Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Tyskland

Tyskland

Tyskland

TYSKLAND är ett centrum för internationell verksamhet. I genomsnitt 15 miljoner turister gästar landet varje år. Många tillbringar sin semester i de bayerska alperna, i Schwarzwald eller längs den vackra Rhenfloden, eller också besöker de kulturcentra i städerna. Andra reser till Tyskland i affärssyfte. Tyskland är en av de viktigaste handelsnationerna i världen, med affärsförbindelser jorden runt. Under många år lockade landets blomstrande ekonomi så många arbetare från andra länder att detta fick en tydlig inverkan på befolkningens sammansättning i de större städerna. Det har också påverkat Jehovas vittnens förkunnartjänst i Tyskland.

Händelser som ägde rum under och vid slutet av andra världskriget har också påverkat deras tjänst. Under Adolf Hitlers diktatur utsattes de ständigt för grymma angrepp. Med både det katolska och det protestantiska prästerskapets välsignelse svor Hitler att utrota Ernste Bibelforscher (de uppriktiga bibelforskarna), som Jehovas vittnen då kallades i Tyskland. Men Jehovas vittnen kompromissade inte i fråga om sin tro. De stod fasta trots skoningslös förföljelse.

Tolv år efter det att vittnena blivit förbjudna i Tyskland var Hitler och hans politiska parti borta. Jehovas vittnen, däremot, var fullt upptagna med att berätta för människor om Guds kungarike och vad detta innebär för mänskligheten. Redogörelsen för vad de fick erfara under nazisttiden och hur de klarade detta fortsätter att utgöra grundvalen för ett vittnesbörd — nu för hela världen.

Vad gjorde det möjligt för Jehovas vittnen att gå ut segrande? Det var inte deras egen förmåga. Och det var verkligen inte deras antal. De var färre än 20.000 i hela Tyskland vid början av andra världskriget att jämföras med de massor som stödde nazismen. Förklaringen finner vi i det som Gamaliel, en vis lärare, sade för länge sedan och som vi kan läsa i Bibeln: ”Om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem.” (Apg. 5:34–39) Jehovas vittnen i Tyskland visade sig vara lojala mot Gud, till och med under dödshot, och Jehova höll sitt löfte att han ”inte [kommer] att överge sina lojala”. — Ps. 37:28.

Utnyttjar möjligheter efter kriget

De som hade överlevt det som hände under krigsåren såg att det fanns arbete att utföra. De hade upplevt händelser som utan tvivel var en del av det Jesus Kristus hade förutsagt skulle utgöra tecknet på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning. De hade varit mitt uppe i ett krig som saknade motstycke i historien. De hade fått erfara vad det innebär att bli utlämnade åt vedermöda, att bli förrådda och att vara föremål för hat från nationerna, och somliga av dem hade dödats. De levde mitt under den förutsagda hungersnöden. Människor måste få veta innebörden i allt det som hände. Inte ens i koncentrationslägren upphörde Jehovas vittnen någon gång att predika. Men de visste att Jesus hade förutsagt: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matt. 24:3–14) Det fanns fortfarande mer att göra, och de var ivriga att fortsätta med arbetet.

Kort efter kriget reorganiserade vittnena i Tyskland arbetet med att förkunna om Guds kungarike. Erich Frost, frigiven efter nio år, ordnade snabbt så att mogna bröder kunde besöka, omorganisera och stärka församlingarna. En del av vittnena var så svaga av hunger att de svimmade under mötena, men de var beslutna att vara närvarande för att dra nytta av den andliga maten. Första dagen efter frigivningen gick Gertrud Pötzinger hela dagen i riktning mot München i hopp om att finna sin man där. Men på kvällen, när vänliga människor gav henne mat och husrum, stannade hon uppe till efter midnatt och vittnade för dessa om Jehovas uppsåt. När Konrad Franke blev frigiven, satte han omedelbart i gång i pionjärtjänsten, trots att de enda kläder han hade till en början var den randiga fångdräkten.

År 1947 var det 15.856 Jehovas vittnen i Tyskland som åter öppet tog del i tjänsten och modigt bekantgjorde att Guds kungarike är det enda hoppet om bestående fred och säkerhet. Jehova välsignade deras nitiska tjänst, och i maj 1975, trettio år efter krigsslutet, fanns det 100.351 förkunnare av Guds kungarike verksamma i Västtyskland.

Under de här åren var det inte bara på det tyska fältet som det gavs ett vittnesbörd. Nitiska vittnen i Tyskland såg att deras tjänst påverkade människor i många länder. Hur kom det sig?

Missionärsfält på hemmaplan

För att täcka det behov som uppstod till följd av den blomstrande ekonomin började Tyskland i mitten av 1950-talet rekrytera ”gästarbetare” från andra länder. Ett stort antal kom från Grekland, Italien, det som då hette Jugoslavien, Portugal, Spanien och Turkiet. År 1972 hade den utländska arbetsstyrkan växt till 2,1 miljoner.

Efter vågen av gästarbetare som kom mellan 1950-talet och 1970-talet svepte en våg av flyktingar från Afrika och Asien in över Tyskland på 1980-talet. På 1990-talet kom det dessutom flyktingar från Östeuropa och Balkan. Resultatet av att de då liberala lagarna erbjöd politisk asyl blev att Tyskland kom att ha det högsta antalet invånare med utländsk härkomst av alla länder i Europa.

Jehovas vittnen såg detta som att de fått ett fint missionärsdistrikt på hemmaplan. Eftersom ”Gud inte är partisk”, och eftersom människor som har ryckts upp från sitt hemland verkligen behöver den tröst som endast Guds ord kan ge, kände Jehovas vittnen en stark förpliktelse att predika de goda nyheterna för dem. (Apg. 10:34, 35; 2 Kor. 1:3, 4) Men att nå de 7,5 miljoner utlänningarna i Tyskland på deras eget språk har inte varit någon lätt uppgift.

För att effektivare kunna dela med sig av Bibelns sanning åt dessa människor från utlandet har många tyska vittnen lärt sig ett nytt språk. Vilket fint bevis för att de verkligen älskar sin nästa, i enlighet med det Jesus lärde sina efterföljare! (Matt. 22:39) De flesta av dessa vittnen har inte haft möjlighet att bli missionärer utomlands, men de har med iver dragit full nytta av möjligheterna som getts i deras eget land. I augusti 1998 var det således mer än 23.600 förkunnare som predikade de goda nyheterna i 371 utländska församlingar och 219 grupper. Utländska församlingar bildas naturligtvis inte i syfte att isolera folkgrupper, utan för att göra det lättare för människor som saknar tillräckliga kunskaper i tyska att lära sig sanningen på sitt eget modersmål. Många förkunnare har insett att med ett andraspråk kanske man når sinnet, men ofta krävs det att man kan modersmålet för att nå hjärtat.

Utlänningar blir hatade och illa behandlade av somliga grupper i Tyskland, men bland Jehovas folk välkomnas de med äkta kristen kärlek. Albanska, amhariska, arabiska, hindi, japanska, kinesiska, persiska, rumänska, tamil, tigrinja, ungerska och vietnamesiska är några av de 24 språk förutom tyska som Jehovas vittnen här håller möten på för närvarande. Vid 1993 års områdessammankomster ”Lärda av Gud” i Tyskland var det cirka 10 procent av de 194.751 närvarande som var med vid sammankomster på utländska språk. Och antalet döpta var nästan 14 procent av det totala antalet.

Bland dem som har reagerat positivt på budskapet om Guds kungarike är en hinduisk familj, som lämnade Sri Lanka 1983 på grund av kriget där med ett hopp att deras sexårige son skulle få medicinsk behandling. Sorgligt nog dog pojken. Men familjen har lärt känna Jehova, som kommer att uppväcka de döda och ge dem möjlighet att leva för evigt. (Apg. 24:15) Vi har också en nigeriansk kvinna som i tonåren hade kämpat i Biafrakriget. Sedan hon flyttat till Tyskland, förändrades hennes liv, då hon fick veta vad Jehova lär människor om hur de skall leva tillsammans i fred. — Jes. 2:3, 4.

Bland de italienare som har blivit Jehovas vittnen i Tyskland är det inte ovanligt att höra ordspråket ”Non tutti i mali vengono per nuocere” (”Inte alla motgångar visar sig vara till nackdel”). Så träffande! Många av dessa italienare och även människor från andra länder kom till Tyskland för att komma undan ekonomiska problem och fann då något av större värde än materiella ägodelar — sanningen om Gud och hans uppsåt.

Jehovas vittnens nitiska verksamhet bland dessa människor har uppmärksammats av andra. Församlingen i Halberstadt fick det här brevet: ”Vi har här på orten huvudförläggningen för asylsökande, och här finns alltid människor från över 40 länder. ... Dessa härstammar från en mängd olika kulturer och har fått lämna sin familj, sitt hemland, sitt språk och sin tradition. Ofta har de fått uppleva traumatiska händelser, och de går en oviss framtid till mötes. ... Det är därför som många av dem söker hjälp och hopp i religionen. Vi är tacksamma för er frikostiga gåva [i form av biblar på olika språk], vilken gör det möjligt för dessa människor att finna tröst och tillförsikt genom att läsa Bibeln på sitt eget språk.”

Några av de utländska grupperna

ENGELSKA: Flyktingar från Nigeria, Ghana, Sri Lanka, Indien och andra länder drar nytta av de engelska församlingarnas arbete. Steven Kwakye från Ghana är en av dem. I Tyskland var det en ung man från Bangladesh som berättade för Steven att han försökte undvika vittnena, och då föreslog Steven att han skulle skicka dem till honom i stället. När Steven var yngre, hade han talat med ett Jehovas vittne i Ghana. Nu, när hans släktingar inte längre kunde utöva påtryckningar, ville han lära sig mer. I dag är Steven en kristen äldste, och hans familj tjänar också Jehova.

TURKISKA: Rasims hustru och söner hade varit Jehovas vittnen i över tio år, medan Rasim själv behållit sin muslimska tro. Men han blev medveten om att tolkningen av Koranen skilde sig så mycket från en moské till en annan att en del muslimer inte ville besöka någon annan moské än sin egen. När han var i Turkiet, besökte han både en moské och Jehovas vittnens möten. I moskén hörde han tolkningar av islam som skilde sig från dem som lärdes ut i Tyskland. Det fanns ingen enhet. Men när Rasim kom tillbaka till Tyskland, sade han: ”Det råder samma kärlek, och det är samma program i Rikets sal här som i Rikets sal i Turkiet. Det här är sanningen.”

HINDI: År 1985 kom två Jehovas vittnen på besök hos Sharda Aggarwal, precis efter det att hon bett om att finna en gud att utgjuta sitt hjärta för. Hennes man hade lungcancer, och hon var missmodig, eftersom hon kände att de hinduiska gudarna inte lyssnade på hennes böner. Hon frågade vittnena om Jesus var Gud. Deras förklaring övertygade henne om att hennes bön hade blivit besvarad. Det lät som om Jehova var det slags gud som hon ville lära sig mer om. Även om Sharda till en början tvekade att överge hinduismens gudar av fruktan för att misshaga dem, kastade hon snart sina avgudabilder och tog emot Jehova som den sanne Guden. Hon blev döpt 1987. I dag är hon reguljär pionjär, och hon är tacksam över att få tjäna en personlig Gud, som hon kan anförtro sig åt. Hennes man och hennes son är båda biträdande tjänare. — Ps. 62:8.

POLSKA: År 1992 bildades en polsktalande församling i Berlin, och samma år hölls ett kretsmöte på polska. Även om detta ägde rum i en del av Tyskland där det finns många med polsk bakgrund, var det ingen som väntade sig att få se sammankomsthallen, den närbelägna Rikets sal och cafeterian fullsatta. Det kom sammanlagt 2.523 — en nästan ofattbar siffra! En del av dessa var polsktalande vittnen som tillhörde tyska församlingar, men de var glada att se att arbetet med att predika om Guds kungarike hade satts i gång på det polska fältet, och de var tacksamma över att kunna höra Bibelns sanningar på sitt modersmål.

Till och med ryska, serbokroatiska och kinesiska!

RYSKA: Efter det kalla krigets slut var det många av dem som hade växt upp i Ryssland och som talade ryska men som hade tyska förfäder som återvände till sitt fädernesland. I det som då hette Östtyskland fanns också medlemmar av de sovjetiska väpnade styrkorna som tjänade där samt deras familjemedlemmar. Alla människor är födda med ett andligt behov, men deras hade inte blivit tillgodosett.

Familjen Schlegel är tyska invandrare som 1992 flyttade från Krimhalvön i Ukraina till sina förfäders land. Där fick de kontakt med ett Jehovas vittne som ursprungligen kom från Uzbekistan och som hade blivit ett vittne i Tyskland. Efter att ha studerat Bibeln blev hela familjen döpt.

Sergej och hans hustru, Zjenja, var ateister. Men när de fick se Bibelns svar på de frågor de hade, särskilt dem som rörde framtiden, blev de förvånade. Ödmjukt utvecklade de tro på Jehova och gjorde förändringar i sitt liv, även om det betydde att Sergej fick byta arbete och avstå från den pension som han var berättigad att snart få.

Marina, som var sjuksköterska på ett militärsjukhus, hade sökt efter meningen med livet. När hon fick boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, läste hon genast igenom den och insåg snart att hon hade funnit vad hon sökte. Efter att ha återvänt till Ryssland besökte hon andra som hade studerat tillsammans med Jehovas vittnen i Tyskland för att uppmuntra dem. Snart hade hon börjat som pionjär och funnit meningen med livet.

I augusti 1998 fanns det 31 rysktalande församlingar och 63 mindre grupper med sammanlagt 2.119 förkunnare — en 27-procentig ökning från året dessförinnan.

