Johannesevangeliet 14:1–31

14  ”Var inte oroliga.+ Tro på Gud,+ och tro också på mig.  I min Fars hus finns många rum. Om inte, skulle jag ha berättat det för er, men jag går nu i väg och gör i ordning en plats åt er.+  Och när jag har gått min väg och gjort i ordning en plats åt er ska jag komma tillbaka och ta er hem till mig, för att ni ska vara där jag är.+  Och ni vet vägen till den plats jag går till.”  Tomas+ sa till honom: ”Herre, vi vet inte vart du ska. Så hur skulle vi kunna veta vägen?”  Jesus sa till honom: ”Jag är vägen+ och sanningen+ och livet.+ Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.+  Om ni hade känt mig skulle ni ha känt min Far också.+ Från och med nu känner ni honom, och ni har faktiskt redan sett honom.”+  Filippus sa: ”Herre, visa oss Fadern, det räcker för oss.”  Jesus sa till honom: ”Filippus, känner du inte mig, trots att jag har varit så länge hos er? Den som har sett mig, han har också sett min Far.+ Varför säger du: ’Visa oss Fadern’? 10  Tror du inte på att jag är förenad med Fadern och att Fadern är förenad med mig?+ Det jag säger till er kommer inte från mig själv,+ utan det är Fadern som är förenad med mig som utför sina gärningar genom mig. 11  Tro mig när jag säger att jag är förenad med Fadern och att Fadern är förenad med mig. Om inte annat, så tro åtminstone på grund av gärningarna.+ 12  Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska utföra samma gärningar som jag. Han ska göra ännu större gärningar,+ eftersom jag går min väg till Fadern.+ 13  Och vad ni än ber om i mitt namn, det ska jag göra, så att Fadern blir ärad genom Sonen.+ 14  Om ni ber om något i mitt namn så kommer jag att göra det. 15  Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.+ 16  Och jag ska be min Far, och han kommer att ge er en annan hjälpare som ska vara med er för evigt,+ 17  sanningens ande.+ Världen kan inte ta emot den, därför att världen inte ser den eller känner den.+ Ni känner den, eftersom den stannar hos er och är i er. 18  Jag ska inte lämna er ensamma. Jag ska komma till er.+ 19  Om en liten stund ska världen inte längre se mig, men ni kommer att se mig,+ därför att jag lever och ni ska leva. 20  Den dagen kommer ni att förstå att jag är förenad med min Far och att ni är förenade med mig och jag med er.+ 21  Den som har tagit emot mina bud och håller dem, han älskar mig. Och den som älskar mig, han kommer att bli älskad av min Far,+ och jag kommer att älska honom och visa mig tydligt för honom.” 22  Judas+ (inte Judas Iskariot) sa till honom: ”Herre, hur kommer det sig att du tänker visa dig tydligt för oss men inte för världen?” 23  Jesus svarade: ”Om någon älskar mig kommer han att hålla mitt ord,+ och min Far kommer att älska honom, och vi ska komma till honom och bo hos honom.+ 24  Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Och mina ord kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.+ 25  Jag har sagt detta medan jag fortfarande är kvar hos er. 26  Men hjälparen, den heliga anden som Fadern ska sända i mitt namn, den ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt till er.+ 27  Jag låter min frid vara kvar hos er, jag ger er den.+ Den frid som jag ger er skiljer sig från den som världen ger. Var inte oroliga och var inte rädda. 28  Ni hörde att jag sa till er: Jag går min väg, och jag ska komma tillbaka till er. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, eftersom Fadern är större än jag.+ 29  Jag har berättat det här i förväg för att ni ska tro när det väl händer.+ 30  Jag ska inte säga så mycket mer till er, för världens härskare+ kommer, och han har ingen makt över mig.+ 31  Men för att världen ska veta att jag älskar min Far gör jag det han har befallt mig.+ Res er, så går vi härifrån.

Fotnoter

Studienoter

rum: Eller ”boningar”. Det grekiska ordet monẹ̄ förekommer bara här och i Joh 14:23, där det har återgetts med att ”bo”. Även om ordet i icke-religiös litteratur ibland syftar på en hållplats eller rastplats för resande, håller de flesta forskare med om att Jesus i det här sammanhanget utlovade permanenta rum i sin Fars hus i himlen, dit han var på väg. Jesus behövde träda fram inför Gud och frambära värdet av sitt blod för att kunna göra i ordning en plats åt sina lärjungar. (Heb 9:12, 24–28) Det var först därefter som människor kunde komma till himlen. (Flp 3:20, 21)

gör i ordning en plats åt er: Detta innebar att Jesus gjorde det nya förbundet giltigt genom att träda fram inför Gud och frambära värdet av sitt blod. Det innebar också att han skulle ta emot kungamakt, och efter det skulle hans smorda lärjungar börja bli uppväckta till himlen. (1Th 4:14–17; Heb 9:12, 24–28; 1Pe 1:19; Upp 11:15)

