Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Skapelse

Skapelse

Det att skapa, att förorsaka att någon eller något blir till. Det kan även avse resultatet, något som har blivit skapat. Det hebreiska ordet barạ’ och det grekiska ktịzō, som båda betyder ”skapa”, används uteslutande i förbindelse med Gud.

Bibeln igenom omtalas Jehova som Skaparen. Han är ”himlens Skapare, ... [den] som har format jorden och gjort den”. (Jes 45:18) Han är den ”som format bergen och skapat vinden” (Am 4:13) och ”den som har gjort himlen och jorden och havet och allt som är i dem”. (Apg 4:24; 14:15; 17:24) ”Gud ... har skapat allt.” (Ef 3:9) Jesus Kristus framhöll att Jehova är den som har skapat människorna och gjort dem till man och kvinna. (Mt 19:4; Mk 10:6) Därför är det bara Jehova som med rätta kan kallas ”Skaparen”. (Jes 40:28)

Allt ”var ... till och blev skapat” på grund av Guds vilja. (Upp 4:11) Jehova, som alltid har funnits till, var ensam innan han började skapa. (Ps 90:1, 2; 1Ti 1:17)

Jehova, som är en Ande (Joh 4:24; 2Kor 3:17), har alltid funnits till, men det har inte den materia som universum är uppbyggt av. Jehova använde alltså inte redan befintligt material när han skapade den fysiska himlen och jorden. Det framgår av 1 Moseboken 1:1, där det heter: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” Om materien alltid hade funnits till, hade det inte varit korrekt att använda uttrycket ”i begynnelsen” när det gäller det materiella skaparverket. Men sedan Gud hade skapat jorden använde han detta material när han av jord formade ”alla markens vilda djur och alla himlens flygande skapelser”. (1Mo 2:19) Han formade också människan ”av stoft från marken” och blåste in livets andedräkt i näsborrarna, så att människan blev en levande själ. (1Mo 2:7)

Det heter träffande i Psalm 33:6: ”Genom Jehovas ord gjordes himlen och genom hans muns ande hela dess här.” Medan jorden ännu var ”öde och tom” och det var ”mörker över djupets yta” rörde sig Guds verksamma kraft fram och åter över vattnets yta. (1Mo 1:2) Gud använde alltså sin verksamma kraft, sin ”ande” (hebr.: rụach), för att förverkliga sina avsikter i förbindelse med skapelsen. Det som han har skapat vittnar inte bara om hans kraft utan också om hans gudomlighet. (Jer 10:12; Rom 1:19, 20) Och eftersom Jehova ”inte [är] oordningens Gud, utan fridens” (1Kor 14:33), präglas hans skaparverk av ordning, inte av kaos eller slump. Jehova påminde Job om att han hade vidtagit mått och steg för att lägga jordens grund och ”spärra havet”, och han lät Job förstå att himlen har ”stadgar”. (Job 38:1, 4–11, 31–33) Dessutom är Guds skapargärningar, liksom alla hans andra gärningar, fullkomliga. (5Mo 32:4; Pre 3:14)

Jehovas första skaparverk var hans ”enfödde Son” (Joh 3:16), ”Guds skaparverks början” (Upp 3:14). Jehova använde denne Son, ”den förstfödde av all skapelse”, när han skapade allt annat, det som är i himlen och det som är på jorden, ”det synliga och det osynliga”. (Kol 1:15–17) Aposteln Johannes säger under inspiration om denne Son, Ordet, att ”allting blev till genom honom, och utan honom blev alls ingenting till”, och han identifierar Ordet med Jesus Kristus, som hade blivit ”kött”. (Joh 1:1–4, 10, 14, 17) Framställd som den personifierade visheten säger denne Son: ”Jehova frambringade mig som begynnelsen av sin väg.” Han berättar också att han var tillsammans med Jehova Gud, Skaparen, som hans ”mästerlige arbetare”. (Ord 8:12, 22–31) Med tanke på det nära samarbetet mellan Jehova och hans enfödde Son under skapelsen och att denne Son är ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15; 2Kor 4:4), var det uppenbarligen till honom, den enfödde Sonen och den mästerlige arbetaren, som Jehova talade, när han sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” (1Mo 1:26)

