Apostlagärningarna 22:1–30

22  ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar.”+  När de hörde att han talade hebreiska blev de ännu tystare, och han sa:  ”Jag är jude,+ född i Tarsos i Kilikien,+ men utbildad i den här staden vid Gamạliels+ fötter, fostrad att följa förfädernas lag till punkt och pricka,+ och jag var lika ivrig i min kamp för Gud som ni är i dag.+  Jag grep dem som följde Vägen, både män och kvinnor, kastade dem i fängelse och förföljde dem ända till döds.+  Det kan översteprästen och hela äldsterådet intyga. De försåg mig också med brev till våra bröder i Damaskus, så att jag kunde ge mig av för att gripa dem som var där och föra dem bundna till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.  Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus vid middagstiden strålade plötsligt ett starkt ljussken från himlen omkring mig.+  Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’  Jag svarade: ’Vem är du, herre?’ Han sa: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’  Männen som var tillsammans med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig.+ 10  Då sa jag: ’Vad ska* jag göra, Herre?’ Herren svarade: ’Res dig upp och gå in i Damaskus, och där ska du få veta vad du är utsedd att göra.’+ 11  Men jag kunde inte se något på grund av det starka ljuset, så männen som var med mig tog min hand och ledde mig in i Damaskus. 12  Ananịas,+ en gudfruktig man som följde lagen och som hade gott rykte bland alla judar som bodde där, 13  kom till mig. Han ställde sig bredvid mig och sa: ’Saul, min broder, du får synen tillbaka!’ Då tittade jag upp, och jag kunde se honom.+ 14  Han sa: ’Våra förfäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och se den rättfärdige+ och höra hans röst, 15  för du ska vara ett vittne för honom och berätta för alla om det du har sett och hört.+ 16  Så tveka inte! Res dig, bli döpt och tvätta bort dina synder+ genom att anropa hans namn.’+ 17  Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem+ och höll på att be i templet, föll jag i trans 18  och fick se honom. Han sa till mig: ’Skynda dig att lämna Jerusalem, för de kommer inte att ta emot det du förkunnar om mig.’+ 19  Och jag sa: ’Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra har fängslat och piskat* dem som tror på dig.+ 20  Och när man dödade ditt vittne Stefanus stod jag själv bredvid och samtyckte och vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’+ 21  Men han sa till mig: ’Ge dig av, för jag ska sända dig till nationer långt borta.’”+ 22  Ända tills nu hade alla lyssnat på honom, men när han sa detta började de ropa: ”Utplåna honom från jordens yta, han förtjänar inte att leva!” 23  De skrek och skränade, slängde med sina mantlar i luften och kastade upp damm.+ 24  Därför gav militärbefälhavaren order om att Paulus skulle föras in i förläggningen och att man skulle förhöra honom under prygel,* så att man kunde få veta varför folket protesterade så upprört mot honom. 25  Men när de hade sträckt ut Paulus för att prygla honom frågade han befälet som stod där: ”Får man verkligen prygla någon som är romare och inte har blivit dömd för något?”*+ 26  När befälet hörde detta gick han till militärbefälhavaren för att rapportera det och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare.” 27  Då gick militärbefälhavaren fram och frågade honom: ”Stämmer det att du är romersk medborgare?” ”Ja”, svarade han. 28  Då sa militärbefälhavaren: ”Jag har betalat en stor summa för det medborgarskapet.” Paulus sa: ”Men jag är född med det.”+ 29  De som stod beredda att tortera och förhöra honom backade genast undan, och militärbefälhavaren blev rädd när han förstod att han hade bundit en romare.+ 30  Nästa dag tog han av Paulus kedjorna och sammankallade de främsta prästerna och hela Sanhedrịn, eftersom han ville få klarhet i vad judarna anklagade honom för. Så han förde dit Paulus och ställde honom inför dem.+

Fotnoter

Eller ”måste”.
Eller ”pryglat”, ”slagit”.
Eller ”gissling”. Se Ordförklaringar.
Eller ”och inte har fått en rättegång”.

