vi vill klä på oss det andra: Paulus och andra smorda kristna längtade efter att få uppstå till liv i himlen som odödliga andevarelser. (2Kor 5:2) Gud hade gett dem ett starkt hopp om liv i himlen, men det betydde inte att de ville dö. När Paulus talade om sin jordiska kropp som ett tält sa han att de inte ville klä av sig det. (Se studienot till 2Kor 5:1.) De ville alltså inte dö bara för att undvika ålderskrämpor eller det ansvar och de svårigheter som hörde ihop med deras tjänst på jorden. (Se studienot till 2Kor 5:3.) Paulus ord ”vi vill klä på oss det andra” uttrycker den längtan smorda kristna har efter att få leva i himlen. De väntar ivrigt på att få tjäna Jehova för evigt tillsammans med Kristus Jesus. (1Kor 15:42–44, 53, 54; Flp 1:20–24; 2Pe 1:4; 1Jo 3:2, 3; Upp 20:6)

vårt jordiska hus, detta tält: Här använder Paulus ett tält tillverkat av människor som en metafor för de smorda kristnas mänskliga kropp. Ett tält som kan monteras ner är en tillfällig bostad och relativt bräckligt. På liknande sätt är de smorda kristnas jordiska kroppar dödliga, förgängliga och tillfälliga. Men de ser fram emot ”en byggnad från Gud”, dvs. en andlig kropp som är evig och oförgänglig. (1Kor 15:50–53; jämför 2Pe 1:13, 14; se studienot till 2Kor 5:4.)

rivas ner: Eller ”upplösas”. I det här sammanhanget, då Paulus jämför den mänskliga kroppen med ett tält, kan det grekiska ordet katalỵō också återges med ”monteras ner”, ”tas ner”.

vårt jordiska hus, detta tält: Här använder Paulus ett tält tillverkat av människor som en metafor för de smorda kristnas mänskliga kropp. Ett tält som kan monteras ner är en tillfällig bostad och relativt bräckligt. På liknande sätt är de smorda kristnas jordiska kroppar dödliga, förgängliga och tillfälliga. Men de ser fram emot ”en byggnad från Gud”, dvs. en andlig kropp som är evig och oförgänglig. (1Kor 15:50–53; jämför 2Pe 1:13, 14; se studienot till 2Kor 5:4.)

detta jordiska hus: Eller ”denna boning”. Det grekiska ordet oikētẹ̄rion förekommer bara här och i Jud 6, där det återges med ”hemvist”.

det som är från himlen: Eller ”vår himmelska boning”. (Se studienot till 2Kor 5:1.)

vi vill klä på oss det andra: Paulus och andra smorda kristna längtade efter att få uppstå till liv i himlen som odödliga andevarelser. (2Kor 5:2) Gud hade gett dem ett starkt hopp om liv i himlen, men det betydde inte att de ville dö. När Paulus talade om sin jordiska kropp som ett tält sa han att de inte ville klä av sig det. (Se studienot till 2Kor 5:1.) De ville alltså inte dö bara för att undvika ålderskrämpor eller det ansvar och de svårigheter som hörde ihop med deras tjänst på jorden. (Se studienot till 2Kor 5:3.) Paulus ord ”vi vill klä på oss det andra” uttrycker den längtan smorda kristna har efter att få leva i himlen. De väntar ivrigt på att få tjäna Jehova för evigt tillsammans med Kristus Jesus. (1Kor 15:42–44, 53, 54; Flp 1:20–24; 2Pe 1:4; 1Jo 3:2, 3; Upp 20:6)

behöver vi inte längre vara nakna: Paulus visste att han och andra smorda kristna som dog före Kristus närvaro under en tid skulle vara ”nakna”, eller avklädda, i döden. De skulle varken leva som människor eller som andevarelser, utan sova i graven. Men om de hade varit trogna under sina liv på jorden skulle de inte förbli ”nakna” i döden. De skulle i stället vara garanterade en framtida uppståndelse, då de skulle ”klä på” sig en andlig kropp för att komma till sitt ”hem hos Herren”. (2Kor 5:1–8; se studienot till 2Kor 5:4.)