Sedan Jehova hade skapat sin enfödde Son, frambringade han änglarna i himlen genom honom. Detta skedde innan jorden grundades, något som Jehova uppenbarade när han frågade Job: ”Var var du när jag lade jordens grund ..., då morgonstjärnorna tillsammans ropade högt av fröjd och alla Guds söner jublande ropade ut sitt bifall?” (Job 38:4–7) Det var efter det att dessa himmelska andeskapelser hade skapats som den fysiska himlen och den fysiska jorden och alla grundämnen blev till. Och eftersom Jehova är den som står bakom hela detta skaparverk, tillskrivs han äran för det. (Neh 9:6; Ps 136:1, 5–9)

När Bibeln säger: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden” (1Mo 1:1), säger den inget bestämt om tidpunkten. Uttrycket ”i begynnelsen” är därför obestridligt, oavsett vad vetenskapsmän kan komma fram till när det gäller hur länge jordklotet och de olika planeterna och andra himlakroppar har funnits till. Själva skapandet av den fysiska himlen och den fysiska jorden kan ha ägt rum för miljarder år sedan.

Fortsatt skaparverksamhet i förbindelse med jorden. Efter beskrivningen av skapelsen av den fysiska himlen och den fysiska jorden (1Mo 1:1, 2) fortsätter berättelsen i Första Mosebokens första kapitel samt de tre första verserna i det andra kapitlet med en översikt av Jehovas skaparverksamhet i förbindelse med jorden. Från vers 5 i det andra kapitlet följer en parallell berättelse som tar vid någon gång under den tredje ”dagen”, efter det att torra land har blivit synligt men innan växterna har skapats. Berättelsen tillfogar detaljer som inte finns med i den kortfattade översikten i första kapitlet. Den inspirerade skildringen berättar om sex skapelseperioder som kallas ”dagar” och om en sjunde period, ”den sjunde dagen”, då Gud avhöll sig från skaparverksamhet i förbindelse med jorden och började vila. (1Mo 2:1–3) I berättelsen i Första Moseboken om skaparverksamheten i förbindelse med jorden finns inte den detaljerade botaniska och zoologiska artindelning som man använder i dag, men de termer som används skiljer tydligt mellan livsformernas huvudgrupper och visar att de blev skapade så att de endast kan föröka sig enligt sina respektive ”arter”. (1Mo 1:11, 12, 21, 24, 25; se ART.)

Guds skapargärningar under de sex ”dagarna” framgår av följande översikt:

JEHOVAS SKAPARGÄRNINGAR MED AVSEENDE PÅ JORDEN

Dag

Skapargärning

Bibelställen

1

Ljus; skillnad mellan dag och natt

1Mo 1:3–5

2

Öppen rymd som skilde det vatten som var under den öppna rymden från vattnet ovanför den

1Mo 1:6–8

3

Torra land; växtlighet

1Mo 1:9–13

4

Ljuskällorna på himlen blir synliga från jorden

1Mo 1:14–19

5

Vattenlevande själar; flygande skapelser

1Mo 1:20–23

6

Landdjuren; människan

1Mo 1:24–31

Första Moseboken 1:1, 2 handlar om tiden före dessa sex ”dagar”. Vid skapelsedagarnas början fanns solen, jorden, månen och stjärnorna redan till, då ju skapandet av dem omnämns i 1 Moseboken 1:1. Men innan dessa sex skapelsedagar började ”visade sig jorden vara öde och tom, och det var mörker över djupets yta”. (1Mo 1:2) Jorden var av allt att döma fortfarande insvept i ett tjockt lager av moln, som hindrade ljuset från att nå ner till jordytan.

När Gud på den första ”dagen” sade: ”Må det bli ljus”, trängde tydligen indirekt ljus igenom molnlagren, även om själva ljuskällorna ännu inte kunde urskiljas från jordytan. Detta verkar ha skett gradvis, som det uttrycks i J. W. Watts översättning: ”Och undan för undan blev ljuset till.” (1Mo 1:3, A Distinctive Translation of Genesis) Gud skilde ljuset från mörkret och kallade ljuset dag och mörkret natt. Detta visar att jorden roterade kring sin egen axel på sin färd runt solen, så att det östra och västra halvklotet omväxlande hade ljus och mörker. (1Mo 1:3, 4)

På den andra ”dagen” gjorde Gud en öppen rymd genom att låta ”vatten skiljas från vatten”. Något av vattnet blev kvar på jorden, men stora mängder lyftes upp högt ovanför jordytan, och mellan dessa båda vatten blev det en öppen rymd. Gud kallade den öppna rymden himmel, dvs. atmosfären. Det sägs inte att vattenmassorna ovanför den öppna rymden omslöt stjärnorna eller andra himlakroppar. (1Mo 1:6–8; se ÖPPEN RYMD.)

