insamlingen: Det grekiska ordet logịa, som återgetts med ”insamlingen”, förekommer bara två gånger i Bibeln, i 1Kor 16:1, 2. Sammanhanget och Paulus ordval tyder på att insamlingen gällde pengar, inte mat eller kläder. Genom att använda ordet ”insamling” i bestämd form antyder han att det handlade om en särskild insamling som korinthierna redan kände till. Det verkar som att den här insamlingen i synnerhet gjordes för de kristna i Judeen, som led stor brist på den tiden. (1Kor 16:3; Gal 2:10)

Första dagen i veckan: Förmodligen syftar Paulus på dagen efter den judiska sabbaten. Han rekommenderade alltså att varje kristen i Korinth i början av veckan skulle prioritera att lägga undan något till de behövande. Detta skulle göras privat och i enlighet med vad man själv hade råd med. (1Kor 16:1) Paulus införde inte söndagen som en ny sabbatsdag för kristna, som en del har menat. (Kol 2:16, 17)

ska jag låta de män som ni har godkänt ... ta med sig er kärleksfulla gåva till Jerusalem: Omkring år 55 v.t. hade de kristna i Judeen drabbats av fattigdom, och Paulus organiserade en hjälpinsamling från församlingarna i Galatien, Makedonien och Akaja. (1Kor 16:1, 2; 2Kor 8:1, 4; 9:1, 2) När han år 56 v.t. gav sig av mot Jerusalem för att överlämna gåvan färdades han tillsammans med ganska många andra män. Gruppen hade med sig pengar som anförtrotts dem från flera församlingar, och varje församling kan ha skickat med någon eller några som skulle följa med Paulus. (Apg 20:3, 4; Rom 15:25, 26) Det kan ha varit nödvändigt att de var många med tanke på att rövare utgjorde ett hot mot säkerheten. (2Kor 11:26) Eftersom det bara var godkända män som skulle överlämna gåvan tillsammans med Paulus, fanns det ingen risk att de här männen skulle bli misstänkta för att ha missbrukat pengarna. De som gav bidragen kunde vara säkra på att pengarna användes på rätt sätt. (2Kor 8:20)

Makedonien: Se Ordförklaringar och Tillägg B13.

om Jehova vill: Ett uttryck som understryker hur viktigt det är att ta Guds vilja med i beräkningen när man gör eller planerar något. Aposteln Paulus hade hela tiden den här principen i tankarna. (Apg 18:21; 1Kor 16:7; Heb 6:3) Lärjungen Jakob uppmanade sina läsare att säga: ”Om Jehova vill får vi leva och kan göra det här eller det där.” (Jak 4:15) Jakob menade inte att de kristna alltid måste säga det högt, och de skulle inte heller använda det som en vidskeplig eller tom fras. De skulle i stället försöka ta reda på vad som var Guds vilja och följa den.

om Jehova tillåter det: Det här och liknande uttryck som används i de kristna grekiska skrifterna understryker hur viktigt det är att ta Guds vilja med i beräkningen när man gör eller planerar något. (Heb 6:3; Jak 4:15; se studienot till 1Kor 4:19; läs mer om varför Guds namn används här i Tillägg C3 introduktion; 1Kor 16:7.)

jag stannar här i Efesos: De här orden utgör ett starkt bevis för att Paulus skrev det här brevet medan han var i Efesos. Ett indirekt bevis för den slutsatsen finns i 1Kor 16:19, där Paulus hälsar från Aquila och Prisca (Priscilla). Enligt Apg 18:18, 19 hade de flyttat från Korinth till Efesos.

pingsten: Se Ordförklaringar och Tillägg B15.

