Romarbrevet 8:1–39

8  Det finns alltså ingen fördömelse för dem som är förenade med Kristus Jesus.+  Andens lag, som ger liv åt dem som är förenade med Kristus Jesus, har ju befriat er+ från syndens och dödens lag.  Människans ofullkomlighet gjorde lagen svag,+ men det som lagen inte kunde göra+ kunde Gud göra. Han sände sin son+ i en gestalt som liknade en syndig* människas+ för att avlägsna synden och fördöma synden hos den fysiska människan.  På det sättet kunde lagens rättfärdiga krav uppfyllas i oss+ som inte låter oss ledas av vårt syndiga kött, utan av anden.+  De som lever enligt köttet inriktar nämligen tankarna på det köttsliga,+ men de som lever enligt anden inriktar tankarna på anden.+  Att inrikta tankarna på det köttsliga leder ju till död,+ men att inrikta tankarna på anden leder till liv och frid.+  För om man inriktar tankarna på det köttsliga leder det till fiendskap med Gud,+ eftersom köttet inte underordnar sig Guds lag och inte heller kan göra det.  De som låter sig styras av köttet kan alltså inte behaga Gud.  Men ni låter er inte styras av köttet utan av anden,+ om nu Guds ande bor i er. Den som inte har Kristus ande* tillhör inte honom. 10  Men om Kristus är i gemenskap med er+ är kroppen visserligen död på grund av synd, men anden ger liv på grund av rättfärdighet. 11  Om nu han som uppväckte Jesus från döden låter sin ande bo i er, då ska han som uppväckte Kristus Jesus från döden+ också göra era dödliga kroppar levande+ genom sin ande som bor i er. 12  Bröder, vi har alltså skyldigheter, men inte mot köttet, så att vi måste leva enligt det.+ 13  För om ni lever enligt köttet kan ni vara säkra på att dö, men om ni dödar kroppens gärningar+ med hjälp av anden kommer ni att leva.+ 14  Alla som leds av Guds ande är nämligen Guds söner.+ 15  För ni har inte fått en ande som gör er till slavar och får er att känna fruktan igen, utan ni har fått en ande som tillhör dem som blir adopterade som söner. Denna ande får oss att ropa: ”Abba, Far!”+ 16  Anden själv vittnar tillsammans med vår ande+ om att vi är Guds barn.+ 17  Och är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristus medarvingar,+ förutsatt att vi lider tillsammans med Kristus+ så att vi kan bli förhärligade tillsammans med honom.+ 18  Jag anser att den här tidens svårigheter inte betyder någonting i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras i förbindelse med oss.+ 19  Hela skapelsen väntar ju med spänd förväntan på att Guds söner ska uppenbaras.+ 20  Skapelsen har blivit underkastad tomheten,+ inte av egen vilja utan genom honom som bestämde det. Samtidigt lades grunden för ett hopp:+ 21  Skapelsen ska befrias+ från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet. 22  Vi vet ju att hela skapelsen fortfarande suckar och lider tillsammans. 23  Inte nog med det, vi som har fått förstlingsfrukten, nämligen anden,+ vi suckar också tungt inom oss+ medan vi ivrigt väntar på att adopteras som söner,+ att befrias från våra kroppar med hjälp av lösen.+ 24  Ja, vi blev räddade i detta hopp. Men ett hopp som man har sett gå i uppfyllelse är inte längre ett hopp. För när man ser något hoppas man ju inte på det. 25  Om vi däremot hoppas+ på det vi inte ser,+ så fortsätter vi ivrigt vänta på det med uthållighet.+ 26  På liknande sätt kan anden hjälpa oss i vår svaghet,+ för problemet är att vi inte alltid vet vad vi ska be om när vi behöver be, men när vi saknar ord vädjar anden för oss i vårt ställe. 27  Och han som utforskar hjärtan+ vet vad anden menar, eftersom den vädjar för de heliga i harmoni med Guds vilja. 28  Vi vet att Gud låter allt det han gör samverka till nytta för dem som älskar honom, för dem som han har kallat enligt sin vilja.+ 29  Dem som han har gett sitt första erkännande har han nämligen förutbestämt till att formas efter hans sons bild,+ så att Sonen skulle bli den förstfödde+ bland många bröder.+ 30  Dem som han har förutbestämt+ har han också kallat.+ Dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga.+ Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också visat ära.*+ 31  Vad ska vi då säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara* emot oss?+ 32  Han skonade ju inte ens sin egen son, utan utlämnade honom för oss alla.+ Så om han gav oss sin son, varför skulle han då inte ge oss allt annat i sin godhet? 33  Vem kan anklaga dem som Gud har utvalt?+ Det är Gud som förklarar dem rättfärdiga.+ 34  Vem kan fördöma dem? Kristus Jesus är den som har dött, och inte bara det, han är den som har uppväckts, den som är på Guds högra sida+ och den som vädjar för vår skull.+ 35  Vem kan skilja oss från Kristus kärlek?+ Svårigheter eller lidande, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?+ 36  Det står ju skrivet: ”För din skull blir vi dödade hela dagen, vi betraktas som får som ska slaktas.”+ 37  Men i allt detta står vi som fullständiga segrare+ tack vare honom som har visat oss sin kärlek. 38  För jag är övertygad om att varken död eller liv, änglar eller regeringar, något nuvarande eller något kommande eller krafter+ 39  eller höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.

