Johannesevangeliet 19:1–42

19  Då tog Pilatus Jesus och pryglade honom.+  Och soldaterna gjorde en krona av törnen och satte den på hans huvud och hängde på honom en lila mantel.+  De gick fram till honom och sa: ”Leve judarnas kung!” Och de slog honom i ansiktet.+  Sedan gick Pilatus ut igen och sa till judarna: ”Nu för jag ut honom till er så att ni förstår att jag inte anser honom skyldig till något.”+  Och Jesus kom ut, klädd i den lila manteln och med törnekronan på huvudet. Pilatus sa: ”Se! Människan!”  Men när de främsta prästerna och tempelvakterna fick syn på honom skrek de: ”På pålen med honom!* På pålen med honom!”+ Pilatus sa: ”Ta honom själva och avrätta honom,* för jag har inte hittat något att anklaga honom för.”+  Judarna svarade: ”Vi har en lag, och enligt den måste han dö,+ för han har gjort sig till Guds son.”+  När Pilatus hörde det blev han riktigt rädd.  Han gick tillbaka in i ståthållarens palats och sa till Jesus: ”Varifrån kommer du?” Men Jesus svarade inte.+ 10  Därför sa Pilatus till honom: ”Vägrar du tala med mig? Vet du inte att jag har makt att både frige dig och avrätta dig?”* 11  Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan.+ Därför har den som överlämnade mig åt dig gjort sig skyldig till större synd.” 12  Därför fortsatte Pilatus att försöka hitta ett sätt att frige honom. Men judarna skrek: ”Om du släpper den mannen är du inte kejsarens vän! Den som gör sig till kung gör uppror mot* kejsaren!”+ 13  När Pilatus hörde det förde han ut Jesus. Och han satte sig på ett domarsäte på en plats som kallas Stenläggningen, på hebreiska Gạbbata. 14  Det här var förberedelsedagen+ vid påsken, och det var omkring sjätte timmen. Pilatus sa till judarna: ”Se! Er kung!” 15  Men de skrek: ”Bort med honom! Bort med honom! På pålen med honom!”* Pilatus frågade: ”Ska jag avrätta er kung?” De främsta prästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren!” 16  Då utlämnade han Jesus för att avrättas på pålen.+ Och de förde bort Jesus. 17  Han fick själv bära tortyrpålen ut till den så kallade Huvudskalleplatsen,+ som på hebreiska kallas Gọlgota.+ 18  Där hängde de honom och två andra män på pålar,+ Jesus i mitten och en på var sida om honom.+ 19  Pilatus skrev också anklagelsen och satte upp den på tortyrpålen. Den löd: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung.”+ 20  Många av judarna läste anklagelsen, eftersom platsen där man hängde Jesus på pålen låg nära staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. 21  Men judarnas främsta präster sa till Pilatus: ”Skriv inte: ’Judarnas kung’, utan att han sa: ’Jag är judarnas kung.’” 22  Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit har jag skrivit.” 23  När soldaterna hade hängt upp Jesus på pålen tog de hans ytterkläder och delade upp dem i fyra delar, en åt varje soldat. De tog också innerklädnaden, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. 24  Därför sa de till varandra: ”Vi river inte sönder den utan kastar lott om den i stället.”+ Detta var för att skriftstället skulle uppfyllas: ”De delade mina kläder mellan sig, de kastade lott om min klädnad.”+ Och det var faktiskt så soldaterna gjorde. 25  Vid Jesus tortyrpåle stod hans mor+ och hans moster och Maria, som var gift med Klopas, och Maria Magdalena.+ 26  När Jesus såg sin mor och den lärjunge han var särskilt fäst vid+ stå där, sa han till sin mor: ”Se! Din son!” 27  Sedan sa han till lärjungen: ”Se! Din mor!” Från och med då fick hon bo hemma hos lärjungen. 28  Efter detta, när Jesus visste att allt hade fullbordats, sa han: ”Jag är törstig.” Det var för att skriftstället skulle uppfyllas.+ 29  Det stod en kruka med surt vin där, så de satte en svamp indränkt med vin på en ịsopstjälk och höll den mot hans mun.+ 30  När Jesus hade fått det sura vinet sa han: ”Det har fullbordats!”+ Och han böjde sitt huvud och gav upp andan.+ 31  Eftersom det var förberedelsedag+ och man inte ville att kropparna skulle vara kvar på tortyrpålarna+ över sabbaten (det var nämligen en stor sabbat),+ gick judarna till Pilatus och begärde att man skulle krossa benen och ta ner kropparna. 32  Därför kom soldaterna och slog sönder benen både på den förste och den andre som hängde bredvid honom. 33  Men när de kom till Jesus såg de att han redan var död, och därför slog de inte sönder hans ben. 34  Men en av soldaterna stack ett spjut i sidan på honom,+ och genast rann det ut blod och vatten. 35  Den som såg detta har vittnat, och hans vittnesmål är sant. Han vet att han talar sanning, och han säger det för att ni också ska tro.+ 36  Ja, detta hände för att skriftstället skulle uppfyllas: ”Inget ben ska krossas på honom.”+ 37  Och ett annat skriftställe lyder: ”De ska se på honom som de har genomborrat.”+ 38  Josef från Arimatẹa, som var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna,+ gick sedan till Pilatus och bad att få ta ner Jesus kropp. Pilatus gav honom tillåtelse, så Josef gick och hämtade kroppen.+ 39  Nikodemos+ gick också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten. Han hade med sig en blandning av myrra och ạloe som vägde ungefär 100 pund.+ 40  De tog Jesus kropp och lindade in den i linnebindlar tillsammans med de väldoftande kryddorna,+ som judarna brukar göra vid begravningar.+ 41  På platsen där han hade avrättats* fanns det en trädgård, och i den fanns en ny grav+ där ingen hade blivit lagd än. 42  Och eftersom det var judarnas förberedelsedag+ och graven låg i närheten lade de Jesus där.