På den tredje ”dagen” fördes vattnet på jorden samman genom Guds kraft, och torra land blev synligt. Gud kallade det torra landet jord. Det var också på den här dagen som det uppstod liv, inte genom tillfälligheter eller evolutionära processer, utan genom att Gud med sin kraft överförde livsprincipen till materiens atomer så att gräs, fröbärande växter och fruktträd blev till. Var och en av dessa tre grupper kunde föröka sig enligt sin ”art”. (1Mo 1:9–13)

På den fjärde ”dagen” genomförde Gud sin vilja med avseende på ljuskällorna. Berättelsen lyder: ”Gud grep sig an med att göra de två stora ljuskällorna, den större ljuskällan till att ha herravälde över dagen och den mindre ljuskällan till att ha herravälde över natten, och likaså stjärnorna. Alltså satte Gud dem i himlens öppna rymd till att lysa på jorden och till att härska om dagen och om natten och till att skilja ljuset från mörkret.” (1Mo 1:16–18) Med tanke på hur dessa ljuskällor beskrivs måste den större ljuskällan vara solen och den mindre månen, även om solen och månen inte uttryckligen nämns i Bibeln förrän efter berättelsen om den stora översvämningen på Noas tid. (1Mo 15:12; 37:9)

Tidigare, i samband med den första ”dagen”, användes uttrycket: ”Må det bli ljus.” Det hebreiska ordet för ”ljus” är här ’ōr, som betyder ljus i allmänhet. Men i samband med den fjärde ”dagen” används ett annat hebreiskt ord, ma’ọ̄r, vilket betecknar källan till ljuset. (1Mo 1:14) På den första ”dagen” trängde uppenbarligen indirekt ljus ner genom molnmassorna, men källorna till det ljuset skulle inte ha kunnat ses av någon iakttagare på jorden. Nu, på den fjärde ”dagen”, skedde det tydligen en förändring.

Det är också värt att lägga märke till att det inte är det hebreiska verbet barạ’, som betyder ”skapa”, som används i 1 Moseboken 1:16, utan en form av verbet ‛asạh, som betyder ”göra”. Solen, månen och stjärnorna inbegrips i ”himlen” som nämns i 1 Moseboken 1:1, och de blev alltså till långt innan den fjärde skapelsedagen började. På den fjärde ”dagen” grep Gud sig an med att ”göra” dessa himlakroppar i den bemärkelsen att han gav dem en ny funktion i förhållande till jordens yta och den öppna rymden ovanför den. När det sades: ”Alltså satte Gud dem i himlens öppna rymd till att lysa på jorden”, betydde det att de nu blev synliga från jordytan, som om de var en del av den öppna rymden. Dessa ljuskällor skulle också ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och till att utmärka dagar och år”, något som människan har haft nytta av i många sammanhang. (1Mo 1:14)

Den femte ”dagen” utmärktes av att de första djursjälarna på jorden skapades. Det var inte bara en enda livsform som sedan utvecklades till nya livsformer, utan bokstavligt talat ett ”vimmel” av levande själar skapades genom Guds kraft. Det heter: ”Gud grep sig an med att skapa de stora havsvidundren och varje annan levande själ som rör sig och som det vimlar av i vattnet, alla enligt deras arter, likaså varje bevingad flygande skapelse enligt dess art.” Gud var nöjd med det han hade frambringat, och han välsignade livsformerna och sade att de skulle föröka sig, vilket var möjligt därför att han hade skapat de olika livsformerna med förmågan att fortplanta sig ”enligt deras arter”. (1Mo 1:20–23)

På den sjätte skapelsedagen ”grep [Gud] sig an med att göra jordens vilda djur enligt deras arter och husdjuren enligt deras arter och alla andra djur som rör sig på marken enligt deras arter”. Gud såg att det han hade gjort var gott, i likhet med allt det han tidigare hade skapat. (1Mo 1:24, 25)

