Galileiska sjön: En insjö i norra Israel. Den kallas också Kinneretsjön (4Mo 34:11), Gennesaretsjön (Lu 5:1) och Tiberiassjön (Joh 6:1). Sjön ligger ungefär 210 m under havsytan, och den är 21 km lång från norr till söder och 12 km bred. Dess största djup är 48 m. (Se Tillägg A7, Karta 3B, ”Händelser vid Galileiska sjön”.)

Galileiska sjön, eller Tiberiassjön: Galileiska sjön kallades ibland Tiberiassjön efter staden som låg på sjöns västra strand. Den staden var uppkallad efter den romerske kejsaren Tiberius. (Joh 6:23) Namnet Tiberiassjön förekommer här och i Joh 21:1. (Se studienot till Mt 4:18.)

påsk: Jesus började sin predikoverksamhet efter sitt dop på hösten år 29 v.t., så den påsk som omtalas här tidigt under hans tjänst måste syfta på den som firades på våren år 30 v.t. (Se studienot till Lu 3:1 och Tillägg A7.) Om man jämför de fyra evangelieskildringarna ser man att det firades fyra påskhögtider under Jesus tjänst på jorden, och därför kan man dra slutsatsen att hans tjänst varade tre och ett halvt år. Matteus, Markus och Lukas (som skrev de så kallade synoptiska evangelierna) nämner bara den sista påsken, då Jesus dog. Johannes skildring nämner uttryckligen tre påskhögtider (Joh 2:13; 6:4; 11:55), och det är högst troligt att en fjärde åsyftas när det talas om ”en av judarnas högtider” i Joh 5:1. Det här exemplet illustrerar värdet av att jämföra evangelieskildringarna för att få en mer fullödig bild av Jesus liv. (Se studienoter till Joh 5:1; 6:4; 11:55.)

en av judarnas högtider: Johannes specificerar inte vilken högtid det rör sig om, men det finns goda skäl att tro att det är påsken år 31 v.t. Johannes redogörelse är i stort sett kronologisk. Och sammanhanget placerar den här högtiden kort efter att Jesus sa att det var ”fyra månader kvar till skörden”. (Joh 4:35) Skördetiden, och i synnerhet kornskörden, började ungefär vid tiden för påsken (14 nisan). Så det verkar alltså som att Jesus sa detta ungefär fyra månader tidigare, dvs. omkring månaden kislev (november/december). Två andra högtider, invigningshögtiden och purimfesten, inföll under perioden mellan kislev och nisan. Men ingen av de högtiderna krävde att israeliterna skulle bege sig upp till Jerusalem. Av de högtider som krävde att Jesus var i Jerusalem verkar det mest troligt att det är påsken som avses i detta sammanhang. (5Mo 16:16) Det är riktigt att Johannes bara redogör för några få händelser innan nästa påsk nämns (Joh 6:4), men som översikten i Tillägg A7 visar är Johannes skildring av den inledande delen av Jesus tjänst kortfattad. Han utelämnar många händelser som de andra evangelieskribenterna redan hade nämnt. Den omfattande verksamhet som de tre andra evangelierna redogör för stöder slutsatsen att det inföll en påsk mellan de händelser som skildras i Joh 2:13 och Joh 6:4. (Se Tillägg A7 och studienot till Joh 2:13.)

påsk: Dvs. påsken år 33 v.t. Detta är tydligtvis den fjärde påsken som nämns i Johannesevangeliet. (Se studienoter till Joh 2:13; 5:1; 6:4.)

påsken: Avser antagligen påsken år 32 v.t., den tredje påsken under Jesus tjänst på jorden. (Se studienoter till Joh 2:13; 5:1; 11:55 och Tillägg A7.)

