den grundläggande läran om Kristus: Det här uttrycket syftar på de grundläggande sanningar som de kristna lärde sig när de blev lärjungar. (Heb 5:12 och studienot) Paulus nämner sex av de sanningarna i den här och den följande versen och kallar dem grunderna. När det gäller en byggnad är grunden det man lägger först, och det är på samma sätt med det här. Mogna kristna nöjde sig inte med att bara lära sig grunderna. De hade lämnat den grundläggande läran bakom sig genom att bygga vidare på den och få mer kunskap och insikt i djupare läror, till exempel de läror som finns i Paulus brev. Det hjälpte dem att förstå och följa principerna i Skrifterna. (Heb 5:14)

Så låt oss gå framåt: Paulus inkluderar sig själv här när han uppmanar sina medtroende att gå framåt som kristna. Enligt ett referensverk säger han i själva verket: ”Låt oss gå framåt tillsammans.” (P.E. Hughes: A Commentary on the Epistles to the Hebrews) Även om Paulus var en mogen kristen ville han gärna gå framåt och bli bättre på att efterlikna Kristus. (Flp 3:13–16)

mogenhet: Paulus visar hur viktigt det är att bli en mogen kristen, vilket innebär att man försöker förstå både grundläggande och djupare sanningar och bli bättre på att undervisa andra om dem. Det grekiska ord som används här är besläktat med det ord som återges med ”mogna”, eller ”fullvuxna”, i Heb 5:14. (Se studienot.) Där ställs en mogen person i kontrast till någon som är som ”ett litet barn”. (Heb 5:13 och studienot) Mogna kristna ”har använt sin tankeförmåga och övat den så att de kan skilja mellan rätt och fel”. (Heb 5:14) De vilseleds därför inte så lätt och påverkas inte negativt av andra, till exempel när det gäller trosuppfattningar. (Ef 4:11–14)

omvändelsen från döda gärningar: Dessa ”döda gärningar” innefattar både felaktiga handlingar och försök att uppnå räddning på ett sätt som inte är i linje med Guds vilja. (Mt 7:21) Några försökte till exempel göra sig förtjänta av räddning genom att hålla Moses lag, trots att den inte gällde längre. (Rom 10:2–4; Gal 2:16 och studienot) Även gärningar som verkar goda kan bli betraktade som döda, eller värdelösa, om de inte motiveras av kärlek. (1Kor 13:3) De kristna hebréerna behövde vända sig bort från alla sådana döda gärningar för att kunna gå framåt mot mogenhet. (Heb 9:14)

tron på Gud: Paulus nämner här ”tron på Gud” som en del av grunderna, alltså det första man lär sig när man blir kristen. (Heb 11:6) Paulus riktar sig till judar här, och de trodde på Gud redan innan de blev kristna. I ett referensverk står det vad ordet ”tro” syftar på i det här sammanhanget: ”Det som menas är inte bara tro på Guds existens … utan tillit till Gud.” (W. Robertson Nicoll [red.]: The Expositor’s Greek Testament: The Epistle to the Hebrews) Sådan tro och tillit var en del av ”den grundläggande läran om Kristus”. Det var alltså viktigt att de kristna hebréerna också trodde att Jesus var den som Gud hade valt ut till att vara ”den främste förmedlaren av deras räddning”. (Heb 2:10 och studienot; Joh 14:1; Apg 4:12; 1Pe 1:21)

läran om olika former av dop: Paulus säger att det här är en del av ”den grundläggande läran om Kristus”. (Heb 6:1) Dopet är alltså bara början. Efter dopet måste de kristna fortsätta att utvecklas och bli mogna, för det finns fortfarande mycket de måste lära sig och börja tillämpa. (Mt 28:19, 20; Apg 2:38)

