Efesierbrevet 6:1–24

6  Ni barn, var lydiga mot era föräldrar+ i enlighet med Herrens vilja, för det är rätt.  ”Respektera din far och din mor.”+ Det är det första budet som gavs tillsammans med ett löfte:  ”så att det går bra för dig och du får leva länge på jorden”.  Och ni fäder, irritera inte era barn,+ utan ta hand om dem genom att fostra+ och vägleda dem i enlighet med Jehovas vilja.+  Ni slavar, lyd era jordiska herrar+ med djup respekt och uppriktiga hjärtan, på samma sätt som ni lyder Kristus.  Var inte ögontjänare som försöker ställa sig in hos människor,+ utan gör Guds vilja av hela er själ,+ som Kristus slavar.  Tjäna med rätt inställning, som för Jehova+ och inte för människor.  För ni vet att det goda var och en gör, det ska Jehova belöna honom för,+ vare sig han är slav eller fri.  Och ni herrar ska behandla era slavar på samma sätt, utan att hota dem,+ för ni vet ju att både ni och de har samme Herre i himlen,+ och han favoriserar inte någon. 10  Slutligen: Fortsätt att hämta styrka+ från Herren, från hans väldiga kraft. 11  Ta på er hela rustningen+ från Gud, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.+ 12  För vår kamp+ är inte mot kött och blod, utan mot regeringarna, mot myndigheterna, mot härskarna över denna mörka värld, mot de onda andemakterna+ i himlen.+ 13  Ta därför på er hela rustningen från Gud+ och gör er redo, så att ni kan stå fasta och inte ger vika* på den onda dagen. 14  Stå alltså fasta, med sanningens bälte kring era höfter,+ med rättfärdighetens pansar över bröstet+ 15  och med villigheten att förkunna de goda nyheterna om fred som skor på era fötter.+ 16  Ta också upp trons stora sköld,+ så att ni kan släcka den ondes alla brinnande pilar.+ 17  Och ta emot räddningens hjälm+ och andens svärd, det vill säga Guds ord.+ 18  Fortsätt samtidigt att vägledas av anden varje gång ni ber,+ med varje form av bön+ och vädjan. Håll er därför vakna, och be hela tiden innerliga* böner för alla de heliga. 19  Be för mig också, så att jag kan säga det rätta när jag talar och vara modig när jag förkunnar de goda nyheternas heliga hemlighet,+ 20  det budskap som jag är ambassadör+ för i bojor.+ Be att jag ska klara av att förkunna modigt, som jag bör göra. 21  För att ni ska få veta hur jag har det och vad jag gör ska Tỵkikos+ komma till er och informera er om allt.+ Han är en älskad broder och en trogen tjänare i Herren. 22  Därför sänder jag honom till er, så att han kan berätta hur det går för oss och uppmuntra er. 23  Jag ber att Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus ska ge alla våra medtroende frid, kärlek och tro.* 24  Må den generösa omtanken vara med alla som har en ren och äkta kärlek till vår Herre Jesus Kristus.

Fotnoter

Eller ”och försvara er mot fienden”.
Eller ”ödmjuka”.
Eller ”frid och den kärlek som hör tron till”.

Studienoter

i enlighet med Herrens vilja: Ordagrant ”i Herren”. I några handskrifter utelämnas de här orden, men det finns starkt stöd i handskrifterna för lydelsen i huvudtexten.

