Markusevangeliet 12:1–44

12  Sedan började han undervisa dem med hjälp av liknelser: ”En man planterade en vingård.+ Han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar och byggde ett torn.+ Sedan arrenderade han ut den åt vinodlare och reste utomlands.+  När tiden var inne skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta lite av skörden från vingården.  Men de tog fast tjänaren, slog honom och skickade bort honom tomhänt.  Så han skickade en annan tjänare till dem, men honom slog de i huvudet och förödmjukade.*+  Och han skickade ytterligare en tjänare, och honom dödade de. Han skickade många andra, och några av dem blev misshandlade och några blev dödade.  Till slut hade han bara en kvar att skicka, sin älskade son.+ Han skickade honom sist av alla och tänkte: ’Min egen son kommer de att respektera.’  Men vinodlarna sa till varandra: ’Det här är arvingen.+ Vi dödar honom och tar hans arv!’  Och de tog honom och dödade honom och släpade ut honom ur vingården.+  Vad ska vingårdens ägare göra? Han ska komma och döda vinodlarna och ge vingården åt andra.+ 10  Ni har väl läst detta skriftställe: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit huvudhörnstenen.+ 11  Den har kommit från Jehova, och den är underbar i våra ögon.’”+ 12  Då ville de gripa honom, för de förstod att liknelsen handlade om dem. Men de var rädda för folket, så de lät honom vara och gick därifrån.+ 13  Sedan skickade de några fariséer och anhängare av Herodes parti för att försöka sätta dit honom för något han sa.+ 14  De kom och sa till honom: ”Lärare, vi vet att du alltid talar sanning och inte försöker ställa dig in hos andra, för du gör inte skillnad på människor,* utan du lär ut Guds väg på rätt sätt. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? 15  Ska vi betala eller inte?” Men han genomskådade dem och sa: ”Varför sätter ni mig på prov? Ge mig en denar och låt mig titta på den.” 16  De gav honom en, och han frågade: ”Vems bild och inskrift är detta?” ”Kejsarens”,+ svarade de. 17  Då sa Jesus: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren,+ men ge Gud det som tillhör honom.”+ Och de blev imponerade av hans svar. 18  Några av sadducéerna, som påstår att det inte finns någon uppståndelse,+ kom och frågade honom:+ 19  ”Lärare, Mose skrev till oss att om någon har en bror som dör barnlös och efterlämnar en änka, ska han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror.+ 20  Det fanns sju bröder. Den förste gifte sig men dog barnlös. 21  Då gifte sig den andre med änkan, men han dog också barnlös. Det gick likadant med den tredje. 22  Ingen av de sju bröderna fick några barn. Sist av alla dog kvinnan. 23  Vilken av de sju bröderna ska hon vara gift med i uppståndelsen? Alla hade ju varit gifta med henne.” 24  Jesus sa till dem: ”Varför tänker ni så fel? Är det inte för att ni varken förstår Skrifterna eller hur Guds kraft verkar?+ 25  När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen.+ 26  Men när det gäller detta att de döda uppstår så har ni väl läst i Moses bok, i berättelsen om törnbusken, att Gud sa till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’?+ 27  Han är inte de dödas Gud utan de levandes. Ni tänker helt fel.”+ 28  En av de skriftlärda som hade kommit fram och hört diskussionen förstod att han hade gett ett bra svar och frågade: ”Vilket bud är det viktigaste* av alla?”+ 29  Jesus svarade: ”Det viktigaste är: ’Hör, Israel, Jehova, vår Gud, är en enda Jehova, 30  och du ska älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och med hela ditt sinne och med hela din styrka.’+ 31  Det andra är det här: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’+ Det finns inga bud som är viktigare än de här.” 32  Den skriftlärde sa till honom: ”Du har rätt, lärare, det är sant: ’Han är en, och det finns ingen annan än han.’+ 33  Och att älska honom av hela sitt hjärta och med hela sitt förstånd och med hela sin styrka och att älska sin medmänniska som sig själv, det är värt mycket mer än alla brännoffer och slaktoffer.”+ 34  När Jesus hörde att mannen svarade klokt sa han till honom: ”Du är inte långt från Guds rike.” Sedan vågade ingen fråga ut honom mer.+ 35  När Jesus fortsatte att undervisa i templet sa han: ”Hur kommer det sig att de skriftlärda säger att Messias* är Davids son?+ 36  Genom den heliga anden+ har David själv sagt: ’Jehova sa till min herre: ”Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender under dina fötter.”’+ 37  David själv kallar honom ’herre’, så hur kan han samtidigt vara hans son?”+ Den stora folkskaran uppskattade hans undervisning. 38  Han fortsatte att tala till dem och sa: ”Akta er för de skriftlärda. De går gärna i långa* dräkter och vill att människor ska visa dem vördnad* på torgen.+ 39  De vill ha de främsta sittplatserna i synagogorna och de bästa platserna när det är fest.+ 40  De äter änkorna ur husen* och ber långa böner för att verka märkvärdiga.* De ska få en hårdare dom.” 41  Han satte sig ner med bidragsbössorna+ inom synhåll och iakttog hur folket lade pengar i dem. Många av de rika lade i många mynt.+ 42  Sedan kom en fattig änka och lade i två små mynt som knappt var värda något alls.+ 43  Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Jag säger er att den här fattiga änkan gav mer än alla andra som lade pengar i bidragsbössorna.+ 44  De gav ju av sitt överflöd, men i sin fattigdom* gav hon allt hon ägde, allt hon hade att leva av.”+

