Andra Korinthierbrevet 1:1–24

1  Från Paulus, en apostel för Kristus Jesus genom Guds vilja, och Timoteus,+ vår broder. Till Guds församling i Korinth och till alla de heliga runt om i Akạja:+  Må Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus visa er generös omtanke och ge er frid.  Vår Herre Jesus Kristus Gud och Far+ förtjänar all lovprisning. Han är den innerliga barmhärtighetens Far+ och all trösts Gud,+  som tröstar oss i alla våra prövningar,+ så att vi kan trösta andra+ oavsett vad de drabbas av, med hjälp av den tröst vi själva får av Gud.+  Precis som vårt lidande för Kristus överflödar,+ så överflödar också den tröst vi får genom Kristus.  När vi drabbas av prövningar blir det till tröst och räddning för er. Och när vi blir tröstade blir det till tröst även för er, för det hjälper er att uthärda samma svårigheter som vi.+  Vi har orubblig tillit till er,* eftersom vi vet att precis som ni delar lidandet med oss ska ni också dela trösten.+  Bröder, vi vill att ni ska känna till de svårigheter som vi råkade ut för i provinsen Asia.+ Vi upplevde extrem press som vi inte kunde klara i egen kraft. Vi var till och med rädda att vi skulle förlora livet.+  Ja, vi kände att vi hade fått dödsdomen. Men det här lärde oss att vi inte ska lita på oss själva, utan på den Gud+ som uppväcker de döda. 10  När våra liv var i fara räddade han oss, och han kommer att göra det igen. Ja, vi litar på att han även i fortsättningen kommer att rädda oss.+ 11  Ni kan också hjälpa oss genom att be innerligt för oss.+ För om många ber kommer Gud att hjälpa oss,+ och då kommer många att tacka honom. 12  Vi är stolta över detta: Vi kan med gott samvete säga att vi i världen, och speciellt inför er, har uppfört oss med helighet och uppriktighet från Gud. Vi har inte varit ledda av mänsklig vishet+ utan av Guds generösa omtanke. 13  För det vi skriver till er är ju sådant ni kan läsa och förstå, och jag hoppas att ni i fortsättningen ska förstå detta fullt ut. 14  En del av er har ju redan förstått att ni kan vara stolta över oss, precis som vi kommer att vara stolta över er på vår Herre Jesus dag.+ 15  Eftersom jag var säker på detta tänkte jag besöka er först,+ så att ni kunde få anledning till glädje än en gång. 16  För jag hade tänkt besöka er på väg till Makedonien och sedan komma tillbaka till er när jag återvände från Makedonien, och då hade ni kunnat följa med mig en bit på vägen till Judeen.+ 17  Detta var min avsikt, och det var väl inget jag tog lätt på, eller hur? Eller planerar jag själviskt och säger först ”ja, självklart” och sedan ”nej, det går inte”? 18  Lika säkert som att man kan lita på Gud så kan man lita på oss. Vi säger inte ja och menar nej. 19  Vi, det vill säga jag, Silvạnus och Timoteus,+ har predikat om Guds son, Kristus Jesus, för er, och han var inte ja och samtidigt nej, utan han är alltid ja. 20  För oavsett hur många löften Gud har gett har de blivit ja* genom Jesus.+ Därför är det också genom honom som vi säger amen till Gud,+ och på det sättet visar vi Gud ära. 21  Den som garanterar att ni och vi tillhör Kristus är Gud, och det är han som har smort oss.+ 22  Han har också satt sitt sigill på oss+ och gett oss en garanti på det som ska komma, nämligen anden+ i våra hjärtan. 23  Jag svär vid mig själv och tar Gud till vittne: Det är för att bespara er ytterligare sorg som jag inte har kommit till Korinth än. 24  Vi är inte herrar över er tro,+ utan vi är medarbetare till er glädje, för det är er tro som gör att ni står fasta.

Fotnoter

Ordagrant ”Vårt hopp om er är orubbligt”.
Eller ”uppfyllts”.

