Förkunna med iver de goda nyheterna
Förkunna med iver de goda nyheterna
”Var glödande av anden. Gör slavtjänst åt Jehova.” — ROMARNA 12:11.
1, 2. Vilken inställning försöker de kristna bibehålla när de predikar de goda nyheterna?
EN UNG man har fått ett nytt arbete och väntar med iver på sin arbetsgivares anvisningar. Han är entusiastisk över sin första arbetsuppgift och tar den på stort allvar, angelägen att göra sitt bästa.
2 På liknande sätt kan vi som kristna betrakta oss själva som nybörjare. Då vi ju hoppas att få leva för evigt, kan det sägas att vi nu endast har börjat arbeta för vår Skapare, Jehova. Han har säkert massor av arbetsuppgifter åt oss, vilka kommer att hålla oss sysselsatta in i evigheten. Men vårt allra första uppdrag är att förkunna de goda nyheterna om hans kungarike. (1 Thessalonikerna 2:4) Vad tycker vi om detta uppdrag från Gud? I likhet med den unge mannen önskar vi säkert göra vårt bästa och utföra vårt uppdrag med nit och glädje, ja, med iver!
3. Vad krävs för att få framgång som förkunnare av de goda nyheterna?
3 Det skall medges att det kan vara svårt att bibehålla en sådan positiv inställning, då vi ju förutom vår tjänst har många andra plikter, av vilka några kan vara både fysiskt och känslomässigt betungande. Oftast lyckas vi sköta dessa och samtidigt ägna tillräcklig uppmärksamhet åt tjänsten. Detta kan dock utgöra en ständig kamp. (Markus 8:34) Jesus betonade att det skulle krävas kraftig ansträngning att få framgång som kristen. — Lukas 13:24.
4. Hur kan dagliga bekymmer påverka vår andliga syn?
4 Med så mycket att göra är det lätt att man ibland känner sig nedtyngd. ”Livets bekymmer” skulle kunna kväva vårt nit och vår uppskattning av teokratisk verksamhet. (Lukas 21:34, 35; Markus 4:18, 19) Vår ofullkomliga mänskliga natur skulle kunna få oss att överge ”den kärlek” som vi ”först hade”. (Uppenbarelseboken 2:1–4) Vissa sidor av vår tjänst för Jehova skulle kunna bli till slentrian. Hur uppmuntrar Bibeln oss att hålla vårt nit för tjänsten levande?
Som ”en brinnande eld” i vårt hjärta
5, 6. Hur betraktade aposteln Paulus sitt privilegium att predika?
5 Den tjänst som Jehova har betrott oss med är alldeles för dyrbar för att tillåtas att bli till slentrian. Aposteln Paulus betraktade predikandet av de goda nyheterna som ett stort privilegium, och han ansåg att han själv inte var värd detta förtroende. Han sade: ”Åt mig, som är ringare än den ringaste av alla heliga, blev denna oförtjänta omtanke given, att jag skulle förkunna för nationerna de goda nyheterna om Kristi outgrundliga rikedom och skulle låta folk se hur den heliga hemlighet förvaltas, som från obestämd tid tillbaka har varit fördold i Gud, som har skapat allt.” — Efesierna 3:8, 9.
6 Paulus positiva inställning till sin tjänst är ett utmärkt exempel för oss. I sitt brev till romarna skrev han: ”Jag för min del [är] ivrig att förkunna de goda nyheterna.” Han skämdes inte för de goda nyheterna. (Romarna 1:15, 16) Han hade rätt inställning och var ivrig att utföra sin tjänst.
7. Vad varnade Paulus för i sitt brev till romarna?
7 Eftersom aposteln Paulus insåg vikten av att bevara en nitisk inställning, uppmanade han de kristna i Rom: ”Var inte lata i era göromål. Var glödande av anden. Gör slavtjänst åt Jehova.” (Romarna 12:11) Det grekiska ordet för ”lat” innehåller också tanken att vara ”trög”, ”tvekande”. Vi kanske inte är lata i vår tjänst, men vi måste dock vara vakna för tendenser till andlig tröghet och förändra vår inställning, om vi skulle märka något sådant hos oss själva. — Ordspråken 22:3.
8. a) Vad var det som blev som ”en brinnande eld” i Jeremias hjärta, och varför det? b) Vad kan vi lära av Jeremias erfarenhet?
