Apostlagärningarna 18:1–28

18  Sedan lämnade han Aten och reste till Korinth.  Där träffade han en jude som hette Ạquila,+ som var från Pontos. Han hade nyligen kommit från Italien med sin hustru Priscịlla, eftersom Claudius hade gett order om att alla judar skulle lämna Rom. Paulus besökte dem,  och eftersom han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade tillsammans med dem.+ De var nämligen tältmakare.  Varje sabbat+ höll han tal i synagogan+ och övertygade både judar och greker.  När Silas+ och Timoteus+ kom ner från Makedonien började Paulus lägga all sin tid på att sprida ordet och försöka bevisa för judarna att Jesus är Messias.*+  Men när de fortsatte att motarbeta och håna honom skakade han sina kläder+ och sa till dem: ”Ni gör er skyldiga till er egen död.+ Men jag är utan skuld.+ Från och med nu går jag till folk från andra nationer.”+  Sedan slutade han predika där och började i stället hålla till hos Tịtius Justus, en man som tillbad Gud och bodde vägg i vägg med synagogan.  Men Crispus,+ föreståndaren för synagogan, började tro på Herren, och det gjorde också alla i hans hus. Och många av korinthierna som lyssnade började tro och blev döpta.  En natt sa Herren till Paulus i en syn: ”Var inte rädd, utan fortsätt tala och tystna inte, 10  för jag är med dig+ och ingen kommer att angripa dig eller skada dig. I den här staden finns det nämligen många som tillhör mig.”* 11  Så han stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord. 12  Vid den tid då Gạllio var prokonsul i Akạja gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus. De ställde honom inför domstolen* 13  och sa: ”Den här mannen övertalar folk att dyrka Gud på ett sätt som strider mot lagen.”+ 14  Men när Paulus skulle börja tala sa Gạllio till judarna: ”Judar, om det gällde något orätt eller ett allvarligt brott skulle jag naturligtvis lyssna tålmodigt på er. 15  Men om det handlar om ord och namn och er egen lag+ så får ni sköta det själva. Jag tänker inte döma i sådana dispyter.” 16  Sedan skickade han i väg dem från domstolen. 17  Då kastade sig alla över Sọsthenes,+ synagogföreståndaren, och misshandlade honom framför domarsätet. Men Gạllio ville inte bli inblandad i något av detta. 18  Paulus stannade kvar ett tag till i Korinth. Sedan tog han farväl av bröderna och systrarna och seglade i väg mot Syrien tillsammans med Priscịlla och Ạquila. I Kẹnkreai+ klippte han håret kort, eftersom han hade avlagt ett löfte. 19  När de kom till Efesos lämnade han dem och gick till synagogan och resonerade med judarna.+ 20  De försökte övertala honom att stanna kvar lite längre, men han ville inte det, 21  utan tog farväl och sa: ”Jag kommer tillbaka till er igen om det är Jehovas vilja.” Sedan seglade han ut från Efesos 22  och kom ner till Caesarẹa.+ Och han gick upp och hälsade på församlingen. Sedan reste han ner till Antiokịa.+ 23  När han hade varit där en tid bröt han upp och reste från stad till stad i Galatien och Frygien+ och styrkte alla lärjungarna.+ 24  En jude som hette Apollos+ kom till Efesos. Han var född i Alexandria och var en vältalig man, mycket insatt i Skrifterna. 25  Han hade blivit undervisad om Jehovas väg, och brinnande i anden berättade och undervisade han noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop.+ 26  Han började tala frimodigt i synagogan, och när Priscịlla och Ạquila+ hörde honom tog de sig an honom och förklarade Guds väg ännu mer ingående för honom. 27  Och eftersom han gärna ville fara över till Akạja skrev bröderna till lärjungarna och bad dem ta emot honom och välkomna honom. När han kom dit var han till stor hjälp för dem som hade blivit troende genom Guds generösa omtanke. 28  Grundligt och energiskt bevisade han nämligen offentligt att judarna hade fel, och med hjälp av Skrifterna visade han dem att Jesus är Messias.*+

Fotnoter

Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”som kommer att tro på mig”.
Eller ”domarsätet”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.

