Matteusevangeliet 24:1–51

24  När Jesus var på väg bort från templet kom hans lärjungar fram och pekade på tempelbyggnaderna.  Då sa han till dem: ”Ni ser allt detta. Men tro mig, här ska man inte lämna sten på sten, utan allt ska rivas ner.”+  Medan han satt på Olivberget+ och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Berätta för oss: När ska allt det här hända? Och vad ska vara tecknet på din närvaro+ och på avslutningen på världsordningen?”+  Jesus svarade: ”Akta er så att ni inte blir vilseledda.+  Många ska nämligen komma i mitt namn och säga: ’Jag är Messias’, och de ska vilseleda många.+  Ni ska få höra krigslarm och rapporter om krig. Akta er så att ni inte blir uppskrämda. Det här måste nämligen hända, men det är ändå inte slutet.+  För nation ska vända sig mot nation och rike mot rike,+ och det ska vara svält+ och jordbävningar på den ena platsen efter den andra.+  Allt detta är början på en tid med mycket lidande.  Då ska man förfölja er*+ och döda er,+ och ni ska bli hatade av alla nationer på grund av mitt namn.+ 10  Och många ska överge tron, och de ska förråda och hata varandra. 11  Många falska profeter ska komma och vilseleda många människor,+ 12  och på grund av att ondskan breder ut sig ska kärleken hos de flesta svalna.+ 13  Men den som håller ut till slutet ska bli räddad.+ 14  Och de goda nyheterna om riket ska förkunnas på hela jorden så att alla nationerna får höra dem.+ Sedan ska slutet komma. 15  Därför, när ni ser att avskyvärdheten som orsakar förödelse, den som omtalas av profeten Daniel, står på helig plats+ (läsaren behöver ha insikt för att förstå det här), 16  då ska de som är i Judeen fly till bergen.+ 17  Den som är uppe på taket ska inte gå ner för att hämta det som finns i huset, 18  och den som är ute på fältet ska inte gå hem och hämta sin mantel.+ 19  Stackars alla kvinnor som väntar barn eller ammar då!+ 20  Be ständigt att ni inte ska behöva fly på vintern eller på sabbaten. 21  För då ska det vara en stor prövning,+ så stor att något liknande aldrig har förekommit* och aldrig kommer att inträffa igen.+ 22  Om inte den tiden förkortades skulle faktiskt ingen bli räddad, men för de utvaldas skull kommer den att förkortas.+ 23  Om någon då säger till er: ’Här är Messias’,*+ eller: ’Där!’ så tro inte på det.+ 24  För det ska framträda falska messiasgestalter och falska profeter+ som kommer att göra stora tecken och under för att försöka vilseleda+ även de utvalda. 25  Men kom ihåg att jag har varnat er. 26  Om någon säger: ’Han är i vildmarken’, så gå inte dit, eller: ’Han är i de inre rummen’, så tro inte på det.+ 27  För precis som en blixt som kommer från öster och lyser ända bort till väster, så kommer Människosonens närvaro att vara.+ 28  Där kadavret finns, där samlas örnarna.+ 29  Omedelbart efter prövningarna i de dagarna* ska solen förmörkas,+ och månen ska inte lysa mer. Stjärnorna ska falla från himlen, och himlens krafter ska skakas.+ 30  Då ska Människosonens tecken visa sig i himlen, och jordens alla folk* ska slå sig själva av sorg,+ och de ska se Människosonen+ komma på himlens moln med makt och strålande prakt.*+ 31  Och han ska sända ut sina änglar med starkt trumpetljud, och de ska samla ihop hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra.+ 32  Lär er något av liknelsen om fikonträdet. Så fort grenarna blir mjuka och löven spricker ut vet ni att sommaren är nära.+ 33  På samma sätt vet ni, när ni ser allt det här, att han är nära och står vid dörren.+ 34  Jag försäkrar er att den här generationen absolut inte ska försvinna förrän allt detta händer. 35  Himmel och jord ska försvinna, men mina ord ska absolut inte försvinna.+ 36  Ingen känner till den dagen och tidpunkten,*+ inte ens änglarna i himlen eller Sonen, utan bara Fadern.+ 37  För precis som Noas dagar var,+ så kommer Människosonens närvaro att vara.+ 38  Människorna före översvämningen åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken.+ 39  De brydde sig inte om vad som hände förrän översvämningen kom och svepte bort dem allihop.+ Så kommer Människosonens närvaro att vara. 40  Då ska två män vara ute på åkern, och den ene ska tas med och den andre lämnas kvar. 41  Två kvinnor ska mala på handkvarnen, och den ena ska tas med och den andra lämnas kvar.+ 42  Var alltså hela tiden vaksamma, eftersom ni inte vet vilken dag er herre kommer.+ 43  Men en sak ska ni veta: Om husägaren hade känt till vid vilket vaktpass* tjuven skulle komma+ hade han hållit sig vaken och inte låtit honom bryta sig in i hans hus.+ 44  Så se till att ni också är beredda,+ för Människosonen kommer när ni inte alls väntar er det. 45  Vem är egentligen den trogne och förståndige tjänaren, som hans herre har satt över sitt tjänstefolk för att ge dem mat i rätt tid?+ 46  Lycklig är den tjänaren om hans herre ser honom göra det när han kommer!+ 47  Jag säger er att han ska ge honom ansvaret för allt han äger. 48  Men om tjänaren skulle vara ond och tänka: ’Min herre dröjer’+ 49  och börja misshandla de andra tjänarna och äta och dricka med de berusade, 50  då ska tjänarens herre komma på en dag då han inte är beredd och vid en tidpunkt som han inte väntar sig.+ 51  Och han ska straffa honom mycket hårt och ge honom en plats bland hycklarna. Där ska han gråta och gnissla tänder.+

Fotnoter

Eller ”utlämna er åt prövningar”.
Eller ”inte har förekommit sedan världens början”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”efter denna stora prövning”.
Ordagrant ”stammar”.
Eller möjligen ”med stor makt och prakt”.
Ordagrant ”timmen”.
Eller ”vilken tid på natten”.

