kejsaren: Det var Tiberius som var kejsare när Jesus utförde sin tjänst här på jorden, men uttrycket används inte bara om den regerande kejsaren. Det kunde också stå för den offentliga myndigheten eller staten och dess representanter, som Paulus kallade ”myndigheterna” och Petrus kallade ”kungen” och ”ståthållarna”. (Rom 13:1–7; 1Pe 2:13–17; Tit 3:1; se Ordförklaringar.)

kejsaren: Se studienot till Mt 22:17.

Du säger det själv: Detta var ett sätt att svara ”ja” på en fråga. (Jämför studienoter till Mt 26:25, 64.) Jesus bekräftar för Pilatus att han verkligen är en kung, även om han är kung i en annan bemärkelse än vad Pilatus tänker sig. Jesus rike är ”ingen del av den här världen” och är därför inget hot mot Rom. (Joh 18:33–37)

Är du judarnas kung?: Pilatus fråga återfinns i alla fyra evangelier och återges med exakt samma ord. (Mt 27:11; Mk 15:2; Lu 23:3; Joh 18:33) Ingen kunde regera i romarriket utan kejsarens godkännande. Därför koncentrerar Pilatus sitt förhör på anklagelsen att Jesus var en kung.

Du säger det själv: Se studienot till Mt 27:11.

Herodes: Dvs. Herodes Antipas, Herodes den stores son. Antipas var landsdelshärskare (tetrark) över Galileen och Pereen. Det är bara Lukas som nämner att Jesus fördes till Herodes. (Lu 3:1; se Ordförklaringar.)

röd mantel: Eller ”scharlakansröd mantel”. En mantel av det här slaget bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Mk 15:17 och Joh 19:2 sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

lila mantel: Eller ”purpurröd mantel”. Man klädde Jesus i en lila mantel för att förlöjliga honom och driva med hans kungavärdighet. I Matteus skildring (27:28) sägs det att soldaterna hängde på Jesus ”en röd mantel”, ett plagg som bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Markus och Johannes skildringar (19:2) sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

praktfulla kläder: Det är möjligt att Herodes Antipas, som menade sig vara jude och som var landsdelshärskare över Galileen och Pereen, klädde Jesus i en av sina egna praktfulla, möjligtvis vita, kungliga klädnader för att håna honom som judarnas kung innan han skickade tillbaka honom till Pilatus. Det grekiska ord som här används för ”kläder” (esthẹ̄s) betecknade vanligtvis en klädnad som var rikt utsmyckad. Änglar som visade sig hade sådana kläder. (Lu 24:4; se också Jak 2:2, 3.) Detta grekiska ord används också för att beskriva den kungliga ”skrud” som Herodes Agrippa I bar. (Apg 12:21) Det grekiska ord som här har återgetts med ”praktfulla” (lamprọs) kommer från ett ord som betyder ”lysa”, ”skina”. När det används om kläder syftar det på eleganta kläder och ibland även om glänsande eller vita kläder. De här kläderna ska inte förväxlas med den röda, eller lila, mantel som Pilatus soldater satte på Jesus i ståthållarens residens. (Mt 27:27, 28, 31; Joh 19:1, 2, 5; se studienoter till Mt 27:28; Mk 15:17.) Herodes, Pilatus och de romerska soldaterna hade tydligtvis samma tanke när de klädde Jesus i de här två olika uppsättningarna kläder: att håna honom som ”judarnas kung”. (Joh 19:3)

I en del handskrifter står det här: ”Han var nämligen tvungen att vid varje högtid frige en man åt dem.” Men dessa ord finns inte i flera tidiga, ansedda handskrifter och var uppenbarligen ingen del av den ursprungliga texten till Lukas evangelium. En del andra handskrifter lägger till dessa ord efter vers 19. Två verser som har en liknande ordalydelse är Mt 27:15 och Mk 15:6, men där råder det ingen osäkerhet kring texten. Man menar att orden i Lukas lades till av avskrivare som en förklaring baserad på parallellskildringarna i Matteus och Markus.

brukade ... välja en fånge som skulle friges: Alla fyra evangelieskribenter nämner den här händelsen. (Mk 15:6–15; Lu 23:16–25; Joh 18:39, 40) De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

brukade ... välja en fånge som han frigav: Alla fyra evangelieskribenter nämner den här händelsen. (Mt 27:15–23; Lu 23:16–25; Joh 18:39, 40) De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

har ni ju den seden att jag ska frige en fånge åt er: Den här seden att frige en fånge nämns också i Mt 27:15 och Mk 15:6. Detta var tydligtvis en sed med judisk bakgrund eftersom Pilatus säger till judarna: ”har ni ju den seden”. De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