Jag är vägen och sanningen och livet: Jesus är vägen, för det är bara genom honom som man kan närma sig Gud i bön. Han är också ”vägen” genom att han hjälper människor att bli försonade med Gud. (Joh 16:23; Rom 5:8) Jesus är sanningen, för han sa sanningen och levde i enlighet med den. Han uppfyllde också en mängd profetior som visar vilken nyckelroll han har i Guds avsikt. (Joh 1:14; Upp 19:10) Dessa profetior har ”blivit ja [eller ”uppfyllts”] genom Jesus”. (2Kor 1:20) Jesus är livet, för när han gav sitt liv som en lösen gjorde han det möjligt för människor att få ”det verkliga livet”, dvs. ”det eviga livet”. (1Ti 6:12, 19; Ef 1:7; 1Jo 1:7) Han kommer också att vara ”livet” för de miljoner människor som blir uppväckta och får möjlighet att leva i paradiset för evigt. (Joh 5:28, 29)

visa oss Fadern: Filippus ville tydligtvis att Jesus skulle ge sina lärjungar en syn av Gud, som Mose, Elia och Jesaja hade fått tidigare. (2Mo 24:10; 1Ku 19:9–13; Jes 6:1–5)

Den som har sett mig, han har också sett min Far: Filippus önskan i Joh 14:8 verkar ha inneburit att han ville att Jesus skulle ge sina lärjungar en syn av Gud, som Mose, Elia och Jesaja hade fått tidigare. (2Mo 24:10; 1Ku 19:9–13; Jes 6:1–5) I sådana syner såg Guds tjänare sådant som representerade Gud; de såg inte Gud själv. (2Mo 33:17–23; Joh 1:18) Jesus svar visar att Filippus redan hade sett något bättre än en syn av Gud. Eftersom Jesus återspeglade Faderns personlighet på ett fullkomligt sätt var det som att de såg Gud när de såg Jesus. (Mt 11:27) Tack vare det Jesus sa och gjorde kunde de uppfatta Guds personlighet, vilja och avsikt och därigenom ”se” Fadern. När Bibeln beskriver Jesus – den kärlek han visade sina vänner, den medkänsla som motiverade honom att bota andra, den empati som fick honom gråta och hans kraftfulla undervisning – kan läsaren alltså föreställa sig hans Far, Jehova, säga och göra samma saker. (Mt 7:28, 29; Mk 1:40–42; Joh 11:32–36)

från mig själv: Som Jehovas främste representant lyssnar Jesus alltid på Jehova och säger det Jehova vill att han ska framföra.

ännu större gärningar: Jesus menar inte att underverken som hans lärjungar skulle utföra skulle vara större än hans underverk. I stället erkänner han ödmjukt att deras arbete med att predika och undervisa skulle vara mer omfattande än hans hade varit. Hans efterföljare skulle nå ut till ett större område, nå fler människor och predika under längre tid än han. Jesus ord visar tydligt att han förväntade att hans lärjungar skulle fortsätta med det arbete han hade satt i gång.

vad ni än ber om i mitt namn: Jesus introducerade här ett nytt inslag i bönen. Aldrig tidigare hade Jehova begärt att folk skulle be i någons namn. Mose hade exempelvis varit medlare mellan nationen Israel och Gud, men Gud sa inte att israeliterna skulle använda Moses namn när de bad. Men nu, den sista kvällen med lärjungarna innan sin död, uppenbarade Jesus ett nytt sätt att be när han fyra gånger sa att de skulle be i hans namn. (Joh 14:13, 14; 15:16; 16:23, 24) Eftersom Jesus återköpte mänskligheten när han gav sitt fullkomliga människoliv som en lösen, är han den enda kanal Gud använder för att välsigna mänskligheten. (Rom 5:12, 18, 19; 1Kor 6:20; Gal 3:13) Jesus offer gör honom till den ende rättmätige medlaren mellan Gud och människor (1Ti 2:5, 6), och det är bara genom honom som en människa kan bli befriad från syndens och dödens förbannelse (Apg 4:12). Därför är Jesus lämpligt nog den enda kanalen för att kunna närma sig Gud. (Heb 4:14–16) De som ber i Jesus namn visar att de förstår hans viktiga roll.

