Johannesevangeliet 11:1–57

11  En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betạnia,+ byn där Maria och hennes syster Marta bodde.+  Det var den Maria som hällde väldoftande olja över Herren och torkade hans fötter med sitt hår,+ och det var hennes bror Lasarus som var sjuk.  Därför skickade systrarna bud till Jesus: ”Herre, den som du tycker så mycket om är sjuk.”+  Men när Jesus hörde det sa han: ”Den här sjukdomen kommer inte att sluta med döden. Den ska bli till ära för Gud,+ så att Guds son får ära genom den.”  Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus,  men när han hörde att Lasarus var sjuk stannade han faktiskt kvar två dagar till på den plats där han var.  Sedan sa han till lärjungarna: ”Kom, så går vi till Judeen igen.”  Lärjungarna sa: ”Rabbi,+ nyss ville judéerna stena dig,+ och nu vill du gå dit igen?”  Jesus svarade: ”Är det inte 12 timmars dagsljus?+ Om någon vandrar på dagen snubblar han inte på något, eftersom ljuset lyser upp världen. 10  Men om någon vandrar på natten kommer han att snubbla därför att ljuset inte är i honom.” 11  När han hade sagt detta fortsatte han: ”Vår vän Lasarus sover,+ men jag är på väg dit för att väcka honom.” 12  Lärjungarna sa: ”Herre, om han sover kommer han att bli frisk.”* 13  Jesus menade faktiskt att han hade dött, men lärjungarna trodde att han pratade om vanlig sömn. 14  Då sa Jesus rent ut: ”Lasarus har dött,+ 15  och för er skull är jag glad att jag inte var där, så att ni kan få tro. Men nu går vi till honom.” 16  Då sa Tomas, som kallades Tvillingen, till de andra lärjungarna: ”Vi följer med, så att vi kan dö med honom.”+ 17  När Jesus kom fram hade Lasarus redan legat fyra dagar i graven. 18  Betạnia låg nära Jerusalem, ungefär tre kilometer bort. 19  Många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. 20  När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon för att möta honom, men Maria+ satt kvar hemma. 21  Marta sa till Jesus: ”Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. 22  Men jag vet ändå att Gud kommer att ge dig allt du ber om.” 23  Jesus sa till henne: ”Din bror ska uppstå.” 24  Marta sa: ”Jag vet att han kommer att uppstå i uppståndelsen+ på den sista dagen.” 25  Jesus sa till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet.+ Den som tror på mig ska få liv, även om han dör. 26  Och den som lever och tror på mig kommer aldrig att dö.+ Tror du på det?” 27  Hon svarade: ”Ja, herre. Jag tror på att du är Messias,* Guds son, den som skulle komma till den här världen.” 28  När hon hade sagt det gick hon och kallade på sin syster Maria, och utan att någon annan hörde det sa hon till henne: ”Läraren+ är här och frågar efter dig.” 29  Då reste hon sig genast och gick till honom. 30  Jesus hade inte kommit in i byn än, utan var fortfarande kvar där Marta hade träffat honom. 31  Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne såg att hon reste sig och skyndade sig i väg. Då följde de efter henne, eftersom de tänkte att hon var på väg till graven+ för att gråta. 32  När Maria kom till Jesus kastade hon sig ner vid hans fötter och sa: ”Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött!” 33  Jesus blev sorgsen och djupt berörd när han såg henne gråta och när han såg att judarna som hade följt med henne också grät. 34  Han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De svarade: ”Herre, följ med så får du se.” 35  Jesus brast i gråt.+ 36  Då sa judarna: ”Tänk vad han älskade honom!” 37  Men några av dem sa: ”Han som öppnade den blinde mannens ögon+ kunde väl ha gjort så att Lasarus inte dog?” 38  Jesus fylldes återigen av starka känslor. Han kom fram till graven, som var en grotta med en sten framför ingången. 39  Jesus sa: ”Ta bort stenen.” Marta, den dödes syster, sa till honom: ”Herre, han luktar säkert, för det har gått fyra dagar nu.” 40  Jesus sa till henne: ”Sa jag inte att om du har tro ska du få se Guds stora kraft?”+ 41  Då tog de bort stenen. Jesus lyfte blicken mot himlen+ och sa: ”Far, jag tackar dig för att du har hört mig. 42  Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger detta för att alla de som står här ska tro på att du har sänt mig.”+ 43  När han hade sagt detta ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!”+ 44  Då kom han ut, mannen som hade varit död, med händerna och fötterna inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa till dem: ”Ta bort bindlarna och låt honom gå.” 45  Många av judarna som hade kommit till Maria och såg vad Jesus gjorde började tro på honom.+ 46  Men några av dem gick till fariséerna och berättade vad Jesus hade gjort. 47  De främsta prästerna och fariséerna kallade samman Sanhedrịn och sa: ”Vad ska vi göra? Den här människan utför många underverk.+ 48  Om vi låter honom hållas kommer alla att börja tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk.” 49  Men en av dem, Kaifas,+ som var överstepräst det året, sa: ”Ni förstår ingenting. 50  Begriper ni inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela nationen går under?”+ 51  Men detta var inte något han själv kom på att säga. Han var överstepräst det året, och därför profeterade han att Jesus skulle dö för nationen, 52  och inte bara för nationen, utan också för att förena Guds barn, som var kringspridda.+ 53  Från den dagen konspirerade de för att döda honom.+ 54  Därför rörde sig Jesus inte längre öppet bland judarna, utan han drog sig undan till området nära vildmarken,+ till staden Efraim.+ Där stannade han med lärjungarna. 55  Judarnas påsk+ närmade sig, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem före högtiden för att rena sig ceremoniellt. 56  De letade efter Jesus, och när de stod runt om i templet sa de till varandra: ”Vad tror ni? Kommer han till högtiden över huvud taget?” 57  Men de främsta prästerna och fariséerna hade gett order och sagt att om någon fick reda på var han befann sig skulle han rapportera det, så att de kunde gripa honom.