Studienoter

Första Korinthierbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. En papyruskodex som är känd som P46 visar att avskrivare använde titlar på bibelböcker. Denna kodex innehåller nio av Paulus brev och dateras ofta till omkring 200 v.t., vilket gör den till den tidigaste tillgängliga samlingen av hans brev. I inledningen till Paulus första inspirerade brev till korinthierna i den här kodexen står titeln Pros Korịnthious A (”Till korinthierna 1”). (Se ”Paulus första brev till korinthierna” i Mediagalleriet.) Andra tidiga handskrifter, till exempel Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus från 300-talet v.t., innehåller samma titel. I de handskrifterna förekommer titeln både i början och i slutet av brevet.

Andra Korinthierbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. (Se studienot till 1Kor Titel.)

apostel: Det grekiska substantivet apọstolos är avlett av verbet apostẹllō, som betyder ”sända”, ”sända i väg (ut)”. (Mt 10:5; Lu 11:49; 14:32) Grundbetydelsen framgår tydligt av Jesus uttalande i Joh 13:16, där det återges med ”den som är utsänd”. Paulus var kallad till att vara apostel för nationerna, eller icke-judarna, och utvald direkt av den uppståndne Jesus. (Apg 9:1–22; 22:6–21; 26:12–23) Paulus bekräftade att han var en apostel genom att hänvisa till att han hade sett den uppståndne Herren Jesus Kristus (1Kor 9:1, 2) och att han hade utfört underverk (2Kor 12:12). Paulus hade också förmedlat helig ande till döpta troende, vilket var ytterligare ett bevis för att han verkligen var en apostel. (Apg 19:5, 6) Även om han ofta talar om sig själv som apostel räknar han sig aldrig som en av ”de tolv”. (1Kor 15:5, 8–10; Rom 11:13; Gal 2:6–9; 2Ti 1:1, 11)

heliga: I de kristna grekiska skrifterna omtalas Kristus andliga bröder i församlingarna gång på gång som de ”heliga”. (Apg 9:13; 26:10; Rom 12:13; 2Kor 1:1; 13:13) Det här ordet används om dem som förts in i ett nytt förhållande till Gud genom det nya förbundet, som trätt i kraft genom ”blodet av ett evigt förbund”, Jesus utgjutna blod. (Heb 10:29; 13:20) På det sättet har de blivit helgade, renade och förklarade ”heliga” av Gud. Han tillskriver dem detta heliga tillstånd redan när de börjar sin helgade kurs på jorden, inte först när de dött. Bibeln ger därför ingen grund för att individer eller organisationer kan förklara människor ”heliga”, dvs. helgonförklara dem. I en del bibelöversättningar återges det här ordet med ”helgon”. Petrus säger att de ”ska vara heliga” därför att Gud är helig. (1Pe 1:15, 16; 3Mo 20:7, 26) Ordet ”heliga” syftar på alla som blir förenade med Kristus och blir hans medarvingar. Mer än 500 år innan Kristus efterföljare omtalades med detta ord avslöjade Gud att människor som kallades ”den Allrahögstes heliga” skulle få regera tillsammans med Kristus. (Dan 7:13, 14, 18, 27)

Akaja: I de kristna grekiska skrifterna avser Akaja den romerska provins i södra Grekland som hade Korinth som huvudstad. När kejsar Augustus år 27 f.v.t. reorganiserade de båda grekiska provinserna Makedonien och Akaja, kom namnet Akaja att beteckna hela Peloponnesos och en del av det grekiska fastlandet. Provinsen Akaja sorterade under den romerska senaten och styrdes från huvudstaden Korinth av en prokonsul. (2Kor 1:1) Andra städer som låg i provinsen Akaja och som nämns i de kristna grekiska skrifterna är Aten och Kenkreai. (Apg 18:1, 18; Rom 16:1) Akaja och dess grannprovins i norr, Makedonien, nämns ofta tillsammans. (Apg 19:21; Rom 15:26; 1Th 1:7, 8; se Tillägg B13.)