Fotnoter

Eller ”vanärade”.
Eller ”du påverkas inte av människors yttre”.
Eller ”första”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”långa, pråliga”.
Eller ”hälsa dem”.
Eller ”lägger beslag på änkornas tillgångar”.
Eller ”för syns skull”.
Eller ”men trots att hon var så fattig”.

Studienoter

liknelser: Eller ”bildspråk”. Det grekiska ordet parabolẹ̄ (ordagrant ”jämförelse”) kan innefatta talesätt, ordspråk och liknelser. Jesus brukade förklara saker genom att göra jämförelser. (Mk 4:30) Hans liknelser var ofta i form av korta, uppdiktade berättelser som lyfte fram en sanning eller moralisk lärdom.

torn: Från sådana torn vaktade man vingårdar och skyddade dem mot tjuvar och djur. (Jes 5:2)

arrenderade ... ut: Det här var vanligt i Israel under det första århundradet. I det här fallet gjorde ägaren mycket förberedande arbete, så han hade all anledning att förvänta sig att få del av avkastningen.

liknelser: Se studienot till Mt 13:3.

torn: Se studienot till Mt 21:33.

arrenderade ... ut: Se studienot till Mt 21:33.

huvudhörnstenen: Eller ”den viktigaste stenen”. Det hebreiska uttrycket i Ps 118:22 samt det grekiska uttrycket som används här betyder ordagrant ”hörnets huvud”. Uttrycket har uppfattats på olika sätt, men det verkar som att det avser den sten som placerades överst där två väggar möttes, i syfte att hålla dem samman. Jesus citerade den här profetian och tillämpade orden om ”huvudhörnstenen” på sig själv. Precis som den översta stenen i en byggnad har en framträdande plats är Jesus Kristus den betydelsefulla, översta hörnstenen i den kristna församlingen av smorda, som liknas vid ett andligt tempel.

detta skriftställe: Här används det grekiska ordet grafẹ̄, som står i singular och syftar på ett bestämt avsnitt i Skriften, nämligen Ps 118:22, 23.

huvudhörnstenen: Se studienot till Mt 21:42.

