Galaterbrevet 2:1–21

2  Fjorton år senare begav jag mig upp till Jerusalem igen, den här gången med Bạrnabas,+ och dessutom hade jag Titus med mig.+  Jag reste dit på grund av en uppenbarelse, och i ett privat möte med de ledande bröderna lade jag fram de goda nyheter som jag förkunnar för nationerna. Jag gjorde det för att vara säker på att min tjänst inte var eller hade varit förgäves.*  Och trots att min medresenär Titus+ var grek var det ingen som tvingade honom att bli omskuren.+  Men frågan väcktes av de falska bröder som hade kommit in i hemlighet+ för att spionera på den frihet+ vi har som lärjungar till Kristus Jesus, i syfte att fullständigt förslava oss.+  Vi gav inte vika för dem,+ nej inte för ett ögonblick,* för att de goda nyheternas sanning skulle förbli hos er.  När det gäller de män som ansågs vara betydelsefulla+ – vad de var är oväsentligt för mig, för Gud låter sig inte påverkas av människors anseende – så hade de inga nya upplysningar att ge mig.  Nej, de förstod att jag hade fått förtroendet att sprida de goda nyheterna till de oomskurna,+ på samma sätt som Petrus hade fått det till de omskurna.  För han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland dem som tillhör nationerna.+  Så när Jakob,+ Kefas och Johannes, de som räknades som pelare i församlingen, förstod vilken generös omtanke som hade visats mig,+ räckte de Bạrnabas och mig+ högra handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till nationerna, men de till de omskurna. 10  Det enda de sa var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag verkligen försökt göra.+ 11  Men när Kefas+ kom till Antiokịa+ tillrättavisade jag honom öppet, eftersom han så uppenbart hade handlat fel.* 12  Han brukade nämligen äta tillsammans med folk från nationerna,+ men sedan kom några män från Jakob,+ och då slutade han göra det och drog sig undan, eftersom han var rädd för dem som höll fast vid omskärelsen.+ 13  De övriga judarna förenade sig med honom i detta hyckleri, så att till och med Bạrnabas drogs med. 14  Men när jag såg att de inte uppförde sig enligt de goda nyheternas sanning+ sa jag till Kefas medan alla hörde det: ”Om du som är jude lever som folk från nationerna gör och inte som en jude, varför försöker du då tvinga folk från nationerna att följa judiska seder?”+ 15  Vi som är judar från födseln och inte syndare från nationerna 16  vet ju att ingen kan förklaras rättfärdig på grund av laggärningar, utan bara genom tro+ på Jesus Kristus.+ Därför har vi tro på Kristus Jesus, så att vi kan förklaras rättfärdiga genom vår tro på honom och inte genom laggärningar, för ingen kommer att förklaras rättfärdig genom laggärningar.+ 17  Men om även vi uppfattas som syndare medan vi försöker bli förklarade rättfärdiga med hjälp av Kristus, betyder det då att Kristus är syndens tjänare? Verkligen inte! 18  Om jag skulle börja bygga upp det som jag en gång rev ner skulle jag göra mig själv till en lagöverträdare.+ 19  För på grund av lagen har jag dött i förhållande till lagen+ för att bli levande för Gud. 20  Jag har hängts på pålen tillsammans med Kristus.+ Det är inte längre jag som lever,+ utan det är Kristus som lever i gemenskap med mig. Ja, det liv som jag nu lever som människa av kött och blod lever jag genom tron på Guds son,+ som har älskat mig och offrat sitt liv för mig.+ 21  Jag avvisar inte Guds generösa omtanke,+ för om man kan bli rättfärdig med hjälp av lagen har Kristus faktiskt dött förgäves.+

Fotnoter

Ordagrant ”att jag inte löpte eller hade löpt förgäves”.
Ordagrant ”en timme”.
Eller ”han stod där dömd”.

Studienoter

Tre år senare: Paulus kan ha menat delar av tre år efter sin omvändelse. Han kan ha kommit till Jerusalem år 36 v.t. Det här var troligen första gången Paulus var i Jerusalem efter att han hade blivit kristen.

Fjorton år senare: En del forskare har framfört tanken att Paulus här menar ”i det fjortonde året”, alltså en del av ett år följt av 12 hela år och så ytterligare en del av ett år. (Jämför 1Ku 12:5, 12; se studienot till Gal 1:18.) Den här perioden började antagligen år 36 v.t., när Paulus besökte Jerusalem för första gången som kristen, och slutade år 49, när han kom till Jerusalem tillsammans med Titus och Barnabas för att ta upp frågan om omskärelsen med apostlarna och de äldste där. (Apg 15:2)

predika: Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”förkunna som offentlig budbärare”. Det betonar sättet att förkunna: vanligen ett öppet, offentligt tillkännagivande, inte en predikan till en grupp.

på grund av en uppenbarelse: Här lägger Paulus till en detalj som inte nämns i Lukas skildring i Apostlagärningarna. (Apg 15:1, 2) Som huvud för församlingen gav tydligen Kristus en uppenbarelse till Paulus för att få honom att ta upp den här viktiga frågan om omskärelse med apostlarna och de äldste i Jerusalem. (Ef 5:23) Det här historiska mötet ägde rum omkring år 49 v.t. Paulus nämnde den här uppenbarelsen som ytterligare ett argument mot dem som menade att han egentligen inte var en apostel. Det var Jesus själv som hade utnämnt Paulus, och han gav honom även anvisningar genom uppenbarelser, vilket bevisade att Paulus verkligen var en apostel. (Gal 1:1, 15, 16)

jag förkunnar: Det grekiska ordet har grundbetydelsen ”förkunna som offentlig budbärare”. Det betonar sättet att förkunna: vanligen ett öppet, offentligt tillkännagivande, inte en predikan till en grupp. (Se studienot till Mt 3:1.)