Fotnoter

Eller ”Avrätta honom på pålen!”
Eller ”avrätta honom på pålen”.
Eller ”avrätta dig på pålen”.
Eller ”talar emot”.
Eller ”Avrätta honom på pålen!”
Eller ”avrättats på en påle”.

Studienoter

pryglade honom: Eller ”gisslade honom”. Innan någon avrättades på en påle blev han i regel pryglad. Pilatus gav till slut efter för judarnas upprepade krav om att Jesus skulle avrättas och att Barabbas skulle friges, och han tog Jesus och ”pryglade honom”. (Mt 20:19; 27:26) Flagellum var ett fruktansvärt redskap som användes när någon straffades med prygel. Det bestod av flera knutförsedda rep eller läderremmar som var fästa vid ett handtag. Ibland var vassa bitar av ben eller metall fastknutna vid remmarna för att slagen skulle bli ännu mer plågsamma.

krona: Förutom att Jesus kläddes i en lila mantel (nämns tidigare i den här versen) fick han också bära andra föremål som var en parodi på kungliga maktsymboler: en törnekrona som kungakrona och ”en stav” som spira. (Mt 27:29)

lila mantel: Eller ”purpurröd mantel”. Man klädde Jesus i en lila mantel för att förlöjliga honom och driva med hans kungavärdighet. I Matteus skildring (27:28) sägs det att soldaterna hängde på Jesus ”en röd mantel”, ett plagg som bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Markus och Johannes skildringar (19:2) sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

krona: Se studienot till Mk 15:17.

lila mantel: Eller ”purpurröd mantel”. (Se studienot till Mk 15:17.)

Leve: Eller ”Var hälsad”. De hälsade honom på samma sätt som man skulle ha hälsat kejsaren, tydligtvis för att förlöjliga hans påstående att han var en kung.

Leve: Eller ”Var hälsad”. (Se studienot till Mt 27:29.)

Se! Människan!: Även om Jesus hade blivit slagen och var skadad, bevarade han sitt lugn och sin värdighet. Pilatus var tydligtvis imponerad av detta, för det han sa vittnar om både respekt och medkänsla. Återgivningen av Pilatus ord i Vulgata, ẹcce họmo, är ett samlingsnamn för konst med detta motiv. De som kände till de hebreiska skrifterna och hörde Pilatus ord kan ha kommit att tänka på den profetiska beskrivningen av Messias i Sak 6:12: ”Här är [eller ”Se”] den man vars namn är Telningen.”

Vi har en lag: När judarna märkte att deras politiska anklagelser inte gav önskat resultat avslöjade de sina verkliga motiv och förde fram religiösa anklagelser i stället. De kom med samma anklagelse som de hade fört fram några timmar tidigare i Sanhedrin och sa att Jesus hade hädat. Men Pilatus hade inte hört den här anklagelsen förut och var nu tvungen att ta ställning till den.

föds på nytt: Jesus berättar för Nikodemos att en människa måste födas en andra gång för att kunna se Guds rike. Nikodemos svar i vers 4 visar att han uppfattade det Jesus sa bokstavligt, som att man måste födas som människa en andra gång. Jesus fortsätter med att förklara att den andra födseln innebär att man ”föds av ... ande”. (Joh 3:5) De som skulle ”bli Guds barn” ”föddes inte av kött och blod eller till följd av en mans vilja, utan av Gud”. (Joh 1:12, 13) I 1Pe 1:3, 23 använder Petrus ett synonymt uttryck och säger att smorda kristna blir ”födda på nytt”. Här i Johannes står det ”föds på nytt” i de flesta biblar, men det finns även en del där det står ”föds från ovan”. Detta är en möjlig översättning eftersom det grekiska ordet ạnōthen oftast har betydelsen ”från ovan”. (Joh 3:31; 19:11; Jak 1:17; 3:15, 17) Båda återgivningarna stämmer med tanken att de som kommer in i riket föds på nytt ”av Gud”, alltså ”från ovan”. (1Jo 3:9) Men med tanke på Nikodemos svar har det grekiska ordet i det här sammanhanget översatts med betydelsen ”igen”, ”på nytt”.