Fotnoter

Ordagrant ”köttslig”.
Eller ”inställning”.
Eller ”förhärligat”.
Eller ”kommer då att vara”, ”är då”.

Studienoter

är underställda lagen ... enligt lagen: Det här är de två första gångerna som det grekiska ordet för ”lag” (nọmos) förekommer i Paulus brev till romarna. Uttrycken utan att vara underställda lagen och utan lagen i den här versen är återgivningar av det grekiska ordet anọmōs. När ordet ”lag” förekommer i Romarbrevet syftar det oftast på Moses lag, och det gör det även i det här sammanhanget. I de kristna grekiska skrifterna kan ordet ”lag” syfta på 1) en enskild eller särskild lag, 2) den lag som Gud gav genom Mose, 3) alla de inspirerade hebreiska skrifterna eller delar av dem eller 4) en vägledande princip. (Se studienoter till Mt 5:17; Joh 10:34; Rom 8:2.)

Andens lag ... syndens och dödens lag: I det här sammanhanget syftar ordet ”lag” inte på en specifik lag eller regel, till exempel på en lag i den mosaiska lagen. Här används det i stället i bredare bemärkelse om en princip som styr en människas handlingar, en stark kraft som likt en lag får en människa att handla på ett visst sätt. (Se studienot till Rom 2:12.) Paulus ställer två lagar i kontrast till varandra. Den ena, Guds andes lag, eller starka påverkan, leder till liv. Den andra, det ofullkomliga köttets lag, eller starka påverkan, leder till synd och död. Självklart känner alla Adams avkomlingar att ”syndens lag” påverkar dem i felaktig riktning. (Rom 7:23) Men de kan välja att följa Guds andes lag, och inte sina ofullkomliga begär, så att deras handlingar påverkas i positiv riktning. (Rom 7:21–25)

Människans ofullkomlighet gjorde lagen svag: De som försökte hålla Moses lag var ofullkomliga. Inte ens översteprästerna kunde frambära ett offer som helt och fullt kunde sona synder, eftersom även de var ofullkomliga. Moses lag kunde alltså inte rädda syndare. Den gjorde i stället svagheterna hos de ofullkomliga människor som försökte hålla den ännu mer uppenbara. (Rom 7:21–25; Heb 7:11, 28; 10:1–4) Det var i det här avseendet som ”människans ofullkomlighet gjorde lagen svag”.