vårt jordiska hus, detta tält: Här använder Paulus ett tält tillverkat av människor som en metafor för de smorda kristnas mänskliga kropp. Ett tält som kan monteras ner är en tillfällig bostad och relativt bräckligt. På liknande sätt är de smorda kristnas jordiska kroppar dödliga, förgängliga och tillfälliga. Men de ser fram emot ”en byggnad från Gud”, dvs. en andlig kropp som är evig och oförgänglig. (1Kor 15:50–53; jämför 2Pe 1:13, 14; se studienot till 2Kor 5:4.)

behöver vi inte längre vara nakna: Paulus visste att han och andra smorda kristna som dog före Kristus närvaro under en tid skulle vara ”nakna”, eller avklädda, i döden. De skulle varken leva som människor eller som andevarelser, utan sova i graven. Men om de hade varit trogna under sina liv på jorden skulle de inte förbli ”nakna” i döden. De skulle i stället vara garanterade en framtida uppståndelse, då de skulle ”klä på” sig en andlig kropp för att komma till sitt ”hem hos Herren”. (2Kor 5:1–8; se studienot till 2Kor 5:4.)

vi vill klä på oss det andra: Paulus och andra smorda kristna längtade efter att få uppstå till liv i himlen som odödliga andevarelser. (2Kor 5:2) Gud hade gett dem ett starkt hopp om liv i himlen, men det betydde inte att de ville dö. När Paulus talade om sin jordiska kropp som ett tält sa han att de inte ville klä av sig det. (Se studienot till 2Kor 5:1.) De ville alltså inte dö bara för att undvika ålderskrämpor eller det ansvar och de svårigheter som hörde ihop med deras tjänst på jorden. (Se studienot till 2Kor 5:3.) Paulus ord ”vi vill klä på oss det andra” uttrycker den längtan smorda kristna har efter att få leva i himlen. De väntar ivrigt på att få tjäna Jehova för evigt tillsammans med Kristus Jesus. (1Kor 15:42–44, 53, 54; Flp 1:20–24; 2Pe 1:4; 1Jo 3:2, 3; Upp 20:6)

en garanti på det som ska komma: Eller ”ett förskott (en handpenning) på det som ska komma”. Det grekiska ordet arrabọ̄n förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna, och varje gång handlar det om att Gud smörjer kristna med anden, dvs. Guds heliga ande, eller verksamma kraft. (2Kor 5:5; Ef 1:13, 14) Den heliga anden verkar på ett speciellt sätt på de smorda och är som ett förskott på det de ska få i framtiden. Kristna som har blivit smorda med helig ande är övertygade om att de har hoppet om att komma till himlen eftersom de har fått denna garanti. I den fulla betalningen ingår bland annat att de får en oförgänglig kropp i himlen (2Kor 5:1–5) och att de får odödlighet (1Kor 15:48–54).

en garanti på det som ska komma: Eller ”ett förskott (en handpenning) på det som ska komma”. (Se studienot till 2Kor 1:22.)

Vi låter oss ledas av tro, inte av det vi ser: Det grekiska verb som här har återgetts med ”låter oss ledas” betyder ordagrant ”vandra”. I Bibeln används ordet ”vandra” ofta bildligt i betydelsen ”leva”, ”handla”, ”följa en särskild livskurs”. Uttrycket ”låter oss ledas av tro” syftar i det här sammanhanget alltså på att följa en livskurs som styrs av tro och förtröstan på Gud och på det han har uppenbarat. Det ställs här i kontrast till att ”ledas ... av det vi ser”, dvs. att följa en livskurs som styrs av det synliga eller det yttre. I det här sammanhanget riktade sig Paulus till smorda kristna. De kunde inte se sin himmelska belöning med sina bokstavliga ögon, men deras tro på den hade en stabil grund. Alla kristna ska låta sig ledas av tro.