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 118:22, 23, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

anhängare av Herodes parti: Se Ordförklaringar.

skatt: Eller ”huvudskatt”. En årlig skatt som troligen motsvarade en denar, eller en dagslön, och som romarna krävde av alla som hade registrerats i en folkräkning. (Lu 2:1–3)

kejsaren: Det var Tiberius som var kejsare när Jesus utförde sin tjänst här på jorden, men uttrycket används inte bara om den regerande kejsaren. Det kunde också stå för den offentliga myndigheten eller staten och dess representanter, som Paulus kallade ”myndigheterna” och Petrus kallade ”kungen” och ”ståthållarna”. (Rom 13:1–7; 1Pe 2:13–17; Tit 3:1; se Ordförklaringar.)

denar: Det här romerska silvermyntet, som hade en bild av kejsaren, var det skattemynt som romarna krävde av judarna. (Mk 12:14) På Jesus tid fick jordbruksarbetare vanligtvis en denar för en arbetsdag på tolv timmar, och i de kristna grekiska skrifterna anges belopp ofta i denarer. (Mt 20:2; Mk 6:37; 14:5; Upp 6:6) Flera olika koppar- och silvermynt användes i Israel. Ett slags silvermynt präglades i Tyros och användes till tempelskatten. Men för att betala skatten till romarna använde man tydligtvis silverdenaren, som hade en bild av kejsaren. (Se Ordförklaringar och Tillägg B14.)

bild och inskrift: På framsidan av en vanlig denar fanns det en bild av den romerske kejsaren Tiberius (som regerade från 14 till 37 v.t.) med en lagerkrans på huvudet och en inskription på latin som löd: ”Kejsar Tiberius Augustus, son till den gudomlige Augustus.” (Se också Tillägg B14.)

bild och inskrift: Se studienot till Mt 22:20.

Ge därför: Ordagrant ”Ge därför tillbaka”. Eftersom det var kejsaren som hade präglat mynten hade han rätt att kräva tillbaka en del av dem. Men han hade inte rätt att kräva att någon överlämnade eller vigde sitt liv åt honom. Det är Gud som har gett människor ”liv och andedräkt och allt”. (Apg 17:25) Man kan alltså bara ”ge tillbaka” sitt liv och sin hängivenhet till Gud, den ende som har rätt att kräva fullständig hängivenhet.

Gud det som tillhör honom: Detta inbegriper att man tillber och älskar Jehova av hela sitt hjärta och att man är fullständigt lydig och lojal mot honom. (Mt 4:10; 22:37, 38; Apg 5:29; Rom 14:8)

Ge: Se studienot till Mt 22:21.

kejsaren det som tillhör kejsaren: Det här är det enda tillfälle (beskrivs här och i parallellskildringarna i Mt 22:21 och Lu 20:25) då det nämns att Jesus talar om den romerske kejsaren. I ”det som tillhör kejsaren” ingår betalning för tjänster som myndigheterna tillhandahåller. Det inbegriper också att man visar myndigheterna ära och underordnar sig dem i relativ bemärkelse. (Rom 13:1–7)

Gud det som tillhör honom: Se studienot till Mt 22:21.

sadducéerna: Detta är den enda gången sadducéer nämns i Markus evangelium. (Se Ordförklaringar.) Namnet (grekiska: saddoukaios) är troligtvis förknippat med Sadok (stavas ofta Saddouk i Septuaginta), som blev överstepräst på Salomos tid. Hans avkomlingar tjänade tydligtvis som präster i flera hundra år. (1Ku 2:35)

uppståndelse: Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Ordet används omkring 40 gånger i de kristna grekiska skrifterna om en uppståndelse från döden. (Mt 22:23, 31; Apg 4:2; 24:15; 1Kor 15:12, 13) I Jes 26:19 i Septuaginta används en verbform av anạstasis som en översättning av det hebreiska verbet ”leva” i frasen ”Dina döda ska få liv”. (Se Ordförklaringar.)