Fotnoter

Eller ”räddad”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.

Studienoter

Lasarus: Troligtvis den grekiska formen av det hebreiska namnet Eleasar, som betyder ”Gud har hjälpt”.

Betania: En by på Olivbergets östsydöstra sluttning, ca 3 km från Jerusalem. (Joh 11:18) Det var här som Marta, Maria och Lasarus bodde, och deras hem verkar ha varit Jesus bas i Judeen. (Joh 11:1) I dag ligger det en liten by där med ett arabiskt namn som betyder ”Lasarusplatsen”.

judéerna: Eller ”judarna”. Det grekiska ordet skulle kunna återges med ”judarna” här (precis som i Joh 10:31, 33), men Jesus hade precis sagt till sina lärjungar: ”Kom, så går vi till Judeen igen.” Återgivningen ”judéerna” används därför för att visa att det var judar från Judeen som hade försökt stena honom. (Joh 11:7)

har inte dött, hon sover bara: I Bibeln liknas döden ofta vid en sömn. (Ps 13:3; Joh 11:11–14; Apg 7:60; 1Kor 7:39; 15:51; 1Th 4:13) Jesus skulle ge flickan livet tillbaka, så det kan tänkas att han sa detta för att han skulle visa att det är möjligt för människor att uppväckas från döden precis som de kan väckas från en djup sömn. Jesus kraft att uppväcka flickan kom från hans Far, ”som uppväcker de döda och som talar om det som inte finns som om det redan fanns”. (Rom 4:17)

somnade han in i döden: I Bibeln används uttrycken ”sömn” och ”somna” både om fysisk sömn (Mt 28:13; Lu 22:45; Joh 11:12; Apg 12:6) och om att somna in i döden (Joh 11:11; Apg 7:60; 13:36; 1Kor 7:39; 15:6, 51; 2Pe 3:4). I sammanhang där det handlar om döden använder översättare ofta uttryck som ”somna in i döden” eller helt enkelt ”dö” för att hjälpa läsaren att få rätt tanke. När Bibeln använder uttrycket ”sova” i denna bildliga bemärkelse handlar det om dem som har dött därför att de har ärvt synd och död av Adam. (Se studienoter till Mk 5:39; Joh 11:11.)

