Lukasevangeliet 9:1–62

9  Jesus kallade samman de tolv och gav dem makt över demonerna+ och kraft att bota sjukdomar.+  Och han sände ut dem för att förkunna om Guds rike och bota sjuka.  Han sa till dem: ”Ta inte med er något på vägen, varken stav eller matpåse eller bröd eller pengar eller extra kläder.*+  Och när ni blir välkomnade i ett hus ska ni stanna där tills ni går vidare.+  Och om man inte tar emot er ska ni skaka av dammet från era fötter och lämna den staden, för att visa att de har blivit varnade.”*+  Då gav de sig i väg och gick från by till by, och de förkunnade de goda nyheterna överallt och botade sjuka.+  Landsdelshärskaren Herodes fick höra talas om allt som hände, och han visste inte vad han skulle tro, för några sa att det var Johannes som hade blivit uppväckt från de döda.+  Andra sa att det var Elia som hade visat sig, men vissa påstod att det var någon av de forntida profeterna som hade uppstått.+  Herodes sa: ”Johannes har jag halshuggit,+ så vem är det alla pratar om?” Därför försökte han få träffa Jesus.+ 10  När apostlarna kom tillbaka berättade de för Jesus vad de hade uträttat.+ Då tog han med sig dem och drog sig undan till en stad som heter Betsaida.+ 11  Men när folket fick reda på det följde de efter, och han tog villigt emot dem och berättade om Guds rike, och han botade dem som var sjuka.+ 12  När dagen började lida mot sitt slut kom de tolv fram till honom och sa: ”Skicka i väg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna i närheten och skaffa sig lite mat och få logi för natten. För den här platsen ligger ödsligt till.”+ 13  Men han sa: ”Nej, ni kan väl ge dem något att äta.”+ De svarade: ”Vi har ju bara fem bröd och två fiskar. I så fall måste vi själva gå och köpa mat åt alla.” 14  Det var faktiskt omkring 5 000 män samlade där. Men han sa till lärjungarna: ”Be dem att sätta sig i grupper med ungefär 50 i varje.” 15  Då gjorde de det, och alla satte sig ner. 16  Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och bad en bön.* Han bröt bröden i bitar, och så gav han brödet och fiskarna till lärjungarna, som fick dela ut det till folket. 17  Alla åt och blev mätta, och de samlade ihop det som blev över, och det blev 12 fulla korgar.+ 18  Längre fram, när han var för sig själv och bad, kom lärjungarna till honom.* Han frågade dem: ”Vem säger folk att jag är?”+ 19  De svarade: ”Johannes döparen, men andra säger Elia, och några säger att en av de forntida profeterna har uppstått.”+ 20  ”Ni då”, sa Jesus, ”vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Guds Messias.”+ 21  Då sa han bestämt till dem att inte föra det vidare till någon.+ 22  Han fortsatte: ”Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste, de främsta prästerna och de skriftlärda och bli dödad+ och uppväckt på tredje dagen.”+ 23  Sedan sa han till alla: ”Om någon vill bli min efterföljare ska han säga nej till sig själv+ och lyfta upp sin tortyrpåle varje dag och alltid följa mig.+ 24  För den som försöker rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska rädda det.+ 25  Och vad har man för glädje av att vinna hela världen om man mister sig själv och går under?+ 26  Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för när han kommer i sin och sin Fars och de heliga änglarnas strålande prakt.+ 27  Men jag säger er att några av dem som står här faktiskt inte ska dö förrän de har sett Guds rike.”+ 28  Omkring åtta dagar efter att han hade sagt detta tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.+ 29  Och medan han bad förändrades hans ansikte, och hans kläder blev bländande vita.* 30  Plötsligt stod det två män där och samtalade med honom. Det var Mose och Elia. 31  Det strålade om dem, och de började tala om hans bortgång, som skulle fullbordas i Jerusalem.