äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

de äldste: Ordagrant ”de äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation, men några gånger syftar det på en man som kommit upp i åren. (Se studienot till Mt 16:21.) I den forntida nationen Israel var det de äldste som skötte administrativa uppgifter och ledde folket, både lokalt (5Mo 25:7–9; Jos 20:4; Rut 4:1–12) och nationellt (Dom 21:16; 1Sa 4:3; 8:4; 1Ku 20:7). Detta är första gången det här ordet används i samband med den kristna församlingen. Precis som i det bokstavliga Israel var det de äldste som skulle ta ledningen i det andliga Israel. I det här sammanhanget var det de äldste som tog emot nödhjälpen och som hade tillsyn över hur den fördelades bland församlingarna i Judeen.

intensiv diskussion: Det grekiska substantiv som används här är besläktat med ett verb som betyder ”söka” (zētẹō) och betyder ”undersökning”, ”utfrågning”. (Kingdom Interlinear) Det verkar därför som att apostlarna och de äldste ansträngde sig för att få klarhet i saken genom att ställa frågor, noggrant undersöka fakta och utan tvekan öppet framföra sina olika åsikter.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. Här syftar det grekiska ordet presbỵteros på dem som hade ansvar bland de första kristna. De äldste i församlingen i Jerusalem nämns tillsammans med apostlarna, och det var till dem som Paulus, Barnabas och några andra bröder från Antiokia i Syrien vände sig för att få frågan om omskärelse avgjord. Precis som vissa män i det bokstavliga Israel tjänade som äldste på nationell nivå, så utgjorde dessa äldste tillsammans med apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Detta visar att den ursprungliga gruppen som tjänade som en styrande krets, de 12 apostlarna, nu hade utökats. (Apg 1:21, 22, 26; se studienoter till Mt 16:21; Apg 11:30.)

saken: Eller ”tvistefrågan”. Det grekiska ordet zẹ̄tēma avser ofta en kontroversiell fråga eller ett specifikt problem som diskuteras. Det är besläktat med ett grekiskt ord som betyder ”söka” (zētẹō). (Se studienot till Apg 15:7.)

Handla i så fall på ett sätt som visar att ni har ändrat er: Eller ”Frambringa i så fall frukt som motsvarar sinnesändringen”. Detta syftar på handlingar och andra synliga bevis som gjorde det uppenbart att de som lyssnade på Johannes hade ändrat tänkesätt och inställning. (Lu 3:8; Apg 26:20; se studienoter till Mt 3:2, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

ångra er och vänd om: Det grekiska ordet metanoẹō, ”ångra”, betyder ordagrant ”ändra sinne” och syftar på en förändring av tänkesätt, inställning eller inriktning. I det här sammanhanget innefattade ångern att en person ville reparera eller återställa sitt förhållande till Gud. En syndare som verkligen ändrar sinne känner djup ånger över sitt felaktiga handlingssätt och är besluten att inte upprepa sin synd. (2Kor 7:10, 11; se studienoter till Mt 3:2, 8.) Verklig sinnesändring får dessutom en syndare att ”vända om”, dvs. att överge sitt felaktiga handlingssätt och slå in på en väg som Jehova tycker om. På både hebreiska och grekiska betyder verben för ”vända om” (hebreiska: shuv; grekiska: strẹfō; epistrẹfō) bokstavligen ”komma tillbaka”, ”återvända”, ”gå hem”. (1Mo 18:10; 50:14; Rut 1:6; Lu 17:31) Men när de används i en positiv, andlig bemärkelse kan de syfta på att man vänder tillbaka till Gud från att ha varit inne på fel väg. (1Ku 8:33; Hes 33:11; se studienoter till Apg 15:3; 26:20.)