Var ska vi köpa bröd åt alla, så att de får något att äta?: Det här är det enda av Jesus underverk som nämns i alla fyra evangelier. (Mt 14:15–21; Mk 6:35–44; Lu 9:10–17; Joh 6:1–13)

denarer: Se Ordförklaringar och Tillägg B14.

dessutom kvinnor och barn: Det är bara Matteus som nämner kvinnor och barn i samband med detta underverk. Det kan ha varit långt fler än 15 000 som åt sig mätta vid detta tillfälle.

alla: Här är ordet ”alla” en återgivning av en form av det grekiska ordet ạnthrōpos (”människa”), som ofta inbegriper både män och kvinnor. Ordet ”män” längre fram i versen är en återgivning av det grekiska ordet anẹ̄r, vilket i det här sammanhanget endast inbegrep vuxna män med tanke på Mt 14:21. (Se studienot till Mt 14:21.)

omkring 5 000 män: Det är bara Matteus som nämner kvinnor och barn i samband med detta underverk. (Mt 14:21) Det kan ha varit långt fler än 15 000 som åt sig mätta vid detta tillfälle.

världen: Det grekiska ordet kọsmos syftar här på människovärlden. I det här sammanhanget verkar det som att uttrycket komma in i världen i första hand avser att Jesus gav sig ut bland människorna efter att han blivit döpt, och inte att han blev född som människa. Efter sitt dop utförde han sitt tjänsteuppdrag som ljusbärare för människovärlden. (Joh 3:17, 19; 6:14; 9:39; 10:36; 11:27; 12:46; 1Jo 4:9)

den profet: Många judar under det första århundradet förväntade sig att Messias skulle vara en profet som var lik Mose, som det talas om i 5Mo 18:15, 18. I det här sammanhanget syftar uttrycket komma hit till världen troligtvis på Messias framträdande. Det är bara Johannes som skriver ner händelserna som nämns i den här versen. (Se studienot till Joh 1:9.)

göra honom till kung: Det är bara Johannes som nämner den här händelsen. Jesus vägrar bestämt att engagera sig politiskt för sitt hemland. Han ville bara bli kung när Guds tid var inne och på Guds sätt. Längre fram sa Jesus att hans efterföljare skulle inta samma hållning. (Joh 15:19; 17:14, 16; 18:36)

Galileiska sjön: En insjö i norra Israel. Den kallas också Kinneretsjön (4Mo 34:11), Gennesaretsjön (Lu 5:1) och Tiberiassjön (Joh 6:1). Sjön ligger ungefär 210 m under havsytan, och den är 21 km lång från norr till söder och 12 km bred. Dess största djup är 48 m. (Se Tillägg A7, Karta 3B, ”Händelser vid Galileiska sjön”.)

Galileiska sjön, eller Tiberiassjön: Galileiska sjön kallades ibland Tiberiassjön efter staden som låg på sjöns västra strand. Den staden var uppkallad efter den romerske kejsaren Tiberius. (Joh 6:23) Namnet Tiberiassjön förekommer här och i Joh 21:1. (Se studienot till Mt 4:18.)

satte kurs mot Kapernaum: Dvs. i en båt på Galileiska sjön. (Se studienoter till Mt 4:18; Joh 6:1.)

Galileiska sjön: En insjö i norra Israel. Den kallas också Kinneretsjön (4Mo 34:11), Gennesaretsjön (Lu 5:1) och Tiberiassjön (Joh 6:1). Sjön ligger ungefär 210 m under havsytan, och den är 21 km lång från norr till söder och 12 km bred. Dess största djup är 48 m. (Se Tillägg A7, Karta 3B, ”Händelser vid Galileiska sjön”.)

ungefär fem eller sex kilometer: Ordagrant ”omkring 25 eller 30 stadier”. Det grekiska ordet stạdion avser ett längdmått som motsvarar 185 m, eller 1⁄8 romersk mil. Galileiska sjön är ca 12 km bred, så lärjungarna kan ha befunnit sig mitt ute på sjön. (Mk 6:47; se studienot till Mt 4:18 och Tillägg A7 och B14.)

