Johannesevangeliet 2:1–25

2  Två dagar senare hölls ett bröllop i Kana+ i Galileen, och Jesus mor var där.  Jesus och hans lärjungar var också bjudna på bröllopet.  När vinet höll på att ta slut sa Jesus mor till honom: ”De har inget vin.”  Men Jesus sa till henne: ”Varför ska vi bekymra oss om det? Min tid har inte kommit än.”  Hon sa till dem som passade upp: ”Gör precis som han säger till er.”  Det fanns sex vattenkrukor av sten där, i enlighet med judarnas reningsföreskrifter.+ Var och en av dem rymde två eller tre mått.  Jesus sa till dem: ”Fyll krukorna med vatten.” Så de fyllde dem till brädden.  Sedan sa han: ”Ös upp lite och ge det till ledaren för festen.” Då gjorde de det.  Ledaren för festen smakade på vattnet, som nu hade förvandlats till vin. Och eftersom han inte visste varifrån det kom (men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet) kallade han på brudgummen 10  och sa: ”Alla andra sätter fram det fina vinet först och väntar tills folk är berusade innan de sätter fram det sämre. Men du har sparat det fina vinet ända till nu.” 11  Jesus gjorde detta i Kana i Galileen som det första av alla sina underverk. Han uppenbarade sin storhet,+ och lärjungarna trodde på honom. 12  Sedan gick han ner till Kapernaum+ tillsammans med sin mor, sina bröder+ och sina lärjungar, men de stannade bara några dagar. 13  Eftersom judarnas påsk+ närmade sig gick Jesus upp till Jerusalem. 14  I templet såg han dem som sålde nötboskap, får och duvor+ och dem som satt där och växlade pengar. 15  Han gjorde en piska av rep och drev ut försäljarna ur templet tillsammans med deras får och boskap, och han slog ut växlarnas pengar och välte deras bord.+ 16  Och han sa till dem som sålde duvor: ”Ta bort allt det här! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!”+ 17  Hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: ”Jag ska brinna av hängivenhet för ditt hus.”+ 18  Det fick judarna att fråga: ”Vilket tecken kan du göra+ som bevisar att du har rätt att göra detta?” 19  Jesus svarade: ”Riv ner det här templet, så ska jag bygga upp det på tre dagar.”+ 20  Då sa judarna: ”Det tog 46 år att bygga det här templet, och du säger att du ska bygga upp det på tre dagar?” 21  Men templet han syftade på var hans kropp.+ 22  Och när han hade blivit uppväckt från de döda kom hans lärjungar ihåg att han brukade säga detta,+ och de trodde på det Skriften sa och det Jesus hade sagt. 23  När han var i Jerusalem under påskhögtiden började många tro på honom när de såg alla underverk han gjorde.+ 24  Men Jesus anförtrodde sig inte åt dem, eftersom han visste hur de var 25  och ingen behövde förklara något om människan för honom. Han kunde nämligen se människors inre.+

Fotnoter

Studienoter

Kana: Namnet kommer förmodligen från det hebreiska ordet qanẹh, ”vass(rör)”. Kana kan därför betyda ”plats med vassrör”. Det är bara Johannes som nämner den här staden, och han kallar den alltid för Kana i Galileen (Joh 2:11; 4:46; 21:2), förmodligen för att skilja den från Kana (hebreiska: Qanạh) i Asers område (Jos 19:24, 28). Många forskare menar att Kana i Galileen låg vid Khirbat Qana. Där finns det ruiner av en gammal by uppe på en höjd i norra änden av en dal som heter Bet Netofa (al-Battuf), ca 13 km norr om Nasaret. På arabiska kallas platsen fortfarande för Qana al-Jalil, som betyder Kana i Galileen. På en sank slätt i närheten finns det mycket vass, och det gör namnet Kana mycket passande. Här har man hittat rester av gamla cisterner och vad man tror är ruiner av en synagoga (daterad till slutet av det första århundradet eller till det andra århundradet v.t.). Man har också hittat lerskärvor och mynt som man tror är från det första århundradet v.t. Enligt den kyrkliga traditionen identifieras Kana med Kafr Kanna, en stad som ligger 6,5 km nordöst om Nasaret. Den uppfattningen kommer möjligen av att Kafr Kanna är lätt att nå för pilgrimer från Nasaret. Men språkligt sett verkar det inte finnas något som talar för att staden ska förbindas med det Kana i Galileen som nämns i Bibeln.