Studienoter

Akaja: I de kristna grekiska skrifterna avser Akaja den romerska provins i södra Grekland som hade Korinth som huvudstad. När kejsar Augustus år 27 f.v.t. reorganiserade de båda grekiska provinserna Makedonien och Akaja, kom namnet Akaja att beteckna hela Peloponnesos och en del av det grekiska fastlandet. Provinsen Akaja sorterade under den romerska senaten och styrdes från huvudstaden Korinth av en prokonsul. (2Kor 1:1) Andra städer som låg i provinsen Akaja och som nämns i de kristna grekiska skrifterna är Aten och Kenkreai. (Apg 18:1, 18; Rom 16:1) Akaja och dess grannprovins i norr, Makedonien, nämns ofta tillsammans. (Apg 19:21; Rom 15:26; 1Th 1:7, 8; se Tillägg B13.)

Korinth: En av de äldsta och viktigaste städerna i det forntida Grekland. Staden låg omkring 5 km sydväst om den nutida staden. Stadens rikedom och betydelse berodde till stor del på dess strategiska läge på ett näs, en smal landremsa, mellan de centrala delarna av Grekland och halvön Peloponnesos i söder. Korinth kontrollerade handeln mellan norra och södra Grekland och sjöfarten mellan det östliga och det västliga Medelhavet. Det var nämligen säkrare att resa via det här näset än att ta vägen runt Grekland. Akaja, som romarna kallade den del av Grekland som låg söder om Makedonien, blev romersk senatsprovins under kejsar Augustus regeringstid, och Korinth blev dess huvudstad. (Se studienot till Apg 18:12.) Ett stort antal judar hade bosatt sig i staden och byggt en synagoga och fått en del anhängare bland grekerna. (Apg 18:4) Att det bodde judar i Korinth bekräftas av skribenten Filon, som levde under det första århundradet. Det framgår även av en grekisk inskrift på ett dörröverstycke av marmor som man fann i närheten av porten mot hamnstaden Lechaion. Texten lyder: ”[Syna]gōgẹ̄ Hebr[aion]”, som betyder ”hebréernas synagoga”. En del menar att dörröverstycket är från Paulus tid, medan de flesta menar att det är från en senare tidpunkt. (Se Tillägg B13.)

Aquila: Den här trogne kristne mannen och hans lojala hustru, Priscilla (kallas också Prisca), omtalas som Paulus ”medarbetare”. (Rom 16:3) De omnämns allt som allt sex gånger i de kristna grekiska skrifterna (Apg 18:18, 26; 1Kor 16:19; 2Ti 4:19), och varje gång nämns de tillsammans. Namnet Priscilla är diminutivformen av namnet Prisca. Paulus använder den korta formen av namnet, och Lukas använder den långa. Det var vanligt att romerska namn hade sådana variationer. År 49 eller i början av år 50 v.t. förvisade kejsar Claudius alla judar från Rom, och då flyttade Aquila och Priscilla till Korinth. När Paulus kom dit på hösten år 50 v.t. arbetade de tillsammans som tältmakare. Aquila och Priscilla hjälpte utan tvivel Paulus att bygga upp den nya församlingen där. Aquila var från Pontos, ett område i norra Mindre Asien som låg utmed Svarta havet. (Se Tillägg B13.)

tältmakare: Här används det grekiska ordet skēnopoiọs om Paulus, Aquilas och Priscillas yrke. Det råder delade meningar om exakt vilken sorts hantverkare detta ord betecknar (tältmakare, vävare eller repslagare), men många forskare menar att ”tältmakare” är den troliga betydelsen. Paulus var från Tarsos i Kilikien, ett område som var känt för gethårstyget cilicium, som man tillverkade tält av. (Apg 21:39) Bland judarna under det första århundradet satte man en ära i att lära pojkar ett hantverk, även om de sedan också skulle få högre utbildning. Det är därför möjligt att Paulus redan som pojke fick lära sig att sy tält. Detta var inte något lätt arbete, för cilicium ska ha varit ett styvt och grovt tyg och därför svårt att skära till och sy i.

höll han tal: Eller ”resonerade han med dem”. Det grekiska verbet dialẹgomai har definierats som ”diskutera”, ”samtala”. Det kan användas om att hålla ett undervisande tal, men också om att utbyta tankar med andra. Det här grekiska ordet används också i Apg 17:2, 17; 18:19; 19:8, 9; 20:7, 9.

började Paulus lägga all sin tid på att sprida ordet: Eller ”blev Paulus fullt upptagen med ordet”. Det här uttrycket visar att Paulus från och med då började predika på heltid.