Tiberias: En stad på Galileiska sjöns västra strand. Tiberias låg omkring 15 km söder om Kapernaum och strax norr om några berömda varma källor. Staden grundades av Herodes Antipas någon gång mellan år 18 och 26 v.t. och blev hans nya residensstad. Han uppkallade den efter Tiberius, den dåvarande romerske kejsaren. Staden heter fortfarande Tiberias (hebreiska: Teverya). Även om det var den största staden i det här området nämns den bara en gång i Bibeln. Det står ingenstans att Jesus besökte Tiberias. Detta berodde kanske på det starka utländska inflytandet i staden. (Jämför Mt 10:5–7.) Enligt Josefus hade staden byggts på en begravningsplats, och därför hade inte så många judar velat flytta dit. (4Mo 19:11–14) Efter det judiska upproret på 100-talet v.t. förklarade man staden ren, och den blev judarnas viktigaste lärocentrum och sätet för Sanhedrin. Mishna och den palestinska (eller jerusalemiska) Talmud skapades där, och det var också där som den masoretiska texten, som senare användes för att översätta de hebreiska skrifterna, sammanställdes. (Se Tillägg B10.)

mat som fördärvas ... mat som består och ger evigt liv: Jesus förstod att några som höll sig till honom och hans lärjungar bara gjorde det för att få materiella fördelar. Bokstavlig mat uppehåller livet på människor dag för dag, men mat från Guds ord kommer att göra det möjligt för människor att leva för evigt. Jesus uppmanade folket att arbeta ... för ”den mat som består och ger evigt liv”, dvs. anstränga sig för att fylla sitt andliga behov och tro på det de får lära sig. (Mt 4:4; 5:3; Joh 6:28–39)

Våra förfäder åt mannat: Judarna ville ha en messiansk kung som kunde ge dem bokstavlig mat. Till sitt försvar påminde de Jesus om att Gud hade gett deras förfäder manna i vildmarken i Sinai. De citerade från Ps 78:24 och omtalade mannat, som israeliterna hade fått på mirakulös väg, som bröd [eller ”säd”] från himlen. När de bad Jesus om ett ”tecken” (Joh 6:30) kan de ha tänkt på underverket han hade utfört dagen innan då han hade mättat tusentals människor med hjälp av fem kornbröd och två små fiskar. (Joh 6:9–12)

världen blev till genom honom: Det grekiska ordet kọsmos (”värld”) syftar här på människovärlden, något som framkommer av att det senare i versen står: världen kände honom inte. Detta ord användes ibland i icke-religiösa skrifter om universum och skapelsen i allmänhet, och aposteln Paulus kan ha använt ordet på det sättet när han vid ett tillfälle talade till några greker. (Apg 17:24) Men i de kristna grekiska skrifterna används ordet i första hand om människovärlden eller om en del av den. Det är sant att allt skapades med hjälp av Jesus, däribland himlen och jorden och allt på den. Men i den här versen ligger fokus på den roll han hade när mänskligheten kom till. (1Mo 1:26; Joh 1:3; Kol 1:15–17)

världen: I de kristna grekiska skrifterna syftar det grekiska ordet kọsmos oftast på människovärlden eller en del av den. (Se studienot till Joh 1:10.) I Joh 1:29 sägs det att Jesus i egenskap av Guds lamm ”tar bort världens synd”. I Joh 6:33 beskrivs Jesus som Guds bröd, för det är genom honom som Jehova ger liv och välsignelser till mänskligheten.

livets bröd: Det här uttrycket förekommer bara två gånger i Bibeln. (Joh 6:35, 48) I det här sammanhanget syftar liv på ”evigt liv”. (Joh 6:40, 47, 54) Under det här samtalet omtalar Jesus sig själv som ”det sanna brödet från himlen” (Joh 6:32), ”Guds bröd” (Joh 6:33) och ”det levande brödet” (Joh 6:51). Han påpekar att israeliterna fick manna i vildmarken (Neh 9:20) men att det brödet inte gav dem evigt liv, trots att det kom från Gud (Joh 6:49). Kristus lojala efterföljare kan däremot få himmelskt manna, eller ”livets bröd” (Joh 6:48–51, 58), som gör det möjligt för dem att leva för evigt. De ”äter av det brödet” genom att tro på den återlösande kraften i Jesus kropp och blod, som han frambar som ett offer.