Kristus domarsäte: I Rom 14:10 talar Paulus om ”Guds domarsäte”. Men Jehova avkunnar dom med hjälp av sin son (Joh 5:22, 27), så här kallas domarsätet ”Kristus domarsäte”. På de första kristnas tid var ett domarsäte (grekiska: bẹ̄ma) vanligtvis en upphöjd plattform utomhus som man nådde via trappsteg. Där kunde myndighetspersoner sitta och tala till folket och kungöra sina beslut och domar. (Mt 27:19; Joh 19:13; Apg 12:21; 18:12; 25:6, 10) När Paulus här talar om ”domarsäte” kanske korinthierna tänkte på det respektingivande domarsätet i Korinth. (Se Ordförklaringar under ”Domarsäte” samt ”Domarsäte i Korinth” i Mediagalleriet.)

ont: Det grekiska ord som här har återgetts med ”ont” är faulos. I vissa sammanhang kan det förmedla tanken på något som är moraliskt förkastligt. Paulus visar att alla människor måste välja mellan att göra det som är gott och det som är ont, dvs. leva efter Guds normer eller ignorera dem.

Kristus domarsäte: I Rom 14:10 talar Paulus om ”Guds domarsäte”. Men Jehova avkunnar dom med hjälp av sin son (Joh 5:22, 27), så här kallas domarsätet ”Kristus domarsäte”. På de första kristnas tid var ett domarsäte (grekiska: bẹ̄ma) vanligtvis en upphöjd plattform utomhus som man nådde via trappsteg. Där kunde myndighetspersoner sitta och tala till folket och kungöra sina beslut och domar. (Mt 27:19; Joh 19:13; Apg 12:21; 18:12; 25:6, 10) När Paulus här talar om ”domarsäte” kanske korinthierna tänkte på det respektingivande domarsätet i Korinth. (Se Ordförklaringar under ”Domarsäte” samt ”Domarsäte i Korinth” i Mediagalleriet.)

djup respekt för Herren: I det här sammanhanget syftar ”Herren” tydligtvis på Jesus Kristus. I den föregående versen säger Paulus att alla ska ”stå inför Kristus domarsäte”. (Se studienot till 2Kor 5:10.) Jesaja förutsade att Jesus skulle vara domare. (Jes 11:3, 4) ”Djup respekt för Herren” kommer från kärlek till och djup respekt för Jehova, som har gett Jesus i uppgift att vara domare. (Joh 5:22, 27)

vet mycket väl vad vi är för sorts människor: Paulus var övertygad om att Gud visste vad för slags människor han och hans medarbetare var. Paulus hoppades att de kristna i Korinth också skulle inse att han och hans medarbetare hade goda motiv och uppförde sig väl.

dem som är stolta över det som syns: Det grekiska verbet för ”vara stolt” (kauchạomai) används ofta om självisk stolthet. Det används flera gånger i Paulus brev till korinthierna. Bibeln visar att ingen har anledning att vara stolt över sig själv eller det man uträttar. (Jer 9:23, 24) Paulus ger raka råd till församlingen och visar att de inte ska vara stolta över någon annan än Jehova Gud och vad han har gjort för dem. (1Kor 1:28, 29, 31; 4:6, 7; 2Kor 10:17)