Studienoter

säger er: Eller ”försäkrar er”, ”säger er i sanning”. ”I sanning” är en återgivning av det grekiska ordet amẹ̄n, en translitterering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det bli så” eller ”sannerligen”. Jesus använde ofta detta uttryck för att introducera ett uttalande, ett löfte eller en profetia, och på så sätt betonade han att det han sa var fullständigt sant. Jesus bruk av ”i sanning”, eller amen, sägs vara unikt i den religiösa litteraturen. I Johannesevangeliet upprepas alltid det grekiska ordet (amẹ̄n amẹ̄n). (Se studienot till Joh 1:51.)

tro mig: Se studienot till Mt 5:18.

här ska man inte lämna sten på sten: Jesus profetia fick en anmärkningsvärd uppfyllelse år 70 v.t. när romarna ödelade Jerusalem och templet. Bortsett från några delar av muren jämnades staden med marken.

slutet: Eller ”det definitiva slutet”. Det grekiska ord som används här (tẹlos) skiljer sig från det grekiska ord som återges med ”avslutning” (syntẹleia) i Mt 24:3. (Se studienot till Mt 24:3 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

slutet: Eller ”det fullbordade (definitiva) slutet”. (Se studienoter till Mt 24:3, 6.)

Olivberget: Låg öster om Jerusalem, på andra sidan Kidrondalen. Härifrån hade Jesus och apostlarna ”Petrus, Jakob, Johannes och Andreas” (Mk 13:3, 4) utsikt över staden och templet.

närvaro: Det grekiska ordet parousịa (som i många översättningar återges med ”återkomst”) betyder ordagrant ”det att vara bredvid”. Det syftar på en närvaro som sträcker sig över en period, inte bara på en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”.

avslutningen: En återgivning av det grekiska ordet syntẹleia, som betyder ”slutskede”, ”gemensamt (kombinerat) slut”. (Mt 13:39, 40, 49; 28:20; Heb 9:26) Det här avser en tidsperiod då en serie händelser leder fram till det definitiva ”slutet” som nämns i Mt 24:6, 14, där ett annat grekiskt ord används, nämligen tẹlos. (Se studienoter till Mt 24:6, 14 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

världsordningen: Eller ”tidsåldern”, ”eran”. Det grekiska ordet aiọ̄n avser här förhållanden eller särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. (Se Ordförklaringar.)

Messias: Grekiska: ho Christọs. Titeln ”Messias” (från det hebreiska ordet mashịach) motsvarar titeln ”Kristus”, och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. Av den judiske historikern Josefus skrifter framgår det att sådana som påstod sig vara profeter eller befriare framträdde under det första århundradet och lovade befrielse från romarnas förtryck. Deras anhängare kan ha sett dem som politiska messiasgestalter.

avslutningen: En återgivning av det grekiska ordet syntẹleia, som betyder ”slutskede”, ”gemensamt (kombinerat) slut”. (Mt 13:39, 40, 49; 28:20; Heb 9:26) Det här avser en tidsperiod då en serie händelser leder fram till det definitiva ”slutet” som nämns i Mt 24:6, 14, där ett annat grekiskt ord används, nämligen tẹlos. (Se studienoter till Mt 24:6, 14 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

slutet: Eller ”det definitiva slutet”. Det grekiska ord som används här (tẹlos) skiljer sig från det grekiska ord som återges med ”avslutning” (syntẹleia) i Mt 24:3. (Se studienot till Mt 24:3 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

på hela jorden ... alla nationerna: Båda uttrycken betonar predikoarbetets omfattning. I en vidare bemärkelse betecknar det grekiska ordet som har översatts med ”jorden” (oikoumẹnē) den värld där vi människor bor, och det har även översatts med ”världen” och ”den bebodda jorden”. (Lu 4:5; Apg 17:31; Rom 10:18; Upp 12:9; 16:14) Under det första århundradet användes ordet även om det vidsträckta romarriket, där judarna var kringspridda. (Lu 2:1; Apg 24:5) Det grekiska ordet för ”nation” (ẹthnos) syftar generellt på en grupp människor som är mer eller mindre besläktade med varandra och som har ett gemensamt språk. En sådan grupp bor också vanligtvis i ett geografiskt avgränsat område.

nation: Det grekiska ordet ẹthnos har en bred innebörd och kan syfta på människor som bor inom ett visst politiskt eller geografiskt område, t.ex. ett land, men det kan också syfta på en etnisk grupp. (Se studienot till Mt 24:14.)

vända sig: Eller ”resa sig”, ”uppväckas”. Det grekiska ordet förmedlar här tanken på att ”gå emot i fientlighet” och kan också återges med ”rusta sig till strid”, ”gå ut i krig”.

mycket lidande: Det grekiska ordet betyder ordagrant ”förlossningsvärkar” och syftar på den intensiva smärtan vid en förlossning. Här syftar ordet på lidande, smärta och vånda i allmänhet, men det skulle också kunna betyda att problemen och lidandet, i likhet med förlossningsvärkar, kommer att tillta i omfattning, intensitet och varaktighet under tiden före den stora prövningen som nämns i Mt 24:21.

