passerade söder om ön: Eller ”passerade ön på babords sida (vänster sida)”. Skeppet passerade tydligtvis Cyperns sydvästra kust på väg österut mot Tyros. På sin första missionsresa omkring nio år tidigare hade Paulus, tillsammans med Barnabas och Johannes Markus, på Cypern stött på trollkarlen Elymas, som hade försökt hindra dem från att predika. (Apg 13:4–12) När Paulus nu såg ön tänkte han kanske på den händelsen och blev uppmuntrad och styrkt inför det som väntade honom.

de goda nyheterna: Första förekomsten av det grekiska ordet euaggẹlion, som återges med ”evangelium” i en del svenska biblar. Det besläktade grekiska uttrycket euaggelistẹ̄s återges med ”evangelieförkunnare” och betyder ”en förkunnare av goda nyheter”. (Apg 21:8; Ef 4:11, fotnot; 2Ti 4:5)

evangelieförkunnaren: Grundbetydelsen av det grekiska ordet euaggelistẹ̄s, som har återgetts med ”evangelieförkunnare”, är ”en förkunnare av goda nyheter”. (Se studienot till Mt 4:23.) Alla kristna har fått i uppdrag att predika de goda nyheterna. (Mt 24:14; 28:19, 20; Apg 5:42; 8:4; Rom 10:9, 10) Men de tre gånger detta grekiska ord förekommer visar sammanhanget att ordet kan användas i en särskild betydelse. (Apg 21:8; Ef 4:11; fotnot; 2Ti 4:5; fotnot) När det till exempel används om någon som börjar förkunna i ett område där de goda nyheterna aldrig har förkunnats skulle det grekiska ordet även kunna återges med ”missionär”. Efter pingsten började Filippus predika i staden Samaria med goda resultat. Han blev också vägledd av en ängel att predika de goda nyheterna om Kristus för den etiopiske hovmannen, som han döpte. Sedan förde anden bort Filippus för att predika i Ashdod och alla städerna längs vägen till Caesarea. (Apg 8:5, 12, 14, 26–40) Händelserna här i Apg 21:8 skrevs ner ca 20 år senare, och då omtalas Filippus fortfarande som ”evangelieförkunnaren”.

profetera: Det grekiska ordet profēteuō betyder ordagrant ”tala fram”. I Bibeln används det ofta om att tillkännage ett budskap från Gud. Det innefattar ofta förutsägelser om framtiden, men grundbetydelsen av ordet har inget med det att göra. Det grekiska ordet kan också syfta på att förstå något med hjälp av en uppenbarelse från Gud. (Se studienoter till Mt 26:68; Mk 14:65; Lu 22:64.) I det här sammanhanget var det helig ande som fick några att profetera. De berättade om allt det storslagna som Jehova hade gjort och skulle göra, och därigenom agerade de som Guds språkrör. (Apg 2:11) Det hebreiska ordet för ”profetera” har en liknande innebörd. I till exempel 2Mo 7:1 kallas Aron för Moses ”profet”. Detta innebar inte att han skulle förutsäga framtiden, utan att han skulle vara Moses språkrör.

ogifta döttrar: Ordagrant ”döttrar, jungfrur”. I Bibeln syftar det grekiska ordet parthẹnos, som ofta har återgetts med ”jungfru”, på någon som aldrig har haft sexuellt umgänge och kan användas om både män och kvinnor som är ogifta. (Mt 25:1–12; Lu 1:27; 1Kor 7:25, 36–38) I det här sammanhanget betonar det grekiska ordet att Filippus fyra döttrar aldrig hade varit gifta.

profeterade: Profeten Joel förutsade att både män och kvinnor skulle profetera. (Joel 2:28, 29) De ord på Bibelns grundspråk som blir översatta med ”profetera” har grundbetydelsen att tillkännage budskap från Gud och behöver inte nödvändigtvis syfta på förutsägelser om framtiden. (Se studienot till Apg 2:17.) Alla i den kristna församlingen kan berätta om uppfyllelsen av de profetior som är nedtecknade i Guds ord. Men den förmåga att ”profetera” som omtalas i 1Kor 12:4, 10 var en av de mirakulösa andegåvor som gavs till några i den nybildade kristna församlingen. En del av dem som hade fått gåvan att profetera, till exempel Agabos, kunde förutsäga framtida händelser. (Apg 11:27, 28) De kvinnor som Jehova valde att ge denna gåva visade utan tvivel djup respekt för honom genom att fortsätta att underordna sig männen i församlingen. (1Kor 11:3–5)

försöker få mig att ändra mig: Eller ”gör mig svag i hjärtat”. Det grekiska verb som används här betyder ordagrant ”krossa”, ”bryta”. Här används det bildligt tillsammans med det grekiska ordet för ”hjärta”.