ångra sig: Det grekiska ord som används här kan ordagrant återges med ”ändra sinne”. Det syftar på en förändring av tänkesätt, inställning eller inriktning. I det här sammanhanget är uppmaningen att ”ångra sig” förknippad med uttrycket och vända om till Gud och har alltså att göra med en människas förhållande till Gud. De som verkligen ångrar sig måste göra gärningar som motsvarar ångern. De visar alltså genom sitt sätt att leva och uppföra sig att de verkligen har ångrat sig och ändrat inställning. (Se studienoter till Mt 3:2, 8; Lu 3:8 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

hade blivit omvända: Det grekiska substantiv som används här, epistrofẹ̄, kommer från ett verb som betyder ”vända [sig] om”, ”återvända”. (Joh 21:20; 2Pe 2:22) När det används i andlig bemärkelse handlar det om att vända sig till eller återvända till den sanne Guden och att vända sig bort från avgudar och falska gudar. (Detta verb förekommer exempelvis i Apg 3:19; 14:15; 15:19; 26:18, 20; 2Kor 3:16.) I 1Th 1:9 används verbet i frasen ”vände er till en levande och sann Gud”. En person visar ånger innan han vänder om. (Se studienoter till Mt 3:2, 8; Apg 3:19; 26:20.)

Ändra sinne: Det grekiska ord som används här syftar på att ändra tänkesätt, inställning eller inriktning. I det här sammanhanget handlar det om en persons förhållande till Gud. (Se studienoter till Mt 3:8, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)

jag är farisé: Några av åhörarna kände Paulus. (Apg 22:5) När Paulus sa att han var son till fariséer uppfattade inte fariséerna i Sanhedrin det som att han försökte vilseleda dem, för de visste att han hade blivit en nitisk kristen. De måste ha tagit detta uttalande som en påminnelse om att de hade en gemensam bakgrund. I det här sammanhanget kan det här uttalandet också antyda att Paulus identifierade sig mer med fariséerna än med sadducéerna, därför att fariséerna trodde på en uppståndelse. På det sättet lade han en gemensam grund. När han tog upp den här kontroversiella frågan hoppades han tydligtvis på att några medlemmar av Sanhedrin skulle ställa sig på hans sida, och planen fungerade. (Apg 23:7–9) Det Paulus säger här i Apg 23:6 stämmer också med hur han senare beskriver sig själv när han försvarade sig inför kung Agrippa. (Apg 26:5) Och när Paulus var i Rom och skrev till sina medkristna i Filippi nämnde han återigen sin bakgrund som farisé. (Flp 3:5) Det är också värt att lägga märke till hur andra kristna som hade varit fariséer omtalas i Apg 15:5. (Se studienot till Apg 15:5.)

några från fariséernas parti: Eller ”några från fariséernas sekt”. Även om dessa var kristna, fortsatte de tydligtvis att i vissa sammanhang förknippas med sin bakgrund som fariséer. (Jämför studienot till Apg 23:6.)

intensiv diskussion: Det grekiska substantiv som används här är besläktat med ett verb som betyder ”söka” (zētẹō) och betyder ”undersökning”, ”utfrågning”. (Kingdom Interlinear) Det verkar därför som att apostlarna och de äldste ansträngde sig för att få klarhet i saken genom att ställa frågor, noggrant undersöka fakta och utan tvekan öppet framföra sina olika åsikter.

göra underverk: Eller ”ge förebud”. I de kristna grekiska skrifterna används det grekiska ordet tẹras alltid tillsammans med sēmeion (”tecken”), och båda orden står i plural. (Mt 24:24; Joh 4:48; Apg 7:36; 14:3; 15:12; 2Kor 12:12) I sin grundbetydelse syftar ordet tẹras på vad som helst som väcker förundran eller vördnad. När ordet tydligt syftar på något som ska hända i framtiden förekommer den alternativa lydelsen ”förebud” i en studienot.

tecken och under som Gud hade gjort: Eller ”tecken och förebud som Gud hade gett”. (Se studienot till Apg 2:19.)

