för hans evangelium, både judar och icke-judar. Men Matteus skrev tydligtvis sitt evangelium först och främst för en judisk målgrupp, och därför följer han Jesus släktlinje tillbaka till Abraham. Något annat som visar att Lukas skriver för en bredare målgrupp är att han betonar att alla slags människor hade nytta av Kristus budskap och gärningar. Bland annat påverkades en samarier som led av spetälska, en rik skatteindrivare och till och med en tjuv som var dömd att dö på en påle. (Lu 17:11–19; 19:2–10; 23:39–43)

Adam, son till Gud: Den här upplysningen syftar tillbaka på mänsklighetens början och stämmer med skildringen i Första Moseboken, som säger att den första människan skapades av Gud och till Guds avbild. (1Mo 1:26, 27; 2:7) Detta hjälper oss också att förstå andra inspirerade uttalanden, som Rom 5:12; 8:20, 21 och 1Kor 15:22, 45.

han som liknade den som skulle komma: Den första människan, Adam, liknade Jesus Kristus, den som skulle komma. Löftet om att han skulle komma gavs redan i Edens trädgård, i samband med att Jehova Gud avkunnade domen över Adam och Eva. (1Mo 3:15) Adam och Jesus var båda fullkomliga människor. De var också båda fäder. Adam var bokstavligen far till hela det syndfulla människosläktet. (1Mo 1:28) Jesus är far i den bemärkelsen att han är ”den främste förmedlaren av liv” och ”Evig far” till trogna människor. (Apg 3:15; Jes 9:6) Adam lydde inte Gud och blev far till ett syndfullt människosläkte. Människornas återlösare, Jesus, behövde vara fullkomlig, precis som Adam hade varit, för att kunna avskriva deras syndaskuld. Detta är i överensstämmelse med principen ”liv för liv”. (5Mo 19:21) Det var därför Paulus sa orden i 1Kor 15:45: ”Som det står skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande varelse.’ Den siste Adam blev en livgivande ande.” Det grekiska ord som återgetts med ”liknade” är tỵpos, som ordagrant betyder ”mönster” eller ”förebild”. Frasen ”han som liknade” skulle alltså kunna återges med ”han som är mönstret (förebilden) för”. Men Jesus fullständiga lydnad mot Jehova hade ingen som helst likhet med Adams upproriska olydnad.

Den första människan, Adam, ... Den siste Adam: I den första delen av versen citerar Paulus från 1Mo 2:7 (”människan blev en levande varelse”), men han lägger till orden ”den första” och ”Adam”. I andra delen av versen kallar han Jesus ”den siste Adam”. I 1Kor 15:47 kallar Paulus Adam ”den första människan” och Jesus ”den andra människan”. Den förste Adam var olydig mot sin himmelske Far och livgivare, men den siste Adam var fullständigt lydig mot honom. Den förste Adam spred synd till sina avkomlingar, men den siste Adam gav sitt människoliv som ett syndförsonande offer. (Rom 5:12, 18, 19) Jehova uppväckte sedan Jesus till liv igen som en ande. (1Pe 3:18) Precis som Adam var Jesus en fullkomlig människa, så i harmoni med sin egen rättvisa kunde Jehova ta emot Jesus offer som ”en motsvarande lösen” för att köpa tillbaka Adams avkomlingar. Lösenoffret skulle ge människor samma framtidsutsikt som den förste Adam hade haft men kastat bort. (1Ti 2:5, 6) Därför kan Jesus med rätta kallas ”den siste Adam”. Det uttrycket visar också att det inte kommer att finnas något behov av någon ytterligare ”Adam” efter honom. (Jämför studienoter till Lu 3:38; Rom 5:14.)

en levande varelse: Eller ”en levande själ”. Paulus citerar här från 1Mo 2:7, där det hebreiska ordet nẹfesh har återgetts med ”varelse”, eller ”själ”, som det står i fotnoten. Detta hebreiska ord betyder ordagrant ”en som andas”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

den himmelska: Dvs. Jesus Kristus, ”den siste Adam”. (1Kor 15:45)

ögonblick: Detta är en återgivning av två grekiska ord, nämligen rhipẹ̄, som avser en hastig rörelse, och ofthalmọs, som betyder ”öga”. I det här sammanhanget kan rhipẹ̄ avse en blinkning eller en snabb titt, något som visar att de smorda kristna omedelbart uppväcks till odödligt liv i himlen ”när den sista trumpeten ljuder”. (1Th 4:17; Upp 14:12, 13)

oförgängligt: Oförgänglighet (grekiska: aftharsịa) betecknar att något inte kan brytas ner, förmultna eller förstöras. Sedan de smorda har levt, tjänat Gud troget och dött i en dödlig, förgänglig och fysisk kropp, får de en oförgänglig och andlig kropp när de uppväcks. (1Kor 15:44) En sådan kropp kommer inte att kunna brytas ner eller förstöras och kommer uppenbarligen att vara självuppehållande. (Jämför studienot till 1Kor 15:53.)

odödlighet: Det grekiska ordet för ”odödlighet” (athanasịa) förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna, i 1Kor 15:53, 54 och 1Ti 6:16. Grundbetydelsen är ”inte underställd döden”. Ordet beskriver vilket slags liv som uppnås – att det är utan ände och oförstörbart. Kristus smorda efterföljare, som troget tjänar Gud som dödliga människor, blir uppväckta till något mer än bara andevarelser med evigt liv. Jehova ger dem ”ett oförstörbart liv”, vilket visar hur stort förtroende han har för dem. (Heb 7:16; jämför studienot till 1Kor 15:42.)