SERBOKROATISKA: Johann Strecker, som är resande tillsyningsman på det serbokroatiska fältet, konstaterar att det fanns minst 16 olika nationaliteter i det före detta Jugoslavien. Han säger: ”Det är fantastiskt att se hur sanningen nu förenar dem.” När Munib, en muslim som hade tjänat i den jugoslaviska armén, blev inbjuden till ett möte hos Jehovas vittnen i Tyskland, fann han kroater, serber och människor med muslimsk bakgrund fridfullt församlas. För honom var det nästan ofattbart! I en månad var han bara med och gjorde iakttagelser. Men när han hade blivit övertygad om att den frid och endräkt som råder bland vittnena är äkta, tackade han ja till att börja studera Bibeln. År 1994 blev han döpt.

Rosanda, en katolik från Kroatien som hade tillbringat flera år i ett kloster, kom för att besöka släktingar som hade blivit Jehovas vittnen i Tyskland. Efter att ha varit med vid skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet tillsammans med dem medgav hon: ”Ni har sanningen. Jag har alltid undrat över hur de första kristna predikade evangeliet. När jag såg de två systrarna på podiet, hur den ena predikade för den andra, stod det plötsligt klart för mig: ’Det måste ha varit exakt så de första kristna gjorde.’” I dag är Rosanda pionjär och följer själv de första kristnas exempel.

Några av de tyska vittnen som lärt sig språk som talas i det tidigare Jugoslavien för att kunna vittna för människor därifrån har faktiskt längre fram flyttat dit för att tjäna där, då detta blivit möjligt.

KINESISKA: Arbetet på det kinesiska fältet i Tyskland har satts i gång på senare tid. ”De flesta från Kina har aldrig hört talas om oss, än mindre läst Bibeln”, berättar Egidius Rühle, som tidigare varit missionär på Taiwan. Han tillägger: ”Eftersom de flesta kineser är ivriga att lära, suger de upp kunskap som svampar.”

När den tolfte kursen i Skolan för förordnade tjänare presenterades för Betelfamiljen i Selters i oktober 1996, var det verkligen glädjande att få träffa den förste kinesen som gick denna kurs i Tyskland. Han hade lärt känna sanningen i Tyskland. Han i sin tur hade vittnat för en kinesisk professor i geologi och gett henne boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? Hon läste igenom boken på en vecka. I stället för att lära ut evolution leder hon nu bibelstudier i hem — i slutet av 1996 ledde hon 16 stycken.

Ivriga att dela med sig av det de lärt

Bokstavligt talat hundratals utländska invånare har under årens lopp lärt känna sanningen i Tyskland och sedan återvänt till sina hemländer för att fortsätta att predika de goda nyheterna där. Många tjänar nu som äldste eller biträdande tjänare eller i andra ansvariga ställningar. Petros Karakaris är medlem av Betelfamiljen i Grekland; Mamadou Keita tjänar som missionär i Mali, och Paulin Kangala — av många känd som Pepe — är missionär i Centralafrikanska republiken tillsammans med sin hustru, Anke.

Sedan början av 1990-talet har över 1.500 grekisktalande förkunnare återvänt till Grekland, några av dem som kvalificerade äldste. Andra har flyttat till Sverige, Belgien, England och Canada för att främja predikoarbetet bland de grekisktalande där. Och ändå finns det inget annat land i världen, förutom Grekland, där det finns så många grekisktalande förkunnare som i Tyskland.

Vad hände i Östtyskland?

Vid slutet av andra världskriget blev Tyskland ockuperat av Frankrikes, Sovjetunionens, Storbritanniens och USA:s arméer. Den besegrade nationen delades upp i fyra ockupationszoner; varje segrarmakt fick jurisdiktion över en zon. (Huvudstaden Berlin delades också upp i fyra sektorer.) Eftersom Sovjetunionens ockupationszon var den östra delen av landet, kallades den snart östzonen. År 1949 fick den här delen av Tyskland egen suveränitet och fick namnet Tyska demokratiska republiken. Men det var i själva verket bara så att benämningen ”östzonen” ersattes av namnet Östtyskland. När de tre återstående ockupationszonerna sedan blev Förbundsrepubliken Tyskland år 1955, fick detta område i dagligt tal benämningen Västtyskland.

Efter naziststatens fall utnyttjade Jehovas vittnen som bodde i östzonen möjligheten att hålla offentliga möten och nitiskt ta del i tjänsten på fältet. I mitten av år 1949 var det mer än 17.000 som rapporterade tjänst på fältet i Östtyskland. Men den frihet de fick erfara efter nazistregimens fall var kortlivad. Församlingsmötena blev på nytt upplösta av polisen. Litteraturen konfiskerades. Vägar blockerades för att hindra vittnena att vara med vid en sammankomst. Bröder arresterades. Den 31 augusti 1950 infördes ett officiellt förbud. Vittnena i Östtyskland tvingades återigen att gå under jorden, den här gången av en kommunistisk regim, och de skulle inte komma fram i ljuset förrän nästan 40 år senare.

Förföljelsen i Östtyskland var som svårast i början av förbudet. År 1990 rapporterade den tyska tidningen Berliner Morgenpost: ”Mellan åren 1950 och 1961 [muren byggdes 1961] arresterades 2.891 Jehovas vittnen i Östtyskland; 2.202 av dessa, däribland 674 kvinnor, ställdes inför rätta och dömdes till sammanlagt 12.013 års fängelse. Under fängelsetiden dog 37 män och 13 kvinnor på grund av misshandel, sjukdom, undernäring eller hög ålder. Domstolarna dömde 12 män till livstids fängelse, som dock senare mildrades till 15 år.”

Det här var naturligtvis bara början. Förbudet varade i 40 år. Det fanns perioder då pressen mot vittnena minskade. Så plötsligt trängde man in i deras hem, och fler blev arresterade. Även om det råder en viss osäkerhet i fråga om det exakta antalet, visar Sällskapets egna uppgifter att under förbudsåren blev 4.940 vittnen i Östtyskland fängslade på 231 olika platser.

Diskret mötesverksamhet

Också under sådana svåra förhållanden fann Jehovas vittnen för det mesta metoder att få tag i biblisk litteratur. Hundratals modiga bröder och systrar riskerade sin frihet och ibland också sitt liv för att sörja för andliga behov. Systrar spelade ofta en viktig roll. Innan Berlinmuren uppfördes 1961, brukade de åka in i Berlins västra del, hämta litteratur från Sällskapets kontor där och ta med sig den tillbaka. När östtyska spioner började bevaka kontoret för att se vem som skaffade litteratur, blev några av kurirerna arresterade. Därför använde man andra metoder. Systrarna som agerade som kurirer hämtade litteraturen hemma hos andra vittnen i Berlin och begav sig hem. Trots att några blev arresterade, ställda inför rätta och dömda till fängelse, sinade aldrig tillförseln av andlig mat.

Var det möjligt att hålla kristna möten under sådana omständigheter? Förståeligt nog kände somliga till en början en viss oro. Men de insåg att det var viktigt att komma tillsammans med sina medkristna, om de skulle förbli andligt starka. (Hebr. 10:23–25) De höll mötena diskret, i små grupper. Av säkerhetsskäl tilltalade de varandra bara med förnamnet. Mötena hölls vanligtvis när det hade blivit mörkt, på olika platser och olika dagar. Sommartid kunde inte mötena börja före klockan 22. Men vännerna tog det hela med fattning.

De kunde inte använda någon Rikets sal, men det fanns en vänlig jordbrukare i Sachsen som erbjöd dem att använda hans lada. Den hade en bakdörr från vilken det gick en stig som låg dold av buskar. En hel vinter användes ladan av en grupp på omkring 20 personer, som samlades i skenet av ett stearinljus. Snart blev också jordbrukaren ett vittne.

Framför allt gjorde man anordningar för att kunna fira Herrens kvällsmåltid. Manfred Tamme minns ett tillfälle, när han försåg några av de fängslade bröderna med åminnelseemblemen: ”Jag fyllde en hårvattenflaska med vin och bad att den skulle ges åt en fängslad broder. Tjänstemannen öppnade flaskan, luktade på innehållet och frågade: ’Skall det här förhindra håravfall?’ ’Ja, det står så på flaskan i alla fall’, svarade jag. Han skruvade tillbaka locket och gav sedan flaskan till den broder som skulle ha den!”

Lär sig vittna under förbud

Arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike upphörde inte i Östtyskland. Bibeln förbjöds inte, så vännerna inledde ofta samtal genom att helt enkelt hänvisa till den. Eftersom de hade lite eller ingen litteratur att erbjuda, utvecklade de bibliska samtal med hjälp av ett antal skriftställen som de hade förberett. Naturligtvis var det farligt att predika. Varje dag i tjänsten kunde vara den sista i frihet. Vittnena gjorde bönen till sin ”ständiga följeslagare”, som en av dem uttryckte det och tillade: ”Den lugnade oss och gav oss sinnesfrid. Vi kände oss aldrig ensamma. Men det krävdes ständig vaksamhet.”

Trots att vännerna försökte vara försiktiga, hände det ibland att de ställdes öga mot öga med polisen. Vid ett tillfälle när Hermann och Margit Laube besökte personer som rekommenderats av sådana som de redan kände, såg de att det hängde en polisuniform i tamburen bakom mannen som öppnat dörren. Margit bleknade, och Hermanns hjärta bultade. De bad en tyst bön. Detta betydde med all sannolikhet fängelsestraff! ”Vilka är ni?” frågade mannen kort. Margit var den som svarade: ”Jag är säker på att jag har sett er någonstans, men jag kan inte komma på var. Jo, nu vet jag, ni är polis. Jag måste ha sett er när ni var i tjänst.” Med en något vänligare röst frågade han: ”Är ni Jehovas?” ”Ja, det är vi”, svarade Hermann, ”och ni måste medge att det fordras ett visst mod av oss att knacka på er dörr. Vi är intresserade av er personligen.” De blev bjudna att stiga in. Efter flera besök sattes ett bibelstudium i gång. Med tiden blev mannen en kristen broder.

Det vittnades även i fängelserna. Wolfgang Meise satt i fängelset i Waldheim. En dag fick han från sin hustru ett brev, där det stod att hon hade varit ”i Berlin och ätit Knorr-soppa”. (Knorr är ett varumärke för en populär soppa i Tyskland.) Wolfgang utnyttjade möjligheten att förklara för en medfånge att detta betydde att det hade varit en sammankomst i Berlin och att N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets president, hade haft tal där. Mannen kunde inte glömma hur det lyste i Wolfgangs ögon, vilket återspeglade den glädje han kände, när han förklarade sin hustrus brev. Omkring 14 år senare, efter att ha flyttat till Västtyskland, började den här mannen studera Bibeln, och två år senare blev han döpt i Würzburg.

Hildegard Seliger, som redan hade tillbringat många år i nazistiska koncentrationsläger, blev dömd av en kommunistisk domstol i Leipzig till ytterligare tio år. Senare berättade en kvinnlig fångvaktare i fängelset i Halle för Hildegard att hon betraktades som särskilt farlig, eftersom hon ”talade om Bibeln dagarna i ända”.

Ständig ökning, trots förbudet

Det nit som vännerna visade bar god frukt. Horst Schramm berättar att i början av 1950-talet fanns det 25 förkunnare i församlingen i Königs Wusterhausen, men när Berlinmuren föll, var de 161. Ändå hade 43 förkunnare flyttat till Väst, och många hade dött. I en del församlingar är det faktiskt mer än 70 procent av de nu verksamma vittnena som lärde känna sanningen under förbudet.

Ta till exempel familjen Chemnitz. Bernd och Waltraud lärde känna sanningen och blev döpta i ganska unga år, i början av förbudstiden. De gifte sig och bildade familj, men de lät inte förbudet hindra dem från att fostra sina barn till att bli tjänare åt Jehova. På 1980-talet, när verksamheten fortfarande var förbjuden, följde Andrea, Gabriela, Ruben och Esther sina föräldrars exempel och överlämnade sig åt Jehova och blev döpta. Det var bara Matthias, det yngsta barnet, som blev döpt efter det att förbudet upphävts. Jehova välsignade i rikt mått det här parets beslutsamhet trots motstånd. Vilken belöning det är för dem att veta att i dag är alla deras fem barn medlemmar av Betelfamiljen i Selters!

En äldste som hjälpte till med att sammanställa månadsrapporterna över tjänsten på fältet åt Sällskapet säger: ”Under alla de 40 åren av förbud gick det inte en månad utan att det rapporterades om någon som blivit döpt.” Han fortsätter: ”Dop skedde vanligtvis i liten skala och förrättades i privathem. Först hölls ett tal, och därefter sänktes dopkandidaterna ner i ett badkar. Problemet var ofta att få ner dem helt under vattnet. Trots sådana mindre svårigheter minns de alla med glädje den dag då de blev döpta.”

När det återigen blev möjligt att publicera rapporterna över tjänsten på fältet i Östtyskland, var det verkligen glädjande att få veta att under 1980-talet hade det varit så många som 20.704 aktiva förkunnare i det området! Nu är det naturligtvis inte längre nödvändigt med separata rapporter. År 1990 hade antalet förkunnare i det återförenade Tyskland vuxit till 154.108.

Omorganisering för att stärka bröderna

Samtidigt som de kommunistiska härskarna försökte hålla vittnena i den delen av världen isolerade från kristna bröder i andra länder gjordes viktiga förändringar över hela världen i Jehovas vittnens egen organisation. Dessa förändringar, som gjordes för att man mera skulle komma i linje med det Bibeln säger om den kristna församlingen under det första århundradet, bidrog till att stärka det internationella brödraskapet och förbereda organisationen för en snabb tillväxt de kommande åren. — Jämför Apostlagärningarna 20:17, 28.

Från och med oktober 1972 stod församlingarna inte längre under en enda persons tillsyn, dvs. under församlingstjänaren, som med hjälp av biträden tog hand om det nödvändiga arbetet. I stället förordnades en krets av äldste till att öva tillsyn i varje församling. Redan 1975 kunde man se att den här förändringen hade gett fina resultat.