Varför ska vi bekymra oss om det?: När Maria sa till Jesus: ”De har inget vin” (Joh 2:3), så menade hon egentligen att han borde göra något åt det. Detta är anmärkningsvärt, för Jesus hade ännu inte utfört något underverk. När Jesus svarade sa han ordagrant: ”Vad för mig och för dig?” Detta var ett semitiskt idiom som användes när man invände mot något, och innebörden varierar beroende på sammanhanget. Ibland kunde det uttrycka fientlighet och avståndstagande (Mt 8:29; Mk 1:24; 5:7; Lu 4:34; 8:28), men i det här fallet verkar det vara en försiktig protest. (I de hebreiska skrifterna finns det flera exempel på tillfällen då detta idiom används i den mildare betydelsen, t.ex. i 2Sa 16:9, 10 och 1Ku 17:18, not.) Det Jesus sedan sa antyder varför han tvekade: Min tid har inte kommit än. Men Jesus svar på hennes förslag kan inte ha indikerat att han var emot att hjälpa till med tanke på Marias reaktion i vers 5.

bekymra oss om det?: Eller ”bekymra oss om det, kvinna?” Det var inte bara sin mor som Jesus tilltalade ”kvinna” (Joh 4:21, ordagrant ”Tro mig, kvinna”), och detta ansågs tydligen vara ett artigt tilltal i många sammanhang (Mt 15:28, ordagrant ”Kvinna, du har stark tro”). Det uppfattades inte på något sätt som oförskämt, ovänligt eller respektlöst. Både änglar och den uppväckte Jesus tilltalade Maria Magdalena på detta sätt när hon stod och grät vid Jesus grav. I en sådan situation är det helt otänkbart att de skulle ha uttryckt sig på ett sätt som uppfattades som hårt eller respektlöst. (Joh 20:13, 15, ordagrant ”Kvinna, varför gråter du?”) Jesus älskade sin mor, och när han hängde på tortyrpålen såg han därför till att aposteln Johannes, hans älskade vän, tog hand om henne. Vid det tillfället tilltalade han sin mor med ordet ”kvinna”. (Joh 19:26, ordagrant ”Kvinna, se!”) Jesus gjorde denna anordning därför att Skrifterna sa att man skulle respektera sin far och sin mor. (2Mo 20:12; 5Mo 5:16; Mt 15:4) Flera referensverk bekräftar att ”kvinna” kunde vara ett artigt tilltal som vittnade om uppskattning.

mått: Många bibelkommentatorer menar att det mått som nämns här (grekiska: metrētẹ̄s) motsvarar det hebreiska batmåttet. Man har funnit lerskärvor med texten ”bat” skriven med gammalhebreiska bokstäver, och utifrån dessa skärvor anser vissa kommentatorer att en bat är omkring 22 liter. (1Ku 7:26; Esr 7:22; Hes 45:14) Om det stämmer kunde var och en av vattenkrukorna rymma mellan 44 och 66 liter, och de sex krukorna tillsammans mellan 260 och 390 liter. Men andra kommentatorer menar att det som avses här är ett större grekiskt mått (upp till 40 liter). (Se Tillägg B14.)

som det första av alla sina underverk: När Jesus förvandlade vatten till fint vin utförde han sitt första underverk, eller ordagrant ”tecken”. Det är bara Johannes som berättar om denna händelse.