Jakob: Jesus halvbror. Tydligtvis samme Jakob som nämns i Apg 12:17 (se studienot) och Gal 1:19 och som skrev bibelboken Jakob. (Jak 1:1)

Jakob: Syftar högst troligt på Jesus halvbror. Han kan ha varit det äldsta barnet efter Jesus, eftersom han är den som nämns först av Marias fyra söner som hon fick på naturlig väg: Jakob, Josef, Simon och Judas. (Mt 13:55; Mk 6:3; Joh 7:5) Jakob var med vid pingsten år 33 v.t., då tusentals judar som var på besök från olika håll tog emot de goda nyheterna och blev döpta. (Apg 1:14; 2:1, 41) Petrus sa till lärjungarna att de skulle ”berätta ... för Jakob”, vilket tyder på att Jakob tog ledningen i församlingen i Jerusalem. Det är tydligtvis samma Jakob som nämns i Apg 15:13; 21:18; 1Kor 15:7; Gal 1:19 (där han kallas ”Herrens bror”); 2:9, 12 och som har skrivit bibelboken Jakobs brev. (Jak 1:1; Jud 1)

Jakob: Syftar troligen på Jesus halvbror, den Jakob som nämns i Apg 12:17. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 12:17.) Det verkar som att Jakob var ordförande när ”apostlarna och de äldste i Jerusalem” behandlade frågan om omskärelse. (Apg 15:1, 2) Paulus syftar tydligtvis på den här händelsen när han skrev att Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes ”räknades som pelare i församlingen” i Jerusalem. (Gal 2:1–9)

Simeon: Grekiska: Symeọ̄n. Dvs. Simon Petrus. Här används den form av namnet som är mest lik den hebreiska formen av namnet (Simeon), och det kan tyda på att man talade hebreiska vid det här mötet. Detta är enda gången som Petrus omnämns med den här namnformen. (Se studienot till Mt 10:2.)

ett folk som ska bära hans namn: Det här uttrycket kan anspela på uttalanden i de hebreiska skrifterna där det sägs att Jehova har valt ut ett folk som sin särskilda egendom. (2Mo 19:5; 5Mo 7:6; 14:2; 26:18, 19) Det här nya folket som bar Jehovas namn och som omtalas som ”Guds Israel”, dvs. det andliga Israel, innefattade också troende icke-judar. (Gal 6:16; Rom 11:25, 26a; Upp 14:1) De representerade Gud, och de skulle förkunna hans underbara egenskaper och lovprisa hans namn vitt och brett. (1Pe 2:9, 10) Jehova hade kallat det bokstavliga Israel ”det folk som jag har format åt mig för att de ska ära och lovprisa mig”, och dessa ord gällde också det andliga Israel. (Jes 43:21) De första kristna predikade modigt att Jehova är den ende sanne Guden och avslöjade alla falska gudar som tillbads på den tiden. (1Th 1:9)

Simon, som kallas Petrus: Petrus omnämns på följande fem sätt i Bibeln: 1) ”Simeon”, ett hebreiskt namn skrivet med grekiska bokstäver, 2) ”Simon”, ett grekiskt namn (både Simeon och Simon kommer från ett hebreiskt verb som betyder ”höra”, ”lyssna”), 3) ”Petrus” (ett grekiskt namn som betyder ”ett klippstycke” och som ingen annan har i Bibeln), 4) ”Kefas”, den semitiska motsvarigheten till Petrus (möjligen besläktat med det hebreiska kefịm [klippor], som förekommer i Job 30:6; Jer 4:29), och 5) det sammansatta namnet ”Simon Petrus”. (Apg 15:14; Joh 1:42; Mt 16:16)

det profeterna har skrivit: Talet som Simeon, eller Simon Petrus, hade hållit (Apg 15:7–11) och det som Barnabas och Paulus hade berättat (Apg 15:12) fick förmodligen Jakob att börja tänka på skriftställen som kastade ljus över den fråga de diskuterade. (Joh 14:26) Efter att Jakob hade sagt att ”detta stämmer med det profeterna har skrivit”, citerade han från Am 9:11, 12. Amos bok hörde till den del av de hebreiska skrifterna som kallades ”profeterna”. (Mt 22:40; Apg 15:16–18; se studienot till Lu 24:44.)

