Apostlagärningarna 13:1–52

13  I församlingen i Antiokịa fanns det profeter och lärare:+ Bạrnabas,+ Simeon, som kallades Niger, Lụcius från Kyrẹne, Mạnaen, som hade utbildats tillsammans med landsdelshärskaren Herodes,+ och Saul.  Medan de tjänade Jehova och fastade sa den heliga anden: ”Avskilj Bạrnabas och Saul+ åt mig, så att de kan utföra den uppgift som jag har kallat dem till.”+  När de hade fastat och bett lade de sina händer på Bạrnabas och Saul och sände i väg dem.  Så dessa män, som hade blivit utsända av den heliga anden, tog sig ner till Seleukịa, och därifrån seglade de till Cypern.  När de kom till Sạlamis började de förkunna Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som medhjälpare.+  De färdades över hela ön och kom till Pafos, och där träffade de en judisk man som hette Bar-Jesus. Han var trollkarl och falsk profet,  och han var i tjänst hos prokonsuln Sẹrgius Paulus, som var en klok man. Prokonsuln kallade till sig Bạrnabas och Saul och ville gärna höra Guds ord.  Men Ẹlymas, trollkarlen, började motarbeta dem och försökte hindra prokonsuln från att bli troende. (Namnet Ẹlymas betyder ”trollkarl”.)  Saul, som också kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande, spände ögonen i honom 10  och sa: ”Du djävulens son,+ full av allt slags svek och bedrägeri, fiende till allt rättfärdigt, ska du aldrig sluta göra Jehovas raka vägar krokiga? 11  Jehova ska straffa dig! Du kommer att vara blind en tid och inte se solens ljus.” I samma ögonblick föll ett kompakt mörker* över honom, och han började gå omkring och leta efter någon som kunde leda honom. 12  När prokonsuln såg vad som hände blev han troende, för han tog djupt intryck av Jehovas lära. 13  Paulus och hans reskamrater seglade nu ut från Pafos och kom till Perge+ i Pamfylien. Men Johannes+ lämnade dem och återvände till Jerusalem.+ 14  Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiokịa+ i Pisidien, och på sabbaten gick de in i synagogan+ och satte sig. 15  Efter högläsningen ur lagen och profeterna+ sa föreståndarna i synagogan till dem: ”Bröder, om ni har något uppmuntrande att säga, så gör det.” 16  Paulus reste sig, gav tecken med handen och sa: ”Israeliter och ni andra som har djup respekt för Gud, lyssna! 17  Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra förfäder. Och han upphöjde folket när de levde som utlänningar i Egypten och förde ut dem därifrån med stor kraft.*+ 18  Och i omkring 40 år hade han tålamod med dem i vildmarken.+ 19  När han hade tillintetgjort sju nationer i Kanaan lät han dem överta deras land och bosätta sig där.+ 20  Allt detta hände under en period på omkring 450 år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid.+ 21  Men sedan krävde de att få en kung,+ och Gud gav dem Saul, son till Kis, en man av Benjamins stam,+ och han regerade i 40 år. 22  Gud förkastade* honom och gjorde David till kung,+ och han vittnade om honom och sa: ’Jag har funnit David, Isais son,+ en man som gläder mitt hjärta.+ Han kommer att göra allt jag önskar.’ 23  Det är från hans avkomlingar som Gud enligt sitt löfte har gett Israel en räddare, Jesus.+ 24  Innan Jesus kom hade Johannes predikat för hela Israels folk att de skulle döpa sig för att visa att de hade ändrat sinne.+ 25  Men i slutet av sin tjänst sa Johannes: ’Jag är inte den ni tror.*+ Men det kommer en efter mig, och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandaler.’+ 26  Bröder, ni avkomlingar till Abraham och ni andra som respekterar Gud, budskapet om vår räddning har sänts till oss.+ 27  Jerusalems invånare och deras styresmän ville inte erkänna honom. Men när de dömde honom uppfyllde de det som profeterna hade sagt+ och som man högläser varje sabbat. 28  De fann inte någon grund för dödsstraff,+ men ändå krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.+ 29  Och när de hade fullbordat allt som står skrivet om honom tog de ner honom från pålen och lade honom i en grav.+ 30  Men Gud uppväckte honom från döden,+ 31  och under en tid visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem. De är nu hans vittnen inför folket.+ 32  Vi förkunnar alltså för er de goda nyheterna om det löfte som gavs till våra förfäder. 33  Gud har fullständigt uppfyllt det åt oss, deras barn, genom att uppväcka Jesus.+ Det är som det står i den andra psalmen: ’Du är min son, i dag har jag blivit din far.’+ 34  Och Gud uppväckte honom från döden, så att han aldrig skulle bli en dödlig människa igen.* Och det uttryckte Gud så här: ’Jag ska visa er den trofasta* och lojala kärlek som jag lovade David.’+ 35  Och i en annan psalm sägs det: ’Du tillåter inte att din lojale förmultnar.’*+ 36  David tjänade ju Gud på sin tid, somnade in i döden och begravdes hos sina förfäder, och hans kropp förmultnade.+ 37  Men den som Gud uppväckte har inte förmultnat.+ 38  Därför förkunnar vi för er, bröder, att ni kan få förlåtelse för era synder genom honom.+ 39  Tack vare er tro blir ni förklarade oskyldiga till allt det som ni under Moses lag+ inte kunde förklaras oskyldiga till.+ 40  Akta er därför så att ni inte drabbas av det som står skrivet i profeterna: 41  ’Se vad jag gör i era dagar, ni som visar förakt. Ni ska häpna och gå under. För det jag gör kommer ni aldrig att tro, inte ens om någon ingående berättar om det.’”+ 42  När de gick ut bad man att de skulle berätta mer om detta nästa sabbat. 43  Många av judarna och proselyterna som tillbad Gud följde med Paulus och Bạrnabas efter mötet i synagogan. Och Paulus och Bạrnabas talade med dem och uppmanade dem att fortsätta leva på ett sådant sätt att Gud kunde visa dem sin generösa omtanke.+ 44  Nästa sabbat samlades nästan alla i staden för att få höra Jehovas ord. 45  När judarna fick se alla som samlats blev de avundsjuka och började hånfullt säga emot Paulus.+ 46  Då sa Paulus och Bạrnabas frimodigt: ”Det var ni som först skulle få höra Guds ord.+ Men eftersom ni förkastar det och på det sättet visar er ovärdiga det eviga livet vänder vi oss nu till de andra nationerna.+ 47  För Jehova har gett oss den här befallningen: ’Jag har utvalt dig till att vara ett ljus för nationerna, för att du ska ge räddning överallt på jorden.’”+ 48  När de som kom från andra nationer hörde detta blev de glada och började tala entusiastiskt om Jehovas ord. Och alla som hade rätt inställning för att få evigt liv blev troende. 49  Och Jehovas ord spreds i hela området. 50  Men judarna påverkade djupt religiösa kvinnor som var framstående i staden, samt stadens ledande män, och hetsade dem+ mot Paulus och Bạrnabas. De förföljde dem och drev bort dem från området. 51  Då skakade de dammet av sina fötter och gick till Ikọnion.+ 52  Och lärjungarna fortsatte vara uppfyllda av glädje+ och helig ande.