I slutet av den sjätte skapelsedagen frambringade Gud en skapelse av ett helt nytt slag, överlägsen djuren men ringare än änglarna. Det var människan, skapad till Guds avbild och så att hon liknade honom. Medan det i 1 Moseboken 1:27 helt kort sägs att Gud skapade människorna ”till man och kvinna”, visar parallellskildringen i 1 Moseboken 2:7–9 att Jehova Gud formade människan av stoft från marken och blåste in livets andedräkt i hennes näsborrar, varvid människan blev en levande själ, och att det var sörjt för ett paradisiskt hem med gott om mat för henne. När Jehova skapade den första människan, Adam, använde han jordens grundämnen, men när han skapade kvinnan använde han ett av Adams revben. (1Mo 2:18–25) I och med kvinnans skapelse var människan fullständig som en ”art”. (1Mo 5:1, 2)

Gud välsignade de första människorna och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlens flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” (1Mo 1:28; jfr Ps 8:4–8.) Gud sörjde för att människorna och de andra skapelserna på jorden skulle ha det som behövdes genom att ge dem ”alla gröna växter till föda”. Om resultatet av denna skapargärning säger den inspirerade berättelsen: ”Sedan såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” (1Mo 1:29–31) När den sjätte ”dagen” var till ända och Gud hade fullbordat sin skaparverksamhet, ”började [han] vila på den sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort”. (1Mo 2:1–3)

Efter beskrivningen av var och en av de sex skapelsedagarna heter det: ”Och det blev kväll, och det blev morgon”, den första dagen, den andra dagen, den tredje dagen osv. (1Mo 1:5, 8, 13, 19, 23, 31) Eftersom varje skapelsedag måste ha varit mycket längre än 24 timmar (något som behandlas längre fram), är det inte bokstavliga utan bildliga kvällar och morgnar som åsyftas här. På kvällen är saker och ting otydliga, men på morgonen kan de tydligt urskiljas. På ”kvällen”, det vill säga i början av varje skapelsedag, skulle de änglar som iakttog skapelsen bara ha en oklar bild av vad Gud hade för avsikt att göra den dagen, även om det stod helt klart för honom själv. Men när ”morgonen” kom var det tydligt vad Guds avsikt hade varit, för då var den förverkligad. (Jfr Ord 4:18.)

Skapelsedagarnas längd. Bibeln säger inte hur lång varje skapelseperiod var. Men alla de sex dagarna är till ända, eftersom det sägs om den sjätte dagen (liksom det hade sagts om de fem föregående dagarna): ”Och det blev kväll, och det blev morgon, den sjätte dagen.” (1Mo 1:31) Men detta sägs inte om den sjunde dagen, då Gud började vila, vilket tyder på att denna ”dag” fortsatte. (1Mo 2:1–3) Över 4 000 år efter det att den sjunde dagen, Guds vilodag, hade börjat visade dessutom Paulus att den dagen fortfarande pågick. I Hebréerna 4:1–11 hänvisade han till Davids ord i Psalm 95:7, 8, 11 och till 1 Moseboken 2:2 och uppmanade sina medkristna: ”Låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan.” På apostelns tid hade den sjunde ”dagen” pågått i flera tusen år och var ännu inte slut. Jesus Kristus kallas i Bibeln ”sabbatens Herre” (Mt 12:8), så hans tusenårsregering är av allt att döma en del av den stora sabbaten, Guds vilodag. (Upp 20:1–6) Detta skulle betyda att Guds vilodag är flera tusen år lång. Den vecka som beskrivs i 1 Moseboken 1:3–2:3 och som slutar med en sabbatsdag verkar utgöra en parallell till den vecka som israeliterna indelade tiden i och som i överensstämmelse med Guds vilja slutade med en sabbat på den sjunde dagen. (2Mo 20:8–11) Och eftersom den sjunde dagen har pågått i tusentals år, verkar det förnuftigt att dra slutsatsen att var och en av de sex skapelsedagarna också sträckte sig över flera tusen år.

Att en dag kan vara längre än 24 timmar framgår av 1 Moseboken 2:4, där alla skapelseperioderna tillsammans omtalas som en enda ”dag”. Något annat som också vittnar om detta är aposteln Petrus inspirerade uttalande: ”En dag för Jehova är som tusen år och tusen år som en dag.” (2Pe 3:8) Att varje enskild skapelsedag inte bara sträckte sig över 24 timmar utan över en längre tidsperiod, ja tusentals år, stämmer också bättre med de vittnesbörd som jorden själv ger.