trons dörr: Eller ”dörren till tro”. Jehova öppnade den här bildliga dörren genom att ge folk från andra nationer, alltså icke-judar, möjligheten att få tro. I Bibeln innefattar begreppet tro att man utvecklar en tillit som leder till att man lyder och handlar. (Jak 2:17; se studienot till Joh 3:16.) Paulus använde ordet ”dörr” i bildlig bemärkelse tre gånger i sina brev. (1Kor 16:9; 2Kor 2:12; Kol 4:3)

en dörr som leder till stor verksamhet: Det här är ett av de tre tillfällen då Paulus använder ordet ”dörr” i bildlig bemärkelse. (2Kor 2:12; Kol 4:3; se studienot till Apg 14:27.) Paulus verksamhet i Efesos påverkade predikoverksamheten i hela området. Han var i Efesos i omkring tre år (ca 52–55 v.t.), och det ledde till att de goda nyheterna om Guds rike spreds i hela den romerska provinsen Asia. (Apg 19:10, 26; se Ordförklaringar under ”Asia”.) Städerna Kolossai, Laodikeia och Hierapolis låg i inlandet, och även om Paulus tydligtvis inte besökte dessa platser nåddes de av de goda nyheterna. Han kan ha skickat dit Epafras för att sätta i gång predikoverket. (Kol 4:12, 13) Det är mycket möjligt att de goda nyheterna också nådde ut till Filadelfia, Thyatira och Sardes under den här perioden av stor verksamhet.

arbetar för Jehova: Paulus syftar här på det arbete, eller den tjänst, som Gud hade gett honom och Timoteus. Som Paulus nämner i 1Kor 3:9 har de kristna privilegiet att vara ”Guds medarbetare”. (Läs mer om varför Guds namn används här i Tillägg C3 introduktion; 1Kor 16:10.)

vår broder Apollos: Det verkar som att Apollos måste ha befunnit sig i eller i närheten av Efesos, där Paulus skrev Första Korinthierna. Apollos hade predikat i Korinth tidigare (Apg 18:24–19:1a), och korinthierna satte stort värde på honom. Paulus ville att Apollos skulle besöka församlingen i Korinth. Men Apollos hade inga planer på det just då, kanske för att han var rädd att provocera fram ytterligare splittring (1Kor 1:10–12) eller för att han hade arbete kvar att göra där han befann sig. I vilket fall som helst visar Paulus korta uttalande ”vår broder Apollos” att grupperingarna i församlingen i Korinth inte hade skapat någon klyfta mellan de två missionärerna, som en del bibelkommentatorer har menat. (1Kor 3:4–9, 21–23; 4:6, 7)

tillsammans med bröderna: En del menar att ordet ”bröderna” syftar på Stefanas, Fortunatus och Akaikus, som besökte Paulus i Efesos (1Kor 16:17, 18) och som möjligen sedan tog med sig detta brev till Korinth.

var modiga: Ordagrant ”var manliga”. Det grekiska verb som används här (andrịzomai) kommer från substantivet anẹ̄r, som betyder ”man”. Även om den ordagranna betydelsen är att uppföra sig som en man, är tanken i uttrycket att vara modig, och så återges det även i många andra översättningar. Paulus skrev de här orden till alla i församlingen, så även kvinnor skulle vara modiga. Även om Paulus här uppmuntrar de kristna att visa manligt mod skriver han samtidigt att han själv och hans medarbetare behandlade andra ”varsamt, precis som en ammande mor”. (1Th 2:7) Det här är det enda stället i de kristna grekiska skrifterna som det grekiska verbet andrịzomai förekommer, men det används mer än 20 gånger i Septuaginta som en återgivning av hebreiska uttryck som betyder ”vara modig”, ”vara stark”. Det förekommer till exempel tre gånger i 5Mo 31:6, 7, 23, där Mose befaller folket och Josua att vara modiga. Det används även i Jos 1:6, 7, 9, där Jehova uppmanar Josua att vara stark.

uppmuntrar: Eller ”förmanar”. Det grekiska verbet parakalẹō betyder ordagrant ”kalla till sin sida”. Det har en bred betydelse och kan förmedla tanken på att ”uppmuntra” (Apg 11:23; 14:22; 15:32; 1Th 5:11; Heb 10:25), ”trösta” (2Kor 1:4; 2:7; 7:6; 2Th 2:17) och i några fall ”förmana”, ”uppmana” (Apg 2:40; Rom 15:30; 1Kor 1:10; Flp 4:2; 1Th 5:14; 2Ti 4:2; Tit 1:9, fotnot). Det nära sambandet mellan att förmana, trösta och uppmuntra visar att en kristen aldrig ska förmana någon på ett hårt eller ovänligt sätt.