gifte sig den andre med änkan: Bland de forntida israeliterna fanns en anordning som skulle förhindra att släktlinjerna dog ut. Om en man dog utan att ha fått en son, skulle hans bror gifta sig med änkan. (1Mo 38:8) Detta arrangemang, som längre fram blev en del av Moses lag, kallades svågeräktenskap (levirat). (5Mo 25:5, 6) Svågeräktenskap praktiserades på Jesus tid, och därför kunde sadducéerna hänvisa till det, som vi ser i versen. Enligt lagen fick man inte förvägra en släkting svågeräktenskap. En man som inte ville ”föra sin brors släkt vidare” drog vanära över sig själv. (5Mo 25:7–10; Rut 4:7, 8)

Skrifterna: Syftar ofta på de inspirerade hebreiska skrifterna som helhet.

Skrifterna: Se studienot till Mt 22:29.

utan de levandes: Enligt parallellskildringen i Lu 20:38 konstaterade Jesus i samma uttalande: ”För i hans ögon [eller ”ur hans synvinkel”] lever de alla.” Bibeln visar att människor som visserligen lever men som håller sig långt borta från Gud är döda ur hans synvinkel. (Ef 2:1; 1Ti 5:6) Men alla hans tjänare som har dött lever fortfarande, enligt hans sätt att se på det, eftersom hans löfte att uppväcka dem från döden är så fullständigt säkert. (Rom 4:16, 17)

i Moses bok: Sadducéerna menade att endast Moses skrifter var inspirerade. De motsatte sig det Jesus lärde om uppståndelsen och menade tydligen att det inte fanns någon grund för den läran i Moseböckerna. Jesus kunde ha hänvisat till bland annat Jes 26:19, Dan 12:13 och Hos 13:14 för att visa att de döda ska uppstå. Men eftersom han visste att sadducéerna endast godtog Moses skrifter, valde han att stödja sig på det som Jehova sa till Mose. (2Mo 3:2, 6)

Gud sa till honom: Här hänvisar Jesus till ett samtal mellan Mose och Jehova som ägde rum omkring 1514 f.v.t. (2Mo 3:2, 6) Vid det laget hade Abraham varit död i 329 år, Isak i 224 år och Jakob i 197 år. Men Jehova sa ändå inte att han var deras Gud, utan att han är deras Gud. (Se studienot till Mk 12:27.)

utan de levandes: Enligt parallellskildringen i Lu 20:38 konstaterade Jesus i samma uttalande: ”För i hans ögon [eller ”ur hans synvinkel”] lever de alla.” Bibeln visar att människor som visserligen lever men som håller sig långt borta från Gud är döda ur hans synvinkel. (Ef 2:1; 1Ti 5:6) Men alla hans tjänare som har dött lever fortfarande, enligt hans sätt att se på det, eftersom hans löfte att uppväcka dem från döden är så fullständigt säkert. (Rom 4:16, 17)

Hör, Israel: Det här citatet från 5Mo 6:4, 5 är längre än i parallellskildringarna i Matteus och Lukas. Här finns även inledningen till Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen och som förekommer i 5Mo 6:4–9; 11:13–21. Shema kommer från det första ordet i versen på hebreiska, shemạ‛, som betyder ”Lyssna!”, ”Hör!”

Jehova, vår Gud, är en enda Jehova: Eller ”Jehova är vår Gud, Jehova är en”, ”Jehova är vår Gud, det finns en Jehova”. I den hebreiska texten till 5Mo 6:4, som citeras här, kan ordet ”en” betyda att någon är unik, ensam i sitt slag. Jehova är den ende sanne Guden, och inga falska gudar kan jämföras med honom. (2Sa 7:22; Ps 96:5; Jes 2:18–20) I 5 Moseboken påminde Mose israeliterna om att de bara skulle tillbe Jehova. De skulle inte ta efter folken runt omkring, som dyrkade flera gudar och gudinnor. Många trodde att en del gudar styrde naturkrafter. Andra gudar betraktades som en och samma gudom fast i olika gestalter. Det hebreiska ordet för ”en” kan också avse enhet och samstämmighet när det gäller avsikt och handling. Jehova är aldrig inkonsekvent eller nyckfull. Han är alltid lojal, pålitlig och ärlig. Delar av samtalet som finns nedskrivet i Mk 12:28–34 finns även i Mt 22:34–40, men det är bara Markus som tar med inledningen: ”Hör, Israel, Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” Budet om att älska Gud kommer efter det här uttalandet om att Jehova är en, vilket visar att Jehovas tjänare måste ha odelad kärlek till honom.