Skaparen konstruerade det först. Många av de uppfinningar människan gjort påminner om sådant som Jehova tusentals år tidigare utrustade sina skapelser med. Fåglarna kunde flyga många tusen år före utvecklingen av flygplanet. Pärlbåtar och sepialiknande bläckfiskar har kamrar som de använder som ”barlasttankar” för att kunna ändra flytförmågan, precis som ubåtar gör. Både åttaarmade och tioarmade bläckfiskar kan förflytta sig med hjälp av reaktionsdrift. Fladdermöss och delfiner är mästare på att använda ekolod. Många kräldjur och sjöfåglar har inbyggda ”avsaltningsanläggningar”, som gör det möjligt för dem att dricka havsvatten.

Termiternas stackar är luftkonditionerade genom en kombination av sinnrik utformning och användning av vatten. Insekter, fiskar, träd och mikroskopiska växter framställer sitt eget frostskyddsmedel. Vissa ormar, myggor, malleehönor och en del andra storfothöns har inbyggda termometrar som kan registrera även mycket små temperaturförändringar. Getingar tillverkar papper.

Thomas Edison får vanligtvis äran av att ha uppfunnit glödlampan, som emellertid har en svaghet – den förlorar mycket av sin energi i form av värme. Jehovas skapelser – svampdjur, svampar, bakterier, lysmaskar, insekter och fiskar – alstrar kallt ljus i många färger.

Många flyttfåglar har inte bara en inbyggd kompass i huvudet, utan de har också en biologisk klocka. Vissa mikroskopiska bakterier har rotationsmotorer med vars hjälp de kan röra sig både framåt och bakåt.

Det är på goda grunder som det heter i Psalm 104:24: ”Många är dina verk, Jehova! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har frambringat.”

Somliga försöker hitta ett samband mellan den bibliska skapelseberättelsen och olika skapelsemyter, till exempel det välkända babyloniska skapelseeposet. Egentligen fanns det flera skapelsemyter i det forntida Babylon, men den mest kända versionen är en myt som handlar om Babylons nationalgud, Marduk. Den går i korthet ut på att gudinnan Tiamat och guden Apsu blev föräldrar till andra gudar. Dessa gudars handlingar plågade Apsu så mycket att han bestämde sig för att utrota dem. Men Apsu dödades själv av en av dessa gudar, Ea, och när Tiamat försökte hämnas blev hon dödad av Eas son Marduk, som sedan delade upp hennes kropp och använde den ena halvan till att skapa himlen och den andra halvan till att skapa jorden. Därefter skapade Marduk bland annat människorna (med Eas hjälp) och använde då blodet av en annan gud, Kingu, som ledde Tiamats härskaror.

Har bibelskribenterna lånat från babyloniska skapelsemyter?

Arkeologen P. J. Wiseman påpekar att när tavlorna med den babyloniska skapelseberättelsen först upptäcktes, väntade sig några forskare att ytterligare fynd och forskning skulle visa att det fanns samstämmighet mellan dem och skapelseberättelsen i Första Moseboken. Somliga menade att det skulle visa sig att Bibelns skapelseberättelse var ett lån från den babyloniska. Men den fortsatta forskningen har bara avslöjat vilken stor klyfta det är mellan de två berättelserna. De motsvarar inte varandra. Wiseman citerar boken The Babylonian Legends of the Creation and the Fight Between Bel and the Dragon, utgiven av styrelsen för British Museum, som säger: ”De grundläggande föreställningar som kommer till uttryck i den babyloniska och den hebreiska berättelsen är helt väsensskilda.” Han tillägger själv: ”Det är verkligen beklagligt att många teologer inte följer med i den senaste arkeologiska forskningen utan fortsätter att upprepa den numera vederlagda teorin om hebreiska ’lån’ från babyloniska källor.” (Creation Revealed in Six Days, London 1949, sid. 58)