Jehovas vilja: När det grekiska ordet för ”vilja” (thẹlēma) används i de kristna grekiska skrifterna är det oftast i samband med Guds vilja. (Mt 7:21; 12:50; Mk 3:35; Rom 12:2; 1Kor 1:1; Heb 10:36; 1Pe 2:15; 4:2; 1Jo 2:17) I Septuaginta används det grekiska ordet thẹlēma ofta för att översätta hebreiska uttryck som syftar på Guds vilja, eller beslut, glädje och godkännande, och står i avsnitt där Guds namn förekommer. (Ps 40:8, 9 [39:9, 10, LXX]; 103:21 [102:21, LXX]; 143:9–11 [142:9–11, LXX]; Jes 44:24, 28; Jer 9:24 [9:23, LXX]; Mal 1:10) Jesus uttryckte sig på ett liknande sätt enligt Mt 26:42 när han bad till sin Far: ”Låt din vilja ske.” (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 21:14.)

Jakob: Jesus halvbror. Tydligtvis samme Jakob som nämns i Apg 12:17 (se studienot) och Gal 1:19 och som skrev bibelboken Jakob. (Jak 1:1)

Jakob: Syftar högst troligt på Jesus halvbror. Han kan ha varit det äldsta barnet efter Jesus, eftersom han är den som nämns först av Marias fyra söner som hon fick på naturlig väg: Jakob, Josef, Simon och Judas. (Mt 13:55; Mk 6:3; Joh 7:5) Jakob var med vid pingsten år 33 v.t., då tusentals judar som var på besök från olika håll tog emot de goda nyheterna och blev döpta. (Apg 1:14; 2:1, 41) Petrus sa till lärjungarna att de skulle ”berätta ... för Jakob”, vilket tyder på att Jakob tog ledningen i församlingen i Jerusalem. Det är tydligtvis samma Jakob som nämns i Apg 15:13; 21:18; 1Kor 15:7; Gal 1:19 (där han kallas ”Herrens bror”); 2:9, 12 och som har skrivit bibelboken Jakobs brev. (Jak 1:1; Jud 1)

Jakob: Syftar troligen på Jesus halvbror, den Jakob som nämns i Apg 12:17. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 12:17.) Det verkar som att Jakob var ordförande när ”apostlarna och de äldste i Jerusalem” behandlade frågan om omskärelse. (Apg 15:1, 2) Paulus syftar tydligtvis på den här händelsen när han skrev att Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes ”räknades som pelare i församlingen” i Jerusalem. (Gal 2:1–9)

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. Här syftar det grekiska ordet presbỵteros på dem som hade ansvar bland de första kristna. De äldste i församlingen i Jerusalem nämns tillsammans med apostlarna, och det var till dem som Paulus, Barnabas och några andra bröder från Antiokia i Syrien vände sig för att få frågan om omskärelse avgjord. Precis som vissa män i det bokstavliga Israel tjänade som äldste på nationell nivå, så utgjorde dessa äldste tillsammans med apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Detta visar att den ursprungliga gruppen som tjänade som en styrande krets, de 12 apostlarna, nu hade utökats. (Apg 1:21, 22, 26; se studienoter till Mt 16:21; Apg 11:30.)

apostlarna och de äldste i Jerusalem: Som det framkommer i studienoten till Apg 15:2 hade vissa äldste i Israel ansvar på nationell nivå. På samma sätt utgjorde dessa äldste i Jerusalem och apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Apostlarna och de äldste behandlade frågan om omskärelse och underrättade sedan församlingarna om sitt beslut, och det beslutet godtogs och betraktades som avgörande.

Jakob: Syftar troligen på Jesus halvbror, den Jakob som nämns i Apg 12:17; 15:13. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 12:17; 15:13.)

alla de äldste: Se studienoter till Apg 15:2; 16:4. Ingen av apostlarna nämns i samband med det här mötet år 56 v.t. Bibeln ger ingen förklaring till det. Men historieskrivaren Eusebios (född omkring år 260 v.t.) skrev om tiden före Jerusalems förstöring: ”På många sätt angrep man de övriga apostlarna och de blev utdrivna ur Judeen. De drog då ut till alla folk för att predika och undervisa i Kristi kraft.” (Eusebios Kyrkohistoria III, 5:2) Även om Eusebios ord inte är någon del av den inspirerade skildringen så stämmer de med vad Bibeln säger. Omkring år 62 v.t. var till exempel Petrus i Babylon, långt från Jerusalem. (1Pe 5:13) Men Jesus bror Jakob var fortfarande i Jerusalem och var antagligen ordförande vid detta möte med Paulus då ”alla de äldste hade samlats”.