Frige Barabbas åt oss: Händelsen i Lu 23:16–25 nämns av alla fyra evangelieskribenter. (Mt 27:15–23; Mk 15:6–15; Joh 18:39, 40) Men Matteus, Markus och Johannes nämner även att ståthållaren brukade frige en fånge i samband med högtiden. (Se studienoter till Mt 27:15; Mk 15:6; Joh 18:39.)

Kyrene: En stad på Nordafrikas kust, sydsydväst om Kreta. (Se Tillägg B13.) Det är möjligt att Simon föddes i Kyrene men senare bosatte sig i Israel.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också Lu 9:23; 14:27, där ordet används symboliskt.)

när trädet är saftigt, ... när trädet har torkat: Jesus syftar uppenbarligen på den judiska nationen. Den var som ett träd som höll på att dö, men som fortfarande hade några gröna blad. Jesus fanns fortfarande bland dem, och några av judarna trodde på honom. Men Jesus skulle snart avrättas, och trogna judar skulle bli smorda med helig ande och bli en del av det andliga Israel. (Rom 2:28, 29; Gal 6:16) Då skulle den bokstavliga nationen Israel vara andligt död och likna ett förtorkat träd. (Mt 21:43)

brottslingar: Det grekiska ord som används här (kakourgos) betyder ordagrant ”någon som utövar ondska”. I parallellskildringarna i Mt 27:38, 44 och Mk 15:27 används ett annat grekiskt ord (lēistẹ̄s), som kan syfta på rövare som använde sig av våld eller på brottslingar eller upprorsmän. Ordet används också om Barabbas (Joh 18:40), som enligt Lu 23:19 satt i fängelse på grund av uppror och mord.

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Se Joh 19:17; jämför Dom 9:53, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Men den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

Huvudskalleplatsen: Det grekiska uttrycket Kranịou Tọpon är en återgivning av det hebreiska ordet Golgota. (Se studienot till Golgota i den här versen. Läs mer om vad hebreiska syftar på i de kristna grekiska skrifterna i studienot till Joh 5:2.)

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Jämför Dom 9:53; 2Ku 9:35; 1Kr 10:10, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas, men en del menar att den kan ha legat där Heliga gravens kyrka ligger i dag. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

Huvudskallen: Det grekiska ordet Kranịon motsvarar det hebreiska namnet Golgota. (Se studienoter till Mt 27:33; Joh 19:17.)

Förlåt dem: Sammanhanget säger inte vilka den här vädjan gällde, men Jesus tänkte förmodligen på folket som begärde hans avrättning. Några av dem ångrade sig faktiskt en kort tid senare. (Apg 2:36–38; 3:14, 15) Och de romerska soldater som hängde upp Jesus på pålen förstod inte allvaret i det de gjorde, eftersom de inte visste vem han egentligen var. Däremot skulle han aldrig ha bett sin Far om att förlåta de främsta prästerna, som var ansvariga för hans död. De visste precis vad de gjorde när de konspirerade för att döda Jesus. De överlämnade Jesus på grund av avundsjuka. (Mt 27:18; Mk 15:10; Joh 11:45–53) Det är dessutom inte så troligt att han bad sin Far att förlåta brottslingarna som hängde bredvid honom, eftersom ingen av dem var ansvarig för hans död.

... gör: Den första delen av den här versen finns inte med i vissa gamla handskrifter. Men dessa ord förekommer i andra tidiga, ansedda handskrifter, och därför finns de med i Nya världens översättning och många andra bibelöversättningar.

surt vin: Eller ”vinäger”. Syftar troligen på ett tunt, beskt eller surt vin som på latin kallades acetum (ättika). Man kunde späda ut det med vatten, och då kallades det posca. Detta var en billig dryck som fattiga människor, däribland romerska soldater, drack för att släcka törsten. Här används det grekiska ordet ọxos, och samma ord förekommer i den grekiska Septuaginta i Ps 69:21 när det förutsägs att Messias skulle få ”ättika” att dricka.

surt vin: Se studienot till Mt 27:48.