Respektera din far och din mor: Eller ”Ära din far och din mor”. Paulus citerar det femte av de tio buden och visar alltså att förpliktelsen att ära och respektera sina föräldrar inte bara var ett krav i Moses lag, utan även något som gällde de kristna. (2Mo 20:12; 5Mo 5:16) Det var det första budet som gavs tillsammans med ett löfte, eftersom det innehöll ett konkret löfte om ett långt och bra liv för dem som höll det. (Ef 6:3)

irritera inte: Det grekiska verbet för ”irritera” kan ordagrant återges med ”provocera till vrede”, ”reta upp”. Det syftar inte nödvändigtvis på de mindre irritationsmoment som en förälder på grund av sin ofullkomlighet oavsiktligt kan orsaka sitt barn. Ett uppslagsverk säger att den irritation som det talas om här kan orsakas av ”häftig, hårdhänt och nyckfull behandling av barn, så att ... de stöts bort och drivs till trots, motstånd och bitterhet”. (P. Lange, 1960: Commentary on the Holy Scriptures​—Critical, Doctrinal and Homiletical: Galatians​—Hebrews) (Jämför Kol 3:21.)

fostra och vägleda dem i enlighet med Jehovas vilja: Jehova Gud är den som kan ge den allra bästa vägledningen till föräldrar om hur de ska fostra sina barn. När Mose sa att israeliterna skulle ”älska Jehova” av hela sitt hjärta, av hela sin själ och med hela sin styrka sa han också att de skulle undervisa sina barn om Jehovas ord. (5Mo 6:5–8) Jehova beskrivs som den som fostrar och tillrättavisar sina tjänare. (5Mo 11:2; Ord 3:11, 12; Heb 12:6; läs mer om varför Guds namn används i den här versen i Tillägg C3 introduktion; Ef 6:4.)

fostra: Det grekiska ord som används här (paideia) är besläktat med ett ord för ”barn” (pais). När Bibeln talar om fostran inbegrips allt som krävs när man uppfostrar ett barn – undervisning, utbildning, korrigering och ibland även kärleksfull tillrättavisning. En ordbok definierar ordet som ”det att ge vägledning för hur man lever på ett ansvarsfullt sätt, fostran, övning och undervisning”. (F.W. Danker, 2000: Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature)

vägleda dem: Eller ”tillrättavisa dem”, ”forma deras sinne”, ”öva dem”. Det grekiska ord som används här (nouthesịa) är sammansatt av ordet för ”sinne” (nous) och ”lägga” (tịthēmi). I det här sammanhanget visar ordet att kristna fäder behöver hjälpa sina barn att förstå hur Jehova ser på saker och ting. De ska så att säga lägga in Jehovas sinne i sina barn.

era jordiska herrar: Paulus uppmanar här kristna slavar att lyda sina ”jordiska [ordagrant ”köttsliga”] herrar”. Både kristna slavar och deras jordiska herrar behövde tänka på att de hade en högre Herre över sig i himlen. (Ef 6:9)

Var inte ögontjänare: En slav som var kristen skulle inte försöka ge intryck av att han var lydig genom att arbeta hårt bara när hans herre var i närheten. I stället för att försöka ställa sig in hos människor skulle han arbeta av hela sin själ och i djup respekt för Jehova. (Ef 6:5–8; Kol 3:22–25)

av hela er själ: Det grekiska uttryck som återgetts med ”av hela er själ” förekommer två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Kol 3:23. I det här uttrycket syftar ”själ” på hela människan, med alla hennes fysiska och mentala förmågor. En del bibelöversättningar återger det därför med ”helhjärtat”. Att tjäna av hela sin själ innebär alltså att man tjänar med hela sitt väsen eller hela sitt liv, att man använder sina förmågor och krafter fullt ut. (5Mo 6:5; Mt 22:37; Mk 12:29, 30; se Ordförklaringar under ”Själ”.)

som för Jehova och inte för människor: I det här sammanhanget uppmanar Paulus bokstavliga slavar som har blivit kristna att vara lydiga mot sina ”jordiska herrar”. (Ef 6:5) De ska tjäna dem ”som Kristus slavar”, för då ”gör [de] Guds vilja” av hela sin själ. (Ef 6:6) Paulus betonar att de måste tänka på sitt förhållande till Jehova oavsett vilket arbete de utför. När de var lydiga och respekterade sina ägare drog de inte skam över ”Guds namn”. (1Ti 6:1) Det här har stora likheter med den vägledning Paulus gav slavar i brevet till kolosserna, som skrevs vid ungefär samma tid som brevet till efesierna. (Kol 3:22–24; se ”Introduktion till Efesierna”; läs mer om varför Guds namn används i den här versen i Tillägg C3 introduktion; Ef 6:7.)