dop: De som Paulus skrev till kände till flera former av vattendop. De var till exempel bekanta med olika judiska reningsritualer, som kallas ”ceremoniell rening”, ordagrant ”dop”. (Heb 9:10 och studienot; Mk 7:4 och studienot) De visste också om ”Johannes dop”. (Apg 18:25 och studienot) Men enligt den kristna läran om dop fanns det bara ett enda dop som var godkänt; de andra dopen var föråldrade. (Ef 4:5 och studienot)

handpåläggning: Jesus och hans lärjungar lade sina händer på personer som de välsignade (Mt 19:13–15), botade (Apg 28:8) eller förordnade till en uppgift (Apg 6:6 och studienot; 13:2, 3; 2Ti 1:6). Men Paulus kan här ha syftat på att förmedla ”andens gåvor” till medtroende, så att de fick förmågan att utföra underverk. (1Kor 14:12; Apg 8:17, 18; 19:6) Sådana underverk gjorde det lättare för uppriktiga människor att förstå att Jehova nu godkände det andliga Israel i stället för nationen Israel. (Mt 21:43; Apg 15:14; Gal 6:16; Heb 2:3, 4 och studienot) Paulus omtalar alltså handpåläggningen som en del av grunderna, något av det första man lärde sig när man blev kristen. (Heb 6:1)

de dödas uppståndelse: Paulus nämner uppståndelsen som en del av ”den grundläggande läran”. (Heb 6:1) Den har en central plats i den kristna tron (Joh 5:28, 29; 1Kor 15:12–19) och är en integrerad del av andra grundläggande sanningar i Bibeln. (Se studienot till 1Kor 15:14 och Ordförklaringar under ”Uppståndelse”.)

evig dom: I det här sammanhanget verkar ”dom” syfta på alla Guds rättsliga beslut. De är eviga eftersom resultaten av dem kommer att bestå för evigt. (Jämför Joh 5:24 och studienot; Rom 2:3, 6–8; Upp 20:12, 15)

Med Guds hjälp: Eller ”Om Gud tillåter det”. Paulus menar inte att Gud kanske inte skulle tillåta att de kristna hebréerna gjorde framsteg och blev mer mogna. Han använder det här uttrycket för att visa att de var beroende av Guds hjälp och välsignelse för att utvecklas andligen. (Se studienoter till 1Kor 4:19; 16:7.)

dem som en gång blev upplysta: Paulus beskriver här några kristna som hade ”avfallit”. De hade medvetet lämnat sanningen efter att de hade fått andligt ljus av Jehova. (Heb 6:6) De blev upplysta när de fick ingående kunskap om sanningen, och det hjälpte dem att komma ut ur ett andligt mörker. Då var de inte längre ovetande och följde inte längre en orätt kurs i livet. (Joh 3:19–21) Som kristna hade de börjat vandra i ljuset och leva efter Guds vilja. (Joh 8:12; Ef 5:8, 9; Heb 10:26, 32; 1Jo 1:7; jämför 1Pe 2:9.)

har smakat den himmelska fria gåvan: Den här gåvan inbegriper lösenoffret och inbjudan att få regera med Kristus i himlen. De som hade ångrat sina synder och vänt om hade redan fått nytta av lösenoffret. (Apg 3:19; 2Kor 9:15) De hade fått ett hopp om att leva i himlen. (Se studienoter till Ef 1:18; Heb 3:1.) På det sättet hade de ”smakat”, eller upplevt, välsignelserna med ”den himmelska fria gåvan”.

har fått del av helig ande: Från och med pingsten år 33 v.t. använde Gud sin heliga ande till att smörja män och kvinnor och adoptera dem som sina barn, så att de kunde bli ”Kristus medarvingar” i himlen. (Rom 8:14–17; 2Kor 5:5) Dessutom fick några av dem olika andegåvor. (Apg 19:5, 6; 1Kor 12:7–11; jämför Ordförklaringar under ”Lägga händerna på”.)