skakade de dammet av sina fötter: Paulus och Barnabas följde Jesus anvisning som finns nedtecknad i Mt 10:14; Mk 6:11; Lu 9:5. Fromma judar menade att till och med dammet i icke-judiska områden var orent, och när de hade rest i ett sådant område brukade de därför skaka av sig dammet innan de kom in på judiskt område igen. Men Jesus hade tydligen en annan innebörd i tankarna när han gav lärjungarna den här anvisningen. Lärjungarna skulle göra så för att visa att de inte tog ansvar för att de som hade blivit varnade drabbades av Guds dom. Paulus gjorde något liknande i Korinth när han skakade sina kläder. Han förklarade: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld.” (Se studienot till Apg 18:6.)

skaka av dammet från era fötter: En del judar menade att till och med dammet i icke-judiska områden var orent, och när de hade rest i ett sådant område brukade de därför skaka av sig dammet innan de gick in på judiskt område igen. Men Jesus hade tydligtvis en annan innebörd i tankarna när han gav sina lärjungar uppmaningen i versen. Genom att skaka av sig dammet visade lärjungarna att de inte tog ansvar för att Guds dom skulle drabba människor som hade blivit varnade. Ett liknande uttryck förekommer i Mt 10:14 och Mk 6:11. Markus och Lukas lägger till frasen för att visa att de har blivit varnade. Paulus och Barnabas följde denna anvisning när de var i Antiokia i Pisidien. (Apg 13:51) Och Paulus gjorde något liknande när han var i Korinth. Han skakade sina kläder och sa sedan: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld.” (Apg 18:6)

Låt hans blod komma över oss och över våra barn: De sa med andra ord: ”Vi och våra barn tar ansvaret för hans död.”

jag är ren från allas blod: Paulus var fri från blodskuld inför Gud eftersom han hade predikat de goda nyheterna om riket. Han hade inte hållit det här livräddande budskapet för sig själv. (Apg 18:6; jämför Hes 33:6–8.) Paulus hade berättat om ”allt vad Gud har beslutat” för lärjungarna i Efesos eftersom han inte ville att någon skulle mista livet på domens dag. (Apg 20:27) En kristen skulle också kunna dra på sig blodskuld inför Gud genom att mörda eller utgjuta blod, vilket kan innefatta att man aktivt eller passivt stöder en organisation som bär på blodskuld, t.ex. ”det stora Babylon” (Upp 17:6; 18:2, 4), eller andra organisationer som har utgjutit oskyldigt blod (Upp 16:5, 6; jämför Jes 26:20, 21). Dessutom skulle man kunna dra på sig blodskuld genom att äta eller dricka blod i någon form. (Apg 15:20)

skakade han sina kläder: Paulus gjorde så för att visa att han inte tog ansvar för att de som inte hade tagit emot det livräddande budskapet om Kristus drabbades av Guds dom. Paulus hade gjort sin plikt och var inte längre ansvarig för deras liv. (Se studienot till Ni gör er skyldiga till er egen död i den här versen.) Bibeln talar om andra tillfällen då man gjorde något liknande. När Nehemja talade till judarna som hade återvänt till Jerusalem skakade han ut vecken på sin klädnad. Det symboliserade att Gud skulle förkasta den som inte höll ett visst löfte. (Neh 5:13) Paulus gjorde något liknande mot dem som motarbetade honom i Antiokia i Pisidien när han ”skakade ... dammet av sina fötter”. (Se studienoter till Apg 13:51; Lu 9:5.)

Ni gör er skyldiga till er egen död: Paulus använde det här uttrycket för att visa att han inte var ansvarig för det som skulle drabba de judar som vägrade ta emot budskapet om Jesus, Messias. Det finns liknande uttalanden i de hebreiska skrifterna som förmedlar tanken att en person som begår handlingar som förtjänar döden själv är ansvarig för sin död. (Jos 2:19; 2Sa 1:16; 1Ku 2:37; Hes 33:2–4; se studienot till Mt 27:25.) Paulus tillägger: jag är utan skuld (ordagrant ”jag är ren”). (Se studienot till Apg 20:26.)

som tillbad Gud: Det grekiska ordet sẹbomai, som här har återgetts med ”som tillbad Gud”, betyder ”tillbe”, ”vörda”, ”dyrka”. Det kan också återges med ”djupt religiös”, ”gudfruktig”. (Se studienot till Apg 13:50.) Den syriska Peshitta återger detta ord med uttrycket ”som fruktade Gud”. En översättning av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J18 i Tillägg C4) använder här Guds namn, och hela uttrycket kan återges med ”som fruktade Jehova”.