grekerna: Under det första århundradet v.t. behövde det grekiska ordet Hẹllēn (som betyder ”grek”) inte bara syfta på sådana som var födda i Grekland eller som hade grekisk härkomst. När Paulus här talar om alla som har tro och nämner ”grekerna” tillsammans med ”judarna” använder han tydligtvis ordet ”greker” i en bredare betydelse om alla icke-judiska folk. (Rom 2:9, 10; 3:9; 10:12; 1Kor 10:32; 12:13) Detta berodde utan tvekan på att det grekiska språket och den grekiska kulturen hade så stort inflytande i hela romarriket.

Timoteus blev omskuren: Paulus visste mycket väl att det inte var ett krav för en kristen att bli omskuren. (Apg 15:6–29) Timoteus, som hade en far som inte var troende, hade inte blivit omskuren. Paulus visste att en del av judarna som de skulle träffa på sin predikotur skulle kunna ta anstöt av det. I stället för att låta detta bli ett hinder för deras arbete bad Paulus Timoteus att genomgå detta smärtsamma ingrepp. Båda dessa män var goda exempel när det gäller att leva efter det som Paulus senare skrev till korinthierna: ”För judarna har jag blivit som en jude för att kunna vinna judar.” (1Kor 9:20)

grek: Titus beskrivs som grek (Hẹllēn). Det kan kort och gott betyda att han var av grekisk härkomst. Men en del skribenter under det första århundradet använde pluralformen (Hẹllēnes) om icke-greker som hade lärt sig grekiska och omfattat den grekiska kulturen. Det är möjligt att Titus var grek i denna vidare bemärkelse. (Se studienot till Rom 1:16.)

ingen som tvingade honom att bli omskuren: När frågan om omskärelsen hade väckts i Antiokia (ca 49 v.t.) följde Titus med Paulus och Barnabas till Jerusalem. (Apg 15:1, 2; Gal 2:1) Titus var ”grek”, alltså en oomskuren icke-jude. (Se studienot till grek i den här versen.) Att verbet ”tvinga” används här kan tyda på att några judaister, dvs. kristna som menade att det var nödvändigt att följa judiska trosuppfattningar och seder, hade försökt pressa honom att omskära sig. Men vid mötet i Jerusalem slog apostlarna och de äldste fast att kristna icke-judar inte behövde bli omskurna. (Apg 15:23–29) Här nämner Paulus Titus som ytterligare ett argument för att de som blev kristna inte stod under Moses lag. Titus utförde sin tjänst främst bland oomskurna människor från nationerna. Så att han var oomskuren skapade inga problem. (2Kor 8:6; 2Ti 4:10; Tit 1:4, 5) Han var alltså i en annan situation än Timoteus, som Paulus ju ville skulle bli omskuren. (Se studienot till Apg 16:3.)

ni så snabbt vänder er bort: Eller ”ni så snabbt förs bort”. Paulus kommer här in på ett viktigt skäl till att han skriver detta brev. Trots att det inte hade gått så lång tid sedan han var i Galatien hade somliga i församlingarna där redan börjat vända sig bort från kristna sanningar. I brevet tar Paulus upp ett ”dåligt inflytande” (Gal 3:1), som bland annat kom från dem som han kallade ”falska bröder” och som hade kommit in i församlingarna ”i hemlighet”. (Se studienoter till Gal 2:4; 3:1.) En del av dessa falska bröder hävdade att de kristna var tvungna att följa Moses lag. (Se studienot till Gal 1:13.) De höll fast vid den uppfattningen trots att apostlarna och de äldste i Jerusalem redan hade gett anvisningar om att icke-judar inte behövde följa Moses lag. (Apg 15:1, 2, 23–29; Gal 5:2–4) Paulus visar att judaisterna var rädda för förföljelse och ville vara judiska motståndare till lags. (Gal 6:12, 13) De här falska bröderna kan även ha påstått att Paulus inte var någon riktig apostel, och de försökte dra bort bröderna och systrarna i församlingarna från honom. (Gal 1:11, 12; 4:17) En del galater kan ha känt sig dragna till sexuell omoral, haft konflikter med andra och varit självupptagna. Paulus tar upp sådana negativa tendenser i slutet av brevet, och de skulle ha kunnat få dem att vända sig bort från Gud. (Gal 5:13–6:10)

falska bröder: Det grekiska ordet för ”falsk broder” (pseudạdelfos) förekommer bara här och i 2Kor 11:26. Ett lexikon definierar ordet som ”kristen bara till namnet”. (Timothy Friberg, Barbara Friberg, Neva F. Miller, 2000: Analytical Lexicon of the Greek New Testament) Judaisterna i församlingarna i Galatien utgav sig för att vara andliga män, men i själva verket försökte de få bröderna och systrarna att strikt följa den mosaiska lagen. (Se studienot till Gal 1:6.) Paulus sa att sådana män ”hade kommit in i hemlighet för att spionera på den frihet” de kristna hade. Detta visar att dessa män använde lömska metoder för att sprida sina farliga läror. (Jämför 2Kor 11:13–15.)

de goda nyheternas sanning: Det här uttrycket förekommer även i vers 14, och det syftar på hela samlingen av kristna läror i Guds ord.