Studienoter

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

Gamaliel: En laglärare som nämns två gånger i Apostlagärningarna, här och i Apg 22:3. Han anses vara identisk med Gamaliel den äldre, som han är känd som i utombibliska texter. Han var sonson, eller möjligtvis son, till Hillel den äldre, som hade grundat den mer liberala skolan inom den fariseiska judendomen. Folket hade stor respekt för Gamaliel, och det sägs att han var den förste som fick den ärofulla titeln ”rabban”. Han formade det judiska samhället på sin tid genom att undervisa söner till fariséer, t.ex. Saul från Tarsos. (Apg 22:3; 23:6; 26:4, 5; Gal 1:13, 14) Han tolkade ofta lagen och traditionerna på ett relativt vidsynt sätt. Det sägs till exempel att han stiftade lagar som skyddade hustrur mot hänsynslösa män och änkor mot hänsynslösa barn. Han ska tydligtvis också ha förordat att fattiga icke-judar skulle ha samma rättigheter att plocka ax som fattiga judar. Hans toleranta inställning märks också i hur han behandlade Petrus och de andra apostlarna. (Apg 5:35–39) Men rabbinska källor visar att Gamaliel värderade rabbinska traditioner högre än de heliga skrifterna. På det stora hela liknade hans undervisning den som gavs av de flesta av hans rabbinska förfäder och de religiösa ledarna på hans tid. (Mt 15:3–9; 2Ti 3:16, 17; se Ordförklaringar under ”Fariséer” och ”Sanhedrin”.)

Gamaliels: En laglärare som nämns två gånger i Apostlagärningarna, här och i Apg 5:34. (Se studienot till Apg 5:34.)

Sanhedrins sal: Eller ”sin Sanhedrin”. Sanhedrin var judarnas högsta domstol i Jerusalem. Det grekiska ord som har återgetts med ”Sanhedrins sal” eller ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Detta ord var en allmän beteckning på en församling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös dömande församling eller domstol. Det grekiska ordet kan antingen syfta på domstolens medlemmar eller på den byggnad eller den plats där domstolen samlades. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar under ”Sanhedrin”; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

äldsterådet: Eller ”församlingen (kretsen) av äldste”. Här används det grekiska ordet presbytẹrion. Det är besläktat med ordet presbỵteros (ordagrant ”äldre man”), som i Bibeln först och främst används om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25 och Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar ordet ”äldsterådet” tydligtvis på Sanhedrin, judarnas högsta domstol i Jerusalem. Sanhedrin bestod av de främsta prästerna, de skriftlärda och de äldste. Dessa tre grupper nämns ofta tillsammans. (Mt 16:21; 27:41; Mk 8:31; 11:27; 14:43, 53; 15:1; Lu 9:22; 20:1; se studienot till Lu 22:66.)

Bröder: Dvs. framträdande judiska män i synagogan.

från Nasaret: Eller ”nasarén”. Benämningen ”nasaré” användes om Jesus och senare även om hans efterföljare. (Apg 24:5) Många judar hette Jesus, och därför var det vanligt att man lade till något för att veta vem man syftade på. På Bibelns tid var det vanligt att man associerade människor med platsen de kom ifrån. (2Sa 3:2, 3; 17:27; 23:25–39; Nah 1:1; Apg 13:1; 21:29) Jesus växte upp i Nasaret i Galileen och bodde där större delen av sitt liv, så det var naturligt att man identifierade honom med hjälp av namnet på denna stad. Jesus blev kallad ”Jesus från Nasaret” av flera olika personer och i olika situationer. (Mk 1:23, 24; 10:46, 47; 14:66–69; 16:5, 6; Lu 24:13–19; Joh 18:1–7) Jesus godtog och använde själv detta namn. (Joh 18:5–8; Apg 22:6–8) På skylten som Pilatus lät sätta upp på tortyrpålen stod det på hebreiska, latin och grekiska: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung.” (Joh 19:19, 20) Från och med pingsten år 33 v.t. blev Jesus ofta omnämnd som ”nasarén” eller ”Jesus från Nasaret” av apostlarna och andra. (Apg 2:22; 3:6; 4:10; 6:14; 10:38; 26:9; se också studienot till Mt 2:23.)

från Nasaret: Se studienot till Mk 10:47.

hörde ljudet av en röst: I Apg 22:6–11 beskriver Paulus själv vad han upplevde på vägen till Damaskus. När man jämför den skildringen med det som står här får man en tydlig bild av vad som hände. I båda skildringarna används samma grekiska ord, men grammatiken skiljer sig åt. Det grekiska ordet fōnẹ̄ kan översättas med både ”ljud” och ”röst”. Här står ordet i genitiv och återges därför med ”ljudet av en röst”. (I Apg 22:9 står samma grekiska ord i ackusativ och återges med ”rösten”.) Männen som följde med Paulus hörde ljudet av en röst men kunde tydligtvis inte höra och förstå. De hörde alltså inte rösten på samma sätt som Paulus gjorde. (Apg 26:14; se studienot till Apg 22:9.)