Döden är uppslukad för alltid: När Paulus citerar det Jesaja skrev på 700-talet f.v.t. visar han att Gud för länge sedan hade utlovat ett slut på den adamitiska döden. I den hebreiska texten till Jes 25:8 står det: ”Han [dvs. Gud] ska uppsluka döden för alltid.” När Paulus citerar detta använder han ett grekiskt uttryck som ordagrant betyder ”till (in i) seger” (här återgett med ”för alltid”). En del översättningar har återgivningar som återspeglar den mer ordagranna lydelsen. I vissa översättningar står det till exempel: ”Döden är uppslukad i seger”, eller: ”Döden är uppslukad och segern är vunnen.” Men det grekiska uttrycket kan i vissa sammanhang betyda ”permanent”, ”för alltid”. Det användes i Septuaginta för att återge ett hebreiskt uttryck som betyder ”för alltid”, till exempel i Jes 25:8 och Klag 5:20. Därför finns det goda skäl att återge det grekiska uttrycket med ”för alltid” i 1Kor 15:54, särskilt med tanke på den ursprungliga lydelsen i den hebreiska text som citatet är hämtat från.

Död, var är din seger? Död, var är din udd?: Paulus citerar här från Hos 13:14. Hoseas profetia visade inte att de olydiga israeliterna skulle uppväckas från döden. Men Paulus tillämpning av Hos 13:14 visar att profetian pekade fram emot en tid då de döda skulle få livet tillbaka och graven (Sheol, eller Hades) skulle göras maktlös. Paulus citat är delvis hämtat från Septuaginta, som lyder: ”Var är ditt straff, o död? Var är din udd, o Hades?” Det Paulus vill få sagt med de här retoriska frågorna till fienden döden (1Kor 15:25, 26) är i själva verket: ”Död, du kommer inte att segra mer! Död, din udd har ingen verkan längre!”

udd: Det grekiska ordet kẹntron kan avse en gadd på ett djur, till exempel en skorpion. Så används det i Upp 9:10, där symboliska gräshoppor beskrivs ha ”gaddar som skorpioner”. Här i 1Kor 15:55 används uttrycket bildligt om den smärta och det lidande som fienden döden har orsakat miljontals människor. (1Kor 15:26) Precis som en skorpion utan gadd inte kan sticka någon, kommer döden inte att ha någon makt över de smorda kristna som uppväckts för att ärva Guds rike och som fått odödlighet. (1Kor 15:57; Upp 20:6) Under Kristus tusenårsregering kommer Gud att fullständigt ta udden av den adamitiska döden när miljontals uppväcks och döden bildligt talat kastas i ”eldsjön”. (Upp 20:12–14; 21:4; Joh 5:28, 29)

synden får sin kraft från lagen: Ordagrant ”syndens kraft är lagen”. Paulus syftar här på Moses lag. Den beskrev tydligt vad som var synd och visade att många handlingar och till och med tänkesätt var syndfulla. (Rom 3:19, 20; Gal 3:19) I den bemärkelsen gav lagen kraft åt synden. Lagen skulle göra israeliterna medvetna om sin syndfullhet, sitt ansvar inför Gud och sitt behov av Messias. (Rom 6:23)

bröder: Ibland syftar uttrycket ”bröder” på både män och kvinnor.

var därför fasta och orubbliga: Det grekiska ord som återgetts med ”fasta” förmedlar tanken på att vara stadig, stabil och fastsittande. I Kol 1:23 återges samma uttryck med ”orubbliga” och används parallellt med uttrycket ”på en stadig grund”. Det innebär att man inte ger vika eftersom man har en osviklig tro på Gud och hans löften. (1Pe 5:9) Det grekiska ord som återgetts med ”orubbliga” här i 1Kor 15:58 förmedlar en liknande betydelse som ”fasta” och avser något som inte kan vackla eller flyttas ur sitt läge. När en kristen drabbas av svårigheter och angrepp på tron har han ett hopp som är som ”ett ankare” som gör att ett fartyg inte flyttar sig från den plats där det ligger förtöjt. (Heb 6:19) Paulus använder orden ”fasta” och ”orubbliga” tillsammans för att uttrycka sin önskan att bröderna och systrarna i Korinth ska vara helt beslutna att hålla fast vid sitt hopp och sin tro och vara övertygade om att ”arbetet för Herren” inte är förgäves.

arbetet för Herren ... i Herrens tjänst: I det här sammanhanget kan det grekiska ordet Kỵrios (Herre) avse antingen Jehova Gud eller Jesus Kristus. Det är mycket möjligt att det är Jehova som avses med tanke på att Paulus säger att ”vi är Guds medarbetare” när han talar om den kristna tjänsten och att han kallar den tjänsten ett arbete ”för Jehova”. (1Kor 3:9; 16:10; Jes 61:1, 2; Lu 4:18, 19; Joh 5:17; Rom 12:11) Och när Jesus talade om det andliga skördearbetet kallade han Jehova Gud för ”skördens herre” (grekiska: Kỵrios). (Mt 9:38) Men det är också möjligt att Paulus tänkte på det arbete, eller den tjänst, som Jesus gick i spetsen för när han var på jorden. (Mt 28:19, 20) Oavsett vem som avses så har kristna förkunnare den stora förmånen att vara medarbetare till både den suveräne Herren Jehova och Herren Jesus Kristus när de predikar de goda nyheterna.

Media