Jag vet att han kommer att uppstå: Marta trodde att Jesus talade om den framtida uppståndelsen, den som inträffar på ”den sista dagen”. (Se studienot till Joh 6:39.) Hennes tro på uppståndelsen var anmärkningsvärd. Några av de religiösa ledarna på den tiden, de som kallades sadducéer, påstod att det inte skulle bli någon uppståndelse, trots att det är en tydlig lära i de inspirerade skrifterna. (Dan 12:13; Mk 12:18) Fariséerna å sin sida trodde att själen var odödlig. Men Marta visste att Jesus predikade om en framtida uppståndelse, och Jesus hade till och med uppväckt människor, även om ingen av dem hade varit död lika länge som Lasarus.

jag ska uppväcka dem på den sista dagen: Jesus säger fyra gånger att han ska uppväcka människor på den sista dagen. (Joh 6:40, 44, 54) I Joh 11:24 talar även Marta om ”uppståndelsen på den sista dagen”. (Jämför Dan 12:13; se studienot till Joh 11:24.) I Joh 12:48 förknippas den ”sista dagen” med en domsperiod. Den perioden kommer av allt att döma att motsvara Kristus tusenåriga styre då han kommer att döma mänskligheten, däribland alla som har uppväckts från döden. (Upp 20:4–6)

evigt liv: Vid det här tillfället använder Jesus uttrycket ”evigt liv” fyra gånger (Joh 6:27, 40, 47, 54), och en av hans lärjungar använder det en gång (Joh 6:68). Uttrycket ”evigt liv” förekommer 17 gånger i Johannesevangeliet. Det förekommer bara 8 gånger i de andra tre evangelierna tillsammans.

alla slags människor: Jesus säger att han ska dra alla slags människor till sig, oavsett deras nationalitet, etniska bakgrund eller ekonomiska status. (Apg 10:34, 35; Upp 7:9, 10; se studienot till Joh 6:44.) Det är värt att lägga märke till att några ”greker” som tillbad i templet vid det här tillfället ville träffa Jesus. (Se studienot till Joh 12:20.) Många översättningar återger det grekiska ordet pas (”alla”) på ett sätt så att det verkar som att varenda människa till slut kommer att dras till Jesus. Men den tanken stämmer inte med det som sägs i Bibeln i övrigt. (Ps 145:20; Mt 7:13; Lu 2:34; 2Th 1:9) Det grekiska ordet betyder ordagrant ”alla” (Rom 5:12), men det kan också betyda ”alla slags” (Apg 10:12) eller ”allt sätt”, ”allt möjligt” (Mt 5:11; Bibel 2000, Svenska Folkbibeln). Många översättningar använder sådana återgivningar som ”alla slags”, ”alla slag” i dessa verser. (Joh 1:7; 1Ti 2:4)