Akaja: I de kristna grekiska skrifterna avser Akaja den romerska provins i södra Grekland som hade Korinth som huvudstad. När kejsar Augustus år 27 f.v.t. reorganiserade de båda grekiska provinserna Makedonien och Akaja, kom namnet Akaja att beteckna hela Peloponnesos och en del av det grekiska fastlandet. Provinsen Akaja sorterade under den romerska senaten och styrdes från huvudstaden Korinth av en prokonsul. (2Kor 1:1) Andra städer som låg i provinsen Akaja och som nämns i de kristna grekiska skrifterna är Aten och Kenkreai. (Apg 18:1, 18; Rom 16:1) Akaja och dess grannprovins i norr, Makedonien, nämns ofta tillsammans. (Apg 19:21; Rom 15:26; 1Th 1:7, 8; se Tillägg B13.)

har en uppmaning till: Eller ”vädjar till”, ”förmanar”. (Läs mer om det grekiska verb som används här, parakalẹō, i studienoten till Rom 12:8.)

Akaja: Se studienot till Apg 18:12.

under Kristus närvaro: Uttrycket ”närvaro” förekommer första gången i Mt 24:3, där några av Jesus lärjungar frågar honom om ”tecknet på ... [hans] närvaro”. Det syftar på Jesus Kristus närvaro som kung, som började samtidigt som de sista dagarna för den här världsordningen började, när han blev insatt som messiansk kung utan att människor kunde se det. Det grekiska ord som återgetts med ”närvaro” är parousịa. Även om många översättningar återger det med ”återkomst”, betyder det ordagrant ”det att vara bredvid”. Hans närvaro skulle sträcka sig över en period, inte bara vara en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”. (Se studienot till 1Kor 16:17.) Det Paulus säger visar alltså att Kristus smorda bröder och medarvingar, de som tillhör honom, skulle uppstå till liv i himlen någon gång efter det att Jesus hade blivit insatt som himmelsk kung i Guds rike.

är här hos mig: Eller ”är närvarande här”. Här använder Paulus det grekiska ordet parousịa när han talar om tre av sina medarbetare som var tillsammans med honom. Det här ordet förekommer i en liknande betydelse på fem andra ställen i de kristna grekiska skrifterna. (2Kor 7:6, 7; 10:10; Flp 1:26; 2:12) Detta ord används även i förbindelse med Jesus Kristus osynliga närvaro. (Mt 24:3; 1Kor 15:23) Att ordet parousịa, ”närvaro”, kan syfta på en osynlig närvaro framgår av hur den judiske historikern Josefus, som skrev på grekiska, använde det. Han nämner Guds parousịa på berget Sinai, då Guds osynliga närvaro blev tydlig genom åskdunder och blixtar. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 80 [v, 2]) Paulus använder det besläktade verbet pạreimi (”vara närvarande”) när han talar om att han var ”närvarande i anden” fastän han rent fysiskt var frånvarande. (1Kor 5:3) Många översättningar återger detta ord med ”tillkommelse” eller ”återkomst”, men tanken på en närvaro stöds av hur Paulus använder ordet i Flp 2:12, där han använder ordet ”frånvaro” som motsatsord. (Se studienot till 1Kor 15:23.)

Aquila: Den här trogne kristne mannen och hans lojala hustru, Priscilla (kallas också Prisca), omtalas som Paulus ”medarbetare”. (Rom 16:3) De omnämns allt som allt sex gånger i de kristna grekiska skrifterna (Apg 18:18, 26; 1Kor 16:19; 2Ti 4:19), och varje gång nämns de tillsammans. Namnet Priscilla är diminutivformen av namnet Prisca. Paulus använder den korta formen av namnet, och Lukas använder den långa. Det var vanligt att romerska namn hade sådana variationer. År 49 eller i början av år 50 v.t. förvisade kejsar Claudius alla judar från Rom, och då flyttade Aquila och Priscilla till Korinth. När Paulus kom dit på hösten år 50 v.t. arbetade de tillsammans som tältmakare. Aquila och Priscilla hjälpte utan tvivel Paulus att bygga upp den nya församlingen där. Aquila var från Pontos, ett område i norra Mindre Asien som låg utmed Svarta havet. (Se Tillägg B13.)