det ska Jehova belöna honom för: Bibeln igenom beskrivs Jehova som den som alltid belönar sina tjänare för det goda de gör. Några exempel på det finns i Rut 2:12; Ps 24:1–5; Jer 31:16. Även Jesus beskriver sin Far på det sättet. (Mt 6:4; Lu 6:35; läs mer om varför Guds namn används i den här versen i Tillägg C3 introduktion; Ef 6:8.)

fri: Se Ordförklaringar under ”Fri, frigiven”.

hela rustningen: Det här uttrycket är en återgivning av det grekiska ordet panoplịa, som avser den rustning som fotsoldater använde vid både anfall och försvar. Paulus tänkte tydligtvis på en romersk soldat när han använde den här illustrationen. (Ef 6:13–17) Paulus kan ha sett romerska soldater med en sådan rustning i olika delar av romarriket. Han måste i alla fall ha sett dem i förläggningen för den kejserliga livvakten, dit han antagligen fördes när han kom till Rom. (Apg 27:1; 28:16) De kristna behöver en andlig rustning från Gud eftersom de inte är med i ett vanligt krig, utan ett andligt. (Ef 6:12; se Ordförklaringar under ”Rustning” och ”Romersk rustning” i Mediagalleriet.)

listiga angrepp: Eller ”onda planer”, ”knep”. Det grekiska ord som här har återgetts med ”listiga angrepp” förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna. Båda gångerna syftar det på något negativt. Här används det om de sluga angrepp och knep som Satan djävulen använder för att lura Jehovas tjänare. I Ef 4:14 återges det med ”planer”.

den här världens härskare: Ett liknande uttryck förekommer i Joh 14:30 och 16:11, och det avser Satan djävulen. I det här sammanhanget syftar ordet ”värld” (grekiska: kọsmos) på det mänskliga samhälle som har vänt sig bort från Gud och som lever på ett sätt som strider mot hans vilja. Gud är inte upphovet till den här orättfärdiga världen. Det sägs i stället att den ”är i den ondes våld”. (1Jo 5:19) Satan och ”de onda andemakterna i himlen” är de osynliga ”härskarna över denna mörka värld (eller ”världshärskarna [form av det grekiska ordet kosmokrạtōr] över detta mörker”)”. (Ef 6:11, 12)

kamp: Det grekiska ord som här har återgetts med ”kamp” betyder ordagrant ”brottning”. Det här är enda gången detta grekiska ord förekommer i de kristna grekiska skrifterna. Här förmedlar ordet tanken på en personlig kamp mot onda andar. I sammanhanget talar Paulus om den bildliga rustningen och det andliga krig som de kristna deltar i, och därför menar en del att han kan ha tänkt på två slags kamper, både en brottningskamp och en krigskamp. (Ef 6:11–18) Det skulle inte vara konstigt om Paulus använde båda dessa illustrationer tillsammans, för förr i tiden kunde krig inbegripa närkamper, och soldater var ofta duktiga brottare. Även i det andra brevet till Timoteus kombinerar han inslag från både det militära och sportvärlden för att lyfta fram en poäng. (2Ti 2:3–5)

härskarna över denna mörka värld: Paulus säger att dessa härskare är de onda andemakterna, dvs. Satan och hans demoner. (Se studienot till Joh 12:31.) De vill hålla mänskligheten i andligt mörker och långt borta från ljuset från Jehova Gud. Det här är enda gången i de kristna grekiska skrifterna som det grekiska ordet kosmokrạtōr (”världshärskare”) förekommer. I andra forntida grekiska skrifter används det om gudar i grekisk mytologi, till exempel Hermes.

i himlen: Här syftar uttrycket på den osynliga andevärld där Satan befinner sig och påverkar människor. Han är ”härskaren över den luft som har makt över människor”. (Ef 2:2)