+ 32  Petrus och de som var med honom var mycket dåsiga, men när de vaknade till ordentligt såg de Jesus strålande prakt+ och de båda männen som stod tillsammans med honom. 33  När de båda männen var på väg att lämna Jesus sa Petrus: ”Lärare, vi vill gärna stanna kvar här. Vi kan väl göra tre hyddor: en till dig, en till Mose och en till Elia?” Men han förstod inte riktigt vad han själv sa. 34  Medan han fortfarande pratade bildades ett moln som täckte dem,+ och när de sveptes in i molnet blev de rädda. 35  Då hördes en röst+ ur molnet som sa: ”Det här är min son, som jag har utvalt.+ Lyssna på honom.”+ 36  När rösten hördes såg de att Jesus var ensam. Och de berättade inte för någon vad de hade sett+ utan höll det för sig själva en tid. 37  Nästa dag när de kom ner från berget möttes han av en stor folkskara.+ 38  Och en man ropade: ”Lärare! Snälla, hjälp min son, för han är den ende jag har.+ 39  En ande brukar angripa honom så att han skriker och får kramper och tuggar fradga. Och anden gör honom helt mörbultad innan den motvilligt lämnar honom.+ 40  Jag bad dina lärjungar att driva ut den, men de kunde inte det.” 41  Jesus sa: ”Denna fördärvade* generation utan tro!+ Hur länge ska jag behöva vara kvar hos er och stå ut med er? Hämta din son.”+ 42  När pojken var på väg fram till Jesus kastade demonen omkull honom och gav honom våldsamma kramper. Men Jesus gav den orena anden en befallning, och pojken blev frisk, och sedan lämnade han över pojken till hans far. 43  Alla blev mycket imponerade av Guds väldiga kraft.+ Medan alla var helt tagna av det han gjorde sa han till lärjungarna: 44  ”Lyssna noga och kom ihåg det jag säger, för Människosonen ska överlämnas i fiendens* händer.”+ 45  Men de förstod inte vad han menade. Nej, det doldes för dem för att de inte skulle förstå det, och de vågade inte fråga vad det betydde. 46  Då började de diskutera vem av dem som var störst.+ 47  Jesus, som visste hur de tänkte, kallade till sig ett litet barn som fick ställa sig bredvid honom. 48  Han sa till dem: ”Den som tar emot det här lilla barnet för min skull,* han tar också emot mig, och den som tar emot mig, han tar också emot honom som har sänt mig.+ För den som uppför sig som en av de mindre bland er, han är stor.”+ 49  Då sa Johannes: ”Lärare, vi såg en som drev ut demoner med hjälp av ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte är en av oss.”*+ 50  Men Jesus sa till honom: ”Försök inte hindra honom, för den som inte är emot er, han är för er.” 51  Nu närmade sig tiden för Jesus att tas upp till himlen,+ och han var fast besluten* att gå till Jerusalem.+ 52  Därför sände han i väg några män som skulle göra förberedelser för honom. De gav sig av och gick in i en samarisk by, 53  men där vägrade man att ta emot honom,+ eftersom han skulle till Jerusalem. 54  När lärjungarna Jakob och Johannes+ såg det sa de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen och förinta dem?”+ 55  Men han vände sig om och tillrättavisade dem. 56  Efter det gick de till en annan by. 57  När de gick där på vägen sa någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.”+ 58  Men Jesus sa: ”Rävarna har sina lyor, och himlens fåglar har sina bon, men Människosonen har inget hem han kan kalla sitt eget.”*+ 59  Sedan sa han till en annan: ”Bli min efterföljare.” Mannen sa: ”Herre, jag vill bara begrava min far först.”+ 60  ”Låt de döda+ begrava sina döda”, svarade han. ”Men gå du och förkunna Guds rike vitt och brett.”+ 61  Och en annan sa: ”Jag ska följa dig, herre, men först vill jag ta farväl av dem där hemma.” 62  Jesus sa till honom: ”Den som har börjat plöja och tittar på det som ligger bakom honom+ passar inte för Guds rike.”+

