Lukasevangeliet 20:1–47

20  En dag när han undervisade folket i templet och förkunnade de goda nyheterna, kom de främsta prästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste.  De sa till honom: ”Tala om för oss vad du har för rätt att göra det här. Vem har gett dig tillåtelse?”+  Han svarade: ”Jag tänker också ställa en fråga, som jag vill att ni svarar på:  Kom Johannes myndighet att döpa från Gud* eller från människor?”*  De diskuterade med varandra och sa: ”Om vi säger ’från Gud’ kommer han att säga: ’Varför trodde ni inte på honom i så fall?’  Men om vi säger ’från människor’ kommer folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet.”+  Därför svarade de att de inte visste.  Jesus sa till dem: ”I så fall säger inte jag vem som har gett mig tillåtelse att göra detta.”  Sedan berättade han den här liknelsen för folket: ”En man planterade en vingård+ och arrenderade ut den åt vinodlare, och sedan reste han utomlands en längre period.+ 10  När tiden var inne skickade han en tjänare till vinodlarna för att få lite av skörden från vingården. Men vinodlarna misshandlade tjänaren och skickade bort honom tomhänt.+ 11  Då skickade han en tjänare till. De slog och förödmjukade* honom också och skickade bort honom tomhänt. 12  För tredje gången skickade han en tjänare, men de slog även honom och kastade ut honom. 13  Då tänkte vingårdens ägare: ’Vad ska jag göra? Jo, jag ska skicka min älskade son.+ Honom kommer de säkert att respektera.’ 14  Men när vinodlarna fick syn på honom sa de till varandra: ’Det här är arvingen. Vi dödar honom så att vi kan ta hans arv!’ 15  Och så släpade de ut honom ur vingården och dödade honom.+ Vad ska vingårdens ägare göra med vinodlarna? 16  Han ska komma och döda dem och ge vingården åt andra.” När de hörde detta sa de: ”Något sådant här får aldrig hända!” 17  Men han såg på dem och sa: ”Vad betyder det då när det står: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit huvudhörnstenen’?+ 18  Den som faller på den stenen ska bli sönderslagen.+ Och den som stenen faller på ska bli krossad.” 19  De skriftlärda och de främsta prästerna förstod att liknelsen handlade om dem, och de hade velat gripa Jesus på en gång, men de var rädda för folket.+ 20  Så i stället höll de ögonen på honom och betalade män som skulle spela uppriktiga och försöka sätta dit honom för något han sa.+ Sedan tänkte de överlämna honom åt statsmakten och ståthållaren. 21  Männen frågade honom: ”Lärare, vi vet att allt du säger och lär ut är sant. Du är inte partisk, utan lär ut Guds väg på rätt sätt. 22  Är det rätt eller inte av oss att betala skatt till kejsaren?” 23  Men han genomskådade dem och sa: 24  ”Visa mig en denar. Vems bild och inskrift har den?” ”Kejsarens”, svarade de. 25  ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som tillhör kejsaren,+ men ge Gud det som tillhör honom.”+ 26  De kunde alltså inte anklaga honom för något han sa inför folket, och hans svar gjorde dem helt ställda, så de var tysta. 27  Men några av sadducéerna, som påstår att det inte finns någon uppståndelse,+ kom och frågade honom:+ 28  ”Lärare, Mose har skrivit: ’Om någon har en bror som dör barnlös och efterlämnar en änka ska han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror.’+ 29  Nu var det så att det fanns sju bröder. Den förste gifte sig men dog barnlös. 30  Sedan gifte sig den andre 31  och sedan den tredje med änkan. Till slut hade alla sju varit gifta med henne, men alla dog barnlösa. 32  Sist av alla dog kvinnan. 33  Vilken av de sju bröderna ska hon vara gift med i uppståndelsen? Alla hade ju varit gifta med henne.” 34  Jesus sa till dem: ”Människor i den här världen gifter sig och blir bortgifta, 35  men de som har räknats värdiga att få vara med i den kommande världen och få uppstå från de döda kommer varken att gifta sig eller bli bortgifta.+ 36  De kan faktiskt inte dö längre, för de är som änglarna. Och de är Guds barn eftersom de har fått en uppståndelse. 37  Och att de döda uppstår har även Mose visat i berättelsen om törnbusken,+ då han kallar Jehova för ’Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’.+ 38  Han är inte de dödas Gud utan de levandes, för i hans ögon lever de alla.”+ 39  Några av de skriftlärda sa: ”Det var bra sagt, lärare.” 40  Och de vågade inte ställa en enda fråga till. 41  Men han frågade dem: ”Hur kommer det sig att man säger att Messias* är Davids son?+ 42  David säger ju själv i Psalmernas bok: ’Jehova sa till min herre: ”Sätt dig på min högra sida, 43  tills jag lägger dina fiender som en pall under dina fötter.”’+ 44  David kallar honom alltså ’herre’, så hur kan han samtidigt vara hans son?” 45  Medan alla lyssnade på honom sa han sedan till lärjungarna: 46  ”Akta er för de skriftlärda. De tycker om att gå i långa* dräkter och att människor visar dem vördnad* på torgen, och de älskar att ha de främsta sittplatserna i synagogorna och de bästa platserna när det är fest.+ 47  De äter änkorna ur husen* och ber långa böner för att verka märkvärdiga.* De ska få en hårdare dom.”