Var påklädda och redo: Ordagrant ”Bind om era höfter”. Detta idiom kommer från att man brukade fästa den nedersta delen av ett långt ytterplagg i ett bälte för att göra det lättare att arbeta fysiskt, springa osv. Uttrycket kom att användas om att vara redo för vilken verksamhet som helst. Liknande uttryck förekommer många gånger i de hebreiska skrifterna. (Se t.ex. 2Mo 12:11, fotnot; 1Ku 18:46; 2Ku 3:21, fotnot; 4:29; Ord 31:17, fotnot; Jer 1:17, fotnot.) I detta sammanhang anger tempusformen att Guds tjänare hela tiden ska vara redo för andlig verksamhet. I Lu 12:37 återges samma grekiska verb med ”klä sig som en tjänare”. Uttrycket ”gör er mentalt redo” i 1Pe 1:13 betyder ordagrant ”bind upp om ert sinnes höfter”.

Ta på dig förklädet: Det grekiska ordet perizọ̄nnymi betyder ordagrant ”binda något om sig”, dvs. binda om sig ett förkläde eller se till att kläderna inte hänger löst. Man gjorde ofta det med hjälp av ett skärp så att man blev redo att arbeta. I det här sammanhanget kan det grekiska ordet också återges med ”klä på dig och gör dig redo att tjäna”. Detta grekiska ord förekommer också i Lu 12:35, 37 och Ef 6:14. (Se studienoter till Lu 12:35, 37.)

andens svärd: Svärdet var ett av de viktigaste vapnen som romerska soldater använde, och det är det enda anfallsvapen som Paulus nämner i sin illustration. (Ef 6:14–17) Det grekiska ord som har återgetts med ”svärd” i den här versen kan syfta på ett kort vapen med åtminstone en vass egg. Det svärd som romerska soldater använde var tveeggat och utformat för närstrid. Det kunde variera i längd, men oftast var det 60 cm långt. Längst ut på handtaget satt det en knapp som hindrade svärdet från att glida ur soldatens hand. (Se ”Romerskt svärd” i Mediagalleriet.) Många soldater tränade med sitt svärd varje dag för att bli ännu bättre på att använda det. På liknande sätt försöker de kristna bli skickliga på att använda Guds ord, som är deras främsta vapen i deras andliga krigföring. (2Ti 2:15) Paulus menade inte att kristna skulle använda Guds ord för att skada andra. (Jämför 1Pe 3:15.) De använder i stället sanningarna i Guds ord för att på ett respektfullt sätt avslöja falska läror som lurar många människor och håller dem i andligt slaveri. (Joh 8:32; 17:17; 2Kor 10:4, 5) Precis som en soldat använder svärdet för att parera och försvara sig mot fiendens angrepp så använder de kristna Guds ord för att skydda sina sinnen och hjärtan så att de inte blir lurade av falska läror och blir frestade att göra något som är fel. (Mt 4:1–11; 2Ti 3:16)

sanningens bälte: Förr i tiden gjorde sig soldater redo för strid genom att spänna fast ett bälte runt höfterna. (Jes 8:9, fotnot) Uttrycket ”ta på sig bältet”, eller ”binda något om sig”, var ett idiom som betydde ”göra sig redo för verksamhet”. (Se studienoter till Lu 12:35; 17:8.) Därför är det lämpligt att Paulus nämner bältet först i rustningen. En romersk soldat bar ett brett läderbälte med metallplattor på. Metallplattorna var dekorativa och gjorde bältet stadigare. När soldaten hade spänt fast bältet ordentligt kunde han stå stadig i strid. I bältet fäste han ett bepansrat förkläde, som skyddade honom framtill. Precis som ett bälte kan ge en soldat stöd och skydd så kan en kristen klara av att vara lojal under prövningar om han håller fast vid sanningen från Gud. Soldatens svärd hängde vanligtvis i bältet och var fastsatt med hjälp av ringar. (Se studienot till Ef 6:17.) Paulus illustration visar att de kristna alltid måste använda sanningarna i Guds ord för att skydda sig mot andliga angrepp. En kristen som klart förstår de här sanningarna skyddas mot falska läror. (Ef 4:13, 14; 1Ti 2:3–7)