Gud: I grekiska handskrifter står det ”Gud” här, men i några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska och andra språk används Guds namn.

högra handen som tecken på gemenskap: Eller ”högra handen som tecken på vårt samarbete”. Ett handslag var ett tecken på delaktighet, gemenskap eller samarbete. (2Ku 10:15) Omkring år 49 v.t. reste aposteln Paulus till Jerusalem för att vara med när den styrande kretsen under det första århundradet resonerade om omskärelsen. (Apg 15:6–29) Under det här besöket hade Paulus tydligtvis ett möte med Jakob, Petrus och Johannes och resonerade om det uppdrag att predika de goda nyheterna som han hade fått av Herren, dvs. Jesus Kristus. (Apg 9:15; 13:2; 1Ti 1:12) Här tänker Paulus tillbaka på den anda av enhet och samarbete som fanns under det här mötet och efteråt. Det var tydligt för alla inblandade att de deltog i samma arbete. De var eniga om att Paulus och Barnabas skulle gå till nationerna, alltså icke-judarna, medan Jakob, Petrus och Johannes skulle inrikta sig på att predika för de omskurna, alltså judarna.

de oomskurna: Ordagrant ”dem som är av oomskurenheten”, dvs. icke-judar.

på samma sätt som Petrus: Här visar Paulus att de ansvariga i församlingen samarbetade med varandra. (Se studienot till Gal 2:9.) Den styrande kretsen i Jerusalem förstod att Paulus hade fått en tjänst där han fokuserade på icke-judar, medan Petrus i första hand riktade sig till judar. Men varken Paulus eller Petrus förkunnade uteslutande för den ena eller andra gruppen. Det var Petrus som hade satt i gång arbetet med att förkunna för icke-judar. (Apg 10:44–48; 11:18) Och Paulus vittnade för många judar, eftersom det uppdrag Kristus hade gett honom var att bära ut budskapet både ”till nationerna” och ”till Israels folk”. (Apg 9:15) Både Paulus och Petrus utförde troget sina uppdrag. Längre fram reste Petrus till exempel österut och var verksam i Babylon, som hade en stor judisk befolkning och som var känt som ett judiskt lärdomscentrum. (1Pe 5:13) Och Paulus gjorde flera missionsresor som sträckte sig långt västerut, kanske ända till Spanien.

de omskurna: Ordagrant ”dem som är av omskärelsen”, dvs. judar.

gett Petrus kraft att vara apostel ... gett mig kraft: Det grekiska verbet energẹō har här översatts med ”gett ... kraft”. På andra ställen har verbet översatts med ”påverkar”, ”är verksam”, ”fyller ... med kraft” och ”verkar”. (Ef 2:2; 3:20; Flp 2:13; Kol 1:29) I det här sammanhanget verkar det förmedla tanken att Gud gav Petrus och Paulus både myndigheten att vara apostlar och förmågan att utföra sina uppgifter.

Kefas: Ett av aposteln Simon Petrus namn. När Jesus träffade Simon första gången gav han honom det semitiska namnet Kefas (grekiska: Kēfạs). Namnet kan vara besläktat med det hebreiska substantivet kefịm (klippor), som används i Job 30:6 och Jer 4:29. I Joh 1:42 förklarar Johannes att namnet ”översätts ’Petrus’” (Pẹtros, ett grekiskt namn med liknande betydelse, ”ett klippstycke”). Namnet Kefas förekommer bara i Joh 1:42 och i två av Paulus brev, nämligen 1 Korinthierna och Galaterna. (1Kor 1:12; 3:22; 9:5; 15:5; Gal 1:18; 2:9, 11, 14; se studienoter till Mt 10:2; Joh 1:42.)

Kefas: Ett av aposteln Petrus namn. (Se studienot till 1Kor 1:12.)

pelare: De män som nämns här var pelare i bildlig bemärkelse. De stöttade och byggde upp församlingen, precis som en bokstavlig pelare håller en byggnad uppe. Samma grekiska ord används när den kristna församlingen beskrivs som ”en pelare och ett stöd för sanningen” (1Ti 3:15) och när en ängels ben beskrivs som ”eldpelare” (Upp 10:1–3). Jakob, Kefas och Johannes betraktades som pelare – de var fast förankrade, andligt starka och pålitliga stöd för församlingen.

högra handen som tecken på gemenskap: Eller ”högra handen som tecken på vårt samarbete”. Ett handslag var ett tecken på delaktighet, gemenskap eller samarbete. (2Ku 10:15) Omkring år 49 v.t. reste aposteln Paulus till Jerusalem för att vara med när den styrande kretsen under det första århundradet resonerade om omskärelsen. (Apg 15:6–29) Under det här besöket hade Paulus tydligtvis ett möte med Jakob, Petrus och Johannes och resonerade om det uppdrag att predika de goda nyheterna som han hade fått av Herren, dvs. Jesus Kristus. (Apg 9:15; 13:2; 1Ti 1:12) Här tänker Paulus tillbaka på den anda av enhet och samarbete som fanns under det här mötet och efteråt. Det var tydligt för alla inblandade att de deltog i samma arbete. De var eniga om att Paulus och Barnabas skulle gå till nationerna, alltså icke-judarna, medan Jakob, Petrus och Johannes skulle inrikta sig på att predika för de omskurna, alltså judarna.