kejsar Tiberius 15:e regeringsår: Kejsar Augustus dog den 17 augusti år 14 v.t. (enligt den gregorianska kalendern). Den 15 september lät Tiberius den romerska senaten utropa honom till kejsare. Om hans regeringsår började räknas från Augustus död, sträcker sig hans 15:e år från augusti år 28 till augusti år 29. Om man räknar från den tidpunkt när han officiellt utropades till kejsare, sträcker sig hans 15:e år från september år 28 till september år 29. Johannes började tydligen sin tjänst på våren (avser våren på norra halvklotet) år 29, vilket inföll under Tiberius 15:e regeringsår. Då var Johannes omkring 30 år, den ålder när de levitiska prästerna började sin tjänst vid templet. (4Mo 4:2, 3) När Jesus blev döpt av Johannes och ”började sin tjänst” var även han ”omkring 30 år”, enligt Lu 3:21–23. Jesus dog under vårmånaden nisan, så hans tre och ett halvt år långa tjänst började av allt att döma på hösten, någonstans kring månaden etanim (september/oktober). Johannes var troligen sex månader äldre än Jesus och började tydligtvis sin tjänst sex månader innan Jesus började sin. (Lu, kap. 1) Det är därför rimligt att dra slutsatsen att Johannes började sin tjänst på våren år 29. (Se studienoter till Lu 3:23; Joh 2:13.)

en av judarnas högtider: Johannes specificerar inte vilken högtid det rör sig om, men det finns goda skäl att tro att det är påsken år 31 v.t. Johannes redogörelse är i stort sett kronologisk. Och sammanhanget placerar den här högtiden kort efter att Jesus sa att det var ”fyra månader kvar till skörden”. (Joh 4:35) Skördetiden, och i synnerhet kornskörden, började ungefär vid tiden för påsken (14 nisan). Så det verkar alltså som att Jesus sa detta ungefär fyra månader tidigare, dvs. omkring månaden kislev (november/december). Två andra högtider, invigningshögtiden och purimfesten, inföll under perioden mellan kislev och nisan. Men ingen av de högtiderna krävde att israeliterna skulle bege sig upp till Jerusalem. Av de högtider som krävde att Jesus var i Jerusalem verkar det mest troligt att det är påsken som avses i detta sammanhang. (5Mo 16:16) Det är riktigt att Johannes bara redogör för några få händelser innan nästa påsk nämns (Joh 6:4), men som översikten i Tillägg A7 visar är Johannes skildring av den inledande delen av Jesus tjänst kortfattad. Han utelämnar många händelser som de andra evangelieskribenterna redan hade nämnt. Den omfattande verksamhet som de tre andra evangelierna redogör för stöder slutsatsen att det inföll en påsk mellan de händelser som skildras i Joh 2:13 och Joh 6:4. (Se Tillägg A7 och studienot till Joh 2:13.)

påsken: Avser antagligen påsken år 32 v.t., den tredje påsken under Jesus tjänst på jorden. (Se studienoter till Joh 2:13; 5:1; 11:55 och Tillägg A7.)

påsk: Dvs. påsken år 33 v.t. Detta är tydligtvis den fjärde påsken som nämns i Johannesevangeliet. (Se studienoter till Joh 2:13; 5:1; 6:4.)

påsk: Jesus började sin predikoverksamhet efter sitt dop på hösten år 29 v.t., så den påsk som omtalas här tidigt under hans tjänst måste syfta på den som firades på våren år 30 v.t. (Se studienot till Lu 3:1 och Tillägg A7.) Om man jämför de fyra evangelieskildringarna ser man att det firades fyra påskhögtider under Jesus tjänst på jorden, och därför kan man dra slutsatsen att hans tjänst varade tre och ett halvt år. Matteus, Markus och Lukas (som skrev de så kallade synoptiska evangelierna) nämner bara den sista påsken, då Jesus dog. Johannes skildring nämner uttryckligen tre påskhögtider (Joh 2:13; 6:4; 11:55), och det är högst troligt att en fjärde åsyftas när det talas om ”en av judarnas högtider” i Joh 5:1. Det här exemplet illustrerar värdet av att jämföra evangelieskildringarna för att få en mer fullödig bild av Jesus liv. (Se studienoter till Joh 5:1; 6:4; 11:55.)