har smakat Guds goda ord: ”Guds goda ord” verkar syfta på Guds löfte att ge vissa människor liv i himlen. (2Kor 5:5; Ef 1:18) De smorda hade ”smakat” på det här löftet när de med hjälp av den heliga anden förstod att de hade hoppet att få leva i himlen. Efter det såg de fram emot att få uppleva att allt det goda som Gud hade lovat dem skulle bli verklighet.

den kommande världsordningens krafter: Eller ”den kommande tidsålderns [erans] krafter”. Uttrycket ”den kommande världsordningen” syftar på den tid i framtiden när smorda kristna ska regera med Kristus i hans ”himmelska rike”. (2Ti 4:18; se studienot till Ef 2:7 och Ordförklaringar under ”Världsordning”.) De som Paulus skrev till hade blivit smorda med Guds heliga ande som ”en garanti på det som ska komma”. (2Kor 1:22 och studienot) Många av dem hade sett Jehovas ”tecken och under”. (Heb 2:4 och studienot) Gud använde sådana underverk bland annat för att visa vad hans son ska göra som kung över ”den kommande världen”. (Heb 2:5 och studienot) Så dessa smorda kristna hade på ett sätt redan smakat, eller upplevt, vad Guds kraft ska göra i den kommande världsordningen. (Jämför studienot till Ef 1:3.)

så är det omöjligt att hjälpa dem att vända om igen: Här syftar Paulus på några som hade avfallit från den kristna tron. Det verkar som att de hade valt att bli avfällingar, trots att de en gång blivit ”upplysta”. (Heb 6:4 och studienot) Under inspiration visar Paulus att de medvetet hade syndat mot Guds heliga ande. Sådana personer ändrar sig aldrig. (Mk 3:28, 29; Heb 10:26, 27; 12:25)

De hänger ju Guds son på pålen igen: Paulus använder här ett extremt starkt bildspråk för att fördöma smorda kristna som medvetet hade valt att överge den kristna tron. Denna fras ska naturligtvis inte tas bokstavligt. Kristus hade dött ”en gång för alla”. Han var nu odödlig och kunde inte dö igen. (Heb 9:12; 1Ti 6:16 och studienot) Och de romerska soldater som hade hängt upp Jesus på pålen kunde faktiskt få förlåtelse. (Lu 23:34 och studienot) Så det Paulus tydligtvis gör här är att likna avfällingar som inte ångrar sig vid dem som var ansvariga för att Jesus hängdes på pålen, till exempel Judas Iskariot och de religiösa ledarna. (Joh 19:11 och studienot, 15, 16) Dessa onda män och de här avfällingarna hade flera saker gemensamt. De visade samma förakt för Jesus och hans lösenoffer, och de skulle få samma straff: evig tillintetgörelse. (Heb 10:29)

En åker blir välsignad av Gud: De kristna hade blivit välsignade med att få lära sig dyrbara sanningar om Jesus. Paulus liknar dem här vid en åker som välsignats med regn och påpekar att man med rätta kunde förvänta sig att det skulle växa på en sådan åker. (Lu 13:6–9; 1Kor 3:9) Men som nästa vers visar fanns det några kristna som inte gav någon avkastning, och de riskerade att bli förkastade. (Heb 6:8)

Men om den ger törnen och tistlar: Vissa kristna uppskattade inte att de blivit välsignade av Gud (Heb 6:7), utan valde att slå in på en syndig väg (Heb 6:4–6). De hade medvetet utvecklat en otacksam inställning och andra dåliga egenskaper. Så de var som en åker som bara producerar ogräs, ”törnen och tistlar”. En jordbrukare på Bibelns tid skulle sätta eld på en sådan dålig åker för att få bort de oönskade växterna. På samma sätt skulle kristna som hade avfallit drabbas av en dom som var som en eld – de skulle tillintetgöras fullständigt. (Heb 6:6 och studienot; jämför Jes 5:1–7.)