Från Paulus ... och Timoteus, vår broder: Det var Paulus som skrev det här brevet till korinthierna, men han inkluderar Timoteus i den inledande hälsningen. Timoteus var tydligtvis tillsammans med Paulus i Makedonien när detta brev skrevs omkring år 55 v.t. (Apg 19:22) När Paulus kallar Timoteus ”vår broder” syftar han på ett andligt släktskap.

apostel: Se studienot till Rom 1:1.

de heliga: Se studienot till Rom 1:7.

Akaja: Se studienot till Apg 18:12.

Ta emot våra hälsningar!: Det grekiska ordet chai, som ordagrant betyder ”glädja [sig]”, används här som en inledande hälsning och förmedlar tanken ”hoppas att allt är väl”. Inledningen till detta brev om omskärelse, som sändes till församlingarna, följer en standard som var vanlig i brev på den tiden. Först nämns avsändaren, sedan adressaten och därefter en vanlig hälsning. (Se studienot till Apg 23:26.) Av alla brev i de kristna grekiska skrifterna är det bara i Jakobs brev som det grekiska ordet chaianvänds som hälsningsfras på samma sätt som i detta brev från den styrande kretsen. (Jak 1:1) Lärjungen Jakob var med och skrev detta brev, och det stöder slutsatsen att den Jakob som skrev Jakobs brev är samme man som hade en framträdande roll under det möte som omtalas i Apostlagärningarna, kapitel 15.

Gå i frid: Detta idiomatiska uttryck används ofta i både de grekiska och hebreiska skrifterna och betyder ”må det gå dig väl”. (Lu 7:50; 8:48; Jak 2:16; jämför 1Sa 1:17; 20:42; 25:35; 29:7; 2Sa 15:9; 2Ku 5:19.) Det hebreiska ord som återges med ”frid” eller ”fred” (shalọ̄m) har en bred betydelse. Det betecknar ett tillstånd utan krig eller oroligheter (Dom 4:17; 1Sa 7:14; Pre 3:8) men kan också förmedla tanken på hälsa, trygghet, välbefinnande (1Sa 25:6; 2Kr 15:5; Job 5:24; Est 10:3) och vänskap (Ps 41:9). Det grekiska ordet för fred (eirẹ̄nē) hade samma breda betydelse som det hebreiska ordet och kan förutom frånvaro av konflikt uttrycka tanken på välbefinnande, räddning och harmoni.

Må ... visa er generös omtanke och ge er frid: Paulus använder den här hälsningen i 11 av sina brev. (Rom 1:7; 1Kor 1:3; Gal 1:3; Ef 1:2; Flp 1:2; Kol 1:2; 1Th 1:1; 2Th 1:2; Tit 1:4; Flm 3) I sina brev till Timoteus använder han en liknande hälsning, men då lägger han till egenskapen ”barmhärtighet”. (1Ti 1:2; 2Ti 1:2) Forskare har påpekat att Paulus, i stället för att använda det vanliga ordet för ”hälsningar”, chairein, ofta använder ett grekiskt ord som låter ungefär likadant, chạris, något som visar att han önskar att församlingarna ska få rikligt med ”generös omtanke”, eller ”välvilja”. (Se studienot till Apg 15:23.) Ordet ”frid” för tankarna till den vanliga hebreiska hälsningen shalọ̄m. (Se studienot till Mk 5:34.) När Paulus använder uttrycken ”generös omtanke” och ”frid” betonar han tydligtvis det goda förhållande som de kristna har fått till Jehova Gud tack vare lösenoffret. Och när han beskriver varifrån den generösa omtanken och friden kommer, så omtalar han Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus som två olika personer.

uppmuntra: Eller ”förmana”. Det grekiska substantivet parạklēsis betyder ordagrant ”det att kalla till sin sida” och förmedlar ofta tanken på ”uppmuntran” (Apg 13:15; Flp 2:1) eller ”tröst” (Rom 15:4; 2Kor 1:3, 4; 2Th 2:16). Som den alternativa lydelsen visar kan det här ordet och det besläktade verbet parakalẹō, som också förekommer i den här versen, även förmedla tanken på ”förmaning”, ”uppmaning”, och i några sammanhang har det återgetts på det sättet i huvudtexten. (1Th 2:3; 1Ti 4:13; Heb 12:5) Det faktum att alla dessa tre betydelsenyanser – förmaning, tröst och uppmuntran – ryms i dessa grekiska ord visar att en kristen aldrig ska förmana någon på ett hårt eller ovänligt sätt.