fysiskt sett: Ordagrant ”efter köttet”. Det grekiska ordet för ”kött” (sarx) syftar här på mänskligt släktskap, fysisk (jordisk) härstamning, dvs. Jesus härstamning som människa. Maria var av Judas stam och avkomling till David, så man kan säga att hennes son Jesus fysiskt sett var en avkomling till David. Jesus var ”Davids rot och ättling” genom sin mor, och därför hade han biologisk arvsrätt till sin ”förfader Davids tron”. (Upp 22:16; Lu 1:32) Genom sin adoptivfar, Josef, som också var en avkomling till David, hade Jesus juridisk arvsrätt till Davids tron. (Mt 1:1–16; Apg 13:22, 23; 2Ti 2:8; Upp 5:5)

kött: I Bibeln används ordet ”kött” på flera olika sätt. Det kan syfta på en människa av kött och blod utan att hennes ofullkomliga och syndiga natur betonas. (Joh 1:14; 3:6; 17:2) Men ofta syftar det på människans ofullkomliga och syndiga tillstånd, vilket det gör i det här sammanhanget. I de föregående kapitlen visar Paulus att det finns en koppling mellan att styras av kroppen, eller köttet, och att låta ”de syndfulla begären” vara ”verksamma”. (Rom 6:19; 7:5, 18, 25) I de följande verserna (Rom 8:5–13) ställer Paulus det syndiga köttet i kontrast till anden, dvs. Guds heliga ande. (Läs mer om andra betydelser av ordet ”kött” i studienot till Rom 1:3; Rom 2:28.)

kött: I Bibeln används ordet ”kött” på flera olika sätt. Det kan syfta på en människa av kött och blod utan att hennes ofullkomliga och syndiga natur betonas. (Joh 1:14; 3:6; 17:2) Men ofta syftar det på människans ofullkomliga och syndiga tillstånd, vilket det gör i det här sammanhanget. I de föregående kapitlen visar Paulus att det finns en koppling mellan att styras av kroppen, eller köttet, och att låta ”de syndfulla begären” vara ”verksamma”. (Rom 6:19; 7:5, 18, 25) I de följande verserna (Rom 8:5–13) ställer Paulus det syndiga köttet i kontrast till anden, dvs. Guds heliga ande. (Läs mer om andra betydelser av ordet ”kött” i studienot till Rom 1:3; Rom 2:28.)

inriktar ... tankarna på: Det grekiska ordet fronẹō har grundbetydelsen ”tänka”, ”ha sinnet inriktat på ett visst sätt”, ”ha en viss inställning”. (Mt 16:23; Rom 12:3; 15:5) I det här sammanhanget förmedlar det tanken på att inrikta sina tankar på något, fokusera på det och möjligtvis sträva efter det. När Paulus använder ordet här visar han att en människas tankar starkt påverkar hur hon handlar och lever. Ordet beskriver hur en människa medvetet väljer inriktning i livet, antingen en köttslig eller en andlig. (Läs om vad köttet och anden betyder i det här sammanhanget i studienoten till Rom 8:4.) Så här kommenterar forskaren William Hendriksen det här verbet och hur det beskriver dem som lever enligt köttet: ”De inriktar sinnet på – är djupt intresserade av, pratar konstant om, engagerar sig i och är stolta över – det som hör köttet till.” (New Testament Commentary: Exposition of Paul’s Epistle to the Romans) Det här verbet har samma innebörd när det beskriver hur de som lever enligt anden inriktar sina tankar på andliga ting. I följande vers visar Paulus resultatet av att inrikta tankarna på köttet, nämligen ”död”, och på anden, nämligen ”liv och frid”. (Rom 8:6)

kött: I Bibeln används ordet ”kött” på flera olika sätt. Det kan syfta på en människa av kött och blod utan att hennes ofullkomliga och syndiga natur betonas. (Joh 1:14; 3:6; 17:2) Men ofta syftar det på människans ofullkomliga och syndiga tillstånd, vilket det gör i det här sammanhanget. I de föregående kapitlen visar Paulus att det finns en koppling mellan att styras av kroppen, eller köttet, och att låta ”de syndfulla begären” vara ”verksamma”. (Rom 6:19; 7:5, 18, 25) I de följande verserna (Rom 8:5–13) ställer Paulus det syndiga köttet i kontrast till anden, dvs. Guds heliga ande. (Läs mer om andra betydelser av ordet ”kött” i studienot till Rom 1:3; Rom 2:28.)