8 Guds ande kan också hjälpa oss om vi är modfällda. Profeten Jeremia drabbades vid ett tillfälle av modfälldhet, och han funderade rentav på att upphöra att tjäna som profet. Han sade till och med om Jehova: ”Jag kommer inte att nämna honom, och jag kommer inte mer att tala i hans namn.” Var detta ett tecken på en allvarlig andlig brist hos Jeremia? Nej, för Jeremias starka andlighet, hans kärlek till Jehova och nit för sanningen fick honom att fortsätta att profetera. Han förklarar: ”I mitt hjärta blev det [Jehovas ord] som en brinnande eld, instängd i benen i min kropp; och jag blev trött av att hålla tillbaka, och jag förmådde inte uthärda den.” (Jeremia 20:9) Det är inte något onaturligt om trogna Guds tjänare ibland känner sig modfällda. Men om de då ber Jehova om hjälp, kommer han, när han läser deras hjärta och finner att de likt Jeremia har hans ord i sitt hjärta, att ge dem av sin heliga ande. — Lukas 11:9–13; Apostlagärningarna 15:8.
”Släck inte andens eld”
9. Vad skulle kunna hindra den heliga anden att verka på oss?
9 Aposteln Paulus förmanade thessalonikerna: ”Släck inte andens eld.” (1 Thessalonikerna 5:19) Ja, om vår inställning och vårt handlingssätt är i strid med Guds principer, kan detta hindra den heliga anden från att verka på oss. (Efesierna 4:30) Som kristna har vi uppdraget att predika de goda nyheterna. Detta är ett privilegium som vi sätter värde på. Vi är dock medvetna om att de som inte känner Gud behandlar vårt predikoarbete med förakt. Om vi som kristna avsiktligt skulle försumma vår tjänst, skulle det kunna leda till att vi släcker Guds andes motiverande eld.
10. a) Hur skulle våra medmänniskors inställning kunna påverka oss? b) Vilken upphöjd syn på vår tjänst kommer till uttryck i 2 Korinthierna 2:17?
10 Somliga utanför den kristna församlingen kanske betraktar vår tjänst enbart som ett spridande av litteratur. Andra kanske felaktigt drar slutsatsen att vi går från hus till hus bara för att få bidrag. Om vi låter sådana negativa uppfattningar påverka vår inställning, kan det göra oss mindre effektiva i vår tjänst. Låt oss, i stället för att låta ett sådant tänkesätt påverka oss, ha den syn som Jehova och Jesus har på vår tjänst. Aposteln Paulus gav uttryck åt den upphöjda synen, när han skrev: ”Vi är inte försäljare av Guds ord såsom många är, utan av uppriktighet, ja, såsom sända av Gud, talar vi i Guds åsyn, i sällskap med Kristus.” — 2 Korinthierna 2:17.
11. Vad fick de första kristna att förbli nitiska också under förföljelse, och hur bör deras exempel påverka oss?
11 Kort efter Jesu död fick hans lärjungar i Jerusalem uppleva en period av förföljelse. De blev hotade och befallda att sluta upp att predika. Men Bibeln säger att de var uppfyllda ”av den heliga anden och talade Guds ord med dristighet”. (Apostlagärningarna 4:17, 21, 31) Det Paulus skrev till Timoteus några år senare visar den positiva inställning som de kristna bör ha: ”Gud har inte gett oss en ande som präglas av feghet, utan en som präglas av kraft och av kärlek och av sundhet i sinnet. Därför skall du inte skämmas över vittnesbördet om vår Herre, inte heller över mig, en fånge för hans skull, utan ta din del i att lida ont för de goda nyheterna i överensstämmelse med Guds kraft.” — 2 Timoteus 1:7, 8.
Vad är vi skyldiga vår medmänniska?
12. Vad är det främsta skälet till att vi predikar de goda nyheterna?
12 För att ha rätt inställning till vår tjänst måste vi ha rätt motiv. Varför predikar vi? Det främsta skälet ser vi av psalmistens ord: ”Dina lojala kommer att välsigna dig [Jehova]. Om ditt kungaväldes härlighet kommer de att tala, och din väldighet kommer de att förkunna, för att bekantgöra för människosönerna hans väldiga gärningar och härligheten hos hans kungaväldes prakt.” (Psalm 145:10–12) Ja, vi predikar för att lovprisa Jehova offentligt och helga hans namn inför alla människor. Och även om endast ett fåtal lyssnar till oss, blir vårt trogna förkunnande av räddningens budskap till lovprisning av Jehova.