Jehova öppnade helt hennes hjärta: Lydia var en kvinna som tillbad Gud, ett uttryck som tyder på att hon var en judisk proselyt. (Apg 13:43) På sabbaten hade hon samlats med andra kvinnor vid ett böneställe vid en flod utanför Filippi. (Apg 16:13) Det är möjligt att det inte fanns så många judar i Filippi och kanske inte heller någon synagoga. Kanske hade hon kommit i kontakt med tillbedjan av Jehova i sin hemstad Thyatira, för där fanns det många judar och en judisk mötesplats. Jehova, den Gud hon tillbad, lade märke till att hon lyssnade uppmärksamt. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 16:14.)

slutade han predika där: Dvs. han slutade predika i synagogan och fortsatte i stället att predika hemma hos Titius Justus. Paulus bodde hos Aquila och Priscilla så länge han var i Korinth, men det var tydligtvis hemma hos Justus som han utförde det mesta av sitt predikoarbete. (Apg 18:3)

Titius Justus: En troende i Korinth som tillbad Gud, ett uttryck som tyder på att han var judisk proselyt. (Se studienoter till Apg 13:43; 16:14.)

prokonsuln: Titel på ståthållaren i en provins som var underställd den romerska senaten. En del romerska provinser, t.ex. Judeen, var kejserliga provinser direkt underställda kejsaren, som utnämnde en ståthållare. Eftersom Cypern blev en senatsprovins 22 f.v.t. styrdes det av en prokonsul. Man har funnit ett mynt från Cypern präglat med den romerske kejsaren Claudius huvud och titel (på latin) på ena sidan och texten ”Under Cominius Proclus, cyprioternas prokonsul” (på grekiska) på andra sidan. (Se Ordförklaringar.)

prokonsul: En prokonsul var ståthållare i en provins underställd den romerska senaten. Här omnämns Gallio som prokonsul i provinsen Akaja. Lukas användning av titeln ”prokonsul” är helt korrekt, eftersom Akaja var senatsprovins mellan år 27 f.v.t. och 15 v.t. och återigen efter 44 v.t. (Se studienot till Apg 13:7.) En inskrift från Delfi som nämner prokonsuln Gallio bekräftar Lukas skildring och gör det möjligt att slå fast när Gallio var prokonsul.

Akaja: I de kristna grekiska skrifterna avser Akaja den romerska provins i södra Grekland som hade Korinth som huvudstad. När kejsar Augustus år 27 f.v.t. reorganiserade de båda grekiska provinserna Makedonien och Akaja, kom namnet Akaja att beteckna hela Peloponnesos och en del av det grekiska fastlandet. Provinsen Akaja sorterade under den romerska senaten och styrdes från huvudstaden Korinth av en prokonsul. (2Kor 1:1) Andra städer som låg i provinsen Akaja och som nämns i de kristna grekiska skrifterna är Aten och Kenkreai. (Apg 18:1, 18; Rom 16:1) Akaja och dess grannprovins i norr, Makedonien, nämns ofta tillsammans. (Apg 19:21; Rom 15:26; 1Th 1:7, 8; se Tillägg B13.)

Kenkreai: En av Korinths hamnar som låg på ett smalt näs vid Eginabukten (Saroniska bukten) 11 km öster om Korinth. Kenkreai var Korinths hamn mot öst, medan Lechaion, som låg på motsatta sidan av näset, var stadens hamn mot Italien och andra länder västerut. Än i dag kan man se ruiner av byggnader och vågbrytare i närheten av byn Kehries (Kechriais). Enligt Rom 16:1 fanns det en kristen församling i Kenkreai. (Se Tillägg B13.)