drar honom: Även om det grekiska verbet för ”dra” kan användas om att dra in ett fisknät (Joh 21:6, 11) betyder det inte att Gud drar människor mot deras vilja. Detta verb kan också betyda ”dra till sig”, ”attrahera”. Jesus uttalande kan anspela på Jer 31:3, där Jehova säger till sitt forntida folk: ”Därför har jag dragit dig till mig med lojal kärlek.” (Septuaginta använder samma grekiska verb här.) Joh 12:32 (se studienot) visar på ett liknande sätt att Jesus drar människor av alla slag till sig. Bibeln visar att Jehova har gett människor en fri vilja. Alla kan själva välja om de vill tjäna honom eller inte. (5Mo 30:19, 20) Försiktigt och vänligt drar Jehova till sig människor som har en rätt hjärteinställning. (Ps 11:5; Ord 21:2; Apg 13:48) Det gör han med hjälp av budskapet i Bibeln och sin heliga ande. I Joh 6:45 citeras profetian i Jes 54:13, och den kan tillämpas på alla människor som Jehova drar. (Jämför Joh 6:65.)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 54:13, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). I tillgängliga grekiska handskrifter till Johannesevangeliet står ordet theọs här (kanske för att det ordet står i Jes 54:13 i avskrifter av Septuaginta), vilket förklarar varför det i de flesta översättningar står ”Gud”. Men med tanke på citatets bakgrund i de hebreiska skrifterna används Guds namn i huvudtexten. (Se Tillägg C.)

har liv i sig själv: Eller ”har kraft att ge liv”, ”har livets gåva i sig”. Jesus har ”liv i sig själv” därför att hans Far, Jehova, har gett honom förmågor som bara Fadern själv hade till en början. I det ingår utan tvivel att han ger människor möjligheten att vinna liv genom att de får ett godkänt förhållande till Jehova. Men han har även fått myndighet att ge liv genom att uppväcka de döda. Omkring ett år efter att Jesus hade gjort detta uttalande sa han att hans lärjungar också kunde ha liv i sig själva. (Joh 6:53; läs om vad uttrycket ”liv i er själva” betyder när det används om Jesus efterföljare i studienoten till Joh 6:53.)

kommer ni inte att få liv: Ordagrant ”har ni inget liv i er själva”. I Joh 5:26 säger Jesus att han har fått ”liv i sig själv” precis som hans Far ”har liv i sig själv”. (Se studienot till Joh 5:26.) Men nu, omkring ett år senare, använder Jesus samma uttryck om sina lärjungar. Här likställer han uttrycket ”ha liv i sig själv” med att ”få evigt liv”. (Joh 6:54) Här avser uttrycket inte att de ska få kraft att ge liv, utan tydligtvis att de ska få liv i full bemärkelse, att de ska bli levande fullt ut. Smorda kristna får liv i full bemärkelse när de uppväcks till odödligt liv i himlen. Kristna med ett jordiskt hopp kommer att få liv i full bemärkelse när de har blivit slutgiltigt prövade direkt efter Kristus tusenårsregering. (1Kor 15:52, 53; Upp 20:5, 7–10)

äter min kropp och dricker mitt blod: Sammanhanget visar att det handlar om att äta och dricka i bildlig bemärkelse genom att visa tro på Jesus Kristus. (Joh 6:35, 40) Jesus sa detta år 32 v.t., så han talade inte om Herrens kvällsmåltid, som han instiftade ett år senare. Han sa detta precis före ”påsken, judarnas högtid” (Joh 6:4), så de som lyssnade till honom måste ha tänkt på påsken och betydelsen av lammets blod, som räddade många liv natten då Israel lämnade Egypten (2Mo 12:24–27). Jesus framhöll att hans blod på ett liknande sätt skulle spela en viktig roll i att göra det möjligt för hans lärjungar att få evigt liv.

förenad med mig: Eller ”i mig”. Uttrycket förmedlar tanken på nära gemenskap, samförstånd och enhet.

i en synagoga: Eller möjligen ”vid ett offentligt möte”. Det grekiska substantivet synagōgẹ̄ betyder ordagrant ”sammanförande”, ”församling”. I de kristna grekiska skrifterna syftar det i de flesta fall på en byggnad eller plats där judar samlades för att läsa Skrifterna, få undervisning, förkunna och be. (Se Ordförklaringar.) Även om ordet i detta sammanhang kan ha använts i en bredare betydelse om ett slags möte som var öppet för allmänheten, är det troligare att det avser ”en synagoga” där Jesus talade till judar som var under Moses lag.