från ovan: Eller ”från himlen”. Det grekiska ordet ạnōthen har återgetts med ”från ovan” här och i Jak 1:17; 3:15, 17. Samma ord används i Joh 3:3, 7, där det kan återges med både ”på nytt” och ”från ovan”. (Se studienot till Joh 3:3.)

den som överlämnade mig: Det verkar inte som att Jesus syftar på någon specifik person, t.ex. Judas Iskariot, utan på alla som var inblandade i att få honom dödad. Det inbegrep Judas, ”de främsta prästerna och hela Sanhedrin” och till och med ”folket” som blev övertalade att kräva att Barabbas skulle friges. (Mt 26:59–65; 27:1, 2, 20–22; Joh 18:30, 35)

kejsaren: Det var Tiberius som var kejsare när Jesus utförde sin tjänst här på jorden, men uttrycket används inte bara om den regerande kejsaren. Det kunde också stå för den offentliga myndigheten eller staten och dess representanter, som Paulus kallade ”myndigheterna” och Petrus kallade ”kungen” och ”ståthållarna”. (Rom 13:1–7; 1Pe 2:13–17; Tit 3:1; se Ordförklaringar.)

kejsarens vän: Detta var en äretitel som ofta tilldelades romerska ståthållare. Men i det här fallet använde de judiska ledarna tydligen uttrycket i vidare bemärkelse och antydde att Pilatus riskerade att bli anklagad för att se genom fingrarna med högförräderi. Det var Tiberius som var kejsare vid den här tiden, och han var känd för att avrätta alla som han ansåg vara illojala, inklusive höga ämbetsmän. Lucius Aelius Sejanus var pretorianprefekt och hade officiellt fått titeln ”kejsarens vän”. Han kunde betraktas som den högste befälhavaren efter Tiberius. Pilatus var nära vän med Sejanus, och så länge Sejanus var vid makten skyddade och stöttade han Pilatus. Men år 31 v.t. vände sig Tiberius emot Sejanus och anklagade honom för uppvigling, och han avrättade honom och flera av hans anhängare. Detta inträffade inte långt innan Jesus fördes fram inför Pilatus. Pilatus liv skulle alltså ha varit i fara om sadducéerna hade klagat hos kejsaren, i synnerhet om de hade anklagat honom för att inte vara ”kejsarens vän”. Pilatus och judarna hade redan ett spänt förhållande, så Pilatus ville inte riskera ytterligare motsättningar och ännu mindre bli anklagad för att vara illojal. Det verkar därför som att det var rädsla för en misstänksam kejsare som fick Pilatus att döma Jesus till döden, en man som han visste var oskyldig.

kejsaren: Se studienot till Mt 22:17.

domarsätet: Vanligtvis en upphöjd plattform i det fria där myndighetspersoner kunde sitta och tala till folket och kungöra sina beslut och domar.

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

domarsäte: Se studienot till Mt 27:19.

Stenläggningen: Denna plats kallades på hebreiska Gabbata, ett ord med oklart ursprung som möjligen kan betyda ”kulle”, ”höjd” eller ”öppen plats”. Det grekiska namnet, Lithọstrōton (Stenläggningen), kan syfta på en stenläggning i dess enklaste form eller på en mer dekorativ. En del forskare menar att stenarna kan ha satts i form av en mosaik. Stenläggningen kan ha varit en öppen plats framför Herodes den stores palats, men forskare har även föreslagit andra platser. Exakt var Stenläggningen låg är okänt.

hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

förberedelsedagen: Markus skriver tydligtvis främst för en icke-judisk målgrupp, och därför förklarar han att det här uttrycket syftar på dagen före sabbaten. Den förklaringen finns inte i de andra evangelierna. (Mt 27:62; Lu 23:54; Joh 19:31) Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Se Ordförklaringar.)

en stor sabbat: Den 15 nisan, dagen efter påsken, var alltid en sabbatsdag, oavsett vilken veckodag den inföll på. (3Mo 23:5–7) Men när den här speciella sabbaten sammanföll med den vanliga sabbaten (den judiska veckans sjunde dag, som sträcker sig från solnedgången på fredag till solnedgången på lördag) kallades den dagen ”en stor sabbat”. Dagen efter att Jesus dog var en sådan ”stor sabbat”. Det enda året från år 31 till år 33 v.t. då den 14 nisan inföll på en fredag var år 33 v.t. Detta stöder slutsatsen att Jesus dog den 14 nisan år 33 v.t.

tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Somliga menar att detta motsäger det som sägs i Joh 19:14–16, där det står att ”det var omkring sjätte timmen” som Pilatus överlämnade Jesus till judarna för att han skulle avrättas. I Bibeln finns det inget som helt förklarar varför avsnitten skiljer sig åt, men här följer några faktorer som måste vägas in: Evangelieskildringarna ger ofta samstämmiga uppgifter om när olika händelser utspelade sig under Jesus sista dag på jorden. Alla fyra nämner att prästerna och de äldste träffades efter gryningen och därefter förde Jesus till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. (Mt 27:1, 2; Mk 15:1; Lu 22:66–23:1; Joh 18:28) Matteus, Markus och Lukas säger alla att Jesus redan hängde på pålen när det föll ett mörker över landet från ”sjätte timmen ... ända till nionde timmen”. (Mt 27:45, 46; Mk 15:33, 34; Lu 23:44) Något som kan påverka vilken tid man anger för Jesus avrättning är vad man inbegriper i avrättningsproceduren. Vissa menade att den även innefattade prygel, eller gissling, och ibland pryglades fångar så brutalt att de dog. Jesus måste ha blivit svårt misshandlad, eftersom han inte orkade bära pålen hela vägen utan var tvungen att få hjälp av en annan man. (Lu 23:26; Joh 19:17) Eftersom pryglingen kan ha betraktats som början på avrättningsproceduren, kan proceduren redan ha pågått en tid när Jesus spikades fast på tortyrpålen. Det är intressant att se att Mt 27:26 och Mk 15:15 nämner både pryglingen (piskningen) och avrättningen på pålen. Hur de olika skribenterna betraktade vad som ingick i själva avrättningsproceduren kan alltså ha avgjort vilken tidpunkt de angav. Detta kan förklara varför Pilatus blev förvånad när han fick veta att Jesus hade dött efter en så kort tid på pålen. (Mk 15:44) En annan faktor är att judarna brukade dela in dagen i fyra delar på tre timmar vardera, precis som man indelade natten. Eftersom man delade in dagen på detta sätt, förekommer ofta tidsangivelser som den tredje, sjätte och nionde timmen, räknat från soluppgången omkring kl. 6. (Mt 20:1–5; Joh 4:6; Apg 2:15; 3:1; 10:3, 9, 30) Dessutom saknade man i allmänhet exakta sätt att mäta tiden, och därför angav man ofta ungefärliga tider. (Mt 27:46; Lu 23:44; Joh 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9) Som en sammanfattning: Markus kan ha angett när man började prygla Jesus, medan Johannes kan ha angett när man hängde honom på pålen. Båda skribenterna kan dessutom ha rundat av till närmaste tretimmarsperiod, och Johannes skrev ”omkring” när han angav tiden. Allt detta kan förklara varför tidsangivelserna skiljer sig åt. Slutligen: Johannes skrev sin skildring flera årtionden efter de andra. Att han anger en annan tid än Markus visar att han inte bara skrev av Markus skildring.

förberedelsedagen: En benämning på dagen före sabbaten, då judarna gjorde de nödvändiga förberedelserna för sabbaten. (Se studienot till Mk 15:42.) I Johannesevangeliet finns orden vid påsken med. I det här sammanhanget syftar det på morgonen den 14 nisan, samma dag som Jesus ställdes inför rätta och blev avrättad. Påskdagen hade börjat kvällen innan, och som det framkommer av de andra evangelieskildringarna hade Jesus och apostlarna ätit påskmåltiden då. (Mt 26:18–20; Mk 14:14–17; Lu 22:15) Kristus höll lagen till punkt och pricka, bland annat genom att fira påsken den 14 nisan. (2Mo 12:6; 3Mo 23:5) År 33 v.t. kunde påskdagen betraktas som förberedelsedagen vid påsken i den bemärkelsen att det var förberedelsedagen för det osyrade brödets högtid, som började dagen därpå och varade i sju dagar. Eftersom dagarna låg så nära varandra kallades ibland hela perioden för en enda högtid, ”påsk”. (Lu 22:1) Dagen efter den 14 nisan var alltid en sabbatsdag, oavsett vilken veckodag den inföll på. (3Mo 23:5–7) Men år 33 v.t. sammanföll den 15 nisan med en vanlig sabbat, och en sådan dag kallades ”en stor sabbat”, eller en dubbel sabbat. (Se studienot till Joh 19:31.)

omkring sjätte timmen: Dvs. ca kl. 12. (I studienoten till Mk 15:25 ges en förklaring till det som kan verka vara en motsägelse mellan den här skildringen och den i Markus, där det sägs att Jesus hängdes på pålen ”vid tredje timmen”.)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

Han fick själv bära tortyrpålen: Enligt skildringen i Johannes fick Jesus själv bära tortyrpålen. Men i de andra tre evangelieskildringarna (Mt 27:32; Mk 15:21; Lu 23:26) sägs det att Simon från Kyrene tvingades till tjänst och fick bära tortyrpålen till avrättningsplatsen. Skildringen i Johannes är på vissa ställen komprimerad, och ofta upprepar han inte det som nämns i de andra evangelierna. Han nämnde därför inte att Simon tvingades bära tortyrpålen.