i Moses lag, profeterna och psalmerna: Det verkar som att Jesus grupperade de hebreiska skrifterna på det sätt som var vanligt bland judarna och som de kände till. ”Moses lag” (hebreiska: tōrạh) avser de första fem böckerna i Bibeln, Moseböckerna. ”Profeterna” (hebreiska: Nevi’ịm) avser de profetiska böckerna i de hebreiska skrifterna och innefattar även de så kallade tidigare profeterna (bibelböckerna Josua till Kungaböckerna). ”Psalmerna” avser den tredje delen som kallas Skrifterna (hebreiska: Kethuvịm) och som består av resten av böckerna i de hebreiska skrifterna. Benämningen ”psalmerna” används eftersom det var den första boken i den tredje delen. Ordet ”Tanakh”, ett judiskt namn på de hebreiska skrifterna, kommer från att man har satt ihop de första bokstäverna på dessa tre delar (TaNaKh). Att Jesus använde dessa tre benämningar visar att de hebreiska skrifternas kanon var fastställd då han var på jorden och att han godkände den.

Davids ... hus: Eller ”Davids ... hydda (tält)”. Jehova hade lovat att Davids kungadöme skulle ”bestå för alltid”. (2Sa 7:12–16) Davids hus, dvs. hans kungahus eller dynasti, föll när kung Sidkia avsattes. (Hes 21:27) Från och med då satt det inte längre någon i Davids släktlinje på ”Jehovas tron” i Jerusalem. (1Kr 29:23) Men Jehova skulle återuppbygga Davids symboliska hus och insätta Davids ättling Jesus som evig kung. (Apg 2:29–36) Jakob visade att det återuppbyggande som Amos hade förutsagt (återupprättandet av kungamakten i Davids släktlinje) bland annat inbegrep att Jesus lärjungar (rikets arvingar) skulle samlas in från både judar och icke-judar. (Am 9:11, 12)

så att de som är kvar uppriktigt ska söka Jehova: Som det framkommer i studienoten till Apg 15:15 citerade Jakob från Am 9:11, 12. Men delar av citatet skiljer sig lite från den hebreiska text som finns tillgänglig. En del menar att skillnaden beror på att Jakob citerade från Septuaginta, en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna. Men när Jakob nämnde Petrus använde han en grekisk form av namnet som är väldigt lik det hebreiska namnet Simeon, och det tyder på att man talade hebreiska vid det här mötet. (Apg 15:14) I så fall är det möjligt att Jakob citerade dessa verser på hebreiska men att Lukas använde ordalydelsen i Septuaginta när han skrev ner citatet. Så brukade Lukas, Jakob och andra bibelskribenter göra när de citerade från de hebreiska skrifterna. Trots att vissa verser i Septuaginta har en annan ordalydelse än den hebreiska text vi har tillgång till i dag tillät Jehova att bibelskribenterna använde den översättningen och att sådana citat blev en del av den inspirerade skildringen. (2Ti 3:16) När det gäller citatet från Am 9:12 är det värt att lägga märke till att Septuaginta har lydelsen ”människorna som är kvar”, medan tillgängliga hebreiska handskrifter har lydelsen ”det som är kvar av Edom”. En del menar att skillnaden kan bero på att ordet för ”människor” och ordet för ”Edom” ser väldigt lika ut på gammalhebreiska. De hebreiska orden för ”söka” och ”lägga under sig” liknar också varandra. Vissa hävdar att återgivningen av Am 9:12 i Septuaginta kan ha grundats på en gammal hebreisk text som skilde sig från den hebreiska text som finns tillgänglig i dag, men detta är inte säkert. Hur som helst stöder både Septuaginta och den hebreiska masoretiska texten tankegången i Jakobs resonemang. Båda texterna visar att Amos förutsade att icke-judar skulle bära Jehovas namn.