Fotnoter

Eller ”två klädnader”.
Eller ”som ett vittnesbörd mot dem”.
Eller ”välsignade dem”.
Eller möjligen ”var lärjungarna tillsammans med honom”.
Eller ”blixtrande vita”.
Eller ”perversa”.
Eller ”människors”.
Eller ”i mitt namn”.
Eller ”inte följer dig som vi”.
Ordagrant ”vände sitt ansikte mot”.
Ordagrant ”ingenstans att vila sitt huvud”.

Studienoter

sandaler: Det verkar som att detta syftar på ett extra par, för Jesus sa att de inte skulle ta med sig sandaler. Det var vanligt att man tog med ett extra par sandaler på en lång resa, eftersom sulorna på det ena paret skulle kunna slitas ut eller remmarna skulle kunna gå sönder. När Jesus gav liknande anvisningar vid ett tidigare tillfälle sa han att lärjungarna skulle ”ha sandaler sig”, alltså det par som de brukade använda. (Mk 6:8, 9) Och som det står i Mt 10:9, 10 sa han till dem att inte ”skaffa” sandaler, dvs. inte skaffa fler par än det par som de redan hade på sig.

Ta inte med er något på vägen: När Jesus sände ut sina apostlar på en predikotur för att ”förkunna om Guds rike” (Lu 9:2), gav han dem anvisningar om hur de skulle utföra det här mycket viktiga arbetet. De här anvisningarna finns med i alla de tre synoptiska evangelierna. (Mt 10:8–10; Mk 6:8, 9; Lu 9:3) Ordalydelserna skiljer sig åt en aning, men anvisningarna i alla tre evangelierna går ut på att apostlarna inte skulle låta sig distraheras genom att ta med sig något extra, eftersom Jehova skulle se till att de fick vad de behövde. Alla tre skildringarna nämner att apostlarna inte skulle ”skaffa sig” eller ”ta med sig” extra kläder, eller ”två klädnader” (fotnot). De skulle alltså bara ta med sig kläderna de hade på sig. Bland hebréer på den tiden var det tydligen vanligt att ta med sig en stav på färden. (1Mo 32:10) I Mk 6:8 får apostlarna uppmaningen att inte ”ta med sig något annat på vägen än en stav”. Orden i Lu 9:3 (”Ta inte med er något ... varken stav”) behöver alltså inte betyda att de absolut inte fick ta med sig någon stav, utan att de inte skulle skaffa sig eller ta med sig en extra. Jesus ville alltså att hans apostlar skulle ha lätt packning och inte bära på onödiga saker, eftersom Jehova skulle ge dem vad de behövde. (Se studienot till Lu 10:4, där Jesus ger liknande anvisningar till de 70 lärjungar som han sänder i väg vid ett annat tillfälle.)

pengar: Ordagrant ”silver”, dvs. silver som användes som pengar.

stanna där tills ni går vidare: Jesus gav instruktioner till lärjungarna om hur de skulle göra när de kom till en stad: de skulle stanna där de togs emot gästfritt och inte hela tiden flytta ”från hus till hus”. (Lu 10:1–7) De skulle alltså inte leta efter det hem där de kunde få flest bekvämligheter och materiella förmåner. De skulle visa att sådana saker var mindre viktiga jämfört med uppdraget att förkunna.

stanna där: Se studienot till Mk 6:10.

skaka av dammet från era fötter: En del judar menade att till och med dammet i icke-judiska områden var orent, och när de hade rest i ett sådant område brukade de därför skaka av sig dammet innan de gick in på judiskt område igen. Men Jesus hade tydligtvis en annan innebörd i tankarna när han gav sina lärjungar uppmaningen i versen. Genom att skaka av sig dammet visade lärjungarna att de inte tog ansvar för att Guds dom skulle drabba människor som hade blivit varnade. Ett liknande uttryck förekommer i Mt 10:14 och Mk 6:11. Markus och Lukas lägger till frasen för att visa att de har blivit varnade. Paulus och Barnabas följde denna anvisning när de var i Antiokia i Pisidien. (Apg 13:51) Och Paulus gjorde något liknande när han var i Korinth. Han skakade sina kläder och sa sedan: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld.” (Apg 18:6)

landsdelshärskaren: Ordagrant ”tetrarken” (betyder ”härskaren över en fjärdedel”, dvs. en fjärdedel av ett område). Användes om lydfurstar som härskade över ett mindre område eller en landsdel och som var underställda romersk myndighet. Herodes Antipas var tetrark, eller landsdelshärskare, över Galileen och Pereen. (Jämför studienot till Mk 6:14.)

Herodes: Dvs. Herodes Antipas, Herodes den stores son. (Se Ordförklaringar.)

Landsdelshärskaren: Se studienot till Mt 14:1.

Herodes: Se studienot till Mt 14:1.

ni kan väl ge dem något att äta: Det här är det enda av Jesus underverk som omnämns i alla fyra evangelier. (Mt 14:15–21; Mk 6:35–44; Lu 9:10–17; Joh 6:1–13)

bröt bröden i bitar: Bröden var oftast platta och spröda, och det var därför vanligt att man bröt brödet i bitar innan man åt det. (Mt 14:19; 15:36; 26:26; Mk 6:41; 8:6)

korgar: Det här kan ha varit små videkorgar med ett handtag av snöre. Man tror att de rymde ca 7,5 l. (Se studienoter till Mt 16:9, 10.)