ber: Den här lydelsen stöds av flera gamla handskrifter och stämmer med orden i Joh 15:16 och 16:23. I en del andra gamla handskrifter står det: ”ber mig”.

ande: Eller ”verksamma kraft”. Det grekiska ordet pneuma är neutrum, och därför används pronomen som står i neutrum när det hänvisas till den. Det grekiska ordet har en rad betydelser, men det avser alltid något som är osynligt för människoögat och som vittnar om kraft i rörelse. (Se Ordförklaringar.) I det här sammanhanget syftar ”ande” på Guds heliga ande, som här kallas sanningens ande. Detta uttryck förekommer även i Joh 15:26 och 16:13, där Jesus förklarar att ”hjälparen” (Joh 16:7), dvs. ”sanningens ande”, kommer att ”vägleda” hans lärjungar så att de ”förstår hela sanningen”.

ser den ... Ni känner den: De två förekomsterna av ”den” är en återgivning av det grekiska pronomenet autọ, som står i neutrum och syftar på det grekiska ordet för ande (pneuma), som också är neutrum. (Se studienot till Joh 14:16.)

en annan hjälpare: Detta antyder att lärjungarna redan hade en ”hjälpare”, nämligen Jesus. I 1Jo 2:1 används samma grekiska ord för ”hjälpare” (parạklētos) om Jesus roll. Men här lovar Jesus att Guds ande, eller verksamma kraft, skulle hjälpa dem efter att han hade lämnat jorden.

hjälpare: Eller ”tröstare”, ”försvarare”. I Bibeln används det ord som har återgetts med ”hjälpare” (parạklētos) både om den heliga andens roll (Joh 14:16, 26; 15:26; 16:7) och om Jesus roll (1Jo 2:1). Det kan ordagrant återges med ”en som kallas till någons sida” för att ge hjälp. Jesus omtalade den heliga anden, en opersonlig kraft, som en hjälpare och sa att den här hjälparen skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevis”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”ta emot”. (Joh 14:26; 15:26; 16:7–15) Men då använde han ett bildspråk som kallas personifikation, dvs. att tala om något opersonligt eller livlöst som om det var levande. Det är inte ovanligt att något som inte är en person personifieras i Bibeln. Några exempel på det är visheten, döden, synden och den generösa omtanken. (Mt 11:19; Lu 7:35; Rom 5:14, 17, 21; 6:12; 7:8–11) Det säger sig självt att detta inte är riktiga personer. Guds ande nämns ofta i samband med andra opersonliga krafter eller saker, något som också talar för att anden inte är en person. (Mt 3:11; Apg 6:3, 5; 13:52; 2Kor 6:4–8; Ef 5:18) På grekiska används pronomen som står i maskulinum om den här ”hjälparen”, och en del menar att detta visar att den heliga anden är en person. (Joh 14:26) Men grekisk grammatik kräver ett pronomen i maskulinum när det som beskrivs är en handling som ”hjälparen” utför, eftersom ordet för ”hjälpare” är maskulinum. (Joh 16:7, 8, 13, 14) Men när det grekiska ordet för ”ande”, pneuma (neutrum), förekommer, används pronomen som står i neutrum. (Se studienot till Joh 14:17.)

hjälpare: Eller ”tröstare”, ”försvarare”. I Bibeln används det ord som har återgetts med ”hjälpare” (parạklētos) både om den heliga andens roll (Joh 14:16, 26; 15:26; 16:7) och om Jesus roll (1Jo 2:1). Det kan ordagrant återges med ”en som kallas till någons sida” för att ge hjälp. Jesus omtalade den heliga anden, en opersonlig kraft, som en hjälpare och sa att den här hjälparen skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevis”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”ta emot”. (Joh 14:26; 15:26; 16:7–15) Men då använde han ett bildspråk som kallas personifikation, dvs. att tala om något opersonligt eller livlöst som om det var levande. Det är inte ovanligt att något som inte är en person personifieras i Bibeln. Några exempel på det är visheten, döden, synden och den generösa omtanken. (Mt 11:19; Lu 7:35; Rom 5:14, 17, 21; 6:12; 7:8–11) Det säger sig självt att detta inte är riktiga personer. Guds ande nämns ofta i samband med andra opersonliga krafter eller saker, något som också talar för att anden inte är en person. (Mt 3:11; Apg 6:3, 5; 13:52; 2Kor 6:4–8; Ef 5:18) På grekiska används pronomen som står i maskulinum om den här ”hjälparen”, och en del menar att detta visar att den heliga anden är en person. (Joh 14:26) Men grekisk grammatik kräver ett pronomen i maskulinum när det som beskrivs är en handling som ”hjälparen” utför, eftersom ordet för ”hjälpare” är maskulinum. (Joh 16:7, 8, 13, 14) Men när det grekiska ordet för ”ande”, pneuma (neutrum), förekommer, används pronomen som står i neutrum. (Se studienot till Joh 14:17.)