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

Huvudskalleplatsen: Det grekiska uttrycket Kranịou Tọpon är en återgivning av det hebreiska ordet Golgota. (Se studienot till Golgota i den här versen. Läs mer om vad hebreiska syftar på i de kristna grekiska skrifterna i studienot till Joh 5:2.)

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Jämför Dom 9:53; 2Ku 9:35; 1Kr 10:10, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas, men en del menar att den kan ha legat där Heliga gravens kyrka ligger i dag. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

latin: Det här är enda gången språket latin uttryckligen nämns i Bibeln. På Jesus tid var latin det språk som de romerska myndigheterna i Israel använde. Det förekom på officiella inskrifter, men det var inte det språk människor i allmänhet talade. Det talades flera språk i samhället, vilket förklarar varför anslaget som Pilatus satte upp ovanför Jesus Kristus när han avrättades, som omtalas i Joh 19:19, var på det officiella språket latin, men även på hebreiska och grekiska (koiné). Det finns flera ord och uttryck i de kristna grekiska skrifterna som kommer från latinet. (Se Ordförklaringar under ”Latin”; ”Introduktion till Markus”.)

delade de upp hans ytterkläder: Skildringen i Joh 19:23, 24 innehåller detaljer som inte nämns i Matteus, Markus och Lukas. Tillsammans målar de fyra evangelierna upp följande bild: romerska soldater kastade tydligtvis inte bara lott om hans ytterkläder, utan också om hans innerklädnad. De delade upp hans ytterkläder ”i fyra delar, en åt varje soldat”, och kastade lott om dem. Men de ville inte riva sönder hans innerklädnad utan kastade lott om hela plagget. Lottkastningen var en uppfyllelse av Ps 22:18. Tydligen var det vanligt att skarprättarna behöll offrens kläder. De klädde alltså av förbrytarna innan de avrättades, något som gjorde avrättningen ännu mer förödmjukande.

tog de hans ytterkläder och delade upp dem: Se studienot till Mt 27:35.

Salome: Troligen från ett hebreiskt ord som betyder ”frid (fred)”. Salome var en lärjunge till Jesus. När man jämför Mt 27:56 med Mk 3:17 och 15:40 verkar det som att Salome var mamma till apostlarna Jakob och Johannes. När Matteus talar om ”Sebedeus söners mor” talar Markus om ”Salome”. En jämförelse med Joh 19:25 pekar dessutom på att Salome möjligen var köttslig syster till Maria, Jesus mamma. I så fall var Jakob och Johannes kusiner till Jesus. Av Mt 27:55, 56, Mk 15:41 och Lu 8:3 framgår det även att Salome var en av de kvinnor som följde Jesus och använde det de ägde för att hjälpa honom.

hans moster: Se studienot till Mk 15:40.

Klopas: Det här är enda gången detta namn nämns i Bibeln. Många forskare menar att Klopas är samma person som den Alfeus som nämns i Mt 10:3; Mk 3:18; Lu 6:15 och Apg 1:13. Det finns flera exempel i Bibeln som visar att det inte var ovanligt att någon hade två namn. (Jämför Mt 9:9; 10:2, 3; Mk 2:14.)

den som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den som Jesus älskade”. Det här är första tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Ett skäl till det är att aposteln Johannes inte nämns vid namn i det här evangeliet (däremot nämns ”Sebedeus söner” i Joh 21:2). Ytterligare ett skäl är det som sägs i Joh 21:20–24, där uttrycket ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” används om Johannesevangeliets skribent. Dessutom sa Jesus om den aposteln: ”Om jag vill att han ska vara kvar här tills jag kommer, så är det inget du behöver tänka på.” Det antyder att lärjungen som Jesus talar om skulle leva längre än Petrus och de andra apostlarna, och den beskrivningen stämmer på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh Titel och Joh 1:6; 21:20.)

den lärjunge han var särskilt fäst vid: Eller ”den lärjunge som han älskade”. Det här är det andra tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att den här lärjungen är aposteln Johannes. (Se studienot till Joh 13:23.)

den som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den som Jesus älskade”. Det här är första tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Ett skäl till det är att aposteln Johannes inte nämns vid namn i det här evangeliet (däremot nämns ”Sebedeus söner” i Joh 21:2). Ytterligare ett skäl är det som sägs i Joh 21:20–24, där uttrycket ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” används om Johannesevangeliets skribent. Dessutom sa Jesus om den aposteln: ”Om jag vill att han ska vara kvar här tills jag kommer, så är det inget du behöver tänka på.” Det antyder att lärjungen som Jesus talar om skulle leva längre än Petrus och de andra apostlarna, och den beskrivningen stämmer på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh Titel och Joh 1:6; 21:20.)