Jehova ... Jehova: Det här citatet är hämtat från 5Mo 6:4, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

själ: Dvs. hela ens väsen. (Se Ordförklaringar.)

sinne: Dvs. förståndet, intellektet. En människa måste använda sina mentala förmågor för att lära känna Gud och få en starkare kärlek till honom. (Joh 17:3; Rom 12:1) I det här citatet från 5Mo 6:5 används de tre orden ”hjärta”, ”själ” och ”styrka” i den hebreiska grundtexten. Men på grekiska, i Matteus skildring, används ordet ”sinne” i stället för ”styrka”. Det kan finnas flera anledningar till detta. En anledning är att det inte finns något specifikt ord för ”sinne” på gammalhebreiska. Det begreppet rymdes i stället i det hebreiska ordet för ”hjärta”. ”Hjärta” användes bildligt om hela den inre människan, däribland en persons tankar, känslor, inställning och drivkraft. (5Mo 29:4; Ps 26:2; 64:6; se studienot till hjärta i den här versen.) I Septuaginta översätts därför ofta det hebreiska ordet för ”hjärta” med det grekiska ordet för ”sinne”. (1Mo 8:21; 17:17; Ord 2:10; Jes 14:13) En annan anledning till varför Matteus kanske använde det grekiska ordet för ”sinne” i stället för ”styrka” när han citerade 5Mo 6:5 är att det hebreiska ordet som återges med ”styrka [eller ”handlingskraft”, fotnot]” kan innefatta både fysisk styrka och mentala och intellektuella förmågor. De hebreiska och grekiska orden överlappar alltså varandra i innebörd, vilket kan förklara Matteus ordval när han citerade från 5Mo. (Se studienoter till Mk 12:30; Lu 10:27.)

hjärta ... själ ... styrka ... sinne: En man som var expert på lagen citerar 5Mo 6:5, där den hebreiska grundtexten använder tre ord: hjärta, själ och styrka. Men i Lukas skildring, som är skriven på grekiska, använder mannen fyra ord: hjärta, själ, styrka och sinne. Det mannen säger visar att man på Jesus tid brukade använda fyra grekiska ord för att återge de tre hebreiska orden. (För en mer ingående förklaring, se studienot till Mk 12:30.)

Jehova: Det här citatet är hämtat från 5Mo 6:5, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

hjärta: När det här ordet används i bildlig bemärkelse syftar det i allmänhet på hela den inre människan. Men när det nämns tillsammans med ”själ” och ”sinne” får det tydligtvis en mer specifik innebörd. Det syftar då i huvudsak på en människas önskningar och känslor. De fyra orden som används här (hjärta, själ, sinne och styrka) syftar inte på helt skilda saker. I stället överlappar de varandra och framhåller på starkast möjliga sätt att vi måste älska Jehova helt och fullt. (Se studienoter till sinne och styrka i den här versen.)

själ: Se studienot till Mt 22:37.