Fotnoter

Eller ”föll ett tjockt töcken och mörker”.
Ordagrant ”med upplyft arm”.
Eller ”avsatte”.
Eller ”Det ni menar att jag är, det är jag inte”.
Eller ”vända tillbaka till förgänglighet”.
Eller ”pålitliga”, ”trovärdiga”.
Eller ”förgås”.

Studienoter

Herodes: Dvs. Herodes Antipas, Herodes den stores son. (Se Ordförklaringar.)

landsdelshärskaren: Ordagrant ”tetrarken” (betyder ”härskaren över en fjärdedel”, dvs. en fjärdedel av ett område). Användes om lydfurstar som härskade över ett mindre område eller en landsdel och som var underställda romersk myndighet. Herodes Antipas var tetrark, eller landsdelshärskare, över Galileen och Pereen. (Jämför studienot till Mk 6:14.)

landsdelshärskaren Herodes: Se studienot till Mt 14:1.

tjänstgöring: Eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”. Det grekiska ordet leitourgịa, som används här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra helig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna och romarna använda för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. I noten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. Det sätt som Lukas använder uttrycket på här återspeglar hur det används i Septuaginta, där verb- och substantivformerna av detta uttryck ofta syftar på den tempeltjänst som prästerna och leviterna utförde. (2Mo 28:35; 4Mo 8:22) Tempeltjänsten kan sägas vara en offentlig tjänst som utfördes till nytta för folket. Men den var också helig, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag och frambar offer för folkets synder. (2Kr 15:3; Mal 2:7)