den innerliga barmhärtighetens Far: Det grekiska substantiv som har återgetts med ”innerliga barmhärtighetens” (oiktirmọs) beskriver här en djup medkänsla. Gud kallas den innerliga barmhärtighetens Far eftersom medkänsla har sitt ursprung hos honom och är en viktig del av hans personlighet. Medkänsla driver honom att handla barmhärtigt mot sina trogna tjänare när de drabbas av prövningar.

all trösts Gud: Det grekiska substantivet parạklēsis, som här har återgetts med ”tröst”, betyder ordagrant ”det att kalla till sin sida”. Det förmedlar tanken på att vara vid någons sida och hjälpa och uppmuntra honom när han drabbas av prövningar eller känner sig ledsen. (Se studienot till Rom 12:8.) En tanke som en del fört fram är att det Paulus säger om tröst från Gud är en anspelning på Jes 40:1, där det står: ”’Trösta mitt folk, trösta det’, säger er Gud.” (Se också Jes 51:12.) Ett besläktat grekiskt ord (parạklētos) återges med ”hjälparen” i Joh 14:26 och syftar då på Jehovas heliga ande. Gud använder sin mäktiga verksamma kraft för att trösta och hjälpa människor i situationer som ur deras synvinkel verkar hopplösa. (Apg 9:31; Ef 3:16)

all trösts Gud: Det grekiska substantivet parạklēsis, som här har återgetts med ”tröst”, betyder ordagrant ”det att kalla till sin sida”. Det förmedlar tanken på att vara vid någons sida och hjälpa och uppmuntra honom när han drabbas av prövningar eller känner sig ledsen. (Se studienot till Rom 12:8.) En tanke som en del fört fram är att det Paulus säger om tröst från Gud är en anspelning på Jes 40:1, där det står: ”’Trösta mitt folk, trösta det’, säger er Gud.” (Se också Jes 51:12.) Ett besläktat grekiskt ord (parạklētos) återges med ”hjälparen” i Joh 14:26 och syftar då på Jehovas heliga ande. Gud använder sin mäktiga verksamma kraft för att trösta och hjälpa människor i situationer som ur deras synvinkel verkar hopplösa. (Apg 9:31; Ef 3:16)

tröstar: Eller ”uppmuntrar”. (Se studienot till 2Kor 1:3.)

prövningar: Eller ”svårigheter”, ”problem”. Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”tryck” eller ”press” och används i Bibeln i överförd bemärkelse om betryck, nöd eller lidande som beror på pressande förhållanden. Det används ofta om lidande i samband med förföljelse. (Mt 24:9; Apg 11:19; 20:23; 2Kor 1:8; Heb 10:33; Upp 1:9) Det kan till exempel syfta på att man blir fängslad eller dödad för att man är lojal mot Jehova. (Upp 2:10) Men andra omständigheter, till exempel svält (Apg 7:11), fattigdom och situationer som föräldralösa eller änkor ofta hamnar i (Jak 1:27) samt äktenskap och familjeliv (1Kor 7:28), kan också innebära olika grader av svårigheter och prövningar.

prövningar: Eller ”svårigheter”, ”problem”. Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”tryck” eller ”press” och används i Bibeln i överförd bemärkelse om betryck, nöd eller lidande som beror på pressande förhållanden. Det används ofta om lidande i samband med förföljelse. (Mt 24:9; Apg 11:19; 20:23; 2Kor 1:8; Heb 10:33; Upp 1:9) Det kan till exempel syfta på att man blir fängslad eller dödad för att man är lojal mot Jehova. (Upp 2:10) Men andra omständigheter, till exempel svält (Apg 7:11), fattigdom och situationer som föräldralösa eller änkor ofta hamnar i (Jak 1:27) samt äktenskap och familjeliv (1Kor 7:28), kan också innebära olika grader av svårigheter och prövningar.

prövningar: Eller ”svårigheter”. (Se studienot till 2Kor 1:4.)

