löftet att komma in i hans vila fortfarande gäller: Paulus vägleddes av helig ande när han visade att det Gud sa genom David i Ps 95:11 var mer än en dom över hans upproriska folk; orden innehöll också ett löfte. Israeliterna kom aldrig in i Guds vila. Men brevet till hebréerna fokuserar inte på deras misslyckande; det presenterar i stället en spännande tanke om att löftet att få komma in i Guds vila ”fortfarande gäller”, dvs. möjligheten står öppen för de kristna. (Se studienoter till Heb 4:3, 10.) Det här är den första av många gånger i det här brevet som Paulus nämner löften från Gud. (Några andra exempel finns i Heb 6:12, 17; 9:15; 10:36; 11:9.) Det är en väldigt uppmuntrande tanke att Gud ger löften. I antikens icke-bibliska grekiska litteratur var det mycket ovanligt att läsa om en gud som gav löften till människor.

vara på vår vakt: Ordagrant ”känna fruktan”. Ett uppslagsverk säger att ”den fruktan som rekommenderas här är av det slag som leder till aktsamhet och försiktighet”. (A. Barnes: Notes on the New Testament, Explanatory and Practical: Hebrews)

går miste om det: De upproriska israeliterna samarbetade inte med Jehova för att förverkliga hans avsikt. Därför gick de miste om möjligheten att komma in i Guds vila. Deras upproriskhet diskvalificerade dem från att komma in i det utlovade landet. (Se studienot till Heb 3:11.) Paulus uppmanar de kristna hebréerna att inte uppföra sig på ett sätt som gjorde att de gick miste om den utlovade vilan.

vi har också fått de goda nyheterna förkunnade för oss: Jehova hade goda nyheter att berätta för israeliterna som lämnat Egypten. Han lovade bland annat att om de var lydiga så skulle de få komma in i hans vila i det utlovade landet och få ett särskilt förhållande till honom. Med tiden skulle de bli ”ett kungligt prästerskap”. (2Mo 19:5, 6; 23:20–25, 31) Men israeliterna visade inte tro och var inte lydiga. Så till slut förkastade Jehova nationen Israel och förkunnade de goda nyheterna för dem som blev Kristus smorda lärjungar. Om de visade tro och var lydiga skulle de få komma in i Guds vila, få hans godkännande och få bli kungar och präster i ett himmelskt rike. (1Pe 2:9; Upp 5:10)

de inte var förenade i tro med dem som var lydiga: De flesta israeliter på Moses tid fick ingen nytta av ordet som de hade hört, de goda nyheterna. De hade inte lika stark tro som Josua och Kaleb, som tillhörde ”dem som var lydiga” mot ordet. Tvärtom vägrade de olydiga israeliterna att följa Jehovas anvisning om att inta det utlovade landet. (4Mo 14:1–11, 35–38)

vi som har tro får komma in i Guds vila: Sammanhanget visar att Paulus syftar på den vilodag som började när Jehova var färdig med att skapa. (Heb 4:4, 5, 10) Skildringen i 1 Moseboken ger viktig information om den dagen: ”Gud välsignade den sjunde dagen och bestämde att den skulle vara helig.” (1Mo 2:2, 3) Det här innebar att Jehovas avsikt med jorden och människan skulle vara förverkligad vid slutet av den vilodagen. Hela skapelsen skulle vara exakt så som Jehova hade tänkt att den skulle vara. Satans, Adams och Evas uppror störde visserligen harmonin på vilodagen, men det hindrade inte på något sätt Jehovas avsikt. Paulus inspirerade ord försäkrade de kristna hebréerna om att de kunde få komma in i Jehovas vila. De kunde få vila tillsammans med Jehova genom att lydigt samarbeta med honom för att förverkliga hans avsikt. De behövde till exempel lita helt på Jehova och visa tro på hans löften. (Heb 3:19; 4:6)

trots att han var färdig med sitt verk: Jehovas skaparverk på jorden avslutades efter att Eva skapats. Så Paulus argumentation skulle kunna sammanfattas så här: Guds vilodag började för länge sedan, och ända sedan dess har han bjudit in människor i den vilan. Många har vägrat komma in i hans vila, men möjligheten står öppen för dem som visar tro.