ovanför honom stod det: En del handskrifter har med ett tillägg som kan översättas: ”med grekiska och latinska och hebreiska bokstäver”. Men dessa ord förekommer inte i tidiga, ansedda handskrifter. Man menar att avskrivare lade till dessa ord för att versen skulle bli mer lik Joh 19:20.

en påle: Eller ”ett träd”, ”en stock”. Det grekiska ordet xỵlon (ordagrant ”trä”) används här synonymt med det grekiska ordet staurọs (återges med ”tortyrpåle”) och beskriver det avrättningsredskap som Jesus spikades fast vid. I de kristna grekiska skrifterna använder Lukas, Paulus och Petrus ordet xỵlon i den här betydelsen sammanlagt fem gånger. (Apg 5:30; 10:39; 13:29; Gal 3:13; 1Pe 2:24) Ordet xỵlon används i Septuaginta i 5Mo 21:22, 23 som en återgivning av det motsvarande ordet ‛ets (som betyder ”trä”, ”träd”, ”träbit”) i frasen ”och hängs upp på en påle”. När Paulus citerar från 5Mo 21:22, 23 i Gal 3:13 används xỵlon i meningen: ”Förbannad är den som är upphängd på en påle.” Detta grekiska ord används också i Septuaginta i Esr 6:11 (1 Esraboken 6:31, LXX) som en översättning av det arameiska ordet ’aʽ, som motsvarar det hebreiska ordet ‛ets. Där beskrivs vad som hände om någon överträdde den persiske kungens befallning: ”Om någon bryter mot detta ska man riva loss en bjälke ur hans hus och hänga upp honom på den.” Att bibelskribenterna använde xỵlon synonymt med staurọs bekräftar uppfattningen att Jesus avrättades på en upprättstående träpåle utan tvärstycke, för det är vad xỵlon betyder i det här sammanhanget.

hängde: Här används inte det grekiska verbet staurọō (”avrätta på en påle”), utan kremạnnymi (”hänga”). I samband med Jesus avrättning används detta verb tillsammans med frasen epị xỵlou (”på en påle”, ”på ett träd”). (Gal 3:13; se studienot till Apg 5:30.) I Septuaginta används det här verbet ofta för att beskriva att man hänger en person på en påle eller ett träd. (1Mo 40:19; 5Mo 21:22; Est 8:7)

Jag försäkrar dig i dag: I de tidigaste tillgängliga handskrifterna till de kristna grekiska skrifterna används enbart stora bokstäver. De innehåller varken mellanrum eller skiljetecken som används i moderna språk. Även om en del avskrivare ibland infogade vissa tecken som kan ha fungerat som skiljetecken, skedde det sparsamt och inte konsekvent. Vad är det då som har styrt placeringen av skiljetecken i moderna bibelöversättningar? Grammatiken i den grekiska texten och sammanhanget har varit avgörande. I den här versen ger grammatiken rum för att sätta ett skiljetecken (kolon eller komma) antingen före eller efter ”i dag”. Var skiljetecknet sätts ut i detta uttalande beror på hur översättaren uppfattar det Jesus säger och det Bibeln lär som helhet. I de textkritiska utgåvor som är utarbetade av Westcott och Hort, Nestle och Aland och United Bible Societies finns det ett komma före det grekiska ordet som har återgetts med ”i dag”. Men att sätta skiljetecknet efter ”i dag” stämmer bättre med det Jesus hade sagt vid andra tillfällen och med det resten av Bibeln lär. Jesus sa till exempel att han skulle dö och vara ”i jordens djup” – graven – fram till tredje dagen. (Mt 12:40; Mk 10:34) Mer än en gång hade han sagt till sina lärjungar att han skulle avrättas och sedan uppväckas på tredje dagen. (Lu 9:22; 18:33) Dessutom sägs det i Bibeln att Jesus uppstod som ”den förste av dem som somnat in i döden” och att han togs upp till himlen 40 dagar senare. (1Kor 15:20; Joh 20:17; Apg 1:1–3, 9; Kol 1:18) Jesus uppväcktes inte samma dag som han dog, utan på tredje dagen efter sin död. Så det säger sig självt att brottslingen inte kunde vara med Jesus i paradiset samma dag som han talade med honom.