Jehovas vilja: När det grekiska ordet för ”vilja” (thẹlēma) används i de kristna grekiska skrifterna är det oftast i samband med Guds vilja. (Mt 7:21; 12:50; Mk 3:35; Rom 12:2; 1Kor 1:1; Heb 10:36; 1Pe 2:15; 4:2; 1Jo 2:17) I Septuaginta används det grekiska ordet thẹlēma ofta för att översätta hebreiska uttryck som syftar på Guds vilja, eller beslut, glädje och godkännande, och står i avsnitt där Guds namn förekommer. (Ps 40:8, 9 [39:9, 10, LXX]; 103:21 [102:21, LXX]; 143:9–11 [142:9–11, LXX]; Jes 44:24, 28; Jer 9:24 [9:23, LXX]; Mal 1:10) Jesus uttryckte sig på ett liknande sätt enligt Mt 26:42 när han bad till sin Far: ”Låt din vilja ske.” (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 21:14.)

om Jehova vill: Ett uttryck som understryker hur viktigt det är att ta Guds vilja med i beräkningen när man gör eller planerar något. Aposteln Paulus hade hela tiden den här principen i tankarna. (Apg 18:21; 1Kor 16:7; Heb 6:3) Lärjungen Jakob uppmanade sina läsare att säga: ”Om Jehova vill får vi leva och kan göra det här eller det där.” (Jak 4:15) Jakob menade inte att de kristna alltid måste säga det högt, och de skulle inte heller använda det som en vidskeplig eller tom fras. De skulle i stället försöka ta reda på vad som var Guds vilja och följa den.

om det är Jehovas vilja: Ett uttryck som understryker hur viktigt det är att ta Guds vilja med i beräkningen när man gör eller planerar något. Aposteln Paulus hade hela tiden den här principen i tankarna. (1Kor 4:19; 16:7; Heb 6:3) Lärjungen Jakob uppmanade sina läsare att säga: ”Om Jehova vill får vi leva och kan göra det här eller det där.” (Jak 4:15) Sådana uttryck bör inte bara vara tomma ord. Den som uppriktigt säger ”om det är Jehovas vilja” måste även försöka leva enligt Jehovas vilja. Det är ett uttryck som inte alltid behöver sägas högt, utan ofta är det något som sägs tyst i hjärtat. (Se studienoter till Apg 21:14; 1Kor 4:19; Jak 4:15 och Tillägg C3 introduktion; Apg 18:21.)

han gick upp: Jerusalem nämns inte uttryckligen i den grekiska texten, men det var tydligtvis dit Paulus var på väg. Jerusalem ligger ca 750 m över havet, så det står ofta i Bibeln att folk gick ”upp” till Jerusalem. Det grekiska verbet anabai(”gå upp”) används många gånger när det uttryckligen sägs att någon var på väg till Jerusalem. (Mt 20:17; Mk 10:32; Lu 18:31; 19:28; Joh 2:13; 5:1; 11:55; Apg 11:2; 21:12, 15; 24:11; 25:1, 9; Gal 2:1) Dessutom förekommer även ett verb som betyder ”gå ner” (katabai) i den här versen, och det verbet används ibland om att vara på väg bort från Jerusalem. (Mk 3:22; Lu 10:30, 31; Apg 24:1, 22; 25:7)

Apollos: En kristen jude som tydligtvis hade växt upp i Alexandria, huvudstaden i den romerska provinsen Egypten. Alexandria var ett centrum för högre utbildning och känt för sitt stora bibliotek. Det var den största staden i romarriket efter Rom, och den hade en stor judisk befolkning. Det var ett viktigt kultur- och lärocentrum för både judar och greker. Där utarbetades Septuaginta, en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna. Dessa upplysningar kan förklara varför det sägs att Apollos var mycket insatt [ordagrant ”kraftfull”] i Skrifterna, dvs. de inspirerade hebreiska skrifterna.