namn: Guds egennamn, skrivet med de fyra hebreiska bokstäverna יהוה (JHWH), återges vanligtvis med ”Jehova” på svenska. I Nya världens översättning förekommer namnet 6 979 gånger i de hebreiska skrifterna och 237 gånger i de kristna grekiska skrifterna. (För information om användningen av Guds namn i de kristna grekiska skrifterna, se Tillägg A5 och Tillägg C.) I Bibeln står begreppet ”namn” också för personen själv, hans rykte och allt som han uppenbarar om sig själv. (Jämför 2Mo 34:5, 6; Upp 3:4, fotnot.)

för mitt namns skull: I Bibeln står begreppet ”namn” ibland för personen som bär namnet, hans rykte och allt han står för. (Se studienot till Mt 6:9.) När det gäller Jesus namn innefattar det även den myndighet och ställning som hans Far har gett honom. (Mt 28:18; Flp 2:9, 10; Heb 1:3, 4) Här förklarar Jesus varför människor i världen skulle göra saker mot hans efterföljare: därför att de inte känner den som har sänt honom. Om de kände Gud skulle de förstå och erkänna vad Jesus namn står för. (Apg 4:12) Det innefattar hans ställning som Guds utvalde regent, kungarnas Kung, som alla måste underordna sig för att få liv. (Joh 17:3; Upp 19:11–16; jämför Ps 2:7–12.)

på grund av mitt namn: I Bibeln står begreppet ”namn” ibland för personen som bär namnet, hans rykte och allt han står för. (Se studienot till Mt 6:9.) När det gäller Jesus namn innefattar det även den myndighet och ställning som hans Far har gett honom. (Mt 28:18; Flp 2:9, 10; Heb 1:3, 4) Här förklarar Jesus att människor skulle hata hans efterföljare på grund av det som hans namn står för, dvs. hans ställning som Guds utvalde regent, kungarnas Kung, den som alla måste underordna sig för att få liv. (Se studienot till Joh 15:21.)

de inte ville tro på honom: Eller ”de snavade på grund av honom”. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet skandalịzō på att snubbla i bildligt avseende, i betydelsen ”ta anstöt”. I andra sammanhang innefattar det grekiska ordet tanken på att synda eller få någon annan att synda. (Se studienot till Mt 5:29.)

ett hinder för tron: Ordagrant ”stenar att snava på”. Man antar att det grekiska ordet skạndalon till en början avsåg en fälla. En del menar att det syftar på den del av fällan där betet satt. Ordet fick en utvidgad betydelse och kom att avse vilket som helst hinder som skulle kunna få någon att snubbla och falla. I bildlig bemärkelse avsåg det en handling eller situation som leder till att någon följer en orätt kurs, snubblar och faller moraliskt sett eller begår en synd. Det besläktade verbet skandalịzō, som i Mt 18:8, 9 återges med ”bli ett hinder för”, kan också återges med ”få ... att snava (synda)”.

överge tron: Eller ”förmås att snava (synda)”. I de kristna grekiska skrifterna syftar det grekiska ordet skandalịzō på att snubbla i bildligt avseende, kanske genom att synda eller få någon annan att synda. Med tanke på hur ordet används i Bibeln kan synden handla om att man bryter mot en av Guds morallagar, tappar tron eller godtar en falsk lära. Det grekiska ordet kan också användas i betydelsen ”ta anstöt”. (Se studienoter till Mt 13:57; 18:7.)

ondskan: Ordagrant ”laglösheten”. Det grekiska ordet rymmer tanken på överträdelse av och förakt för lagar och att människor beter sig som om det inte fanns några lagar. När det används i Bibeln syftar det ofta på förakt för Guds lagar. (Mt 7:23; 2Kor 6:14; 2Th 2:3–7; 1Jo 3:4)

de flesta: Syftar inte bara på ”många” i en mer generell betydelse, som det återges i vissa översättningar, utan på majoriteten av dem som blivit påverkade av de falska profeter och den ondska som nämns i Mt 24:11, 12.

slutet: Eller ”det definitiva slutet”. Det grekiska ord som används här (tẹlos) skiljer sig från det grekiska ord som återges med ”avslutning” (syntẹleia) i Mt 24:3. (Se studienot till Mt 24:3 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

slutet: Eller ”det fullbordade (definitiva) slutet”. (Se studienoter till Mt 24:3, 6.)

håller ut: Eller ”har hållit ut”. Det grekiska verb som har återgetts med ”hålla ut” (hypomẹnō) betyder ordagrant ”förbli under”. Det används ofta i bemärkelsen ”stanna i stället för att fly”, ”stå fast”, ”hålla stånd”, ”vara ståndaktig”. (Mt 10:22; Rom 12:12; Jak 5:11) I det här sammanhanget syftar det på att fortsätta leva som en efterföljare till Kristus trots motstånd och prövningar. (Mt 24:9–12)

slutet: Se studienoter till Mt 24:6, 14.