rättfärdighetens pansar: Romerska soldater under det första århundradet v.t. använde flera olika typer av rustningar. Ett slags pansar bestod av överlappande metallband som fästes med hjälp av läderremmar, hakar och spännen. Ett sådant pansar skyddade viktiga organ, särskilt hjärtat. Den grekiska historikern Polybios, som levde på 100-talet f.v.t., beskrev till och med det här pansaret som ”hjärtbeskyddaren”. Paulus förstod att de kristna behövde skydda sitt bildliga hjärta. (Jämför 1Th 5:8.) Precis som pansaret skyddade en soldats hjärta från pilar och svärd så kan kärlek till Guds rättfärdiga principer och normer skydda en kristens bildliga hjärta. (Ps 119:97, 105; Ord 4:23) På grund av att ofullkomliga människor dras till det som är fel så har de ett konstant behov av ett sådant skydd. (Jer 17:9) I de hebreiska skrifterna står det att Jehova bär rättfärdigheten som en pansarskjorta. (Jes 59:15, 17)

med villigheten … som skor på era fötter: ”Med villigheten” skulle också kunna återges med ”var redo” eller ”var utrustad”. En soldat gjorde sig redo för strid när han snörade på sig skorna. Paulus använder det som en illustration för att belysa att en kristen alltid behöver vara redo att dela med sig av ”de goda nyheterna om fred”. (Jes 52:7; Rom 10:14, 15; 1Pe 3:15) Romerska soldater under det första århundradet hade vanligtvis på sig sandaler med höga skaft. De var gjorda av tre lager läder. Under sulorna satt det metalldubbar. Skorna var slitstarka och gav soldaten bra fäste även i svår terräng.

trons stora sköld: Det grekiska ordet för ”stor sköld” som Paulus använder här kommer från ordet för ”dörr”. En romersk soldat använde en välvd, rektangulär sköld som var stor nog att täcka kroppen från axlarna till knäna. En sådan sköld gjordes vanligtvis av ett slags plywood som sedan täcktes med läder. Kanterna var metallförsedda, och mitt på skölden fanns en metallknopp. Soldaten använde skölden för att skydda sig mot svärd, spjut och pilar. Paulus illustration visar att en kristen kan klara av många olika prövningar tack vare att han har stark tro, dvs. full tillit till Jehova och hans löften. (Heb 11:1)

brinnande pilar: Det grekiska ordet för ”pilar” kan också återges med ”projektiler”, ”kastvapen”. Förr i tiden brukade man i krig sätta eld på pilar och andra projektiler innan man sköt i väg dem mot fiender. Ibland använde man sig av nafta som tändvätska. En romersk soldat kunde använda skölden för att skydda sig mot ett sådant angrepp. Paulus illustration visar att en kristens tro kommer att hjälpa honom att släcka den ondes, dvs. Satans, alla ”brinnande pilar”, eller andliga angrepp. Paulus hade sett kristna bli ”överlistade av Satan”, och han visste att Satan använde många olika metoder. (2Kor 2:11) Några av Satans bildliga pilar är sexuell omoral, materialism, rädsla och tvivel. (Rom 8:15; Kol 3:5, 6) Stark tro på Jehova kan skydda oss från alla angrepp och släcka alla brinnande pilar. (1Pe 5:8, 9)