sover: I Bibeln liknas döden ofta vid en sömn. (Ps 13:3; Mk 5:39; Apg 7:60; 1Kor 7:39; 15:51; 1Th 4:13) Jesus tänkte uppväcka Lasarus. Så det kan tänkas att han sa detta för att visa att människor kan uppväckas från döden precis som de kan väckas ur en djup sömn. Jesus kraft att uppväcka Lasarus kom från hans Far, ”som uppväcker de döda och som talar om det som inte finns som om det redan fanns”. (Rom 4:17; se studienoter till Mk 5:39; Apg 7:60.)

Tomas: Det här grekiska namnet kommer från ett arameiskt ord som betyder ”tvilling”. Aposteln Tomas var även känd under ett annat grekiskt namn, nämligen Dịdymos (i en del översättningar har detta återgetts ”Didymus”), som också betyder Tvillingen.

redan legat fyra dagar i graven: När Lasarus blev allvarligt sjuk skickade hans systrar bud efter Jesus. (Joh 11:1–3) Jesus var omkring två dagsresor från Betania, och Lasarus dog tydligtvis ungefär när Jesus hörde att Lasarus var sjuk. (Joh 10:40) Jesus stannade ”faktiskt kvar två dagar till på den plats där han var” innan han gav sig av mot Betania. (Joh 11:6, 7) Eftersom han väntade två dagar och sedan färdades två dagar, så anlände han till graven fyra dagar efter att Lasarus hade dött. Jesus hade redan uppväckt minst två personer, en som precis hade dött och en som förmodligen hade dött samma dag. (Lu 7:11–17; 8:49–55; jämför Mt 11:5.) Men han hade inte uppväckt någon som hade varit död i fyra dagar och vars kropp redan hade börjat förmultna. (Joh 11:39) En del judar trodde felaktigt att själen var kvar i en död kropp i tre dagar innan den lämnade den. Även de som hade den uppfattningen bör ha blivit övertygade om att Jesus hade utfört ett extraordinärt underverk när han uppväckte Lasarus. (Joh 12:9, 10, 17)

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

ungefär tre kilometer: Ordagrant ”omkring 15 stadier”. Det grekiska ordet stạdion avser ett längdmått som motsvarar 185 m, eller 1⁄8 romersk mil. (Se Tillägg B14.)

jag ska uppväcka dem på den sista dagen: Jesus säger fyra gånger att han ska uppväcka människor på den sista dagen. (Joh 6:40, 44, 54) I Joh 11:24 talar även Marta om ”uppståndelsen på den sista dagen”. (Jämför Dan 12:13; se studienot till Joh 11:24.) I Joh 12:48 förknippas den ”sista dagen” med en domsperiod. Den perioden kommer av allt att döma att motsvara Kristus tusenåriga styre då han kommer att döma mänskligheten, däribland alla som har uppväckts från döden. (Upp 20:4–6)

Jag vet att han kommer att uppstå: Marta trodde att Jesus talade om den framtida uppståndelsen, den som inträffar på ”den sista dagen”. (Se studienot till Joh 6:39.) Hennes tro på uppståndelsen var anmärkningsvärd. Några av de religiösa ledarna på den tiden, de som kallades sadducéer, påstod att det inte skulle bli någon uppståndelse, trots att det är en tydlig lära i de inspirerade skrifterna. (Dan 12:13; Mk 12:18) Fariséerna å sin sida trodde att själen var odödlig. Men Marta visste att Jesus predikade om en framtida uppståndelse, och Jesus hade till och med uppväckt människor, även om ingen av dem hade varit död lika länge som Lasarus.

har liv i sig själv: Eller ”har kraft att ge liv”, ”har livets gåva i sig”. Jesus har ”liv i sig själv” därför att hans Far, Jehova, har gett honom förmågor som bara Fadern själv hade till en början. I det ingår utan tvivel att han ger människor möjligheten att vinna liv genom att de får ett godkänt förhållande till Jehova. Men han har även fått myndighet att ge liv genom att uppväcka de döda. Omkring ett år efter att Jesus hade gjort detta uttalande sa han att hans lärjungar också kunde ha liv i sig själva. (Joh 6:53; läs om vad uttrycket ”liv i er själva” betyder när det används om Jesus efterföljare i studienoten till Joh 6:53.)

