Lukasevangeliet 20:1–47
Fotnoter
Studienoter
främsta prästerna: Se studienot till Mt 2:4.
skriftlärda: Se studienot till Mt 2:4.
äldste: Se studienot till Mt 16:21.
den här liknelsen: Eller ”det här bildspråket”. (Se studienot till Mt 13:3.)
arrenderade ut: Se studienot till Mt 21:33.
en längre period: Det är bara Lukas som tar med det här uttrycket i liknelsen om de mordlystna vinodlarna. (Jämför parallellskildringarna i Mt 21:33 och Mk 12:1.)
huvudhörnstenen: Se studienot till Mt 21:42.
kejsaren: Se studienot till Mt 22:17.
denar: Det här romerska silvermyntet, som hade en bild av kejsaren, var det skattemynt som romarna krävde av judarna. (Mt 22:17, 19; Lu 20:22) På Jesus tid fick jordbruksarbetare vanligtvis en denar för en arbetsdag på tolv timmar, och i de kristna grekiska skrifterna anges belopp ofta i denarer. (Mt 20:2; Mk 6:37; 14:5; Upp 6:6) Flera olika koppar- och silvermynt användes i Israel. Ett slags silvermynt präglades i Tyros och användes till tempelskatten. Men för att betala skatten till romarna använde man tydligtvis silverdenaren, som hade en bild av kejsaren. (Se Ordförklaringar och Tillägg B14.)
bild och inskrift: Se studienot till Mt 22:20.
ge: Se studienot till Mt 22:21.
kejsaren det som tillhör kejsaren: Det här är det enda tillfälle (beskrivs här och i parallellskildringarna i Mt 22:21 och Mk 12:17) då det nämns att Jesus talar om den romerske kejsaren. I ”det som tillhör kejsaren” ingår betalning för tjänster som myndigheterna tillhandahåller. Det inbegriper också att man visar myndigheterna ära och underordnar sig dem i relativ bemärkelse. (Rom 13:1–7)
Gud det som tillhör honom: Se studienot till Mt 22:21.
sadducéerna: Detta är enda gången sadducéer nämns i Lukas evangelium. (Se Ordförklaringar.) Benämningen (grekiska: saddoukaios) är troligtvis förknippad med Sadok (stavas ofta Saddouk i Septuaginta), som blev överstepräst på Salomos tid. Hans avkomlingar tjänade tydligtvis som präster i flera hundra år. (1Ku 2:35)
uppståndelse: Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Ordet används omkring 40 gånger i de kristna grekiska skrifterna om en uppståndelse från döden. (Mt 22:23, 31; Lu 20:33; Apg 4:2; 24:15; 1Kor 15:12, 13) I Jes 26:19 i Septuaginta används en verbform av anạstasis som en översättning av det hebreiska verbet ”leva” i frasen ”Dina döda ska få liv”. (Se Ordförklaringar.)
gifte sig: Se studienot till Mk 12:21.
Människor: Ordagrant ”Söner”. I det här sammanhanget används det grekiska ordet för ”söner” i en bredare bemärkelse och syftar inte bara på bokstavliga söner. Här används ordet om både män och kvinnor. Det grekiska ordet för blir bortgifta användes nämligen om kvinnor. Det grekiska uttryck som ordagrant kan översättas med ”den här världsordningens söner” är ett idiom, och i det här sammanhanget syftar det på människor som har en inställning och livsstil som kännetecknar den här världen.
världen: Eller ”världsordningen”, ”tidsåldern”, ”eran”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. I det här sammanhanget syftar det på den nuvarande världsordningen. (Se studienoter till Mt 12:32; Mk 10:30 och Ordförklaringar under ”Världsordning”.)
den kommande världen: Eller ”den kommande världsordningen (tidsåldern, eran)”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Här syftar det på den kommande världen när Guds rike styr och människor kommer att få uppstå. (Se studienoter till Mt 12:32; Mk 10:30 och Ordförklaringar under ”Världsordning”.)
de är Guds barn eftersom de har fått en uppståndelse: Eller ”de är Guds barn eftersom de är uppståndelsens barn”. Det grekiska ordet som har översatts med ”barn” är ordagrant ”söner”, och det förekommer två gånger i den här versen. I en del sammanhang används det i en bredare bemärkelse och syftar inte bara på bokstavliga söner. (Se studienot till Lu 20:34.)
har även Mose visat: Se studienot till Mk 12:26.
då han kallar Jehova för ’Abrahams Gud’: Eller ”när han säger: ’Jehova, Abrahams Gud’”. Jesus förklarar här att Mose talar om Jehova som att han är Gud för patriarkerna trots att de länge har varit döda. Det här citatet är hämtat från 2Mo 3:6. De föregående verserna (2Mo 3:4, 5) visar att det är ”Jehova” som talar, och i 2Mo 3:6 säger Jehova till Mose: ”Jag är dina förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Vid den tiden hade Abraham varit död i 329 år, Isak i 224 år och Jakob i 197 år. Men Jehova sa ändå inte att han var deras Gud, utan att han är deras Gud. Kopplingen till de hebreiska skrifterna är ett av skälen till att Nya världens översättning använder namnet Jehova i huvudtexten. (Se Tillägg C1 och C3 introduktion; Lu 20:37.)
