Johannesevangeliet 5:1–47

5  Efter detta inföll en av judarnas högtider,+ och Jesus gick upp till Jerusalem.  Vid Fårporten+ i Jerusalem finns det en damm som på hebreiska kallas Betsạta. Den är omgiven av fem pelargångar,  och där låg många som var sjuka, blinda och rörelsehindrade och några som hade förtvinade* händer eller fötter.  ——  Det var en man där som hade varit sjuk i 38 år.  Jesus såg honom ligga där och visste att han hade varit sjuk en lång tid, så han frågade honom: ”Vill du bli frisk?”+  Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i dammen när vattnet rörs upp. När jag är på väg ner hinner alltid någon annan före.”  Jesus sa till honom: ”Res dig! Ta med dig din matta och gå.”+  Mannen blev genast frisk och tog sin matta och gick. Den dagen var det sabbat.+ 10  Därför sa judarna till den botade mannen: ”Det är sabbat, så du får inte bära din matta.”+ 11  Han svarade: ”Men han som botade mig sa att jag skulle ta min matta och gå.” 12  De frågade honom: ”Vem var det som sa att du skulle ta din matta och gå?” 13  Men mannen som hade blivit botad visste inte vem det var, för Jesus hade försvunnit i folkmängden. 14  Senare träffade Jesus honom i templet och sa till honom: ”Nu har du blivit frisk. Synda inte mer, så att du inte drabbas av något ännu värre.” 15  Då gick mannen i väg och berättade för judarna att det var Jesus som hade botat honom. 16  Och eftersom Jesus gjorde sådana saker på sabbaten blev han förföljd av judarna.+ 17  Men han sa till dem: ”Min Far arbetar fortfarande, och även jag arbetar.”+ 18  Det var därför judarna blev ännu mer inställda på att döda honom, för de tyckte att han inte bara bröt sabbaten, utan också jämställde sig med Gud eftersom han kallade Gud sin Far.+ 19  Därför sa Jesus till dem: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara det som han ser Fadern göra.+ Det som Fadern gör, det gör Sonen på samma sätt. 20  För Fadern älskar* Sonen+ och visar honom allt som han gör, och han ska visa honom gärningar som är större än dessa och som ska få er att häpna.+ 21  För precis som Fadern uppväcker de döda och ger dem liv,+ så ger också Sonen liv åt vilka han vill.+ 22  Fadern dömer nämligen ingen, utan han har överlåtit allt dömande åt Sonen,+ 23  för att alla ska ära Sonen precis som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.+ 24  Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig ska få evigt liv,+ och han kommer inte att dömas, utan har övergått från döden till livet.+ 25  Jag säger er sanningen: Den tid kommer, ja, den är redan här, när de döda ska höra Guds sons röst, och de som lyssnar och lyder ska leva. 26  För precis som Fadern har liv i sig själv+ har han också gett Sonen liv i sig själv.+ 27  Och han har gett honom myndighet att döma,+ eftersom han är Människosonen.+ 28  Var inte förvånade över detta, för det kommer en tid då alla som är i gravarna ska höra hans röst+ 29  och komma ut. Det blir en livets uppståndelse för dem som har gjort det goda och en domens uppståndelse för dem som har gjort det onda.+ 30  Jag kan inte göra något alls av eget initiativ. Jag dömer efter det jag hör, och min dom är rättvis,+ för jag önskar inte göra min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.+ 31  Om det bara var jag själv som vittnade om mig skulle mitt vittnesmål inte vara giltigt.*+ 32  Men det finns en annan som också vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesmål är sant.+ 33  Ni har skickat män till Johannes, och han har vittnat om sanningen.+ 34  Jag behöver inte en människas vittnesmål, utan jag säger detta för att ni ska bli räddade. 35  Johannes var en brinnande och lysande lampa, och för en kort stund ville ni gärna glädja er i hans ljus.+ 36  Men jag har ett vittnesmål som väger tyngre än det Johannes avgav, för det som min Far har gett mig i uppdrag att göra, och som jag också gör, vittnar om att det är Fadern som har sänt mig.+ 37  Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig.+ Ni har varken hört hans röst eller sett hans gestalt,+ 38  och ni har inte bevarat hans ord i ert hjärta, eftersom ni inte tror på den som han har sänt ut. 39  Ni forskar i Skrifterna+ därför att ni tror att ni ska få evigt liv genom dem, och det är just Skrifterna som vittnar om mig.+ 40  Ändå vill ni inte komma till mig+ för att få liv. 41  Jag är inte ute efter att bli ärad av människor, 42  men jag vet mycket väl att ni inte har någon kärlek till Gud.* 43  Jag har kommit i min Fars namn, och ni tar inte emot mig. Men om någon annan skulle komma i sitt eget namn, då skulle ni ta emot honom. 44  Hur skulle ni kunna tro, ni som gärna vill bli ärade av varandra+ men inte försöker få den ära* som kommer från den ende Guden?+ 45  Tro inte att jag tänker anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose,+ han som ni har satt ert hopp till. 46  Ja, om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, för han skrev om mig.+ 47  Men om ni inte tror på det han skrev, hur ska ni då kunna tro på det jag säger?”+