Jag är uppståndelsen och livet: Jesus död och uppståndelse gör det möjligt för de döda att få livet tillbaka. När Jesus hade uppstått gav Jehova honom makt både att uppväcka människor och att ge dem evigt liv. (Se studienot till Joh 5:26.) I Upp 1:18 kallar Jesus sig själv ”den levande” som har ”nycklarna till döden och till graven”. Jesus utgör alltså hoppet för de levande och de döda. Han lovade att öppna gravarna och ge dem som har dött liv. Han ger dem antingen liv i himlen som sina medregenter eller liv på jorden under sitt himmelska styre. (Joh 5:28, 29)

kommer aldrig att dö: När Jesus talade om att aldrig dö, eller om att leva för evigt, så menade han uppenbarligen inte att åhörarna på den tiden aldrig skulle dö. Jesus ville poängtera att tron på honom kunde leda till evigt liv. Den slutsatsen stöds av det Jesus sa tidigare, i Johannes, kapitel 6, där han förknippar tro med evigt liv. (Joh 6:39–44, 54)

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

brast i gråt: Det ord som används här (dakrỵō) är verbformen av det grekiska substantivet för ”tårar”, som används i bibelverser som Lu 7:38; Apg 20:19, 31; Heb 5:7; Upp 7:17; 21:4. Det verkar som att det fokuserar mer på tårar än på högljudd gråt. Det här är enda gången detta grekiska verb används i de kristna grekiska skrifterna. I Joh 11:33 används ett annat verb (se studienot) för att beskriva att Maria och judarna grät. Jesus visste att han skulle uppväcka Lasarus, men han blev ledsen när han såg hur hans vänner sörjde. Han älskade sina vänner och hade medkänsla med dem, och det var därför han lät tårarna rinna. Detta visar klart och tydligt att Jesus känner med dem som mister någon närstående på grund av den adamitiska döden.

blev sorgsen och djupt berörd: Kombinationen av dessa två ord på originalspråket beskriver Jesus starka känslor vid det här tillfället. Det grekiska ordet för ”sorgsen” (tarạssō) syftar ordagrant på att bli upprörd. Enligt en forskare betyder ordet i det här sammanhanget att ”orsaka inre oro hos någon”, ”vålla stor smärta eller sorg”. Samma verb används i Joh 13:21 för att beskriva hur Jesus reagerade inför tanken på att bli förrådd av Judas. Det grekiska ord som har återgetts med ”djupt berörd” (embrimạomai) betecknar vanligtvis upprörda känslor, men i det här sammanhanget visar det att Jesus greps av starka känslor och blev djupt berörd. (Se studienot till Joh 11:35.)

djupt berörd: Ordagrant ”suckade i anden”. Det grekiska ordet för ”ande”, pneuma, används tydligtvis här om den drivkraft som kommer från en människas bildliga hjärta och som får henne att säga och göra saker på ett särskilt sätt. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

gråta: Det grekiska ordet för ”gråta” avser ofta att gråta högt. Samma verb används i samband med att Jesus förutsade att Jerusalem skulle bli ödelagt. (Lu 19:41)

gråta: Det grekiska ordet för ”gråta” avser ofta att gråta högt. Samma verb används i samband med att Jesus förutsade att Jerusalem skulle bli ödelagt. (Lu 19:41)

brast i gråt: Det ord som används här (dakrỵō) är verbformen av det grekiska substantivet för ”tårar”, som används i bibelverser som Lu 7:38; Apg 20:19, 31; Heb 5:7; Upp 7:17; 21:4. Det verkar som att det fokuserar mer på tårar än på högljudd gråt. Det här är enda gången detta grekiska verb används i de kristna grekiska skrifterna. I Joh 11:33 används ett annat verb (se studienot) för att beskriva att Maria och judarna grät. Jesus visste att han skulle uppväcka Lasarus, men han blev ledsen när han såg hur hans vänner sörjde. Han älskade sina vänner och hade medkänsla med dem, och det var därför han lät tårarna rinna. Detta visar klart och tydligt att Jesus känner med dem som mister någon närstående på grund av den adamitiska döden.

