Första Moseboken 37:1–36

37  Jakob bodde kvar i Kanaan, det land där hans far hade bott som utlänning.+  Det här är den historiska berättelsen om Jakob. När Josef+ var 17 år vallade han fåren+ tillsammans med sina bröder, sönerna som hans far hade med Bilha+ och Silpa.+ Och Josef berättade för sin far om allt det dåliga som de gjorde.  Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner,+ eftersom han hade fått honom på äldre dagar, och han gjorde en extra fin klädnad* till honom.  När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än dem började de hata honom, och de kunde inte längre tala vänligt med honom.  En gång hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder+ hatade de honom ännu mer.  Han sa till dem: ”Snälla, hör här vilken dröm jag har haft.  Vi höll på att binda kärvar ute på åkern, och min kärve ställde sig upp, och era kärvar ställde sig i en ring runt min kärve och böjde sig ner för den.”+  Då sa hans bröder: ”Menar du att du ska göra dig till kung över oss och härska över oss?”+ Och hans drömmar och det han sa fick dem att hata honom ännu mer.  Sedan hade han en annan dröm som han berättade för sina bröder: ”Jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor böjde sig ner för mig.”+ 10  När han berättade om den för sin far och sina bröder tillrättavisade hans far honom och sa: ”Vad är det för en dröm du har haft? Menar du att jag och din mor och dina bröder skulle komma och böja oss ner för dig?” 11  Och hans bröder retade sig* på honom,+ men hans far lade hans ord på minnet. 12  En gång när Josefs bröder var borta och vallade sin fars hjord i närheten av Sikem+ 13  sa Israel till Josef: ”Dina bröder är ju i närheten av Sikem och vallar får, och nu skulle jag vilja att du går till dem.” Då svarade han: ”Det gör jag gärna!” 14  Hans far sa då: ”Bra! Var snäll och gå och se om allt är bra med dina bröder. Och ta reda på hur det är med djuren, och kom sedan tillbaka och berätta det för mig.” Så skickade han i väg honom från Hebrondalen,*+ och han gav sig av mot Sikem. 15  När han gick omkring på fälten mötte han en man som frågade honom: ”Vad letar du efter?” 16  Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Vet du var de vallar sin hjord?” 17  Mannen svarade: ”De har gett sig av härifrån, för jag hörde dem säga att de skulle till Dotan.” Då gick Josef vidare till Dotan och hittade sina bröder där. 18  De fick syn på honom på långt håll, och innan han hade hunnit fram började de smida planer på att döda honom. 19  De sa till varandra: ”Titta! Där kommer den där drömmaren.+ 20  Vi dödar honom och kastar honom i en brunn och säger att ett vilddjur har ätit upp honom. Sedan får vi se hur det går med hans drömmar.” 21  När Ruben+ hörde vad de sa försökte han rädda honom. Han sa: ”Nej, vi dödar honom inte.”*+ 22  Han fortsatte: ”Utgjut inte blod.+ Kasta honom i den här brunnen i vildmarken, men skada honom inte.”*+ Han tänkte nämligen befria honom och ta med honom tillbaka till hans far. 23  Så snart Josef kom till sina bröder slet de av honom hans klädnad, den fina klädnad som han hade på sig,+ 24  och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, det fanns inget vatten i den. 25  Sedan satte de sig ner för att äta. När de tittade upp fick de syn på en karavan med ismaeliter+ som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med lạdanumharts, balsam och kådig bark,+ och de var på väg till Egypten. 26  Då sa Juda till sina bröder: ”Vad tjänar vi på att döda vår bror och sedan dölja det?*+ 27  Vi säljer honom+ till ismaeliterna i stället för att döda honom. Han är ju trots allt vår bror, vårt eget kött och blod.”* Då lyssnade de på honom. 28  Och när de midjanitiska+ köpmännen kom förbi drog Josefs bröder upp honom ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för 20 silverstycken.+ Köpmännen förde sedan Josef till Egypten. 29  När Ruben kom tillbaka till brunnen och upptäckte att Josef inte var kvar rev han sönder sina kläder. 30  Han gick till sina bröder och sa förtvivlat: ”Pojken är borta! Vad ska jag ta mig till?” 31  Då slaktade de en bock och doppade Josefs klädnad i blodet. 32  Sedan skickade de klädnaden till sin far och sa: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons.”+ 33  Och han kände igen den och sa: ”Det är Josefs klädnad! Ett vilddjur måste ha ätit upp honom, han är ihjälriven!” 34  Då rev Jakob sönder sina kläder och band säckväv om sig och sörjde sin son under lång tid. 35  Och alla hans söner och döttrar försökte trösta honom, men inget hjälpte. Han sa: ”Med sorg kommer jag att gå ner i graven!”*+ Och han fortsatte att gråta över sin son. 36  När midjaniterna kom till Egypten sålde de Josef till Pọtifar, som var hovman hos farao+ och chef för livvakten.+

Fotnoter

Eller ”en vacker lång klädnad”.
Eller ”blev svartsjuka”.
Eller ”Hebronslätten”.
Eller ”slår inte ihjäl hans själ”. Se Ordförklaringar under ”Själ”.
Eller ”bär inte hand på honom”.
Ordagrant ”täcka över hans blod”.
Ordagrant ”vårt kött”.
Eller ”Sheol”, dvs. den bildliga plats dit människor kommer när de dör. Se Ordförklaringar.

Studienoter

Media