Om jag ... har kämpat mot vilddjur i Efesos: Romarna kastade ofta brottslingar till vilddjur på arenorna. En del forskare menar att sådana straff inte gällde romerska medborgare som Paulus, men det finns historiska belägg för att några romerska medborgare faktiskt kastades till vilddjur eller tvingades slåss mot dem. Det Paulus skriver i Andra Korinthierna kan handla om bokstavliga vilddjur som han mötte på en arena. (2Kor 1:8–10) Om Paulus kastades till bokstavliga vilddjur var det troligtvis tack vare Guds ingripande som han överlevde. (Jämför Dan 6:22.) Den upplevelsen skulle i så fall kunna vara en av de gånger under sin tjänst då Paulus var ”nära döden”. (2Kor 11:23) Andra forskare tror att Paulus här avser bildliga vilddjur och att han beskriver motståndet från vilddjurslika motståndare i Efesos. (Apg 19:23–41)

Bröder: Ibland syftar uttrycket ”bröder” på både män och kvinnor.

de svårigheter som vi råkade ut för i provinsen Asia: Bibeln säger inte vilket tillfälle Paulus tänkte på här. Det kan ha varit upploppet i Efesos som beskrivs i Apg 19:23–41. Det kan också ha varit när han kämpade ”mot vilddjur i Efesos”, något som beskrivs i 1Kor 15:32. (Se studienot.) Båda de här händelserna kunde ha kostat Paulus livet. (2Kor 1:9)

bett denna innerliga bön: Eller ”framburit denna ödmjuka bön”. Det grekiska verbet dẹomai avser att be innerligt eller intensivt och med starka känslor. Det besläktade substantivet dẹēsis, som oftast återges med ”innerlig bön”, har beskrivits som en ”ödmjuk och innerlig vädjan”. I de kristna grekiska skrifterna används detta substantiv endast om böner riktade till Gud. ”Med förtvivlade rop och tårar” frambar Jesus ”innerliga böner och vädjanden till den som kunde rädda honom från döden”. (Heb 5:7) Uttrycket ”innerliga böner” står i plural, och det visar att Jesus bad till Jehova mer än en gång. I till exempel Getsemane bad Jesus flera innerliga böner. (Mt 26:36–44; Lu 22:32)

genom att be innerligt för oss: Eller ”genom att be ödmjukt för oss”. Det grekiska substantivet dẹēsis, som oftast återges med ”innerlig bön”, har beskrivits som en ”ödmjuk och innerlig vädjan”. I de kristna grekiska skrifterna används detta substantiv endast om böner riktade till Gud. Bibeln framhåller gång på gång värdet av böner för medtroende, oavsett om de frambärs av enskilda personer eller av en grupp. (Jak 5:14–20; jämför 1Mo 20:7, 17; 2Th 3:1, 2; Heb 13:18, 19.) Jehova lyssnar till och besvarar ödmjuka, innerliga böner som är i enlighet med hans vilja. (Ps 10:17; Jes 30:19; Joh 9:31; 1Jo 5:14, 15) En sådan bön kan påverka vad Gud gör och när han gör det. (Se studienot till Apg 4:31.)

om många ber: Eller ”på grund av många bedjande ansikten”. I det här sammanhanget kan den ordagranna grekiska lydelsen, ”på grund av många ansikten”, förmedla tanken på ansikten som är vända upp mot Gud i bön. Paulus säger också att många kommer att vilja tacka Gud när han besvarar de böner som frambärs för Paulus räkning. Paulus var mer intresserad av att Jehova skulle äras än att det skulle gå bra för honom själv.

mänsklig vishet: Ordagrant ”köttslig vishet”, dvs. den här världens mänskliga vishet. (Jämför 1Kor 3:19.)