Fotnoter

Ordagrant ”himlen”.
Eller ”var det människors påfund”.
Eller ”vanärade”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”långa, pråliga”.
Eller ”hälsar dem”.
Eller ”lägger beslag på änkornas tillgångar”.
Eller ”för syns skull”.

Studienoter

främsta prästerna: Det grekiska uttrycket återges med ”överstepräst” när det står i singular och syftar på den som i första hand representerade folket inför Gud. Men här står det i plural och syftar på de främsta medlemmarna av prästerskapet, däribland tidigare överstepräster och möjligen även överhuvudena för prästernas 24 avdelningar.

skriftlärda: Uttrycket syftade ursprungligen på avskrivare som skrev av de heliga skrifterna, men på Jesus tid syftade det på dem som var kunniga i lagen och lärde ut den.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

främsta prästerna: Se studienot till Mt 2:4.

skriftlärda: Se studienot till Mt 2:4.

äldste: Se studienot till Mt 16:21.

liknelser: Eller ”bildspråk”. Det grekiska ordet parabolẹ̄ (ordagrant ”jämförelse”) kan innefatta talesätt, ordspråk och liknelser. Jesus brukade förklara saker genom att göra jämförelser. (Mk 4:30) Hans liknelser var ofta i form av korta, uppdiktade berättelser som lyfte fram en sanning eller moralisk lärdom.

arrenderade ... ut: Det här var vanligt i Israel under det första århundradet. I det här fallet gjorde ägaren mycket förberedande arbete, så han hade all anledning att förvänta sig att få del av avkastningen.

den här liknelsen: Eller ”det här bildspråket”. (Se studienot till Mt 13:3.)

arrenderade ut: Se studienot till Mt 21:33.

en längre period: Det är bara Lukas som tar med det här uttrycket i liknelsen om de mordlystna vinodlarna. (Jämför parallellskildringarna i Mt 21:33 och Mk 12:1.)

huvudhörnstenen: Eller ”den viktigaste stenen”. Det hebreiska uttrycket i Ps 118:22 samt det grekiska uttrycket som används här betyder ordagrant ”hörnets huvud”. Uttrycket har uppfattats på olika sätt, men det verkar som att det avser den sten som placerades överst där två väggar möttes, i syfte att hålla dem samman. Jesus citerade den här profetian och tillämpade orden om ”huvudhörnstenen” på sig själv. Precis som den översta stenen i en byggnad har en framträdande plats är Jesus Kristus den betydelsefulla, översta hörnstenen i den kristna församlingen av smorda, som liknas vid ett andligt tempel.

huvudhörnstenen: Se studienot till Mt 21:42.

kejsaren: Det var Tiberius som var kejsare när Jesus utförde sin tjänst här på jorden, men uttrycket används inte bara om den regerande kejsaren. Det kunde också stå för den offentliga myndigheten eller staten och dess representanter, som Paulus kallade ”myndigheterna” och Petrus kallade ”kungen” och ”ståthållarna”. (Rom 13:1–7; 1Pe 2:13–17; Tit 3:1; se Ordförklaringar.)

bild och inskrift: På framsidan av en vanlig denar fanns det en bild av den romerske kejsaren Tiberius (som regerade från 14 till 37 v.t.) med en lagerkrans på huvudet och en inskription på latin som löd: ”Kejsar Tiberius Augustus, son till den gudomlige Augustus.” (Se också Tillägg B14.)