inrikta tankarna på: Det här uttrycket är en återgivning av det grekiska substantivet frọnēma, som förekommer tre gånger i det här sammanhanget (två gånger i den här versen och en gång i Rom 8:7). En ordbok definierar ordet som ”tänkesätt, sinnelag, ... uppsåt, längtan, strävan”. Det beskriver en människas förstånd och även hennes vilja och önskan. Det här substantivet är besläktat med verbet fronẹō (förekommer i föregående vers), som betyder ”tänka”, ”ha sinnet inriktat på ett visst sätt”, ”ha en viss inställning”. (Mt 16:23; Rom 12:3; 15:5) Att man inriktar tankarna på det köttsliga innebär alltså att man fokuserar på fysiska eller världsliga begär och låter dem styra ens tankar. (1Jo 2:16; se studienot till Rom 8:4.) Att man inriktar tankarna på anden innebär att man låter Guds heliga ande, eller verksamma kraft, påverka och styra ens tankar, önskningar och handlingar.

Abba: Ett hebreiskt eller arameiskt ord (transkriberat till grekiska) som förekommer tre gånger i Nya testamentet. (Rom 8:15; Gal 4:6) Ordet betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Far”. Det kombinerar värmen i ordet ”pappa” med värdigheten i ordet ”far” och är på samma gång informellt och respektfullt. Det var ett av de första ord ett barn lärde sig. Men i forntida hebreiska och arameiska texter användes det också av en vuxen son när han tilltalade sin pappa. Så det var snarare ett mer personligt sätt att tilltala någon än en titel. Att Jesus valde det här ordet visar vilken nära, förtrolig relation han hade till sin Far.

adopterade som söner: Grekiska: huiothesịa, ”soninsättande”. Adoption var ett välkänt fenomen i den grekiska och romerska världen. De flesta som blev adopterade var inte barn, utan ungdomar eller unga vuxna. En del herrar var kända för att frige slavar för att kunna adoptera dem. Den romerske kejsaren Augustus var adoptivson till Julius Caesar. Paulus använde begreppet adoption för att beskriva den nya ställning som de som Gud hade utvalt och kallat hade fått. Alla avkomlingar till den ofullkomlige Adam var syndens slavar, så de kunde inte betraktas som Guds söner. Men tack vare Jesus lösenoffer kan Jehova befria dem från syndens slaveri och adoptera dem som sina söner och göra dem till Kristus medarvingar. (Rom 8:14–17; Gal 4:1–7) Paulus betonade det här förändrade förhållandet genom att säga att sådana adoptivbarn ropar: ”Abba, Far!” En slav skulle aldrig tilltala sin herre med det här förtroliga uttrycket. (Se studienot till Abba i den här versen.) Det är Jehova som bestämmer vilka han vill adoptera som söner. (Ef 1:5) När han smörjer dem med helig ande erkänner han dem som sina barn. (Joh 1:12, 13; 1Jo 3:1) Men de måste bevara sig trogna under sitt liv på jorden innan de kan få privilegiet att bli uppväckta till himmelskt liv och bli Kristus medarvingar. (Upp 20:6; 21:7) Det är därför Paulus säger att de ”ivrigt väntar på att adopteras som söner, att befrias från ... [sina] kroppar med hjälp av lösen”. (Rom 8:23)

Abba: Ett hebreiskt eller arameiskt ord (transkriberat till grekiska) som förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. Ordet betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Far” och var ett varmt tilltalsord som en son använde när han riktade sig till en älskad pappa. (Se studienot till Mk 14:36.) Paulus använder ordet här och i Gal 4:6, båda gångerna i samband med kristna som har kallats till att bli av anden pånyttfödda söner till Gud. En slav kunde inte använda det här uttrycket om sin herre om han inte hade adopterats av honom. Men eftersom de smorda har adopterats som Guds söner kan de använda det här uttrycket när de riktar sig till Jehova. Smorda kristna är visserligen ”slavar åt Gud” och ”har blivit köpta”, men de är också söner i en kärleksfull Fars hus. Det är helig ande som gör dem medvetna om den ställning de har. (Rom 6:22; 1Kor 7:23)

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande: Här förekommer det grekiska ordet för ”ande” (pneuma) två gånger fast i olika betydelser. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.) ”Anden själv” syftar på Guds heliga ande, eller verksamma kraft. Uttrycket ”vår ande” syftar på den inställning som präglar de smorda kristna. Den heliga anden vittnar tillsammans med de smordas ande, eller inställning, dvs. den övertygar dem om att det Guds inspirerade ord säger om det himmelska hoppet gäller dem.

skapelsen: Allt skapat på jorden har fått lida av följderna av människans uppror i Eden. Men i det här sammanhanget syftar ”skapelsen” tydligtvis på människor, eftersom det bara är människor som kan vänta med spänd förväntan och visa att de hoppas bli fria från syndens och dödens verkningar. (Rom 5:12; 8:19) Enligt en del forskare anspelar det grekiska ord som har återgetts med ”spänd förväntan” på att en människa sträcker på halsen för att titta eller ivrigt spana efter något.