För om vi har sagt något oförnuftigt var det för Gud: Eller ”För om vi har mist förståndet var det för Gud”. Paulus använder här ett grekiskt verb som ordagrant betyder ”vara (bli) utom sig själv”, ”vara bredvid sig själv”. Paulus kan helt enkelt ha syftat på hur han senare i sitt brev skröt om sig själv för att försvara sina kvalifikationer som apostel, som hans kritiker hade ifrågasatt. (2Kor 11:16–18, 23) Även om Paulus var fullständigt kvalificerad tyckte han inte om att skryta om det. Han skröt inte på grund av stolthet, utan han gjorde det ”för Gud”, för att försvara sanningen och skydda församlingen mot dåligt inflytande. Faktum är att det Paulus sa var förnuftigt, och han hade en balanserad syn på sig själv. (Jämför Apg 26:24, 25; Rom 12:3.) De som han undervisade hade stor nytta av att han var förnuftig, så det han lärde ut var verkligen för deras skull, som han poängterar i slutet av versen.

min skyldighet: Eller ”ett tvång”. Ordagrant ”en nödvändighet”. Paulus hade fått uppdraget att predika, och han kände sig tvingad att utföra det arbetet. (Apg 9:15–17; Gal 1:15, 16) Det grekiska ordet för ”skyldighet” ingår även i frasen ”är det nödvändigt”. (Rom 13:5) Paulus fortsätter med att säga: jag är illa ute om jag inte förkunnar de goda nyheterna. När han säger ”jag är illa ute”, som också kan återges med ”ve mig”, använder han ett grekiskt ord som visar hur förtvivlad han skulle känna sig om han inte fullgjorde sin skyldighet att predika. Hans framtida liv var beroende av att han var lojal. (Jämför Hes 33:7–9, 18; Apg 20:26.) Paulus kan ha tänkt på avsnitt i Jeremia och Amos. (Jer 20:9; Am 3:8) Men hans motiv till att predika var inte i första hand pliktkänsla, utan kärlek. (2Kor 5:14, 20; Flp 1:16)

Kristus kärlek: Det grekiska uttrycket kan antingen betyda ”den kärlek Kristus visar oss” eller ”den kärlek vi visar Kristus”. Några menar att båda återgivningarna är rimliga. Men sammanhanget tyder på att det handlar om den kärlek som Kristus har visat. (2Kor 5:15)

tvingar oss: Det här grekiska verbet betyder ordagrant ”hålla samman” och kan förmedla tanken på att ”utöva fortlöpande kontroll över någon eller något”, ”pressa”, ”mana på”. Den kärlek Kristus visade när han gav sitt liv för mänskligheten är så enastående att den fyller vårt hjärta av uppskattning och motiverar oss. Det var på det här sättet som Kristus kärlek hade kontroll över Paulus. Den fick honom att vara osjälvisk och fokusera på att tjäna Gud och betjäna sina medmänniskor både i och utanför församlingen. (Jämför studienot till 1Kor 9:16.)

ingen: Ordagrant ”inget kött”. Det grekiska ordet sarx används här för att beteckna en människa, en varelse av kött och blod. (Se studienoter till Joh 3:6; 17:2.)

kött: I Bibeln används ordet ”kött” på flera olika sätt. Det kan syfta på en människa av kött och blod utan att hennes ofullkomliga och syndiga natur betonas. (Joh 1:14; 3:6; 17:2) Men ofta syftar det på människans ofullkomliga och syndiga tillstånd, vilket det gör i det här sammanhanget. I de föregående kapitlen visar Paulus att det finns en koppling mellan att styras av kroppen, eller köttet, och att låta ”de syndfulla begären” vara ”verksamma”. (Rom 6:19; 7:5, 18, 25) I de följande verserna (Rom 8:5–13) ställer Paulus det syndiga köttet i kontrast till anden, dvs. Guds heliga ande. (Läs mer om andra betydelser av ordet ”kött” i studienot till Rom 1:3; Rom 2:28.)

