Job 30:1–31
30 Och nu skrattar de åt mig,+de som är yngre till åren än jag,+de vars fäder jag skulle ha vägratatt sätta bland vallhundarna för mina får.
2 Ja, till vilken nytta var deras händers kraft för mig?Hos dem har den fulla kraften gått förlorad.+
3 På grund av brist och hunger är de ofruktsamma,de som gnager av en vattenlös trakt,+där det i går var oväder och ödeläggelse.
4 De plockar saltört bland buskarna,ginstbuskars rötter är deras föda.
5 De drivs bort från gemenskapen,+och man skriker efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo på regnflodsdalarnas sluttningar,i jordhålor och bland klippor.
7 Bland buskarna skriker de,under nässlorna skockas de.
8 Som söner till oförståndiga,+ ja, söner till namnlösa,drivs de ut ur landet med piska.
9 Och nu har jag blivit den de sjunger visor om,+jag är det allmänna samtalsämnet för dem.+
10 De avskyr mig och håller sig långt borta från mig,+de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.+
11 Ty han har lossat min bågsträng och förödmjukat mig,och de har betett sig tygellöst mot mig.*
12 Slynglar reser sig vid min högra sida;de har låtit mig gå,*men de kastar upp sina barriärer mot mig till min ofärd.+
13 De har rivit upp mina stigar,de duger bara till att vålla motgångar för mig,+och de behöver ingen som hjälper dem.
14 De kommer som genom en bred bräsch,under ett oväder väller de fram.
15 Plötsliga fasor har vänts mot mig,min värdighet jagas bort som av vinden,*och min räddning har försvunnit som ett moln.
16 Och nu utgjuts min själ som är i mig,+nödens dagar+ griper mig.
17 Om natten genomborras benen+ i min kropp och skils från mig,mina gnagande smärtor vilar inte.+
18 Genom stor kraft förändras min klädnad,den omsluter mig som kragen på min långa klädnad.
19 Han har kastat mig ner i leran,så att jag är som stoft och aska.
20 Jag ropar till dig om hjälp, men du svarar mig inte.+Jag har förblivit stående för att du skall lägga märke till mig.
21 Du förändrar dig till att bli grym mot mig,+med din hands fulla styrka ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig i vinden, du låter mig rida på den,sedan upplöser du mig i ett dån.
23 Ty jag vet att du för mig till döden,+ja, till huset där alla levande möts.
24 Men ingen sträcker ut sin hand mot en ruinhög;+när han går under ropar ingen på hjälp.
25 Jag har ju gråtit över den som har hårda dagar,+min själ har bedrövats över den fattige.+
26 När jag hoppades på det goda, kom ändå det onda,+jag väntade på ljus, men dunkel kom.
27 Mitt inre* kom att sjuda och teg inte;dagar av nöd mötte mig.
28 Sorgsen+ vandrade jag omkring utan en strimma sol;*jag reste mig i församlingen,* jag fortsatte att ropa på hjälp.
29 Jag har blivit en broder till schakaleroch en vän till strutsar.*+
30 Min hud har blivit svart+ och faller av,benen i min kropp har blivit heta av torka.
31 Min lyra passar bara till sorg,min pipa till de gråtandes röst.
Fotnoter
^ Ordagr.: ”de har lösgjort betslet inför mig”.
^ Ordagr.: ”mina fötter har de låtit gå”.
^ Ordagr.: ”Mina inälvor”.
^ El.: ”utan solljus (solvärme)”, M. Genom en texträttelse: ”utan tröst”.
^ ”i församlingen”. Hebr.: vaqqahạl; grek.: en ekklēsịai.
^ Ordagr.: ”strutsens döttrar”.