Medan han bad: Bön har en framträdande plats i Lukas evangelium. Han är ensam om att nämna flera av Jesus böner. Här nämner han till exempel att Jesus bad vid sitt dop. Längre fram fick Paulus tydligtvis skriva ner en del av det Jesus sa i den här bönen. (Heb 10:5–9) Andra tillfällen då endast Lukas nämner att Jesus bad är Lu 5:16; 6:12; 9:18, 28; 11:1 och 23:46.

när han var för sig själv och bad: Detta inträffade i närheten av Caesarea Filippi. (Mt 16:13; Mk 8:27) Det är bara Lukas som berättar att Jesus var ensam och bad. (Se studienot till Lu 3:21.)

Johannes: Den grekiska formen av det hebreiska namnet Jehohanan eller Johanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”.

döparen: Eller ”nedsänkaren”, ”neddopparen”. Användes tydligen som ett slags tillnamn, vilket visar att dop genom nedsänkning i vatten var utmärkande för Johannes. Den judiske historikern Flavius Josefus skrev om ”Johannes med tillnamnet döparen”.

Elia: Ett hebreiskt namn som betyder ”min Gud är Jehova”.

Johannes döparen: Se studienot till Mt 3:1.

Elia: Se studienot till Mt 11:14.

Kristus: Denna titel härleds från det grekiska ordet Christọs och motsvarar titeln ”Messias” (från det hebreiska mashịach), och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. Styresmän på Bibelns tid förordnades genom att bli smorda med olja.

Messias: Ordagrant ”Kristus”. I den grekiska texten föregås Christọs av bestämd artikel, vilket tydligtvis var ett sätt att betona Jesus roll som Messias.

Guds Messias: Petrus kallar Jesus för ”Guds Messias”, eller ”Guds Kristus” (grekiska: ho christọs tou theou). ”Messias” (från det hebreiska ordet mashịach) motsvarar ”Kristus”, och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. I den grekiska texten föregås christọs av bestämd artikel, vilket tydligtvis var ett sätt att betona Jesus roll som Messias. (Se studienoter till Mt 1:1; 2:4.)

främsta prästerna: Det grekiska uttrycket återges med ”överstepräst” när det står i singular och syftar på den som i första hand representerade folket inför Gud. Men här står det i plural och syftar på de främsta medlemmarna av prästerskapet, däribland tidigare överstepräster och möjligen även överhuvudena för prästernas 24 avdelningar.

skriftlärda: Uttrycket syftade ursprungligen på avskrivare som skrev av de heliga skrifterna, men på Jesus tid syftade det på dem som var kunniga i lagen och lärde ut den.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Lu 20:1; 22:52, 66; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

främsta prästerna: Se studienot till Mt 2:4 och Ordförklaringar under ”Den främste prästen”.

skriftlärda: Se studienot till Mt 2:4 och Ordförklaringar.

säga nej till sig själv: Eller ”förneka sig själv”, ”avstå från äganderätten till sig själv”. I detta ligger betydelsen att en person måste vara beredd att förneka sig själv fullständigt och ge Gud rätten att bestämma över ens liv. Innebörden i Jesus ord är att man kan behöva säga nej till personliga önskningar och ambitioner och sin egen bekvämlighet. (2Kor 5:14, 15) I Matteus används samma grekiska verb när det berättas att Petrus förnekade att han kände Jesus. (Mt 26:34, 35, 75)

tortyrpåle: Eller ”avrättningspåle”. På klassisk grekiska betecknar ordet staurọs först och främst en upprättstående stolpe eller påle. Ibland används det också bildligt om den smärta, skam, tortyr och till och med död som man skulle kunna få utstå på grund av att man är en efterföljare till Jesus. (Se Ordförklaringar.)

säga nej till sig själv: Eller ”förneka sig själv”, ”avstå från äganderätten till sig själv”. I det här uttrycket ligger betydelsen att en person måste vara beredd att förneka sig själv fullständigt och ge Gud rätten att bestämma över ens liv. Innebörden i Jesus ord är att man kan behöva säga nej till personliga önskningar och ambitioner och sin egen bekvämlighet. (2Kor 5:14, 15) Lukas använder detta grekiska verb samt ett besläktat verb när han berättar att Petrus förnekade att han kände Jesus. (Lu 22:34, 57, 61; se studienot till Mt 16:24.)

tortyrpåle: Se studienot till Mt 16:24.