Jehova: Jakob säger i Apg 15:14 att Simeon hade berättat ”hur Gud ... vände sin uppmärksamhet till andra nationer”, och i vers 19 talar Jakob om ”andra nationer som vänder sig till Gud”. Jakob citerar här från Am 9:11, 12. I den hebreiska grundtexten förekommer Guds namn en gång, i uttrycket ”säger Jehova”. Men i Apg 15:17 förekommer det grekiska ordet Kỵrios (Herre) två gånger, och båda gångerna syftar det på Jehova. Med tanke på sammanhanget, kopplingen till de hebreiska skrifterna och hur ordet Kỵrios används i Septuaginta och på andra ställen i de kristna grekiska skrifterna finns det goda skäl att använda Guds namn vid båda förekomsterna av Kỵrios i den här versen. (Se Tillägg C1 och C3 introduktion; Apg 15:17.)

tillsammans med folk från alla andra nationer: Dvs. med icke-judar. En icke-jude som hade blivit omskuren räknades inte längre som en man av nationerna, utan som ”en infödd i landet”, med andra ord som en jude. (2Mo 12:48, 49) På Esters tid var det många icke-judar som ”förklarade sig vara judar”. (Est 8:17) Det är värt att lägga märke till återgivningen av Est 8:17 i Septuaginta, för den säger att dessa icke-judar ”blev omskurna och blev judar”. Profetian i Am 9:11, 12 säger, enligt citatet i Apostlagärningarna, att ”folk från alla andra nationer” (oomskurna icke-judar) skulle sluta sig till ”de som är kvar” av Israels hus (judar och omskurna proselyter) och skulle bli ”folk som bär ... [Jehovas] namn”. Med den här profetian som grund kunde lärjungarna förstå att oomskurna människor från nationerna inte behövde omskäras för att bli godkända av Gud.

folk som bär mitt namn: Eller ”folk som mitt namn har nämnts över”. Att israeliterna bar Jehovas namn var i de hebreiska skrifterna ett uttryck som betydde att de var hans folk. (5Mo 28:10; 2Kr 7:14; Jes 43:7; 63:19; Dan 9:19) Jehova fäste även sitt namn vid Jerusalem och dess tempel och visade därigenom att det var det centrum för tillbedjan som han godkände. (2Ku 21:4, 7)

säger Jehova: Det här citatet är hämtat från Am 9:12, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

som gör detta [v. 18] som har varit bestämt sedan länge: Enligt en annan förståelse av den grekiska texten kan detta översättas: ”som har gjort detta [v. 18] känt sedan gammalt”.

det profeterna har skrivit: Talet som Simeon, eller Simon Petrus, hade hållit (Apg 15:7–11) och det som Barnabas och Paulus hade berättat (Apg 15:12) fick förmodligen Jakob att börja tänka på skriftställen som kastade ljus över den fråga de diskuterade. (Joh 14:26) Efter att Jakob hade sagt att ”detta stämmer med det profeterna har skrivit”, citerade han från Am 9:11, 12. Amos bok hörde till den del av de hebreiska skrifterna som kallades ”profeterna”. (Mt 22:40; Apg 15:16–18; se studienot till Lu 24:44.)

menar jag: Eller ”är det mitt beslut”. Ordagrant ”dömer jag”. I det här fallet betyder det grekiska uttrycket inte att Jakob, som tydligtvis var ordförande vid mötet, försökte tvinga på alla närvarande sin åsikt. Han lade helt enkelt fram ett förslag som grundade sig på de vittnesmål han hade hört och på det som Skrifterna sa i frågan. Enligt en ordbok betyder det grekiska ordet i det här sammanhanget ”göra en bedömning efter att ha vägt in olika faktorer”. (J.A. Fitzmyer, The Anchor Yale Bible: The Acts of the Apostles) Det verb som används här avser därför inte ett domslut, utan Jakobs åsikt, som han baserade på det skriftställe han precis citerat.