Fotnoter

Eller ”förlamade”.
Eller ”har tillgivenhet för”.
Ordagrant ”sant”.
Eller ”inte har Guds kärlek i er”.
Eller ”det godkännande”.

Studienoter

påsk: Jesus började sin predikoverksamhet efter sitt dop på hösten år 29 v.t., så den påsk som omtalas här tidigt under hans tjänst måste syfta på den som firades på våren år 30 v.t. (Se studienot till Lu 3:1 och Tillägg A7.) Om man jämför de fyra evangelieskildringarna ser man att det firades fyra påskhögtider under Jesus tjänst på jorden, och därför kan man dra slutsatsen att hans tjänst varade tre och ett halvt år. Matteus, Markus och Lukas (som skrev de så kallade synoptiska evangelierna) nämner bara den sista påsken, då Jesus dog. Johannes skildring nämner uttryckligen tre påskhögtider (Joh 2:13; 6:4; 11:55), och det är högst troligt att en fjärde åsyftas när det talas om ”en av judarnas högtider” i Joh 5:1. Det här exemplet illustrerar värdet av att jämföra evangelieskildringarna för att få en mer fullödig bild av Jesus liv. (Se studienoter till Joh 5:1; 6:4; 11:55.)

en av judarnas högtider: Johannes specificerar inte vilken högtid det rör sig om, men det finns goda skäl att tro att det är påsken år 31 v.t. Johannes redogörelse är i stort sett kronologisk. Och sammanhanget placerar den här högtiden kort efter att Jesus sa att det var ”fyra månader kvar till skörden”. (Joh 4:35) Skördetiden, och i synnerhet kornskörden, började ungefär vid tiden för påsken (14 nisan). Så det verkar alltså som att Jesus sa detta ungefär fyra månader tidigare, dvs. omkring månaden kislev (november/december). Två andra högtider, invigningshögtiden och purimfesten, inföll under perioden mellan kislev och nisan. Men ingen av de högtiderna krävde att israeliterna skulle bege sig upp till Jerusalem. Av de högtider som krävde att Jesus var i Jerusalem verkar det mest troligt att det är påsken som avses i detta sammanhang. (5Mo 16:16) Det är riktigt att Johannes bara redogör för några få händelser innan nästa påsk nämns (Joh 6:4), men som översikten i Tillägg A7 visar är Johannes skildring av den inledande delen av Jesus tjänst kortfattad. Han utelämnar många händelser som de andra evangelieskribenterna redan hade nämnt. Den omfattande verksamhet som de tre andra evangelierna redogör för stöder slutsatsen att det inföll en påsk mellan de händelser som skildras i Joh 2:13 och Joh 6:4. (Se Tillägg A7 och studienot till Joh 2:13.)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

Betsata: Det hebreiska namnet betyder ”olivhus”. Enligt en del handskrifter kallas dammen ”Betesda”, som möjligen betyder ”barmhärtighetens hus”. I andra handskrifter står det ”Betsaida”, som betyder ”jägarhus” eller ”fiskarhus”. Många nutida bibelkommentatorer föredrar namnet Betsata.