”På den sjunde dagen vilade Gud från allt sitt arbete”: Paulus citerar från 1Mo 2:2, som handlar om den sjunde skapelsedagen. I den versen finns ett hebreiskt uttryck som återgetts med ”började han vila”, och det antyder att Guds vilodag inte var slut. Den slutsatsen stöds av följande punkter: Det hade sagts om alla de föregående skapelsedagarna att ”det blev kväll och det blev morgon”, vilket betydde att varje dag hade fått ett slut. (1Mo 1:5, 8, 13, 19, 23, 31) Men så sägs det inte om den sjunde dagen. Och i Heb 4:7 tillämpar Paulus uttrycket ”i dag”, som kommer från Ps 95:7, på Guds vilodag. Det visar att den dagen fortfarande pågick på Davids tid, när han skrev den inspirerade psalmen. (Ps 95:7–11; se studienot till Heb 4:7.) I linje med det här visar Paulus att den sjunde dagen fortfarande pågick på hans tid och att det var möjligt för de kristna att få ”komma in i Guds vila”. (Heb 4:3, 10, 11)

var olydiga och kom inte in i hans vila: Paulus säger något liknande i Heb 3:19, där det kommer fram att det var israeliternas ”brist på tro” som gjorde att de inte kom in i Guds vila. Jehova hade lovat att ta hand om dem och skydda dem, men de trodde inte på det, och det ledde till att de inte följde hans bud. Resultatet av deras olydnad blev att de inte fick komma in i det utlovade landet och inte in i Guds vila. (Se studienoter till Heb 3:11; 4:2.) Bibeln visar att tro inbegriper lydnad. (Joh 3:16 och studienot, 36; jämför Jak 2:20–23.)

genom att långt senare säga ”i dag”, nämligen i Davids psalm: Paulus citerar Ps 95:7, 8 och säger att det var David som skrev den psalmen. (I den hebreiska texten anges inte någon skribent till Ps 95, men i den grekiska Septuaginta finns en överskrift som lyder: ”En lovsång av David.”) De här orden skrevs verkligen ”långt senare”. På Davids tid hade det gått omkring 450 år sedan Gud bestämde att de upproriska israeliterna inte skulle få komma in i hans vila (4Mo 14:22, 23; Heb 3:7, 11; 4:3, 5), och nästan 3 000 år hade gått sedan Guds vilodag började (1Mo 2:2). (Se studienot till Heb 4:4.)

Josua: Josua, Nuns son, nämns två gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Se studienot till Apg 7:45.) På hebreiska betyder hans namn ”Jehova är räddning”. (Jos 1:1, not) På grekiska motsvaras det namnet av Iēsous, som brukar översättas ”Jesus”. (Se studienot till Mt 1:21.) Men sammanhanget visar att Iēsous här syftar på den Josua som ledde israeliterna in i det utlovade landet. Paulus framhåller att det bara är genom Jesus Kristus, en ledare som är större än Josua, som Guds löften kan uppfyllas.

ha talat om en annan dag: Även om Josua fick leda israeliterna in i det utlovade landet blev det aldrig en bestående viloplats. Efter Josuas död blev Guds folk återigen upproriska. Landet präglades snart av avgudadyrkan, krig och förtryck. (Dom 2:10–15) Israeliterna samarbetade inte med Jehova för att förverkliga hans avsikt, och därför gick de miste om att få komma in i hans vila eller heliga vilodag. Men som Paulus säger under inspiration talade Jehova längre fram om ”en annan dag”, dvs. en annan vilodag än den relativa vila som israeliterna upplevde när de kom in i det utlovade landet. Den här andra dagen omnämns ”i Davids psalm” som ”i dag”. (Ps 95:7; Heb 4:7, 8) Jehova visade alltså att möjligheten att få komma in i hans vila fortfarande fanns kvar. Och som Paulus visar i Heb 4:9 behöver de kristna ta vara på den möjligheten. (Se studienot till Heb 4:3.)