sådant ni kan läsa och förstå: Det grekiska ordet anaginọ̄skō, som har återgetts med ”läsa”, kan förstås i en mer bokstavlig bemärkelse, ”känna väl”, och i så fall skulle frasen kunna återges med ”sådant som ni redan känner till och förstår”. Men när det används i samband med något skrivet betyder det ”känna igen” och återges ofta med ”läsa” eller ”högläsa”. Det används om både privat och offentlig högläsning av Skrifterna. (Mt 12:3; Lu 4:16; Apg 8:28; 13:27)

fullt ut: Ordagrant ”till slutet”. I det här sammanhanget betyder detta grekiska idiom tydligtvis ”fullständigt”, ”fullt ut”. Men en del menar att det ordagranna uttrycket syftar på tid, och innebörden blir i så fall att Paulus hoppades på att de skulle fortsätta förstå detta ”till slutet”.

jag hade tänkt besöka er på väg till Makedonien: När Paulus var i Efesos år 55 v.t. under sin tredje missionsresa planerade han att korsa Egeiska havet och ta sig till Makedonien via Korinth. Och på vägen tillbaka till Jerusalem tänkte han besöka församlingen i Korinth igen, tydligen för att ta med sig gåvan till bröderna och systrarna i Jerusalem, som han tidigare hade skrivit om. (1Kor 16:3) Detta var den resrutt Paulus hade planerat, men han hade goda skäl att ändra sina planer. (Se studienot till 2Kor 1:17.)

så att ni kunde få anledning till glädje än en gång: Paulus besökte Korinth första gången under sin andra missionsresa år 50 v.t. Han grundade församlingen där och stannade i ett år och sex månader. (Apg 18:9–11) När han var i Efesos under sin tredje missionsresa planerade han att besöka Korinth för andra gången. Men de planerna blev aldrig verklighet. (1Kor 16:5; 2Kor 1:16, 23) När Paulus talar om en ”anledning till glädje än en gång” kan han ha syftat på det här andra besöket som aldrig blev av. Eller så kan han ha syftat på att han ville besöka dem två gånger på samma resa, som han nämner i följande vers. (Se studienot till 2Kor 1:16.)

glädje: I flera grekiska handskrifter används inte ordet för ”glädje” (charạ) i den här versen, utan ordet chạris, som kan översättas med ”generös omtanke”, ”välvilja”, ”välsignelse”. Den senare delen av versen skulle därför möjligen kunna återges med ”så att ni kunde få välsignelse två gånger”. Flera svenska bibelöversättningar förmedlar den tanken.

och det var väl inget jag tog lätt på, eller hur?: I ett brev som Paulus skrev före 1 Korinthierna (se studienot till 1Kor 5:9) sa han tydligtvis till de kristna i Korinth att han hade tänkt besöka dem på väg till Makedonien. Lite senare, i sitt första inspirerade brev till korinthierna, informerade han dem om att han hade lagt om sin resrutt och skulle besöka dem först efter att han hade varit i Makedonien. (1Kor 16:5, 6) Det verkar därför som att några, kanske ”superapostlarna” i församlingen i Korinth (2Kor 11:5), anklagade honom för att inte hålla sina löften. Till sitt försvar säger Paulus att det här inte var något han ”tog lätt på”. Det grekiska ordet för ”lätt” förmedlar tanken på ombytlighet eller obeslutsamhet. Det kan användas om någon som är opålitlig och som ändrar sig utan att tänka på konsekvenserna. Men Paulus var inte ombytlig och tänkte inte själviskt när han gjorde upp sina planer. Det fanns en bra anledning till att han sköt upp besöket. I 2Kor 1:23 sa han att han ändrade sina planer för att ”bespara” dem sorg. Han ville ge dem tid att omsätta råden han hade gett dem i praktiken, så att hans besök kunde bli mer uppmuntrande när han väl kom.

jag hade tänkt besöka er på väg till Makedonien: När Paulus var i Efesos år 55 v.t. under sin tredje missionsresa planerade han att korsa Egeiska havet och ta sig till Makedonien via Korinth. Och på vägen tillbaka till Jerusalem tänkte han besöka församlingen i Korinth igen, tydligen för att ta med sig gåvan till bröderna och systrarna i Jerusalem, som han tidigare hade skrivit om. (1Kor 16:3) Detta var den resrutt Paulus hade planerat, men han hade goda skäl att ändra sina planer. (Se studienot till 2Kor 1:17.)

