Apostlagärningarna 14:1–28

14  I Ikọnion gick de tillsammans in i judarnas synagoga och förkunnade på ett sådant sätt att många judar och greker började tro.+  Men de judar som inte trodde hetsade upp folk från andra nationer så att de vände sig emot bröderna.+  Därför stannade de där en längre tid, och Jehova gav dem kraft att tala frimodigt. Genom att låta dem utföra tecken och under bekräftade han budskapet om sin generösa omtanke.+  Men invånarna i staden delades i två läger: en del höll med judarna, och andra höll med apostlarna.  Folket från andra nationer och judarna med sina styresmän bestämde sig nu för att misshandla och stena dem.+  När apostlarna fick höra det flydde de till Lykaonien, till städerna Lystra och Derbe med omnejd.+  Där fortsatte de förkunna de goda nyheterna.  I Lystra fanns det en man som var förlamad i benen. Han hade varit förlamad från födseln och hade aldrig kunnat gå.  Han satt och lyssnade på Paulus. Paulus såg uppmärksamt på honom och förstod att mannen hade tro och kunde bli botad,*+ 10  så han sa med hög röst: ”Ställ dig upp.” Då hoppade han upp och började gå.+ 11  När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har blivit som människor och har kommit ner till oss!”+ 12  Och de började kalla Bạrnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. 13  Och prästen i Zeustemplet, som låg vid ingången till staden,* förde tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. 14  Men när apostlarna Bạrnabas och Paulus fick höra det slet de sönder sina mantlar och rusade in bland folket och ropade: 15  ”Vad håller ni på med? Vi är bara människor och har samma svagheter som ni.+ Och vi förkunnar de goda nyheterna för er, så att ni kan sluta upp med allt detta meningslösa och börja tillbe den levande Guden,+ han som har gjort himlen och jorden och havet och allt som de rymmer.+ 16  Förr i tiden lät han alla nationer gå sina egna vägar,+ 17  men han har ändå visat vem han är+ genom att göra gott. Han har gett er regn från himlen och tider med goda skördar,+ han har gett er mat i överflöd och fyllt era hjärtan med glädje.”+ 18  Trots att de sa detta kunde de med nöd och näppe hindra folket från att offra åt dem. 19  Men det kom några judar från Antiokịa och Ikọnion som lyckades få över folket på sin sida,+ och de stenade Paulus och släpade ut honom ur staden eftersom de trodde att han var död.+ 20  Men när lärjungarna ställde sig runt honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag gav han sig av till Derbe+ tillsammans med Bạrnabas. 21  Där fortsatte de att förkunna de goda nyheterna och hjälpte många att bli lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikọnion och Antiokịa. 22  De styrkte lärjungarna+ och uppmuntrade dem att hålla fast vid tron och sa: ”Vi måste gå igenom många prövningar för att komma in i Guds rike.”+ 23  De tillsatte dessutom äldste åt dem i varje församling+ efter att ha bett och fastat,+ och de anförtrodde dessa äldste åt Jehova, som de hade kommit till tro på. 24  Sedan färdades de genom Pisidien och kom till Pamfylien,+ 25  och när de hade förkunnat Guds ord i Perge fortsatte de ner till Attaleia. 26  Därifrån seglade de till Antiokịa. Bröderna där hade tidigare bett Gud visa dem generös omtanke så att de skulle kunna utföra det arbete som de nu hade genomfört.+ 27  När de kom fram samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade uträttat genom dem och att han hade öppnat trons dörr för andra nationer.+ 28  Och de stannade där hos lärjungarna en längre tid.

Fotnoter

Eller ”räddad”.
Eller ”prästen i Zeustemplet, som låg precis utanför staden”. Ordagrant ”prästen åt den Zeus som var framför staden”.

Studienoter

de: Eller ”deras själar”. (Se Tillägg A2 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

göra underverk: Eller ”ge förebud”. I de kristna grekiska skrifterna används det grekiska ordet tẹras alltid tillsammans med sēmeion (”tecken”), och båda orden står i plural. (Mt 24:24; Joh 4:48; Apg 7:36; 14:3; 15:12; 2Kor 12:12) I sin grundbetydelse syftar ordet tẹras på vad som helst som väcker förundran eller vördnad. När ordet tydligt syftar på något som ska hända i framtiden förekommer den alternativa lydelsen ”förebud” i en studienot.