I en del handskrifter står det, helt eller delvis, så här från slutet av vers 3 till och med vers 4: ”som väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. 4 För en Herrens [eller ”Jehovas”] ängel brukade tid efter annan stiga ner i dammen och röra upp vattnet. Den förste som då steg ner efter att vattnet hade rörts upp brukade bli frisk oavsett vilken sjukdom han led av.” Men dessa ord förekommer inte i de tidigaste och mest ansedda handskrifterna och är med största sannolikhet inte en del av den ursprungliga texten till Johannesevangeliet. (Se Tillägg A3.) I några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska, benämns J9, 22, 23 i Tillägg C4, står det ”en Jehovas ängel” i stället för ”en Herrens ängel”.

där låg många som var sjuka: Det var en utbredd uppfattning att sjuka kunde bli friska om de steg ner i dammen när vattnet rördes upp. (Joh 5:7) Därför samlades människor som hoppades på att kunna bli friska där. Men Bibeln säger inget om att någon av Guds änglar utförde underverk vid Betsatadammen. (Se studienot till Joh 5:4.) Däremot säger den att Jesus utförde ett underverk vid dammen. Det är värt att lägga märke till att mannen blev frisk på en gång utan att behöva gå ner i vattnet.

I en del handskrifter står det, helt eller delvis, så här från slutet av vers 3 till och med vers 4: ”som väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. 4 För en Herrens [eller ”Jehovas”] ängel brukade tid efter annan stiga ner i dammen och röra upp vattnet. Den förste som då steg ner efter att vattnet hade rörts upp brukade bli frisk oavsett vilken sjukdom han led av.” Men dessa ord förekommer inte i de tidigaste och mest ansedda handskrifterna och är med största sannolikhet inte en del av den ursprungliga texten till Johannesevangeliet. (Se Tillägg A3.) I några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska, benämns J9, 22, 23 i Tillägg C4, står det ”en Jehovas ängel” i stället för ”en Herrens ängel”.

matta: Eller ”bår”, ”säng”, ”bädd”. I Bibelns länder bestod en säng ofta av en enkel strå- eller sävmatta, som kanske gjordes lite bekvämare med ett vadderat tyg eller någon slags madrass. När den inte användes rullades den ihop och lades undan. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet krạbattos tydligtvis på en fattig mans säng. I skildringen i Mk 2:4–12 används samma grekiska ord om någon form av ”bår” som en förlamad man bars på.

judarna: I Johannes evangelium har detta uttryck olika betydelser beroende på sammanhanget. Det kan syfta på det judiska folket rent generellt, på dem som bodde i Judeen eller på dem som bodde i eller i närheten av Jerusalem. Uttrycket kan också syfta på judar som var mycket noga med att hålla de människogjorda traditioner som hade lagts till den mosaiska lagen och som var fientligt inställda till Jesus. I just det här sammanhanget kan ”judarna” syfta på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna, men det är också möjligt att uttrycket används i en vidare bemärkelse och innefattar andra judar som gick upp i traditionerna.

Synda inte mer: Det Jesus säger här betyder inte att mannen som han botade hade blivit sjuk på grund av någon synd han hade begått. Mannen hade varit sjuk i 38 år på grund av nedärvd ofullkomlighet. (Joh 5:5–9; jämför Joh 9:1–3.) Nu när mannen hade blivit visad barmhärtighet och blivit botad uppmanade Jesus honom att stanna kvar på vägen till räddning och undvika att synda medvetet. Annars kunde resultatet bli något ännu värre än sjukdom, nämligen evig tillintetgörelse. (Heb 10:26, 27)

blev ... förföljd: Det grekiska verb som används här står i imperfektum, något som visar att judarna – kanske judiska religiösa ledare eller judar som mycket noga höll fast vid de människogjorda traditioner som hade lagts till den mosaiska lagen – började förfölja Jesus och fortsatte med det.

jämställde sig med Gud: Jesus kallade helt riktigt Gud för sin Far, men han påstod aldrig att han var jämlik Gud. (Joh 5:17) Men judarna anklagade honom för att försöka göra sig själv lik Gud när han sa att Gud var hans Far. Precis som judarna hade fel när de påstod att Jesus bröt mot sabbaten hade de fel när de kom med den här anklagelsen. Jesus visar detta klart och tydligt när han säger det vi kan läsa i vers 19–24. Där säger han att han inte kunde göra något av eget initiativ. Det är uppenbart att han inte menade att han var jämlik Gud. (Joh 14:28)

av eget initiativ: Eller ”på egen hand”, dvs. oberoende. Ordagrant ”av sig själv”. Som Guds främste representant lyssnar Jesus alltid på Jehova och framför det Jehova vill att han ska förmedla.