I mitt brev skrev jag: Paulus hänvisar till ett tidigare brev som han skrivit till korinthierna, ett som vi inte har tillgång till i dag. Gud valde tydligtvis att inte bevara detta tidigare brev, möjligen därför att innehållet bara var relevant för dem som det riktades till. (Se studienot till 1Kor 1:2.)

och det var väl inget jag tog lätt på, eller hur?: I ett brev som Paulus skrev före 1 Korinthierna (se studienot till 1Kor 5:9) sa han tydligtvis till de kristna i Korinth att han hade tänkt besöka dem på väg till Makedonien. Lite senare, i sitt första inspirerade brev till korinthierna, informerade han dem om att han hade lagt om sin resrutt och skulle besöka dem först efter att han hade varit i Makedonien. (1Kor 16:5, 6) Det verkar därför som att några, kanske ”superapostlarna” i församlingen i Korinth (2Kor 11:5), anklagade honom för att inte hålla sina löften. Till sitt försvar säger Paulus att det här inte var något han ”tog lätt på”. Det grekiska ordet för ”lätt” förmedlar tanken på ombytlighet eller obeslutsamhet. Det kan användas om någon som är opålitlig och som ändrar sig utan att tänka på konsekvenserna. Men Paulus var inte ombytlig och tänkte inte själviskt när han gjorde upp sina planer. Det fanns en bra anledning till att han sköt upp besöket. I 2Kor 1:23 sa han att han ändrade sina planer för att ”bespara” dem sorg. Han ville ge dem tid att omsätta råden han hade gett dem i praktiken, så att hans besök kunde bli mer uppmuntrande när han väl kom.

och det var väl inget jag tog lätt på, eller hur?: I ett brev som Paulus skrev före 1 Korinthierna (se studienot till 1Kor 5:9) sa han tydligtvis till de kristna i Korinth att han hade tänkt besöka dem på väg till Makedonien. Lite senare, i sitt första inspirerade brev till korinthierna, informerade han dem om att han hade lagt om sin resrutt och skulle besöka dem först efter att han hade varit i Makedonien. (1Kor 16:5, 6) Det verkar därför som att några, kanske ”superapostlarna” i församlingen i Korinth (2Kor 11:5), anklagade honom för att inte hålla sina löften. Till sitt försvar säger Paulus att det här inte var något han ”tog lätt på”. Det grekiska ordet för ”lätt” förmedlar tanken på ombytlighet eller obeslutsamhet. Det kan användas om någon som är opålitlig och som ändrar sig utan att tänka på konsekvenserna. Men Paulus var inte ombytlig och tänkte inte själviskt när han gjorde upp sina planer. Det fanns en bra anledning till att han sköt upp besöket. I 2Kor 1:23 sa han att han ändrade sina planer för att ”bespara” dem sorg. Han ville ge dem tid att omsätta råden han hade gett dem i praktiken, så att hans besök kunde bli mer uppmuntrande när han väl kom.

ja och menar nej: Eller ”ja och nej i samma andetag”. Ordagrant ”ja och nej”. (Se studienot till 2Kor 1:17.)

Silvanus: Paulus nämner den här medarbetaren även i 1Th 1:1 och 2Th 1:1, och Petrus nämner honom i 1Pe 5:12. I Apostlagärningarna kallas han Silas. Av den skildringen förstår man att han var en framträdande medlem av den kristna församlingen i Jerusalem under det första århundradet. Han var en profet och en av Paulus reskamrater under hans andra missionsresa. Silvanus var tydligtvis romersk medborgare, vilket kan förklara varför hans romerska namn används här. (Apg 15:22, 27, 40; 16:19, 37; 17:14; 18:5)

säga ”amen” när du har tackat: Det grekiska ordet amẹ̄n är en translitterering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det bli så” eller ”sannerligen”. Flera bibelverser visar att de som lyssnade på en offentlig bön sa amen i slutet. (1Kr 16:36; Neh 5:13; 8:6) Paulus uttalande här visar att kristna som var församlade tydligtvis följde det här mönstret och sa amen i slutet av böner. Men Paulus säger inte uttryckligen om de sa amen högt eller tyst för sig själva. (Se Ordförklaringar under ”Amen” och studienot till Rom 1:25.)