tjänade: Eller ”offentligt tjänade”. Det grekiska ordet leitourgẹō, som används här, och de besläktade orden leitourgịa (offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna använda för att beskriva arbete eller tjänst som utfördes för staten eller civila myndigheter och som var till allmän nytta. I noten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. I Lu 1:23 (se studienot) har ordet leitourgịa återgetts med ”tjänstgöring” (eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”) och syftar på den tjänst som Sakarja, Johannes döparens far, utförde. Det sätt som Lukas använder ordet leitourgịa på i den versen återspeglar hur det används i Septuaginta, där detta ord och besläktade ord ofta syftar på den tjänst eller det arbete som prästerna och leviterna utförde vid tälthelgedomen (2Mo 28:35; 4Mo 1:50; 3:31; 8:22) och vid templet (2Kr 31:2; 35:3; Joel 1:9, 13; 2:17). Sådan tjänst var till nytta för hela folket. Men i några sammanhang rymmer ordet också tanken på helighet, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag (2Kr 15:3; Mal 2:7) och frambar offer för folkets synder (3Mo 1:3–5; 5Mo 18:1–5). I Apg 13:2 används det grekiska ordet leitourgẹō mer generellt och beskriver den tjänst som de kristna profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia i Syrien utförde. Ordet syftar på olika uttryck för att tjäna och tillbe Gud och innefattar sådana sidor av den kristna tjänsten som att be, predika och undervisa. Den tjänst som dessa profeter och lärare utförde innefattade utan tvekan att predika för allmänheten. (Apg 13:3)

tjänade Jehova: Det grekiska ordet leitourgẹō (tjäna) som används i den här versen förekommer ofta i avsnitt i Septuaginta där Guds namn står i den hebreiska grundtexten. Samma grekiska uttryck som används här i Apg 13:2 förekommer även i 2Kr 13:10 i Septuaginta, där det är en återgivning av det hebreiska uttrycket ”utför tjänst inför Jehova”. Och i 2Kr 35:3 används samma grekiska uttryck för att återge den hebreiska frasen ”tjäna Jehova”. (1Sa 2:11; 3:1; Hes 45:4; Joel 2:17; se Tillägg C3 introduktion; Apg 13:2.)

Seleukia: En befäst stad vid Medelhavet som var hamnstad till Antiokia i Syrien. Seleukia låg 20 km sydväst om Antiokia. Det fanns en vägförbindelse mellan de två städerna, och den segelbara floden Orontes, som flöt förbi Antiokia, mynnade ut i Medelhavet lite söder om Seleukia. Seleukos I (Nikator), en av Alexander den stores generaler, grundade staden och uppkallade den efter sig själv. När Paulus, åtföljd av Barnabas, gav sig ut på sin första missionsresa omkring år 47 v.t. seglade han från Seleukia. Staden låg strax norr om det nutida Samandağ i Turkiet. Slam från floden Orontes har förvandlat Seleukias forntida hamn till sumpmark. (Se Tillägg B13.)

seglade de till Cypern: En resa på ca 20 mil. I det första århundradet kunde en båt färdas omkring 15 mil på en dag om vinden var gynnsam. Under ogynnsamma förhållanden kunde samma sträcka ta mycket längre tid. Barnabas kom från Cypern. (Se Tillägg B13.)

Markus: Från det latinska namnet Marcus. Han är identisk med den Johannes som nämns i Apg 12:12, och han hade fått det romerska namnet Markus som tillnamn. Johannes Markus mamma, Maria, bodde i Jerusalem och blev tidigt en lärjunge. Johannes Markus var ”Barnabas kusin” (Kol 4:10) och reskamrat. Markus reste också tillsammans med Paulus och andra tidiga kristna missionärer. (Apg 12:25; 13:5, 13; 2Ti 4:11) Det står inte i evangeliet vem som skrev det, men källor från 100- och 200-talet v.t. uppger att Markus är skribenten.

Salamis: Salamis låg på Cyperns östkust och var en bra utgångspunkt för predikoarbetet på Cypern, även om Pafos, som låg på öns västkust, var den romerska provinshuvudstaden. Salamis låg närmare den plats i närheten av Antiokia i Syrien som missionärerna avreste ifrån. Det var centrum för kultur, utbildning och handel på ön. Det fanns också en ganska stor judisk befolkning och mer än en synagoga i Salamis. Barnabas, som var cypriot, var säkert en bra guide för resesällskapet. Beroende på vilken väg de tog kan de ha behövt gå minst 15 mil för att predika på hela ön. (Se Tillägg B13.)