sa han till lärjungen: ”Se! Din mor!”: Jesus kärlek och omtanke fick honom att överlåta ansvaret för sin mor, Maria, (som tydligtvis hade blivit änka) till aposteln Johannes, som han var särskilt fäst vid. (Se studienot till Joh 13:23.) Jesus ville framför allt att Marias andliga behov skulle tillgodoses, inte bara hennes fysiska och materiella. Aposteln Johannes var troende, men det är osäkert om Jesus halvbröder var troende vid det här tillfället. (Mt 12:46–50; Joh 7:5)

surt vin: Eller ”vinäger”. Syftar troligen på ett tunt, beskt eller surt vin som på latin kallades acetum (ättika). Man kunde späda ut det med vatten, och då kallades det posca. Detta var en billig dryck som fattiga människor, däribland romerska soldater, drack för att släcka törsten. Här används det grekiska ordet ọxos, och samma ord förekommer i den grekiska Septuaginta i Ps 69:21 när det förutsägs att Messias skulle få ”ättika” att dricka.

surt vin: Se studienot till Mt 27:48.

isopstjälk: Det grekiska ordet hỵssōpos, som traditionellt har återgetts med ”isop”, förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Heb 9:19. Forskare har olika uppfattningar om vilken växt som åsyftas i Joh 19:29. En del menar att det syftar på den växt som vanligtvis omtalas som ”isop” i de hebreiska skrifterna, som kan ha varit ett slags mejram (Origanum maru; Origanum syriacum). (3Mo 14:2–7; 4Mo 19:6, 18; Ps 51:7) Israeliterna använde isop i Egypten för att stänka påskoffrets blod på de båda dörrposterna och på bjälken ovanför dörren på deras hus. (2Mo 12:21, 22) En del menar därför att den här växten kan ha funnits till hands när Jesus avrättades, eftersom den hade använts under påskfirandet. Andra menar att en mejramstjälk inte är tillräckligt kraftig eller lång för att hålla upp en svamp indränkt med vin mot Jesus mun. En del menar att det kan ha varit ett knippe mejram som man hade fäst på en stav och sedan höll mot Jesus mun. Det skulle stämma med parallellskildringarna i Mt 27:48 och Mk 15:36, där det sägs att svampen som var indränkt med surt vin sattes på ”en stav”.

gav upp andan: Eller ”slutade andas”, ”överlämnade sin ande”. Det grekiska ordet pneuma kan här avse ”andedräkt” och ”livskraft”. Detta stöds av att det grekiska verbet ekpnẹō (ordagrant ”andas ut”) används i parallellskildringarna i Mk 15:37 och Lu 23:46 (där det återges med ”dog” eller, som i studienoten, ”drog ... sitt sista andetag”). En del menar att det grekiska ord som återges med ”gav upp” betyder att Jesus frivilligt slutade kämpa för att hålla sig vid liv, eftersom allt hade fullbordats. ”Han gav sitt liv” villigt. (Jes 53:12; Joh 10:11)

förberedelsedag: Dagen före den vanliga sabbaten. Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Mk 15:42; se Ordförklaringar.) Enligt den mosaiska lagen fick döda kroppar ”inte hänga kvar på pålen över natten”, utan kropparna skulle begravas ”samma dag”. (5Mo 21:22, 23; jämför Jos 8:29; 10:26, 27.)

en stor sabbat: Den 15 nisan, dagen efter påsken, var alltid en sabbatsdag, oavsett vilken veckodag den inföll på. (3Mo 23:5–7) Men när den här speciella sabbaten sammanföll med den vanliga sabbaten (den judiska veckans sjunde dag, som sträcker sig från solnedgången på fredag till solnedgången på lördag) kallades den dagen ”en stor sabbat”. Dagen efter att Jesus dog var en sådan ”stor sabbat”. Det enda året från år 31 till år 33 v.t. då den 14 nisan inföll på en fredag var år 33 v.t. Detta stöder slutsatsen att Jesus dog den 14 nisan år 33 v.t.

krossa benen: På latin heter detta crurifragium. Det var en brutal teknik, som man vid detta tillfälle troligtvis använde för att påskynda döden. Den som hängde på pålen hade svårt att andas. Om hans ben krossades skulle han inte kunna sträcka på sig, och trycket över hans lungor ledde då till att han kvävdes till döds.