älskade vänner, … det ser mycket bättre ut i ert fall: Tidigare i det här brevet har Paulus gett skarpa råd till dem som hade fått svag tro. (Heb 3:12; 5:11 och studienot) Han har också fördömt dem som hade varit illojala. (Heb 6:4–8) Nu övergår han till att uttrycka sig varmt och kärleksfullt och kallar de kristna hebréerna ”älskade vänner”. Och sedan visar han att han tror på dem. (Jämför Rom 15:14; 2Th 3:4.) Till skillnad från dem som övergav Kristus och förlorade sitt hopp för framtiden ser det ”mycket bättre ut” för de lojala kristna hebréerna. De är på väg mot … räddning och kan se fram emot att få regera med Kristus i himlen. (Se studienot till 2Ti 2:12.)

Gud är inte orättvis. Han glömmer inte det ni har gjort: I detta sammanhang betyder ordet ”glömma” att man slutar bry sig om något, att man är ointresserad. (Jämför Lu 12:6.) Här försäkrar Paulus de kristna om att Gud kommer ihåg det goda de gör. Men han förstärker den tanken genom att först säga: ”Gud är inte orättvis.” Gud skulle tycka att det var orättvist att sluta bry sig om det goda som hans lojala tjänare gör. Och det är omöjligt för honom att göra något orättvist eller orättfärdigt. Han kan till exempel ”inte ljuga”. (Se studienot till Heb 6:18.) Det går helt emot Jehovas personlighet att vara orättvis eller orättfärdig, så det är fullständigt otänkbart. (Se också Job 34:12; Jak 1:13.) De kristna hebréerna kunde därför vara säkra på att Jehova alltid skulle komma ihåg och uppskatta allt det goda de gjorde, även om andra människor – och de själva – hade glömt det för länge sedan.

den kärlek ni har visat mot hans namn: I Bibeln används ordet ”namn” ofta i en bred betydelse och syftar inte bara på själva namnet, utan på allt som rör personen som bär namnet – i synnerhet hans rykte. (Se studienot till Mt 6:9.) De kristna skulle visa kärlek mot Guds namn genom att göra det känt för andra, precis som Jesus gjorde. Kärleken till Jehova skulle inte bara få dem att använda hans heliga namn, utan också att upphöja det. Det kunde de göra genom att uppföra sig väl och vara omtänksamma mot andra. Det Paulus säger visar att det är otroligt viktigt för Kristus efterföljare att visa kärlek mot Guds heliga namn. Kristus sammanfattade sin tjänst på jorden när han sa till sin Far: ”Jag har uppenbarat ditt namn … Jag har gjort ditt namn känt.” (Se studienoter till Joh 17:6, 26.)

tjäna de heliga, precis som ni fortfarande gör: I detta sammanhang syftar uttrycket ”heliga” på smorda efterföljare till Jesus, dvs. män och kvinnor som har ett himmelskt hopp. (Se studienot till Rom 1:7.) De kristna hebréerna hade en lång historia av att betjäna eller hjälpa varandra på olika sätt. (Apg 4:32–35; 12:5) Till exempel verkar det som att de gav varandra materiell eller ekonomisk hjälp när det behövdes. (Jämför studienot till Lu 8:3.) Paulus berömmer dem inte bara för att de gjort detta tidigare, utan också för att de fortsätter göra det. Han påminner dem om att Jehova lägger märke till när de hjälper sina medtroende och ser det som att de visar kärlek mot hans namn. (Se också Heb 10:32–34; 13:1–3.)

behåller er entusiasm: I föregående vers nämnde Paulus att de kristna hebréerna hade tjänat ”de heliga”. Nu uppmuntrar han alla att fortsätta visa samma villiga inställning och betjäna andra med entusiasm och uthållighet. (Se studienot till Rom 12:11.)

och inte blir lata: Det grekiska ordet som återges med ”lata” förmedlar tanken på att inte anstränga sig ordentligt. Enligt ett referensverk kan ordet i det här sammanhanget förmedla tanken på att ”förstå eller reagera långsamt i andligt avseende”. (T. Friberg, B. Friberg, N.F. Miller: Analytical Lexicon of the Greek New Testament) De kristna hebréerna kunde undvika den här faran genom att fortsätta vara entusiastiska. (Se studienot till Heb 6:11.) Det grekiska ordet för ”lata” kan också återges med ”tröga”. (Se studienot till Heb 5:11.)