räddningens hjälm: Hjälmen som en romersk soldat bar skyddade hans huvud, ansikte och nacke. Paulus använder hjälmen som en bild av en kristens hopp om att bli räddad av Gud. (1Th 5:8) Precis som en hjälm skyddar huvudet så skyddar det kristna hoppet en kristens sinne och tankeförmåga. Satan försöker på ett utstuderat sätt förgifta de kristnas sinnen med egoism, hat och illojalitet. Men om de kristna fokuserar på det kristna hoppet kan de stå emot och slå bort allt som kan påverka deras tänkesätt negativt. (Mk 7:20–22; 2Kor 4:4; Upp 12:9) En annan metod Satan använder är direkt förföljelse. Men hoppet om räddning hjälper de kristna att bevara sin glädje även i svåra situationer. (Jes 12:2; Mt 5:11, 12) I de hebreiska skrifterna står det att Jehova bär räddning, eller seger, som en bildlig hjälm. (Jes 59:17, fotnot) Jehova har alltid sitt folks räddning och sin seger i tankarna. (Jer 29:11)

andens svärd: Svärdet var ett av de viktigaste vapnen som romerska soldater använde, och det är det enda anfallsvapen som Paulus nämner i sin illustration. (Ef 6:14–17) Det grekiska ord som har återgetts med ”svärd” i den här versen kan syfta på ett kort vapen med åtminstone en vass egg. Det svärd som romerska soldater använde var tveeggat och utformat för närstrid. Det kunde variera i längd, men oftast var det 60 cm långt. Längst ut på handtaget satt det en knapp som hindrade svärdet från att glida ur soldatens hand. (Se ”Romerskt svärd” i Mediagalleriet.) Många soldater tränade med sitt svärd varje dag för att bli ännu bättre på att använda det. På liknande sätt försöker de kristna bli skickliga på att använda Guds ord, som är deras främsta vapen i deras andliga krigföring. (2Ti 2:15) Paulus menade inte att kristna skulle använda Guds ord för att skada andra. (Jämför 1Pe 3:15.) De använder i stället sanningarna i Guds ord för att på ett respektfullt sätt avslöja falska läror som lurar många människor och håller dem i andligt slaveri. (Joh 8:32; 17:17; 2Kor 10:4, 5) Precis som en soldat använder svärdet för att parera och försvara sig mot fiendens angrepp så använder de kristna Guds ord för att skydda sina sinnen och hjärtan så att de inte blir lurade av falska läror och blir frestade att göra något som är fel. (Mt 4:1–11; 2Ti 3:16)

bett denna innerliga bön: Eller ”framburit denna ödmjuka bön”. Det grekiska verbet dẹomai avser att be innerligt eller intensivt och med starka känslor. Det besläktade substantivet dẹēsis, som oftast återges med ”innerlig bön”, har beskrivits som en ”ödmjuk och innerlig vädjan”. I de kristna grekiska skrifterna används detta substantiv endast om böner riktade till Gud. ”Med förtvivlade rop och tårar” frambar Jesus ”innerliga böner och vädjanden till den som kunde rädda honom från döden”. (Heb 5:7) Uttrycket ”innerliga böner” står i plural, och det visar att Jesus bad till Jehova mer än en gång. I till exempel Getsemane bad Jesus flera innerliga böner. (Mt 26:36–44; Lu 22:32)

varje gång: Ibland frambär Guds tjänare böner offentligt, andra gånger ber de personliga böner när de är ensamma. De ber vid en del bestämda tillfällen, till exempel när de ska äta, men de ber också spontana böner. Regelbundna böner stärker bandet mellan Jehova och hans tjänare.

varje form av bön: När Paulus har gått igenom ”hela rustningen från Gud” lägger han till ytterligare en viktig punkt. (Ef 6:11, 14–17) Det grekiska ordet för ”bön” är ett generellt ord som syftar på att tala med Gud i samband med tillbedjan. Det uttryck som är översatt med ”varje form av” visar att det finns olika slag av bön, till exempel böner som uttrycker tacksamhet, lovprisning eller ånger. En vädjan är en innerlig bön eller en intensiv begäran till Gud. (Se studienot till Apg 4:31.) Man kan använda sig av olika former av bön beroende på behov och situation.