Församlingarna i provinsen Asia: Asia var en romersk provins. (Se Ordförklaringar under ”Asia”.) I Apg 19:10 står det att ”alla i provinsen Asia fick höra Herrens ord” när Paulus var i Efesos. Han skrev Första Korinthierna (ca 55 v.t.) medan han var i Efesos, och här i 1Kor 16:19 avsåg han förmodligen församlingarna i Kolossai, Laodikeia och Hierapolis. (Kol 4:12–16) Andra församlingar i Asia, däribland i Smyrna, Pergamon, Sardes, Thyatira och Filadelfia, som nämns i Uppenbarelseboken, kan också ha funnits vid den här tiden och varit bland dem som skickade dessa hälsningar. (Upp 1:4, 11)

Aquila och Prisca: Se studienot till Apg 18:2.

församlingen i deras hus: De kristna under det första århundradet träffades ofta i privata hem. (Rom 16:3, 5; Kol 4:15; Flm 2) Det grekiska ordet för ”församling” (ekklēsịa) avser en grupp människor som kommer tillsammans i ett bestämt syfte. (1Kor 12:28; 2Kor 1:1) En del bibelöversättningar återger ordet ekklēsịa med ”kyrka” i den här och andra verser. Men eftersom många i första hand förknippar ordet kyrka med en byggnad för gudstjänster och inte en grupp människor som tillber Gud tillsammans, så är ”församling” en mer passande återgivning.

med en helig kyss: I fyra av sina brev (här och i 1Kor 16:20; 2Kor 13:12; 1Th 5:26) uppmuntrar Paulus sina medkristna att hälsa varandra ”med en helig kyss”. Aposteln Petrus använde ett liknande uttryck: ”Hälsa varandra med en kärlekens kyss.” (1Pe 5:14) På Bibelns tid var kyssar ett tecken på tillgivenhet, respekt och fred. Man brukade också kyssa varandra som en hälsning eller som ett farväl. (Rut 1:14; Lu 7:45) Det var vanligt med kyssar mellan män och kvinnor som var släkt (1Mo 29:11; 31:28), mellan män som var släkt och mellan nära vänner (1Mo 27:26, 27; 45:15; 2Mo 18:7; 1Sa 20:41, 42; 2Sa 14:33; 19:39; se studienot till Apg 20:37). Bland de kristna var sådana tecken på tillgivenhet något som bottnade i den familjekänsla och de andliga band som de som sanna tillbedjare hade. Det var inte något formalistiskt eller rituellt över det hela, och det fanns inga romantiska eller sexuella undertoner. (Joh 13:34, 35)

en helig kyss: Se studienot till Rom 16:16.

vår broder Sosthenes: Namnet Sosthenes var inte särskilt vanligt. I Bibeln förekommer det bara här och i Apg 18:17. Det är därför möjligt att den synagogföreståndare som blev misshandlad av folkmassan i Korinth senare blev kristen och var samma person som den Sosthenes som nämns här och som var tillsammans med Paulus i Efesos. I 1Kor 16:21 antyder Paulus att större delen av brevet hade skrivits ner med hjälp av en sekreterare, och det kan ha varit Sosthenes.

med egen hand: Se studienot till 1Kor 1:1.

Vår Herre, kom!: I den grekiska texten använder Paulus här uttrycket Marạna tha, som är en translitterering av ett arameiskt uttryck. I likhet med andra semitiska uttryck, som ”amen” och ”halleluja”, var det tydligtvis ett uttryck som var så bekant för den kristna församlingen att Paulus kunde använda det utan att förklara det närmare. Det uttrycker en önskan som liknar de avslutande orden i Upp 22:20, där aposteln Johannes utropar: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” En del forskare menar att det arameiska uttrycket ska translittereras Marạn athạ, som skulle betyda ”Vår Herre kommer” eller ”Vår Herre har kommit”.