Fadern älskar Sonen: Jesus beskriver här det starka band och den varma vänskap som har funnits mellan honom och hans Far ända sedan skapelsens början. (Ord 8:30) När Johannes skrev ner det Jesus sa om detta förhållande använde han en form av det grekiska verbet filẹō (”älska”, ”tycka om”). Detta verb beskriver ofta ett mycket nära band, som förhållandet mellan sanna vänner. Det används till exempel för att beskriva vänskapen mellan Jesus och Lasarus. (Joh 11:3, 36) Det används också för att beskriva relationen mellan föräldrar och barn. (Mt 10:37) Samma verb, filẹō, används för att visa vilka starka, varma och personliga känslor Jehova har för sin sons efterföljare och de varma känslor lärjungarna hade för Guds son. (Joh 16:27)

livets ... domens: Här och i Joh 5:24 står ”dom” i kontrast till ”liv” och ”evigt liv”, och det visar att det handlar om en dom som leder till död. (2Pe 2:9; 3:7; se studienot till Joh 5:24.) Det grekiska ord som har översatts med ”dom” i den här versen är krịsis. När det ordet förekommer i de kristna grekiska skrifterna förmedlar det oftast tanken på ett fördömande, en fällande dom. Sammanhanget och andra avsnitt i Bibeln visar att den dom Jesus talar om här inte bygger på vad en person gjort före sin död utan på vad han gjort efter sin uppståndelse. Rom 6:7 säger att ”den som har dött har blivit frikänd från sin synd”. Genom sina handlingar kommer var och en som får uppstå att visa om han är lydig och därför får evigt liv som lön eller olydig och därför döms till döden.

Låt de döda begrava sina döda: Som det framkommer i studienoten till Lu 9:59 så hade mannen som Jesus pratade med en far som kanske var sjuk eller gammal, men inte död. Det Jesus menar är tydligtvis: ”Låt dem som är andligt döda begrava sina döda.” Mannen skulle alltså inte vänta med beslutet att bli Jesus efterföljare, eftersom andra i familjen uppenbarligen kunde ta hand om hans far tills han dog. Om den här mannen valde att följa Jesus skulle han börja vandra på vägen mot evigt liv, i stället för att vara bland dem som Gud betraktar som andligt döda. Jesus svar visar att man behöver sätta Guds rike på första plats i livet och förkunna det vitt och brett för att kunna bevara sig vid liv andligt sett.

de döda: Jesus säger att den tid, eller timme, då de döda skulle höra hans röst redan är här, så han måste ha menat människor som levde men som var dödsdömda eftersom de hade ärvt synd från Adam. (Rom 5:12) I Guds ögon har mänskligheten som helhet ingen rätt till liv eftersom ”den lön synden betalar ut är död”. (Rom 6:23) Genom att höra Jesus ”ord” och rätta sig efter det kunde enskilda individer i bildlig bemärkelse gå över ”från döden till livet”. (Se studienot till Joh 5:24.) I Bibeln används orden ”höra” och ”lyssna” ofta i betydelsen ”ge akt på” och ”lyda”.

dömas: Det grekiska ord som används här, krịsis, har flera betydelsenyanser, och sammanhanget avgör vad det betyder. Det kan till exempel användas om att döma (Joh 5:22), om egenskapen rättvisa (Mt 23:23; Lu 11:42) och om en domstol (Mt 5:21). Det kan också syfta på en dom som är antingen frikännande eller fällande, men de flesta gånger ordet förekommer i de kristna grekiska skrifterna förmedlar det tanken på ett fördömande, en fällande dom. I den här versen används ”dömas” parallellt med döden och ställs i kontrast till livet och evigt liv. Det som avses är därför en dom som leder till att man mister livet. (2Pe 2:9; 3:7; se studienot till Joh 5:29.)

har övergått från döden till livet: Jesus talar tydligtvis om någon som har varit andligt död. När den personen hör Jesus ord sätter han tro till Jesus och överger sitt syndiga levnadssätt. (Ef 2:1, 2, 4–6) En sådan person går över ”från döden till livet” i den bemärkelsen att dödens fördömelse lyfts bort och han får hoppet om evigt liv på grund av sin tro på Gud. Ett annat tillfälle då Jesus tydligtvis talade om människor som var andligt döda var när han sa till den judiske sonen som ville gå hem för att begrava sin far: ”Låt de döda begrava sina döda.” (Lu 9:60; se studienoter till Lu 9:60; Joh 5:25.)

