Job 21:1–34
21 Då svarade Job och sade:
2 ”Lyssna uppmärksamt till mina ord,och låt detta bli er tröst.
3 Ha tålamod med mig och låt mig tala,och när jag har talat kan ni håna mig.+
4 Är det för människor jag har uttryckt mitt bekymmer?Varför skulle min ande inte bli otålig?
5 Vänd er* mot mig och stirra i förundran,lägg handen på munnen.+
6 Ja, när jag tänker på det blir jag bestört,en rysning griper mitt kött.
7 Varför får de ondskefulla leva,+åldras och bli överlägsna i fråga om förmögenhet?+
8 Deras avkomma slår sig ner hos dem, i deras närhet,och deras ättlingar inför deras ögon.
9 Deras hus har frid och är fria från skräck,+Guds* käpp är inte över dem.
10 Deras tjurar betäcker och spiller inte sin säd,deras kor kalvar+ och får inte missfall.
11 Sina unga pojkar släpper de lösa som en småboskapshjord,och deras barn skuttar omkring.
12 De sjunger till tamburin och lyra+och gläder sig vid pipans ljud.
13 De tillbringar sina dagar i vällevnad,+men på ett ögonblick far de ner till Sheọl.
14 Och de säger till den sanne Guden: ’Vänd dig bort från oss!+Vi vill inte ha kunskap om dina vägar.+
15 Vem är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom,*+och vilken nytta har vi av att bönfalla honom?’+
16 Se! Deras välbefinnande är inte i deras egen hand.+De ondskefullas planer är fjärran från mig.+
17 Hur ofta slocknar de ondskefullas lampa,+och hur ofta kommer deras ofärd över dem?Hur ofta delar han i sin vrede ut tillintetgörelse?+
18 Blir de som halm för vinden,*+lika agnar som stormvinden stjäl?
19 Det onda någon gör förvarar Gud* åt dennes söner.+Han vedergäller honom, så att han får känna det.+
20 Hans ögon skall se hans förfall,och han skall dricka av den Allsmäktiges raseri.+
21 Vilken glädje kommer han att ha av sitt hus när han är borta,när hans månaders antal har skurits itu?+
22 Kan man lära Gud* kunskap,+Han som dömer de höga?+
23 Den ene dör medan han har fullt tillräckligt att klara sig med,+när han är fullständigt bekymmersfri och sorglös,
24 när hans lår är fulla av fetmaoch märgen i hans ben är saftig.
25 Och den andre dör med bitter själutan att ha ätit av det goda.+
26 Tillsammans lägger de sig i stoftet,+och larver bildar ett täcke över dem.+
27 Se! Jag känner era tankaroch era planer – att ni skulle vilja bruka våld mot mig.+
28 Ty ni säger: ’Var är den förnämes hus,och var är de ondskefullas tält, deras boningar?’+
29 Har ni inte frågat dem som färdas på vägarna?Granskar ni inte noga deras vittnesbörd,
30 att på ofärdens dag blir den som är ond skonad,+på förgrymmelsens dag blir han befriad?*
31 Vem säger honom rakt i ansiktet hur hans väg är?+Och vem vedergäller honom vad han har gjort?+
32 Men han förs till begravningsplatsen,+och över gravhögen* vakar man.
33 För honom smakar regnflodsdalens jordkokor sött,+och hela mänskligheten* drar han efter sig;+otaliga är de som var före honom.
34 Hur tom är inte den tröst ni försöker ge mig,+era svar är bara uttryck för trolöshet!”
Fotnoter
^ Ordagr.: ”Vänd era ansikten”.
^ El.: ”vi skulle tillbe (dyrka) honom (ägna honom helig tjänst)”. Hebr.: na‛avdhẹnnu.
^ ”vinden”. Hebr.: rụach; grek.: anẹmou; lat.: vẹnti.
^ ”Gud”. Hebr.: ’Elọ̄ah.
^ ”blir han befriad”, genom en texträttelse; M: ”blir de (bort)förda”; jfr v. 32.
^ El.: ”en hög kärvar”.
^ ”hela mänskligheten”. El.: ”varje jordemänniska”. Hebr.: kol-’adhạm.