Job 41:1–34

41  Kan du dra fram Leviạtan*+ med en fiskkrokeller hålla ner dess tunga med ett rep?   Kan du sätta ett sävstrå i dess nos+eller genomborra dess käkar med ett törne?   Ber den dig om nåd gång på gång?Talar den mjuka ord till dig?   Sluter den ett förbund med dig,så att du kan ta den till slav till oöverskådlig tid?   Kan du leka med den som med en fågeleller binda fast den åt dina unga flickor?   Köpslår kompanjoner om den?*Fördelar de den mellan handelsmän?*   Kan du fylla dess hud med harpuner+eller dess huvud med ljuster?   Lägg din hand på den.Du kommer att minnas den striden. Du gör inte om det.*   Se! Förhoppningarna om att fånga den gäckas.Ja, man kastas omkull vid blotta åsynen av den. 10  Ingen är så djärv att han jagar upp den.Så vem kan hålla stånd inför mig?+ 11  Vem har gett mig något först, så att jag bör belöna honom?+Allt under himlen tillhör mig.+ 12  Jag kommer inte att tiga om dess lemmar,om dess styrka och vackra proportioner. 13  Vem tar av den dess yttre klädnad?Vem går in mellan dess båda käkar?* 14  Vem öppnar dess ansiktes* dörrar?Tänderna runt om är skräckinjagande. 15  Fåror av fjäll är dess stolthet,tillslutna som med tättslutande sigill. 16  De sitter tätt, det ena vid det andra,inte ens luft kan tränga in mellan dem. 17  Det ena hänger fast vid det andra,*de griper tag i varandra och kan inte skiljas åt. 18  Dess fnysningar utstrålar ljus,dess ögon är som morgonrodnadens strålar. 19  Blixtar far ut ur dess gap,ja, eldgnistor slipper ut. 20  Från dess näsborrar kommer rök,som från en ugn som är tänd med säv. 21  Dess själ* sätter kol i brand,och lågor slår ut från gapet. 22  I dess hals bor styrka,och framför den springer förtvivlan.* 23  Vecken på dess kött håller ihop,de är som gjutna på den, orubbliga. 24  Dess hjärta är hårt* som sten,ja, hårt som understenen i en kvarn. 25  När den reser sig blir de starka förskräckta,+i sin bestörtning blir de förvirrade. 26  Hinner man upp den rår svärdet inte på den,inte heller spjut, kastspjut eller pilspets.+ 27  Den betraktar järn+ som halm,koppar som ruttet trä. 28  En pil* jagar inte bort den,slungstenar+ förvandlas till halmstrån för den. 29  En klubba betraktar den som halmstrå,+den skrattar åt rasslet av kastspjut. 30  Dess undersida är som spetsiga lerskärvor,*den breder ut sig i dyn som en trösksläde.+ 31  Den får djupen att koka som en gryta,den gör havet likt en salvgryta. 32  Bakom sig lämnar den en lysande stig;*djupet tycks vara som grånat hår.* 33  På jordens stoft finns inte dess like,den som är gjord till att inte känna skräck. 34  Den ser på allt som är högt.Den är kung över alla stolta vilda djur.”*

Fotnoter

”Leviatan”, M(hebr.: liwjathạn)Vg; LXX: ”en drake”.
El.: ”Bereder kompanjoner en festmåltid över (med anledning av) den?”
Ordagr.: ”kanaanéer”. Hebr.: kena‛anịm.
I MLXX slutar kap. 40 här.
Ordagr.: ”i dess dubbla betsel (bett)”, M. Möjligen: ”[Vem tränger] genom dess dubbla pansar”, med stöd i LXX.
”ansiktes”, M; Sy: ”gaps”.
”Det ena ... vid det andra”. Ordagr.: ”En man ... vid (i) sin bror”.
”Dess själ”. Hebr.: nafshọ̄; grek.: psykhẹ̄ autou.
”springer (hoppar) förtvivlan”, M; LXX: ”löper tillintetgörelse”.
Ordagr.: ”gjutet”.
Ordagr.: ”Bågens son”.
El.: ”är de spetsigaste (skarpaste) lerskärvorna”, enl. det idiomatiska uttrycket i hebr.
”och [betraktar] den nedersta delen av djupet [grek.: ton de tạrtaron tēs abỵssou, ”avgrundens tartaros”] som en fånge”, LXX. Se Tillägg 4D.
han räknar djupet [grek.: abỵssou, ”avgrunden”] som sitt område (ett promenadstråk)”, LXX; Sy: ”... som torrt land”.
Ordagr.: ”alla stolthetens (höghetens) söner”.