har övergått från döden till livet: Jesus talar tydligtvis om någon som har varit andligt död. När den personen hör Jesus ord sätter han tro till Jesus och överger sitt syndiga levnadssätt. (Ef 2:1, 2, 4–6) En sådan person går över ”från döden till livet” i den bemärkelsen att dödens fördömelse lyfts bort och han får hoppet om evigt liv på grund av sin tro på Gud. Ett annat tillfälle då Jesus tydligtvis talade om människor som var andligt döda var när han sa till den judiske sonen som ville gå hem för att begrava sin far: ”Låt de döda begrava sina döda.” (Lu 9:60; se studienoter till Lu 9:60; Joh 5:25.)

de döda: Jesus säger att den tid, eller timme, då de döda skulle höra hans röst redan är här, så han måste ha menat människor som levde men som var dödsdömda eftersom de hade ärvt synd från Adam. (Rom 5:12) I Guds ögon har mänskligheten som helhet ingen rätt till liv eftersom ”den lön synden betalar ut är död”. (Rom 6:23) Genom att höra Jesus ”ord” och rätta sig efter det kunde enskilda individer i bildlig bemärkelse gå över ”från döden till livet”. (Se studienot till Joh 5:24.) I Bibeln används orden ”höra” och ”lyssna” ofta i betydelsen ”ge akt på” och ”lyda”.

kommer ni inte att få liv: Ordagrant ”har ni inget liv i er själva”. I Joh 5:26 säger Jesus att han har fått ”liv i sig själv” precis som hans Far ”har liv i sig själv”. (Se studienot till Joh 5:26.) Men nu, omkring ett år senare, använder Jesus samma uttryck om sina lärjungar. Här likställer han uttrycket ”ha liv i sig själv” med att ”få evigt liv”. (Joh 6:54) Här avser uttrycket inte att de ska få kraft att ge liv, utan tydligtvis att de ska få liv i full bemärkelse, att de ska bli levande fullt ut. Smorda kristna får liv i full bemärkelse när de uppväcks till odödligt liv i himlen. Kristna med ett jordiskt hopp kommer att få liv i full bemärkelse när de har blivit slutgiltigt prövade direkt efter Kristus tusenårsregering. (1Kor 15:52, 53; Upp 20:5, 7–10)

har liv i sig själv: Eller ”har kraft att ge liv”, ”har livets gåva i sig”. Jesus har ”liv i sig själv” därför att hans Far, Jehova, har gett honom förmågor som bara Fadern själv hade till en början. I det ingår utan tvivel att han ger människor möjligheten att vinna liv genom att de får ett godkänt förhållande till Jehova. Men han har även fått myndighet att ge liv genom att uppväcka de döda. Omkring ett år efter att Jesus hade gjort detta uttalande sa han att hans lärjungar också kunde ha liv i sig själva. (Joh 6:53; läs om vad uttrycket ”liv i er själva” betyder när det används om Jesus efterföljare i studienoten till Joh 6:53.)

Människosonen: Detta uttryck förekommer omkring 80 gånger i evangelierna. Jesus använde det om sig själv, tydligen för att betona att han verkligen var en människa, född av en kvinna, samt att han motsvarade Adam och hade kraft att återköpa mänskligheten från synd och död. (Rom 5:12, 14, 15) Uttrycket identifierade också Jesus som Messias, eller Kristus. (Dan 7:13, 14; se Ordförklaringar.)

Människosonen: Se studienot till Mt 8:20.

gravarna: Eller ”minnesgravarna”. Detta är en återgivning av det grekiska ordet mnēmeion, som syftar på en grav eller gravplats. Detta ord kommer från verbet mimnẹ̄skomai, ”komma ihåg”, ”påminna (sig själv)”. Ordet mnēmeion innehåller därför tanken att minnet av den döde bevaras. I det här sammanhanget kan det därför betyda att Gud kommer ihåg den som dött. Denna bibetydelse ger ökad innebörd åt det brottslingen som avrättades bredvid Jesus sa. Lukas återgav hans önskan så här: ”Kom ihåg [en form av verbet mimnẹ̄skomai] mig när du kommer in i ditt rike.” (Lu 23:42)

uppståndelse: Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Ordet används omkring 40 gånger i de kristna grekiska skrifterna om en uppståndelse från döden. (Mt 22:31; Apg 4:2; 24:15; 1Kor 15:12, 13) I Septuaginta i Jes 26:19 används en verbform av anạstasis för att återge det hebreiska verbet ”leva” i frasen ”Dina döda ska få liv”. (Se Ordförklaringar.)