templet: Syftar förmodligen på den del av tempelområdet som kallades hedningarnas förgård. (Se Tillägg B11.)

dem som sålde nötboskap, får och duvor: Guds lag krävde att israeliterna frambar offer i templet i Jerusalem, och de som reste dit behövde mat under sin tid där. För en del israeliter var resan till Jerusalem lång, så lagen tillät att de sålde sina grödor och djur och tog med sig pengarna. När de sedan kom till Jerusalem kunde de köpa både offerdjur, till exempel nötboskap, får, getter och duvor, och den mat de behövde. (5Mo 14:23–26) Med tiden började köpmän göra affärer inne på själva tempelområdet och sålde offerdjur där. (Se studienot till templet i den här versen.) En del köpmän utnyttjade tydligtvis folket och tog för mycket betalt.

dem som växlade pengar: Mynt i olika valörer var i omlopp, men när man betalade den årliga tempelskatten eller köpte offerdjur var det bara ett särskilt mynt som kunde användas. Judar som reste till Jerusalem behövde därför växla till sig pengar som accepterades vid templet. Jesus tyckte tydligtvis att penningväxlarna tog ut orimligt höga avgifter och att de i grund och botten bedrev utpressning.

en piska av rep: Det grekiska ordet för ”rep” (schoinịon) kan beteckna ett rep som är tillverkat av vass eller säv eller något annat material. När Jesus använde piskan för att driva ut fåren och boskapen följde naturligtvis försäljarna efter sina djur ut från tempelområdet. I nästa vers, som beskriver hur Jesus befallde männen som sålde duvor att ge sig av, sägs det inget om att han använde en piska, och det tyder på att han inte använde piskan mot försäljarna. Resultatet blev hur som helst att de som utnyttjade den sanna tillbedjan för kommersiella syften tvingades bort från tempelområdet.

drev ut försäljarna ur templet tillsammans med deras får och boskap: Medan Jesus var här på jorden renade han templet i Jerusalem från kommersiell verksamhet vid två tillfällen. Här beskrivs det första tillfället. Det inträffade i samband med påsken år 30 v.t. och Jesus första resa till Jerusalem som Guds smorde son. (Se Tillägg A7.) Den 10 nisan år 33 v.t. renade han templet för andra gången. Detta beskrivs i tre av evangelierna, Matteus (21:12, 13), Markus (11:15–18) och Lukas (19:45, 46). (Se Tillägg A7.)

växlarnas: Se studienot till Mt 21:12.

en marknadsplats: Eller ”en saluhall”. Den grekiska frasen oikon emporịou, som har översatts med ”en marknadsplats”, betyder ”en plats där man bedriver affärer”, ”en marknad”. Det här är enda gången frasen förekommer i de kristna grekiska skrifterna. Försäljningen av offerdjur inne på tempelområdet var en av de viktigaste inkomstkällorna för den främste prästen Hannas förmögna och mäktiga familj.

brinna av hängivenhet för ditt hus: I det här sammanhanget avser det grekiska ordet zẹ̄los ett intensivt, brinnande intresse och engagemang. Det avsnitt i Skrifterna som lärjungarna kom att tänka på finns i Ps 69:9, och där används ett motsvarande hebreiskt substantiv (qin’ạh) som har översatts med ”brinner av hängivenhet”. Det kan förmedla tanken ”att kräva fullständig hängivenhet”, ”att inte tolerera någon rivalitet”. När Jesus såg all den affärsverksamhet som pågick på tempelområdet hade han all anledning att känna sig upprörd, och hans starka hängivenhet drev honom till handling.