Efterlikna: Det här temat utvecklas mer grundligt i Hebréerna, kapitel 11: vikten av att lära sig av dem som har stark tro och efterlikna dem. (Se också Heb 13:7.) I de följande verserna kommer Paulus kort in på Abraham, ett enastående exempel bland dem som ärver löftena. Guds löften till Abraham var ett dyrbart arv. De gav honom hopp och stärkte hans tro. Han lärde sig att Jehovas löften går att lita på, eftersom han fick se några av dem uppfyllas under sin livstid. Abraham kommer att få se andra löften uppfyllas när han uppstår. (1Mo 18:14, 18; 21:1–3; Heb 6:13–16) Han visade enastående tro och tålamod hela sitt liv och gav oss ett exempel att följa. (Heb 11:8–10, 17–19)

svor han vid sig själv: Det här uttrycket påminner om det som står i 1Mo 22:16, där Jehova sa till Abraham att han svor vid sig själv. Jehova kan inte ljuga. (Tit 1:2) Hans namn, eller rykte, är i sig självt en garanti för att alla hans löften kommer att uppfyllas. (Jämför Jes 45:23.) Men ibland har han på grund av kärlek gett ännu starkare garantier och lagt en ed till sina löften. Abrahams anmärkningsvärda tro och fullständiga lydnad gjorde att Jehova ville bekräfta sitt löfte med en svuren ed, en särskild ”juridisk garanti”. (Heb 6:16 och studienot; se också studienot till Heb 6:17 och Ordförklaringar under ”Ed”.) Abraham fick alltså en dubbel försäkran om att ”alla jordens nationer” skulle ”bli välsignade” genom hans avkomma. (1Mo 22:17, 18)

efter att Abraham hade visat tålamod: Jehova lovade att Abraham skulle bli ”en stor nation” och att ”alla släkter på jorden” skulle ”bli välsignade genom” honom. (1Mo 12:1–4; jämför Apg 7:2, 3 och studienot.) Jehova upprepade det här löftet till Abraham när han bodde i Kanaan. (1Mo 13:16) Men vid den tiden hade Abraham fortfarande ingen son. Till slut, 25 år efter att Abraham hade fått det här löftet, föddes Isak, och Abraham började se löftet gå i uppfyllelse. (1Mo 21:2, 5) Och ungefär 25 år efter det (enligt judisk tradition) var Abraham villig att offra Isak, och då bekräftade Gud sitt löfte genom att svära en ed ”vid sig själv”. (Heb 6:13 och studienot, 14; 11:17; 1Mo 22:15–18)

en juridisk garanti: Det grekiska ord som används här är en av flera juridiska termer i det här avsnittet. Den här termen anspelar på att man brukade bekräfta något genom att svära en ed. (Andra exempel på liknande termer i Heb 6:13–18 är ”svära”, ”ed,” ”dispyt”, ”orubblig” och ”garanterade”. Se också studienot till Flp 1:7, där samma grekiska term återges med ”juridiskt befästa”.) De hebreiska skrifterna visar att människor ofta svor vid Gud eller vid hans namn. (1Mo 14:22; 31:53; 5Mo 6:13; Jos 9:19, 20; Jer 12:16) Paulus nämnde det här med att människor brukade svära eder för att introducera nästa tanke: eden som Gud svor till Abraham gjorde hans löfte helt säkert och pålitligt. (Heb 6:17, 18)