världen: Det grekiska ordet kọsmos syftar här på människovärlden. I det här sammanhanget verkar det som att uttrycket komma in i världen i första hand avser att Jesus gav sig ut bland människorna efter att han blivit döpt, och inte att han blev född som människa. Efter sitt dop utförde han sitt tjänsteuppdrag som ljusbärare för människovärlden. (Joh 3:17, 19; 6:14; 9:39; 10:36; 11:27; 12:46; 1Jo 4:9)

världen blev till genom honom: Det grekiska ordet kọsmos (”värld”) syftar här på människovärlden, något som framkommer av att det senare i versen står: världen kände honom inte. Detta ord användes ibland i icke-religiösa skrifter om universum och skapelsen i allmänhet, och aposteln Paulus kan ha använt ordet på det sättet när han vid ett tillfälle talade till några greker. (Apg 17:24) Men i de kristna grekiska skrifterna används ordet i första hand om människovärlden eller om en del av den. Det är sant att allt skapades med hjälp av Jesus, däribland himlen och jorden och allt på den. Men i den här versen ligger fokus på den roll han hade när mänskligheten kom till. (1Mo 1:26; Joh 1:3; Kol 1:15–17)

världen: I grekiska icke-religiösa skrifter i allmänhet och i Bibeln i synnerhet är det grekiska ordet kọsmos nära förknippat med mänskligheten. (Se studienot till Joh 1:10.) I det här sammanhanget syftar kọsmos på hela den värld av människor som kan återlösas. Dessa människor beskrivs också i Joh 1:29, och där sägs det att de är behäftade med synd, dvs. den synd som de ärvt från Adam.

kommit till världen: Jesus använder en människas födelse som en illustration för att visa hur prövningar och sorg kan ”vändas i glädje”. (Joh 16:20) Under en förlossning upplever en kvinna smärta, men glädjen över att ett nytt liv kommer till världen överskuggar smärtan och får henne att glömma den. I det här sammanhanget syftar ordet ”världen” (grekiska: kọsmos) på det organiserade samhälle av människor, eller det mänskliga livets sfär och omständigheter, som ett barn föds in i. Ordet ”värld” kan i Bibeln ibland ha denna betydelse. (1Kor 14:10; 1Ti 6:7; se studienot till Lu 9:25.)

hela världen: Grundbetydelsen av det grekiska ordet kọsmos, som oftast återges med ”värld”, är ”ordning” eller ”anordning”. I grekiska icke-religiösa skrifter kan det syfta på människovärlden, och det används ofta på det sättet i de kristna grekiska skrifterna. (Se studienoter till Joh 1:9, 10; 3:16.) Men ordet kọsmos är inte bara en synonym till mänskligheten. I Bibeln behåller det även sin ursprungliga betydelse ”ordning” eller ”anordning”, eftersom det finns en viss struktur i människovärlden i form av olika kulturer, stammar, nationer och ekonomiska system. (Upp 7:9; 14:6) Det är den betydelsen ordet ”värld” har i det här och vissa andra sammanhang. Under århundradenas gång, i takt med att antalet människor har ökat, har det system som omger och påverkar mänskligheten blivit alltmer omfattande och komplext. (Se studienot till Joh 16:21.)

Omkring åtta dagar efter att han hade sagt detta: Skildringarna i Matteus och Markus säger ”sex dagar senare”. (Mt 17:1; Mk 9:2) Men Lukas perspektiv skiljer sig från Matteus och Markus. Han räknar från och med dagen då Jesus gav löftet (Lu 9:27) till och med dagen då själva förvandlingen skedde. Matteus och Markus räknar de sex hela dagar som gick mellan de två händelserna. Det är också intressant att Lukas ger en ungefärlig tidsangivelse: ”Omkring åtta dagar”.

för att be: Det är bara Lukas som lägger till upplysningen att Jesus bad i samband med förvandlingen. Nästa vers säger också att ”han bad”. (Lu 9:29) Lukas är den ende som nämner att Jesus ber vid de tillfällen som omtalas i Lu 3:21; 5:16; 6:12; 9:18; 11:1; 23:46.

hans bortgång: Det grekiska ordet ẹxodos som används här förekommer också i 2Pe 1:15 (gått bort) samt i Heb 11:22 (uttåg). Jesus bortgång innefattade tydligtvis både hans död och hans uppståndelse till andligt liv.

en röst från himlen: Det första av tre tillfällen i evangelierna då det berättas att Jehova talade så att människor kunde höra hans röst. (Se studienoter till Lu 9:35; Joh 12:28.)