sexuell omoral: Det grekiska ordet porneia är ett övergripande begrepp som omfattar allt sexuellt umgänge som är otillåtet enligt Bibeln. Det innefattar otrohet, prostitution, sex mellan ogifta personer, homosexuella handlingar och sex med djur. (Se Ordförklaringar.)

köttet från kvävda djur: Eller ”det som har dödats utan att blodet fått rinna av”. Detta förbud innefattar tydligtvis även djur som har självdött eller som dött till följd av skador tillfogade av ett annat djur. I båda fallen skulle blodet inte ha fått rinna av ordentligt. (2Mo 22:31; 3Mo 17:15; 5Mo 14:21)

högläsningen ur lagen och profeterna: Under det första århundradet hade man en sådan högläsning ”varje sabbat”. (Apg 15:21) Ett av inslagen i tillbedjan i synagogan var att man reciterade Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen. (5Mo 6:4–9; 11:13–21) Namnet Shema kommer från det första ordet i det första av de bibelställen som användes: ”Lyssna [Shemạ‛], Israel: Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” (5Mo 6:4) Det viktigaste inslaget i gudstjänsten var läsningen av Tora, dvs. Pentateuken eller de fem Moseböckerna. I många synagogor var läsningen uppdelad så att man läste hela lagen på ett år, medan läsningen i andra synagogor tog tre år. Man läste också och förklarade delar av profeterna. När högläsningen var klar hölls det en föreläsning. Det var efter högläsningen i Antiokia i Pisidien som Paulus uppmanades att säga något uppmuntrande till dem som var närvarande. (Se studienot till Lu 4:16.)

Mose: Jakob hänvisade till Moses skrifter, som inte bara innefattade lagen. De innehöll också skildringar som visade hur Gud hade handlat med sitt folk före lagen. I Första Moseboken kan man till exempel tydligt se hur Gud ser på att begå äktenskapsbrott, tillbe avgudar och äta blod. (1Mo 9:3, 4; 20:2–9; 35:2, 4) Jehova tillkännagav på så sätt principer som gäller för alla människor, både judar och icke-judar. Beslutet som finns nedskrivet i Apg 15:19, 20 skulle inte göra det svårt för kristna icke-judar, för det lade inte på dem alla föreskrifter i den mosaiska lagen. Det skulle också visa respekt för de kristna judarnas samveten. Under många år hade de hört Mose högläsas i synagogorna varje sabbat. (Se studienoter till Lu 4:16; Apg 13:15.) Förslaget skulle stärka bandet mellan kristna judar och icke-judar.

läser hans ord i synagogorna varje sabbat: Se studienoter till Lu 4:16; Apg 13:15.

högläsningen ur lagen och profeterna: Under det första århundradet hade man en sådan högläsning ”varje sabbat”. (Apg 15:21) Ett av inslagen i tillbedjan i synagogan var att man reciterade Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen. (5Mo 6:4–9; 11:13–21) Namnet Shema kommer från det första ordet i det första av de bibelställen som användes: ”Lyssna [Shemạ‛], Israel: Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” (5Mo 6:4) Det viktigaste inslaget i gudstjänsten var läsningen av Tora, dvs. Pentateuken eller de fem Moseböckerna. I många synagogor var läsningen uppdelad så att man läste hela lagen på ett år, medan läsningen i andra synagogor tog tre år. Man läste också och förklarade delar av profeterna. När högläsningen var klar hölls det en föreläsning. Det var efter högläsningen i Antiokia i Pisidien som Paulus uppmanades att säga något uppmuntrande till dem som var närvarande. (Se studienot till Lu 4:16.)