ur mänsklig synvinkel: Ordagrant ”efter köttet”. I det här sammanhanget används det grekiska ordet för ”kött” (sarx) i bred betydelse om det som är kopplat till begränsningarna med att vara människa, bland annat människors tänkesätt och prestationer. (Se studienoter till Rom 3:20; 8:4.) Paulus poäng var att de kristna inte skulle värdera varandra utifrån sådant som ställning, ekonomisk situation eller etnisk eller nationell tillhörighet. Sådana skillnader spelade ingen roll, för Kristus hade dött för alla. Det viktiga var det andliga förhållandet mellan de kristna. (Mt 12:47–50)

betraktar vi inte längre honom på det sättet: Även om några kristna till en början hade sett Jesus ur mänsklig synvinkel och hoppats på att han skulle återupprätta judarnas jordiska rike, slutade de med att se honom på det sättet. (Joh 6:15, 26) De kristna förstod att Jesus hade gett sin fysiska kropp som en lösen och att han nu var en livgivande ande. (1Kor 15:45; 2Kor 5:15)

i gemenskap med Kristus: Ordagrant ”i Kristus”. Varje smord kristen är ett med Jesus Kristus. (Joh 17:21; 1Kor 12:27) Detta särskilda förhållande uppstår när Jehova drar en person till sin son och låter honom eller henne födas på nytt med hjälp av sin heliga ande. (Joh 3:3–8; 6:44)

är han alltså en ny skapelse: Varje smord kristen är en ny skapelse – en pånyttfödd son till Gud med utsikten att få regera tillsammans med Kristus i himmelriket. (Gal 4:6, 7) Även om inget fysiskt har skapats sedan den sjätte skapelsedagen (1Mo 2:2, 3), har det kommit till nya andliga skapelser.

något nytt har kommit till: Jesus blev Guds första ”nya skapelse” när han vid sitt dop blev smord och blev en pånyttfödd son till Gud med hopp om liv i himlen. Dessutom utgör Jesus och hans smorda medregenter tillsammans den kristna församlingen, som också är en ny andlig skapelse. (1Pe 2:9)

försonade med Gud: Det grekiska verbet katallạssō förekommer två gånger i den här versen och två gånger i 2Kor 5:18, 19. Det har grundbetydelsen ”byta ut”, ”utväxla”. Det kom med tiden att få betydelsen att ”förändra från fiendskap till vänskap”. När det används om en människas förhållande till Gud betyder det att återställa det till ett harmoniskt och vänskapligt förhållande. Paulus använde detta verb när han talade om att en hustru som har lämnat sin man ska ”försonas med sin man”. (1Kor 7:11) Det besläktade verbet diallạssomai förekommer i Mt 5:24. Jesus säger där att man skulle ”försonas” med sin broder innan man frambar ett offer på altaret. (Se studienot till Mt 5:24.) Mänskligheten behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och alla hans avkomlingar har fått ärva synd och ofullkomlighet. Det har lett till att mänskligheten är skild från Gud; de är fiender till Gud, vars normer inte tillåter att han ser genom fingrarna med ett orätt handlingssätt. (Rom 5:12; 8:7, 8)

nödhjälp: Eller ”understöd”. Det här är första gången Bibeln nämner att man sände nödhjälp till medkristna i en annan del av världen. Det grekiska ordet diakonịa, som brukar återges med ”tjänst”, används i betydelsen ”nödhjälp” även i Apg 12:25 och 2Kor 8:4. Med tanke på hur det grekiska ordet diakonịa används i de kristna grekiska skrifterna är det tydligt att den kristna tjänsten har två sidor. En sida är ”försoningens tjänst [form av ordet diakonịa]”, dvs. prediko- och undervisningsarbetet. (2Kor 5:18–20; 1Ti 2:3–6) Den andra sidan handlar om en tjänst som man utför till nytta för sina medtroende, och det är den tjänsten som omtalas i den här versen. Paulus sa: ”Det finns olika former av tjänst [pluralformen av diakonịa], men Herren är densamme.” (1Kor 12:4–6, 11) Han visade att båda sidorna av den kristna tjänsten var helig tjänst. (Rom 12:1, 6–8)