Erwin Herzig, som varit resande tillsyningsman i många år, minns att det dock inte var alla som välkomnade en förändring. Den tjänade till att avslöja ”hjärtetillståndet hos några av församlingstjänarna”, berättar han. Även om det stora flertalet hade lojala hjärtan, rensade förändringen ut de få som var ärelystna och hellre önskade ”vara nummer ett” än betjäna sina bröder.

Mer var på gång. På 1970-talet utökades Jehovas vittnens styrande krets, och sedan blev den omorganiserad så att dess arbete fördelades mellan sex kommittéer som började fungera den 1 januari 1976. En månad senare, den 1 februari 1976, justerades tillsynen över avdelningskontoren runt om i världen. Det var inte längre en enda person som övade tillsyn över ett avdelningskontor, utan en kommitté förordnad av den styrande kretsen.

Bröderna Frost, Franke och Kelsey hade alla under olika perioder tjänat som tillsyningsmän för avdelningskontoret i Tyskland. Broder Frost fann det nödvändigt att lämna Betel av hälsoskäl. (Han dog 1987 vid 86 års ålder. Hans levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 april 1961.) När en fem man stor kommitté för avdelningskontoret bildades i Tyskland 1976, fanns både Konrad Franke (som gång på gång blivit fängslad under nazisttiden) och Richard Kelsey (en gileadit som vid det här laget hade tjänat i Tyskland i 25 år) med. De övriga var Willi Pohl (som överlevt de nazistiska koncentrationslägren och gått igenom Gileadskolans 15:e klass), Günter Künz (som gått igenom Gileadskolans 37:e klass) och Werner Rudtke (som tidigare varit resande tillsyningsman).

Dessa första medlemmar, förutom broder Franke som dog 1983, tjänar fortfarande i avdelningskontorets kommitté. (Konrad Frankes levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 mars 1963.) Två andra bröder tjänade också en tid före sin död: Egon Peter, från 1978 till 1989, och Wolfgang Krolop, från 1989 till 1992.

För närvarande har avdelningskontorets kommitté åtta medlemmar. Förutom de redan nämnda är det Edmund Anstadt (sedan 1978) och Peter Mitrega (sedan 1989) samt Eberhard Fabian och Ramon Templeton (sedan 1992).

När den justerade anordningen för tillsyn över avdelningskontoret infördes 1976, var det endast 187 medlemmar i Betelfamiljen i Wiesbaden i Västtyskland. Sedan dess har personalstyrkan ökat till 1.134, med medlemmar från 30 länder. Detta återspeglar i viss mån den internationella prägel som avdelningskontorets arbete har.

Tryckerilokaler för att fylla växande behov

Vid mitten av 1970-talet låg det tyska avdelningskontoret i en del av Wiesbaden som heter Kohlheck — en gång i tiden en sömnig förort vid ett skogsbryn, men nu en snabbt växande del av staden. Redan hade Sällskapet utökat sina egendomar i det här området 13 gånger. Men antalet förkunnare av Guds kungarike i Västtyskland hade vuxit till omkring 100.000. För att öva tillsyn över fältet behövdes ett större kontor. Det fanns också behov av ett större tryckeri för att kunna tillhandahålla biblisk litteratur. Men det hade blivit svårare att få ytterligare tomtmark. Hur skulle man lösa det? Avdelningskontorets kommitté bad om Jehovas vägledning.

I slutet av 1977 började medlemmarna i avdelningskontorets nyligen förordnade kommitté överväga möjligheten att bygga ett nytt Betelhem på en annan plats. Men var det verkligen nödvändigt? Den allmänna känslan var att slutet på den gamla ordningen måste vara väldigt nära. Men ytterligare en faktor måste tas i betraktande. Tryckmetoderna höll på att förändras, och det var nödvändigt för Sällskapet att börja med dessa om tryckning i stor skala skulle fortsätta, oavsett hur lång tid det återstod för den här gamla ordningen. Intressant är att den erfarenhet man fick av att ta itu med situationen i Östtyskland under förbudet mot Jehovas vittnen hjälpte bröderna i Wiesbaden att kunna göra de nödvändiga förändringarna. Hur kommer det sig?

Beslut att trycka med offsetmetoden

Sedan Berlinmuren uppförts 1961 blev det allt svårare att förse Jehovas vittnen i Östtyskland med litteratur. För att göra det lättare framställde man en särskild upplaga av Vakttornet i mindre format. Den innehöll enbart studieartiklarna. För att trycka den krävdes en andra sättning. Att trycka på extra tunt papper var svårt, och det var en utmaning att sedan falsa de tryckta arken. När bröderna fick tag på en automatisk falsmaskin som kunde göra arbetet, upptäckte de att den, paradoxalt nog, var tillverkad i Leipzig i Östtyskland — det land där Jehovas vittnen var förbjudna och för vilket den här mindre iögonenfallande upplagan av Vakttornet var avsedd.

För att förenkla arbetet föreslog en broder, som hade lärt sig att trycka med offsetmetoden innan han kom till Betel, att man skulle trycka tidskrifterna på det sättet. Studieartiklarna kunde fotograferas, förminskas och sedan exponeras på en offsetplåt. Avdelningskontoret fick en liten arkoffsetpress som gåva. Med tiden blev det möjligt att ge ut inte bara studieartiklarna, utan hela tidskriften, först i svartvitt och till slut i fyrfärg. Man tryckte till och med böcker i litet format på samma sätt.

När Nathan Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, besökte Wiesbaden 1975 följde han arbetet med intresse. ”Inte illa”, sade han efter att ha granskat det tryckta materialet. När han hade fått veta att det var en specialupplaga för Östtyskland och att vi var nöjda med den nya metoden att trycka den, sade han: ”De här vännerna som får utstå så mycket svårigheter förtjänar det bästa vi kan ge dem.” Han gav genast tillåtelse att köpa ytterligare maskiner för att utföra arbetet.

När Grant Suiter, medlem av den styrande kretsen, besökte Tyskland 1977 och nämnde att Sällskapet länge hade övervägt att gå över till offsettryckning och nu hade beslutat att göra det i stor skala, hade således bröderna i Wiesbaden redan en viss erfarenhet av detta. Det var förbudet i Östtyskland som indirekt hade förberett dem för den här förändringen.

Men det handlade inte bara om att acceptera tanken på att behöva byta tryckmetod. Broder Suiter förklarade att det skulle behövas större och tyngre tryckpressar. Men var skulle man ställa dem? Det var en sak att drömma om rulloffsetpressar som trycker i fyrfärg men en helt annan sak att förverkliga denna dröm. Man undersökte många olika alternativ för att kunna bygga ut i Kohlheck, men alla förslag var förenade med vissa problem. Vad skulle man göra?

Ett nytt avdelningskontor

Man började leta efter ny tomtmark. Den 30 juli 1978 var cirka 50.000 vittnen samlade till en sammankomst i Düsseldorf och nästan 60.000 i München, och dessa fick till sin förvåning veta att det fanns planer på att köpa mark att bygga ett helt nytt avdelningskontor på.

Under nästan ett års tid undersöktes 123 olika platser. Till sist valde man en högt belägen tomt med utsikt över byn Selters. Den styrande kretsen gav sitt godkännande, och inköpet gjordes den 9 mars 1979. Ytterligare förhandlingar med 18 markägare ledde till att 65 angränsande tomter kunde köpas, vilket gav 30 hektar till att bygga på. Selters ligger omkring 40 kilometer norr om Wiesbaden och erbjuder goda transportmöjligheter. Frankfurts internationella flygplats ligger mindre än 65 kilometer därifrån.

Det största byggnadsprojektet i Jehovas vittnens historia i Tyskland kunde nu börja. Var vi verkligen kvalificerade för detta? Rolf Neufert, medlem av byggnadskommittén, erinrar sig: ”Ingen, förutom brodern som var vår arkitekt, hade någonsin arbetat på ett så här stort projekt. Det är svårt att föreställa sig hur svår uppgiften var. Normalt skulle bara experter och de som har många års erfarenhet ge sig i kast med ett så stort och komplicerat projekt.” Men bröderna resonerade som så att om Jehova ville att de skulle bygga, skulle han också välsigna resultatet.

Det krävdes fyrtio byggnadstillstånd, men de lokala myndigheterna var samarbetsvilliga, vilket uppskattades mycket. I början förekom det ett visst motstånd, men det kom huvudsakligen från prästerna. De anordnade möten för att egga upp motstånd, men förgäves.

Jehovas vittnen från hela landet ställde upp frivilligt för att hjälpa till i arbetet. De visade en enastående anda. Varje dag fanns det i genomsnitt 400 ordinarie arbetare på byggplatsen tillsammans med de cirka 200 som arbetade där på sin semester. Under de fyra år bygget pågick var det inte mindre än 15.000 vittnen som frivilligt erbjöd sina tjänster.

En broder berättar: ”Trots vädret, trots problem, oavsett om det var varmt eller kallt eller till och med iskallt, gick arbetet framåt. Det fanns tillfällen då andra skulle ha ställt in arbetet, men vi började i stället.”

Det kom också en del hjälp från utlandet. Jack och Nora Smith och deras 15-åriga dotter, Becky, från Oregon i USA fick resa flera tusen kilometer, men det var ändå inte för långt. De var med vid den internationella sammankomsten i München, när det tillkännagavs att Sällskapet planerade att bygga ett nytt avdelningskontor i Tyskland. ”Vilket privilegium det skulle vara att få arbeta med att bygga ett nytt Betel!” sade de och meddelade sitt intresse. Jack berättar: ”Vi höll på med förarbete för sammankomsten 1979, när vi fick en ansökningsblankett och en inbjudan att komma så fort som möjligt. Vi var så ivriga att vi knappt kunde koncentrera oss vare sig på vårt arbete eller på sammankomsten.”

För att byggnadsarbetarna skulle få någonstans att bo, måste man bygga om de hus som redan fanns på tomten. Vintern 1979/80 var det första huset färdigt. I september 1980 hade grunden lagts för ett nytt Betelhem. Arbetet med tryckerianläggningen sattes också i gång, och det var inte för tidigt. Den 27 meter långa rulloffsetpress som beställts i januari 1978 skulle levereras i början av 1982. Till dess måste tryckeriet, åtminstone till viss del, vara klart.

Vi kunde göra det mesta av arbetet själva. En broder är fortfarande förundrad: ”Ingen av oss hade någon erfarenhet av att arbeta med ett så stort projekt med en arbetsstyrka som ständigt skiftade. Ofta trodde vi att vi på ett eller annat område hade kört fast, därför att det inte fanns yrkesmän tillgängliga för vissa uppgifter. Men många gånger kom det in en ansökan från en kvalificerad broder i sista minuten. När det behövdes bröder, då fanns de där.” De tackade Jehova för hans vägledning och välsignelse.

Till Selters

Det var mycket arbete med att flytta de möbler och personliga ägodelar som tillhörde de 200 medlemmarna av Betelfamiljen, för att inte tala om alla maskiner och annan utrustning som behövdes för arbetet. Det var ett alltför stort arbete för att kunna genomföras på en gång. Allteftersom byggnadsarbetet gick framåt, flyttade Betelfamiljen, avdelning för avdelning, till Selters.

Bland de första som flyttade var de som arbetade i tryckeriet, eftersom det var den del av anläggningen som blev färdig först. Undan för undan monterades maskinerna ner i Wiesbaden och flyttades till Selters. Under tiden, närmare bestämt den 19 februari 1982, började man trycka i fyrfärg med den nya rulloffsetpressen. Det här var verkligen värt att fira! I maj tystnade tryckeriet i Wiesbaden. Efter 34 år hade vår tryckeriverksamhet där nått sitt slut.

Det första stora arbete som skulle göras med den nya offsetpressen var att trycka boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Man planerade att ge ut denna nya publikation vid 1982 års områdessammankomster, och Tyskland fick i uppgift att trycka den på sju språk. Problemet var att bokbinderiet fortfarande låg i Wiesbaden. I själva verket flyttades det inte till Selters förrän mer än ett år senare. Så när boksignaturerna rullade ut från pressen i Selters, fraktades de med ilfart med Sällskapets lastbil till Wiesbaden för att bindas. Trots det extra arbete detta innebar lyckades bröderna få klart 485.365 exemplar av 1.348.582 i den första tryckningen, så att internationella skaror vid sammankomster i många länder kunde glädja sig över den nya publikationen.

Förståeligt nog var det med blandade känslor man flyttade. En del av medlemmarna i Betelfamiljen hade haft Wiesbaden som sitt hem i nästan 35 år. Men det dröjde inte länge förrän anläggningen där delades upp och såldes till olika privatpersoner. Man behöll bara en liten del av det gamla bokbinderiet och gjorde om den till en Rikets sal. Betecknande för Jehovas folks internationella endräkt är att denna Rikets sal i dag delas av fyra församlingar — två tyska, en engelsk och en rysk.

Överlämnandet

Efter att ha lagt sista handen vid Betelanläggningen i Selters höll man ett överlämnandeprogram den 21 april 1984. Alla som hade tagit del i projektet kände tydligt att Jehovas hand hade varit med dem. De hade vänt sig till honom för att få vägledning och hade tackat honom när till synes oöverstigliga hinder hade undanröjts. De såg nu påtagliga bevis för hans välsignelse i byggnaderna som stod färdiga och som redan hade börjat användas för att främja sann tillbedjan. (Ps. 127:1) Det här var verkligen en tid av särskild glädje.

Tidigare under veckan hade dörrarna öppnats för besökare. Myndighetspersoner som Sällskapet haft att göra med inbjöds att göra en tur i lokalerna. Också grannarna var välkomna. En besökare berättade att han hade kommit tack vare sin präst. Han förklarade att prästen hade klagat över vittnena så ofta de senaste åren att hela församlingen var trött på att lyssna på honom. På söndagen hade han återigen gått till angrepp mot Jehovas vittnen och uppmanat sin hjord att inte tacka ja till deras inbjudan att komma när det var öppet hus. ”Jag hade inte glömt er inbjudan”, berättade besökaren, ”men jag hade glömt vilken dag det var. Hade inte vår präst sagt det i söndags, hade jag säkert inte kommit.”