Vägen: En benämning som används i Apostlagärningarna om det kristna levnadssättet och den första kristna församlingen. Det kan ha haft sin grund i det Jesus sa i Joh 14:6: ”Jag är vägen.” Det sades att de som började följa Jesus tillhörde ”Vägen”, dvs. de följde samma levnadsväg eller levnadssätt som Jesus. (Apg 19:9) Det viktigaste i hans liv var att tillbe den ende sanne Guden, Jehova. För de kristna innebar det här levnadssättet även att tro på Jesus Kristus. Någon gång efter år 44 v.t. i Antiokia i Syrien såg Gud till att Jesus lärjungar ”började kallas kristna”. (Apg 11:26) Men även efter att de hade fått den benämningen omtalar Lukas församlingen som ”Vägen”. (Apg 19:23; 22:4; 24:22; se studienoter till Apg 18:25; 19:23.)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.) Matteus tillämpar den här profetian på det Johannes döparen gjorde för att bana väg för Jesus. I Johannes evangelium tillämpar Johannes döparen den här profetian på sig själv. (Joh 1:23)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.) Markus tillämpar den här profetian på det ”Johannes döparen” (Mk 1:4) gjorde för att bana väg för Jesus. (Se studienoter till Mt 3:3; Joh 1:23.)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.) Lukas tillämpar den här profetian på Johannes döparen. Johannes skulle bana väg för Jehova i den bemärkelsen att han skulle bereda vägen för Jesus, som skulle representera sin Far och komma i sin Fars namn. (Joh 5:43; 8:29) I Johannesevangeliet tillämpar Johannes döparen den här profetian på sig själv. (Joh 1:23)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg A5 och C.) Matteus, Markus och Lukas tillämpar den här profetian på Johannes döparen, och här i Johannesevangeliet tillämpar Johannes döparen profetian på sig själv. Johannes skulle göra vägen jämn och rak för Jehova i den bemärkelsen att han skulle bereda vägen för Jesus, som skulle representera sin Far och komma i sin Fars namn. (Joh 5:43; 8:29)

Vägen: Som det framkommer i studienoten till Apg 9:2 användes uttrycket ”Vägen” om den första kristna församlingen. Sann kristendom handlar inte om att ha en kristen fasad eller att tillbe på ett formellt sätt. Det är en levnadsväg eller ett levnadssätt som kretsar kring att tillbe Gud och vara ledd av hans ande. (Joh 4:23, 24) I den syriska Peshitta står det här ”Guds väg”. Och i den latinska Vulgata (Editio Clementina) står det ”Herrens väg”. Några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J17, 18 i Tillägg C4) använder här Guds namn och lyder: ”Jehovas väg”.

anden: Eller ”den verksamma kraften”. Det grekiska ordet pneuma syftar här på Guds ande, som kan vara en drivkraft som får en person att göra det som stämmer med Guds vilja. (Lu 4:1; se Ordförklaringar .)

undervisad: Det grekiska verbet katēchẹō betyder ordagrant ”låta ljuda ner”, och det kan rymma tanken på muntlig undervisning. När någon får höra sanningarna i Guds ord upprepade gånger och de sjunker ner i hans sinne och hjärta, blir han kvalificerad att undervisa andra. (Jämför Gal 6:6, där samma grekiska ord förekommer två gånger.)

Jehovas väg: Den följande versen använder det synonyma uttrycket ”Guds väg”. Den kristna levnadsvägen innebär att det viktigaste i livet är att tillbe den ende sanne Guden, Jehova, och att tro på hans son, Jesus Kristus. I Apostlagärningarna omtalas det här levnadssättet som ”Vägen”. (Apg 19:9, 23; 22:4; 24:22; se studienot till Apg 9:2.) Dessutom nämns orden ”Jehova” och ”väg” tillsammans fyra gånger i evangelierna i citat från Jes 40:3. (Se studienoter till Mt 3:3; Mk 1:3; Lu 3:4; Joh 1:23.) I Jes 40:3 förekommer tetragrammet i den hebreiska grundtexten. Uttrycket ”Jehovas väg” förekommer även i Dom 2:22; Jer 5:4, 5, fotnot. (Se studienot till Apg 19:23 och Tillägg C3 introduktion; Apg 18:25.)

brinnande i anden: Ordagrant ”kokande till anden”. Det grekiska ord som har återgetts med ”brinnande” betyder bokstavligen ”kokande”. Men här används det bildligt för att förmedla tanken på att glöda av eller utstråla entusiasm. I det här uttrycket syftar tydligtvis det grekiska ordet för ”ande” (pneuma) på Guds heliga ande, som kan vara en drivkraft som får en person att göra det som stämmer med Jehovas vilja. (Se studienot till Mk 1:12.) Men ordet ”ande” kan också avse den drivkraft som kommer från en människas symboliska hjärta och får henne att tala eller handla på ett visst sätt. Det är därför möjligt att den här versen rymmer båda tankarna, nämligen att Apollos brann för det som var rätt och att han leddes av Guds ande. Men några menar att uttrycket i det här sammanhanget helt enkelt är ett idiom som betecknar stor iver och entusiasm. Det kan i så fall förklara hur Apollos kunde vara ”brinnande i anden” även om han inte kände till dop i Jesus namn. Hur som helst behövde Apollos ande ledas av Guds ande för att han skulle kunna brinna för det som var rätt och vara villig att ändra sitt tänkesätt. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