löftets arvingar: Paulus uppmuntrar de kristna hebréerna genom att påminna dem om deras koppling till Abraham. Gud hade lovat att Abraham skulle bli far till en avkomma som ”alla jordens nationer” skulle bli välsignade genom. (1Mo 22:17, 18) Som biologiska ättlingar till Abraham var judarna de första som fick chansen att ärva dessa löften. Men de flesta judar förkastade Messias, så de fick aldrig det arvet. De kristna hebréerna däremot blev ”löftets arvingar”, men inte på grund av sin biologiska härkomst. De blev arvingar för att de godtog Kristus, den viktigaste delen av Abrahams avkomma, och blev hans smorda efterföljare. (Se studienot till Gal 3:29.) Med tiden skulle alla lojala kristna, också de med ett jordiskt hopp, få nytta av de löften Gud hade gett Abraham.

hur orubblig hans avsikt är: Det grekiska ord som har återgetts med ”orubblig” i den här versen och ”oföränderliga” i följande vers är bara en av flera juridiska termer som Paulus använder i det här sammanhanget. (Se studienot till Heb 6:16.) Ordet som här återges med ”avsikt” kan innehålla tanken på en persons beslut, beslutsamhet, intention eller vilja. (Se studienot till Apg 20:27; se också studienot till Ef 3:11, där ett synonymt grekiskt ord återges med ”avsikt”.)

garanterade … han sitt löfte med en ed: När Gud gav sitt löfte till Abraham ”svor han vid sig själv”. (Heb 6:13 och studienot) Jehova var inte tvungen att svära en ed för att bekräfta sitt löfte, men han valde att göra det för att människor skulle kunna vara absolut säkra på att det skulle bli som han hade lovat. Det finns ingen starkare eller tryggare garanti än den Jehova själv ger. Det grekiska verb som översätts med ”garanterade … han” kan också förmedla tanken på att han lade till en ed för att bekräfta sitt löfte. I ett referensverk står det att ordet i det här sammanhanget betonar ”giltigheten i Guds löften. Gud är [den som garanterar] … det han själv har förpliktat sig att göra.” (C. Koester: The Anchor Yale Bible: Hebrews) (Se Ordförklaringar under ”Ed”.)

Dessa två uttalanden är oföränderliga: ”Dessa två uttalanden” syftar på Guds löfte och hans ed. Genom dem bekräftar Gud att hans avsikt är oföränderlig. ”Alla jordens nationer” kommer att bli välsignade genom Abrahams avkomma. Jehovas ord kommer absolut att uppfyllas. (1Mo 22:16–18; Heb 6:17; se studienot till Heb 6:13.)

Gud kan inte ljuga: Det här uttalandet påminner om det som sägs i 4Mo 23:19 och 1Sa 15:29. (Se också studienot till Tit 1:2.)

sökt skydd hos honom: Denna fras är en återgivning av ett grekiskt verb som förmedlar tanken på att fly, komma undan eller söka tillflykt. (Apg 14:6) Paulus läsare var säkert bekanta med det här uttrycket, för det används i Septuaginta om att fly till asylstäderna. (5Mo 4:42; 19:5; Jos 20:9) Det kan ha påmint de kristna hebréerna om att de hade lämnat eller flytt från den judiska världsordningen, som Gud hade förkastat och snart skulle förstöra. (Mt 21:43; 23:37, 38) De hade sökt skydd på den säkraste platsen som finns: i en nära relation till sin pålitlige Gud och Far, Jehova. (Ps 118:8; 143:9) I ett referensverk står det att tanken här är att de ”har flytt till Gud för att vara trygga”. (P. Ellingworth och E.A. Nida: A Handbook on the Letter to the Hebrews, UBS Handbook Series)

känna oss verkligt uppmuntrade: Det grekiska ord som återges med ”uppmuntrade” kan syfta på något som motiverar och ger inre styrka att agera. (Jämför studienot till Rom 12:8.) Genom sitt ord och sin ed gav Gud sitt folk starka bevis för att hans avsikt att välsigna mänskligheten är oföränderlig. Denna försäkran är ”ingen vanlig uppmuntran”, som en forskare uttrycker det. (W. Robertson Nicoll [red.]: The Expositor’s Greek Testament: The Epistle to the Hebrews) Som Paulus förklarar gör den de kristna ”verkligt uppmuntrade” att ”hålla fast vid” sitt hopp.