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

han luktar säkert: Det Marta säger visar att judarna inte brukade genomföra någon omfattande balsameringsprocess för att bevara den döda kroppen en lång tid. Om Lasarus hade balsamerats skulle hon inte ha trott att han hade börjat lukta. Lasarus händer och fötter var inlindade i bindlar, och hans ansikte var täckt av en duk, men syftet var uppenbarligen inte att skydda kroppen mot att brytas ner. (Joh 11:44)

det har gått fyra dagar nu: Ordagrant ”det är [den] fjärde”. På grekiska står det bara ett ordningstal, men sammanhanget visar att ”dag” är underförstått. Det hade tydligtvis gått tre hela dagar plus en del av den fjärde dagen.

Lasarus: Troligtvis den grekiska formen av det hebreiska namnet Eleasar, som betyder ”Gud har hjälpt”.

ansiktet täckt av en duk: Judarna brukade förbereda kroppar för begravning genom att linda in dem i rena linnebindlar tillsammans med väldoftande kryddor. Men detta var inte en slags balsamering och kan inte jämföras med egyptiernas balsameringsmetoder. (1Mo 50:3; Mt 27:59; Mk 16:1; Joh 19:39, 40) När Lasarus uppväcktes och kom ut ur graven var hans ansikte fortfarande täckt av duken som man hade lagt över hans huvud. Det grekiska ordet soudạrion, som här har återgetts med ”duk”, syftar på ett litet tygstycke som användes som handduk, servett eller ansiktsduk. Samma grekiska ord används i Joh 20:7 om ”tygstycket som hade täckt huvudet”, dvs. Jesus huvud.

Sanhedrin: Se Ordförklaringar.

vårt tempel: Ordagrant ”vår plats”, dvs. vår plats för tillbedjan. Syftar förmodligen på templet i Jerusalem. (Jämför Apg 6:13, 14.)

överstepräst: Så länge Israel var en självständig nation innehade översteprästen sitt ämbete på livstid. (4Mo 35:25) Men under den romerska ockupationen kunde styresmän som förordnats av Rom tillsätta och avsätta översteprästen efter eget tycke. (Se Ordförklaringar.) Kaifas hade förordnats av romarna. Han var en skicklig diplomat och var överstepräst längre än någon av sina närmaste föregångare. Han tillsattes som överstepräst ca 18 v.t. och var det fram till omkring 36. Johannes skriver att Kaifas var överstepräst det året, dvs. år 33 v.t., och menar tydligtvis att Kaifas tid som överstepräst inbegrep det viktiga år då Jesus blev avrättad. (Se Tillägg B12, som visar var Kaifas hus kan ha legat.)

Efraim: En stad som vanligen anses vara det Efrajin som Abia, kungen i Juda, erövrade från Jerobeam, kungen i Israel. (2Kr 13:19) Staden tros ha legat där byn at-Tayyiba nu ligger, omkring 6 km östnordöst om Betel och 3 km östsydöst om platsen där man antar att Baal-Hasor låg. (2Sa 13:23) Den här byn ligger nära vildmarken, med utsikt över Jerikos ökenslätter och Döda havet i sydöst. Enligt den judiske historikern Josefus erövrade den romerske härföraren Vespasianus staden Efraim under sin marsch mot Jerusalem. (Bellum Judaicum [Judarnas krig], IV, 551 [ix, 9])