I linje med den här argumentationen har en syrisk översättning av Lukas skildring från 400-talet v.t., Codex Syrus Curetonianus, återgett denna text så här: ”Amen, jag säger dig i dag att du ska vara med mig i Edens trädgård.” (F.C. Burkitt: The Curetonian Version of the Four Gospels, bd I, Cambridge 1904) Det är också värt att lägga märke till att både tidiga och senare grekiska skribenter och bibelkommentatorer vittnar om att det fanns olika åsikter kring hur dessa ord skulle återges. Till exempel skrev Hesychios av Jerusalem, som levde på 300- och 400-talet v.t., om Lu 23:43: ”En del tolkar det visserligen så här: ’I sanning säger jag dig i dag’, och sätter ett komma; sedan fortsätter de: ’Du ska vara med mig i paradiset.’” (Den grekiska texten finns i Patrologiae Graecae, bd 93, sp. 1432, 1433.) Theofylaktos, som levde på 1000- och 1100-talet v.t., skrev om några som argumenterade för att ”sätta ett skiljetecken efter ’i dag’, så att det skulle sägas på detta sätt: ’I sanning säger jag dig i dag’; och sedan fortsätter de med uttrycket: ’Du ska vara med mig i paradiset.’” (Patrologiae Graecae, bd 123, sp. 1104) I boken Gospel Light—Comments on the Teachings of Jesus From Aramaic and Unchanged Eastern Customs, s. 303, 304, skriver G.M. Lamsa om hur ordet ”i dag” används i Lu 23:43: ”Betoningen i den här texten ligger på ordet ’i dag’, och texten bör lyda: ’I sanning säger jag dig i dag: Du ska vara med mig i paradiset.’ Löftet gavs den dagen men skulle uppfyllas senare. Detta är karakteristiskt för orientaliska språk, och det innebär då att löftet gavs på en viss bestämd dag och att det med all säkerhet skulle infrias.” Den grekiska frasen i Lu 23:43 kan alltså återspegla ett semitiskt sätt att understryka något. I de hebreiska skrifterna finns flera exempel på högtidliga uttalanden där ordet ”i dag” används, till exempel i löften och befallningar. (5Mo 4:26; 6:6; 7:11; 8:1, 19; 30:15; Sak 9:12) Utifrån faktorerna som nämnts ovan är det troligt att Jesus använde ordet ”i dag” för att betona tidpunkten då löftet gavs, inte tidpunkten då brottslingen skulle vara i paradiset.

I flera bibelöversättningar ligger betoningen på när löftet gavs och inte på när det skulle uppfyllas. Detta gäller till exempel de engelska översättningarna av Rotherham och av Lamsa (1933 års utgåva) och de tyska översättningarna av L. Reinhardt och av W. Michaelis. Återgivningen av denna vers i dessa översättningar liknar lydelsen i Nya världens översättning.

paradiset: Ordet ”paradis” kommer från det grekiska ordet parạdeisos, och det finns liknande ord på både hebreiska (pardẹs, i Neh 2:8; Pre 2:5; HV 4:13) och persiska (pairidaeza). Alla tre orden förmedlar tanken på en vacker park eller parkliknande trädgård. Översättarna av Septuaginta använde det grekiska ordet parạdeisos som en återgivning av det hebreiska ordet för ”trädgård” (gan) i uttrycket ”en trädgård ... i Eden” i 1Mo 2:8. En del översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^{17, 18, 22} i Tillägg C) återger Lu 23:43 med: ”Du ska vara med mig i Edens trädgård.” Löftet till brottslingen som hängde bredvid Jesus var inte ett löfte om att vara med i ”Guds paradis”, som nämns i Upp 2:7. Det löftet ges till ”den som segrar”, dvs. de som ska regera tillsammans med Kristus i det himmelska riket. (Lu 22:28–30) Den här brottslingen hade inte segrat över världen, som Jesus hade gjort, och han hade inte heller fötts av ”vatten och ande”. (Joh 3:5; 16:33) Han kommer tydligtvis att vara en av de ”orättfärdiga” som uppväcks till liv här på jorden. När Kristus härskar över den paradisiska jorden i tusen år kommer han av allt att döma att vara en undersåte till riket. (Apg 24:15; Upp 20:4, 6)

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

omkring sjätte timmen: Dvs. ca kl. 12. (Se studienot till Mt 20:3.)