himmelriket: Eller ”himlarnas rike”. Första förekomsten av det grekiska ordet basileia, som översätts med ”rike” eller ”kungarike”. Ordet kan syfta på ett styre där en kung har den högsta makten, men även på det område och de människor som en kung härskar över. Detta ord förekommer 162 gånger i de kristna grekiska skrifterna. I Matteus skildring används ordet 55 gånger och syftar oftast på Guds himmelska styre. Matteus använder detta ord så ofta att hans evangelium skulle kunna kallas ”evangeliet om riket”. (Se Ordförklaringar under ”Guds rike”.) Uttrycket ”himmelriket” förekommer ca 30 gånger och bara i Matteus evangelium. Markus och Lukas använder det synonyma uttrycket ”Guds rike” i sina evangelier. Detta visar att Guds rike har sitt säte i den andliga himlen och styr därifrån. (Dan 2:44; Mt 21:43; Mk 1:15; Lu 4:43; 2Ti 4:18)

de goda nyheterna: Första förekomsten av det grekiska ordet euaggẹlion, som återges med ”evangelium” i en del svenska biblar. Det besläktade grekiska uttrycket euaggelistẹ̄s återges med ”evangelieförkunnare” och betyder ”en förkunnare av goda nyheter”. (Apg 21:8; Ef 4:11, fotnot; 2Ti 4:5)

Guds rike: Genom hela de kristna grekiska skrifterna är de goda nyheterna nära förknippade med Guds rike, som var temat för Jesus predikoarbete. I den grekiska grundtexten förekommer uttrycket ”Guds rike” 32 gånger i Lukasevangeliet, 14 gånger i Markusevangeliet och 4 gånger i Matteusevangeliet. Men Matteus använde det synonyma uttrycket ”himmelriket” ungefär 30 gånger. (Se studienoter till Mt 3:2; 24:14; Mk 1:15.)

predika: Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”förkunna som offentlig budbärare”. Det betonar sättet att förkunna: vanligen ett öppet, offentligt tillkännagivande, inte en predikan till en grupp.

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

avslutningen: En återgivning av det grekiska ordet syntẹleia, som betyder ”slutskede”, ”gemensamt (kombinerat) slut”. (Mt 13:39, 40, 49; 28:20; Heb 9:26) Det här avser en tidsperiod då en serie händelser leder fram till det definitiva ”slutet” som nämns i Mt 24:6, 14, där ett annat grekiskt ord används, nämligen tẹlos. (Se studienoter till Mt 24:6, 14 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

slutet: Eller ”det definitiva slutet”. Det grekiska ord som används här (tẹlos) skiljer sig från det grekiska ord som återges med ”avslutning” (syntẹleia) i Mt 24:3. (Se studienot till Mt 24:3 och Ordförklaringar under ”Avslutningen på världsordningen”.)

de goda nyheterna: Det grekiska ordet euaggẹlion är bildat av orden eu, som betyder ”god”, ”bra”, och ạggelos, som betyder ”en som kommer med nyheter”, ”en som förkunnar (kungör)”. (Se Ordförklaringar under ”Goda nyheter”.) Det återges med ”evangelium” i vissa svenska biblar. Det besläktade uttrycket som återges med ”evangelieförkunnare” (grekiska: euaggelistẹ̄s) betyder ”en förkunnare av goda nyheter”. (Apg 21:8; Ef 4:11, fotnot; 2Ti 4:5, fotnot)

riket: Dvs. Guds rike. Genom hela de kristna grekiska skrifterna är ”de goda nyheterna” (se föregående studienot till de goda nyheterna i den här versen) nära förknippade med Guds rike, som var temat för Jesus predikoarbete. (Se studienoter till Mt 3:2; 4:23; Lu 4:43.)

förkunnas: Eller ”offentligt kungöras”. (Se studienot till Mt 3:1.)

på hela jorden ... alla nationerna: Båda uttrycken betonar predikoarbetets omfattning. I en vidare bemärkelse betecknar det grekiska ordet som har översatts med ”jorden” (oikoumẹnē) den värld där vi människor bor, och det har även översatts med ”världen” och ”den bebodda jorden”. (Lu 4:5; Apg 17:31; Rom 10:18; Upp 12:9; 16:14) Under det första århundradet användes ordet även om det vidsträckta romarriket, där judarna var kringspridda. (Lu 2:1; Apg 24:5) Det grekiska ordet för ”nation” (ẹthnos) syftar generellt på en grupp människor som är mer eller mindre besläktade med varandra och som har ett gemensamt språk. En sådan grupp bor också vanligtvis i ett geografiskt avgränsat område.

så att alla nationerna får höra dem: Eller ”så att det blir ett vittnesbörd för alla nationerna”. Detta är en försäkran om att alla nationer skulle få höra de goda nyheterna. Det grekiska ordet martỵrion (vittnesbörd; vittnesmål) och andra besläktade grekiska ord syftar ofta på att man berättar fakta eller händelser som har samband med ett visst ämne. (Se studienot till Apg 1:8.) Vid det här tillfället säger Jesus att det över hela världen skulle förkunnas om vad Guds rike skulle åstadkomma och om händelser som har samband med det riket. Jesus visar att det globala predikoarbetet om riket i sig självt skulle vara ett viktigt drag i ”tecknet på ... [hans] närvaro”. (Mt 24:3) Men att detta vittnesbörd skulle avges i alla nationer innebär inte att alla nationer skulle omvändas till sann kristendom, bara att de skulle få höra de goda nyheterna.

slutet: Eller ”det fullbordade (definitiva) slutet”. (Se studienoter till Mt 24:3, 6.)

