Job 39:1–30
39 Vet du den fastställda tiden då stenbockshonorna på den branta klippan skall föda?+Övervakar du när hindarna föder under födslovåndor?+
2 Räknar du månmånaderna som de fullbordar,eller vet du den fastställda tiden då de föder?
3 De böjer sig ner och föder fram sina ungar,de blir kvitt sina våndor.*
4 Deras ungar blir starka, de växer upp på öppna fältet;de ger sig i väg och kommer inte tillbaka till dem.
5 Vem sände ut zebran+ i frihet?Vem lossade vildåsnans band?
6 Åt den har jag gett ökenslätten till husoch saltlandet till boningar.+
7 Den skrattar åt bullret från staden,larmet från den som jagar upp villebråd+ hör den inte.
8 Den letar i bergen efter bete+och söker efter allt slags grönt.+
9 Är vildoxen villig att tjäna dig+och stanna över natten vid din krubba?
10 Kan du binda fast vildoxen i plogfåran med rep,eller kommer den att harva+ lågslätterna efter dig?
11 Kan du lita på den därför att dess kraft är stor?Kan du överlåta din möda åt den?
12 Kan du förlita dig på den, att den för tillbaka din säd,att den samlar in till din tröskplats?
13 Har strutshonans vinge flaxat med fröjd,eller har hon en storks+ vingpennor och fjäderdräkt?
14 Hon överlåter ju sina ägg åt jorden,håller dem varma i stoftet.
15 Hon glömmer att en fot kan krossa dem,att markens vilda djur kan trampa på dem.
16 Hon behandlar sina ungar hårt, som om de inte var hennes.+Hennes möda är förgäves, för hon känner ingen skräck.
17 Ty Gud* har låtit henne glömma vishet,han har inte tilldelat henne förstånd.+
18 När hon flaxar med vingarna mot höjden,då skrattar hon åt häst och ryttare.
19 Kan du ge hästen styrka?+Kan du klä dess hals med en brusande man?*
20 Kan du få den att hoppa som en gräshoppa?Dess stolta frustande förskräcker.+
21 Den* skrapar med hovarna+ på lågslätten och jublar över sin kraft,den drar ut för att möta väpnade styrkor.+
22 Den skrattar åt det som inger skräck och är inte förfärad,+inte heller vänder den om på grund av svärdet.
23 Kogret rasslar mot den,spjut och kastspjut blixtrar.
24 Stampande och upphetsad far den fram över jorden,och den tror inte att det är ljudet av ett horn.
25 Så snart hornet ljuder säger den: Ha!Och på långt håll vädrar den strid,larmet av anförare* och härskri.+
26 Är det tack vare ditt förstånd som falken svingar sig upp,som den breder ut sina vingar mot sunnanvinden?
27 Eller är det på din befallning som örnen+ flyger uppåtoch som den bygger sitt näste högt uppe,+
28 som den har sin boning på en brant klippa och tillbringar nattenpå en brant klippspets,* ja, en otillgänglig plats?
29 Därifrån söker den efter föda,+dess ögon spanar långt bort i fjärran.
30 Dess ungar frossar på blod;och där de slagna är, där är den.”+
Fotnoter
^ El.: ”de släpper sina foster (sin livsfrukt)”.
^ ”Gud”. Hebr.: ’Elọ̄ah.
^ ”en brusande (fladdrande) man”, M; T: ”styrka”.
^ ”Den”, LXXSyVg; M: ”De”.
^ El.: ”furstar”. Hebr.: sarịm.
^ Ordagr.: ”en brant klippas tand”.