Johannes dop: Det här dopet var ett offentligt uttryck för att personen ångrade sina synder mot den lag som Jehova hade gett genom Mose och som judarna hade gått med på att följa. (2Mo 24:7, 8) Men efter pingsten år 33 v.t., när lagförbundet upphörde, fanns det inte längre någon mening med att döpas med Johannes dop. (Rom 10:4; Gal 3:13; Ef 2:13–15; Kol 2:13, 14) Från och med då godkände Jehova bara det dop som Jesus befallde sina efterföljare att utföra. (Mt 28:19, 20) Händelserna i samband med Apollos inträffade omkring år 52 v.t.

Guds: Även om det i den grekiska texten inte finns ett ord som motsvarar ”Guds” här, menar många forskare att det är underförstått. I Apostlagärningarna förknippas uttrycket ”generös omtanke” i de flesta fall med Gud. (Apg 11:23; 13:43; 14:26; 20:24, 32)

Media

Synagoga i Ostia
Synagoga i Ostia

Här är ett foto på lämningarna av en synagoga i Ostia, Roms hamnstad. Under årens lopp har byggnaden renoverats och byggts om, men man tror att grundkonstruktionen ska ha utgjort en synagoga från senare delen av det första århundradet v.t. Att det fanns en synagoga där vittnar om att judar levde i Roms närområden under en lång tid. Kejsar Claudius förvisade judarna från Rom omkring år 49 eller 50 v.t., men det är möjligt att judiska kolonier blev kvar i området. (Apg 18:1, 2) Efter att Claudius hade dött år 54 v.t. återvände många judar till Rom. När Paulus omkring år 56 v.t. skrev sitt brev till de kristna i Rom fanns det både judar och icke-judar i församlingen. Det förklarar varför Paulus tog upp ämnen som berörde båda grupperna och som hjälpte dem att förstå hur de kunde hålla samman och vara enade. (Rom 1:15, 16)

1. Rom

2. Ostia

Kejsar Claudius
Kejsar Claudius

I Apostlagärningarna nämns den romerske kejsaren Claudius vid namn två gånger. (Apg 11:28; 18:2) Han efterträdde sin brorson Caligula (som regerade från år 37 till 41 v.t. och som inte nämns i Bibeln) och blev det romerska rikets fjärde kejsare. Han regerade från år 41 till 54 v.t. Omkring år 49 eller 50 v.t. gav Claudius order om att alla judar skulle lämna Rom. Som en följd av det flyttade Priscilla och Aquila till Korinth, där de träffade aposteln Paulus. Enligt vissa uppgifter förgiftades han av sin fjärde hustru år 54 v.t., och han efterträddes av Nero.

Inskrift som innehåller namnet Gallio
Inskrift som innehåller namnet Gallio

Den här inskriften från Delfi i Grekland dateras till mitten av det första århundradet v.t. och nämner prokonsuln Gallio. (Namnet är inringat.) Uppgiften i Apg 18:12 är därför helt korrekt. Där står det att ”Gallio var prokonsul i Akaja” vid den tid då judarna i Korinth förde aposteln Paulus till honom för att få honom dömd.

Domarsäte i Korinth
Domarsäte i Korinth

Detta foto visar lämningarna av domarsätet (bema) i Korinth. Det var en stor, upphöjd plattform som man använde när man talade till folket. Domarsätet i Korinth låg nästan mitt på torget. Magistratens ledamöter brukade använda denna plattform när de avkunnade domar. Domarsätet var av vit och blå marmor och var rikt utsmyckat. I anslutning till plattformen fanns väntrum med mosaikgolv och bänkar för dem som önskade träffa magistraten. Här visas en konstnärs föreställning om hur domarsätet i Korinth kan ha sett ut under det första århundradet v.t. Man tror att det var hit judarna förde Paulus för att ställa honom inför prokonsuln Gallio.