Guds söner ska uppenbaras: Här omtalar Paulus ”Kristus medarvingar” som ”Guds söner”. (Rom 8:17) De kommer att uppenbaras när det står klart att de har förhärligats och regerar tillsammans med Kristus Jesus i himlen. Eftersom de utgör andrahandsdelen av den utlovade avkomman (1Mo 3:15) kommer de tillsammans med Kristus att tillintetgöra Satans onda världsordning (Rom 16:20; Upp 2:26, 27). De kommer att uppenbaras ytterligare när de under Kristus tusenårsrike tjänar som präster och hjälper mänskligheten, som här omtalas som skapelsen, att dra nytta av Jesus lösenoffer. Uppenbarandet av Guds söner kommer att leda till att mänskligheten ”befrias från slaveriet under förgängelsen” och får uppleva ”Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:21; Upp 7:9, 10, 14; 20:5; 22:1, 2)

tomheten: Eller ”fruktlösheten”, ”meningslösheten”. Samma grekiska ord används i Septuaginta som en återgivning av det hebreiska ordet hẹvel (som bokstavligen syftar på en flyktig ”andning” eller ”dunst”). Det här hebreiska ordet förekommer mer än 35 gånger i Predikaren i uttryck som ”fullständigt meningslöst” och ”allt är tomt och meningslöst”. (Pre 1:2; 2:17; 3:19; 12:8) Salomo, som skrev den bibelboken, använde ibland det här ordet som ett parallellt uttryck till ”ett jagande efter vind”. (Pre 1:14; 2:11) Sammanhanget till Rom 8:20 visar att Paulus talar om ett jagande utan mål eller syfte. Det hopp som omtalas här syftar på att Gud kommer att befria mänskligheten från ”tomheten” som skapelsen har varit underkastad ända tills nu. (Rom 8:21)

honom som bestämde det: Det här uttrycket syftar varken på Satan eller på Adam, som en del menar, utan på Jehova Gud. Även om Adam och Eva bara kunde föra vidare ofullkomlighet, synd och död tillät Jehova att de skaffade barn. När han tillät detta lade han medvetet skapelsen under tomheten. Men han lade samtidigt grunden för ett hopp genom avkomman, Jesus Kristus. (1Mo 3:15; 22:18; Gal 3:16) Detta säkra hopp från Gud är att alla som är trogna mot honom till slut ”ska befrias från slaveriet under förgängelsen”. (Rom 8:21)

slaveriet under förgängelsen: Det grekiska ord som har återgetts med ”förgängelsen” betecknar ”fördärv”, ”förfall”, ”förstörelse”. ”Slaveriet under förgängelsen” är ett resultat av synd och leder till fysisk ofullkomlighet, åldrande, sjukdom och död. Även fullkomliga människor kan dö, vilket framkommer av det Paulus sa om Jesus: ”Gud uppväckte honom från döden, så att han aldrig skulle bli en dödlig människa igen”, dvs. aldrig mer få en kropp som skulle kunna dö och förmultna. (Apg 13:34) Den fullkomlige Adam hade också en förgänglig kropp, en kropp som kunde dö och förmultna. Men om han hade varit lydig mot Gud skulle han ha kunnat leva för evigt. Det var först när Adam syndade som han blev slav under förgängelsen och förfallet. Han förde vidare detta slaveri till alla sina avkomlingar, hela mänskligheten. (Rom 5:12) Guds barns härliga frihet syftar på att bli befriad från detta slaveri och att till slut få privilegiet att ha ett sonförhållande till Gud, precis som Adam hade. (Lu 3:38) Jehova har lovat den friheten och evigt liv till ”den som styrs av anden” när han sår. Den som å andra sidan ”styrs av köttsliga begär när han sår kommer att skörda undergång”, eller förgängelse, och gå miste om Guds barns härliga frihet och det eviga livet. (Gal 6:8)