13. Vad får oss att tala med andra om hoppet om räddning?
13 Vi predikar också av kärlek till människor och för att undgå blodskuld. (Hesekiel 33:8; Markus 6:34) Vi kan i detta sammanhang tänka på det Paulus sade om dem som var utanför den kristna församlingen: ”Både till greker och till barbarer, både till visa och till oförståndiga står jag i skuld.” (Romarna 1:14) Eftersom det är Guds vilja att ”alla slags människor skall bli räddade”, kände Paulus det som sin skyldighet att förkunna de goda nyheterna för människor. (1 Timoteus 2:4) Vi känner nu samma kärlek till och skyldighet mot våra medmänniskor. Jehovas kärlek till människor fick honom att sända sin Son till jorden för att dö för dem. (Johannes 3:16) Detta var ett stort offer. Vi efterliknar Jehovas kärlek när vi använder tid och krafter till att berätta för andra om de goda nyheterna om räddning grundad på Jesu offer.
14. Hur beskriver Bibeln världen utanför den kristna församlingen?
14 Jehovas vittnen betraktar sina medmänniskor som sådana som kan komma att bli medlemmar av det kristna brödraskapet. Vi måste predika oförskräckt, men vi söker inte strid. Bibeln använder faktiskt kraftfulla uttryck, när den talar om världen i allmänhet. Ordet ”värld” används i negativ bemärkelse av Paulus, när han talar om ”den här världens vishet” och ”världsliga begär”. (1 Korinthierna 3:19; Titus 2:12) Paulus påminde också de kristna i Efesos om att de, när de vandrade ”enligt tingens ordning i den här världen”, hade varit andligen ”döda”. (Efesierna 2:1–3) Dessa uttalanden och andra liknande stämmer med aposteln Johannes ord: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” — 1 Johannes 5:19.
15. Vad bör vi inte göra, när det gäller människor utanför den kristna församlingen, och varför det?
15 Men kom ihåg att sådana uttalanden avser världen i allmänhet, som är främmande för Gud, och inte enskilda människor. Vi bör inte ha förutfattade meningar om hur människor kommer att reagera för predikandet. Vi har ingen grund att beskriva människor som getter. Det är inte vår sak att säga vad utgången blir, när Jesus kommer för att skilja ”fåren” från ”getterna”. (Matteus 25:31–46) Det är Jesus som är satt till domare, inte vi. Dessutom har erfarenheten visat att vissa som har levt ett mycket dåligt liv har tagit emot Bibelns budskap, ändrat sig och blivit kristna som nu lever ett rent liv. Även om vi inte söker vissa personers sällskap, tvekar vi inte att tala med dem om hoppet om Guds kungarike när vi får tillfälle till det. Redan innan vissa personer blev troende, vilket de sedan blev, säger Bibeln att de ”var inordnade rätt för evigt liv”. (Apostlagärningarna 13:48) Vi vet därför aldrig vilka som är rätt inordnade förrän vi har försökt vittna för dem, och det kanske många gånger. Vi behandlar därför alla som ännu inte har tagit emot budskapet om räddning med ”mildhet” och ”djup respekt”, i hopp om att några av dem kan komma att ta emot budskapet om liv. — 2 Timoteus 2:25; 1 Petrus 3:15.
16. Nämn ett skäl till att vi önskar utveckla ”undervisningskonst”.
16 Om vi utvecklar vår förmåga att undervisa, kommer vi att få större lust att förkunna de goda nyheterna. För att ta ett exempel: En spännande sport kanske verkar ointressant för den som inte är insatt i den, medan däremot den som är duktig i den finner nöje i den. På liknande sätt ökar glädjen i tjänsten för de kristna, när de utvecklar sin ”undervisningskonst”. (2 Timoteus 4:2; Titus 1:9) Paulus gav Timoteus rådet: ”Gör ditt yttersta för att träda fram godkänd inför Gud, en arbetare som inte har något att skämmas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” (2 Timoteus 2:15) Hur kan vi bli bättre på att undervisa?