sinne: Dvs. förståndet, intellektet. En människa måste använda sina mentala förmågor för att lära känna Gud och få en starkare kärlek till honom. (Joh 17:3; Rom 12:1) I det här citatet från 5Mo 6:5 används de tre orden ”hjärta”, ”själ” och ”styrka” i den hebreiska grundtexten. Men i Markus skildring, som skrevs på grekiska, används fyra olika ord: hjärta, själ, sinne och styrka. Det kan finnas flera anledningar till detta. Ordet ”sinne” kan ha lagts till för att få med alla nyanser av de tre hebreiska orden, som överlappar varandra i betydelse. Ytterligare en anledning är att det inte finns något specifikt ord för ”sinne” på gammalhebreiska. Detta begrepp rymdes i stället i det hebreiska ordet för ”hjärta”. ”Hjärta” användes bildligt om hela den inre människan, däribland en persons tankar, känslor, inställning och drivkraft. (5Mo 29:4; Ps 26:2; 64:6; se studienot till hjärta i den här versen.) I Septuaginta översätts därför ofta det hebreiska ordet för ”hjärta” med det grekiska ordet för ”sinne”. (1Mo 8:21; 17:17; Ord 2:10; Jes 14:13) En annan anledning till att Markus använder sinne kan vara att det hebreiska ordet för ”styrka” och det grekiska ordet för ”sinne” överlappar varandra i betydelse. (Jämför Mt 22:37, där ”sinne” används, inte ”styrka”.) Denna överlappande betydelse kan också förklara varför ordet ”förstånd” används i den skriftlärdes svar till Jesus. (Mk 12:33) Detta kan även förklara varför evangelieskribenterna inte använder exakt de ord som förekommer i 5Mo 6:5 när de citerar denna vers. (Se studienot till styrka i den här versen och studienoter till Mt 22:37; Lu 10:27.)

styrka: I det här citatet från 5Mo 6:5 används de tre orden ”hjärta”, ”själ” och ”styrka” i den hebreiska grundtexten. (Se studienot till sinne i den här versen.) Det hebreiska ord som återges med ”styrka” (eller ”handlingskraft”, ”kapacitet”, fotnot) i detta citat kan inbegripa både fysisk styrka och mentala eller intellektuella förmågor. Detta kan vara en av anledningarna till att ordet ”sinne” har inkluderats när detta bibelställe citeras i de grekiska skrifterna. Det kan också förklara varför ”sinne” har använts i Mt 22:37 och inte ”styrka”. Oavsett anledning, när den skriftlärde (enligt Lukas skildring [10:27] som är skriven på grekiska) citerar 5Mo 6:5 använder han de fyra orden hjärta, själ, styrka och sinne, vilket visar att det var vanligt på Jesus tid att använda alla dessa fyra grekiska ord för att förmedla innebörden i de motsvarande tre hebreiska orden.

medmänniska: Det grekiska ordet betyder ordagrant ”den [som är] nära”, men det syftar inte bara på någon som bor i närheten. Det kan syfta på vem som helst som man har att göra med. (Lu 10:29–37; Rom 13:8–10; se studienot till Mt 5:43.)

Det andra: Det som står i Mk 12:29, 30 är Jesus direkta svar på den skriftlärdes fråga. Men nu utvidgar han svaret och citerar ett bud till. (3Mo 19:18) Han betonar att de här ”två buden” är oupplösligt förbundna med varandra och att hela lagen och profeterna bygger på dem. (Mt 22:40)

medmänniska: Se studienot till Mt 22:39.

brännoffer: Eller ”helbrännoffer”. Det grekiska ordet holokautōma (från grekiskans họlos, ”hel”, och kaiō, ”att bränna”) förekommer bara tre gånger i de kristna grekiska skrifterna, nämligen i denna vers samt i Heb 10:6, 8. I Septuaginta används detta ord för att återge ett hebreiskt ord som avser sådana offer till Gud som bränns upp fullständigt, helt och hållet. Ingen del av djuret tas alltså undan för att ätas upp av den som offrar. Detta grekiska ord förekommer i Septuaginta i 1Sa 15:22 och Hos 6:6, och detta kan den skriftlärde haft i tankarna när han svarade Jesus. (Mk 12:32) Jesus gav sig själv, fullständigt, som ett bildligt ”brännoffer”.