denar: Det här romerska silvermyntet, som hade en bild av kejsaren, var det skattemynt som romarna krävde av judarna. (Mt 22:17, 19; Lu 20:22) På Jesus tid fick jordbruksarbetare vanligtvis en denar för en arbetsdag på tolv timmar, och i de kristna grekiska skrifterna anges belopp ofta i denarer. (Mt 20:2; Mk 6:37; 14:5; Upp 6:6) Flera olika koppar- och silvermynt användes i Israel. Ett slags silvermynt präglades i Tyros och användes till tempelskatten. Men för att betala skatten till romarna använde man tydligtvis silverdenaren, som hade en bild av kejsaren. (Se Ordförklaringar och Tillägg B14.)

bild och inskrift: Se studienot till Mt 22:20.

Ge därför: Ordagrant ”Ge därför tillbaka”. Eftersom det var kejsaren som hade präglat mynten hade han rätt att kräva tillbaka en del av dem. Men han hade inte rätt att kräva att någon överlämnade eller vigde sitt liv åt honom. Det är Gud som har gett människor ”liv och andedräkt och allt”. (Apg 17:25) Man kan alltså bara ”ge tillbaka” sitt liv och sin hängivenhet till Gud, den ende som har rätt att kräva fullständig hängivenhet.

Gud det som tillhör honom: Detta inbegriper att man tillber och älskar Jehova av hela sitt hjärta och att man är fullständigt lydig och lojal mot honom. (Mt 4:10; 22:37, 38; Apg 5:29; Rom 14:8)

ge: Se studienot till Mt 22:21.

kejsaren det som tillhör kejsaren: Det här är det enda tillfälle (beskrivs här och i parallellskildringarna i Mt 22:21 och Mk 12:17) då det nämns att Jesus talar om den romerske kejsaren. I ”det som tillhör kejsaren” ingår betalning för tjänster som myndigheterna tillhandahåller. Det inbegriper också att man visar myndigheterna ära och underordnar sig dem i relativ bemärkelse. (Rom 13:1–7)

Gud det som tillhör honom: Se studienot till Mt 22:21.

sadducéerna: Detta är enda gången sadducéer nämns i Lukasevangeliet. (Se Ordförklaringar.) Benämningen (grekiska: saddoukaios) är troligtvis förknippad med Sadok (stavas ofta Saddouk i Septuaginta), som blev överstepräst på Salomos tid. Hans avkomlingar tjänade tydligtvis som präster i flera hundra år. (1Ku 2:35)

uppståndelse: Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Ordet används omkring 40 gånger i de kristna grekiska skrifterna om en uppståndelse från döden. (Mt 22:23, 31; Lu 20:33; Apg 4:2; 24:15; 1Kor 15:12, 13) I Jes 26:19 i Septuaginta används en verbform av anạstasis som en översättning av det hebreiska verbet ”leva” i frasen ”Dina döda ska få liv”. (Se Ordförklaringar.)

gifte sig den andre med änkan: Bland de forntida israeliterna fanns en anordning som skulle förhindra att släktlinjerna dog ut. Om en man dog utan att ha fått en son, skulle hans bror gifta sig med änkan. (1Mo 38:8) Detta arrangemang, som längre fram blev en del av Moses lag, kallades svågeräktenskap (levirat). (5Mo 25:5, 6) Svågeräktenskap praktiserades på Jesus tid, och därför kunde sadducéerna hänvisa till det, som vi ser i versen. Enligt lagen fick man inte förvägra en släkting svågeräktenskap. En man som inte ville ”föra sin brors släkt vidare” drog vanära över sig själv. (5Mo 25:7–10; Rut 4:7, 8)

gifte sig: Se studienot till Mk 12:21.

världsordningen: Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Jesus slår fast att hädelse mot den heliga anden inte kommer att förlåtas, varken i den här världsordningen under Satans styre (2Kor 4:4; Ef 2:2; Tit 2:12) eller i den kommande världsordningen under Guds styre, där ”evigt liv” är utlovat. (Lu 18:29, 30; se Ordförklaringar.)

i den kommande tiden: Eller ”i den kommande tidsåldern (eran)”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Jesus syftar här på den kommande tiden när Guds rike styr, då det har utlovats evigt liv. (Lu 18:29, 30; se Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