invigningshögtiden: Det hebreiska namnet på denna högtid är chanukka (hebreiska: chanukkạh), som betyder ”invigning”. Högtiden pågick i åtta dagar och började den 25:e dagen i månaden kislev, vid tiden för vintersolståndet. (Se studienot till vinter i den här versen och Tillägg B15.) Den firades till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel 165 f.v.t. Den syriske kungen Antiochos IV Epifanes hade visat sitt förakt för judarnas Gud, Jehova, genom att vanhelga hans tempel. Han hade till exempel byggt ett altare på det stora altaret, som det dagliga brännoffret tidigare hade framburits på. För att vanhelga Jehovas tempel fullständigt offrade Antiochos den 25 kislev 168 f.v.t. svinkött på altaret och stänkte spadet från det kokta köttet i hela templet. Han brände upp tempelportarna, rev prästernas kamrar och förde bort det gyllene altaret, skådebrödsbordet och det gyllene lampstället. Han vigde sedan Jehovas tempel åt en hednisk gud, den olympiske Zeus. Två år senare återerövrade Judas Mackabaios (Mackabeus) staden och templet. Efter att man hade renat templet återinvigdes det den 25 kislev 165 f.v.t., precis tre år efter att Antiochos hade offrat på altaret åt Zeus. Man började återigen offra det dagliga brännoffret åt Jehova. Det finns ingenting i Bibeln som direkt säger att Jehova gav Judas Mackabaios segern och fick honom att återställa templet. Men Jehova hade många gånger använt män från andra nationer, t.ex. den persiske kungen Kyros, för att genomföra sina avsikter för sann tillbedjan. (Jes 45:1) Det är därför logiskt att anta att Jehova kunde använda någon från sitt eget överlämnade folk för att genomföra sin vilja. Bibeln visar att det var nödvändigt att templet fanns till och användes för att profetiorna om Messias, hans tjänst och hans offer skulle kunna uppfyllas. Dessutom skulle leviterna frambära offer ända tills Messias frambar sitt överlägsna offer till förmån för mänskligheten. (Dan 9:27; Joh 2:17; Heb 9:11–14) Kristus efterföljare var inte tvungna att fira invigningshögtiden. (Kol 2:16, 17) Men det står inte heller något om att Jesus eller hans lärjungar fördömde att man firade den här högtiden.

den heliga staden: Avser staden Jerusalem, som ofta kallas helig på grund av att Jehovas tempel låg där. (Neh 11:1; Jes 52:1)

avskyvärdheten som orsakar förödelse: Daniels profetia visar att ”avskyvärdheten” skulle höra ihop med förödelse, eller ödeläggelse. (Dan 9:27; 11:31; 12:11) Jesus visar här att ”avskyvärdheten som orsakar förödelse” ännu inte hade kommit, utan var något som hörde framtiden till. Och 33 år efter Jesus död fick de kristna bevittna den första uppfyllelsen av den här profetian när de såg en avskyvärdhet stå på helig plats. Parallellskildringen i Lu 21:20 lyder: ”När ni ser att Jerusalem är belägrat av arméer, då vet ni att staden snart kommer att förstöras.” År 66 v.t. belägrade hedniska romerska arméer Jerusalem, ”den heliga staden”, en plats som judarna betraktade som helig och som var centrum för det judiska upproret mot Rom. (Mt 4:5; 27:53) Kristna med ”insikt” förstod att den romerska armén med sina avgudiska fälttecken utgjorde ”avskyvärdheten” och att detta var signalen för dem att ”fly till bergen”. (Mt 24:15, 16; Lu 19:43, 44; 21:20–22) Efter att de kristna hade flytt ödelade romarna både staden och nationen. Jerusalem förstördes år 70 v.t., och det sista judiska fästet, Masada, intogs av romarna år 73. (Jämför Dan 9:25–27.) Den detaljerade första uppfyllelsen av profetian ger oss en säker grund för att tro på att den större uppfyllelsen också kommer att äga rum. Den kulminerar när Jesus kommer ”på himlens moln med makt och strålande prakt”. (Mt 24:30) Många bortser från att Jesus sa att Daniels profetia skulle uppfyllas efter Jesus tid, och i linje med judisk tradition förknippar de Daniels profetia med en händelse år 168 f.v.t., då den syriske kungen Antiochos IV (Epifanes) vanhelgade Jehovas tempel i Jerusalem. I ett försök att utplåna tillbedjan av Jehova byggde Antiochos ett altare ovanpå det stora altaret och offrade svin till den olympiske guden Zeus. (Se studienot till Joh 10:22.) I den apokryfiska Första Mackabéerboken (1:54) används ett uttryck som liknar det som används i Daniels bok (ett uttryck som förbinder avskyvärdheten med ödeläggelse), och där tillämpas det på händelsen år 168 f.v.t. Men judisk tradition och skildringen i Första Mackabéerboken är bara människors tolkning, inte inspirerade uppenbarelser. Det Antiochos gjorde när han vanhelgade templet väckte förvisso känslor av avsky, men det ledde inte till ödeläggelse för Jerusalem, templet eller den judiska nationen.

helig plats: I den första uppfyllelsen av den här profetian syftar detta på Jerusalem och templet. (Se studienot till Mt 4:5.)

(läsaren behöver ha insikt för att förstå det här): Man måste alltid ha gott omdöme när man studerar Guds ord, men det finns tydligen ett behov av att vara särskilt vaken när det gäller tillämpningen av den här delen av Daniels profetia. Jesus ville göra åhörarna uppmärksamma på att detta ännu inte hade uppfyllts, utan var något som hörde framtiden till. (Se studienot till avskyvärdheten som orsakar förödelse i den här versen.)

