Job 9:1–35

 Då svarade Job och sade:  ”Sannerligen, jag vet att det är så.Men hur kan en dödlig människa ha rätt i ett fall mot Gud?*+   Om han får lust att tvista med henne,+kan hon inte svara honom en gång på tusen.   Han är vis i hjärtat och väldig i kraft.+Vem kan trotsa honom och klara sig oskadd?+   Han flyttar berg+ så att man inte ens vet av dem,han som omstörtar dem i sin vrede.+   Han får jorden att bävande lämna sin plats,så att dess pelare+ skälver.   Han säger till solen* att den inte skall gå upp,*och kring stjärnorna sätter han ett sigill,+   han som ensam spänner ut himlen+och beträder havets höga vågor,*+   som har gjort stjärnbilderna Ash,* Kesil*och Kima*+ och Söderns inre kamrar,* 10  som gör stora ting som inte kan utforskas+och underbara ting som inte kan räknas.+ 11  Se! Han går förbi mig, men jag ser honom inte,han drar fram, men jag urskiljer honom inte.+ 12  Se! Han rycker bort. Vem kan göra motstånd mot honom?Vem kan säga till honom: ’Vad gör du?’+ 13  Gud* kallar inte tillbaka sin vrede;+för honom måste Rahabs*+ hjälpare böja sig. 14  Hur skulle jag då kunna svara honom?Inför honom måste jag noga välja mina ord,+ 15  inför honom som jag inte skulle svara, även om jag egentligen hade rätt.+Min motpart i rätten skulle jag bönfalla om nåd.+ 16  Skulle han svara mig om jag ropade till honom?+Jag tror inte att han skulle lyssna till min röst, 17  han som krossar mig med en stormoch ger mig många sår utan orsak.+ 18  Han förunnar mig inte att ta* ett nytt andetag,+ty han mättar mig med det som är bittert. 19  Om någon är väldig i fråga om kraft, så är det han,*+om det finns någon som är väldig i fråga om rättvisa – o att jag då blev kallad inför rätta! 20  Även om jag hade rätt, skulle min egen mun* förklara mig skyldig;vore jag klanderfri, skulle han ändå förklara mig ohederlig. 21  Vore jag klanderfri, skulle jag inte känna min själ;jag skulle försmå mitt liv. 22  Det går på ett ut. Därför säger jag:’Både den klanderfrie och den ondskefulle gör han ände på.’+ 23  Om en störtflod* plötsligt vållar död,hånar han de oskyldigas förtvivlan. 24  Jorden är given i den ondskefulles hand;+han täcker över ansiktet på dess domare.Om det inte är han, vem är det då? 25  Ja, mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare;+de har flytt, de skall inte se det goda. 26  De har farit i väg som vassbåtar,som örnen som flyger fram och tillbaka efter något att äta.+ 27  Om jag säger: ’Låt mig glömma mitt bekymmer,+låt mig ändra min uppsyn+ och bli glad igen’, 28  så är jag förskräckt för alla mina smärtor;+jag vet att du inte kommer att anse mig vara oskyldig. 29  Jag måste ju förklaras skyldig.Varför mödar jag mig förgäves?+ 30  Om jag tvättade mig i smältvatten*och renade mina händer* i pottaska,+ 31  då skulle du doppa mig i en grop,och mina kläder skulle avsky mig. 32  Ty han är inte en man+ som jag, att jag skulle kunna svara honom,att vi skulle kunna mötas i rätten. 33  Det finns ingen* som kan döma* mellan oss,+som kan lägga sin hand på oss båda. 34  Må han ta bort sin käpp från mig,+och må skräcken för honom inte skrämma mig. 35  Låt mig tala utan att vara rädd för honom,ty jag är inte sådan i mig själv.

Fotnoter

”Gud”. Hebr.: ’El; LXX: ”Jehova”.
”till solen”. Hebr.: lachẹres; grek.: tōi hēlịōi; lat.: sọli.
El.: ”lysa fram”.
”höga vågor”. Ordagr.: ”höjder”.
”Ash”. Hebr.: ‛Ash. Somliga menar att det är stjärnbilden Stora björnen (Ursa Major) som avses.
”den som har gjort Plejaderna och Hesperos (aftonstjärnan) och Arcturus och Söderns förrådskamrar”, LXX; Vg: ”som gör Arcturus och Orion och Hyaderna och Söderns inre kamrar”. Söderns inre kamrar anses avse stjärnbilderna under ekvatorn, de som syns från södra halvklotet.
”och Kima”. Hebr.: weKhimạh. Somliga menar att det är stjärnhopen Plejaderna (Sjustjärnorna) i stjärnbilden Oxen (Taurus) som avses.
”Kesil”. Hebr.: Kesịl. Somliga menar att det är stjärnbilden Orion som avses.
”Gud”. Hebr.: ’Elọ̄ah. Se not till 3:4.
El.: ”en framstormares (bestormares)”. Hebr.: rạhav, av en rot som betyder ”intensivt (enträget) bestorma”. Se not till 26:12.
”att ta”. Motsvaras i hebr. av en infinitivus absolutus, en verbform som inte innehåller något tidsmoment. Den står här som objekt till verbet ”förunnar”.
”så är det han”. M: ”se!”; T: ”där är han”.
”min egen mun”, MLXXSyVg; genom en rättelse av M: ”hans egen mun”.
”ett gissel”, genom en annan härledning av det hebr. ordet.
Ordagr.: ”snövatten”.
El.: ”handflator”.
”Det finns ingen”, MVg; LXX: ”Om det bara fanns någon”.
”som kan döma”. El.: ”medlare”. Grek.: mesịtēs, som i 1Ti 2:5.