Johannes: Dvs. Johannes Markus, en av Jesus lärjungar. Han var ”Barnabas kusin” (Kol 4:10) och den som skrev Markusevangeliet. (Se studienot till Mk Titel.) Han kallas Johannes även i Apg 13:13, men på de andra tre ställen som han nämns i Apostlagärningarna finns tillägget ”som kallades Markus”, vilket var hans romerska tillnamn. (Apg 12:12, 25; 15:37) Johannes är den grekiska formen av det hebreiska namnet Jehohanan eller Johanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. På andra ställen i de kristna grekiska skrifterna omtalas han bara som Markus. (Kol 4:10; 2Ti 4:11; Flm 24; 1Pe 5:13)

prokonsuln: Titel på ståthållaren i en provins som var underställd den romerska senaten. En del romerska provinser, t.ex. Judeen, var kejserliga provinser direkt underställda kejsaren, som utnämnde en ståthållare. Eftersom Cypern blev en senatsprovins 22 f.v.t. styrdes det av en prokonsul. Man har funnit ett mynt från Cypern präglat med den romerske kejsaren Claudius huvud och titel (på latin) på ena sidan och texten ”Under Cominius Proclus, cyprioternas prokonsul” (på grekiska) på andra sidan. (Se Ordförklaringar.)

Saul: Betyder ”efterfrågad [av Gud]”, ”begärd [av Gud]”. Saul, som också är känd under sitt romerska namn Paulus, var ”av Benjamins stam, en hebré född av hebréer”. (Flp 3:5) Eftersom Paulus var född med romerskt medborgarskap (Apg 22:28) är det rimligt att anta att hans judiska föräldrar gav honom det romerska namnet Paulus, som betyder ”liten”. Han hade förmodligen båda namnen redan från barndomen. Det finns flera möjliga förklaringar till varför hans föräldrar gav honom namnet Saul. Saul var ett namn som hade lång tradition bland benjaminiterna, eftersom Israels förste kung hette Saul och kom från den stammen. (1Sa 9:2; 10:1; Apg 13:21) En annan möjlighet är att hans föräldrar gav honom namnet på grund av dess innebörd. Och en annan möjlighet är att hans far hette Saul och att han traditionsenligt uppkallades efter honom. (Jämför Lu 1:59.) Oavsett vad orsaken var använde han förmodligen sitt hebreiska namn, Saul, när han var tillsammans med andra judar – i synnerhet när han studerade för att bli farisé och levde som farisé. (Apg 22:3) I mer än tio år efter att han hade blivit kristen verkar det som att han var mest känd under sitt hebreiska namn. (Apg 11:25, 30; 12:25; 13:1, 2, 9)

Saul, som också kallades Paulus: Från och med denna vers kallas Saul för Paulus. Den här aposteln var en hebré som hade fötts med romerskt medborgarskap. (Apg 22:27, 28; Flp 3:5) Det är därför troligt att han redan som liten hade två namn: det hebreiska namnet Saul och det romerska namnet Paulus. Det var inte ovanligt att judar på den tiden hade två namn, särskilt inte om de bodde utanför Israel. (Apg 12:12; 13:1) En del av Paulus släktingar hade både romerska och grekiska namn. (Rom 16:7, 21) Som ”en apostel för nationerna” fick Paulus i uppdrag att predika de goda nyheterna för icke-judar. (Rom 11:13) Han valde tydligtvis nu att använda sitt romerska namn, kanske med tanke på dem han skulle predika för. (Apg 9:15; Gal 2:7, 8) En del menar att han tog det romerska namnet för att hedra Sergius Paulus. Men det verkar inte troligt, eftersom Paulus fortsatte att använda det namnet även efter att han hade lämnat Cypern. Andra menar att han kan ha använt namnet Paulus för att hans hebreiska namn på grekiska uttalas på ungefär samma sätt som ett grekiskt ord med en stötande bibetydelse. (Se studienot till Apg 7:58.)

Paulus: Det grekiska namnet Paulos (kommer från det latinska Paulus) betyder ”liten”. I de kristna grekiska skrifterna används det i grundtexten 157 gånger om aposteln Paulus och en gång om Sergius Paulus, som var prokonsul på Cypern. (Apg 13:7)

Jehovas raka vägar: Paulus svar till den judiske trollkarlen Bar-Jesus (finns nedtecknat i vers 10 och 11) innehåller flera uttryck som har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna. Här följer ett par exempel. Det grekiska uttryck som här återgetts med ”göra ... vägar krokiga” finns i Ord 10:9 (”är falsk”, ordagrant ”gör sina vägar krokiga”) i Septuaginta. De grekiska ord som förekommer i uttrycket ”Jehovas raka vägar” står också i Septuaginta i Hos 14:9. I den versen används Guds namn i den hebreiska grundtexten (”För Jehovas vägar är rätta”). (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 13:10.)