ett mörker: Detta mörker var mirakulöst, något som Gud låg bakom. Det kan inte ha varit en solförmörkelse, eftersom de bara inträffar när det är nymåne. När detta ägde rum var det påsk, och då är det fullmåne. Det här mörkret varade i tre timmar, alltså avsevärt mycket längre än de åtta minuter som en total solförmörkelse varar som längst. Här i Lukas skildring sägs det även att ”solljuset försvann”. (Lu 23:45)

nionde timmen: Dvs. ca kl. 15. (Se studienot till Mt 20:3.)

förhänget: Det här vackert utsmyckade förhänget skilde det heliga från det allra heligaste. Enligt judisk tradition var det här tunga förhänget 18 m långt, 9 m brett och 7,4 cm tjockt. Genom att Jehova slet itu förhänget visade han sin vrede mot dem som dödade hans son, men han visade också att det nu var möjligt att komma in i själva himlen. (Heb 10:19, 20; se Ordförklaringar.)

templet: Det grekiska ordet naọs syftar här på den centrala byggnaden som utgjordes av det heliga och det allra heligaste.

förhänget: Se studienot till Mt 27:51.

templet: Se studienot till Mt 27:51.

gav ... upp andan: Eller ”slutade ... att andas”. Ordet för ”andan” (grekiska: pneuma) kan här avse både ”andedräkt” och ”livskraft”. Detta stöds av att det grekiska verbet ekpnẹō (ordagrant ”andas ut”) används i parallellskildringen i Mk 15:37 (där det återges med ”dog” eller, som i studienoten, ”drog ... sitt sista andetag”). En del menar att det grekiska ord som återges med ”gav upp” betyder att Jesus slutade kämpa för att hålla sig vid liv, eftersom allt hade fullbordats. (Joh 19:30) ”Han gav sitt liv” villigt. (Jes 53:12; Joh 10:11)

överlämnar jag min ande: Eller ”överlämnar jag mitt liv”. Jesus citerar här från Ps 31:5, där David ber Gud om att skydda, eller ta hand om, hans ande. Det var ett sätt för honom att säga att han lade sitt liv i Guds händer. När Jesus dog överlämnade han sin livskraft till Jehova, och hans möjligheter till att få liv igen låg helt och hållet i Guds händer. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

dog han: Eller ”drog han sitt sista andetag”. Det grekiska verbet ekpnẹō betyder ordagrant ”andas ut”. (Se studienot till Mt 27:50.) Bibeln visar att detta inte betyder att Jesus var på väg till himlen. Han drog sitt sista andetag och dog. Jesus hade själv förutsagt att han inte skulle uppstå från döden förrän på ”tredje dagen”. (Mt 16:21; Lu 9:22) Som Apg 1:3, 9 visar var det först 40 dagar senare som han togs upp till himlen.

Officeren: Eller ”Centurionen”, dvs. en officer som hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén. Enligt parallellskildringarna i Matteus och Markus erkände han att Jesus var ”Guds son”. (Mt 27:54; Mk 15:39)

Sanhedrin: Dvs. judarnas högsta domstol. Det grekiska ordet som återgetts med ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Det var ett uttryck som generellt betecknade en samling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös juridisk församling eller domstol. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

Josef: Evangelieskribenternas personligheter framkommer av vilka detaljer de väljer att berätta om Josef. Skatteindrivaren Matteus skriver att Josef var rik. Markus, som riktade sig till romarna, skriver att han var ”en ansedd medlem av Rådet” som ”väntade på Guds rike”. Lukas, den medkännande läkaren, skriver att han var ”en god och rättfärdig man” som inte hade röstat till stöd för Rådets handlingar mot Jesus. Johannes är den ende som berättar att han ”var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Mt 27:57–60; Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

I Rådet: Josef var alltså rådsherre och medlem av Sanhedrin, judarnas högsta domstol i Jerusalem. (Se studienot till Mt 26:59 och Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.)

Josef: Se studienot till Mk 15:43.

Arimatea: Namnet på den här staden kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”höjd”. I Lu 23:51 blir Arimatea omtalat som ”en stad i Judeen”. (Se Tillägg B10.)

Arimatea: Se studienot till Mt 27:57.

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

grav: Eller ”minnesgrav”. (Se studienot till Mt 27:60.)

förberedelsedagen: Betecknar dagen före den vanliga sabbaten. Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Mk 15:42; se Ordförklaringar.)

förberedelsedag: Se studienot till Mt 27:62.

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)