Efter de första rundturerna kom så till slut dagen för överlämnandet. Det inleddes med musik klockan 9.20, och det var verkligen glädjande att 13 av de 14 medlemmarna av den styrande kretsen kunde vara närvarande! Eftersom det var omöjligt för alla som på ett eller annat sätt hade bidragit till projektets framgång att personligen närvara, hade anordningar gjorts för att ha telefonförbindelse med 11 andra platser runt om i landet. På så vis kunde en skara på 97.562 lyssna på det fina programmet.

Bland dem som var med i Selters denna minnesvärda dag var det många som under andra världskriget hade bevisat sin tro när de satt fängslade i nazistiska koncentrationsläger. Det var också några från Östtyskland som suttit fängslade men som nyligen blivit frigivna. Bland dessa fanns Ernst och Hildegard Seliger. Broder Seliger hade börjat i heltidstjänsten 60 år dessförinnan, och han och hans hustru hade tillbringat sammanlagt mer än 40 år i fängelser och koncentrationsläger under nazistiskt och kommunistiskt styre. Efter att ha varit med vid överlämnandet skrev de: ”Kan ni föreställa er våra känslor, när vi fick tillåtelse att vara med vid denna underbara andliga festmåltid i vårt andliga paradis? Att lyssna till detta fantastiska program var från början till slut som att lyssna till en gudomlig symfoni av teokratisk endräkt och harmoni.” (Fler detaljer om de trosprov som de fick utstå finns i The Watchtower för 15 juli 1975.)

Hus åt Jehovas namn

Folk blir ofta förbluffade, när de ser att Jehovas vittnen, med frivillig arbetskraft, bygger Rikets salar på bara några veckor — eller bara några dagar — och uppför stora sammankomsthallar och att de finansierar Betelanläggningar värda flera miljoner med frivilliga bidrag. Invånarna i Tyskland har haft många möjligheter att se detta med egna ögon.

Den första sammankomsthallen i Västtyskland överlämnades i Västberlin i början av 1970-talet. Det blev fler, så 1986 kunde alla kretssammankomster hållas i hallar som Jehovas vittnen ägde.

Jehovas välsignelse har varit uppenbar, när bröderna har arbetat med dessa projekt. I München lyckades man, tack vare ett gott samarbete med stadens myndigheter, få tag i en tomt för en sammankomsthall till ett bra pris. Denna tomt låg på andra sidan motorvägen som går förbi det enorma Olympiastadion, i utkanten av den vackra Olympiaparken. 

Man bemödade sig om att begränsa bygg- och utrustningskostnaderna till ett minimum. I samband med att ett kraftverk flyttades kunde bröderna köpa några elektriska ställverk och en telefonväxel för mindre än 5 procent av det ursprungliga priset. I rätt tid revs dessutom ett byggnadskomplex, vilket gjorde det möjligt att skaffa handfat, toalettstolar, dörrar, fönster och flera hundra meter vatten-, gas- och ventilationsrör till ett lågt pris. Man kunde dra ner på kostnaderna ytterligare genom att själva tillverka bord och stolar. För att tillgodose stadens krav vad gäller omgivningen var bröderna tvungna att plantera 27 lindar på tomten. En plantskola som skulle läggas ner hade precis så många som behövdes, alla med rätt höjd, och dessa köptes för en tiondel av det ordinarie priset. Sedan staden München avslutat arbetena med att stenlägga ett antal gator, blev det möjligt att köpa tonvis med gatsten till en mycket ringa kostnad, och den använde man till att stenlägga gångarna runt sammankomsthallen och den tillhörande parkeringsplatsen.

De andra sammankomsthallarna i Tyskland har en liknande historia, och alla har sin egen särskilda utformning och skönhet. Alla är de, som kung Salomo uttryckte sig om templet i Jerusalem för över 3.000 år sedan, ”ett hus åt Jehovas ... namn”. — 1 Kung. 5:5.

Dessutom fortsätter man att bygga Rikets salar i snabb takt för att fylla behovet hos de 2.083 församlingarna i Tyskland. Det finns nu 17 regionala byggnadskommittéer. Innan den första bildades 1984 ägde Jehovas vittnen endast 230 Rikets salar i hela Tyskland. Sedan dess och fram till augusti 1998 har det byggts i genomsnitt 58 nya Rikets salar om året — mer än en i veckan de senaste 12 åren!

Också i fråga om byggverksamhet ser Jehovas vittnen i Tyskland bortom nationsgränserna. De tillhör en världsvid familj. Mer än 40 från Tyskland har tjänat som internationella tjänare, och de har varit villiga att bygga var som helst dit Sällskapet har skickat dem och så länge som det behövts. Ytterligare 242 har arbetat på sådana byggnadsprojekt i andra länder under kortare eller längre perioder.

Resande tillsyningsmän är herdar för hjorden

En viktig orsak till organisationens goda andliga tillstånd har varit de resande tillsyningsmännens arbete. Sådana män är verkligen herdar för Guds hjord. (1 Petr. 5:1–3) De är, som aposteln Paulus beskrev dem, ”gåvor i form av människor”. — Ef. 4:8.

Efter andra världskriget besökte resande tillsyningsmän församlingarna, byggde upp dem och samarbetade med dem i tjänsten på fältet. Bland dessa fanns bröder som Gerhard Oltmanns, Josef Scharner och Paul Wrobel, som alla hade blivit döpta 1925. Vi har också Otto Wulle och Max Sandner, som båda hade blivit döpta på 1930-talet.

Allteftersom behovet ökade tillfogades fler bröder på listan över resande tillsyningsmän. Från andra världskrigets slut och fram till i dag är det mer än 290 bröder som har tjänat i resetjänsten i Västtyskland och mer än 40 andra i Östtyskland. De har verkligen gett av sig själva för att främja Guds kungarikes intressen. För vissa innebar det att de inte fick se sina vuxna barn eller sina barnbarn så ofta. Andra ordnade så att de kunde tillbringa tid tillsammans med sina åldrande eller sjuka föräldrar, medan de fullgjorde sitt förordnande.

En del resande förkunnare har tjänat i detta ansträngande men välsignelserika arbete i årtionden. Horst och Gertrud Kretschmer, till exempel, har varit i resetjänsten sedan mitten av 1950-talet och rest över hela Tyskland. Broder Kretschmer minns fortfarande ett tillfälle, när han var på besök på Betel i Wiesbaden 1950, då Erich Frost kärleksfullt lade handen på hans axel och sade: ”Horst, var aldrig orolig. Om du förblir trogen mot Jehova, kommer han att se till dig. Det är något som jag har erfarit, och det kommer du också att få erfara, bara du förblir trogen.”

Nu, år 1998, är det 125 bröder i Tyskland som tjänar som krets- eller områdestillsyningsmän. De är mogna män, som har varit i genomsnitt 30 år i heltidstjänsten för Jehova. Deras hustrur är också nitiska i tjänsten och är särskilt till uppmuntran för systrarna i de församlingar som de besöker.

En resande tillsyningsman flyttar till Brooklyn

Martin och Gertrud Pötzinger var välbekanta bland Jehovas folk i Tyskland. Båda hade tjänat Jehova troget före, under och efter Tredje riket. Efter frigivningen ur den nazistiska fångenskapen satte de genast i gång i heltidstjänsten igen. I över 30 år hade de varit i resetjänsten och betjänat kretsar i hela Tyskland. Tusentals vittnen hade kommit att älska och respektera dem.

År 1959 gick broder Pötzinger igenom Gileadskolans 32:a klass. Gertrud, som inte kunde engelska, hade inte följt med men gladde sig ändå med honom över hans privilegium. Att vara skild från sin man var inget nytt för Gertrud. Nazisternas förföljelse hade tvingat dem att leva åtskilda i nio år, och detta bara några månader efter att de hade gift sig. Nu, när Jehovas organisation bad dem att frivilligt bo på olika håll för den teokratiska verksamhetens skull, tvekade de inte, och inte klagade de heller.

Ingen av dem hade någonsin tjänat Jehova för egen fördels skull. De hade alltid villigt åtagit sig teokratiska förordnanden. Men det kom ändå som en överraskning när de 1977 blev inbjudna att bli medlemmar av Betelfamiljen i världshögkvarteret i Brooklyn i New York. Broder Pötzinger skulle bli medlem av den styrande kretsen!

De blev anvisade att stanna på Betel i Wiesbaden tills de fått uppehållstillstånd i USA. Det visade sig att de fick vänta flera månader, vilket var längre än vad de hade trott. Martin fräschade upp sina kunskaper i engelska, och även Gertrud, hans energiska hustru, fick börja studera. Att lära sig ett nytt språk är ingen lätt uppgift för en kvinna som är väl över 60 år. Men allt gjorde de för sin tjänst för Jehova!

Många engelsktalande medlemmar av Betelfamiljen i Wiesbaden fann stor glädje i att hjälpa Martin och Gertrud med språket. Varje gång Gertrud jagade upp sig i sina engelskstudier, förmanade hennes man henne vänligt: ”Ta det lugnt, Gertrud, ta det lugnt.” Men Gertrud hade aldrig varit bra på att ”ta det lugnt”. Hela hennes liv i Jehovas tjänst hade kännetecknats av helhjärtat engagemang och beslutsamhet. Med denna anda ägnade hon sig åt att lära sig språket, och i november 1978, så fort de hade fått sina permanenta inresevisum, for hon och hennes man till Brooklyn.

När de reste i väg, hade vännerna i Tyskland blandade känslor, men de gladde sig med dem i deras nya tjänsteprivilegier. Vännerna blev också djupt rörda, när de, omkring 10 år senare, fick veta att Martin, i en ålder av 83 år, hade fullbordat sin jordiska bana den 16 juni 1988.

Efter sin mans död återvände Gertrud till Tyskland, där hon tjänar som medlem av Betelfamiljen. Fortfarande är det så att hon inte ”tar det lugnt”. Och hon kommer nog aldrig att göra det heller. Förutom att Gertrud fullgör sina arbetsuppgifter på Betel, använder hon ofta sin semester till att vara hjälppionjär. (Ytterligare upplysningar om broder och syster Pötzinger finns i The Watchtower för 1 december 1969 och Vakttornet för 1 april 1985 och 15 september 1988.)

Särskilda skolor till hjälp för att fylla behov utomlands

Sedan 1978, inte så lång tid innan paret Pötzinger for till Brooklyn, har Skolan i pionjärtjänst, en tio dagar lång kurs som ger praktisk övning, tjänat till att stärka pionjärerna i Tyskland. Varje år hålls det skolor kretsvis runt hela landet. Alla som har tjänat som reguljära pionjärer i minst ett år och som inte tidigare har gått den här skolan inbjuds. I början av 1998 var det 16.812 som hade gått pionjärskolan. Förutom på tyska har den hållits på engelska, franska, grekiska, italienska, polska, portugisiska, ryska, serbokroatiska, spanska och turkiska.

En del som har gått pionjärskolan har gjort det trots mycket svåra omständigheter. Drygt en vecka innan Christine Amos skulle gå den blev hennes son dödad i en bilolycka, när han var på väg hem från ett möte. Skulle Christine, under sådana förhållanden, kunna få någon behållning av skolan? Hur skulle hennes man klara av att vara ensam? De bestämde sig för att hon, trots allt, skulle gå pionjärskolan; att ha sinnet sysselsatt med andliga ting skulle vara en välsignelse för henne. Under tiden blev hennes man inbjuden att arbeta på Betel. Kort därefter blev båda inbjudna till Selters för att arbeta på bygget. När det var färdigt fick de glädjen att arbeta på byggnadsprojekt i Grekland, Spanien och Zimbabwe. Och för närvarande är de återigen pionjärer i Tyskland.

Bland dem som har gått pionjärskolan är det några som har kunnat göra pionjärtjänsten till sin levnadsbana, och de finner att den är full av utmaningar och att den ger djup tillfredsställelse. Inge Korth, som har varit pionjär sedan 1958, säger: ”Heltidstjänsten ger mig en särskild möjlighet att varje dag få visa min djupa kärlek till Jehova och tacksamhet mot honom.” Waldtraut Gann, som började som pionjär 1959, tillägger: ”Pionjärtjänsten är ett skydd mot den här onda ordningen. Att man känner Jehovas hjälpande hand ger äkta glädje och inre tillfredsställelse. Materiella värden kan inte jämföras med detta.” Martina Schaks, som är pionjär tillsammans med sin man, säger: ”Pionjärtjänsten är en ’skola för livet’, eftersom den hjälper mig att utveckla vissa egenskaper, sådana som självbehärskning och tålamod. Som pionjär känner jag att jag är mycket nära Jehova och hans organisation.” För andra har pionjärtjänsten visat sig bli en språngbräda till Beteltjänst, missionärstjänst eller kretstjänst.

För att kunna fylla det akuta behovet av fler missionärer upprättades 1981 i Tyskland en filial till Gileadskolan, så att denna fina kurs också blev tillgänglig för tysktalande pionjärer. Eftersom det nya Betel i Selters ännu inte var färdigt, hölls de två första kurserna i Wiesbaden. Efter flyttningen till Selters hölls tre kurser där. Förutom de hundra eleverna från Tyskland var det också tysktalande elever från Luxemburg, Schweiz och Nederländerna som gick de här fem kurserna. Efter avslutningen skickades de ut till sammanlagt 24 olika länder i bland annat Afrika, Latinamerika, Östeuropa och Stilla havet.