insamlingen: Det grekiska ordet logịa, som återgetts med ”insamlingen”, förekommer bara två gånger i Bibeln, i 1Kor 16:1, 2. Sammanhanget och Paulus ordval tyder på att insamlingen gällde pengar, inte mat eller kläder. Genom att använda ordet ”insamling” i bestämd form antyder han att det handlade om en särskild insamling som korinthierna redan kände till. Det verkar som att den här insamlingen i synnerhet gjordes för de kristna i Judeen, som led stor brist på den tiden. (1Kor 16:3; Gal 2:10)

ska jag låta de män som ni har godkänt ... ta med sig er kärleksfulla gåva till Jerusalem: Omkring år 55 v.t. hade de kristna i Judeen drabbats av fattigdom, och Paulus organiserade en hjälpinsamling från församlingarna i Galatien, Makedonien och Akaja. (1Kor 16:1, 2; 2Kor 8:1, 4; 9:1, 2) När han år 56 v.t. gav sig av mot Jerusalem för att överlämna gåvan färdades han tillsammans med ganska många andra män. Gruppen hade med sig pengar som anförtrotts dem från flera församlingar, och varje församling kan ha skickat med någon eller några som skulle följa med Paulus. (Apg 20:3, 4; Rom 15:25, 26) Det kan ha varit nödvändigt att de var många med tanke på att rövare utgjorde ett hot mot säkerheten. (2Kor 11:26) Eftersom det bara var godkända män som skulle överlämna gåvan tillsammans med Paulus, fanns det ingen risk att de här männen skulle bli misstänkta för att ha missbrukat pengarna. De som gav bidragen kunde vara säkra på att pengarna användes på rätt sätt. (2Kor 8:20)

visat stor generositet: Paulus försöker motivera de kristna i Korinth att slutföra insamlingen till behövande kristna i Judeen. Så han berättar för dem om ”församlingarna i Makedonien”, där Filippi och Thessalonike låg, och församlingarna där var utomordentliga exempel på att vara generösa. (Rom 15:26; 2Kor 8:1–4; 9:1–7; Flp 4:14–16) Det är anmärkningsvärt att de var så frikostiga ”trots sin djupa fattigdom” och trots att de hade drabbats av stora prövningar och svårigheter. Man är inte helt säker på vad dessa prövningar innebar. De kan till exempel ha blivit anklagade för att göra sådant som var olagligt för romare, precis som Paulus själv blev när han var i Filippi. (Apg 16:20, 21) Men en del tror att dessa prövningar hade med deras fattigdom att göra. De svårigheter makedonierna fick uppleva kan förklara varför de kände så starkt för sina medkristna i Judeen, som gick igenom liknande saker. (Apg 17:5–9; 1Th 2:14) Det fick dem att hjälpa sina medtroende genom att med glädje ge ”vad de kunde”, eller rentav ”mer än så”. (2Kor 8:3)

tänka på de fattiga: Omkring år 49 v.t. fick Paulus och hans medarbetare Barnabas ett uppdrag av Petrus, Jakob och Johannes. (Gal 2:9) De skulle tänka på de fattiga kristna och deras fysiska behov samtidigt som de predikade för nationerna. Här säger Paulus att han verkligen försökt göra det. När de kristna i Judeen längre fram hamnade i en svår situation uppmuntrade Paulus församlingar i andra områden att ge materiell hjälp till sina behövande bröder och systrar där. I Paulus brev kan man se hans engagemang i den här frågan. Han skrev om insamlingen i båda sina inspirerade brev till de kristna i Korinth (ca år 55), och han skrev att han redan hade gett anvisningar om detta till ”församlingarna i Galatien”. (1Kor 16:1–3; 2Kor 8:1–8; 9:1–5; se studienoter till 1Kor 16:1, 3; 2Kor 8:2.) Omkring år 56, när Paulus skrev till de kristna i Rom, var insamlingen i stort sett färdig. (Rom 15:25, 26) Kort därefter fullbordade Paulus det här uppdraget, för i sitt försvarstal inför den romerske ståthållaren Felix kunde han säga: ”Jag [kom] tillbaka till Jerusalem för att överlämna gåvor till mitt folk.” (Apg 24:17) En sådan kärlek och omtanke om medkristna var kännetecknande för de kristna under det första århundradet. (Joh 13:35)

Kefas: Ett av aposteln Simon Petrus namn. När Jesus träffade Simon första gången gav han honom det semitiska namnet Kefas (grekiska: Kēfạs). Namnet kan vara besläktat med det hebreiska substantivet kefịm (klippor), som används i Job 30:6 och Jer 4:29. I Joh 1:42 förklarar Johannes att namnet ”översätts ’Petrus’” (Pẹtros, ett grekiskt namn med liknande betydelse, ”ett klippstycke”). Namnet Kefas förekommer bara i Joh 1:42 och i två av Paulus brev, nämligen 1 Korinthierna och Galaterna. (1Kor 1:12; 3:22; 9:5; 15:5; Gal 1:18; 2:9, 11, 14; se studienoter till Mt 10:2; Joh 1:42.)