Jehova: Eller ”Jehovas hand”. Uttrycket ”Jehovas hand” förekommer många gånger i grundtexten till de hebreiska skrifterna som en kombination av det hebreiska ordet för ”hand” och tetragrammet. (Några exempel finns i 2Mo 9:3; 4Mo 11:23; Dom 2:15; Rut 1:13; 1Sa 5:6, 9; 7:13; 12:15; 1Ku 18:46; Esr 7:6; Job 12:9; Jes 19:16; 40:2; Hes 1:3.) Ordet ”hand” är ofta ett bildligt uttryck för ”kraft”. Eftersom handen använder armens kraft, kan ordet ”hand” också beteckna kraft som används. På grekiska används det uttryck som kan översättas med ”Jehovas hand” även i Lu 1:66 och Apg 13:11. (Se studienoter till Lu 1:6, 66 och Tillägg C3 introduktion; Apg 11:21.)

Jehova: Eller ”Jehovas hand”. (Se studienot till Apg 11:21 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:11.)

Jehovas lära: Uttrycket ”Jehovas lära” är synonymt med uttrycket ”Guds ord” i Apg 13:5. I den versen sägs det att när Paulus och hans reskamrater kom till Cypern ”började de förkunna Guds ord i judarnas synagogor”. Som en följd av detta ville prokonsuln Sergius Paulus ”gärna höra Guds ord”. (Apg 13:7) När Sergius Paulus hade bevittnat det Paulus sa och gjorde tog han djupt intryck av det som han fick lära sig om Jehova – den lära som kom från Jehova. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 13:12.)

Antiokia i Pisidien: En stad i den romerska provinsen Galatien. Staden låg på gränsen mellan Frygien och Pisidien och ansågs ibland tillhöra det ena området och ibland det andra. Stadens ruiner ligger i närheten av den nutida turkiska staden Yalvaç. Antiokia i Pisidien nämns här och i Apg 14:19, 21. Den som skulle resa från Perge, en stad nära Medelhavskusten, till Antiokia i Pisidien hade en besvärlig resa framför sig. Antiokia i Pisidien låg omkring 1 100 m över havet (se Tillägg B13), och det fanns också gott om rövare i de farliga bergspassen. Antiokia i Pisidien ska inte förväxlas med Antiokia i Syrien. (Apg 6:5; 11:19; 13:1; 14:26; 15:22; 18:22) När Antiokia nämns i Apostlagärningarna syftar det för det mesta på Antiokia i Syrien, inte på Antiokia i Pisidien.

reste sig för att läsa: Forskare har kommenterat att detta är en av de tidigaste beskrivningarna av ett möte i en synagoga. Enligt judisk tradition brukade mötet börja med enskilda böner medan besökarna gick in i byggnaden. Sedan läste man upp orden i 5Mo 6:4–9 och 11:13–21. Därefter bad man offentligt, och efter det högläste man ur Moseböckerna enligt ett schema. I Apg 15:21 sägs det att man högläste ”varje sabbat” under det första århundradet. Nästa del av programmet, som denna vers verkar handla om, var högläsning ur profeterna och undervisning som byggde på det som hade blivit uppläst. Läsaren brukade stå upp, och han kan själv ha varit med och valt vilket avsnitt i profeterna han skulle läsa. (Se studienot till Apg 13:15.)

högläsningen ur lagen och profeterna: Under det första århundradet hade man en sådan högläsning ”varje sabbat”. (Apg 15:21) Ett av inslagen i tillbedjan i synagogan var att man reciterade Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen. (5Mo 6:4–9; 11:13–21) Namnet Shema kommer från det första ordet i det första av de bibelställen som användes: ”Lyssna [Shemạ‛], Israel: Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” (5Mo 6:4) Det viktigaste inslaget i gudstjänsten var läsningen av Tora, dvs. Pentateuken eller de fem Moseböckerna. I många synagogor var läsningen uppdelad så att man läste hela lagen på ett år, medan läsningen i andra synagogor tog tre år. Man läste också och förklarade delar av profeterna. När högläsningen var klar hölls det en föreläsning. Det var efter högläsningen i Antiokia i Pisidien som Paulus uppmanades att säga något uppmuntrande till dem som var närvarande. (Se studienot till Lu 4:16.)

under en period på omkring 450 år: Paulus börjar sin genomgång av israeliternas historia med att nämna en viktig händelse, nämligen att Gud ”utvalde våra förfäder”. (Apg 13:17) Den tidpunkt Paulus tydligtvis tänkte på var när Isak föddes som den utlovade avkomman. (1Mo 17:19; 21:1–3; 22:17, 18) Isaks födelse avgjorde definitivt frågan om vem Gud skulle betrakta som avkomman, något som det fram till dess hade rått osäkerhet om eftersom Saraj (Sara) hade varit barnlös. (1Mo 11:30) Från den här utgångspunkten fortsätter Paulus med att räkna upp det Gud hade gjort för sitt utvalda folk ända fram till dess att han gav dem domare fram till profeten Samuels tid. Perioden på ”omkring 450 år” sträcker sig därför tydligtvis från Isaks födelse år 1918 f.v.t. till år 1467 f.v.t., dvs. 46 år efter uttåget ur Egypten år 1513 f.v.t. Det är en passande slutpunkt, eftersom israeliterna vandrade i vildmarken i 40 år och ägnade 6 år åt att inta Kanaan. (4Mo 9:1; 13:1, 2, 6; 5Mo 2:7; Jos 14:6, 7, 10)