Vid mitten av 1970-talet var det 183 heltidstjänare från Tyskland som hade gått Vakttornets Bibelskola Gilead. I slutet av år 1996 hade den siffran, delvis tack vare Gileadskolans filial, ökat till 368. Det är verkligen glädjande att veta att i januari 1997 var det omkring hälften av dessa elever som fortfarande tjänade som missionärer utomlands! Bland dessa finner vi Paul Engler, som har tjänat i Thailand sedan 1954; Günter Buschbeck, som tjänade i Spanien från 1962 till dess han blev förordnad till Österrike 1980; Karl Sömisch, som tjänade i Indonesien och Mellersta Östern innan han blev förflyttad till Kenya; Manfred Tonak, som efter att ha tjänat i Kenya blev ombedd att fylla ett behov på avdelningskontoret i Etiopien, och Margarita Königer, som genom missionärstjänsten de senaste 32 åren har kommit till Madagaskar, Kenya, Benin och Burkina Faso.

Ännu en skola, Skolan för förordnade tjänare, ger undervisning åt ogifta äldste och biträdande tjänare och har varit ett återkommande inslag i Tyskland sedan 1991. Tysktalande bröder från Belgien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Ungern och Österrike har tillsammans med bröder från Tyskland kunnat glädjas åt den utmärkta övning som den här skolan ger. Och efter avslutningen har några av eleverna tagit på sig ytterligare förpliktelser och blivit sända till Afrika, Östeuropa och andra områden där det råder särskilt behov.

Även Betelhemmet och tryckeriet i Selters har faktiskt visat sig vara en ”skola”, där bröder har blivit rustade till att fylla behoven allteftersom predikoverket blivit fritt i Östeuropa. Betellivet har lärt dem att arbeta med människor av alla slag, och det har hjälpt dem att inse att Jehova kan använda alla slags människor, trots deras ofullkomlighet, för att få sitt verk utfört. Bröder som har arbetat på avdelningen för tjänsten på fältet har lärt sig att problem kan lösas genom att man alltid tillämpar Bibelns principer och noggrant följer den styrande kretsens anvisningar. Av bröder som, till och med under stor press, fortsatt att visa andens frukt har de blivit övade att visa en balanserad inställning och fullständigt förtrösta på Jehova. Vilka värdefulla lärdomar att dela med sig av till bröder vid andra avdelningskontor!

Hinder övervinns med hjälp av utbildning och kärlek

Under de senaste tio åren har ett världsomfattande undervisningsprogram genomförts för att göra det lättare för Jehovas vittnen i deras beslutsamhet när det gäller att lyda Bibelns förbud mot att använda blod. (Apg. 15:28, 29) Detta har inneburit att man fått tränga igenom en mur av fördomar och felaktig information. I anknytning till det här programmet introducerades avdelningen för sjukhusinformation i Tyskland 1990. I november samma år var 427 bröder närvarande vid ett seminarium i Tyskland. De kom från Tyskland och nio andra länder. Detta stärkte de internationella banden. De äldste uppskattade mycket den hjälp de fick. En äldste från Mannheim berättar: ”Vi blev rustade att klargöra vår ståndpunkt med fasthet och tillbörlig respekt men utan att hållas tillbaka av fruktan.” En äldste från Österrike sade: ”Jag har aldrig varit med vid ett seminarium där ett så vidsträckt spektrum av information behandlats på ett så enkelt och lättfattligt sätt.”

Sedan dess har ytterligare seminarier hållits för att ge instruktioner åt de 55 sjukhuskommittéer som under tiden har bildats i Tyskland för att ge Jehovas vittnen hjälp i sådant som rör medicinsk behandling utan blodtransfusion. Kommittéernas arbete har burit god frukt. I augusti 1998 fanns det över 3.560 läkare i Tyskland som hade uttryckt sin villighet när det gäller att behandla Jehovas vittnen utan att använda blod. Bland dessa finner vi en fjärdedel av de läkare som tidskriften Focus för några år sedan utsåg till ”de 1.000 bästa läkarna i Tyskland”.

I januari 1996 började sjukhuskommittéerna dela ut den speciellt utarbetade handboken Family Care and Medical Management for Jehovah’s Witnesses (Omsorg om familjen och läkarvård för Jehovas vittnen). (Den här fina handboken, som är utarbetad uteslutande för medicinsk personal och myndighetspersoner, visar vilka medicinska alternativ utan blodtransfusion som finns. En gemensam satsning har gjorts för att lämna ut den till domare, socialarbetare, neonatologer och pediatriker.) De flesta domare har uttryckt uppskattning av boken och har gett många kommentarer om dess höga kvalitet och praktiska värde. Många var förvånade över att det finns så många alternativa medicinska behandlingsformer för dem som inte vill ta emot blodtransfusion. En domare i Nördlingen uttryckte sig så här: ”Det här är precis vad jag behöver.” En professor vid universitetet i Saarland använde materialet i boken som utgångspunkt för diskussion och till ett skriftligt prov för en grupp som gick en högre kurs i civilrätt.

Att det nu finns sjukhuskommittéer som verkar över hela världen har möjliggjort ett internationellt samarbete i akutsituationer. I fall där läkare har ordinerat mediciner som inte finns i det land där patienten befinner sig har vårt internationella nätverk underlättat när det gällt att få fram sådana och med att få dem skickade med post från Tyskland. Dessutom har anordningar gjorts, så att bröder och systrar från ett tiotal länder fått kontakt med läkare i Tyskland för att få till stånd behandling i enlighet med deras ekonomiska möjligheter.

Naturligtvis har bröder som bor i Tyskland också nytta av det här internationella samarbetet. År 1995 råkade en syster, som var på resa i Norge, ut för en olycka och kom in på sjukhus. När hennes son i Tyskland fick veta det, vände han sig genast till avdelningen för sjukhusinformation för att få hjälp. Avdelningskontoret i Norge underrättades. Dagen därpå fick systern besök av ett norskt vittne som, för att kunna vara till större hjälp, hade åkt 13 mil för att hämta en intresserad person som talade tyska. Längre fram uttryckte sonen sin uppskattning i ett brev, där han skrev: ”Vilken organisation! Vilken kärlek! ... Orden räcker inte till för att uttrycka mina känslor. Det här är verkligen unikt.”

Genom utbildning och kärlek har således stora framsteg gjorts, när det gäller att övervinna vad som tidigare var ett nästan oöverstigligt hinder. Strax dessförinnan hade ett annat hinder avlägsnats.

Plötsligt — Berlinmuren faller!

Världen häpnade över hur fort det gick! Människor över hela världen såg det på TV. I Berlin firade tusentals högljutt. Barriären mellan Öst och Väst hade avlägsnats. Det var den 9 november 1989.

Drygt 25 år tidigare, på morgonen den 13 augusti 1961, chockades Berlins invånare, när de upptäckte att myndigheterna i Östberlin höll på att bygga en mur som skulle skilja den kommunistkontrollerade sektorn från den övriga delen av staden. Berlin delades fysiskt upp i en östlig och en västlig del, vilket återspeglade förhållandet mellan Öst- och Västtyskland. På ett kanske mer dramatiskt sätt än något annat kom Berlinmuren att, under det kalla krigets dagar, symbolisera kampen mellan två supermakter.

Den 12 juni 1987, bara lite drygt två år före de överraskande händelserna 1989, höll USA:s president, Ronald Reagan, ett tal, med Brandenburger Tor inom synhåll och med Berlinmuren bakom sig, och han krävde: ”Mr. Gorbatjov, öppna denna port. Mr. Gorbatjov, riv denna mur.” Men fanns det något som tydde på att hans krav skulle bli hörda? Var detta egentligen någonting annat än retorik? Nej, faktiskt inte. Som svar sade Erich Honecker, Östtysklands ledare, så sent som i början av 1989 att muren ”kommer att finnas i 50, ja, i 100 år till”.

Men plötsligt och oväntat öppnades Brandenburger Tor, och Berlinmuren krossades. En medlem av Betelfamiljen i Selters minns att han var med vid ett församlingsmöte på kvällen torsdagen den 9 november, och när han kom hem satte han på TV-n för att se de sena kvällsnyheterna. Skeptiskt följde han rapporterna om att gränsen mellan Östberlin och Västberlin hade öppnats. Östberlins invånare fick för första gången på 27 år komma in i Västberlin! Han kunde knappt tro sina ögon: bilar körde över gränsen, folk tutade för att fira, samtidigt som fler och fler västberlinare — en del hade stigit upp ur sängen — begav sig mot gränsen och ställde sig vid vägen för att sträcka sig fram och krama sina oväntade gäster. Tårarna flödade. Muren hade fallit — bokstavligen över en natt!

De följande 24 timmarna hade människor över hela världen svårt att slita sig från TV-n. Här skrevs historia. Vad skulle detta innebära för Jehovas vittnen i Tyskland? Vad skulle det innebära för Jehovas vittnen i hela världen?

En ”Trabi” kommer på besök

Följande lördagsmorgon strax före klockan åtta var en Betelbroder på väg till sitt arbete, när han träffade en annan medlem av Betelfamiljen, Karlheinz Hartkopf, som nu tjänar i Ungern. Entusiastiskt sade brodern: ”Det dröjer säkert inte länge förrän de första bröderna från Östtyskland dyker upp här i Selters!” På sitt lugna och sakliga sätt svarade broder Hartkopf: ”De är redan här.” I själva verket hade två bröder anlänt tidigt på morgonen med sin östtyska Trabant, med tvåtaktsmotor, ställt sig vid grinden och väntat på att arbetsdagen skulle börja.

Nyheten spred sig snabbt på Betel. Men innan alla hade fått en chans att ens se och hälsa på dessa oväntade, men ändå välkomna, besökare, var de redan på väg tillbaka till Östtyskland med bilen full av litteratur. Även om litteraturen fortfarande officiellt var förbjuden, precis som predikoarbetet, gav denna spännande händelse förnyat mod. ”Vi måste vara tillbaka till mötet i morgon bitti”, förklarade de. Man kan föreställa sig församlingens glädje, när dessa bröder kom med kartonger med litteratur som det under lång tid funnits så lite av!

Under de följande veckorna vällde tusentals östtyskar in över gränsen till Västtyskland, och för många var det första gången någonsin. De gladde sig nu verkligen åt att kunna röra sig fritt, vilket de inte kunnat på länge. Vid gränsen möttes de av vinkande västtyskar. Jehovas vittnen fanns också där och välkomnade besökarna — dock med något som var värdefullare än att bara visa sina känslor. De delade fritt ut biblisk litteratur till gästerna från Öst.

I vissa gränsstäder gjorde församlingarna särskilda ansträngningar för att nå de besökande östtyskarna. Eftersom Jehovas vittnens litteratur hade varit förbjuden i flera årtionden, var det många som visste föga eller ingenting alls om den. I stället för att gå från dörr till dörr blev det populärt att gå från ”Trabi” (Trabant) till ”Trabi”. Folk var ivriga att undersöka allt som var nytt, också religion. Ibland sade förkunnarna helt enkelt: ”Du har förmodligen aldrig läst de här två tidskrifterna, eftersom de har varit förbjudna i ert land i nästan 40 år.” Ett vanligt svar var: ”Ja, har de varit förbjudna, då måste de vara bra. Jag skulle gärna vilja ha dem.” Två förkunnare i gränsstaden Hof lämnade nästan 1.000 tidskrifter i månaden vardera. Det behöver knappast sägas att församlingarna där och i närheten snabbt gjorde slut på sitt överskott av tidskrifter.

Samtidigt gladde sig de östtyska vännerna åt sin nyvunna frihet, även om de gjorde det med en viss försiktighet i början. Wilfried Schröter, som lärde känna sanningen 1972, under förbudet, berättar: ”De första dagarna efter murens fall var vi, helt naturligt, lite oroliga över att allt kanske plötsligt skulle återgå till det gamla.” Mindre än två månader senare var han med vid en sammankomst i sammankomsthallen i Berlin. Längre fram sade han om den sammankomsten: ”Jag var helt enkelt överväldigad av att få vara tillsammans med så många bröder. Jag, liksom många andra, fick tårar i ögonen, när vi sjöng våra Rikets sånger. Glädjen av att få uppleva en ’riktig’ sammankomst var enorm.”

Manfred Tamme ger uttryck åt en liknande uppskattning. Under förbudet höll man bara små möten, och någon ljudutrustning behövdes inte. Han berättar: ”Fastän jag hade varit pionjär med särskilt uppdrag i över 30 år, var det första gången i mitt liv som jag nu fick tala i en mikrofon. Jag minns ännu hur rädd jag blev, när jag hörde min röst i högtalarna.” Men, säger han, ”det var underbart att nu plötsligt få sitta tillsammans med hela församlingen i en hyrd lokal”.

Det var också en välsignelse att få höra kommentarer från andra människor, som till exempel det Manfred hörde några månader senare. Han berättar: ”I januari 1990 var jag i en bastu för att få medicinsk behandling. Där träffade jag en före detta polisagent. Vi hade ett vänskapligt samtal, och han sade: ’Manfred, nu inser jag att det var fel grupp vi motarbetade.’”

Andlig mat i överflöd!

”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” Jehovas vittnen över hela världen är väl förtrogna med denna grundläggande sanning, som Jesus Kristus citerade från de inspirerade hebreiska skrifterna. (Matt. 4:4; 5 Mos. 8:3) Med kärleksfull hjälp från det internationella brödraskapet fick vittnena i Östtyskland andlig mat, om än i begränsad utsträckning, till och med under förbudsåren. De längtade verkligen efter att få tillgång till det andliga överflöd som deras bröder i andra länder åtnjöt!

Så fort Berlinmuren fallit, började enskilda Jehovas vittnen ta med sig litteratur till Öst. Omkring fyra månader senare, den 14 mars 1990, fick Jehovas vittnen lagligt erkännande i Östtyskland. Nu kunde Sällskapet skicka litteraturen öppet. Den 30 mars körde en lastbil, lastad med 25 ton andlig mat, ut från Betel i Selters och styrde i riktning österut. Senare hette det i 1991 Britannica Book of the Year: ”På bara två månader skickade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Västtyskland 275 ton biblisk litteratur, däribland 115.000 biblar, enbart till Östtyskland.”