17. Hur kan vi uppodla ”längtan” efter kunskap i Bibeln, och hur är sådan kunskap till hjälp i vår tjänst?
17 Ett sätt är genom att inhämta mer exakt kunskap. Aposteln Petrus uppmuntrar oss: ”Uppodla, som nyfödda barn, längtan efter den oförfalskade mjölk som hör ordet till, för att ni genom den må växa upp till räddning.” (1 Petrus 2:2) Ett friskt spädbarn längtar instinktivt efter mjölk. Men en kristen kanske måste uppodla ”längtan” efter kunskap i Bibeln. Detta kan han göra genom att utveckla goda läs- och studievanor. (Ordspråken 2:1–6) Det krävs ansträngning och självdisciplin för att bli skicklig i att undervisa i Guds ord, men det är väl värt mödan. Den glädje som kommer av att vi studerar Guds ord kommer att göra oss glödande av Guds ande, ivriga att låta andra få veta det som vi får lära oss.
18. Hur kan kristna möten rusta oss att rätt handskas med sanningens ord?
18 Kristna möten är också viktiga för att vi skall bli skickliga i att använda Guds ord. Det är bra att vi följer med i vår egen bibel, när skriftställen läses vid offentliga föredrag och andra tillfällen då Bibeln dryftas. Det är också förståndigt att lyssna uppmärksamt vid framställningar på mötena, också de som speciellt behandlar vårt predikoarbete. Vi bör aldrig underskatta värdet av demonstrationer och kanske låta oss distraheras. Det krävs återigen självdisciplin och koncentration. (1 Timoteus 4:16) Kristna möten bygger upp vår tro, hjälper oss att uppodla längtan efter Guds ord och övar oss att bli ivriga förkunnare av de goda nyheterna.
Vi kan räkna med Jehovas stöd
19. Varför är det viktigt att regelbundet ta del i predikoarbetet?
19 Kristna, som är ”glödande av anden” och ivriga att förkunna de goda nyheterna, försöker regelbundet ta del i tjänsten. (Efesierna 5:15, 16) Det är sant att vi alla lever under skiftande förhållanden och inte kan använda lika mycket tid i detta livräddande arbete. (Galaterna 6:4, 5) Men vad som kanske är ännu viktigare än den sammanlagda tid vi använder i predikoarbetet är hur ofta vi talar med andra om vårt hopp. (2 Timoteus 4:1, 2) Ju mer vi predikar, desto mer kommer vi att inse vikten av detta arbete. (Romarna 10:14, 15) Vår medkänsla kommer att öka när vi regelbundet kommer i kontakt med uppriktiga människor som suckar och stönar och som saknar hopp. — Hesekiel 9:4; Romarna 8:22.
20, 21. a) Vilket arbete ligger fortfarande framför oss? b) Hur stöder Jehova våra ansträngningar?
20 Jehova har betrott oss med de goda nyheterna. Detta är det första uppdrag vi får som hans ”medarbetare”. (1 Korinthierna 3:6–9) Vi är angelägna om att helhjärtat och efter bästa förmåga fullgöra detta gudagivna uppdrag. (Markus 12:30; Romarna 12:1) Det finns fortfarande många människor i världen som är inordnade rätt och som hungrar efter sanningen. Det finns mycket arbete att utföra, och vi kan räkna med Jehovas stöd, när vi helt fullgör vår tjänst. — 2 Timoteus 4:5.
21 Jehova ger oss av sin ande och rustar oss med ”andens svärd”, dvs. Guds ord. Med hans hjälp kan vi ”med ett fritt och öppet tal bekantgöra de goda nyheternas heliga hemlighet”. (Efesierna 6:17–20) Må det som aposteln Paulus skrev till de kristna i Thessalonike också kunna sägas om oss: ”De goda nyheter vi predikar ... kom [inte] till er bara med tal utan också med kraft och med helig ande och fast övertygelse.” (1 Thessalonikerna 1:5) Ja, låt oss med iver förkunna de goda nyheterna!
En kort repetition
• Vad skulle på grund av livets bekymmer kunna hända med vårt nit i tjänsten?
• Hur bör vår önskan att förkunna de goda nyheterna vara lik ”en brinnande eld” i vårt hjärta?
• Vilken negativ inställning till tjänsten bör vi undvika?
• Hur bör vi vanligen betrakta dem som inte delar vår tro?
• Hur hjälper Jehova oss att bevara vårt nit i predikoarbetet?
[Frågor]
[Bilder på sidan 9]
De kristna efterliknar Paulus och Jeremias nit
[Bilder på sidan 10]
Det är kärlek till Gud och nästan som får oss att med iver ta del i tjänsten