Jehova gav dem kraft: Ordagrant ”på Herren”. (Se Tillägg C.) Av sammanhanget förstår man att prepositionen epị (”på”) i Apg 14:3 betecknar orsaken, eller grunden, till att lärjungarna kunde tala frimodigt. Resten av versen visar att Gud bekräftade att det som de predikade verkligen var hans budskap och att han godkände och understödde deras predikande. (Jämför Apg 4:29–31.) Det grekiska uttrycket för ”på Herren” används också i Septuaginta som en återgivning av uttryck där tetragrammet förekommer i den hebreiska grundtexten. (Ps 31:6 [30:7, LXX]; Jer 17:7) Med tanke på det menar en del att uttrycket även förmedlar tanken på att tala ”i tillit till Jehova”. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 14:3.)

under: Eller ”ge förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)

förklarade: Det grekiska ordet diermēneuō kan användas i betydelsen ”översätta från ett språk till ett annat”. (Apg 9:36; 1Kor 12:30) Men det har också betydelsen ”klargöra innebörden”, ”förklara helt och fullt”. I den här versen avser ordet att han förklarade innebörden i profetior.

Zeus: Se Ordförklaringar.

Hermes: En grekisk gud som man menade var son till Zeus. Hermes betraktades som gudarnas budbärare. Han ansågs vara heroernas kloke rådgivare och handelns, vältalighetens, idrottens, sömnens och drömmarnas gud. Eftersom Paulus förde ordet trodde invånarna i den romerska staden Lystra att Paulus var guden Hermes. Detta stämmer med deras föreställning om att Hermes var gudarnas budbärare och vältalighetens gud. Faktum är att flera ord som är besläktade med det namnet används i Bibeln i samband med översättning och tolkning. (Några exempel är det grekiska verbet hermēneuō, som har återgetts med ”översätts” i Joh 1:42, och substantivet hermēnịa, som har återgetts med ”översätta” i 1Kor 12:10 och ”tolka” i 1Kor 14:26; se också studienot till Lu 24:27.) I närheten av det forntida Lystra har arkeologer bland annat funnit en staty av guden Hermes och ett altare tillägnat Zeus och Hermes. I romersk mytologi motsvaras Hermes av Mercurius, handelns gud.

blomsterkransar: Prästen i Zeustemplet kan ha tänkt sätta dessa kransar på Paulus och Barnabas huvuden, som man ibland gjorde med avgudabilder, eller så kan folket ha tänkt sätta dem på sig själva och offerdjuren. Sådana kransar gjordes vanligtvis av kvistar och blommor, men man gjorde även kransar av ull.

lärjungarna: Eller ”lärjungarnas själar”. (Se Tillägg A2 och Ordförklaringar under ”Själ”.)

lade händerna på dem: I de hebreiska skrifterna berättas det att man lade händerna på en person eller ett djur av olika anledningar. (1Mo 48:14; 3Mo 16:21; 24:14) Den vanligaste orsaken till att man gjorde det var att visa att någon hade blivit erkänd på ett särskilt sätt eller utsedd till en särskild uppgift. (4Mo 8:10) Mose lade till exempel sin hand på Josua för att erkänna honom som sin efterträdare. Josua blev då ”uppfylld av vishet” och kunde leda Israel på ett bra sätt. (5Mo 34:9) I skildringen i Apg 6:6 lade apostlarna sina händer på de män som de hade utsett till viktiga ansvarsuppgifter. Men innan apostlarna lade händerna på dem bad de till Gud, och därigenom visade de att de ville ha hans vägledning. Längre fram lade en äldstekrets sina händer på Timoteus och förordnade honom till ett särskilt tjänsteuppdrag. (1Ti 4:14) Timoteus fick också i uppdrag att förordna andra genom att lägga händerna på dem, men först efter att han noggrant hade gått igenom deras kvalifikationer. (1Ti 5:22)

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

tillsatte: Här visar Bibeln att det var resande tillsyningsmän, i det här fallet Paulus och Barnabas, som tillsatte äldste. De gjorde det efter att ha bett och fastat, vilket visar hur allvarligt de tog på uppgiften. Även Titus och tydligtvis också Timoteus tillsatte äldste i församlingarna. (1Ti 5:22; Tit 1:5) Det grekiska ord som används här för ”tillsatte”, cheirotonẹō, betyder ordagrant ”räcka upp (sträcka ut, lyfta upp) handen”. Med tanke på detta menar en del att församlingen valde äldste genom handuppräckning. Men det här grekiska ordet används också mer generellt, utan att ange hur själva förordnandet gick till. Den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet v.t., använder ordet på det sättet i sin bok Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], bok 6, kap. 4 och 13 (Loeb 6:54 och 6:312). Han använder samma grekiska verb för att beskriva att Gud utnämnde Saul till kung. Vid det tillfället valdes inte Saul till kung genom handuppräckning i Israel. Bibeln säger i stället att profeten Samuel hällde olja över Sauls huvud och sa: ”Jehova har smort dig till ledare.” Detta visade att det var Jehova som förordnade Saul till kung. (1Sa 10:1) Den grammatiska konstruktionen i Apg 14:23 visar att det var Paulus och Barnabas, inte församlingen, som gjorde själva förordnandet (ordagrant ”uträckandet av händerna”). När kvalificerade män förordnades till ansvarsfulla uppgifter i andra situationer, brukade apostlarna och andra män med sådana befogenheter bokstavligen lägga sina händer på dem. Denna gest symboliserade bekräftelse, godkännande eller förordnande. (Jämför studienot till Apg 6:6.)