hörde inte rösten: Eller ”förstod inte rösten”. I Apg 9:3–9 beskriver Lukas vad Paulus upplevde på vägen till Damaskus. När man jämför den skildringen med det som står här får man en tydlig bild av vad som hände. Som det förklaras i studienoten till Apg 9:7 hörde männen som följde med Paulus ”ljudet av en röst” men kunde tydligtvis inte förstå vad som sades. De hörde alltså inte rösten på samma sätt som Paulus gjorde. Detta stämmer med hur det grekiska ordet för ”höra” används i Apg 22:7, där Paulus förklarar att han ”hörde en röst”, dvs. han hörde och förstod vad som sades. Männen som följde med Paulus kunde däremot inte förstå budskapet som förmedlades till Paulus, kanske för att rösten var dämpad eller förvanskad på något sätt. Det var tydligtvis i den bemärkelsen som de inte hörde rösten. (Jämför Mk 4:33; 1Kor 14:2, där samma grekiska ord för ”höra” har återgetts med ”förstå”.)

du får synen tillbaka!: Ordagrant ”titta upp!” Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”rikta blicken uppåt” (Mt 14:19; Lu 19:5), men det kan också avse att kunna se för första gången (Joh 9:11, 15, 18) eller att återfå synen (Mk 10:52; Lu 18:42; Apg 9:12).

anropar Jehovas namn: Att anropa Jehovas namn innebär mer än att bara känna till och använda Guds egennamn. Uttrycket ”anropa [någons] namn” har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna. Paulus citerar här från Joel 2:32, där sammanhanget betonar hur viktigt det är att visa sann ånger och att lita på att Jehova förlåter. (Joel 2:12, 13) Vid pingsten år 33 v.t. citerade Petrus från samma profetia i Joel och uppmanade dem som lyssnade till honom att ångra sig och ta nödvändiga steg för att bli godkända av Jehova. (Apg 2:21, 38) I andra sammanhang framkommer det att det att anropa Guds namn även innebär att man lär känna Gud, förlitar sig på honom och vänder sig till honom för att få hjälp och vägledning. (Ps 20:7; 99:6; 116:4; 145:18) Att anropa Jehovas namn innebär i några sammanhang att man förkunnar och lovprisar hans namn och egenskaper. (Jämför 1Mo 12:8; 2Mo 34:5, där det hebreiska uttrycket har återgetts med ”lovprisade Jehovas namn” och ”förkunnade sitt namn, Jehova”.) I versen som följer efter Rom 10:13 förbinder Paulus att anropa Jehova med att tro på honom. (Rom 10:14)

tvätta bort dina synder genom att anropa hans namn: Eller ”tvätta bort dina synder och anropa hans namn”. Det som tvättar bort synder är inte själva dopet, utan att man anropar Jesus namn, något som innebär att man tror på Jesus och låter denna tro komma till uttryck i gärningar. (Apg 10:43; Jak 2:14, 18; se studienot till Rom 10:13.)

trans: Det grekiska ordet ẹkstasis (från ek, som betyder ”ut ur”, och stạsis, som betyder ”det att stå”) syftar på att en person bringas ur sitt normala sinnestillstånd på grund av häpnad, förvåning eller en syn från Gud. Det grekiska ordet återges med ”överlyckliga” (Mk 5:42), ”förundrade” (Lu 5:26) och ”helt omskakade” (Mk 16:8). I Apostlagärningarna är ordet förknippat med något som Gud står bakom. Det verkar som att den heliga anden ibland inpräntade en syn eller en bild av Guds avsikt i en människas sinne medan hon var i ett tillstånd av djup koncentration som kunde påminna om sömn. Den som är i trans är omedveten om omvärlden och därför mottaglig för en syn. (Se studienot till Apg 22:17.)

föll jag i trans: För en förklaring av det grekiska ordet ẹkstasis, som här har återgetts med ”trans”, se studienot till Apg 10:10. I några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J14, 17, 22 i Tillägg C4) står det: ”var Jehovas hand över mig”. Och i en annan översättning (benämns J18) står det: ”beklädde Jehovas ande mig”.