Kefas: Ett av aposteln Petrus namn. (Se studienot till 1Kor 1:12.)

tillrättavisade jag honom öppet: Eller ”konfronterade jag honom ansikte mot ansikte”. När Paulus såg att Petrus lät människofruktan hindra honom från att umgås med kristna icke-judar tillrättavisade han honom ”ansikte mot ansikte” inför dem som var där. Det grekiska ord som har översatts med ”tillrättavisade” betyder ordagrant ”stå emot”. (Gal 2:11–14)

himmelrikets nycklar: De som fick ansvar för nycklar på Bibelns tid, antingen bokstavliga eller symboliska nycklar, fick en viss myndighet. (1Kr 9:26, 27; Jes 22:20–22) Uttrycket ”nyckel” kom därför att symbolisera myndighet eller ansvar. Petrus använde de ”nycklar” han hade fått för att öppna vägen för judar (Apg 2:22–41), samarier (Apg 8:14–17) och icke-judar (Apg 10:34–38) och ge dem möjlighet att få Guds ande och på så sätt kunna komma in i himmelriket.

Jakob: Syftar troligen på Jesus halvbror, den Jakob som nämns i Apg 12:17. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 12:17.) Det verkar som att Jakob var ordförande när ”apostlarna och de äldste i Jerusalem” behandlade frågan om omskärelse. (Apg 15:1, 2) Paulus syftar tydligtvis på den här händelsen när han skrev att Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes ”räknades som pelare i församlingen” i Jerusalem. (Gal 2:1–9)

det är förbjudet för en jude: De judiska religiösa ledarna på Petrus tid lärde att man blev ceremoniellt oren om man besökte en icke-jude i hans hem. (Joh 18:28) Men Moses lag innehöll inget förbud mot att umgås med en icke-jude på det sättet. Dessutom hade muren som skilde judar och icke-judar åt rivits ner när Jesus gav sitt liv som en lösen och det nya förbundet trädde i kraft. Därigenom gjorde Jesus ”de båda grupperna till en grupp”. (Ef 2:11–16) Men även efter pingsten år 33 v.t. tog det tid för de första kristna att förstå innebörden i det Jesus hade gjort. Det tog faktiskt många år för de kristna judarna att släppa föreställningar som deras tidigare religiösa ledare förespråkade och som var djupt rotade i deras kultur.

äta tillsammans med folk från nationerna: Måltider var tillfällen då man umgicks, och man brukade be i samband med dem, så det är lätt att förstå varför judar inte brukade äta tillsammans med icke-judar. Israeliterna hade rentav fått en befallning att inte ha något att göra med de folk som fanns kvar i det utlovade landet. De skulle inte ens nämna namnen på deras gudar. (Jos 23:6, 7) Under årens lopp lade de judiska religiösa ledarna till egna regler, och i det första århundradet betraktades en jude som ceremoniellt oren om han gick in i en icke-judes hem. (Joh 18:28)

slutade han göra det och drog sig undan: År 36 v.t. använde Petrus, som var en kristen jude, den tredje av ”himmelrikets nycklar” när han gav Cornelius och hans hushåll möjlighet att bli de första kristna som inte var judar eller proselyter. (Se studienot till Mt 16:19.) Petrus bodde hos Cornelius i flera dagar, så han måste ha ätit flera gånger tillsammans med sin icke-judiske värd. (Apg 10:48; 11:1–17) Efter det här fortsatte han med rätta att äta tillsammans med kristna icke-judar. Men omkring 13 år senare, när han var i Antiokia i Syrien, slutade han plötsligt göra det. Han var nämligen rädd för hur några kristna judar som hade kommit dit från Jerusalem skulle reagera. De här männen hade kommit från Jakob, något som tydligen betyder att de hade varit tillsammans med Jakob, som var i Jerusalem. (Se studienot till Apg 15:13.) De här männen hade svårt att godta att saker hade förändrats och menade fortfarande att man strikt skulle hålla Moses lag och vissa judiska traditioner. (Se studienot till Apg 10:28.) Petrus agerande hade kunnat undergräva ett beslut som den styrande kretsen hade fattat tidigare samma år, omkring år 49. Det beslutet hade slagit fast att icke-judar som blev kristna inte var tvungna att följa Moses lag. (Apg 15:23–29) Paulus nämner inte händelsen i Antiokia för att hänga ut Petrus, utan för att rätta till en felaktig uppfattning som en del kristna i Galatien hade.

dem som höll fast vid omskärelsen: Ordagrant ”dem av omskärelse”, dvs. några omskurna kristna judar som kom på besök från församlingen i Jerusalem. På andra ställen har samma grekiska uttryck översatts med ”de som höll fast vid omskärelsen”, ”de omskurna” och ”dem som håller sig till omskärelsen”. (Apg 11:2; Kol 4:11; Tit 1:10)

hycklarna: Det grekiska ordet hypokritẹ̄s avsåg ursprungligen grekiska (och senare romerska) skådespelare som bar stora masker som var konstruerade för att förstärka rösten. Ordet användes senare i överförd bemärkelse om någon som döljer sin sanna natur och sina verkliga avsikter genom att förställa sig och lura andra. De ”hycklare” som Jesus talar om här är de judiska religiösa ledarna. (Mt 6:5, 16)