reste sig för att läsa: Forskare har kommenterat att detta är en av de tidigaste beskrivningarna av ett möte i en synagoga. Enligt judisk tradition brukade mötet börja med enskilda böner medan besökarna gick in i byggnaden. Sedan läste man upp orden i 5Mo 6:4–9 och 11:13–21. Därefter bad man offentligt, och efter det högläste man ur Moseböckerna enligt ett schema. I Apg 15:21 sägs det att man högläste ”varje sabbat” under det första århundradet. Nästa del av programmet, som denna vers verkar handla om, var högläsning ur profeterna och undervisning som byggde på det som hade blivit uppläst. Läsaren brukade stå upp, och han kan själv ha varit med och valt vilket avsnitt i profeterna han skulle läsa. (Se studienot till Apg 13:15.)

reste sig för att läsa: Forskare har kommenterat att detta är en av de tidigaste beskrivningarna av ett möte i en synagoga. Enligt judisk tradition brukade mötet börja med enskilda böner medan besökarna gick in i byggnaden. Sedan läste man upp orden i 5Mo 6:4–9 och 11:13–21. Därefter bad man offentligt, och efter det högläste man ur Moseböckerna enligt ett schema. I Apg 15:21 sägs det att man högläste ”varje sabbat” under det första århundradet. Nästa del av programmet, som denna vers verkar handla om, var högläsning ur profeterna och undervisning som byggde på det som hade blivit uppläst. Läsaren brukade stå upp, och han kan själv ha varit med och valt vilket avsnitt i profeterna han skulle läsa. (Se studienot till Apg 13:15.)

apostlarna, de äldste: Se studienot till Apg 15:2.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. Här syftar det grekiska ordet presbỵteros på dem som hade ansvar bland de första kristna. De äldste i församlingen i Jerusalem nämns tillsammans med apostlarna, och det var till dem som Paulus, Barnabas och några andra bröder från Antiokia i Syrien vände sig för att få frågan om omskärelse avgjord. Precis som vissa män i det bokstavliga Israel tjänade som äldste på nationell nivå, så utgjorde dessa äldste tillsammans med apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Detta visar att den ursprungliga gruppen som tjänade som en styrande krets, de 12 apostlarna, nu hade utökats. (Apg 1:21, 22, 26; se studienoter till Mt 16:21; Apg 11:30.)

Ta emot våra hälsningar!: Det grekiska ordet chairō, som ordagrant betyder ”glädja [sig]”, används här som en inledande hälsning och förmedlar tanken ”hoppas att allt är väl”. Inledningen till detta brev om omskärelse, som sändes till församlingarna, följer en standard som var vanlig i brev på den tiden. Först nämns avsändaren, sedan adressaten och därefter en vanlig hälsning. (Se studienot till Apg 23:26.) Av alla brev i de kristna grekiska skrifterna är det bara i Jakobs brev som det grekiska ordet chairō används som hälsningsfras på samma sätt som i detta brev från den styrande kretsen. (Jak 1:1) Lärjungen Jakob var med och skrev detta brev, och det stöder slutsatsen att den Jakob som skrev Jakobs brev är samme man som hade en framträdande roll under det möte som omtalas i Apostlagärningarna, kapitel 15.

Claudius Lysias till den högt ärade ståthållaren Felix: Var hälsad!: Detta var ett vanligt sätt att inleda brev på den tiden. Först nämns avsändaren, sedan adressaten och därefter en vanlig hälsning. Här används det grekiska ordet chairō som hälsning, som ordagrant betyder ”glädja [sig]”. Det förmedlade tanken ”hoppas att allt är väl”. Uttrycket förekommer ofta i icke-bibliska papyrusbrev. I det här sammanhanget kan det grekiska ordet med rätta översättas ”Var hälsad!” En liknande inledning till ett brev finns i Apg 15:23 och Jak 1:1. (Se studienot till Apg 15:23.)

er: Eller ”era själar”. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, på själva personen. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

enats: Ordagrant ”blivit likasinnade”. Det grekiska ordet homothymadọn förekommer flera gånger i Apostlagärningarna och beskriver ofta den unika enhet som fanns bland de första kristna. Några exempel är ”enigt” i Apg 2:46, fotnot, och ”gemensamt” i Apg 4:24.