Judeen: Dvs. den romerska provinsen Judeen.

till bergen: Enligt historikern Eusebios, som levde på 300-talet, flydde kristna i Judeen och Jerusalem över Jordan till Pella, en stad i bergstrakten i Dekapolis.

på taket: Hustaken var platta och kunde användas till många olika saker. Där kunde man bland annat förvara saker (Jos 2:6), vila (2Sa 11:2), sova (1Sa 9:26) och fira högtider (Neh 8:16–18). Det var därför man var tvungen att bygga en mur runt taket. (5Mo 22:8) Som regel fanns det en utvändig trappa eller stege som ledde upp till taket. Så man behövde inte gå in i huset för att komma ner från taket. Jesus betonade alltså hur brådskande det var att fly.

på vintern: På grund av vinterns kraftiga regn, översvämningar och kyla kunde det vara svårt att resa och få tag på mat och någon plats att sova. (Esr 10:9, 13)

på sabbaten: I områden som Judeen skulle restriktioner i samband med sabbaten ha gjort det svårt att resa långa sträckor och att bära packning. Dessutom var stadsportarna stängda på sabbatsdagen. (Se Apg 1:12 och Tillägg B12.)

Messias: Grekiska: ho Christọs. Titeln ”Messias” (från det hebreiska ordet mashịach) motsvarar titeln ”Kristus”, och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. Av den judiske historikern Josefus skrifter framgår det att sådana som påstod sig vara profeter eller befriare framträdde under det första århundradet och lovade befrielse från romarnas förtryck. Deras anhängare kan ha sett dem som politiska messiasgestalter.

falska messiasgestalter: Eller ”falska krister”. Det grekiska ordet pseudọchristos förekommer bara här och i Mk 13:22. Det syftar på någon som med orätt tar på sig rollen som Messias, eller Kristus (ordagrant ”den smorde”). (Se studienot till Mt 24:5.)

Människosonen: Detta uttryck förekommer omkring 80 gånger i evangelierna. Jesus använde det om sig själv, tydligen för att betona att han verkligen var en människa, född av en kvinna, samt att han motsvarade Adam och hade kraft att återköpa mänskligheten från synd och död. (Rom 5:12, 14, 15) Uttrycket identifierade också Jesus som Messias, eller Kristus. (Dan 7:13, 14; se Ordförklaringar.)

närvaro: Det grekiska ordet parousịa (som i många översättningar återges med ”återkomst”) betyder ordagrant ”det att vara bredvid”. Det syftar på en närvaro som sträcker sig över en period, inte bara på en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”.

Människosonens: Se studienot till Mt 8:20.

närvaro: Se studienot till Mt 24:3.

Människosonens tecken: Detta tecken är inte detsamma som ”tecknet på ... [Jesus] närvaro”, som omnämns i Mt 24:3. Det tecken som åsyftas här förbinds med att Människosonen ska ”komma” som domare för att avkunna och verkställa dom under den stora prövningen. (Se studienot till komma i den här versen.)

slå sig själva av sorg: Eller ”sörja”. Man slog händerna mot bröstet upprepade gånger för att uttrycka djup sorg eller ånger och samvetskval. (Jes 32:12; Nah 2:7; Lu 23:48)

se: Det grekiska verb som har återgetts med ”se” kan också användas bildligt i betydelsen ”uppfatta”, ”förstå”. (Ef 1:18, fotnot)

komma: Den första av de åtta gånger som det i Matteus, kapitel 24 och 25, hänvisas till att Jesus kommer eller återvänder. (Mt 24:42, 44, 46; 25:10, 19, 27, 31) Varje gång är det en form av det grekiska ordet ẹrchomai, ”komma”, som används. Ordet ”komma” används här i betydelsen att Jesus riktar sin uppmärksamhet mot människorna, i synnerhet när han kommer som domare för att avkunna och verkställa dom under den stora prövningen.

himlens moln: Moln brukar skymma sikten, inte göra det lättare att se. Men även om något inte är synligt kan man uppfatta det med förståndet. (Apg 1:9)

de fyra väderstrecken: Ordagrant ”de fyra vindarna”, ett idiom som används om de fyra väderstrecken, norr, söder, öster och väster. Det står alltså för ”alla riktningar”, ”överallt”. (Jer 49:36; Hes 37:9; Dan 8:8)

liknelser: Eller ”bildspråk”. Det grekiska ordet parabolẹ̄ (ordagrant ”jämförelse”) kan innefatta talesätt, ordspråk och liknelser. Jesus brukade förklara saker genom att göra jämförelser. (Mk 4:30) Hans liknelser var ofta i form av korta, uppdiktade berättelser som lyfte fram en sanning eller moralisk lärdom.

liknelsen: Eller ”bildspråket”. (Se studienot till Mt 13:3.)

han: Dvs. Människosonen.

Himmel och jord ska försvinna: Andra bibelställen visar att himlen och jorden ska bestå för evigt. (1Mo 9:16; Ps 104:5; Pre 1:4) Så Jesus ord här kan vara en hyperbol som betyder: Även om det omöjliga skulle inträffa och himlen och jorden faktiskt försvann, så skulle Jesus ord ändå uppfyllas. (Jämför Mt 5:18.) Men himlen och jorden kan också syfta på den symboliska himlen och jorden som kallas ”den tidigare himlen och den tidigare jorden” i Upp 21:1.

mina ord ska absolut inte försvinna: I den grekiska texten används två negationer tillsammans med verbet, något som kraftfullt understryker att en tanke förkastas. Här framhävs alltså på ett levande sätt hur bestående Jesus ord är.

närvaro: Det grekiska ordet parousịa (som i många översättningar återges med ”återkomst”) betyder ordagrant ”det att vara bredvid”. Det syftar på en närvaro som sträcker sig över en period, inte bara på en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”.

närvaro: Det grekiska ordet parousịa (som i många översättningar återges med ”återkomst”) betyder ordagrant ”det att vara bredvid”. Det syftar på en närvaro som sträcker sig över en period, inte bara på en ankomst eller återkomst. Denna innebörd i ordet parousịa framgår av Mt 24:37–39, där ”Noas dagar ... före översvämningen” jämförs med ”Människosonens närvaro”. I Flp 2:12 används detta grekiska ord i frasen ”när jag var hos er” och ställs i kontrast till Paulus ”frånvaro”.