Hycklare!: Det grekiska ordet hypokritẹ̄s avsåg ursprungligen grekiska (och senare romerska) skådespelare som bar stora masker som förklädnad och som var konstruerade för att förstärka rösten. Ordet användes senare i överförd bemärkelse om någon som döljer sin sanna natur och sina verkliga avsikter genom att förställa sig. I Mt 6:5, 16 kallar Jesus de judiska religiösa ledarna för hycklare. Här i Lu 6:42 använder han uttrycket om lärjungar som fokuserar på andras brister men ignorerar sina egna.

förenade sig med honom i detta hyckleri ... drogs med: Eller ”förenade sig med honom i detta hyckleri ... drogs med i deras hyckleri”. Här förekommer två besläktade grekiska ord för hyckleri, först ett verb (synypokrịnomai) och sedan ett substantiv (hypọkrisis). Båda orden användes till en början om grekiska skådespelare som bar masker när de uppträdde. Det grekiska substantivet förekommer sex gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Mt 23:28; Mk 12:15; Lu 12:1; 1Ti 4:2; 1Pe 2:1; läs mer om det besläktade ordet ”hycklare” i studienoter till Mt 6:2; Lu 6:42.) Enligt en del ordböcker används det grekiska verb som översatts med ”förenade sig ... i detta hyckleri” bildligt i betydelsen ”börja spela en roll eller låtsas”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature)

Kefas: Ett av aposteln Simon Petrus namn. När Jesus träffade Simon första gången gav han honom det semitiska namnet Kefas (grekiska: Kēfạs). Namnet kan vara besläktat med det hebreiska substantivet kefịm (klippor), som används i Job 30:6 och Jer 4:29. I Joh 1:42 förklarar Johannes att namnet ”översätts ’Petrus’” (Pẹtros, ett grekiskt namn med liknande betydelse, ”ett klippstycke”). Namnet Kefas förekommer bara i Joh 1:42 och i två av Paulus brev, nämligen 1 Korinthierna och Galaterna. (1Kor 1:12; 3:22; 9:5; 15:5; Gal 1:18; 2:9, 11, 14; se studienoter till Mt 10:2; Joh 1:42.)

Kefas: Ett av aposteln Petrus namn. (Se studienot till 1Kor 1:12.)

blir förklarad rättfärdig: Det grekiska verbet dikaiọō och de besläktade substantiven dikaiōma och dikaiōsis, som traditionellt återges med att ”rättfärdiga” och ”rättfärdiggörelse”, innehåller i de kristna grekiska skrifterna grundtanken på att rentvå från anklagelse, betrakta som oskyldig och således behandla och betrakta som rättfärdig. Aposteln Paulus skrev att den som har dött har blivit ”frikänd [en form av dikaiọō] från sin synd”, eftersom han i och med sin död har betalat straffet för synd. (Rom 6:7, 23) Dessa grekiska ord används även i en särskild betydelse i Bibeln, nämligen om att Gud kan betrakta ofullkomliga människor som utövar tro som fria från skuld. (Apg 13:38, 39; Rom 8:33)

ni så snabbt vänder er bort: Eller ”ni så snabbt förs bort”. Paulus kommer här in på ett viktigt skäl till att han skriver detta brev. Trots att det inte hade gått så lång tid sedan han var i Galatien hade somliga i församlingarna där redan börjat vända sig bort från kristna sanningar. I brevet tar Paulus upp ett ”dåligt inflytande” (Gal 3:1), som bland annat kom från dem som han kallade ”falska bröder” och som hade kommit in i församlingarna ”i hemlighet”. (Se studienoter till Gal 2:4; 3:1.) En del av dessa falska bröder hävdade att de kristna var tvungna att följa Moses lag. (Se studienot till Gal 1:13.) De höll fast vid den uppfattningen trots att apostlarna och de äldste i Jerusalem redan hade gett anvisningar om att icke-judar inte behövde följa Moses lag. (Apg 15:1, 2, 23–29; Gal 5:2–4) Paulus visar att judaisterna var rädda för förföljelse och ville vara judiska motståndare till lags. (Gal 6:12, 13) De här falska bröderna kan även ha påstått att Paulus inte var någon riktig apostel, och de försökte dra bort bröderna och systrarna i församlingarna från honom. (Gal 1:11, 12; 4:17) En del galater kan ha känt sig dragna till sexuell omoral, haft konflikter med andra och varit självupptagna. Paulus tar upp sådana negativa tendenser i slutet av brevet, och de skulle ha kunnat få dem att vända sig bort från Gud. (Gal 5:13–6:10)

förklaras rättfärdig: Det grekiska verbet dikaiọō (”förklara rättfärdig”) och de besläktade substantiven dikaiōma och dikaiōsis (”rättfärdiggörelse”) förmedlar i de kristna grekiska skrifterna grundtanken att en person rentvås från anklagelse, betraktas som oskyldig och således ses som rättfärdig och behandlas därefter. (Se studienot till Rom 3:24.) Några i församlingarna i Galatien hade påverkats av judaister, som försökte bli rättfärdiga genom att hålla Moses lag. (Gal 5:4; se studienot till Gal 1:6.) Men Paulus betonade att det bara är genom tro på Jesus Kristus som det är möjligt att bli rättfärdig i Guds ögon. Jesus offrade sitt fullkomliga liv, och det gjorde det möjligt för Gud att förklara dem som visar tro på Jesus rättfärdiga. (Rom 3:19–24; 10:3, 4; Gal 3:10–12, 24)