äldste: Ordagrant ”äldre män”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation, men några gånger syftar det på en man som kommit upp i åren. (Se studienot till Mt 16:21.) Precis som att det var mogna män som skötte administrativa uppgifter och ledde folket i den forntida nationen Israel, så var det andligt mogna män som tog ledningen i de kristna församlingarna under det första århundradet v.t. (1Ti 3:1–7; Tit 1:5–9) Även om Paulus och Barnabas ”hade blivit utsända av den heliga anden” bad och fastade de innan de förordnade männen. De ”anförtrodde dessa äldste åt Jehova”. (Apg 13:1–4; 14:23) Det var inte bara Paulus och Barnabas som fick den här uppgiften, utan också Titus och tydligtvis även Timoteus tillsatte ”äldste” i församlingarna. (Tit 1:5; 1Ti 5:22) Det finns inget som tyder på att församlingarna gjorde sådana förordnanden på egen hand. I varje församling under det första århundradet fanns det tydligtvis flera äldste som tillsammans utgjorde en äldstekrets. (Flp 1:1; 1Ti 4:14)

de anförtrodde dessa äldste åt Jehova: Det grekiska verb som har återgetts med ”anförtrodde” kan även översättas med ”överlämnade”. Ordet förekommer också i Apg 20:32, där Paulus säger till de äldste från Efesos: ”Nu överlämnar jag er i Guds händer”, och i Lu 23:46, där det används för att återge Jesus ord: ”Far, i dina händer överlämnar jag min ande.” Detta är ett citat från Ps 31:5, där Septuaginta (30:6, LXX) använder samma grekiska ord för ”överlämna” och där Guds namn förekommer i det omedelbara sammanhanget i den hebreiska grundtexten. Tanken på att överlämna sig åt Jehova och lägga sitt liv i hans händer återkommer flera gånger i de hebreiska skrifterna. (Ps 22:8; 37:5; Ord 16:3; se Tillägg C3 introduktion; Apg 14:23.)

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

Guds ord: Eller ”ordet”. I de flesta nyare översättningar står det ”ordet” (ton lọgon), en lydelse som har starkt stöd i handskrifterna. Men det finns andra grekiska handskrifter där det står ”Herrens ord” (ton lọgon tou Kyrịou; se Tillägg C och studienot till Apg 8:25) och några få gamla handskrifter där det står ”Guds ord”. Minst två översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J17, 28 i Tillägg C4) använder här Guds namn och har en ordalydelse som kan återges med ”Jehovas ord”.

dem: Dvs. Paulus och Barnabas.

som tror på honom: Det grekiska verbet pisteuō (besläktat med substantivet pịstis, som oftast översätts med ”tro”) har grundbetydelsen ”att tro”, men det kan ha olika betydelsenyanser beroende på sammanhanget och den grammatiska konstruktionen. Ofta ligger det mer i ordet än att bara tro eller erkänna att någon existerar. (Jak 2:19) Det innefattar tanken på att lita på någon så mycket att det påverkar ens handlingar. I Joh 3:16 används verbet pisteuō tillsammans med prepositionen eis (”till”). En bibelkommentator säger så här om denna grekiska konstruktion: ”Tron uppfattas som en aktiv handling, som något människor gör, dvs. sätter tro till någon.” (An Introductory Grammar of New Testament Greek, Paul L. Kaufman, 1982, s. 46) Det är uppenbart att Jesus talar om ett liv som präglas av tro, inte bara en enstaka handling av tro. I Joh 3:36 ställs ett liknande uttryck, ”den som tror på Sonen”, i kontrast till ”den som inte lyder Sonen”. I det sammanhanget handlar det om en stark tro som visar sig i handlingar.

trons dörr: Eller ”dörren till tro”. Jehova öppnade den här bildliga dörren genom att ge folk från andra nationer, alltså icke-judar, möjligheten att få tro. I Bibeln innefattar begreppet tro att man utvecklar en tillit som leder till att man lyder och handlar. (Jak 2:17; se studienot till Joh 3:16.) Paulus använde ordet ”dörr” i bildlig bemärkelse tre gånger i sina brev. (1Kor 16:9; 2Kor 2:12; Kol 4:3)

Media