Vi är därför ambassadörer: Paulus talar här om sig själv och sina medarbetare som ”ambassadörer på Kristus vägnar”. På Bibelns tid kunde ambassadörer och andra sändebud skickas ut av flera olika anledningar. De kunde till exempel sändas ut till en fientlig makt för att se om de kunde avvärja krig eller sluta ett fredsavtal om ett krig redan pågick. (Jes 30:1–4; 33:7) På Paulus tid kunde folk, städer och romerska provinser sända ambassadörer till Rom för att stärka vänskapen, för att få hjälp eller för att lägga fram ett ärende. Det grekiska verbet för ”vara ambassadör” (presbeuō) förekommer två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Ef 6:19, 20, där Paulus talar om sig själv som en ambassadör för de goda nyheterna. I Lu 14:32 och 19:14 återges det besläktade substantivet presbeia med ”delegation” och ”budbärare”. Båda de här grekiska orden är besläktade med ordet presbỵteros, som betyder ”äldre man”, ”äldste”. (Mt 16:21; Apg 11:30)

på Kristus vägnar: Eller ”i Kristus ställe”, ”i Kristus namn”. När Kristus uppväcktes till liv i himlen fick hans trogna efterföljare agera i hans ställe, som ”ambassadörer på Kristus vägnar”. De sändes först till judarna och sedan till folk från nationerna. Alla dessa var skilda från den suveräne Herren, Jehova. De smorda kristna var ambassadörer i en värld som inte hade ett fredligt förhållande till Gud. (Joh 14:30; 15:18, 19; Jak 4:4) I Efesierbrevet, som Paulus skrev under sin första fångenskap i Rom (ca 59–61 v.t.), beskriver han sig som en ”ambassadör ... i bojor”. (Ef 6:20)

modigt: Eller ”frimodigt”. Det grekiska ordet parrēsịa har återgetts med ”frimodiga” i Apg 4:13. Det här substantivet och det besläktade verbet parrēsiạzomai, som ofta återges med ”tala modigt (med frimodighet)”, förekommer många gånger i Apostlagärningarna. Från början till slutet av Lukas skildring är det tydligt att mod var något som kännetecknade de första kristnas predikoarbete. (Apg 4:29, 31; 9:27, 28; 13:46; 14:3; 18:26; 19:8; 26:26)

som jag är ambassadör för i bojor: Paulus skrev sitt brev till efesierna när han satt fängslad i Rom, vilket förklarar varför han kallade sig en ambassadör ”i bojor”. (Ef 3:1; 4:1) På Bibelns tid var en ambassadör en officiell representant som skickades ut av en härskare vid ett särskilt tillfälle av en särskild anledning. Som en av Guds smorda ambassadörer förkunnade Paulus för människorna på den tiden att de kunde bli försonade med Gud genom Kristus. (Se studienoter till 2Kor 5:20.)

förkunna modigt: Eller ”förkunna frimodigt”, ”tala fritt och öppet”. Paulus satt fängslad i Rom, och här uppmanar han sina medtroende att be för honom så att han ”ska klara av att förkunna modigt” (en form av det grekiska verbet parrēsiạzomai). (Ef 6:19) De bönerna blev besvarade, för ”utan att bli hindrad förkunnade han modigt” (en form av det grekiska substantivet parrēsịa) om Guds rike medan han satt fängslad i Rom, som skildringen i Apostlagärningarna visar. (Apg 28:30, 31) Något som kännetecknade det predikoarbete som de första kristna utförde var just mod. (Apg 4:13, 29; se studienot till Apg 28:31.)

Media

Romersk rustning
Romersk rustning

I sitt brev till efesierna använde aposteln Paulus en rustning för att illustrera vilket andligt skydd Jehovas tjänare behöver. (Ef 6:11–17) Paulus kan ha tänkt på rustningen som en romersk soldat bar. Varje del av rustningen var viktig för att skydda soldaten i strid. Den andliga rustning som Paulus beskriver består av ett bälte, ett bröstpansar, skor, en stor sköld, en hjälm och ett svärd. I den här videon ser man hur de olika delarna på en romersk rustning kan ha sett ut.