judendomen: Den religion som var vanlig bland judarna på Paulus tid. I de kristna grekiska skrifterna förekommer det här ordet enbart i Gal 1:13, 14. Anhängare till judendomen under det första århundradet menade att de höll sig noga till de hebreiska skrifterna, men de lade stor vikt vid sina ”förfäders traditioner”. (Se studienot till Gal 1:14.) Jesus hade fördömt dessa traditioner och dem som satte Guds ord åt sidan. (Mk 7:8, 13)

för att göra lagbrotten uppenbara: Paulus visar att en av de viktiga funktioner som Moses lag hade var att göra ”lagbrotten [eller ”överträdelserna”] uppenbara”, alltså att avslöja att Israel och resten av mänskligheten var ofullkomliga syndare i Guds ögon. (Läs mer om det grekiska ordet för ”lagbrott” och ”överträdelse” i studienoten till Rom 4:15.) Lagen beskrev klart och tydligt vad begreppet synd omfattade. Många handlingar och till och med tänkesätt var syndfulla, och därför kunde Paulus säga att lagen gjorde överträdelsen och synden ”större”. (Rom 5:20; 7:7–11; se studienot till 1Kor 15:56; jämför Ps 40:12.) Alla som försökte följa lagen blev medvetna om att de var dömda av den eftersom deras synder blev så uppenbara. De offer som frambars påminde dem hela tiden om deras syndiga tillstånd. (Heb 10:1–4, 11) Alla människor behövde ett fullkomligt offer som kunde ge dem fullständig försoning för deras synder. (Rom 10:4; se studienot till avkomman i den här versen.)

det som jag en gång rev ner: Tidigare hade Paulus varit starkt engagerad i judendomen och trott att han kunde bli rättfärdig i Guds ögon om han levde enligt Moses lag. (Se studienot till Gal 1:13.) Men han rev bildligt talat ner den uppfattningen när han blev kristen. (Gal 2:15, 16) Hans motståndare menade att de kristna behövde följa Moses lag för att kunna bli räddade. (Gal 1:9; 5:2–12) Paulus förklarar här att om han – eller någon annan av de kristna judarna – skulle försöka hålla Moses lag, vore det som att börja bygga upp det som rivits ner. Dessutom skulle han återigen bli en lagöverträdare och fördömas av lagen. (Se studienot till Gal 3:19.)

vår övervakare och ledde oss till Kristus: Det grekiska ordet för ”övervakare” (paidagōgọs) som Paulus använder i den här illustrationen betyder ordagrant ”pedagog”, ”barnledsagare”, och kan också återges med ”uppfostrare”. Ordet används bara i Gal 3:24, 25 och 1Kor 4:15, där Paulus jämför kristna män som hade fått ansvar i församlingen med sådana uppfostrare. (Se studienot till 1Kor 4:15.) Med ett målande bildspråk liknar Paulus här Moses lag vid en sådan övervakare, eller uppfostrare, som varje dag brukade följa med en pojke till skolan. En sådan här uppfostrare var inte en lärare. Han hade i stället ansvaret att skydda pojken, hjälpa honom att rätta sig efter familjens normer och tillrättavisa honom. På liknande sätt upprätthöll Moses lag Guds normer och hjälpte israeliterna att inse att de var syndare och inte kunde följa lagen på ett fullkomligt sätt. Ödmjuka människor som tog emot den här övervakarens vägledning förstod att de behövde Messias, eller Kristus – den som Gud använder för att ge räddning. (Apg 4:12)

nu när tron har kommit: Dvs. fullkomlig tro med Jesus som grund. Jesus var den ende som helt och fullt höll lagen. Genom att uppfylla lagen gav Jesus sina efterföljare möjligheten att få en godkänd ställning inför Jehova. På så sätt blev han ”fullkomnaren av vår tro”. (Heb 12:2) Han skulle vara med sina lärjungar ”alla dagar ända till slutet för världsordningen” (Mt 28:20), så det fanns ingen anledning att gå tillbaka till ”övervakaren” för att få hjälp. (Se studienot till Gal 3:24.) Med det här resonemanget visar Paulus att Moses lag blev föråldrad när tron blev fullständig i och med att tron på Jesus Kristus kom.

på grund av lagen har jag dött i förhållande till lagen: Eller ”genom att ta emot lagen har jag befriats från lagen”. Det Paulus säger här ingår i en argumentation där han visar att han inte kunde bli rättfärdig i Guds ögon genom ”laggärningar”. (Gal 2:16) Den mosaiska lagen visade att Paulus var en syndare och förtjänade döden, eftersom han inte kunde hålla den fullkomligt. (Rom 7:7–11) Men när Paulus sa att han hade ”dött i förhållande till lagen” menade han att han hade blivit befriad från lagen. Lagförbundet upphävdes juridiskt på grundval av Jesus död på tortyrpålen. (Kol 2:13, 14) Det är skälet till att Paulus kunde skriva till de kristna i Rom: ”På grund av Kristus offer dog ni i förhållande till lagen.” (Rom 7:4) När de kristna visade tro på Jesus offer dog de ”i förhållande till lagen”. Och eftersom det var lagen som hade lett Paulus till Kristus kunde han säga att det var ”på grund av lagen” som han hade ”dött i förhållande till lagen”. (Se studienoter till Gal 3:24 och 3:25.)