Detta hopp har vi som ett ankare: Den här metaforen bekräftar poängen i de föregående verserna: Det kristna hoppet är säkert och pålitligt. Ett ankare håller ett skepp på plats och hindrar det från att driva i väg till och med om det stormar. På samma sätt kan det pålitliga hoppet om att få se Guds löften uppfyllas hjälpa en kristen att hålla sig lugn och hålla ut i stormiga tider. (Jämför Ps 46:1–3.) Paulus visste mycket väl hur värdefullt ett ankare var, för han hade upplevt många faror till sjöss. (Apg 27:13, 29; se studienot till 2Kor 11:25; se ”Ett ankare av trä och metall” i Mediagalleriet.) Även i icke-bibliska skrifter från Paulus tid användes ankaret för att symbolisera hopp.

för själen: Eller ”för vårt liv”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

både säkert och fast: Paulus visar varför det kristna hoppet är så pålitligt när han säger att detta ankare, eller hopp, ”når in bakom förhänget”. (Se studienot till Det når in bakom förhänget i den här versen.) Han säger alltså att det är Gud som gör hoppet säkert och fast. I ett referensverk står det: ”Andra ankare sjunker ner i djupet, men detta stiger upp till de högsta himlarna och fäster sig i själva Guds tron.” (C. Simeon: Horae Homileticae or Discourses)

Det når in bakom förhänget: Paulus poäng här är att de kristna hebréernas hopp inte är beroende av en människa eller något här på jorden, utan detta hopp ”når in bakom förhänget”, dvs. in i himlen. Hoppet är alltså kopplat till Gud, som ordnade med lösenanordningen, och till Jesus, som gav sitt liv som ett lösenoffer. Förhänget i tälthelgedomen fungerade som en barriär till det allra heligaste. En gång om året gick översteprästen in i det allra heligaste. Där, ”bakom förhänget”, skapade han försoning för israeliternas synder. (Heb 9:7) Som Paulus förklarar senare i sitt brev var det allra heligaste en bild av himlen. (Heb 9:24) Förhänget var en bild av Jesus mänskliga kropp, eftersom det var en barriär för att komma in i himlen. (1Kor 15:50; Heb 10:20 och studienoter) Jesus gick in bakom ”förhänget” genom att offra sin mänskliga kropp och sedan träda in i himlen som en andevarelse. (1Pe 3:18) Där, i Jehovas närvaro, skapade han försoning för mänsklighetens synder genom att frambära värdet av sitt utgjutna blod som en lösen. (Heb 6:20; 9:12) Försoningen som åstadkoms genom Kristus lösenoffer var grunden för att Guds löfte till Abraham skulle kunna uppfyllas. (Heb 6:13, 14) Det är grunden för att alla människor som är lojala mot Jehova kan ha ett hopp för framtiden. (Mt 20:28)

gick in före oss: Jesus var den första människa på jorden som steg upp till himlen och trädde fram inför Jehova. (Joh 3:13; 1Kor 15:20; Heb 9:24) När han frambar sitt lösenoffer i himlen gjorde han det möjligt för fler att komma till himlen och regera med honom. Han ”öppnade vägen” till himlen för dem. (Joh 14:2, 3; Heb 10:19, 20)

för evigt har blivit överstepräst på samma sätt som Melkisedek: Se studienot till Heb 5:6.