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

ditt vittne: Det grekiska ordet mạrtys syftar på någon som bevittnar en handling eller en händelse. En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15) När Paulus talade med Jesus var det i den bemärkelsen han använde mạrtys när han kallade Stefanus ”ditt vittne”. Stefanus hade modigt vittnat om Jesus inför Sanhedrin. Han fick också en särskild syn och var den förste som kunde vittna om att Jesus hade återvänt till himlen och nu stod på Guds högra sida, som det var förutsagt i Ps 110:1. (Apg 7:55, 56) Kristna vittnen har ofta blivit motarbetade, gripna, slagna och till och med dödade, vilket Stefanus, Jakob och andra är exempel på. Det grekiska ordet mạrtys kom därför att beteckna en som vittnar även om det kostar honom livet, dvs. en martyr, en som hellre dör än avsäger sig sin tro. I den bemärkelsen blev Stefanus den första kristna martyren, som man dödade på grund av att han vittnade om Kristus. (Se studienot till Apg 1:8.)

militärbefälhavaren: Det grekiska ordet chilịarchos (kiliark) betyder ordagrant ”ledare för tusen”, dvs. tusen soldater. Det syftar på en romersk krigstribun. Det fanns sex krigstribuner i varje legion. Men en legion var inte uppdelad i sex olika avdelningar, utan krigstribunerna turades om att ha befäl över hela legionen. En sådan militärbefälhavare hade stor myndighet och utvalde och förordnade centurioner. Det grekiska ordet kan också syfta på en hög officer i allmänhet. En romersk militärbefälhavare ledsagade soldaterna som grep Jesus.

militärbefälhavaren: Det grekiska ordet chilịarchos (kiliark) betyder ordagrant ”ledare för tusen”, dvs. tusen soldater, och syftar på en romersk krigstribun. (Se studienot till Joh 18:12.) Omkring år 56 v.t. var det Claudius Lysias som var militärbefälhavare över garnisonen i Jerusalem. (Apg 23:22, 26) Apostlagärningarna, kapitel 21 till 24, berättar att det var han som räddade Paulus både från en pöbelhop och från de uppretade medlemmarna av Sanhedrin, och det var också han som skrev ett förklarande brev till ståthållaren Felix när Paulus i hemlighet fördes till Caesarea.

vi är romerska medborgare: Paulus och tydligtvis även Silas var romerska medborgare. Enligt romersk lag hade en medborgare alltid rätt till en ordentlig rättegång och fick aldrig straffas offentligt utan att först ha blivit dömd. Ett romerskt medborgarskap medförde rättigheter och privilegier oavsett var i riket man befann sig. En romersk medborgare var underställd den romerska lagen, inte provinsernas lokala lagar. Han kunde gå med på att bli ställd inför rätta enligt de lokala lagarna, men han behöll ändå rätten att få sitt ärende prövat av en romersk domstol. Ifall han blev dömd till döden kunde han överklaga till kejsaren. Paulus predikade vitt och brett i hela romarriket. Bibeln berättar om tre tillfällen då han utnyttjade sina rättigheter som romersk medborgare. Det första tillfället är här i Filippi när han upplyste magistratens ledamöter om att de hade kränkt hans rättigheter genom att piska honom. (Läs om de andra tillfällena i studienoter till Apg 22:25; 25:11.)

Jag vädjar till kejsaren!: Det här är det tredje stället i Bibeln där det berättas att Paulus utnyttjar sina rättigheter som romersk medborgare. (Läs mer om de två andra tillfällena i studienoter till Apg 16:37; 22:25.) En sådan vädjan till kejsaren kunde framföras när som helst under rättegångsförhandlingarna eller efter att domen avkunnats. Festus önskade tydligtvis inte själv avgöra saken, och en rättegång i Jerusalem skulle knappast resultera i en rättvis dom. Så Paulus framförde denna formella begäran för att få bli dömd av rikets högsta domstol. Det verkar som att en sådan begäran i vissa fall kunde avslås, t.ex. om det rörde sig om en tjuv, en sjörövare eller en upprorsman som tagits på bar gärning. Det var förmodligen därför Festus talade med ”sina rådgivare” innan han godkände Paulus vädjan. (Apg 25:12) Paulus blev senare förhörd av Festus när Herodes Agrippa II var på besök. Anledningen var att Festus ville skicka med mer ingående upplysningar om Paulus fall när han överlämnade det till ”Hans Majestät”, Nero. (Apg 25:12–27; 26:32; 28:19) Paulus vädjan gjorde också att han fick resa till Rom, dit han länge hade velat komma. (Apg 19:21) Jesus profetiska löfte och det budskap som Paulus senare fick genom en ängel visar att Gud ledde händelseförloppet. (Apg 23:11; 27:23, 24)

befälet: Eller ”centurionen”. En centurion hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén.