Ungefär vid den här tiden skrev en broder från Leipzig till ett medvittne i Västtyskland: ”För en vecka sedan tog vi fortfarande in andlig mat i landet i små mängder; snart kommer vi att lasta av en lastbil med fyra ton!”

”Den första litteratursändningen kom så snabbt”, berättar Heinz Görlach från Chemnitz, ”att vi knappt var beredda på det. När vi hade fått den första sändningen, var det svårt för mig att nå sängen — hela mitt sovrum var fullt av kartonger. Men det kändes som om jag sov i en skattkammare.”

Bröderna i Selters fick i viss mån erfara hur situationen var för dem som så länge hade varit avskurna från sådant som Jehovas vittnen i frihet ofta tar för givet. En tillsyningsman i tryckeriet berättar: ”En äldre broder som var anspråkslöst klädd stod och betraktade en av våra tryckpressar. Hans guidegrupp hade redan gått, men han dröjde sig kvar, djupt försjunken i sina tankar, och såg på när maskinen, med högsta fart, spottade ut tidskrifter. Med tårar i ögonen gick han fram till en av bröderna, och det märktes att han var djupt rörd. Han försökte säga något på bruten tyska, men hans röst stockade sig. Vi förstod dock hans leende, när han tog fram några papper ur innerfickan på kavajen, gav dem till oss och sedan skyndade vidare. Vad var det han hade gett oss? Ett nästan oläsligt handskrivet exemplar av Vakttornet på ryska skrivet på bladen i en skrivbok. Hur lång tid hade det tagit att göra denna avskrift? Det är omöjligt att veta, men ett är säkert — det tog mycket, mycket längre tid än den bråkdel av en sekund som det tar att trycka ett tidskriftsexemplar i tryckpressen.”

Nu behövde man i studiegrupperna inte längre nöja sig med några få tidskrifter, som var handskrivna eller tryckta i liten stil och som man fick ha bara några dagar. Alla hade nu sitt eget exemplar — med illustrationer i fyrfärg — och dessutom tidskrifter att använda i tjänsten på fältet.

Anpassar sig till att tillbe öppet

Större frihet medförde nya utmaningar. Att predika under myndigheternas förbud krävde mod. Det lärde också dem som gjorde det att helt och fullt förtrösta på Jehova. Men sedan förbudet upphävts, ”måste vi vara ännu mer noga med att inte låta oss bli distraherade av materialism och livets bekymmer”, säger Ralf Schwarz, som är en kristen äldste från Limbach-Oberfrohna. Sedan Östtyskland förenats med Västtyskland i oktober 1990, har det hänt att familjer i Öst som är Jehovas vittnen har flyttat till mer anspråkslösa stadsdelar, när hyrorna stigit. Detta för att kunna betala hyran utan att behöva arbeta övertid och därmed missa möten. — Matt. 6:22, 24.

Till och med under de svåra åren under kommunistiskt styre fortsatte vännerna att ta del i tjänsten på fältet. De gick till och med från hus till hus — men de gjorde det diskret. Så till exempel gick de först i ett hus i ett kvarter och därefter till ett annat kvarter för att gå i ett annat hus. En del gjorde detta till och med när faran att bli fängslad var som störst. Martin Jahn, som var bara 11 år när förbudet infördes, berättar om några av de förändringar som de nu ställdes inför: ”Alla distrikt måste göras om, så att förkunnarna nu kunde bearbeta flera hus i samma område. Vi var vana vid den gamla metoden att bearbeta bara vissa hus eller vissa våningar. Så här hade vi gjort så länge att vi nu måste ha tålamod med dem som tyckte att det var svårt att anpassa sig. Att inte längre behöva låna ut litteraturen, utan i stället lämna den, var något nytt både för förkunnarna och för de intresserade. Eftersom vi var vana vid det gamla sättet, hände det ibland att förkunnarna hade mer litteratur i väskan efter att ha varit ute i tjänsten än när de började.”

Även inställningen hos människor ändrades. Under förbudsåren var det många som betraktade Jehovas vittnen som hjältar, eftersom de hade modet att stå upp för sin övertygelse. Detta gjorde att de blev respekterade. När man nu åtnjöt större frihet, var det många som välkomnade vittnena med ganska stor iver. Men under loppet av några år förändrades saker och ting. Folk blev uppslukade av den livsstil som hör ihop med en marknadsekonomi. En del började tycka att vittnenas besök störde friden, ja, att det till och med var irriterande.

Det hade krävts mod att predika under förbudet. Att anpassa sig till de nya förhållandena krävde minst lika stor beslutsamhet. I själva verket är det många vittnen som instämmer i det som sades av en tillsyningsman från ett land i Västeuropa, där predikoverket i många år var förbjudet. Han sade: ”Det är lättare att predika under förbud än att göra det i frihet.”

Motstånd kan inte sakta ner vår verksamhet

Predikandet av de goda nyheterna satte i gång med förnyad kraft i Östtyskland, utan att kristenhetens prästerskap till en början brydde sig om detta. Men när det blev uppenbart att folk verkligen lyssnade på Jehovas vittnen, blev prästerna alltmer oroade. En präst från Dresden, som betraktade sig själv som expert på religioner, påstod, enligt Deutsches Allgemeines Sonntagsblatt, att ”Jehovas vittnen är som kommunistpartiet”. Så i stället för att hävda att vittnena är amerikanska spioner som motarbetar kommunismen, vilket prästerna hade gjort på 1950-talet, försökte de nu koppla samman dem med kommunisterna. Naturligtvis var folk som visste att Jehovas vittnen hade varit förbjudna av den kommunistiska regimen i 40 år medvetna om att detta var grovt förtal.

Vad var syftet med anklagelserna? Prästerna hoppades att Jehovas vittnen återigen skulle bli förbjudna, precis som de hade varit under nazisttiden och sedan också under det kommunistiska styret. Trots att vissa religiösa grupper, med stöd från avfällingar, försökte hindra Jehovas vittnen från att dra nytta av sin konstitutionellt skyddade frihet, utnyttjade vittnena alla sina möjligheter att avge ett vittnesbörd, i enlighet med Jesu Kristi befallning. — Mark. 13:10.

Några som omfattade sanningen

Bland dem som reagerade positivt på budskapet om Guds kungarike fanns det några som hade varit djupt involverade i det gamla systemet. I 38 år hade Egon varit polis i Östtyskland. Han blev inte alls glad, när hans hustru började studera tillsammans med Jehovas vittnen. Men deras vänliga, kärleksfulla och disciplinerade sätt och de tidsenliga artiklar i Vakna! som de ofta tog med till honom gjorde intryck. Han följde med sin hustru på ett kretsmöte, och där träffade han, till sin förfäran, en broder som han en gång i tiden hade arresterat. Det är inte så konstigt att han kände sig illa till mods, ja, till och med skyldig. Men trots det som hänt, blev de två vänner. I dag är både Egon och hans hustru döpta vittnen.

I 19 år hade Günter arbetat för Östtysklands hemliga polis (Stasi), och han hade avancerat till major. Men det system han hade arbetat för under så lång tid hade nu kollapsat, och han var därför bitter och desillusionerad, när han första gången kom i kontakt med Jehovas vittnen 1991. Deras uppförande och att de visade förståelse för honom och hans problem gjorde intryck på honom. Ett bibelstudium sattes i gång, och trots att han var ateist, blev han till slut övertygad om att Gud existerar. År 1993 var han så redo för dop. I dag är han en lycklig man och arbetar för Guds kungarike.

En man som också saknade tro på Gud och som var helt övertygad om att kommunismen var mänsklighetens enda hopp hyste inga betänkligheter mot att nästla sig in i Jehovas organisation för att få fram uppgifter om deras verksamhet åt den hemliga polisen. Han blev ”döpt” 1978, och levde sedan en lögn i tio år. Men han medger nu: ”Jehovas vittnens uppförande, som jag själv fick se på nära håll, och ett studium i ’Skapelseboken’ och i boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt övertygade mig om att mycket av det som fiender säger om vittnena är osant. Bevisen för att det finns en Skapare är överväldigande.” Strax innan Berlinmuren föll, ställdes han inför ett svårt beslut: antingen måste han hitta en ursäkt för att dra sig tillbaka från Jehovas folk och fortsätta att stödja ett system som han inte längre trodde på, eller erkänna att han var en angivare och sedan försöka bli en äkta Jehovas tjänare. Han valde det senare. Hans uppriktiga ånger ledde till ett bibelstudium och så småningom till ett nytt dop, den här gången grundat på exakt kunskap och ett sant överlämnande.

Nu kunde de berätta

Sedan förbudet upphävts, kunde Jehovas vittnen från Öst tala mer öppet om sina erfarenheter under kommunisttiden. I samband med att en kontorsbyggnad som Jehovas vittnen äger i Berlin överlämnades den 7 december 1996, var det några av de äldste som spelat en viktig roll i fråga om att hålla hjorden i Östtyskland andligt stark som berättade minnen.

Wolfgang Meise, som varit ett vittne i 50 år, berättade vad som hände i juni 1951, då han var 20 år gammal. Vid en offentlig skenrättegång dömdes han till fyra års fängelse. När han och flera andra dömda bröder leddes ut, var det cirka 150 vittnen, vilka hade varit med vid rättegången, som omringade dem, tog dem i hand och började sjunga en Rikets sång. Huvuden stack ut från domstolsbyggnadens alla fönster, när folk försökte se vad som stod på. Det var inte ett sådant intryck myndigheterna ville ge allmänheten, och därmed upphörde skenrättegångarna mot Jehovas vittnen.

Egon Ringk mindes att man under de första åren av förbud gjorde avskrifter av vissa Vakttornsartiklar med mellan sex och nio karbonkopior. ”För att församlingarna skulle få andlig mat var det en broder från Västberlin, som var lastbilschaufför och som brukade köra mellan Västberlin och Östtyskland, som ställde sig till vårt förfogande. ’Maten’ flyttades över snabbt — på bara tre eller fyra sekunder — samtidigt som två lika stora teddybjörnar flyttades över från ett fordon till ett annat. Väl hemma igen ’tömdes’ björnarnas magar på viktiga meddelanden och information om nya förordnanden.” — Jämför Hesekiel 3:3.

Erfarenheter berättades om de modiga kurirer som, innan muren byggdes, skaffade litteratur i Västberlin och sedan smugglade in den i Östtyskland. Risken fanns naturligtvis att tillträdet till Västberlin en dag skulle stoppas. Det var för att diskutera denna risk som några bröder från Östtyskland inbjöds till ett möte den 25 december 1960. ”Det var uppenbart att detta skedde under Jehovas vägledning”, berättade broder Meise, ”för den 13 augusti 1961, när muren plötsligt byggdes, var vår organisation beredd.”

Hermann Laube berättade att han kom i kontakt med sanningen som krigsfånge i Skottland. När han hade kommit hem till Östtyskland och förbudet hade trätt i kraft, insåg han behovet av att förse bröderna med så mycket andlig mat som möjligt. Vittnena satte därför i gång sin egen tryckeriverksamhet och använde sig av en provisorisk tryckpress. ”Men till och med den bästa press är värdelös, om det inte finns något papper”, sade broder Laube, och han minns den dagen då han fick veta att det fanns papper till bara ytterligare tre nummer. Vad skulle man ta sig till?

Broder Laube fortsatte: ”Några dagar senare hörde vi att någon knackade på taksprånget. Det var en broder från Bautzen som sade: ’Du är ju boktryckare. Det ligger flera rullar med tidningspapper på soptippen i Bautzen. Det är rullar som har blivit över från ett tidningstryckeri och som de tänker gräva ner. Tror du att ni skulle kunna ha nytta av dem?’”

Bröderna lät ingen tid gå förlorad. ”Samma natt samlade vi ihop en grupp och begav oss till Bautzen. Det var inte bara några få rullar, utan det rörde sig om nästan två ton papper! Det är nästan ofattbart att vi kunde transportera papperet med våra skrangliga bilar, men ganska snart hade vi flyttat alltihop. Nu hade vi papper så att vi klarade oss ända fram till dess Sällskapet började förse oss med publikationer med tunt papper och liten stil.”

Omständigheterna krävde att man iakttog största försiktighet när det gällde att hålla identiteten hos alla medlemmar i hjorden hemlig. Rolf Hintermeyer berättade: ”Vid ett tillfälle, när jag hade träffat bröderna, blev jag anhållen och förd till ett hus för att bli förhörd. Jag hade några papperslappar med adresser och annan information. När vi kom fram, måste vi gå uppför en spiraltrappa. Det gav mig tillfälle att svälja papperslapparna. Men eftersom det var så många, tog det lite tid. När vi kommit högst upp, förstod tjänstemännen vad jag höll på med, så de tog tag om min hals. Jag satte också upp händerna mot halsen och lyckades säga: ’Så där, nu svalde jag dem.’ När de hörde detta, släppte de greppet, vilket gav mig möjlighet att verkligen svälja dem, nu när lapparna hade blivit mindre och fuktiga.”

Horst Schleussner kom med i sanningen i mitten av 1950-talet, när förföljelsen var som värst, så han visste vad han talade om, när han sade: ”Jehova Gud skyddade sannerligen sina tjänare på ett kärleksfullt sätt under de nästan 40 år då de var under förbud.”

Firar seger i Berlin

Tiden av kommunistiskt förtryck var nu över, och detta skulle firas. Framför allt längtade vännerna efter att öppet få ha en sammankomst och därigenom uttrycka sin tacksamhet mot Jehova för möjligheten de nu hade fått att tjäna honom med större frihet.