i hans ögon lever de alla: Eller ”för honom lever de alla”. Bibeln visar att levande människor som har vänt sig bort från Gud är döda i hans ögon. (Ef 2:1; 1Ti 5:6) Och godkända tjänare till Jehova som har dött lever fortfarande i hans ögon, eftersom hans löfte om att uppväcka dem är så säkert. (Rom 4:16, 17)
Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 110:1, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). Men som det förklaras i Tillägg A5 använder de flesta bibelöversättningar inte Guds namn i Nya testamentet, inte ens i citat från de hebreiska skrifterna. I de flesta biblar står det bara ”Herren”. Men det finns översättningar där detta har hanterats annorlunda. I Tillägg C finns exempel på översättningar som har använt sådana återgivningar som Jehova, Jahve, יהוה (JHWH, dvs. tetragrammet), HERREN och ADONAJ med stora bokstäver (vilket visar att det är en ersättning för Guds namn) i huvudtexten till de kristna grekiska skrifterna. I några utgåvor av King James Version från 1600-talet står ”HERREN” skrivet med stora bokstäver i den här och andra verser i de kristna grekiska skrifterna där Ps 110:1 citeras. (Mt 22:44; Mk 12:36; Apg 2:34) Det tillvägagångssättet följdes även i senare utgåvor. I de hebreiska skrifterna i King James Version skriver man ”HERREN” med stora bokstäver för att visa var Guds namn står i den hebreiska grundtexten. Men översättarna skrev även ”HERREN” med stora bokstäver i vissa verser i de kristna grekiska skrifterna och visar därigenom att de menar att det är Jehova det handlar om. Det är också intressant att lägga märke till New King James Version, som började ges ut 1979, för där står ”HERREN” med stora bokstäver alla gånger som det representerar Guds namn i citat från de hebreiska skrifterna.
torgen: Se studienot till Mt 23:7.
de främsta sittplatserna: Eller ”de bästa sittplatserna”. (Se studienot till Mt 23:6.)
Media
Synagogan som visas i den här animationen har kunnat tas fram tack vare de ruiner av en synagoga från det första århundradet som man har hittat i Gamla, en stad som låg omkring 10 km nordöst om Galileiska sjön. Det finns inga fullständigt bevarade synagogor från det första århundradet, och därför vet man inte exakt hur de såg ut. I animationen kan man se olika delar av interiören som den förmodligen såg ut i många synagogor på den tiden.
1. De främsta, eller bästa, platserna i synagogan kan ha varit på eller nära den upphöjda plattform där talaren stod.
2. Plattformen där man stod och läste ur Skrifterna. Placeringen kan ha varierat från en synagoga till en annan.
3. Platserna längs väggarna kan ha varit reserverade för personer med hög status i samhället. Andra kanske satt på mattor på golvet. Synagogan i Gamla tycks ha haft fyra rader med sittplatser.
4. Förvaringsplats för heliga bokrullar. Det kan ha varit en typ av kista eller ark som var placerad mot väggen längst in.
Fördelningen av sittplatser i synagogan var en ständig påminnelse om att vissa hade högre status än andra, ett ämne som Jesus lärjungar ofta återkom till. (Mt 18:1–4; 20:20, 21; Mk 9:33, 34; Lu 9:46–48)
Under det första århundradet var det vanligt att man låg till bords när man åt. Man låg på vänstra sidan med en kudde under vänster armbåge och åt med högerhanden. I det grekisk-romerska samhället hade en typisk matsal tre divaner placerade runt ett lågt bord. Romarna kallade en sådan här matsal för triclinium (latin, av ett grekiskt ord som betyder ”rum med tre divaner”). Även om ett sådant rum vanligtvis rymde nio personer, tre på varje divan, blev det vanligt att använda längre divaner så att ännu fler kunde få plats. Alla platser i matsalen var traditionellt sett förbundna med olika stor ära – en hade den minsta (A), en den mellersta (B) och en den största (C). Vilken plats man hade på divanen spelade också roll. Man räknades som viktigare än den man hade till höger om sig men mindre viktig än den man hade till vänster. Vid en middagsbjudning satt oftast värden på första platsen (1) på den nedersta divanen. Hedersplatsen var den tredje platsen (2) på den mellersta divanen. Det är inte helt klarlagt hur utbredd denna sedvänja var bland judarna, men det verkar som att Jesus anspelade på detta när han lärde sina lärjungar vikten av ödmjukhet.