återstår det en sabbatsvila: Det grekiska ord som här återgetts med ”sabbatsvila” (sabbatismọs) är inte det som vanligtvis används för ”sabbaten”. (Se till exempel Mt 12:1; 28:1 och studienot; Lu 4:16) Enligt ett referensverk ”syftar det inte på ’sabbatsdagen’ som sådan”. Det framhäver i stället ”en feststämning och en glädje som kommer till uttryck i tillbedjan och lovprisning av Gud”. (P.T. O’Brien: The Letter to the Hebrews) Ett annat referensverk beskriver det som ”en särskild period av vila för Guds folk med den traditionella sabbaten som förebild”. (F.W. Danker: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) Paulus hänvisar alltså till en tid i framtiden när den verkliga innebörden av sabbaten skulle förverkligas. Då skulle Jesus som ”herre över sabbaten” ge fullständig vila eller befrielse från alla konsekvenser av synd och död. (Mt 12:8 och studienot) Det här unika grekiska ordet förekommer inte någon annanstans i de grekiska skrifterna eller ens i Septuaginta, och Paulus kan ha använt det för att betona att han inte syftade på den vanliga judiska sabbaten. Och som Bibeln i övrigt visar är de kristna inte förpliktade att hålla den bokstavliga sabbatsdagen. (Se Ordförklaringar under ”Sabbat”; se också Kol 2:14, 16 och studienot.)

den som har kommit in i Guds vila: Gud valde att vila genom att sluta skapa på jorden. Han gjorde det för att förverkliga sin fantastiska avsikt med jorden. (1Mo 2:2, 3) Paulus uppmanar de kristna hebréerna att samarbeta med Jehova för att förverkliga hans avsikt genom att ”vila från sina gärningar”, dvs. godta den anordning som han har gjort för att friköpa människor genom Kristus. De kunde inte bli rättfärdiga genom egna ansträngningar, till exempel genom att hålla Moses lag, som var ogiltig vid den här tiden. (Rom 10:4; Kol 2:13, 14; Heb 7:12; jämför studienot till Heb 6:1.) Dessutom behövde de se till att inte falla in i ”samma syndiga levnadsmönster” som de trolösa israeliterna. (Heb 4:11; se studienot till Heb 4:3.)

göra allt vi kan: Se studienot till 2Ti 2:15.

Guds ord: Sammanhanget visar att ”Guds ord” här står för de löften Gud gett och det han har berättat om sin avsikt. I de föregående verserna (Heb 3:7–4:11) har Paulus resonerat om Guds avsikt för israeliterna. De skulle bli hans särskilda folk och gå in i det utlovade landet, där de skulle tillbe Jehova på rätt sätt och få de välsignelser som det medför. (2Mo 3:8; 19:5, 6; 5Mo 12:9, 10) Gud såg till att hans löften och hans avsikter skrevs ner under inspiration i hans skrivna ord, Bibeln. Så i utvidgad bemärkelse kan uttrycket ”Guds ord” här i Heb 4:12 med rätta tillämpas på Bibeln. (Jämför 2Ti 3:16 och studienot.)

Guds ord är levande: Guds ord, hans uttalade avsikt, är ”levande” på flera sätt. Stefanus hade tidigare använt ett liknande uttryck om lagen som gavs till israeliterna vid berget Sinai. Han talade om ”levande heliga budskap [ordagrant ”levande ord”]”. (Apg 7:38; se också Rom 3:2 och studienot.) Detta ”ord”, eller budskap, gav hopp om liv till dem som valde att följa det. (5Mo 32:47) Tanken var också att budskapet från Gud skulle leva kvar i deras hjärta. (5Mo 30:14) Men det viktigaste är att Jehova alltid lever och arbetar för att uppfylla sitt ord. Hans ord är därför bestående och ger resultat. (Jes 55:10, 11)

utvecklar stor kraft: Eller ”är kraftfullt (aktivt)”, ”är i verksamhet”. När det gällde de israeliter som inte rättade sig efter Guds avsikt utvecklade ”Guds ord” kraft genom att avslöja deras brist på tro. (Heb 3:8, 16–19) Paulus uppmanar här de kristna hebréerna att lära sig av den skildringen. Han visste att Guds ord skulle vara aktivt och utveckla kraft även i deras liv. Det skulle visa vad som fanns i deras hjärta, bygga upp deras tro och hjälpa dem att förändra livet till det bättre. (Jämför studienoter till Flp 2:13 och 1Th 2:13, där Paulus använder ett grekiskt ord som är besläktat med det som här återgetts med ”utvecklar stor kraft”.)