Så fort Berlinmuren fallit i november 1989 gav den styrande kretsen anvisningar om att börja planera för en internationell sammankomst i Berlin. Snabbt bildades en sammankomstorganisation. På kvällen den 14 mars 1990 samlades denna grupp för att diskutera hur sammankomsten skulle arrangeras. Helmut Martin minns ännu när sammankomsttillsyningsmannen, Dietrich Förster, bad honom meddela de församlade bröderna att Jehovas vittnen i Östtyskland tidigare under dagen hade fått lagligt erkännande. Ja, nu hade förbudet officiellt upphävts!

Eftersom planeringen hade inletts relativt sent, gick det inte att boka Olympiastadion ett veckoslut. Sammankomsten skulle därför hållas från tisdag till fredag, den 24 till den 27 juli. När det så blev dags, hade bröderna bara en dag på sig att göra i ordning stadion och bara några timmar att montera ner allting efteråt.

Så redan klockan fem på morgonen måndagen den 23 juli fanns det hundratals frivilliga på plats. Gregor Reichart, en medlem av Betelfamiljen i Selters, berättar att ”vännerna från Östtyskland grep sig an arbetet med stor entusiasm, som om de hade gjort detta i flera år”. En representant för stadionledningen sade längre fram att han var glad att ”anläggningen för första gången blev ordentligt städad”.

Cirka 9.500 östtyskar kom till sammankomsten med 13 chartrade tåg. Andra kom i 200 chartrade bussar. En äldste minns att han i samband med förberedelserna berättade för en järnvägstjänsteman att det skulle gå tre tåg enbart från Dresdenområdet. Med stor förvåning frågade denne: ”Finns det verkligen så många Jehovas vittnen i Östtyskland?”

För dem som reste med tåg började sammankomsten redan innan de kom fram till Berlin. ”Vi samlades vid järnvägsstationen i Chemnitz för att stiga på tåget som var reserverat för oss”, berättar Harald Pässler, en äldste från Limbach-Oberfrohna. ”Resan till Berlin blev en oförglömlig upplevelse. Efter många år av förbud, då vi bedrivit vår verksamhet underjordiskt i små grupper, var det nu plötsligt möjligt att träffa många bröder på en gång. Under hela resan gick vi mellan kupéerna och samtalade med bröder som vi inte träffat på flera år, ja, årtionden. Glädjen över att få återförenas var obeskrivlig. Alla hade blivit äldre, men de hade troget hållit ut. Vi hälsades välkomna vid stationen i Berlin-Lichtenberg och fick via högtalarna anvisning om att gå till särskilda samlingsplatser, där våra bröder från Berlin stod och väntade med stora skyltar. Detta var något helt nytt för oss — att komma fram ur anonymiteten! Vi fick personligen erfara vad vi dittills endast hade läst eller hört talas om: att vi i sanning är ett stort internationellt brödraskap!”

För många av vittnena var detta faktiskt den allra första sammankomsten. ”Vi tyckte alla att det var spännande att få en inbjudan”, berättar Wilfried Schröter. Eftersom han överlämnade sig 1972, då verket var förbjudet, kan vi förstå hur han kände det. ”Flera veckor innan kände vi en feberaktig förväntan. Aldrig tidigare hade jag varit med om något liknande, och det var samma sak för många andra vänner. Det var helt enkelt ofattbart att vi skulle få se ett internationellt brödraskap samlat på ett stort stadion.”

Hur ofta hade inte vännerna i Östberlin längtat efter att få resa den korta sträckan till den andra delen av staden, där deras bröder samlades till sammankomster! Och nu var det äntligen möjligt.

Nästan 45.000 från 64 länder var närvarande. Bland dem var sju medlemmar av den styrande kretsen. De hade kommit för att glädja sig tillsammans med sina kristna bröder från Östtyskland vid detta betydelsefulla tillfälle. Det var i detta stadion som Tredje riket försökte använda de olympiska spelen 1936 till att imponera på omvärlden med sina bedrifter. Nu genljöd stadion återigen av rungande applåder, men den här gången var det inte till idrottsmäns ära eller på grund av nationalstolthet. Detta var medlemmar av en verkligt lycklig internationell familj av Jehovas folk, och de applåderade av tacksamhet mot Jehova och av uppskattning av de dyrbara sanningarna i hans ord. Vid det här tillfället var det 1.018 som framställde sig för vattendop — de flesta av dessa hade lärt känna sanningen i Östtyskland under förbudet.

De av de närvarande som kanske bäst förstod de östtyska vännernas känslor var de cirka 4.500 entusiastiska delegaterna från Polen, som är grannland med Östtyskland. Dessa hade också fått uthärda många år av förbud och hade helt nyligen fått vara med om sin första stora sammankomst på många år. Ett polskt vittne skrev senare: ”Vännerna från Polen uppskattar mycket den uppoffrande anda som deras grannar i Väst visade när de gav dem gratis logi, mat och transport till och från sammankomstplatsen. Utan detta hade det varit omöjligt för många av oss att komma.”

Vännerna från Västtyskland, som var vana vid sammankomster i frihet, var inte desto mindre imponerade. ”Det var hjärtevärmande att se några av våra trogna äldre vänner — av vilka en del blev förföljda inte bara under 40 år av kommunistiskt styre, utan också under Tredje riket — sitta i den reserverade sektionen, där Adolf Hitler och andra nazistiska ’höjdare’ en gång satt”, säger Klaus Feige, medlem av Betelfamiljen i Selters. Den här finare sektionen av Olympiastadion var kärleksfullt nog reserverad åt de äldre och handikappade. Vilken slående symbol för Guds kungarikes triumf över de politiska krafter som hade försökt stoppa dess marsch mot slutlig seger!

Platser att församlas till

Omedelbart efter det att förbudet upphävts i Östtyskland ordnade man så att vännerna där skulle kunna få del av det ordinarie mötesprogram som Jehovas tjänare över hela världen åtnjuter. Redan innan kretsarna helt hade omorganiserats inbjöds församlingarna att vara med vid kretsmöten och kretssammankomster i Västtyskland. I början delades de närvarande upp i lika stora grupper, dels de som kom från Västtyskland, dels de från Östtyskland. Detta stärkte banden av broderskap och gav dessutom bröder från Östtyskland möjlighet att lära sig rutiner i samband med sammankomster genom att arbeta tillsammans med sina västtyska kolleger.

Allteftersom kretsar bildades inbjöds vänner i Öst att använda de sammankomsthallar som redan fanns i Västtyskland. Fem hallar — de i Berlin, München, Büchenbach, Möllbergen och Trappenkamp — låg tillräckligt nära den gamla gränsen för att detta skulle vara möjligt. Men man började ändå att så fort som möjligt bygga en sammankomsthall i Östtyskland. Den ligger i Glauchau, i närheten av Dresden, och överlämnades den 13 augusti 1994 och är för närvarande Jehovas vittnens största sammankomsthall i Tyskland, med plats för 4.000 personer.

Man insåg också att det måste byggas Rikets salar. Sådana hade inte varit tillåtna i Östtyskland, men nu behövdes de för de mer än 20.000 vittnena i det området. Byggandet skedde sedan på ett sätt som fick andra att stirra i förundran.

När en Rikets sal byggdes i Stavenhagen, skrev en tidning: ”Metoden att bygga huset och att det har gått så snabbt har gjort många nyfikna åskådare förvånade. ... Huset byggdes av cirka 240 utbildade arbetare från 35 olika yrkeskategorier, vilka alla var frivilliga arbetare och Jehovas vittnen. Allt gjordes under ett veckoslut utan någon lön.”

När en Rikets sal byggdes i Sagard på ön Rügen i Östersjön, skrev en annan tidning: ”Cirka 50 kvinnor och män, flitiga som bin, förbereder grunden. Men det råder ingen stress, utan stämningen är ovanligt avspänd och vänskaplig. Trots att arbetstempot är högt, är det ingen som verkar vara nervös, och inte heller skäller man på sina medarbetare, vilket ju är så vanligt på byggen.”

I slutet av 1992 hade man byggt sju Rikets salar som användes av 16 församlingar. Ytterligare cirka 30 var planerade. År 1998 var det mer än 70 procent av församlingarna i det som tidigare hette Östtyskland som redan höll möten i sin egen Rikets sal.

Upplivande internationella sammankomster

Allteftersom myndigheternas restriktioner hävdes i länderna i Östeuropa, började den styrande kretsen planera för sammankomster där. Vännerna fick nu möjlighet att bygga upp varandra andligen, och de uppmuntrades att klart hålla i fokus det arbete som Gud har befallt sina tjänare att utföra. (Matt. 6:19–24, 31–33; 24:14) Många av Jehovas vittnen i dessa länder hade under många år bara kunnat komma tillsammans i små grupper, men dessa sammankomster gjorde det möjligt för dem att lära känna andra vittnen och bli uppmuntrade av hur Jehova hade välsignat deras trogna uthärdande. Också delegater från andra länder inbjöds, så att vännerna i större mått kunde få uppleva det internationella brödraskap som de är en del av. Bland dessa delegater var många från Tyskland. Det var många som var med vid de internationella sammankomsterna som hölls mellan 1989 och 1993 i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och det tidigare Sovjetunionen.

Dagen innan 1991 års internationella sammankomst ”Ett frihetsälskande folk” började i Prag, i det som nu heter Tjeckien, rapporterade tidningen Lidové noviny om det fantastiska arbete som ett lag med omkring 40 vittnen lagt ner för att installera ”ljudutrustningen som de hade fått låna av sina ’bröder från Tyskland’”. De tyska bröderna inte bara lånade ut ljudutrustningen, utan de hjälpte också till med att montera upp den. De var glada att på det här sättet få dela med sig åt sina tjeckiska bröder av sin mångåriga erfarenhet av sammankomster. De tyska delegationerna vid de internationella sammankomsterna uppgick sällan till mer än några hundra, men till sammankomsten i Prag var 30.000 delegater inbjudna. Och vilken underbar sammankomst det blev!

Dieter Kabus, som hade tjänat som områdestillsyningsman i Tjeckoslovakien 1955 och som var med vid denna sammankomst som delegat från Tyskland, skriver: ”När Nya Världens översättning [nu tryckt på Sällskapets pressar] gavs ut, reste sig alla upp, och hela stadion bröt ut i spontana applåder, som aldrig verkade ta slut. Alla omfamnade vi varandra, och det var flera tusen som öppet grät av glädje. Vi mindes tiden i fånglägret, när vi var 16 bröder som hade en enda bibel att läsa i. Många var kvar en timme eller mer efter programmets slut, sjöng sånger och njöt av den underbara samvaron.”

Året därpå, 1992, fanns tyska delegater också med vid den internationella sammankomsten i Sankt Petersburg i Ryssland. En del kanske minns att inte allt gick helt problemfritt, i alla fall inte när den tyska delegationen skulle inhysas. Men till och med detta visade sig bli ett vittnesbörd. När en grupp, med kort varsel, fick flytta från ett hotell till ett annat, blev den 50-åriga ryska tolken så imponerad av vittnenas uppförande att hon utropade: ”Ni är inte normala, inte skriker ni, och inte blir ni irriterade!” Men vad som var av större intresse för dessa delegater var den anda som deras älskade ryska bröder och systrar visade. Efter sammankomsten skrev en tysk delegat: ”Man kan inte med ord beskriva hur mycket vännerna uppskattade programmet. Utan biblar och sångböcker [något som man vid den tiden hade ont om i Ryssland] lyssnade de förväntansfullt och uppmärksamt på vad Jehova hade att säga dem.”

Följande år var över 1.200 Jehovas vittnen från Tyskland närvarande vid de internationella sammankomsterna i Moskva i Ryssland och i Kiev i Ukraina. Vilka spännande erfarenheter de hade att berätta, när de sedan kom hem! Bland delegaterna fanns Titus Teubner, en resande tillsyningsman sedan 1950, som sade: ”Jag hade lovat min hustru att om predikoverket någon gång sattes i gång i Öst, skulle jag vara med vid den första sammankomsten i Moskva.” När detta blev verklighet 1993, sade han: ”Det var nästan ett mirakel att få stå på Röda torget och erbjuda tidskrifter som handlar om Guds styre.” En annan delegat skrev: ”Vi var med vid den här sammankomsten för att uppmuntra våra ryska bröder — och det gjorde vi utan tvivel. Men det omvända gällde också. Våra ryska bröder uppmuntrade oss på ett fantastiskt sätt genom att visa kärlek, tacksamhet, trohet och uppskattning.”

Medlemmarna av Betelfamiljen i Selters kunde inte annat än vara tacksamma för privilegiet att få betjäna så trogna bröder och systrar. Uppskattningen av detta privilegium fördjupades ytterligare, när de fick höra rapporter av Betels lastbilschaufförer, som kom tillbaka efter att ha kört litteratur och hjälpsändningar till andra länder och som berättade om hur ivrigt de välkomnades, om den glädje vännerna visade, när de fick lasta av varorna till och med sent på natten, och om de gemensamma böner som vännerna bad, innan de vinkade adjö till dem som hade kört sändningarna.

Bygger mer — för att fylla trängande behov

I land efter land i Östeuropa upphävdes förbuden. Man höll stora sammankomster. Predikandet av de goda nyheterna påskyndades. Efterfrågan på biblisk litteratur för att fylla behovet i den delen av predikofältet ökade snabbt. Hur skulle efterfrågan tillgodoses? Avdelningskontoret i Tyskland ombads att spela en större roll.

Redan 1988, innan Berlinmuren revs, hade den styrande kretsen gett sitt godkännande åt en 50-procentig utvidgning av avdelningskontoret i Tyskland. I början hade avdelningskontorets kommitté svårt att se varför det var nödvändigt med en sådan utvidgning. En stor, helt ny, anläggning hade blivit överlämnad bara fyra år tidigare. Men bröderna ansökte om tillstånd hos de lokala myndigheterna. Broder Rudtke berättar: ”När vi presenterade våra planer för en myndighetsperson i Selters, sade han till mig nästan viskande: ’Jag råder er att bygga så stort som möjligt, för myndigheterna kommer aldrig att ge er tillstånd att bygga ut igen.’ Det fick oss att tänka efter.” Anmärkningsvärt nog fick man, på några månader, tillstånd från alla berörda myndigheter, och den föreslagna utvidgningen på 50 procent hade ökat till 120 procent!