Guds lamm: Sedan Jesus hade blivit döpt och blivit frestad av djävulen i vildmarken introducerade Johannes döparen honom som ”Guds lamm”. Detta uttryck förekommer bara här och i Joh 1:36. (Se Tillägg A7.) Det är lämpligt att likna Jesus vid ett lamm. Gång på gång sägs det i Bibeln att man offrade får för att få förlåtelse för synder och kunna närma sig Gud. Detta pekade fram emot att Jesus skulle offra sitt fullkomliga människoliv för mänskligheten. Uttrycket ”Guds lamm” kan anspela på flera avsnitt i de inspirerade skrifterna. Johannes döparen var väl insatt i de hebreiska skrifterna, och han kan mycket väl ha haft ett eller flera av följande offerdjur i tankarna: den bagge som Abraham offrade i stället för sin son Isak (1Mo 22:13), det påskalamm som israeliterna slaktade i Egypten för att kunna bli räddade (2Mo 12:1–13) eller det bagglamm som offrades på Guds altare i Jerusalem varje morgon och kväll (2Mo 29:38–42). Johannes kan också ha tänkt på Jesajas profetia, där Jehova talar om sin ”tjänare” som ”fördes bort som ett får för att slaktas”. (Jes 52:13; 53:5, 7, 11) När aposteln Paulus skrev sitt första brev till korinthierna talade han om Jesus som ”vårt påskalamm”. (1Kor 5:7) Aposteln Petrus skrev om ”Kristus dyrbara blod”, som var som ”blodet från ett lamm utan fel eller defekter”. (1Pe 1:19) Och i Uppenbarelseboken omtalas den uppväckte Jesus mer än 25 gånger som ”lammet”. (Några exempel finns i Upp 5:8; 6:1; 7:9; 12:11; 13:8; 14:1; 15:3; 17:14; 19:7; 21:9; 22:1.)

krossa benen: På latin heter detta crurifragium. Det var en brutal teknik, som man vid detta tillfälle troligtvis använde för att påskynda döden. Den som hängde på pålen hade svårt att andas. Om hans ben krossades skulle han inte kunna sträcka på sig, och trycket över hans lungor ledde då till att han kvävdes till döds.

Inget ben ska krossas på honom: Det här är ett citat från Ps 34:20. När Jehova instiftade påsken befallde han beträffande lammet (eller killingen) som slaktades den kvällen: ”Ni får inte krossa något ben på djuret.” (2Mo 12:46; 4Mo 9:12) Paulus kallade Jesus ”vårt påskalamm”, och enligt mönstret och profetian i Ps 34:20 krossades inget av Jesus ben. (1Kor 5:7; se studienot till Joh 1:29.) Det blev som det var förutsagt, trots att det tydligtvis var vanligt att romerska soldater krossade benen på dem som avrättades på en påle, troligtvis för att de skulle dö fortare. (Se studienot till Joh 19:31.) Soldaterna krossade benen på de två brottslingarna som hängde bredvid Jesus, men när de såg att Jesus redan hade dött krossade de inte hans ben. Men en av soldaterna ”stack ett spjut i sidan på honom”. (Joh 19:33, 34)

Josef: Evangelieskribenternas personligheter framkommer av vilka detaljer de väljer att berätta om Josef. Skatteindrivaren Matteus skriver att Josef var rik. Markus, som riktade sig till romarna, skriver att han var ”en ansedd medlem av Rådet” som ”väntade på Guds rike”. Lukas, den medkännande läkaren, skriver att han var ”en god och rättfärdig man” som inte hade röstat till stöd för Rådets handlingar mot Jesus. Johannes är den ende som berättar att han ”var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Mt 27:57–60; Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

Arimatea: Namnet på den här staden kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”höjd”. I Lu 23:51 blir Arimatea omtalat som ”en stad i Judeen”. (Se Tillägg B10.)

judarna: I Johannesevangeliet kan detta ord ha flera olika betydelser beroende på sammanhanget. Det kan syfta på judar i allmänhet, på dem som bodde i Judeen eller på dem som bodde i eller i närheten av Jerusalem. Men ordet kan även ha en mer specifik betydelse och syfta på judar som var mycket noga med att följa människogjorda traditioner som var förknippade med Moses lag och som ofta gick stick i stäv med andan i lagen. (Mt 15:3–6) De som gick i spetsen för dessa judar var de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna som var fientligt inställda till Jesus. I det här avsnittet och några andra verser i Joh kapitel 7 där detta ord förekommer visar sammanhanget att det syftar på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Joh 7:13, 15, 35a; se Ordförklaringar under ”Jude”.)

Josef: Se studienot till Mk 15:43.

Arimatea: Se studienot till Mt 27:57.

judarna: Syftar tydligtvis på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

Nikodemos: En farisé och en av judarnas styresmän, dvs. en medlem av Sanhedrin. (Se Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.) Namnet Nikodemos betyder ”folkbesegrare”. Det var ett vanligt grekiskt namn som även en del judar bar. Nikodemos nämns bara i Johannesevangeliet (Joh 3:4, 9; 7:50; 19:39), och Jesus kallar honom ”lärare för Israel” i Joh 3:10. (Se studienot till Joh 19:39.)