har vågat livet för: Här har pluralformen av det grekiska ordet psychẹ̄, som ibland återges med ”själ”, återgetts med ”livet”. Ordet psychẹ̄ kan avse en person eller en persons liv. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.) Hela frasen kan betyda ”har riskerat sina liv (själar) för” eller ”har vigt sina liv (sig själva) åt”.

avhåller er från: Eller ”håller er borta från”. Verbet som används här kan kopplas till allt som sedan nämns. Kristna skulle hålla sig borta från avgudar och avhålla sig från sexuell omoral och köttet från kvävda djur, dvs. djur som dödats utan att blodet fått rinna av. När det gäller att avhålla sig från blod är innebörden i verbet bredare och gäller inte bara att äta blod. Det innebär att man ska undvika all felaktig användning av blod och visa respekt för blodets helighet. (3Mo 17:11, 14; 5Mo 12:23)

avhåller er ... från blod: Detta bygger på Guds befallning till Noa och hans söner, och i förlängningen till alla människor, att inte äta blod. (1Mo 9:4–6) Omkring 800 år senare lät Gud detta förbud bli en del av lagen till israeliterna. (3Mo 17:13–16) Omkring 1 500 år senare bekräftade han för den kristna församlingen att detta förbud fortfarande gällde, som vi ser i den här versen. I Guds ögon är det lika viktigt att avhålla sig från blod som att undvika avgudadyrkan och sexuell omoral.

köttet från kvävda djur: Se studienot till Apg 15:20.

sexuell omoral: Se studienot till Apg 15:20.

Vi önskar er allt gott!: Eller ”Må ni få vara vid god hälsa!” Det grekiska uttryck som används här var vanligt i brev på den tiden. Det betyder inte nödvändigtvis att de krav som precis hade nämnts skulle bidra till deras hälsa, som om det stod ”om ni avhåller er från detta kommer ni att få bättre hälsa”. Det var snarare en avslutande hälsningsfras med en önskan om att mottagaren skulle vara stark, frisk och lycklig. Uttrycket förmedlar ungefär samma tanke som det hebreiska uttrycket shalọ̄m, nämligen att man önskar mottagaren frid. (2Mo 4:18; Dom 18:6; 19:20; 1Sa 1:17) Faktum är att en översättning av de kristna grekiska skrifterna till modern hebreiska (benämns J²² i Tillägg C4) återger detta uttryck med shalọ̄m lakhẹm, ”Frid vare med er!”

sexuell omoral: Det grekiska ordet porneia är ett övergripande begrepp som omfattar allt sexuellt umgänge som är otillåtet enligt Bibeln. Det innefattar otrohet, prostitution, sex mellan ogifta personer, homosexuella handlingar och sex med djur. (Se Ordförklaringar.)

köttet från kvävda djur: Eller ”det som har dödats utan att blodet fått rinna av”. Detta förbud innefattar tydligtvis även djur som har självdött eller som dött till följd av skador tillfogade av ett annat djur. I båda fallen skulle blodet inte ha fått rinna av ordentligt. (2Mo 22:31; 3Mo 17:15; 5Mo 14:21)

Vissa yngre grekiska handskrifter och vissa äldre översättningar till andra språk tillägger, med vissa variationer: ”Men det syntes Silas gott att stanna kvar där; Judas begav sig emellertid av ensam till Jerusalem.” Men dessa ord förekommer inte i de tidigaste och mest tillförlitliga handskrifterna och är därför ingen del av den ursprungliga texten till Apostlagärningarna. Avsnittet var förmodligen en marginalanteckning som skulle förklara Apg 15:40, och med tiden blev det en del av huvudtexten i några få handskrifter. (Se Tillägg A3.)

Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 15:35.

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 15:36.

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

Jehova: I Apostlagärningarna är uttrycket generös omtanke oftast förknippat med Gud. (Apg 11:23; 13:43; 20:24, 32) I Apg 14:26 förekommer det liknande uttrycket ”bett Gud visa dem generös omtanke”. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 15:40.)