får dig att synda: Eller ”blir ett hinder för din tro”, ”blir en snara för dig”. I de kristna grekiska skrifterna syftar det grekiska ordet skandalịzō på att snubbla i bildligt avseende, kanske genom att synda eller få någon annan att synda. Med tanke på hur ordet används i Bibeln kan synden handla om att man bryter mot en av Guds morallagar, tappar tron eller godtar en falsk lära. Det grekiska ordet kan också användas i betydelsen ”ta anstöt”. (Se studienoter till Mt 13:57; 18:7.)

ett hinder för tron: Ordagrant ”stenar att snava på”. Man antar att det grekiska ordet skạndalon till en början avsåg en fälla. En del menar att det syftar på den del av fällan där betet satt. Ordet fick en utvidgad betydelse och kom att avse vilket som helst hinder som skulle kunna få någon att snubbla och falla. I bildlig bemärkelse avsåg det en handling eller situation som leder till att någon följer en orätt kurs, snubblar och faller moraliskt sett eller begår en synd. Det besläktade verbet skandalịzō, som i Mt 18:8, 9 återges med ”bli ett hinder för”, kan också återges med ”få ... att snava (synda)”.

Tar ni anstöt av det här?: Eller ”Får detta er att snava och falla?”, ”Får detta er att tappa tron?” I de kristna grekiska skrifterna syftar det grekiska ordet skandalịzō på att snubbla i bildligt avseende och används ofta om att synda eller få någon annan att synda. Beroende på sammanhanget kan synden handla om att man bryter mot en av Guds morallagar, tappar tron, godtar en falsk lära eller tar anstöt. (Se studienoter till Mt 5:29; 18:7.)

vad det här betyder: Ordagrant ”vad är”. Här har det grekiska ordet estịn (ordagrant ”är”) innebörden ”betyder”, ”representerar”. (Se studienot till Mt 26:26.)

representerar: Det grekiska ordet estịn (ordagrant ”är”) har här innebörden ”symboliserar”, ”betyder”, ”står för”. Den här innebörden var självklar för apostlarna, för när de här orden uttalades hade de både Jesus fullkomliga kropp och brödet de skulle äta fullt synliga framför sig. Brödet kunde alltså inte ha varit hans bokstavliga kropp. Det är värt att lägga märke till att samma grekiska ord används i Mt 12:7, och där använder många översättningar ordet ”betyder”.

anden: Syftar tydligtvis på Guds heliga ande. Jesus säger att i motsats till kraften och visheten som Gud ger genom sin ande är köttet ... inte till någon nytta alls. Detta visar att människors kraft och vishet, som kommer till uttryck i böcker, filosofier och läror, inte kan leda till evigt liv.

köttet: Det verkar som att detta uttryck används om sådant som hör samman med de begränsningar som en människa av kött och blod har, när det till exempel gäller vad hon kan tänka ut och åstadkomma. Ingen mänsklig vishet och erfarenhet, inga böcker, filosofier eller läror, är till någon nytta alls när det gäller att få evigt liv.

är ande och liv: Det grekiska ordet ”är” (estịn) kan ha innebörden ”betyda”. Så denna fras skulle kunna återges ”betyder ande och liv”. (Se studienoter till Mt 12:7; 26:26.) Jesus menar tydligtvis att hans uttalanden är inspirerade av helig ande och kan ge evigt liv.

en förtalare: Eller ”en djävul”. Det grekiska ordet diạbolos, som i de flesta fall avser djävulen, betyder ”förtalare”. Det har återgetts med ”förtalare” (2Ti 3:3) eller ”förtala” (1Ti 3:11; Tit 2:3) på de ställen där det inte syftar på djävulen. På grekiska finns det nästan alltid en bestämd artikel före ordet när det används om djävulen. (Se studienot till Mt 4:1 och Ordförklaringar under ”Bestämd artikel”.) Här används ordet för att beskriva Judas Iskariot, som hade utvecklat en dålig egenskap. Det är möjligt att Jesus vid detta tillfälle lade märke till att Judas hade slagit in på en felaktig kurs som gjorde att Satan kunde använda Judas för att få Jesus dödad. (Joh 13:2, 11)