Nikodemos: Det är bara Johannes som nämner att Nikodemos hjälpte Josef från Arimatea att förbereda Jesus kropp för begravning. (Se studienot till Joh 3:1.)

en blandning: I en del handskrifter står det ”en rulle”, men lydelsen i huvudtexten har starkare stöd i tidiga, väl ansedda handskrifter.

myrra: Se Ordförklaringar.

aloe: Namnet på ett träslag som innehåller ett välluktande eller aromatiskt ämne som på Bibelns tid användes som parfym. (Ps 45:8; Ord 7:17; HV 4:14) Den aloe som Nikodemos kom med var sannolikt samma produkt som den som omtalas i de hebreiska skrifterna. I samband med att man gjorde i ordning döda kroppar för begravning använde man aloe i pulverform tillsammans med myrra, möjligtvis för att dölja lukten av förruttnelse. De flesta kommentatorer anser att det aloeträd som omtalas i Bibeln är Aquilaria agallocha, som ibland kallas örnträd och som nu huvudsakligen växer i Indien och kringliggande områden. Trädet kan bli över 30 m högt. Stammens och grenarnas inre ved, kärnveden, är genomdränkt av kåda och en doftande olja, som man utvinner den högt värderade parfymen ur. Eftersom vällukten uppenbarligen är störst när träet murknar, gräver man ibland ner det för att påskynda nedbrytningsprocessen. Det maldes ner till ett pulver och såldes sedan som ”aloe”. Somliga förbinder ordet ”aloe” i det här bibelstället med den liljeväxt som nu bär det botaniska namnet Aloe vera. Den används inte i första hand som doftämne, utan inom läkekonsten.

pund: Det grekiska ordet lịtra (singular) likställs i allmänhet med det romerska pundet (latin: libra), alltså 327 g. Blandningen som nämns här vägde i så fall omkring 33 kg. (Se Tillägg B14.)

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

grav: Eller ”minnesgrav”. (Se studienot till Mt 27:60.)

Media

Hälben genomborrat av en spik
Hälben genomborrat av en spik

Detta är ett fotografi av en avgjutning av ett mänskligt hälben genomborrat av en 11,5 cm lång järnspik. Originalet hittades 1968 vid en utgrävning i norra Jerusalem och är daterat till romartiden. Detta arkeologiska fynd visar att spikar tydligtvis användes vid avrättningar för att fästa personer vid träpålar. Det kan ha varit med hjälp av liknande spikar som romerska soldater fäste Jesus Kristus vid pålen. Denna artefakt hittades i en låda av sten, ett ossuarium, där man lade benen från en avliden person sedan kroppen hade förmultnat. Detta visar att även någon som avrättats på en påle kunde få en begravning.

Isop i Bibeln
Isop i Bibeln

Det hebreiska och grekiska ord som har översatts med ”isop” i många bibelöversättningar (hebreiska: ’ezọ̄v; grekiska: hỵssōpos) kan omfatta flera olika växtarter. På bilden visas ett slags mejram (Origanum maru; Origanum syriacum), den växt som många forskare anser att det hebreiska uttrycket syftar på. Den tillhör familjen kransblommiga växter och är mycket vanlig i Mellanöstern. Under gynnsamma förhållanden kan den bli 50–90 cm hög. I Bibeln förknippas ofta isop med renhet. (2Mo 12:21, 22; 3Mo 14:2–7; 4Mo 19:6, 9, 18; Ps 51:7) I de kristna grekiska skrifterna nämns isop bara två gånger. I Heb 9:19 beskrivs det hur det gick till när lagförbundet ingicks, och i det sammanhanget syftar tydligtvis isop på samma växt som nämns i de hebreiska skrifterna. I Joh 19:29 står det att man satte en svamp indränkt med vin ”på en isopstjälk” och höll den mot Jesus mun. Forskare är inte helt eniga om vilken växt som det grekiska ordet hỵssōpos syftar på i det här sammanhanget. Eftersom mejram kanske inte hade en tillräckligt lång stjälk för att nå till Jesus mun, menar en del att det syftar på en växt med längre stjälk, möjligen ett slags durra (Sorghum vulgare). Andra tror att isopen i det här fallet ändå var mejram. De menar att man kan ha fäst en knippe mejram på den ”stav” som nämns av både Matteus och Markus. (Mt 27:48; Mk 15:36)

Romerskt spjut
Romerskt spjut

Romerska soldater bar vanligtvis ett långt kast- eller stångvapen. Det romerska pilum (1) var utformat för att tränga in i målet. Spjutet var tungt, och det begränsade hur långt man kunde kasta det, men tyngden gjorde att det kunde genomborra en rustning eller sköld. Det finns belägg för att romerska legionärer ofta bar ett sådant spjut. Enklare spjut (2) hade ett träskaft med järnspets. Fotsoldaterna i den romerska arméns hjälptrupper bar ibland ett eller flera spjut av den här typen. Man vet inte vilket slags spjut som användes när soldaten stack ett spjut i sidan på Jesus kropp.

Gravkammare
Gravkammare

Judarna brukade begrava de döda i grottor eller i gravkammare som huggits ut i klippor. Förutom kungagravar brukade gravarna ligga utanför städerna. De judiska gravar som man har funnit är anmärkningsvärt enkla. En anledning kan vara att judarnas tillbedjan inte tillät dem att vörda de döda, och judarna trodde inte heller att de döda var medvetna och levde vidare i en andevärld.