min tjänst: När Jesus var här på jorden befallde han sina efterföljare att göra människor från alla nationer till lärjungar. (Mt 28:19, 20) Paulus kallade detta arbete ”försoningens tjänst”. Som Paulus uttrycker det ”ber vi” människor i en värld som är skild från Gud att ”bli försonade med Gud”. (2Kor 5:18–20) Paulus tog sin tjänst för nationerna på allvar, men samtidigt hade han en innerlig önskan att judar också skulle bli motiverade att ta de nödvändiga stegen mot räddning. (Rom 11:14) Grundbetydelsen av det grekiska ordet diakonịa är ”tjänst”, och ett besläktat verb används ibland i Bibeln om personliga tjänster, till exempel att passa upp vid bordet. (Lu 4:39; 17:8; Joh 2:5) Här syftar det på den kristna tjänsten. Det är en upphöjd form av tjänst att få sörja för andras andliga behov.

Gud, som har försonat oss med sig själv: Alla människor behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och förde vidare synd och ofullkomlighet till alla sina avkomlingar. (Rom 5:12) Det har lett till att mänskligheten är skild från Gud; de är fiender till Gud, vars normer inte tillåter att han överser med ett orätt handlingssätt. (Rom 8:7, 8) De grekiska orden för ”försona” och ”försoning” har grundbetydelsen ”byta ut”, ”utväxla”, och i det här sammanhanget syftar det på att byta ett fientligt förhållande till Gud mot ett vänskapligt och harmoniskt förhållande. Paulus visar här att Gud först försonade ”oss” (Paulus, hans medarbetare och alla smorda kristna) med sig själv genom Kristus, dvs. med hjälp av Kristus lösenoffer. Paulus säger sedan att Gud har ”gett oss försoningens tjänst”. (Se studienot till Rom 5:10.)

försoningens tjänst: Dvs. den tjänst som går ut på att hjälpa människor att bli ”försonade med Gud genom hans sons död”. (Rom 5:10) Den här tjänsten innefattar att förmedla ett viktigt budskap som kan hjälpa dem som är skilda från Gud att få ett fridfullt förhållande till honom och bli hans vänner. (2Kor 5:18–20; läs mer om ordet ”tjänst” [grekiska: diakonịa] i studienoter till Apg 11:29; Rom 11:13.)

Gud, som har försonat oss med sig själv: Alla människor behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och förde vidare synd och ofullkomlighet till alla sina avkomlingar. (Rom 5:12) Det har lett till att mänskligheten är skild från Gud; de är fiender till Gud, vars normer inte tillåter att han överser med ett orätt handlingssätt. (Rom 8:7, 8) De grekiska orden för ”försona” och ”försoning” har grundbetydelsen ”byta ut”, ”utväxla”, och i det här sammanhanget syftar det på att byta ett fientligt förhållande till Gud mot ett vänskapligt och harmoniskt förhållande. Paulus visar här att Gud först försonade ”oss” (Paulus, hans medarbetare och alla smorda kristna) med sig själv genom Kristus, dvs. med hjälp av Kristus lösenoffer. Paulus säger sedan att Gud har ”gett oss försoningens tjänst”. (Se studienot till Rom 5:10.)

genom Kristus försonade Gud: En del bibelöversättningar återger det här uttrycket med ”Gud var i Kristus och försonade”. Men den grekiska prepositionen en, som ordagrant betyder ”i”, har en mycket bred betydelse och måste förstås utifrån sammanhanget. Den föregående versen (2Kor 5:18) visar tydligt att ”Gud ... har försonat oss med sig själv genom [grekiska: diạ] Kristus”. I enlighet med detta är det grekiska ordet en med rätta översatt med ”genom”.