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 110:1, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

torgen: Eller ”samlingsplatserna”. Det grekiska ordet agorạ används här om en öppen yta som fungerade både som centrum för handel och som offentlig samlingsplats i städer och byar i Främre Orienten och i den grekiska och romerska världen.

de främsta sittplatserna: Eller ”de bästa sittplatserna”. Det verkar som att synagogföreståndaren och viktiga besökare satt nära bokrullarna, så att alla som var där kunde se dem. De här hedersplatserna var tydligtvis reserverade för sådana framstående personer.

de främsta platserna: Se studienot till Mt 23:6.

tempelkassan: Detta kan syfta på den plats i templet där ”bidragsbössorna”, som nämns i Joh 8:20, stod. Det fanns 13 bidragsbössor, som tydligtvis var placerade på det område som kallades kvinnornas förgård. (Se Tillägg B11.) Man menar att det också fanns en större skattkammare i templet dit man förde pengarna från bidragsbössorna.

bidragsbössorna: Enligt forntida judiska källor kallades de här bidragsbössorna för ”trumpeter”. Det var en anspelning på formen på bössorna, som tydligtvis hade en liten öppning upptill och var vidare nertill. I dem lade man bidrag som skulle gå till olika slags offer. Samma grekiska ord som används här återfinns i Joh 8:20, där det återges med ”skattkammaren” (studienot), som tydligtvis låg på det område som kallades kvinnornas förgård. (Se studienot till Mt 27:6 och Tillägg B11.) Enligt rabbinska källor fanns det 13 bidragsbössor som var placerade utmed muren i den här förgården. I templet fanns det troligtvis en större skattkammare där man förvarade bidragen som samlades in från bidragsbössorna.

pengar: Ordagrant ”koppar”, dvs. kopparmynt. Det grekiska ordet användes också som en allmän term för alla slags pengar. (Se Tillägg B14.)

två små mynt: Ordagrant ”två lepta”, pluralformen av det grekiska ordet leptọn, som avser något litet och tunt. Myntet lepton motsvarade 1/128 av en denar och var tydligtvis det minsta koppar- eller bronsmyntet som användes i Israel. (Se Ordförklaringar under ”Lepton” och Tillägg B14.)

knappt var värda något alls: Ordagrant ”som är en kvadrans”. Det grekiska ordet kodrạntēs (från det latinska ordet quadrans) syftar på ett romerskt koppar- eller bronsmynt som motsvarade 1/64 av en denar. Här använder Markus ett romerskt mynt för att förklara värdet av ett mynt som var vanligt bland judarna. (Se Tillägg B14.)

Media

Vinpress
Vinpress

I Israel skördade man druvor mellan augusti och september, beroende på druvtyp och klimat. Druvorna lades oftast i grunda kar som huggits ut i kalksten. Sedan krossade man druvorna, vanligen genom att trampa sönder dem med sina bara fötter. Man sjöng ofta under det här arbetet. (Jes 16:10; Jer 25:30; 48:33)

1. Nyplockade druvor

2. Vinpress

3. Ränna

4. Nedre uppsamlingskar

5. Vinkrukor

Kejsar Tiberius
Kejsar Tiberius

Tiberius föddes år 42 f.v.t., och han blev romarrikets andre kejsare år 14 v.t. Tiberius dog i mars år 37 v.t. Det var alltså han som var romersk kejsare när Jesus utförde sin tjänst, så det var honom tankarna gick till när Jesus tog ett mynt och sa: ”Ge ... kejsaren det som tillhör kejsaren.” (Mk 12:14–17; Mt 22:17–21; Lu 20:22–25)

Torget
Torget

Vissa torg, som det på bilden, låg utmed en väg. Försäljarna ställde ofta ut så mycket varor på gatan att det blev svårt att ta sig fram. Förutom matvaror kunde man köpa bruksföremål, lerkrukor och dyrbara glasföremål. Eftersom det inte fanns något sätt att kyla ner varor, var man tvungen att gå till torget varje dag för att handla. Här fick man höra nyheter från försäljare eller andra som var på besök, barnen kunde leka och de som var utan arbete kunde se om de blev erbjudna något. Jesus botade sjuka på torget, och Paulus förkunnade. (Apg 17:17) De stolta fariséerna och de skriftlärda utnyttjade i stället torgens offentlighet till att synas och få folkets uppmärksamhet.