Noas dagar: I Bibeln används ordet ”dag(ar)” ibland om en människas livstid. (Dom 5:6; Lu 17:28) Här jämförs ”Noas dagar” med Människosonens närvaro. I ett liknande uttalande, som finns nedskrivet i Lu 17:26, används uttrycket ”Människosonens dagar”. Noas dagar kulminerade med att den stora översvämningen kom, men Jesus begränsar inte jämförelsen till att gälla bara den bestämda dagen. Eftersom ”Noas dagar” omfattade många år, finns det anledning att tro att Människosonens förutsagda ”dagar” eller ”närvaro” också omfattar många år. Människosonens närvaro kommer i likhet med Noas dagar att få ett dramatiskt slut och kulminera med att de som inte har tagit vara på möjligheten att söka räddning går under. (Se studienot till Mt 24:3.)

närvaro: Se studienot till Mt 24:3.

översvämningen: Eller ”floden”. Det grekiska ordet kataklysmọs betecknar en omfattande och ödeläggande översvämning, och Bibeln använder det här ordet om översvämningen på Noas tid. (Mt 24:39; Lu 17:27; 2Pe 2:5)

arken: Det grekiska ordet kan också återges med ”kista”, ”låda”, och det används kanske för att visa att det var en konstruktion som liknade en stor låda. I Vulgata återges det här grekiska ordet med det latinska ordet arca (betyder ”låda”, ”kista”), som det svenska ordet ”ark” kommer ifrån.

tas med: Det grekiska ord som har återgetts med ”tas med” används i olika sammanhang, men ofta i positiv bemärkelse. I Mt 1:20 har det till exempel återgetts med ”föra ... hem”, i Mt 17:1 med ”tog ... med” och i Joh 14:3 med ”ta ... hem”. I det här sammanhanget syftar det tydligtvis på att ha en godkänd ställning inför Jesus och bli räddad. (Lu 17:37) Det kan också vara en anspelning på att Noa fick komma in i arken och att Lot leddes ut ur Sodom. (Lu 17:26–29) Att lämnas kvar skulle i så fall vara detsamma som att bli dömd till döden.

tas med ... lämnas kvar: Se studienot till Lu 17:34.

håll er vakna: Jesus hade betonat hur viktigt det var att lärjungarna höll sig andligt vakna, för de visste inte vilken dag eller timme han skulle komma. (Se studienoter till Mt 24:42; 25:13.) Här och i Mt 26:41 betonar han detta igen och gör en koppling mellan att hålla sig andligt vaken och att vara ihärdig i bönen. Liknande uppmaningar återfinns genom hela de kristna grekiska skrifterna, något som visar att det är viktigt för sanna kristna att hålla sig andligt vakna. (1Kor 16:13; Kol 4:2; 1Th 5:6; 1Pe 5:8; Upp 16:15)

Var ... vaksamma: Det grekiska uttrycket har grundbetydelsen ”hålla sig vaken”, men i många sammanhang betyder det ”vara vaksam”, ”vara på sin vakt”. Matteus använder det här uttrycket i Mt 24:43; 25:13; 26:38, 40, 41. I Mt 24:44 kopplar han det till att vara ”beredda”. (Se studienot till Mt 26:38.)

förvaltaren: Eller ”husföreståndaren”. Det grekiska ordet oikonọmos avser någon som är satt över tjänstefolket men samtidigt själv är en tjänare. Förr i tiden var det oftast en trogen tjänare som hade denna ställning, som innebar att han hade hand om allt hans herre ägde. En herre hade alltså fullt förtroende för sin förvaltare. Abrahams tjänare ”som ansvarade för allt han [Abraham] ägde” var en sådan förvaltare. (1Mo 24:2) Josef hade en liknande ställning, vilket man förstår av 1Mo 39:4. ”Förvaltaren” i Jesus liknelse omnämns i singular, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att förvaltaren avser en enda person. Bibeln innehåller fler exempel på att ett substantiv som står i singular kan avse en grupp, till exempel när Jehova vände sig till hela Israels nation och sa till dem: ”Ni är mina vittnen [plural], ... ja min tjänare [singular] som jag har utvalt.” (Jes 43:10) På samma sätt syftar förvaltaren i den här liknelsen på en grupp. I den motsvarande liknelsen i Mt 24:45 kallas den här förvaltaren ”den trogne och förståndige tjänaren”.

förståndige: Det grekiska ord som används här förmedlar tanken på att vara förståndig och vis i praktiskt avseende och samtidigt insiktsfull, förutseende, omdömesgill och klok. Samma grekiska ord används i Mt 7:24 och 25:2, 4, 8, 9. I Septuaginta används det här ordet om Josef i 1Mo 41:33, 39.

tjänaren: Eller ”slaven”. Det grekiska ordet står i singular, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att tjänaren avser en enda person. Bibeln innehåller fler exempel på att ett substantiv i singular kan avse en grupp, till exempel när Jehova riktade sig till hela Israels nation och sa till dem: ”Ni är mina vittnen [plural], ... ja min tjänare [singular] som jag har utvalt.” (Jes 43:10) I den motsvarande liknelsen i Lu 12:42 kallas den här tjänaren ”den trogne och förståndige förvaltaren”. (Se studienot till Lu 12:42.)