hängdes på pålen tillsammans med honom: I evangelierna används verbet synstaurọō om dem som bokstavligen avrättades bredvid Jesus. (Mt 27:44; Mk 15:32; Joh 19:32) Paulus nämner flera gånger i sina brev att Jesus avrättades på en påle (1Kor 1:13, 23; 2:2; 2Kor 13:4), men här använder han begreppet bildligt. Han visar att kristna har dödat sin gamla personlighet genom att visa tro på den avrättade Kristus. Paulus använde det här grekiska ordet på ett liknande sätt i sitt brev till galaterna: ”Jag har hängts på pålen tillsammans med Kristus.” (Gal 2:20)

på grund av lagen har jag dött i förhållande till lagen: Eller ”genom att ta emot lagen har jag befriats från lagen”. Det Paulus säger här ingår i en argumentation där han visar att han inte kunde bli rättfärdig i Guds ögon genom ”laggärningar”. (Gal 2:16) Den mosaiska lagen visade att Paulus var en syndare och förtjänade döden, eftersom han inte kunde hålla den fullkomligt. (Rom 7:7–11) Men när Paulus sa att han hade ”dött i förhållande till lagen” menade han att han hade blivit befriad från lagen. Lagförbundet upphävdes juridiskt på grundval av Jesus död på tortyrpålen. (Kol 2:13, 14) Det är skälet till att Paulus kunde skriva till de kristna i Rom: ”På grund av Kristus offer dog ni i förhållande till lagen.” (Rom 7:4) När de kristna visade tro på Jesus offer dog de ”i förhållande till lagen”. Och eftersom det var lagen som hade lett Paulus till Kristus kunde han säga att det var ”på grund av lagen” som han hade ”dött i förhållande till lagen”. (Se studienoter till Gal 3:24 och 3:25.)

som tror på honom: Det grekiska verbet pisteuō (besläktat med substantivet pịstis, som oftast översätts med ”tro”) har grundbetydelsen ”att tro”, men det kan ha olika betydelsenyanser beroende på sammanhanget och den grammatiska konstruktionen. Ofta ligger det mer i ordet än att bara tro eller erkänna att någon existerar. (Jak 2:19) Det innefattar tanken på att lita på någon så mycket att det påverkar ens handlingar. I Joh 3:16 används verbet pisteuō tillsammans med prepositionen eis (”till”). En bibelkommentator säger så här om denna grekiska konstruktion: ”Tron uppfattas som en aktiv handling, som något människor gör, dvs. sätter tro till någon.” (An Introductory Grammar of New Testament Greek, Paul L. Kaufman, 1982, s. 46) Det är uppenbart att Jesus talar om ett liv som präglas av tro, inte bara en enstaka handling av tro. I Joh 3:36 ställs ett liknande uttryck, ”den som tror på Sonen”, i kontrast till ”den som inte lyder Sonen”. I det sammanhanget handlar det om en stark tro som visar sig i handlingar.

tvingar oss: Det här grekiska verbet betyder ordagrant ”hålla samman” och kan förmedla tanken på att ”utöva fortlöpande kontroll över någon eller något”, ”pressa”, ”mana på”. Den kärlek Kristus visade när han gav sitt liv för mänskligheten är så enastående att den fyller vårt hjärta av uppskattning och motiverar oss. Det var på det här sättet som Kristus kärlek hade kontroll över Paulus. Den fick honom att vara osjälvisk och fokusera på att tjäna Gud och betjäna sina medmänniskor både i och utanför församlingen. (Jämför studienot till 1Kor 9:16.)

Jag har hängts på pålen tillsammans med Kristus: I evangelierna används det grekiska verbet synstaurọō om dem som bokstavligen hängdes på pålar bredvid Jesus. (Mt 27:44; Mk 15:32; Joh 19:32; se studienot till Rom 6:6.) I likhet med andra kristna levde Paulus genom tron på Guds son. (Gal 3:13; Kol 2:14) Genom att visa tro på den avrättade Kristus levde en kristen jude som en som följde Kristus, inte lagen. (Rom 10:4; 2Kor 5:15; se studienot till Gal 2:19.)

som människa av kött och blod: Ordagrant ”i köttet”.

som har älskat mig och offrat sitt liv för mig: Paulus använder pronomenet ”mig” här, och det visar att varje enskild person som väljer att sätta tro till Jesus kan dra nytta av lösenoffret. (Se studienot till Joh 3:16.) Paulus förstod och trodde på att Kristus verkligen älskade honom som individ, och det motiverade honom att vara kärleksfull, varm och generös mot andra. (Se studienot till 2Kor 5:14; jämför 2Kor 6:11–13; 12:15.) Han var tacksam för att Jesus hade låtit honom bli en lärjunge trots att han hade förföljt de kristna. Paulus förstod att Jesus i sin djupa kärlek inte bara hade gett sitt liv för rättfärdiga människor, utan också för dem som var nedtyngda av synd. (Jämför Mt 9:12, 13.) Även om Paulus framhöll att Kristus offer gällde honom personligen, var han väl medveten om att lösenoffret skulle bli till nytta för ett oräkneligt antal människor.

har Kristus faktiskt dött förgäves: Paulus betonar att om man hade kunnat bli förklarad rättfärdig med hjälp av lagen, dvs. genom att göra de gärningar som Moses lag krävde, skulle Kristus inte ha behövt dö. Med orden i den här versen visar Paulus också att om man försöker göra sig förtjänt av rätten att leva, så avvisar man faktiskt Guds generösa och oförtjänta omtanke. (Rom 11:5, 6; Gal 5:4)

Media