adopterade som söner: Grekiska: huiothesịa, ”soninsättande”. Adoption var ett välkänt fenomen i den grekiska och romerska världen. De flesta som blev adopterade var inte barn, utan ungdomar eller unga vuxna. En del herrar var kända för att frige slavar för att kunna adoptera dem. Den romerske kejsaren Augustus var adoptivson till Julius Caesar. Paulus använde begreppet adoption för att beskriva den nya ställning som de som Gud hade utvalt och kallat hade fått. Alla avkomlingar till den ofullkomlige Adam var syndens slavar, så de kunde inte betraktas som Guds söner. Men tack vare Jesus lösenoffer kan Jehova befria dem från syndens slaveri och adoptera dem som sina söner och göra dem till Kristus medarvingar. (Rom 8:14–17; Gal 4:1–7) Paulus betonade det här förändrade förhållandet genom att säga att sådana adoptivbarn ropar: ”Abba, Far!” En slav skulle aldrig tilltala sin herre med det här förtroliga uttrycket. (Se studienot till Abba i den här versen.) Det är Jehova som bestämmer vilka han vill adoptera som söner. (Ef 1:5) När han smörjer dem med helig ande erkänner han dem som sina barn. (Joh 1:12, 13; 1Jo 3:1) Men de måste bevara sig trogna under sitt liv på jorden innan de kan få privilegiet att bli uppväckta till himmelskt liv och bli Kristus medarvingar. (Upp 20:6; 21:7) Det är därför Paulus säger att de ”ivrigt väntar på att adopteras som söner, att befrias från ... [sina] kroppar med hjälp av lösen”. (Rom 8:23)

förstlingsfrukten: Det grekiska uttrycket avser den första mogna grödan.

adopteras som söner: Se studienot till Rom 8:15.

vad anden menar: Eller ”vad andens sinne (tanke) är”. ”Anden” syftar på Guds ande, eller verksamma kraft. Med sin ande påverkade Gud bibelskribenterna att skriva ner tankarna som finns i Bibeln, och därför vet han vad de inspirerade tankarna betyder. Men Paulus visar här att Gud, som utforskar hjärtan, till och med vet vilka tankar från Bibeln som sätter ord på det som hans jordiska tjänare är för pressade för att veta att de kan be om. Det är som att de här inspirerade avsnitten vädjar, eller lägger sig ut, för Guds heliga. (Rom 8:26) Att det på grekiska sägs att anden har ett ”sinne” och att den ”vädjar” är ytterligare ett exempel på att Guds ande personifieras i Bibeln. (Se studienot till Joh 14:16.)

när vi saknar ord vädjar anden för oss i vårt ställe: Eller ”då vädjar anden för oss med outtalade suckanden”. Ibland kanske Guds tjänare inte vet vad de ska be om eller vad de egentligen behöver. De kanske har känslor och tankar de inte kan sätta ord på. När de ”saknar ord” använder Gud sin heliga ande för att vädja, eller lägga sig ut, för dem. Sådana vädjanden är tydligtvis kopplade till Guds ord, som är inspirerat genom hans ande. Paulus antyder att känslor och situationer som en kristen kan få uppleva redan finns nedtecknade i inspirerade böner och händelser i Bibeln. Så när Guds tjänare ”saknar ord” betraktar Jehova inspirerade tankar i Bibeln som om de var deras egna och besvarar dem enligt sin vilja. (Ps 65:2; se studienot till Rom 8:27.)