Människor: Ordagrant ”Söner”. I det här sammanhanget används det grekiska ordet för ”söner” i en bredare bemärkelse och syftar inte bara på bokstavliga söner. Här används ordet om både män och kvinnor. Det grekiska ordet för blir bortgifta användes nämligen om kvinnor. Det grekiska uttryck som ordagrant kan översättas med ”den här världsordningens söner” är ett idiom, och i det här sammanhanget syftar det på människor som har en inställning och livsstil som kännetecknar den här världen.

världen: Eller ”världsordningen”, ”tidsåldern”, ”eran”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. I det här sammanhanget syftar det på den nuvarande världsordningen. (Se studienoter till Mt 12:32; Mk 10:30 och Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

världsordningen: Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Jesus slår fast att hädelse mot den heliga anden inte kommer att förlåtas, varken i den här världsordningen under Satans styre (2Kor 4:4; Ef 2:2; Tit 2:12) eller i den kommande världsordningen under Guds styre, där ”evigt liv” är utlovat. (Lu 18:29, 30; se Ordförklaringar.)

i den kommande tiden: Eller ”i den kommande tidsåldern (eran)”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Jesus syftar här på den kommande tiden när Guds rike styr, då det har utlovats evigt liv. (Lu 18:29, 30; se Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

den kommande världen: Eller ”den kommande världsordningen (tidsåldern, eran)”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Här syftar det på den kommande världen när Guds rike styr och människor kommer att få uppstå. (Se studienoter till Mt 12:32; Mk 10:30 och Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

Människor: Ordagrant ”Söner”. I det här sammanhanget används det grekiska ordet för ”söner” i en bredare bemärkelse och syftar inte bara på bokstavliga söner. Här används ordet om både män och kvinnor. Det grekiska ordet för blir bortgifta användes nämligen om kvinnor. Det grekiska uttryck som ordagrant kan översättas med ”den här världsordningens söner” är ett idiom, och i det här sammanhanget syftar det på människor som har en inställning och livsstil som kännetecknar den här världen.

de är Guds barn eftersom de har fått en uppståndelse: Eller ”de är Guds barn eftersom de är uppståndelsens barn”. Det grekiska ordet som har översatts med ”barn” är ordagrant ”söner”, och det förekommer två gånger i den här versen. I en del sammanhang används det i en bredare bemärkelse och syftar inte bara på bokstavliga söner. (Se studienot till Lu 20:34.)

i Moses bok: Sadducéerna menade att endast Moses skrifter var inspirerade. De motsatte sig det Jesus lärde om uppståndelsen och menade tydligen att det inte fanns någon grund för den läran i Moseböckerna. Jesus kunde ha hänvisat till bland annat Jes 26:19, Dan 12:13 och Hos 13:14 för att visa att de döda ska uppstå. Men eftersom han visste att sadducéerna endast godtog Moses skrifter, valde han att stödja sig på det som Jehova sa till Mose. (2Mo 3:2, 6)

har även Mose visat: Se studienot till Mk 12:26.

då han kallar Jehova för ’Abrahams Gud’: Eller ”när han säger: ’Jehova, Abrahams Gud’”. Jesus förklarar här att Mose talar om Jehova som att han är Gud för patriarkerna trots att de länge har varit döda. Det här citatet är hämtat från 2Mo 3:6. De föregående verserna (2Mo 3:4, 5) visar att det är ”Jehova” som talar, och i 2Mo 3:6 säger Jehova till Mose: ”Jag är dina förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Vid den tiden hade Abraham varit död i 329 år, Isak i 224 år och Jakob i 197 år. Men Jehova sa ändå inte att han var deras Gud, utan att han är deras Gud. Kopplingen till de hebreiska skrifterna är ett av skälen till att Nya världens översättning använder namnet Jehova i huvudtexten. (Se Tillägg C1 och C3 introduktion; Lu 20:37.)