tveeggat svärd: Det grekiska ordet för ”svärd” (mạchaira) i den här versen syftar tydligtvis på ett förhållandevis kort svärd. (Se ett exempel på det i ”Romerskt svärd” i Mediagalleriet; jämför Upp 1:16; 2:12; 6:8, där det förekommer ett annat grekiskt ord, rhomfaia, som har återgetts med ”långt svärd”.) En del svärd var tveeggade, dvs. båda sidor av svärdet var vassa. Det här bildspråket betonar vilken genomträngande kraft Guds ord har. Som Paulus fortsätter förklara är det mer kraftfullt och mer effektivt än något redskap eller verktyg som människor kan göra.

skiljer själ och ande: Paulus betonar här att Guds ord, eller budskap, kan tränga djupt in i en människas inre, som om det var ett skarpt svärd. När det grekiska ord som har återgetts med ”själ” används i Bibeln syftar det ofta på en levande människa, så det är alltså något fysiskt, konkret och synligt. (Se Ordförklaringar under ”Själ”; se också studienot till 1Kor 15:44.) I den här versen står alltså ”själ” för vad en person verkar vara på utsidan, medan ”ande” står för vad en person är på insidan, hur personen tänker. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.) Guds inspirerade ord ”skiljer själ och ande” åt på så sätt att det avslöjar mycket mer om en människa än vad som är synligt på ytan. Hur en människa reagerar på Guds budskap avslöjar hennes rätta jag, hennes inställning och motiv.

leder och märg: Det här bildspråket betonar ytterligare hur djupt Guds ord kan nå in i den inre människan. Leder (där ben möter ben) och märg är ingenting som syns, men de gör det som de ska inne i kroppen. Eftersom märgen bara finns djupt inne i benen användes det här grekiska ordet också bildligt om kärnan eller den innersta delen av något. Här kombinerar Paulus båda begreppen i ett bildspråk för att visa att Guds ord kan nå ända in till och påverka till och med de djupast liggande tankarna och känslorna.

kan bedöma hjärtats tankar och avsikter: Det grekiska ord som återgetts med ”kan bedöma” (ordagrant ”kan döma”) förmedlar tanken på att granska, utvärdera och skilja åt. Kraften i Guds ord märks på så sätt att det till och med kan skilja mellan ”tankar” och ”avsikter”, två begrepp som ligger väldigt nära varandra i betydelse. En människas reaktion på budskapet i Guds ord kan avslöja hennes tankar, vad hon tänker på. Men kraften i Guds ord går ännu djupare och kan avslöja hennes avsikter, de underliggande skälen till att hon tänker som hon gör. Det här avslutande påståendet i Heb 4:12 visar att Guds ord tränger djupt in i det bildliga hjärtat. Det urskiljer en människas tankar, inställning, önskningar, motiv och avsikter, så att det blir tydligt hur hela den inre människan egentligen är. (Se studienoter till Mt 22:37; Ef 5:19.)

honom som vi ska stå till svars inför: Eller ”honom som vi ska avlägga räkenskap (redovisa) för”. Det här uttrycket kan måla upp en bild av en man som gör upp räkenskaperna med dem som han har under sig. (Jämför Mt 18:23; 25:19; Lu 16:2, där det grekiska ord som här återgetts med ”stå till svars inför” förmedlar en liknande tanke.) Alla människor är ansvariga inför Jehova för vad de gör. (Ps 62:12; Ord 24:12; Pre 12:13, 14; Rom 2:6; 14:12; 2Th 1:7–9; 1Pe 1:17; 4:5) Paulus menade naturligtvis inte att Jehova övervakar de kristna för att straffa dem för deras misstag. Jehova iakttar oss för att han älskar oss och bryr sig om oss och för att han väldigt gärna vill belöna oss. (Ord 19:17; Jes 40:10; Mt 6:4, 6; Heb 11:6)