Hamnen i det forntida Kenkreai
Hamnen i det forntida Kenkreai

Bilden visar ruinerna av hamnen i det forntida Kenkreai. Paulus gick tydligen ombord på en båt här under sin andra missionsresa och seglade till Efesos. (Apg 18:18) Kenkreai låg omkring 11 km öster om Korinth på den sida av det smala näs som vetter ut mot Eginabukten (Saroniska bukten). Staden var förbunden med Korinth genom en rad befästningsverk. Under det första århundradet v.t. var Kenkreai Korinths hamn mot öst, medan Lechaion, som låg på motsatta sidan av näset, var Korinths hamn mot Italien och andra platser väster om Grekland.

Caesarea
Caesarea

1. Romersk teater

2. Palats

3. Hippodrom

4. Hedniskt tempel

5. Hamn

Den här filmen över ruinerna av Caesarea innehåller 3D-rekonstruktioner, som visar hur dessa framträdande byggnader kan ha sett ut. Herodes den store lät bygga Caesarea och dess hamn i slutet av det första århundradet f.v.t. Han uppkallade staden efter kejsar Augustus. Caesarea ligger ca 87 km nordväst om Jerusalem vid Medelhavets kust och var en viktig hamnstad. I staden fanns det en romersk teater (1), ett palats som låg utmed havet (2), en hippodrom, en arena för hästkapplöpning, som kan ha rymt 30 000 åskådare (3) och ett hedniskt tempel (4). Den konstgjorda hamnen (5) var en riktig prestation på ingenjörskonstens område. En akvedukt försåg Caesarea med vatten, och staden hade ett eget avloppssystem. Aposteln Paulus och andra kristna reste till och från Caesarea med båt. (Apg 9:30; 18:21, 22; 21:7, 8, 16) Paulus satt i fängelse där i omkring två år. (Apg 24:27) Evangelieförkunnaren Filippus reste till Caesarea i slutet av en predikoresa och bosatte sig kanske där. (Apg 8:40; 21:8) Cornelius, den förste oomskurne icke-juden som blev kristen, bodde i Caesarea. (Apg 10:1, 24, 34, 35, 45–48) Och det var förmodligen där som Lukas skrev sitt evangelium.

Apostlagärningarna – Paulus tredje missionsresa (Apg 18:23–21:17) ca 52–56 v.t.
Apostlagärningarna – Paulus tredje missionsresa (Apg 18:23–21:17) ca 52–56 v.t.

Händelserna anges i kronologisk ordning.

1. Paulus lämnar Antiokia i Syrien och reser till Galatien och Frygien, där han styrker lärjungarna i församlingarna. (Apg 18:23)

2. Paulus färdas genom inlandet och kommer ner till Efesos, där några döps på nytt och får helig ande. (Apg 19:1, 5–7)

3. Paulus predikar i synagogan i Efesos, men en del judar vägrar tro; Paulus flyttar undervisningen och håller tal varje dag i Tyrannos skola. (Apg 19:8, 9)

4. Paulus tjänst i Efesos är framgångsrik. (Apg 19:18–20)

5. Upplopp på teatern i Efesos. (Apg 19:29–34)

6. Paulus reser från Efesos till Makedonien och sedan vidare till Grekland. (Apg 20:1, 2)

7. Efter tre månader i Grekland reser Paulus tillbaka genom Makedonien. (Apg 20:3)

8. Från Filippi reser Paulus till Troas, där han uppväcker Eutykos. (Apg 20:5–11)

9. Paulus reskamrater seglar till Assos medan Paulus tar landvägen och ansluter till dem där. (Apg 20:13, 14)

10. Paulus och hans reskamrater seglar till Miletos, där Paulus sammanträffar med de äldste från Efesos och ger dem förmaningar. (Apg 20:14–20)

11. Paulus ber tillsammans med de äldste och berättar att de inte kommer att få se honom mer; äldstebröderna följer honom till båten. (Apg 20:36–38)

12. Från Miletos seglar Paulus och hans reskamrater till Kos och sedan till Rhodos och Patara, där de går ombord på en båt som ska till Syrien; de passerar Cyperns sydvästra kust och lägger till i Tyros. (Apg 21:1–3)

13. På grund av det anden sagt varnar lärjungarna Paulus för att fara till Jerusalem. (Apg 21:4, 5)

14. Paulus kommer till Caesarea; profeten Agabos berättar om de prövningar som väntar honom i Jerusalem.(Apg 21:8–11)

15. Paulus anländer till Jerusalem. (Apg 21:12–15, 17)