Även om några pekar på vad de har uppfattat som likheter mellan det babyloniska eposet och Första Mosebokens skapelseberättelse, framgår det av ovanstående genomgång av Bibelns skapelseberättelse och det korta sammandraget av den babyloniska myten att de i själva verket inte alls liknar varandra. En ingående jämförelse punkt för punkt är därför onödig. Efter att ha studerat skenbara likheter och skillnader mellan berättelserna (t.ex. i händelsernas ordningsföljd) skriver professor George A. Barton: ”Det är en väsentlig skillnad mellan de religiösa föreställningar som de avspeglar. Den babyloniska dikten är mytologisk och polyteistisk. Dess gudsbegrepp är på intet sätt upphöjt. Dess gudar älskar och hatar, konspirerar och intrigerar, slåss och ödelägger. Marduk, huvudguden, segrar först efter en våldsam kamp som tär på hans krafter till det yttersta. Första Moseboken däremot avspeglar den mest upphöjda monoteismen. Gud är herre över universums alla element i sådan grad att de lyder hans minsta befallning. Han behärskar allt utan att anstränga sig. Han talar och det sker. Antar man, som de flesta forskare gör, att det finns ett samband mellan de två berättelserna, kan man inte få ett bättre vittnesbörd om att den bibliska berättelsen är inspirerad än genom att jämföra den med den babyloniska. När vi i dag läser kapitlet i Första Moseboken, uppenbarar det fortfarande den ende Gudens majestät och makt och väcker i nutidsmänniskan, liksom i forntidens hebréer, en känsla av vördnad inför Skaparen.” (Archaeology and the Bible, 1949, sid. 297, 298)

Om de gamla skapelsemyterna i allmänhet heter det i ett bibliskt uppslagsverk: ”Man har ännu inte påträffat någon myt som uttryckligen talar om universums skapelse, och de myter som handlar om struktureringen av universum och de kulturella processerna, människans skapelse och civilisationens början präglas av polyteism och gudarnas kamp om herraväldet, i skarp kontrast till den hebr. monoteismen i 1Mo 1–2.” (New Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1985, sid. 247)

”En ny skapelse”. Efter den sjätte skapelsedagen upphörde Jehova med sin skaparverksamhet i förbindelse med jorden. (1Mo 2:2) Men han har utfört storslagna ting i andligt avseende. Aposteln Paulus skrev: ”Om någon är i gemenskap med Kristus, är han en ny skapelse.” (2Kor 5:17) Att vara ”i” eller ”i gemenskap med” Kristus betyder här att vara ett med honom som lemmar i hans kropp, som en del av hans brud. (Joh 17:21; 1Kor 12:27) För att åstadkomma ett sådant förhållande drar Jehova Gud personen i fråga till sin Son och pånyttföder honom med helig ande. Som en av anden pånyttfödd son till Gud är han ”en ny skapelse”, med utsikt att få del i det himmelska riket tillsammans med Jesus Kristus. (Joh 3:3–8; 6:44)

Återskapelsen. Jesus talade också med sina apostlar om en ”återskapelse” och förknippade detta med den tid då ”Människosonen sätter sig på sin härliga tron”. (Mt 19:28; Lu 22:28–30) Det grekiska ord som här översatts med ”återskapelse”, palingenesịa, består av två led som betyder ”åter”, ”på nytt”, ”en gång till” och ”födelse”, ”ursprung”. Filon använde ordet om återuppbyggandet av världen efter den stora översvämningen. Josephus använde det om återupprättandet av Israel efter landsflykten. I uppslagsverket Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgivet av G. Kittel, sägs det att bruket av palingenesịa i Matteus 19:28 ”är i full överensstämmelse med hur Filon och Josephus använde ordet”. (Bd I, 1932, sid. 687) Det handlar med andra ord inte om att det skall skapas något nytt, utan att det skall ske en återfödelse, en förnyelse, som innebär att Jehovas avsikt med jorden förverkligas fullständigt. (Se STAM [”Döma Israels tolv stammar”].)

Under Guds kungarikes styre väntar många välsignelser den lydiga mänskligheten, ”skapelsen” som skall ”göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:19–21; se GUDS SON [SÖNER] [Guds barns härliga frihet].) Gud har lovat att han skall skapa en världsordning ”där rättfärdighet skall bo”. (2Pe 3:13) Att den med säkerhet skall införas understryks av Johannes apokalyptiska syn och hans uttalande: ”Jag såg en ny himmel och en ny jord.” (Upp 21:1–5)