Han visste: Jesus kunde se vad andra tänkte och vilka åsikter de hade, så därför kan Judas inte ha haft en svekfull inställning när han valdes ut till apostel. (Mt 9:4; Mk 2:8; Joh 2:24, 25) Men när Judas började utveckla en dålig inställning märkte Jesus det och förstod att det var han som skulle förråda honom. Men trots att Jesus visste det tvättade han Judas fötter. (Se studienoter till Joh 6:64; 6:70.)

Redan från början: Det här uttrycket syftar inte på när Judas föddes eller när han blev utvald till apostel, vilket ägde rum efter att Jesus hade bett en hel natt. (Lu 6:12–16) Det syftar i stället på när Judas började handla svekfullt, något som Jesus lade märke till direkt. (Joh 2:24, 25; Upp 1:1; 2:23; se studienoter till Joh 6:70; 13:11.) Det här visar också att Judas handlingssätt var överlagt och genomtänkt och inte något plötsligt infall. Innebörden i ordet ”början” (grekiska: archẹ̄) i de kristna grekiska skrifterna beror på sammanhanget. I till exempel 2Pe 3:4 syftar ordet ”början” på skapelsens början. Men i de flesta fall har det en snävare betydelse. Petrus sa till exempel att den heliga anden kom över icke-judar ”precis som den kom över oss i början”. (Apg 11:15) Petrus syftade då inte på när han föddes eller när han blev en apostel. Han syftade på pingstdagen år 33 v.t., dvs. då den heliga anden började utgjutas för ett särskilt syfte. (Apg 2:1–4) Andra exempel som visar att sammanhanget påverkar innebörden i ordet ”början” finns i Lu 1:2; Joh 15:27 och 1Jo 2:7.

visste Jesus ... vem det var som skulle förråda honom: Jesus syftade på Judas Iskariot. Jesus hade bett hela natten till sin Far innan han valde ut sina 12 apostlar. (Lu 6:12–16) Till en början måste Judas alltså ha varit trogen mot Gud. Men Jesus kände till profetiorna i de hebreiska skrifterna som sa att någon som stod honom nära skulle förråda honom. (Ps 41:9; 109:8; Joh 13:18, 19) Så fort Judas började ge efter för sina syndiga böjelser lade Jesus märke till det, för han kunde läsa hjärtan och tankar. (Mt 9:4) Gud hade använt sitt förutvetande och sett att en av Jesus nära medarbetare skulle bli en förrädare. Men Gud hade inte förutbestämt att Judas skulle förråda Jesus. Något sådant hade inte stämt med Guds egenskaper och hur han hade handlat tidigare.

djävulen: Av det grekiska ordet diạbolos, som betyder ”förtalare”. (Joh 6:70; 2Ti 3:3) Det besläktade verbet diabạllō betyder ”att anklaga” och återges med ”anklagades” i Lu 16:1.

en förtalare: Eller ”en djävul”. Det grekiska ordet diạbolos, som i de flesta fall avser djävulen, betyder ”förtalare”. Det har återgetts med ”förtalare” (2Ti 3:3) eller ”förtala” (1Ti 3:11; Tit 2:3) på de ställen där det inte syftar på djävulen. På grekiska finns det nästan alltid en bestämd artikel före ordet när det används om djävulen. (Se studienot till Mt 4:1 och Ordförklaringar under ”Bestämd artikel”.) Här används ordet för att beskriva Judas Iskariot, som hade utvecklat en dålig egenskap. Det är möjligt att Jesus vid detta tillfälle lade märke till att Judas hade slagit in på en felaktig kurs som gjorde att Satan kunde använda Judas för att få Jesus dödad. (Joh 13:2, 11)