en påle: Eller ”ett träd”, ”en stock”. Det grekiska ordet xỵlon (ordagrant ”trä”) används här synonymt med det grekiska ordet staurọs (återges med ”tortyrpåle”) och beskriver det avrättningsredskap som Jesus spikades fast vid. I de kristna grekiska skrifterna använder Lukas, Paulus och Petrus ordet xỵlon i den här betydelsen sammanlagt fem gånger. (Apg 5:30; 10:39; 13:29; Gal 3:13; 1Pe 2:24) Ordet xỵlon används i Septuaginta i 5Mo 21:22, 23 som en återgivning av det motsvarande ordet ‛ets (som betyder ”trä”, ”träd”, ”träbit”) i frasen ”och hängs upp på en påle”. När Paulus citerar från 5Mo 21:22, 23 i Gal 3:13 används xỵlon i meningen: ”Förbannad är den som är upphängd på en påle.” Detta grekiska ord används också i Septuaginta i Esr 6:11 (1 Esraboken 6:31, LXX) som en översättning av det arameiska ordet ’aʽ, som motsvarar det hebreiska ordet ‛ets. Där beskrivs vad som hände om någon överträdde den persiske kungens befallning: ”Om någon bryter mot detta ska man riva loss en bjälke ur hans hus och hänga upp honom på den.” Att bibelskribenterna använde xỵlon synonymt med staurọs bekräftar uppfattningen att Jesus avrättades på en upprättstående träpåle utan tvärstycke, för det är vad xỵlon betyder i det här sammanhanget.

pålen: Eller ”trädet”, ”stocken”. (Se studienot till Apg 5:30.)

grav: Eller ”minnesgrav”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

allt vad Gud har beslutat: Eller ”vad som är Guds vilja (avsikt)”. Syftar här på allt som Gud har för avsikt att göra med hjälp av sitt rike, däribland allt som han har beslutat är nödvändigt för räddning. (Apg 20:25) Det grekiska ordet boulẹ̄ återges med ”vilja [eller ”vägledning”, not]” i Lu 7:30 och med ”avsikt [eller ”beslut”, not]” i Heb 6:17.

tjänade ... Gud: Eller ”gjorde Guds vilja”, ”tjänade Guds avsikt”. (Se studienot till Apg 20:27.)

djupt religiösa kvinnor: Eller ”kvinnor som tillbad Gud och”. Det grekiska ordet sẹbomai kan också återges med ”vörda”, ”dyrka”. I den syriska Peshitta står det ”som fruktade Gud”. Några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J7, 8, 10, 18 i Tillägg C4) använder här Guds namn, och uttrycket kan återges med ”som fruktade Jehova”.

som tillbad Gud: Det grekiska ordet sẹbomai, som här har återgetts med ”som tillbad Gud”, betyder ”tillbe”, ”vörda”, ”dyrka”. Det kan också återges med ”djupt religiös”, ”gudfruktig”. (Se studienot till Apg 13:50.) Den syriska Peshitta återger detta ord med uttrycket ”som fruktade Gud”. En översättning av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J18 i Tillägg C4) använder här Guds namn, och hela uttrycket kan återges med ”som fruktade Jehova”.

Gud kunde visa dem sin generösa omtanke: Med tanke på att Paulus hade varit en motståndare till Jesus och hans efterföljare (Apg 9:3–5) hade han all anledning att framhålla Jehovas generösa omtanke. (Se Ordförklaringar under ”Generös omtanke”.) Paulus förstod att det bara var tack vare Guds generösa omtanke som han kunde utföra sin tjänst. (1Kor 15:10; 1Ti 1:13, 14) När han sammanträffade med de äldste från Efesos nämnde han denna egenskap två gånger. (Apg 20:24, 32) I de 14 brev som Paulus skrev nämner han ”generös omtanke” omkring 90 gånger – mycket oftare än någon annan bibelskribent. Han nämner till exempel Guds eller Jesus generösa omtanke i de inledande hälsningarna i alla sina brev med undantag av Hebréerbrevet. Och han använder uttrycket i de avslutande orden i alla sina brev.