har de blivit ja genom Jesus: Dvs. Guds löften har bekräftats, infriats och uppfyllts genom Jesus. Det är med hjälp av honom – allt han lärde och gjorde – som löftena i de hebreiska skrifterna har uppfyllts. Jesus fullständiga lojalitet som människa skingrade alla eventuella tvivel när det gällde Jehovas löften.

genom honom som vi säger amen till Gud: Det ord som har återgetts med ”amen” är en translitterering av ett hebreiskt ord som betyder ”må det bli så” eller ”sannerligen”. I Upp 3:14 omtalar Jesus sig själv som ”Amen”, och han kallas så eftersom han uppfyllde det som var förutsagt om honom när han var på jorden. Och tack vare att han var trogen hela sitt liv och dog en offerdöd är han en garanti för att alla Guds löften kommer att bli verklighet. Detta ger ökad tyngd åt det ”amen” som brukar avsluta böner som riktas till Gud genom Kristus. (Se studienot till 1Kor 14:16.)

sitt sigill: På Bibelns tid använde man ett sigill som en underskrift eller en stämpel för att visa vem som ägde något, för att bestyrka att något var äkta eller för att bekräfta en överenskommelse. På ett bildligt sätt har Gud satt ett sigill på de smorda med sin heliga ande för att visa att de är hans egendom och har utsikten att få evigt liv i himlen. (Ef 1:13, 14)

en garanti på det som ska komma: Eller ”ett förskott (en handpenning) på det som ska komma”. Det grekiska ordet arrabọ̄n förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna, och varje gång handlar det om att Gud smörjer kristna med anden, dvs. Guds heliga ande, eller verksamma kraft. (2Kor 5:5; Ef 1:13, 14) Den heliga anden verkar på ett speciellt sätt på de smorda och är som ett förskott på det de ska få i framtiden. Kristna som har blivit smorda med helig ande är övertygade om att de har hoppet om att komma till himlen eftersom de har fått denna garanti. I den fulla betalningen ingår bland annat att de får en oförgänglig kropp i himlen (2Kor 5:1–5) och att de får odödlighet (1Kor 15:48–54).

mig själv: Eller ”min själ”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

Vi är inte herrar över er tro: Paulus var övertygad om att hans trogna bröder och systrar ville göra det som var rätt. Det var deras tro som gjorde att de stod fasta, inte Paulus eller någon annan människa. Det grekiska verb som har återgetts med ”är ... herrar över” (kyrieuō) kan ha betydelsenyansen att härska över andra eller vara förtryckande. Petrus använde faktiskt ett liknande ord när han uppmanade de äldste att ”inte härska över dem som är Guds egendom”. (1Pe 5:2, 3) Paulus förstod att den myndighet han hade fått som apostel inte gav honom rätt att förtrycka andra. Han säger i stället att vi är medarbetare till er glädje, vilket visar att han inte såg sig själv eller dem han samarbetade med som överordnade, utan som tjänare som gjorde allt de kunde för att hjälpa korinthierna att tjäna Jehova med glädje.

Media

Introduktionsvideo till 2 Korinthierna
Introduktionsvideo till 2 Korinthierna
Paulus andra brev till korinthierna
Paulus andra brev till korinthierna

Bilden visar en sida från en papyruskodex som är känd som P46 och som antas vara från omkring år 200 v.t. Det som finns kvar av kodexen är sammanlagt 86 blad som innehåller nio av Paulus inspirerade brev i följande ordning: Romarna, Hebréerna, 1 Korinthierna, 2 Korinthierna, Efesierna, Galaterna, Filipperna, Kolosserna och 1 Thessalonikerna. På bilden markeras titeln, som lyder ”Till korinthierna 2”. Den här papyrussamlingen ger bevis för att avskrivare tidigt använde titlar för att identifiera bibelböcker. (Se ”Paulus första brev till korinthierna” i Mediagalleriet.)