dömas: Det grekiska ord som används här, krịsis, har flera betydelsenyanser, och sammanhanget avgör vad det betyder. Det kan till exempel användas om att döma (Joh 5:22), om egenskapen rättvisa (Mt 23:23; Lu 11:42) och om en domstol (Mt 5:21). Det kan också syfta på en dom som är antingen frikännande eller fällande, men de flesta gånger ordet förekommer i de kristna grekiska skrifterna förmedlar det tanken på ett fördömande, en fällande dom. I den här versen används ”dömas” parallellt med döden och ställs i kontrast till livet och evigt liv. Det som avses är därför en dom som leder till att man mister livet. (2Pe 2:9; 3:7; se studienot till Joh 5:29.)

uppståndelse: Se studienot till Mt 22:23.

livets ... domens: Här och i Joh 5:24 står ”dom” i kontrast till ”liv” och ”evigt liv”, och det visar att det handlar om en dom som leder till död. (2Pe 2:9; 3:7; se studienot till Joh 5:24.) Det grekiska ord som har översatts med ”dom” i den här versen är krịsis. När det ordet förekommer i de kristna grekiska skrifterna förmedlar det oftast tanken på ett fördömande, en fällande dom. Sammanhanget och andra avsnitt i Bibeln visar att den dom Jesus talar om här inte bygger på vad en person gjort före sin död utan på vad han gjort efter sin uppståndelse. Rom 6:7 säger att ”den som har dött har blivit frikänd från sin synd”. Genom sina handlingar kommer var och en som får uppstå att visa om han är lydig och därför får evigt liv som lön eller olydig och därför döms till döden.

av eget initiativ: Eller ”på egen hand”, dvs. oberoende. Ordagrant ”av mig själv”. Som Guds främste representant lyssnar Jesus alltid på Jehova och framför det Jehova vill att han ska förmedla.

efter det jag hör: Dvs. efter det Fadern, den högste domaren, säger.

en annan: Syftar utan tvivel på Fadern. (Joh 5:34, 37)

Skrifterna: Syftar ofta på de inspirerade hebreiska skrifterna som helhet. Judarna, som noggrant forskade i Skrifterna, borde utan problem ha kunnat förstå att Jesus var Messias genom att jämföra hans liv och det han lärde ut med det som var förutsagt i Skrifterna. Men de var inte villiga att uppriktigt undersöka de överväldigande bevisen för att Jesus var den utlovade Messias. De trodde att de kunde få evigt liv genom Skrifterna, men de vägrade godta att Jesus var den som Skrifterna pekade fram emot som vägen till liv. (5Mo 18:15; Lu 11:52; Joh 7:47, 48)

just Skrifterna: Eller ”just de”. Den grekiska texten innehåller här ett pronomen som syftar tillbaka på ”Skrifterna” i början av versen. Dessa skrifter innehöll profetior om Messias som visade att Jesus var vägen till ”evigt liv”.

den ende Guden: Ordet ”Guden” saknas i en del tidiga handskrifter, och det här uttrycket skulle därför kunna översättas med ”den ende”. Men återgivningen i huvudtexten har starkt stöd i andra tidiga, ansedda handskrifter.

Media

Betsatadammen
Betsatadammen

Johannes är den ende som nämner en damm som kallas Betsata, som låg ”vid Fårporten i Jerusalem”. (Joh 5:2) Fårporten är förmodligen identisk med den port med samma namn som nämns i de hebreiska skrifterna. Den porten låg i det nordöstra hörnet av staden. (Neh 3:1, 32; 12:39) Men Fårporten som Johannes nämner kan också ha kommit till senare än den som nämns i de hebreiska skrifterna. Norr om tempelberget har arkeologer funnit lämningar av en stor damm som verkar passa in på beskrivningen i Johannesevangeliet. Vid utgrävningar har man frilagt en damm som var delad i två bassänger som tillsammans mätte omkring 46 × 92 m. I evangelieskildringen sägs det att dammen var ”omgiven av fem pelargångar” och att det kunde ligga många sjuka och rörelsehindrade där. (Joh 5:2, 3) En pelargång låg förmodligen på skiljeväggen mellan den norra och den södra bassängen, och de fyra andra omgärdade förmodligen hela dammområdet.

1. Betsata

2. Tempelberget