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

som ska ta bort slöjan från nationerna: Eller ”med uppenbarelse åt nationerna”. Det grekiska ord som översatts med ”ta bort slöjan” är apokạlypsis, som har innebörden ”ett avtäckande” eller ”ett avslöjande”. Detta ord används ofta när andliga ting eller Guds avsikter uppenbaras och görs kända. (Rom 16:25; Ef 3:3; Upp 1:1) I versen talar den äldre mannen Simeon om det lilla barnet Jesus som ett ljus, och det han sa visade att andligt ljus inte bara skulle nå judar och proselyter, utan också de icke-judiska nationerna. Simeons profetiska ord stämde överens med profetiorna i de hebreiska skrifterna, till exempel Jes 42:6 och 49:6.

till jordens yttersta ände: Eller ”till jordens mest avlägsna delar”. Samma grekiska uttryck används i Apg 13:47 i ett citat från en profetia i Jes 49:6, där den grekiska Septuaginta också använder detta uttryck. Jesus ord i Apg 1:8 kan anspela på den profetian, som förutsade att Jehovas tjänare skulle vara ”ett ljus för nationerna” för att räddningen skulle nå ut till ”hela jorden”. Detta stämmer med det Jesus tidigare hade sagt om att hans efterföljare skulle utföra ”ännu större gärningar” än han själv hade utfört. (Se studienot till Joh 14:12.) Uttalandet stämmer också med att Jesus sa att det kristna predikoarbetet skulle omfatta hela jorden. (Se studienoter till Mt 24:14; 26:13; 28:19.)

Jehova har gett oss den här befallningen: Citatet som följer i den här versen är hämtat från Jes 49:6, där sammanhanget i den hebreiska grundtexten tydligt visar att det är Jehova som talar. (Jes 49:5; jämför Jes 42:6.) Uppfyllelsen av profetian gäller det arbete som Jehovas tjänare, Jesus Kristus, och hans efterföljare skulle utföra. (Jes 42:1; se studienot till Lu 2:32 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:47.)

överallt på jorden: Eller ”ända till jordens yttersta ände (mest avlägsna delar)”. Här citeras profetian i Jes 49:6, där samma grekiska uttryck förekommer i Septuaginta. Jesaja förutsade att Jehovas tjänare skulle vara ”ett ljus för nationerna” och att Guds räddning skulle ”nå ut till hela jorden”. När Paulus och Barnabas sa detta i Antiokia i Pisidien visade de att denna profetia var en befallning från Jehova att Kristus efterföljare skulle tjäna som ett ljus för nationerna. Detta grekiska uttryck, som här har återgetts med ”överallt på jorden”, används också i Apg 1:8 (se studienot) för att visa i vilken omfattning Jesus efterföljare skulle vittna om honom.

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:48.

hade rätt inställning för: Detta uttryck används om några icke-judar i Antiokia i Pisidien som blev troende efter att de hade hört Paulus och Barnabas predika. Det grekiska ord som här har återgetts med ”hade rätt inställning för” (en form av verbet tạssō) kan betyda många olika saker, bland annat ”ordna”, ”inordna”, ”ställa”, ”utse”. Sammanhanget avgör betydelsen av ordet. I Apg 13:46 nämns några judar i Antiokia i Pisidien, och de ställs i kontrast till de icke-judar som nämns här i vers 48. Föregående sabbat hade Paulus hållit en spännande offentlig föreläsning för båda grupperna. (Apg 13:16–41) Enligt Paulus och Barnabas förkastade judarna ”Guds ord” och visade genom sin inställning och sina handlingar att de var ”ovärdiga det eviga livet”. (Apg 13:46) Men icke-judarna i staden visade en helt annan inställning. Skildringen säger att de blev glada och började tala entusiastiskt om Jehovas ord. Så i det här sammanhanget förmedlar verbet tạssō tanken på att dessa icke-judar i Antiokia hade ”inordnat sig för” evigt liv – de hade visat en inställning, tendens eller hållning som kunde leda till att de fick evigt liv. Det grekiska ordet har därför återgetts med ”hade rätt inställning för”. Men många bibelöversättningar återger detta verb i Apg 13:48 med uttryck som ”var bestämda till”, vilket skulle kunna ge intryck av att Gud hade förutbestämt att de skulle få liv. Men varken sammanhanget i kapitlet eller Bibeln i övrigt stöder tanken på att dessa icke-judar i Antiokia var förutbestämda för liv, på samma sätt som att inget talar för att det var förutbestämt att judarna i staden inte skulle få evigt liv. Paulus försökte övertyga judarna om att ta emot de goda nyheterna, men de valde medvetet att förkasta budskapet. Det var inte förutbestämt att de skulle göra det. Jesus sa att några genom sina handlingar skulle visa att de inte passade för Guds rike. (Lu 9:62) Andra däremot skulle genom sin inställning visa att de var värdiga de goda nyheterna, och dessa icke-judar visade sig vara just sådana. (Mt 10:11, 13)