ande: Eller ”verksamma kraft”. Det grekiska ordet pneuma är neutrum, och därför används pronomen som står i neutrum när det hänvisas till den. Det grekiska ordet har en rad betydelser, men det avser alltid något som är osynligt för människoögat och som vittnar om kraft i rörelse. (Se Ordförklaringar.) I det här sammanhanget syftar ”ande” på Guds heliga ande, som här kallas sanningens ande. Detta uttryck förekommer även i Joh 15:26 och 16:13, där Jesus förklarar att ”hjälparen” (Joh 16:7), dvs. ”sanningens ande”, kommer att ”vägleda” hans lärjungar så att de ”förstår hela sanningen”.

ser den ... Ni känner den: De två förekomsterna av ”den” är en återgivning av det grekiska pronomenet autọ, som står i neutrum och syftar på det grekiska ordet för ande (pneuma), som också är neutrum. (Se studienot till Joh 14:16.)

ensamma: Eller ”som föräldralösa barn”. I Jak 1:27 används det grekiska ordet för ”föräldralös”, orfanọs, i bokstavlig bemärkelse. Men i den här versen används det bildligt om någon som inte har en stöttande eller beskyddande vän, vårdare eller herre. Jesus lovade sina lärjungar att han inte skulle lämna dem ensamma, hjälplösa och värnlösa.

Taddeus: I listan över apostlar i Lu 6:16 och Apg 1:13 nämns inte namnet Taddeus. I stället nämns ”Judas, som var son till Jakob”. Man har därför dragit slutsatsen att Taddeus är ett annat namn på den apostel som Johannes kallar ”Judas (inte Judas Iskariot)”. (Joh 14:22) Det kan vara så att namnet Taddeus ibland används för att undvika förväxling med förrädaren Judas Iskariot.

Judas (inte Judas Iskariot): Syftar på aposteln Judas, som även kallades Taddeus. (Se studienot till Mt 10:3.)

rum: Eller ”boningar”. Det grekiska ordet monẹ̄ förekommer bara här och i Joh 14:23, där det har återgetts med att ”bo”. Även om ordet i icke-religiös litteratur ibland syftar på en hållplats eller rastplats för resande, håller de flesta forskare med om att Jesus i det här sammanhanget utlovade permanenta rum i sin Fars hus i himlen, dit han var på väg. Jesus behövde träda fram inför Gud och frambära värdet av sitt blod för att kunna göra i ordning en plats åt sina lärjungar. (Heb 9:12, 24–28) Det var först därefter som människor kunde komma till himlen. (Flp 3:20, 21)

hjälpare: Eller ”tröstare”, ”försvarare”. I Bibeln används det ord som har återgetts med ”hjälpare” (parạklētos) både om den heliga andens roll (Joh 14:16, 26; 15:26; 16:7) och om Jesus roll (1Jo 2:1). Det kan ordagrant återges med ”en som kallas till någons sida” för att ge hjälp. Jesus omtalade den heliga anden, en opersonlig kraft, som en hjälpare och sa att den här hjälparen skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevis”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”ta emot”. (Joh 14:26; 15:26; 16:7–15) Men då använde han ett bildspråk som kallas personifikation, dvs. att tala om något opersonligt eller livlöst som om det var levande. Det är inte ovanligt att något som inte är en person personifieras i Bibeln. Några exempel på det är visheten, döden, synden och den generösa omtanken. (Mt 11:19; Lu 7:35; Rom 5:14, 17, 21; 6:12; 7:8–11) Det säger sig självt att detta inte är riktiga personer. Guds ande nämns ofta i samband med andra opersonliga krafter eller saker, något som också talar för att anden inte är en person. (Mt 3:11; Apg 6:3, 5; 13:52; 2Kor 6:4–8; Ef 5:18) På grekiska används pronomen som står i maskulinum om den här ”hjälparen”, och en del menar att detta visar att den heliga anden är en person. (Joh 14:26) Men grekisk grammatik kräver ett pronomen i maskulinum när det som beskrivs är en handling som ”hjälparen” utför, eftersom ordet för ”hjälpare” är maskulinum. (Joh 16:7, 8, 13, 14) Men när det grekiska ordet för ”ande”, pneuma (neutrum), förekommer, används pronomen som står i neutrum. (Se studienot till Joh 14:17.)