en stor överstepräst: Paulus har redan nämnt helt kort i sitt brev att Jesus är överstepräst. (Heb 3:1; se studienot till Heb 2:17.) Här lägger han till ett adjektiv: ”stor”. (Jämför Heb 10:21, där samma grekiska ord återgetts med ”mäktig”.) Jesus var i själva verket större och mäktigare än alla överstepräster i Arons släktlinje, vilket fortsättningen av brevet visar. (Heb 4:14–7:28)

som har trätt in i himlarna: Paulus inleder här en argumentation om hur överlägsen Jesus är som överstepräst jämfört med de överstepräster som tjänade på jorden i tälthelgedomen och längre fram i templet. Enligt Moses lag skulle översteprästen gå in i det allra heligaste en gång om året för att frambära blodet från försoningsoffret för nationen Israel. (Heb 9:7) Men den större översteprästen, Jesus, trädde efter sin uppståndelse fram inför Gud i ”själva himlen” och frambar värdet av sitt blod. Hans offer skapade fullständig och bestående försoning för alla som visar tro på honom. (Heb 9:11, 12, 23, 24; 10:1–4)

Vi har … inte en överstepräst som inte kan sätta sig in i: Paulus säger inte bara att Jesus kan sätta sig in i våra svagheter. Han använder i stället dubbla negationer för att förstärka tanken (”Vi har … inte … som inte kan”). Paulus försäkrar på det sättet de kristna hebréerna om att Jesus är helt annorlunda än de ofullkomliga människor som hade varit överstepräster. I Israels historia hade det funnits en del överstepräster som inte haft medkänsla med dem som de skulle hjälpa.

sätta sig in i våra svagheter: Det grekiska ord som återgetts med ”sätta sig in i” betyder att leva sig in i en annan persons känslor och upplevelser. (Se också Heb 10:34, där Paulus använder samma grekiska verb.) Jesus levde som människa här på jorden, och det hjälpte honom att ha mer medkänsla med människor. Han var fullt ut människa, och han drabbades av förluster, besvikelser, trötthet och förödmjukelser och blev illa behandlad. (Se studienot till Heb 2:17.) Dessutom visade han gång på gång att han känner starkt för dem som kämpar för att stå emot synd. (Se också studienoter till Mk 5:34; Joh 11:33, 35.)

prövad på alla sätt: Se studienoter till Heb 2:18; 4:15; 5:8.

Låt oss därför gå fram … med fritt och öppet tal: Vi är alla ofullkomliga, men vi kan ändå närma oss Jehova genom att be till honom och tillbe honom på rätt sätt. Detta är möjligt tack vare att Jesus, vår överstepräst, använder lösenoffret till nytta för oss. (Heb 4:14; 10:19–22, 35; se studienoter till Ef 3:12; Heb 3:6.) Det grekiska verb som återgetts med ”låt oss … gå fram” står i en verbform som visar att vi kan närma oss Guds tron när som helst. Men att vi kan använda ett ”fritt och öppet tal” betyder inte att vi kan uttrycka oss respektlöst eller överdrivet informellt när vi ber till Jehova. Vi ska be på ett respektfullt och värdigt sätt och vara helt övertygade om att han mer än gärna lyssnar på våra böner. (1Jo 3:21, 22; 5:14)

den generösa omtankens tron: I Bibeln används ordet ”tron” ofta bildligt för sätet för en regering. ”Den generösa omtankens tron” beskriver Jehovas sätt att styra, som kännetecknas av generös kärlek och omtanke. (Se Ordförklaringar under ”Generös omtanke”.) Den omtanken fick Jehova att ge ofullkomliga människor möjlighet att gå fram till hans kungliga tron. Paulus uppmanar de kristna hebréerna att dra nytta av denna generösa omtanke som Jehova visar genom Jesus Kristus, vår store överstepräst, med lösenoffret som grund. (Heb 4:14; se studienoter till Joh 1:14.) Så när vi ber till Gud kan vi lita på att vi kommer att få ”barmhärtighet och generös omtanke när vi behöver hjälp”.