hjälpare: Eller ”tröstare”, ”försvarare”. I Bibeln används det ord som har återgetts med ”hjälpare” (parạklētos) både om den heliga andens roll (Joh 14:16, 26; 15:26; 16:7) och om Jesus roll (1Jo 2:1). Det kan ordagrant återges med ”en som kallas till någons sida” för att ge hjälp. Jesus omtalade den heliga anden, en opersonlig kraft, som en hjälpare och sa att den här hjälparen skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevis”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”ta emot”. (Joh 14:26; 15:26; 16:7–15) Men då använde han ett bildspråk som kallas personifikation, dvs. att tala om något opersonligt eller livlöst som om det var levande. Det är inte ovanligt att något som inte är en person personifieras i Bibeln. Några exempel på det är visheten, döden, synden och den generösa omtanken. (Mt 11:19; Lu 7:35; Rom 5:14, 17, 21; 6:12; 7:8–11) Det säger sig självt att detta inte är riktiga personer. Guds ande nämns ofta i samband med andra opersonliga krafter eller saker, något som också talar för att anden inte är en person. (Mt 3:11; Apg 6:3, 5; 13:52; 2Kor 6:4–8; Ef 5:18) På grekiska används pronomen som står i maskulinum om den här ”hjälparen”, och en del menar att detta visar att den heliga anden är en person. (Joh 14:26) Men grekisk grammatik kräver ett pronomen i maskulinum när det som beskrivs är en handling som ”hjälparen” utför, eftersom ordet för ”hjälpare” är maskulinum. (Joh 16:7, 8, 13, 14) Men när det grekiska ordet pneuma (neutrum) förekommer, används pronomen som står i neutrum. (Se studienot till Joh 14:17.)

vad anden menar: Eller ”vad andens sinne (tanke) är”. ”Anden” syftar på Guds ande, eller verksamma kraft. Med sin ande påverkade Gud bibelskribenterna att skriva ner tankarna som finns i Bibeln, och därför vet han vad de inspirerade tankarna betyder. Men Paulus visar här att Gud, som utforskar hjärtan, till och med vet vilka tankar från Bibeln som sätter ord på det som hans jordiska tjänare är för pressade för att veta att de kan be om. Det är som att de här inspirerade avsnitten vädjar, eller lägger sig ut, för Guds heliga. (Rom 8:26) Att det på grekiska sägs att anden har ett ”sinne” och att den ”vädjar” är ytterligare ett exempel på att Guds ande personifieras i Bibeln. (Se studienot till Joh 14:16.)

kallat enligt sin vilja: Det grekiska ordet prọthesis, som har översatts med ”vilja”, betyder ordagrant ”det att sätta [något] framför”. Det ordet förekommer även i Rom 9:11; Ef 1:11; 3:11. Eftersom det är helt säkert att Guds vilja eller avsikt kommer att förverkligas kan han förutse och förutsäga vad som ska hända. (Jes 46:10) Jehova förutsåg till exempel att det skulle finnas en grupp av ”kallade”, men han förutbestämde inte vilka individer som skulle ingå i den gruppen. Han arbetar också aktivt för att hans vilja eller avsikt ska bli verklighet. (Jes 14:24–27)

kraftens högra sida: Den som satt på en härskares högra sida hade den näst högsta ställningen i riket. (Ps 110:1; Apg 7:55, 56) Det grekiska ordet för ”kraft” kan i det här sammanhanget syfta på Gud och kan också återges med ”den Mäktige”. Det grekiska uttryck som här har översatts med ”kraftens högra sida” förekommer också i parallellskildringen i Lu 22:69, men då står det tillsammans med ”Gud”. Där har det återgetts med ”den mäktige Gudens högra sida”. Uttrycket ”kraftens högra sida” kan också tyda på att Jesus skulle fyllas med kraft, eller myndighet, eftersom han skulle befinna sig vid den Mäktiges, alltså Guds, högra sida.

Jesus som stod på Guds högra sida: Stefanus var den förste som berättade att han hade fått se Jesus i himlen vid Guds högra sida, precis som det var förutsagt i Ps 110:1. Den högra sidan hade stort symbolvärde. Den som satt till höger om en härskare hade den högsta ställningen efter härskaren själv (Rom 8:34; 1Pe 3:22) eller hade hans ynnest. (Se studienoter till Mt 25:33; Mk 10:37; Lu 22:69.)

uppväckts: I en del handskrifter läggs det till ”från de döda”, men lydelsen i huvudtexten har starkare stöd i handskrifterna.

på Guds högra sida: Den som satt till höger om en härskare hade den högsta ställningen efter härskaren själv (Ps 110:1; 1Pe 3:22) eller hade hans ynnest. (Se studienoter till Mt 26:64; Apg 7:55.)

Media