Riv ner det här templet, så ska jag bygga upp det på tre dagar: Det är bara Johannes som återger detta uttalande av Jesus. Judarna trodde att han talade om Herodes tempel. Under rättegången mot Jesus citerade hans motståndare detta, men de feltolkade det han hade sagt. (Mt 26:61; 27:40; Mk 14:58) Som det framgår av Joh 2:21 använde Jesus ett bildspråk här. Han jämförde sin kommande död och uppståndelse med att ett tempel kunde rivas ner och byggas upp. Även om Jesus sa ”så ska jag bygga upp det”, så visar Skrifterna tydligt att det var Gud som uppväckte honom. (Apg 10:40; Rom 8:11; Heb 13:20) Jesus blev dödad och sedan uppväckt på tredje dagen (Mt 16:21; Lu 24:7, 21, 46), men då fick han en annan kropp. Den kroppen var inte ett verk av händer, som templet i Jerusalem, utan den var en andlig kropp, ett verk av hans Far. (Apg 2:24; 1Pe 3:18) I Bibeln är det inte ovanligt att ordet ”tempel” används i bildlig bemärkelse om människor. Det var förutsagt att Messias skulle vara ”huvudhörnstenen” (Ps 118:22; Jes 28:16, 17; Apg 4:10, 11), och Paulus och Petrus använde liknande jämförelser om Jesus och hans efterföljare i 1Kor 3:16, 17; 6:19; Ef 2:20 och 1Pe 2:6, 7.

Det tog 46 år att bygga det här templet: Judarna syftar på den ombyggnation av templet som kung Herodes låg bakom. Det första templet i Jerusalem, som Salomo byggde, ödelades av babylonierna år 607 f.v.t. Det återuppbyggdes under Serubbabels ledning efter fångenskapen i Babylon. (Esr 6:13–15; Hag 2:2–4) Enligt Josefus påbörjade Herodes arbetet i sitt 18:e regeringsår. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 380 [xi, 1]) Om man räknar hans regeringstid på samma sätt som judarna hade räknat sina kungars regeringstider, kan arbetet ha påbörjats år 18/17 f.v.t. I själva verket fortsatte arbetet på templet i form av tillbyggnader fram till år 64, bara sex år innan det ödelades.

templet ... var hans kropp: Det aposteln Johannes säger här visar att Jesus använde ett bildspråk. Han jämförde sin kommande död och uppståndelse med att ett tempel kunde förstöras och sedan byggas upp igen.

förstod: Ordagrant ”visste genom sin ande”. Här syftar det grekiska ordet pneuma tydligtvis på Jesus uppfattningsförmåga. I Jes 11:2, 3 sägs det om Messias: ”Jehovas ande ska vila över honom”, och vidare att ”han dömer inte bara efter det han ser”. Därför kunde Jesus förstå vad andra tänkte, hur de resonerade och vilka motiv de hade. (Joh 2:24, 25)

Han kunde nämligen se människors inre: Jesus kunde uppfatta hur människor tänkte och resonerade och vilka motiv de hade. Det var förutsagt att Messias skulle ha den förmågan. Profeten Jesaja hade sagt: ”Jehovas ande ska vila över honom”, och därför skulle han döma ”inte bara efter det han ser”. (Jes 11:2, 3; Mt 9:4; se studienot till Mk 2:8.)

Media

Stenkrukor
Stenkrukor

Bilden visar några stenkrukor från Jerusalem som dateras till det första århundradet. För det mesta var krukor tillverkade av lera (Jes 30:14; Klag 4:2), men i samband med bröllopet i Kana nämner Bibeln krukor av sten. (Joh 2:6) Man har hittat ganska många kärl av sten i Jerusalem. Några menar att judar brukade använda stenkärl eftersom de ansåg att de kärlen inte kunde bli ceremoniellt orena, till skillnad från kärl tillverkade av andra material, till exempel lera. (3Mo 11:33) Det kan förklara varför aposteln Johannes nämner ”judarnas reningsföreskrifter” i samband med vattenkrukor av sten.