hjälpare: Eller ”tröstare”, ”försvarare”. I Bibeln används det ord som har återgetts med ”hjälpare” (parạklētos) både om den heliga andens roll (Joh 14:16, 26; 15:26; 16:7) och om Jesus roll (1Jo 2:1). Det kan ordagrant återges med ”en som kallas till någons sida” för att ge hjälp. Jesus omtalade den heliga anden, en opersonlig kraft, som en hjälpare och sa att den här hjälparen skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevis”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”ta emot”. (Joh 14:26; 15:26; 16:7–15) Men då använde han ett bildspråk som kallas personifikation, dvs. att tala om något opersonligt eller livlöst som om det var levande. Det är inte ovanligt att något som inte är en person personifieras i Bibeln. Några exempel på det är visheten, döden, synden och den generösa omtanken. (Mt 11:19; Lu 7:35; Rom 5:14, 17, 21; 6:12; 7:8–11) Det säger sig självt att detta inte är riktiga personer. Guds ande nämns ofta i samband med andra opersonliga krafter eller saker, något som också talar för att anden inte är en person. (Mt 3:11; Apg 6:3, 5; 13:52; 2Kor 6:4–8; Ef 5:18) På grekiska används pronomen som står i maskulinum om den här ”hjälparen”, och en del menar att detta visar att den heliga anden är en person. (Joh 14:26) Men grekisk grammatik kräver ett pronomen i maskulinum när det som beskrivs är en handling som ”hjälparen” utför, eftersom ordet för ”hjälpare” är maskulinum. (Joh 16:7, 8, 13, 14) Men när det grekiska ordet för ”ande”, pneuma (neutrum), förekommer, används pronomen som står i neutrum. (Se studienot till Joh 14:17.)

denne: Både ”denne” och ”han” i vers 13 och 14 syftar tillbaka på ”hjälparen” i Joh 16:7. Jesus använde ”hjälparen” (maskulinum på grekiska) för att personifiera den heliga anden (neutrum på grekiska), som är en opersonlig kraft. (Se studienot till Joh 14:16.)

hjälparen: Eller ”tröstaren”, ”försvararen”. (Se studienot till Joh 14:16.)

den: Det grekiska demonstrativa (utpekande) pronomenet ekeinos står i maskulinum och syftar tillbaka på hjälparen, som också är maskulinum på grekiska. (Se studienoter till Joh 14:16; 16:13.)

eftersom Fadern är större än jag: Jesus framhöll många gånger sin Fars storhet, myndighet och ställning som den högste. (Mt 4:9, 10; 20:23; Lu 22:41, 42; Joh 5:19; 8:42; 13:16) Även efter Jesus himmelsfärd beskrev apostlarna Fadern som en egen person med högre ställning än Jesus. (1Kor 11:3; 15:20, 24–28; 1Pe 1:3; 1Jo 2:1; 4:9, 10) Det grekiska ord som återgetts med ”större” (meizōn) är komparativformen av ordet för ”stor” (mẹgas) och används i många sammanhang där en person eller sak beskrivs som större än en annan. (Mt 18:1; 23:17; Mk 9:34; 12:31; Lu 22:24; Joh 13:16; 1Kor 13:13)

världens härskare: Ett liknande uttryck förekommer i Joh 12:31 och 16:11, och det avser Satan djävulen. I det här sammanhanget syftar ordet ”värld” (grekiska: kọsmos) på det mänskliga samhälle som har vänt sig bort från Gud och som lever på ett sätt som strider mot hans vilja. Gud är inte upphovet till den här orättfärdiga världen. Det sägs i stället att den ”är i den ondes våld”. (1Jo 5:19) Satan och ”de onda andemakterna i himlen” är de osynliga ”härskarna över denna mörka värld (eller ”världshärskarna [form av det grekiska ordet kosmokrạtōr] över detta mörker”)”. (Ef 6:11, 12)

han har ingen makt över mig: Eller ”han har ingen hållhake på mig”. Ordagrant ”i mig har han ingenting”. Jesus hade inga brister eller orätta önskningar som Satan kunde utnyttja för att få honom att sluta tjäna Gud. Det grekiska uttryck som har återgetts med ”har ingen makt över mig” kan återspegla ett hebreiskt idiom som användes i juridiska sammanhang med betydelsen ”kan inte göra anspråk på mig”. Satan kunde däremot tränga in i Judas och få makt över honom. (Joh 13:27)

Media