sekt: Det grekiska ord som har återgetts med ”sekt” (hairesis, som det svenska ordet ”heresi” kommer av) har tydligtvis grundbetydelsen ”val”. Det är så ordet används i 3Mo 22:18 i Septuaginta, där det sägs att israeliterna frambar offergåvor ”enligt hela sitt val”. I de kristna grekiska skrifterna avser detta ord en grupp människor som följer sina egna trosuppfattningar. Ordet används om två framträdande grenar av judendomen: fariséerna och sadducéerna. (Apg 5:17; 15:5; 26:5) De som inte var kristna kallade kristendomen för ”sekt”, ”nasaréernas sekt”, möjligen för att de betraktade de kristna som en grupp som hade brutit sig ur judendomen. (Apg 24:5, 14; 28:22) Det grekiska ordet hairesis användes också om grupperingar som uppstod inom den kristna församlingen. Jesus betonade vikten av enhet och bad om att hans efterföljare skulle vara eniga (Joh 17:21), och apostlarna var mycket intresserade av att bevara enheten i den kristna församlingen (1Kor 1:10; Jud 17–19). Om det skulle bli grupperingar i församlingen skulle det störa enheten. Det grekiska ordet hairesis kom därför med tiden att användas i negativ betydelse för att beskriva sådana utbrytargrupper eller avvikande grupper. Oenighet i trosfrågor kunde leda till stridigheter, splittring och fiendskap. (Jämför Apg 23:7–10.) Sektbildning skulle alltså undvikas och betraktades som något som hörde till ”köttets gärningar”. (Gal 5:19–21; 1Kor 11:19; 2Pe 2:1)

riktningen i vår religion: Eller ”sekten i vår form av tillbedjan”. (Se studienot till Apg 24:5.)

tjäna honom: Eller ”ägna honom helig tjänst”. Det grekiska verbet latreuō betyder i första hand ”tjäna”. Det används i Bibeln om att utföra tjänst för Gud eller utföra tjänst i samband med tillbedjan av honom (Mt 4:10; Lu 2:37; 4:8; Apg 7:7; Rom 1:9; Flp 3:3; 2Ti 1:3; Heb 9:14; 12:28; Upp 7:15; 22:3), däribland om att tjäna vid helgedomen eller templet (Heb 8:5; 9:9; 10:2; 13:10). I vissa sammanhang kan uttrycket därför också återges med ”tillbe”. I några få fall används det i samband med falsk tillbedjan – att tjäna eller tillbe det skapade. (Apg 7:42; Rom 1:25) I några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^14–17 i Tillägg C4) står det ”tjäna (tillbe, dyrka) Jehova”.

från Nasaret: Eller ”nasarén”. Benämningen ”nasaré” användes om Jesus och senare även om hans efterföljare. (Apg 24:5) Många judar hette Jesus, och därför var det vanligt att man lade till något för att veta vem man syftade på. På Bibelns tid var det vanligt att man associerade människor med platsen de kom ifrån. (2Sa 3:2, 3; 17:27; 23:25–39; Nah 1:1; Apg 13:1; 21:29) Jesus växte upp i Nasaret i Galileen och bodde där större delen av sitt liv, så det var naturligt att man identifierade honom med hjälp av namnet på denna stad. Jesus blev kallad ”Jesus från Nasaret” av flera olika personer och i olika situationer. (Mk 1:23, 24; 10:46, 47; 14:66–69; 16:5, 6; Lu 24:13–19; Joh 18:1–7) Jesus godtog och använde själv detta namn. (Joh 18:5–8; Apg 22:6–8) På skylten som Pilatus lät sätta upp på tortyrpålen stod det på hebreiska, latin och grekiska: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung.” (Joh 19:19, 20) Från och med pingsten år 33 v.t. blev Jesus ofta omnämnd som ”nasarén” eller ”Jesus från Nasaret” av apostlarna och andra. (Apg 2:22; 3:6; 4:10; 6:14; 10:38; 26:9; se också studienot till Mt 2:23.)

nasarén: Se studienot till Mk 10:47.

röstade jag: Ordagrant ”kastade jag ner en (liten) sten”, dvs. en sten som man avgav sin röst med. Det grekiska ordet psẹ̄fos avser en liten sten och förekommer även i Upp 2:17. Vid domstolarna använde man små stenar då man skulle avkunna en dom eller avgöra om någon var skyldig eller inte. En vit sten representerade oskuld och friande dom, medan en svart sten representerade skuld och fällande dom.

på hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

spjärnar emot pikstaven: En pikstav var en spetsig käpp som användes för att driva på ett djur. (Dom 3:31) Uttrycket ”spjärna emot pikstaven” är ett ordspråk som förekommer i grekisk litteratur. Det anspelar på det som sker när en envis oxe sparkar bakut mot pikstaven och skadar sig själv. Saul uppförde sig på ett liknande sätt innan han blev kristen. När han motarbetade Jesus efterföljare, som hade Jehova Guds stöd, riskerade han att skada sig själv allvarligt. (Jämför Apg 5:38, 39; 1Ti 1:13, 14.) I Pre 12:11 liknas de visas ord vid ”oxpikar”, eftersom de kan få en person att följa råd.