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

djupt religiösa kvinnor: Eller ”kvinnor som tillbad Gud och”. Det grekiska ordet sẹbomai kan också återges med ”vörda”, ”dyrka”. I den syriska Peshitta står det ”som fruktade Gud”. Några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J7, 8, 10, 18 i Tillägg C4) använder här Guds namn, och uttrycket kan återges med ”som fruktade Jehova”.

skakade han sina kläder: Paulus gjorde så för att visa att han inte tog ansvar för att de som inte hade tagit emot det livräddande budskapet om Kristus drabbades av Guds dom. Paulus hade gjort sin plikt och var inte längre ansvarig för deras liv. (Se studienot till Ni gör er skyldiga till er egen död i den här versen.) Bibeln talar om andra tillfällen då man gjorde något liknande. När Nehemja talade till judarna som hade återvänt till Jerusalem skakade han ut vecken på sin klädnad. Det symboliserade att Gud skulle förkasta den som inte höll ett visst löfte. (Neh 5:13) Paulus gjorde något liknande mot dem som motarbetade honom i Antiokia i Pisidien när han ”skakade ... dammet av sina fötter”. (Se studienoter till Apg 13:51; Lu 9:5.)

skakade de dammet av sina fötter: Paulus och Barnabas följde Jesus anvisning som finns nedtecknad i Mt 10:14; Mk 6:11; Lu 9:5. Fromma judar menade att till och med dammet i icke-judiska områden var orent, och när de hade rest i ett sådant område brukade de därför skaka av sig dammet innan de kom in på judiskt område igen. Men Jesus hade tydligen en annan innebörd i tankarna när han gav lärjungarna den här anvisningen. Lärjungarna skulle göra så för att visa att de inte tog ansvar för att de som hade blivit varnade drabbades av Guds dom. Paulus gjorde något liknande i Korinth när han skakade sina kläder. Han förklarade: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld.” (Se studienot till Apg 18:6.)

Media

Apostlagärningarna – Paulus första missionsresa (Apg 13:1–14:28) ca 47–48 v.t.
Apostlagärningarna – Paulus första missionsresa (Apg 13:1–14:28) ca 47–48 v.t.

Händelserna anges i kronologisk ordning.

1. Barnabas och Saul skickas ut som missionärer från Antiokia i Syrien. (Se kartan över alla deras missionsresor i Tillägg B13; Apg 13:1–3)

2. Barnabas och Saul seglar från Seleukia till Salamis på Cypern; de förkunnar Guds ord i synagogorna. (Apg 13:4–6)

3. I Pafos kallas Saul för Paulus för första gången i skildringen. (Apg 13:6, 9)

4. Sergius Paulus, prokonsul på Cypern, blir troende. (Apg 13:7, 12)

5. Paulus och hans reskamrater kommer till Perge i Pamfylien; Johannes Markus återvänder till Jerusalem. (Apg 13:13)

6. Paulus och Barnabas håller tal i synagogan i Antiokia i Pisidien. (Apg 13:14–16)

7. Många samlas i Antiokia för att lyssna på Paulus och Barnabas, men judarna förföljer de två männen. (Apg 13:44, 45, 50)

8. Paulus och Barnabas talar i synagogan i Ikonion; många judar och greker börjar tro. (Apg 14:1)

9. En del judar i Ikonion motarbetar bröderna, och folket delas upp i två läger; judarna försöker stena Paulus och Barnabas. (Apg 14:2–5)

10. Paulus och Barnabas i Lystra, en stad i Lykaonien; de blir tagna för gudar. (Apg 14:6–11)

11. Judar från Antiokia och Ikonion kommer till Lystra och motarbetar Paulus våldsamt; Paulus överlever stening. (Apg 14:19, 20a)

12. Paulus och Barnabas förkunnar de goda nyheterna i Derbe; de hjälper många att bli lärjungar. (Apg 14:20b, 21a)

13. Paulus och Barnabas återvänder till de nybildade församlingarna i Lystra, Ikonion och Antiokia för att styrka dem; de tillsätter äldste i varje församling. (Apg 14:21b–23)

14. Paulus och Barnabas reser tillbaka till Perge och förkunnar Guds ord; de fortsätter ner till Attaleia. (Apg 14:24, 25)

15. Från Attaleia seglar de tillbaka mot Antiokia i Syrien. (Apg 14:26, 27)