romare: Eller ”romersk medborgare”. Det här är det andra av tre ställen i Bibeln där det berättas att Paulus utnyttjar sina rättigheter som romersk medborgare. De romerska myndigheterna blandade sig vanligtvis inte i det judarna gjorde. Att romarna blev indragna i Paulus fall berodde inte bara på det upplopp som bröt ut när han kom till templet, utan också på att han var romersk medborgare. Medborgarskapet gav en person vissa rättigheter som erkändes och respekterades i hela riket. Det var till exempel olagligt att binda eller slå en romare som inte hade blivit dömd, eftersom man ansåg att endast slavar kunde behandlas så. (Läs mer om de två andra tillfällena i studienoter till Apg 16:37; 25:11.)

betalat en stor summa för det medborgarskapet: Eller ”betalat en stor summa för den medborgarrätten”. Som den här skildringen visar gick det tydligtvis att köpa medborgarskap under vissa omständigheter. Paulus sa till Claudius Lysias att han var född med medborgarskapet, och det antyder att en av Paulus förfäder måste ha blivit romersk medborgare. Det fanns andra sätt att få romerskt medborgarskap. Kejsaren kunde ge enskilda individer eller den fria befolkningen i hela städer eller områden ett slags medborgarskap som belöning. En slav som tjänade hos en romare men som köpte sig fri eller frigavs kunde få romerskt medborgarskap. En krigsveteran som tillhört de romerska hjälptrupperna fick också medborgarskap. Det var även något man kunde ärva. Det är inte troligt att det bodde många romerska medborgare i Judeen under det första århundradet v.t. Det var först under 200-talet v.t. som alla undersåtar i provinserna fick romerskt medborgarskap.

Media

Saul och Damaskus
Saul och Damaskus

Illustrationen visar hur Damaskus troligen var uppbyggt under det första århundradet v.t. Det var ett viktigt handelscentrum, och vatten från den närliggande floden Barada (Abana i 2Ku 5:12) bidrog till att göra området kring staden till en oas. Damaskus hade flera synagogor. Saul begav sig av hit för att ”gripa alla han fann som tillhörde Vägen”, en benämning som användes om Jesus efterföljare. (Apg 9:2; 19:9, 23; 22:4; 24:22) Men på vägen till Damaskus visade sig den förhärligade Jesus för honom. När Saul kom fram bodde han en tid hemma hos en man som hette Judas och som hade sitt hus på Raka gatan. (Apg 9:11) I en syn sa Jesus till lärjungen Ananias att han skulle gå till Judas hus för att ge Saul synen tillbaka, och Saul blev senare döpt. Så i stället för att gripa de kristna judarna blev Saul själv kristen. Han började sin tjänst som en förkunnare av de goda nyheterna i synagogorna i Damaskus. Efter att ha rest till Arabien och sedan tillbaka till Damaskus igen återvände han till Jerusalem, troligen omkring år 36 v.t. (Apg 9:1–6, 19–22; Gal 1:16, 17)

A. Damaskus

1. Vägen till Jerusalem

2. Raka gatan

3. Torg

4. Jupitertemplet

5. Teater

6. Musikteater (?)

B. Jerusalem

Sanhedrin
Sanhedrin

Judarnas högsta domstol kallades Sanhedrin eller Stora rådet och låg i Jerusalem. Den utgjordes av 71 medlemmar. (Se Ordförklaringar.) Enligt Mishna satt medlemmarna i en halvcirkel i tre rader, och två skrivare noterade domstolens utslag. Illustrationen av Sanhedrin baseras på lämningar som man har funnit i Jerusalem och som vissa menar är den rättssal som användes under det första århundradet. (Se Tillägg B12, kartan ”Jerusalem med omnejd”.)

1. Överstepräst

2. Medlemmarna av Sanhedrin

3. En åtalad

4. Skrivare