försonade ... en värld med sig själv: Människovärlden behöver försonas med Gud eftersom den första människan, Adam, syndade och förde vidare synd och ofullkomlighet till alla sina avkomlingar. (Se studienot till 2Kor 5:18.) Gud gör denna försoning möjlig genom Kristus, dvs. med hjälp av Jesus försoningsoffer. (Rom 5:10; 2Kor 5:21; Kol 1:21, 22) Jehova har gett dem som är i gemenskap med Kristus uppgiften att vara ”ambassadörer” i en fientlig värld och har gett dem ”försoningens tjänst”. (2Kor 5:18, 20)

budskapet om försoning: Eller ”ordet om försoning”. Guds ord, eller budskap, till mänskligheten beskrivs på olika sätt, och de olika begreppen betonar olika sidor av budskapet. Här beskrivs det som ”budskapet om försoning”. Det omnämns också som ”budskapet om riket” (Mt 13:19), ”budskapet om vår räddning” (Apg 13:26), ”sanningens ord” (Ef 1:13) och ”rättfärdighetens ord” (Heb 5:13). Paulus visar här att han är tacksam för att han får förmedla det här budskapet om försoning. Han säger att Gud ”anförtrodde” det ”åt oss”, dvs. åt Paulus och alla andra smorda kristna.

Vi är därför ambassadörer: Paulus talar här om sig själv och sina medarbetare som ”ambassadörer på Kristus vägnar”. På Bibelns tid kunde ambassadörer och andra sändebud skickas ut av flera olika anledningar. De kunde till exempel sändas ut till en fientlig makt för att se om de kunde avvärja krig eller sluta ett fredsavtal om ett krig redan pågick. (Jes 30:1–4; 33:7) På Paulus tid kunde folk, städer och romerska provinser sända ambassadörer till Rom för att stärka vänskapen, för att få hjälp eller för att lägga fram ett ärende. Det grekiska verbet för ”vara ambassadör” (presbeuō) förekommer två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Ef 6:19, 20, där Paulus talar om sig själv som en ambassadör för de goda nyheterna. I Lu 14:32 och 19:14 återges det besläktade substantivet presbeia med ”delegation” och ”budbärare”. Båda de här grekiska orden är besläktade med ordet presbỵteros, som betyder ”äldre man”, ”äldste”. (Mt 16:21; Apg 11:30)

på Kristus vägnar: Eller ”i Kristus ställe”, ”i Kristus namn”. När Kristus uppväcktes till liv i himlen fick hans trogna efterföljare agera i hans ställe, som ”ambassadörer på Kristus vägnar”. De sändes först till judarna och sedan till folk från nationerna. Alla dessa var skilda från den suveräne Herren, Jehova. De smorda kristna var ambassadörer i en värld som inte hade ett fredligt förhållande till Gud. (Joh 14:30; 15:18, 19; Jak 4:4) I Efesierbrevet, som Paulus skrev under sin första fångenskap i Rom (ca 59–61 v.t.), beskriver han sig som en ”ambassadör ... i bojor”. (Ef 6:20)

honom som var utan synd: Dvs. Jesus, som aldrig syndade. Men Jehova gjorde honom till ett syndoffer [ordagrant ”till synd”] för oss, dvs. för vår skull. Jehova ordnade så att Jesus skulle dö som ett syndoffer för att betala straffet för mänsklighetens synd. (Jämför 3Mo 16:21; Jes 53:12; Gal 3:13; Heb 9:28.) Aposteln Johannes skrev om Jesus: ”Han är ett försoningsoffer [eller ”Han skapar försoning”] för våra synder, men inte bara för våra utan också för hela världens.” (1Jo 2:2) Israeliterna kunde i viss utsträckning närma sig Gud tack vare sina djuroffer, men de kristna har en mycket bättre grund till att kunna närma sig Gud, nämligen Jesus Kristus offer. (Joh 14:6; 1Pe 3:18)

för att vi skulle bli rättfärdiga i Guds ögon: Genom Jesus kan vi få en rättfärdig, eller godkänd, ställning inför Gud. Paulus kan ha tänkt på Jesajas profetia om Jehovas messianske tjänare, som skulle ”ge en rättfärdig ställning åt många”. (Jes 53:11)