en röst: Det tredje av tre tillfällen i evangelierna då det berättas att Jehova talade så att människor kunde höra det. Det första tillfället inträffade i samband med Jesus dop år 29 v.t. och finns nedtecknat i Mt 3:16, 17; Mk 1:11 och Lu 3:22. Det andra tillfället var i samband med Jesus förvandling år 32 v.t. och finns nedtecknat i Mt 17:5; Mk 9:7 och Lu 9:35. Det tredje tillfället nämns bara i Johannesevangeliet och inträffade år 33 v.t., strax före Jesus sista påsk. Jesus bad att Jehova skulle förhärliga sitt namn, och Jehova besvarade den bönen.

hördes en röst ur molnet: Det andra av tre tillfällen i evangelierna då det berättas att Jehova talade direkt till människor. (Se studienoter till Lu 3:22; Joh 12:28.)

en enfödd son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. I Bibeln används ordet för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner och döttrar. (Se studienoter till Lu 7:12; 8:42; 9:38.) Aposteln Johannes använder det här ordet endast om Jesus (Joh 3:16, 18; 1Jo 4:9), men aldrig om Jesus födelse som människa eller hans liv som människa. Johannes använder i stället detta ord om Jesus i hans föremänskliga tillvaro som Logos, eller Ordet, den som i begynnelsen ”var hos Gud” redan ”innan världen fanns till”. (Joh 1:1, 2; 17:5, 24) Jesus är den enfödde sonen eftersom han var Jehovas förstfödde och den ende som skapades direkt av Gud. Andra andevarelser kallas på liknande sätt ”den sanne Gudens söner” och ”Guds söner” (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7), men de sönerna skapades av Jehova genom hans förstfödde son (Kol 1:15, 16). Som en sammanfattning: Ordet monogenẹ̄s syftar både på att Jesus är ”ensam i sitt slag”, ”unik”, ”ojämförlig” och på att han är den ende sonen som Gud har skapat själv. (1Jo 5:18; se studienot till Heb 11:17.)

enfödde son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”ensam i sitt slag”, ”den ende”, ”unik”. I aposteln Johannes skrifter används ordet uteslutande om Jesus. (Joh 1:14; 3:18; 1Jo 4:9; se studienot till Joh 1:14.) Även om andra andevarelser som Gud skapat kallas söner är det bara Jesus som kallas Guds ”enfödde son”. (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7) Jesus, den förstfödde Sonen, var den ende som skapades direkt av sin Far, så han var unik och skilde sig från alla andra av Guds söner. De skapades av Jehova genom hans förstfödde son. Det grekiska ordet monogenẹ̄s används på liknande sätt när Paulus säger att Isak var Abrahams ”enfödde son”. (Heb 11:17, fotnot) Även om Abraham blev far även till Ismael tillsammans med Hagar och fick flera söner med Ketura (1Mo 16:15; 25:1, 2; 1Kr 1:28, 32), så var Isak speciell. Han var den ende son som han fick genom ett löfte av Gud och den ende son som han fick med Sara. (1Mo 17:16–19)

ende: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. Ordet används för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner eller döttrar. I detta sammanhang används det i betydelsen ”enda barnet”. Samma grekiska ord används också om den ende sonen till en änka i Nain och om Jairos enda dotter. (Lu 7:12; 8:41, 42) I den grekiska Septuaginta används ordet monogenẹ̄s i berättelsen om Jeftas dotter. Det sägs: ”Hon var hans enda barn, han hade ingen annan son eller dotter.” (Dom 11:34) Aposteln Johannes använder ordet monogenẹ̄s fem gånger om Jesus. (För mer information om det här ordet och hur det används i samband med Jesus, se studienoter till Joh 1:14; 3:16.)

Guds väldiga kraft: Eller ”Guds storhet (majestät)”. När Jesus botade människor drog han inte uppmärksamheten till sig själv. I stället betonade han att det var Guds kraft som låg bakom dessa underverk.

för Jesus att tas upp till himlen: Ordagrant ”för Jesus att tas upp”. Det grekiska uttrycket anạlempsis förekommer bara på ett ställe i de kristna grekiska skrifterna, och det är i denna vers. Den vanligaste uppfattningen är att det syftar på att Jesus togs upp till himlen. Ett besläktat verb används i Apg 1:2, 22, där det återges med ”togs upp (till himlen)”.

han skulle till: Ordagrant ”hans ansikte skulle till [eller ”var vänt mot”]”. (Jämför Lu 9:51, fotnot.) Liknande uttryck finns i de hebreiska skrifterna och förmedlar tanken på att ha ett mål eller en avsikt eller förväntan (1Ku 2:15, fotnot; 2Ku 12:17, fotnot) samt att vara målmedveten och beslutsam (2Kr 20:3, fotnot; Dan 11:17, fotnot).