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

Handla i så fall på ett sätt som visar att ni har ändrat er: Eller ”Frambringa i så fall frukter som motsvarar sinnesändringen”. Pluralformen av det grekiska ordet för ”frukt” (karpọs) används här bildligt och syftar på handlingar och andra synliga bevis som gjorde det uppenbart att de som lyssnade på Johannes hade ändrat tänkesätt och inställning. (Mt 3:8; Apg 26:20; se studienoter till Mt 3:2, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

Ändra sinne: Det grekiska ord som används här syftar på att ändra tänkesätt, inställning eller inriktning. I det här sammanhanget handlar det om en persons förhållande till Gud. (Se studienoter till Mt 3:8, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

ångra sig: Det grekiska ord som används här kan ordagrant återges med ”ändra sinne”. Det syftar på en förändring av tänkesätt, inställning eller inriktning. I det här sammanhanget är uppmaningen att ”ångra sig” förknippad med uttrycket och vända om till Gud och har alltså att göra med en människas förhållande till Gud. De som verkligen ångrar sig måste göra gärningar som motsvarar ångern. De visar alltså genom sitt sätt att leva och uppföra sig att de verkligen har ångrat sig och ändrat inställning. (Se studienoter till Mt 3:2, 8; Lu 3:8 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

Handla i så fall på ett sätt som visar att ni har ändrat er: Eller ”Frambringa i så fall frukt som motsvarar sinnesändringen”. Detta syftar på handlingar och andra synliga bevis som gjorde det uppenbart att de som lyssnade på Johannes hade ändrat tänkesätt och inställning. (Lu 3:8; Apg 26:20; se studienoter till Mt 3:2, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

kristen: Se studienot till Apg 11:26.

kristna: Det grekiska ordet christianọs, som betyder ”en som följer Kristus”, förekommer bara tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Apg 11:26; 26:28; 1Pe 4:16) Det kommer från Christọs, som betyder ”den smorde”. De kristna följer Jesus exempel och läror, han som var Kristus, ”Jehovas smorde”. (Lu 2:26; 4:18) ”Gud såg till att lärjungarna” fick benämningen ”kristna” kanske så tidigt som år 44 v.t., då händelserna som beskrivs i texten ägde rum. Namnet blev vida känt och användes av många. När Paulus stod inför kung Herodes Agrippa II omkring år 58 v.t. visste Agrippa vilka de kristna var. (Apg 26:28) Enligt historikern Tacitus var benämningen ”kristen” allmänt känd i Rom år 64 v.t. Och någon gång mellan år 62 och 64 v.t. skrev Petrus sitt första brev till de kristna som var kringspridda i romarriket. Vid den tiden verkar benämningen vara utbredd, och den särskilde Kristus lärjungar från andra. (1Pe 1:1, 2; 4:16) Tack vare denna benämning som Jesus lärjungar hade fått av Gud kunde de inte längre förväxlas med någon judisk sekt.

kejsaren: Det var Tiberius som var kejsare när Jesus utförde sin tjänst här på jorden, men uttrycket används inte bara om den regerande kejsaren. Det kunde också stå för den offentliga myndigheten eller staten och dess representanter, som Paulus kallade ”myndigheterna” och Petrus kallade ”kungen” och ”ståthållarna”. (Rom 13:1–7; 1Pe 2:13–17; Tit 3:1; se Ordförklaringar.)

kejsarens: Vid den här tiden var Claudius kejsare, och han regerade från 41 till 54 v.t. (Apg 11:28; 18:2; se studienot till Mt 22:17 och Ordförklaringar.)

kejsaren: Det var Nero som var romersk kejsare vid den här tiden. Han regerade från år 54 v.t. till år 68 v.t., då han begick självmord vid 31 års ålder. Varje gång kejsaren nämns i Apg kapitel 25 till 28 är det Nero som avses. (Se studienoter till Mt 22:17; Apg 17:7 och Ordförklaringar.)