De främsta platserna i synagogan
De främsta platserna i synagogan

Synagogan som visas i den här animationen har kunnat tas fram tack vare de ruiner av en synagoga från det första århundradet som man har hittat i Gamla, en stad som låg omkring 10 km nordöst om Galileiska sjön. Det finns inga fullständigt bevarade synagogor från det första århundradet, och därför vet man inte exakt hur de såg ut. I animationen kan man se olika delar av interiören som den förmodligen såg ut i många synagogor på den tiden.

1. De främsta, eller bästa, platserna i synagogan kan ha varit på eller nära den upphöjda plattform där talaren stod.

2. Plattformen där man stod och läste ur Skrifterna. Placeringen kan ha varierat från en synagoga till en annan.

3. Platserna längs väggarna kan ha varit reserverade för personer med hög status i samhället. Andra kanske satt på mattor på golvet. Synagogan i Gamla tycks ha haft fyra rader med sittplatser.

4. Förvaringsplats för heliga bokrullar. Det kan ha varit en typ av kista eller ark som var placerad mot väggen längst in.

Fördelningen av sittplatser i synagogan var en ständig påminnelse om att vissa hade högre status än andra, ett ämne som Jesus lärjungar ofta återkom till. (Mt 18:1–4; 20:20, 21; Mk 9:33, 34; Lu 9:46–48)

De bästa platserna vid måltider
De bästa platserna vid måltider

Under det första århundradet var det vanligt att man låg till bords när man åt. Man låg på vänstra sidan med en kudde under vänster armbåge och åt med högerhanden. I det grekisk-romerska samhället hade en typisk matsal tre divaner placerade runt ett lågt bord. Romarna kallade en sådan här matsal för triclinium (latin, av ett grekiskt ord som betyder ”rum med tre divaner”). Även om ett sådant rum vanligtvis rymde nio personer, tre på varje divan, blev det vanligt att använda längre divaner så att ännu fler kunde få plats. Alla platser i matsalen var traditionellt sett förbundna med olika stor ära – en hade den minsta (A), en den mellersta (B) och en den största (C). Vilken plats man hade på divanen spelade också roll. Man räknades som viktigare än den man hade till höger om sig men mindre viktig än den man hade till vänster. Vid en middagsbjudning satt oftast värden på första platsen (1) på den nedersta divanen. Hedersplatsen var den tredje platsen (2) på den mellersta divanen. Det är inte helt klarlagt hur utbredd denna sedvänja var bland judarna, men det verkar som att Jesus anspelade på detta när han lärde sina lärjungar vikten av ödmjukhet.

Bidragsbössorna och änkan
Bidragsbössorna och änkan

Enligt rabbinska källor fanns det 13 bidragsbössor, eller shōfạr-kistor, i det tempel som Herodes lät uppföra. Det hebreiska ordet shōfạr betyder ”bagghorn”, vilket tyder på att åtminstone den övre delen av bidragsbössorna kan ha varit formad som öppningen på ett horn eller en trumpet. De som hörde Jesus fördöma människor som bildligt talat blåste i trumpet när de gav gåvor till de fattiga kan ha tänkt på ljudet som uppstod när man lade mynt i dessa trumpetformade bidragsbössor. (Mt 6:2) De två små mynt som änkan gav i bidrag kanske inte lät så mycket när de föll till botten, men Jesus visade att Jehova värderade både änkan och hennes gåva högt.