Herre: Vissa handskrifter tar inte med detta ord, men det finns med i flera tidiga, tillförlitliga handskrifter.

begrava min far: Det här betydde tydligtvis inte att mannen just hade förlorat sin far och bara ville ordna med begravningen. Då hade han förmodligen inte varit där och pratat med Jesus över huvud taget. Vid ett plötsligt dödsfall i dåtidens Mellanöstern brukade man ordna med begravningen snabbt, ofta samma dag. Den här mannens far kan ha varit sjuk eller gammal, men inte död. Jesus skulle aldrig ha uppmanat någon att försumma en sjuk och behövande förälder, så det måste ha funnits andra familjemedlemmar som kunde ta hand om hans far. (Mk 7:9–13) Den här mannen sa i själva verket: ”Jag kan bli din efterföljare, men inte så länge min far lever. Jag måste vänta tills min far är död och begraven.” Men ur Jesus perspektiv gick mannen miste om möjligheten att prioritera Guds rikes intressen i sitt liv. (Lu 9:60, 62)

begrava min far: Det här betydde tydligtvis inte att mannen just hade förlorat sin far och bara ville ordna med begravningen. Då hade han förmodligen inte varit där och pratat med Jesus över huvud taget. Vid ett plötsligt dödsfall i dåtidens Mellanöstern brukade man ordna med begravningen snabbt, ofta samma dag. Den här mannens far kan ha varit sjuk eller gammal, men inte död. Jesus skulle aldrig ha uppmanat någon att försumma en sjuk och behövande förälder, så det måste ha funnits andra familjemedlemmar som kunde ta hand om hans far. (Mk 7:9–13) Den här mannen sa i själva verket: ”Jag kan bli din efterföljare, men inte så länge min far lever. Jag måste vänta tills min far är död och begraven.” Men ur Jesus perspektiv gick mannen miste om möjligheten att prioritera Guds rikes intressen i sitt liv. (Lu 9:60, 62)

Låt de döda begrava sina döda: Som det framkommer i studienoten till Lu 9:59 så hade mannen som Jesus pratade med en far som kanske var sjuk eller gammal, men inte död. Det Jesus menar är tydligtvis: ”Låt dem som är andligt döda begrava sina döda.” Mannen skulle alltså inte vänta med beslutet att bli Jesus efterföljare, eftersom andra i familjen uppenbarligen kunde ta hand om hans far tills han dog. Om den här mannen valde att följa Jesus skulle han börja vandra på vägen mot evigt liv, i stället för att vara bland dem som Gud betraktar som andligt döda. Jesus svar visar att man behöver sätta Guds rike på första plats i livet och förkunna det vitt och brett för att kunna bevara sig vid liv andligt sett.

Den som har börjat plöja och tittar på det som ligger bakom honom: För att understryka hur viktigt det är att man är helhjärtad som lärjunge hänvisar Jesus här till plöjningsarbetet. Han säger detta i ett svar till en man som gärna ville bli en lärjunge, men under förbehåll att han först fick tillåtelse att ta farväl av dem där hemma. (Lu 9:61) Om den som plöjde lät sig distraheras under arbetet skulle fårorna bli krokiga. Och om han slutade plöja för att titta bakåt skulle arbetet bli eftersatt. På liknande sätt är den som inbjuds att bli en lärjunge till Kristus inte lämpad för Guds rike om han låter sig distraheras från att fullgöra de medföljande förpliktelserna.

Media

Stav och matpåse
Stav och matpåse

Forntida hebréer använde käppar och stavar på flera sätt: som stöd (2Mo 12:11; Sak 8:4; Heb 11:21), till försvar och skydd (2Sa 23:21), till tröskning (Jes 28:27) och för att skörda oliver (5Mo 24:20; Jes 24:13), bara för att nämna några exempel. Matpåsar tillverkades ofta av skinn och bars över axeln. De brukade användas av herdar, lantbrukare och andra och var praktiska när man reste. Där lade man inte bara mat, utan också kläder och annat. När Jesus skickade i väg sina apostlar på en predikotur gav han dem anvisningar som gällde bland annat stavar och matpåsar. Apostlarna skulle inte skaffa något extra, för Jehova skulle ge dem vad de behövde. På det sättet kunde de undvika att bli distraherade. (Se studienoter till Lu 9:3 och 10:4 om anvisningarna som Jesus gav om detta.)