tjänstefolk: Syftar på alla som arbetar i herrens hushåll.

komma: Den första av de åtta gånger som det i Matteus, kapitel 24 och 25, hänvisas till att Jesus kommer eller återvänder. (Mt 24:42, 44, 46; 25:10, 19, 27, 31) Varje gång är det en form av det grekiska ordet ẹrchomai, ”komma”, som används. Ordet ”komma” används här i betydelsen att Jesus riktar sin uppmärksamhet mot människorna, i synnerhet när han kommer som domare för att avkunna och verkställa dom under den stora prövningen.

tjänaren: Tjänaren som nämns här avser den förvaltare som beskrivs i Lu 12:42. Om tjänaren är trogen kommer han att bli belönad. (Lu 12:43, 44) Men om tjänaren å andra sidan är illojal kommer han att straffas ”mycket hårt”. (Lu 12:46) Jesus ord är i själva verket en varning till den trogne förvaltaren. I den motsvarande liknelsen i Mt 24:45–51 kommer en liknande tanke fram när Jesus säger: ”om tjänaren skulle vara ond och tänka”. Jesus förutsäger inte att det ska framträda en ond tjänare, och inte heller tillsätter han en ond tjänare. Det här är i stället en varning. Jesus beskriver vad som skulle hända om den trogne tjänaren börjar utveckla drag som kännetecknar en ond tjänare.

ond: Jesus ord här är i själva verket en varning till den trogne och förståndige tjänaren, som nämns i Mt 24:45. Jesus förutsäger inte att det ska framträda en ond tjänare, och han tillsätter inte heller en ond tjänare. Det här är i stället en varning för vad som skulle hända om den trogne tjänaren började utveckla drag som kännetecknar en ond tjänare. En sådan illojal tjänare skulle straffas ”mycket hårt”. (Mt 24:51; se studienot till Lu 12:45.)

hycklarna: Det grekiska ordet hypokritẹ̄s avsåg ursprungligen grekiska (och senare romerska) skådespelare som bar stora masker som var konstruerade för att förstärka rösten. Ordet användes senare i överförd bemärkelse om någon som döljer sin sanna natur och sina verkliga avsikter genom att förställa sig och lura andra. De ”hycklare” som Jesus talar om här är de judiska religiösa ledarna. (Mt 6:5, 16)

gnissla tänder: Eller ”skära tänder”. Uttrycket kan inbegripa tanken på ångest, förtvivlan och ilska, möjligen i kombination med hårda ord och våldsamma handlingar.

straffa honom mycket hårt: Ordagrant ”hugga honom itu”. Detta starka uttryck ska tydligtvis inte förstås bokstavligt, utan förmedlar tanken på ett hårt straff.

hycklarna: Se studienot till Mt 6:2.

gnissla tänder: Se studienot till Mt 8:12.

Media

Stenar från tempelberget
Stenar från tempelberget

Dessa stenar ligger vid den södra delen av Västmuren, och man tror att de är lämningar av byggnadsverk som fanns på tempelberget under första århundradet. De har lämnats här som en sorglig påminnelse om den ödeläggelse som Jerusalem och templet drabbades av när staden föll för romarna.

Olivberget
Olivberget

Olivberget (1) är en bergsrygg med rundade kalkstenshöjder. Det ligger öster om Jerusalem, på andra sidan Kidrondalen. Den topp som ligger mitt emot tempelberget (2) har en höjd på ca 812 m, och det är i allmänhet den som kallas Olivberget i Bibeln. Jesus och några av hans lärjungar var på Olivberget när han förklarade vilket tecken som skulle känneteckna hans närvaro.

Mantel
Mantel

Det grekiska ordet himạtion, som återges med ”mantel” eller ”ytterkläder”, motsvarar tydligtvis det hebreiska ordet simlạh. Ibland verkar det syfta på ett ytterplagg som draperades över axeln, men oftast var plagget bara ett rektangulärt tygstycke med öppning för armarna. Det var lätt att ta av och ta på.

Fikonträd
Fikonträd

En gren på ett fikonträd om våren där både löv och tidiga fikon växer samtidigt. I Israel brukar man se frukter börja bildas på grenarna redan i februari, medan löven börjar spira först i april eller maj. Löven är ett tecken på att sommaren närmar sig. (Mt 24:32) Fikonträd bär frukt två gånger om året. Den första skörden, eller de tidiga fikonen, mognar i juni eller tidigt i juli. (Jes 28:4; Jer 24:2; Hos 9:10) De sena fikonen växer på nya grenar och ger den viktigaste skörden, och de börjar mogna från augusti och framåt.

Handkvarn
Handkvarn

Man behövde vara två för att dra runt den typ av handkvarn som syns på bilden. Denna kvarn var vanlig på Bibelns tid. (Lu 17:35) Två kvinnor brukade sitta mitt emot varandra, och båda greppade handtaget med ena handen för att dra runt den övre stenen, den så kallade löparen. Medan en av kvinnorna matade in säd i hålet på löparen med sin fria hand samlade den andra in mjölet som föll över kanten på kvarnen. Man brukade lägga en bricka eller ett tygstycke under kvarnen för att ta vara på allt mjöl. Varje dag brukade kvinnor mala mjöl. De steg upp tidigt på morgonen och malde så mycket mjöl som behövdes för att baka bröd för den dagen.