Bröstpansar
Bröstpansar

Under det första århundradet bar romerska soldater olika typer av bröstpansar för att skydda bröstet och ryggen. Höga officerare använde ett bröstpansar i metall (1) som var i två delar och som formades efter kroppen. Framdelen fästes i bakdelen med hjälp av hakar på ena sidan och spännen eller snören på den andra. Många soldater hade ett bröstpansar med fjäll av järn eller kopparlegeringar (2). Fjällen var fastsatta på en slags tröja av läder eller linne. Andra bar en pansarskjorta över en läderjacka (3). Pansarskjortan bestod av tusentals sammanlänkade järnringar. Den skyddade väldigt bra och vägde mindre än andra bröstpansar. Paulus använde ett bröstpansar för att illustrera hur rättfärdighet, tro och kärlek skyddar en kristen. (Ef 6:14; 1Th 5:8)

Kristna förkunnar på en gata i Efesos
Kristna förkunnar på en gata i Efesos

Gatan i det forntida Efesos som gick från stadens stora teater till den livliga hamnen var bred och kantad av pelargångar. På den tiden var Efesos en knutpunkt i världen. Och på den här stora gatan i Efesos kunde de kristna ”förkunna de goda nyheterna om fred” för alla slags människor. (Ef 6:15) Aposteln Paulus, som skrev brevet till efesierna, hade förkunnat i Efesos i omkring tre år, så han kände till staden mycket väl. (Apg 20:17, 18, 31) Paulus tjänst i Efesos ledde till att ”alla i provinsen Asia fick höra Herrens ord, både judar och greker”. (Apg 19:10) På det här produktiva distriktet bildades en aktiv församling som fortsatte att växa. (Apg 19:20)

Brinnande pilar
Brinnande pilar

Fotot (den vänstra bilden) visar en 19 cm lång pilspets som har daterats till romartiden. I utrymmet bakom den yttersta delen brukade man placera lättantändliga material. När arméer belägrade en stad kunde de skjuta i väg ett regn av brinnande pilar (som visas på den högra bilden) över murarna för att sätta eld på staden. Paulus skrev att den onde skjuter ”brinnande pilar” mot de kristna. De kristna kan släcka dem med ”trons stora sköld”. (Ef 6:16)

Romerska hjälmar
Romerska hjälmar

På bilden syns två slags hjälmar som romerska soldater använde under det första århundradet. De var skålformade och gjorda av antingen brons eller järn. De skyddade nacken och hade dessutom kindskydd som var fästa på gångjärn. De skyddade också mot slag mot ansiktet. Alla hjälmar var vadderade så att soldaterna kunde bära dem länge. Det verkar som att soldater var tvungna att köpa sin egen rustning, däribland hjälmen. Paulus använde hjälmen för att illustrera något viktigt en kristen måste ha för att skydda sig. Precis som en hjälm skyddade soldatens huvud mot dödliga attacker, så kan ”hoppet om räddning” skydda en kristens tankeförmåga och framtidsutsikter. (1Th 5:8, 9; Tit 1:2)

Paulus bojor när han var i husarrest
Paulus bojor när han var i husarrest

Första gången aposteln Paulus satt fängslad i Rom fick han bo i en hyrd bostad där en soldat höll vakt över honom. (Apg 28:16, 30) Romerska fångvaktare brukade kedja fast sina fångar. Vanligtvis satte man fast fångens högra handled i vaktens vänstra handled med en kedja mellan dem. På det sättet var fångvaktarens högra hand fri. Paulus nämnde att han satt kedjad, fastbojad och fängslad i de flesta inspirerade brev som han skrev under sin tid i husarrest i Rom. (Ef 3:1; 4:1; 6:20; Flp 1:7, 13, 14, 17; Kol 4:3, 18; Flm 1, 9, 10, 13)