Mynt från Herodes Antipas tid
Mynt från Herodes Antipas tid

Dessa bilder visar båda sidorna av ett kopparmynt, framställt av en kopparlegering och präglat vid tiden för Jesus tjänst. Myntet har tillverkats på uppdrag av Herodes Antipas, som var tetrark, eller landsdelshärskare, över Galileen och Pereen. Jesus var tydligtvis på väg till Jerusalem och passerade Herodes område Pereen när fariséerna berättade att Herodes tänkte döda honom. Jesus replikerade genom att kalla Herodes ”den räven”. (Se studienot till Lu 13:32.) De flesta av Herodes undersåtar var judar, så mynten präglades med t.ex. palmkvistar (1) och kransar (2), eftersom det var bilder som inte skulle väcka anstöt hos judarna.

Korgar
Korgar

I Bibeln används olika ord för att beskriva olika slags korgar. Efter att Jesus genom ett underverk hade gett mat åt 5 000 sägs det att man fyllde 12 korgar med bröd som blivit över. Det grekiska ord som används här visar att det rörde sig om relativt små videkorgar med handtag. Men vid det tillfälle Jesus gav mat åt omkring 4 000 så används ett annat grekiskt ord. (Mk 8:8, 9) Detta ord betecknar en stor korg, till exempel en proviantkorg, och samma ord används om den korg som Paulus satt i när man firade ner honom genom en öppning i Damaskus stadsmur. (Apg 9:25)

Hermon
Hermon

Hermon är 2 814 m högt och ligger inte långt ifrån Caesarea Filippi. Hermon är det högsta berget i Israel med omnejd. De snöklädda topparna gör att vattenånga kondenseras, vilket i sin tur förser växtligheten med så mycket dagg att den klarar sig under den långa torrperioden. (Ps 133:3) Den största delen av vattnet i Jordan kommer från smältvatten från Hermon. Det kan ha varit här som Jesus förvandlades inför sina lärjungar. (Mt 17:2)

Hermon sett från Huladalens naturreservat
Hermon sett från Huladalens naturreservat

Hermon ligger längst upp i norr i det utlovade landet och har flera markerade toppar. Den högsta reser sig 2 814 m över havet. De här topparna utgör den södra delen av bergsryggen Anti-Libanon. Det kan ha varit på Hermon som Jesus förvandlades inför några av sina lärjungar.

Rävarnas lyor och fåglarnas bon
Rävarnas lyor och fåglarnas bon

Jesus hade ingen permanent bostad, och han ställde det i kontrast till rävar och fåglar som faktiskt har egna bon. Rävarna på bilden är rödrävar (Vulpes vulpes) och förekommer inte bara i Mellanöstern, utan också i Afrika, Asien, Europa och Nordamerika och sedan en tid även i Australien. Om räven inte lyckas hitta en naturlig håla eller ett övergivet bo, så brukar den gräva ett hål i marken och göra en egen lya. Fågeln på bilden är en cettisångare (Cettia cetti). Det är en av omkring 470 fågelarter som man kan se i Israel under loppet av ett år, och fåglarna bygger sina bon av t.ex. grenar, löv, sjögräs, ull, strå, mossa och fjädrar och placerar dem uppe i träd, inuti ihåliga trädstammar eller på klippor. Landets topografi varierar från snöklädda toppar till djupa, heta dalar, från ökenområden till kustslätter, allt samlat i sydöstra hörnet av Medelhavet. Detta lockar till sig många fågelarter som antingen finns i landet permanent eller när de migrerar.

Plöjning
Plöjning

Man plöjde ofta på hösten när regnen hade mjukat upp jorden som hade blivit torr och hård efter sommarens stekande sol. (Se Tillägg B15.) Vissa plogar bestod bara av ett spetsigt trästycke, kanske med en metallspets, som var fäst vid en trästång (plogås) och drogs av ett eller flera djur. När jorden var plöjd var det dags att så säd. I de hebreiska skrifterna används plöjning många gånger som ett bildligt uttryck. (Dom 14:18, not; Jes 2:4; Jer 4:3; Mik 4:3) Jesus återknöt ofta till en jordbrukares vardag för att lyfta fram viktiga lärdomar. Han talade till exempel om plöjning när han ville betona hur viktigt det är för en lärjunge att vara fokuserad. (Lu 9:62) Om den som plöjer blir distraherad, kan han inte längre plöja raka fåror. Och om en av Kristus lärjungar blir distraherad, eller inte längre utför det arbete som han har fått, är han inte längre kvalificerad för Guds rike.