i hans ögon lever de alla: Eller ”för honom lever de alla”. Bibeln visar att levande människor som har vänt sig bort från Gud är döda i hans ögon. (Ef 2:1; 1Ti 5:6) Och godkända tjänare till Jehova som har dött lever fortfarande i hans ögon, eftersom hans löfte om att uppväcka dem är så säkert. (Rom 4:16, 17)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 110:1, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). Men som det förklaras i Tillägg A5 använder de flesta bibelöversättningar inte Guds namn i Nya testamentet, inte ens i citat från de hebreiska skrifterna. I de flesta biblar står det bara ”Herren”. Men det finns översättningar där detta har hanterats annorlunda. I Tillägg C finns exempel på översättningar som har använt sådana återgivningar som Jehova, Jahve, יהוה (JHWH, dvs. tetragrammet), HERREN och ADONAJ med stora bokstäver (vilket visar att det är en ersättning för Guds namn) i huvudtexten till de kristna grekiska skrifterna. I några utgåvor av King James Version från 1600-talet står ”HERREN” skrivet med stora bokstäver i den här och andra verser i de kristna grekiska skrifterna där Ps 110:1 citeras. (Mt 22:44; Mk 12:36; Apg 2:34) Det tillvägagångssättet följdes även i senare utgåvor. I de hebreiska skrifterna i King James Version skriver man ”HERREN” med stora bokstäver för att visa var Guds namn står i den hebreiska grundtexten. Men översättarna skrev även ”HERREN” med stora bokstäver i vissa verser i de kristna grekiska skrifterna och visar därigenom att de menar att det är Jehova det handlar om. Det är också intressant att lägga märke till New King James Version, som började ges ut 1979, för där står ”HERREN” med stora bokstäver alla gånger som det representerar Guds namn i citat från de hebreiska skrifterna.

torgen: Eller ”samlingsplatserna”. Det grekiska ordet agorạ används här om en öppen yta som fungerade både som centrum för handel och som offentlig samlingsplats i städer och byar i Främre Orienten och i den grekiska och romerska världen.

de främsta sittplatserna: Eller ”de bästa sittplatserna”. Det verkar som att synagogföreståndaren och viktiga besökare satt nära bokrullarna, så att alla som var där kunde se dem. De här hedersplatserna var tydligtvis reserverade för sådana framstående personer.

torgen: Se studienot till Mt 23:7.

de främsta sittplatserna: Eller ”de bästa sittplatserna”. (Se studienot till Mt 23:6.)

Media

De främsta platserna i synagogan
De främsta platserna i synagogan

Synagogan som visas i den här animationen har kunnat tas fram tack vare de ruiner av en synagoga från det första århundradet som man har hittat i Gamla, en stad som låg omkring 10 km nordöst om Galileiska sjön. Det finns inga fullständigt bevarade synagogor från det första århundradet, och därför vet man inte exakt hur de såg ut. I animationen kan man se olika delar av interiören som den förmodligen såg ut i många synagogor på den tiden.

1. De främsta, eller bästa, platserna i synagogan kan ha varit på eller nära den upphöjda plattform där talaren stod.

2. Plattformen där man stod och läste ur Skrifterna. Placeringen kan ha varierat från en synagoga till en annan.

3. Platserna längs väggarna kan ha varit reserverade för personer med hög status i samhället. Andra kanske satt på mattor på golvet. Synagogan i Gamla tycks ha haft fyra rader med sittplatser.

4. Förvaringsplats för heliga bokrullar. Det kan ha varit en typ av kista eller ark som var placerad mot väggen längst in.

Fördelningen av sittplatser i synagogan var en ständig påminnelse om att vissa hade högre status än andra, ett ämne som Jesus lärjungar ofta återkom till. (Mt 18:1–4; 20:20, 21; Mk 9:33, 34; Lu 9:46–48)

De bästa platserna vid måltider
De bästa platserna vid måltider

Under det första århundradet var det vanligt att man låg till bords när man åt. Man låg på vänstra sidan med en kudde under vänster armbåge och åt med högerhanden. I det grekisk-romerska samhället hade en typisk matsal tre divaner placerade runt ett lågt bord. Romarna kallade en sådan här matsal för triclinium (latin, av ett grekiskt ord som betyder ”rum med tre divaner”). Även om ett sådant rum vanligtvis rymde nio personer, tre på varje divan, blev det vanligt att använda längre divaner så att ännu fler kunde få plats. Alla platser i matsalen var traditionellt sett förbundna med olika stor ära – en hade den minsta (A), en den mellersta (B) och en den största (C). Vilken plats man hade på divanen spelade också roll. Man räknades som viktigare än den man hade till höger om sig men mindre viktig än den man hade till vänster. Vid en middagsbjudning satt oftast värden på första platsen (1) på den nedersta divanen. Hedersplatsen var den tredje platsen (2) på den mellersta divanen. Det är inte helt klarlagt hur utbredd denna sedvänja var bland judarna, men det verkar som att Jesus anspelade på detta när han lärde sina lärjungar vikten av ödmjukhet.