tusentals: Ordagrant ”myriader”, ”tiotusentals”. Det grekiska ordet syftar bokstavligen på en grupp på 10 000, en myriad, men det kan också användas om ett mycket stort, opreciserat antal.

att de ska överge Moses lag: Ordagrant ”ett avfall från Mose”. Det grekiska substantivet apostasịa, som används här, kommer från verbet afịstēmi, som ordagrant betyder ”stå (ställa sig) på avstånd (borta från)” och beroende på sammanhanget kan återges med ”dra sig bort”, ”ta avstånd från”. (Apg 19:9; 2Ti 2:19) Substantivet har också innebörden ”desertering”, ”avlägsnande”, ”uppror”. Det förekommer två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i 2Th 2:3. På klassisk grekiska användes substantivet om politiskt avfall, och verbet används uppenbarligen i den betydelsen i Apg 5:37 om galilén Judas, som ”fick [eller ”drog med sig”, en form av afịstēmi] många efterföljare”. I Septuaginta används verbet i 1Mo 14:4, där det talas om ett sådant politiskt uppror, och substantivet apostasịa används i Jos 22:22; 2Kr 29:19 och Jer 2:19 som en återgivning av de hebreiska orden för ”uppror”, ”illojalitet” och ”trolöshet”. I de kristna grekiska skrifterna används substantivet apostasịa dock huvudsakligen om religiöst avfall, dvs. att man drar sig tillbaka eller tar avstånd från att tillbe och tjäna Gud. Man tar alltså avstånd från det som man tidigare har bekänt sig till och överger fullständigt de principer och den tro man har haft.

köttet från kvävda djur: Eller ”det som har dödats utan att blodet fått rinna av”. Detta förbud innefattar tydligtvis även djur som har självdött eller som dött till följd av skador tillfogade av ett annat djur. I båda fallen skulle blodet inte ha fått rinna av ordentligt. (2Mo 22:31; 3Mo 17:15; 5Mo 14:21)

sexuell omoral: Det grekiska ordet porneia är ett övergripande begrepp som omfattar allt sexuellt umgänge som är otillåtet enligt Bibeln. Det innefattar otrohet, prostitution, sex mellan ogifta personer, homosexuella handlingar och sex med djur. (Se Ordförklaringar.)

köttet från kvävda djur: Se studienot till Apg 15:20.

sexuell omoral: Se studienot till Apg 15:20.

militärbefälhavaren: Det grekiska ordet chilịarchos (kiliark) betyder ordagrant ”ledare för tusen”, dvs. tusen soldater. Det syftar på en romersk krigstribun. Det fanns sex krigstribuner i varje legion. Men en legion var inte uppdelad i sex olika avdelningar, utan krigstribunerna turades om att ha befäl över hela legionen. En sådan militärbefälhavare hade stor myndighet och utvalde och förordnade centurioner. Det grekiska ordet kan också syfta på en hög officer i allmänhet. En romersk militärbefälhavare ledsagade soldaterna som grep Jesus.

befälhavaren: Det grekiska ordet chilịarchos (kiliark) betyder ordagrant ”ledare för tusen”, dvs. tusen soldater, och syftar på en romersk krigstribun. (Se studienot till Joh 18:12.) Omkring år 56 v.t. var det Claudius Lysias som var befälhavare över garnisonen i Jerusalem. (Apg 23:22, 26) Apostlagärningarna, kapitel 21 till 24, berättar att det var han som räddade Paulus både från en pöbelhop och från de uppretade medlemmarna av Sanhedrin, och det var också han som skrev ett klargörande brev till ståthållaren Felix när Paulus i hemlighet fördes till Caesarea.

befäl: Eller ”centurioner”. En centurion hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén.

förläggningen: Dvs. Antoniaborgen, som tjänade som förläggning för de romerska soldaterna i Jerusalem. Den låg vid tempelområdets nordvästra hörn, och därifrån hade man utsikt över hela tempelområdet. Den låg tydligtvis på den plats där Nehemja tidigare hade byggt ”borgen” som nämns i Neh 2:8. Herodes den store gjorde ett omfattande och kostsamt reparationsarbete på borgen och gjorde försvarsverket starkare. Herodes gav den namnet Antonia för att ära den romerske militärbefälhavaren Marcus Antonius. Före Herodes tid tjänade borgen huvudsakligen som försvar mot fientliga angrepp norrifrån. Men därefter användes den i första hand till att kontrollera judarna och övervaka det som hände på tempelområdet, som man kunde nå direkt från borgen. (Josefus, Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 424 [xi, 7]) Det innebar att de romerska soldater som var stationerade där snabbt kunde ta sig till tempelområdet. Det var antagligen det som hände när soldaterna räddade Paulus från en pöbelhop. (Apg 21:31, 32; se Tillägg B11, som visar var Antoniaborgen låg.)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

på hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.