påsk: Jesus började sin predikoverksamhet efter sitt dop på hösten år 29 v.t., så den påsk som omtalas här tidigt under hans tjänst måste syfta på den som firades på våren år 30 v.t. (Se studienot till Lu 3:1 och Tillägg A7.) Om man jämför de fyra evangelieskildringarna ser man att det firades fyra påskhögtider under Jesus tjänst på jorden, och därför kan man dra slutsatsen att hans tjänst varade tre och ett halvt år. Matteus, Markus och Lukas (som skrev de så kallade synoptiska evangelierna) nämner bara den sista påsken, då Jesus dog. Johannes skildring nämner uttryckligen tre påskhögtider (Joh 2:13; 6:4; 11:55), och det är högst troligt att en fjärde åsyftas när det talas om ”en av judarnas högtider” i Joh 5:1. Det här exemplet illustrerar värdet av att jämföra evangelieskildringarna för att få en mer fullödig bild av Jesus liv. (Se studienoter till Joh 5:1; 6:4; 11:55.)

en av judarnas högtider: Johannes specificerar inte vilken högtid det rör sig om, men det finns goda skäl att tro att det är påsken år 31 v.t. Johannes redogörelse är i stort sett kronologisk. Och sammanhanget placerar den här högtiden kort efter att Jesus sa att det var ”fyra månader kvar till skörden”. (Joh 4:35) Skördetiden, och i synnerhet kornskörden, började ungefär vid tiden för påsken (14 nisan). Så det verkar alltså som att Jesus sa detta ungefär fyra månader tidigare, dvs. omkring månaden kislev (november/december). Två andra högtider, invigningshögtiden och purimfesten, inföll under perioden mellan kislev och nisan. Men ingen av de högtiderna krävde att israeliterna skulle bege sig upp till Jerusalem. Av de högtider som krävde att Jesus var i Jerusalem verkar det mest troligt att det är påsken som avses i detta sammanhang. (5Mo 16:16) Det är riktigt att Johannes bara redogör för några få händelser innan nästa påsk nämns (Joh 6:4), men som översikten i Tillägg A7 visar är Johannes skildring av den inledande delen av Jesus tjänst kortfattad. Han utelämnar många händelser som de andra evangelieskribenterna redan hade nämnt. Den omfattande verksamhet som de tre andra evangelierna redogör för stöder slutsatsen att det inföll en påsk mellan de händelser som skildras i Joh 2:13 och Joh 6:4. (Se Tillägg A7 och studienot till Joh 2:13.)

påsken: Avser antagligen påsken år 32 v.t., den tredje påsken under Jesus tjänst på jorden. (Se studienoter till Joh 2:13; 5:1; 11:55 och Tillägg A7.)

påsk: Dvs. påsken år 33 v.t. Detta är tydligtvis den fjärde påsken som nämns i Johannesevangeliet. (Se studienoter till Joh 2:13; 5:1; 6:4.)

Media

Jesus uppväcker Lasarus
Jesus uppväcker Lasarus

Jesus ropar till den döde mannen: ”Lasarus, kom ut!” (Joh 11:43) Lasarus vaknar omedelbart till liv. Trots att han är inlindad i bindlar reser han sig och börjar gå. Hans systrar, Marta och Maria, kan knappt tro sina ögon, men det som händer är verkligen sant! Många som ser underverket börjar tro på Jesus. Den här skildringen ger oss inte bara en bild av Jesus osjälviska kärlek, utan den ger också en förhandsglimt av de underverk som Jesus kommer att utföra i en mycket större omfattning i den nya världen. (Joh 5:28) Det är bara Johannesevangeliet som berättar om Lasarus uppståndelse.

Sanhedrin
Sanhedrin

Judarnas högsta domstol kallades Sanhedrin eller Stora rådet och låg i Jerusalem. Den utgjordes av 71 medlemmar. (Se Ordförklaringar.) Enligt Mishna satt medlemmarna i en halvcirkel i tre rader, och två skrivare noterade domstolens utslag. Illustrationen av Sanhedrin baseras på lämningar som man har funnit i Jerusalem och som vissa menar är den rättssal som användes under det första århundradet. (Se Tillägg B12, kartan ”Jerusalem med omnejd”.)

1. Överstepräst

2. Medlemmarna av Sanhedrin

3. En åtalad

4. Skrivare