Själva bygget kom i gång i januari 1991. Men det var uppenbarligen inte alla vänner som var övertygade om att behovet var så stort, vilket framgår av det svaga gensvar man fick då man efterlyste arbetare och att det inte kom in så mycket pengar till projektet. Vad skulle man göra?

Det var uppenbart att vännerna behövde få mer information, och den 3 oktober 1991 anordnades därför särskilda möten med utvalda äldste i alla sammankomsthallar i Tyskland. Bröderna fick veta att under de senaste tio åren hade produktionen av böcker vid avdelningskontoret i Tyskland nästan tredubblats. Förbud hade upphävts i Polen, Ungern, Östtyskland, Rumänien, Bulgarien, Ukraina och Sovjetunionen. Litteratur skickades till länder som ligger långt bortom Tysklands gränser. Förkunnarna i dessa länder tiggde och bad om litteratur. Selters hade ombetts att spela en nyckelroll, när det gäller att tillhandahålla denna. Så fort bröderna tydligt såg behovet, gav de frikostigt stöd.

Det bristande gensvaret i början visade sig bli en välsignelse. Hur var det möjligt? I stället för att bara förlita sig på frivilliga från Tyskland beslutade avdelningskontoret att använda en anordning som den styrande kretsen hade infört 1985. Vid den tiden hade ett internationellt byggnadsprogram på frivillig grund inletts. Innan arbetet på avdelningskontoret i Tyskland var fullbordat, hade 331 frivilliga från 19 länder tjänat tillsammans med Betelfamiljen.

Det var också många vittnen från Tyskland som hjälpte till med arbetet — de flesta på sin semester. Däribland var det cirka 2.000 förkunnare från det tidigare Östtyskland, av vilka de flesta under förbudstiden nog aldrig ens vågade drömma om att en dag få möjlighet att arbeta vid Betel.

Överlämnandet

Alla Jehovas vittnen i Tyskland hade hjälpt till i det här byggnadsprojektet, antingen genom sin arbetsinsats, genom ekonomiskt stöd eller genom sina böner. Selters var deras Betel, en anläggning som blivit mycket större och som de nu ville överlämna åt Jehova. Långt innan bygget var klart, gjorde man därför förberedelser för att alla vänner i Tyskland och ett stort antal gäster från andra länder skulle kunna komma tillsammans för ett överlämnande.

Programmet började på förmiddagen lördagen den 14 maj 1994, och det framhölls att en ”stor dörr som leder till verksamhet” hade öppnats i Östeuropa. (1 Kor. 16:9) Det var trosstärkande att få lyssna till bröder från dessa länder, när de personligen rapporterade om de fina ökningar som man redan nu kunde glädja sig åt och om möjligheterna till ytterligare tillväxt. Entusiasmen hos de 3.658 närvarande i Selters höll i sig på söndagen. Alla Jehovas vittnen i Tyskland hade inbjudits till något av de sex stadion som hade hyrts för det här tillfället — i Bremen, Gelsenkirchen, Köln, Leipzig, Nürnberg och Stuttgart.

Tiotusentals förväntansfulla åhörare tystnade, när programmet inleddes samtidigt på alla sex orterna. Efter en kort genomgång av lördagens överlämnandeprogram i Selters framförde utländska delegater ytterligare hjärtevärmande rapporter. Höjdpunkten var de tal som hölls av bröder i den styrande kretsen i Gelsenkirchen, Leipzig och Stuttgart. Åhörarna på de övriga orterna kunde också lyssna på dessa tal via telefonöverföring. Alla de 177.902 närvarande uppmuntrades att förbli starka i tron och att motstå varje försök att få dem att sakta farten. Det var nu tid att handla! Jehova hade helt oväntat öppnat dörren för utvidgning i Östeuropa, och inget fick tillåtas att hindra verket från att fullbordas. Innan alla böjde huvudet i tacksamhet mot Jehova, tog de del i att sjunga: ”Se, myriader av bröder / står vid min sida här, / alla som trogna vittnen; / ostraffliga de är.” Sällan har det varit en så stor manifestation av den endräkt och beslutsamhet som finns hos Jehovas folk.

Det underbara överlämnandeprogrammet tog så småningom slut, men predikoverkets utvidgning fortsatte. Tidigt följande morgon var byggnadsarbetarna i gång igen. För att undvika dubbelarbete och dubbla kostnader hade Sällskapet nyligen infört en ny anordning, när det gäller lagerhållning av litteraturen, och därför behövdes större utrymmen i Selters.

År 1975 tryckte avdelningskontoret i Tyskland 5.838.095 böcker och 25.289.120 tidskrifter. Tjugo år senare, tjänsteåret 1998, hade produktionen ökat till 12.330.998 böcker, 199.668.630 tidskrifter och 2.656.184 ljudkassetter. Denna enorma ökning berodde i huvudsak på den stora efterfrågan i Östeuropa.

Allteftersom förbuden upphävdes, började Selters skicka litteratur till fler och fler länder. I själva verket sändes 68 procent av den litteratur som trycktes i Selters under perioden maj 1989 till augusti 1998, dvs. 50.583 ton, till 21 länder i Östeuropa och Asien. Detta motsvarar 2.529 lastbilar på rad, var och en lastad med 20 ton litteratur.

Bygger — men predikar också

Sedan 1975 har Jehovas vittnen haft en omfattande byggverksamhet. Och precis som Noa, som inte bara byggde, utan också var ”en rättfärdighetens predikare”, försöker Jehovas vittnen ha balans mellan sina ansvarsuppgifter. (2 Petr. 2:5) De inser att byggverksamheten är en viktig del av sann tillbedjan i dag. Samtidigt håller de blicken klart fokuserad på det viktiga och brådskande predikoarbetet.

Avdelningen för tjänsten på fältet konstaterar att den ökade aktiviteten i samband med byggandet i Selters i själva verket ledde till en ökning av antalet timmar som använts i tjänsten på fältet. Naturligtvis har den teokratiska byggverksamheten i sig själv också varit ett vittnesbörd. Snabbyggda Rikets salar och sammankomsthallar har alltid väckt stor förundran hos iakttagare. När Jehovas vittnen med nit och hängivenhet ägnar sig åt sådan byggverksamhet, riktar detta således direkt uppmärksamheten på de goda nyheterna som de predikar. Ärliga människor är nyfikna på vad det är för kraft som motiverar Jehovas vittnen på ett sätt som man inte kan se hos någon annan religiös grupp.

Vad hände med Magdeburg?

En av de Rikets salar som överlämnades under den här perioden ligger i Magdeburg. Hit hade Sällskapet 1923 flyttat det tyska kontoret från Barmen. Åren 1927 och 1928 byggdes i Magdeburg en vacker sammankomsthall med omkring 800 sittplatser. I sin uppskattning av boken Guds Harpa, utgiven av Sällskapet Vakttornet, kallade bröderna denna hall för ”Harphallen”. Dess bakre vägg var prydd med en relief som föreställde kung David när han spelar på harpa.

I juni 1933 konfiskerade nazisterna Sällskapets egendom i Magdeburg, stängde tryckeriet och hissade hakkorsflaggan. Efter andra världskrigets slut återlämnades egendomen till Jehovas vittnen, men de fick inte behålla den så länge. I augusti 1950 lade de kommunistiska myndigheterna beslag på den.

År 1993, efter den tyska återföreningen, fick Sällskapet tillbaka en stor del av egendomen, och man fick ersättning för nästan allt det övriga. Bland annat fick man tillbaka den gamla ”Harphallen”. Efter flera månaders renovering av anläggningen hade Magdeburg fått en ändamålsenlig och efterlängtad Rikets sal.

”Det är tredje gången dessa byggnader blir överlämnade — första gången var på 1920-talet, därefter 1948 och nu återigen 1995”, sade Peter Konschak i samband med överlämnandet. Willi Pohl, som representerade avdelningskontoret i Tyskland, höll överlämnandetalet. Som ung hade han tjänat vid Betel i Magdeburg. När Hayden Covington från världshögkvarteret var på besök 1947 och höll tal till vännerna i just den här hallen, var det faktiskt broder Pohl som tjänade som hans tolk. ”Ni kan föreställa er mina känslor över att få hålla detta tal”, anförtrodde han de 450 inbjudna gästerna.

De församlingar i Magdeburg som har sina möten i den gamla ”Harphallen” är levande bevis för hur sanna de ord är som Jehova sade till sina tjänare och som Jesaja nedtecknade för mer än 2.700 år sedan: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” Eller som kung Hiskia en gång i tiden påminde sina män: ”Med oss är Jehova, vår Gud, till att hjälpa oss och till att utkämpa våra strider.” — Jes. 54:17; 2 Krön. 32:8.

Ett översättningskontor

En viktig del av det arbete som utförs vid avdelningskontoret i Tyskland är översättning. Den tyska översättningsavdelningen flyttades från Bern i Schweiz till Wiesbaden 1956. Vid den tiden bestod den bara av fyra personer. Alice Berner och Erika Surber, som tillhörde denna grupp, tjänade troget fram till sin död. Anny Surber, en av de fyra ursprungliga medarbetarna, tjänar fortfarande i denna avdelning. Under årens lopp har den växt, så nu får tysktalande vittnen inte bara tidskrifterna Vakttornet och Vakna! utan för det mesta också inbundna böcker på sitt eget språk samtidigt som de ges ut på engelska.

Förutom till tyska hade man i Tyskland också översatt en del till ryska och polska så långt tillbaka som på 1960-talet. Detta hade skett under tillsyn av en avdelning som hade hand om verksamheten i ett antal länder där vår verksamhet var förbjuden, däribland Östtyskland, Polen och Sovjetunionen.

Så snart det blev möjligt inbjöd man till Selters några erfarna översättare och ett antal blivande översättare från Sovjetunionen. Där hade de tillgång till nödvändig utrustning och en bra miljö, i vilken de kunde få ytterligare övning för sitt arbete. De kunde också dra nytta av de tyska översättarnas erfarenhet. Dessa gav en del värdefulla råd beträffande hur man löser sådana problem som är vanliga för alla översättare, oavsett vilket språk det rör sig om. De gästande översättarna blev snart innerligt omtyckta av Betelfamiljen i Selters.

Naturligtvis var anordningen att öva översättare bara tillfällig. Med tiden återvände de till sina respektive hemländer. När så det nya Betel i närheten av Warszawa i Polen överlämnades 1992 och översättarna hade avslutat ett stort projekt, förenade sig de polska översättarna i Tyskland med de övriga i den polska översättargruppen i Polen.

Men innan de for började fler blivande översättare — ryssar och ukrainare — anlända. De fem första kom till Selters den 27 september 1991, och de övriga kom senare. Sammanlagt har över 30 varit där.

I januari 1994 lämnade de ryska översättarna Selters för att flytta in i det Betel som var under uppförande i Solnetjnoje i närheten av Sankt Petersburg. De ukrainska översättarna, däremot, väntar i skrivande stund på att få flytta till ett Betel som man planerar att bygga i Ukraina. Då och då har också andra översättargrupper besökt Selters för att arbeta och få hjälp. Allt detta tjänar som en ständig påminnelse om Jehovas uppsåt att samla människor ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” i syfte att dessa skall utgöra ”en ny jord”, grundvalen för ett samhälle av människor som tjänar den ende sanne Guden, Jehova. — Upp. 7:9, 10; 2 Petr. 3:13.

En plats för internationella seminarier

Avdelningskontoret i Tyskland har ett mycket bra läge, vilket har lockat många besökare. Frankfurt gör anspråk på att ha den europeiska kontinentens största knutpunkt för resenärer, nämligen stadens internationella flygplats. Eftersom Selters ligger mindre än 65 kilometer därifrån, är det många Jehovas vittnen som, trots att de bara är på genomresa, tycker att det är trevligt att få stanna till en stund på Betel och gå en guidad rundtur och njuta av Betelfamiljens gästfrihet.

Selters har också visat sig vara en bra plats för internationella seminarier och för möten där representanter från olika avdelningskontor kan rådgöra med varandra. År 1992 anordnade därför den styrande kretsens utgivarkommitté ett fyra dagar långt möte med representanter från 16 avdelningskontor i Europa och bröder från Brooklyn. Deras mål var att samordna arbetet så att alla avdelningskontor i Europa fick tillgång till andlig mat i tillräcklig mängd, också i ekonomiskt missgynnade länder.

Redan dessförinnan hade Jehovas vittnen i Tyskland erbjudit biblisk litteratur utan kostnad åt alla som var intresserade av att läsa den. Detta vederlägger verkligen motståndarnas anklagelse att Sällskapet Vakttornet säljer litteratur för att tjäna pengar.

Efter seminariet i Selters utsträcktes den här anordningen till att gälla i hela Europa. Detta har varit till stor nytta i synnerhet i Östeuropa, där många människor hungrar efter andlig mat men där man ofta har det svårt ekonomiskt. Men hur täcks då utgifterna för det världsvida predikoarbetet? Genom frivilliga bidrag från Jehovas vittnen och andra uppskattande människor. Varför ger de då sådana bidrag? Det kan vara därför att de inser värdet i att alla får möjligheten att lära sig hur man, genom att tillämpa bibliska principer, kan förbättra sitt liv redan nu. (Jes. 48:17; 1 Tim. 4:8) Motivet kan också vara en önskan att på det här sättet bidra till att de goda nyheterna om Guds kungarike når människor i alla länder, innan Gud gör slut på den nuvarande onda tingens ordning. — Matt. 24:14.

Ytterligare ett seminarium som hölls senare under 1992 var koncentrerat kring ett förslag att avdelningskontoret i Tyskland skall skicka litteraturen direkt till varje församling i vissa europeiska länder i stället för att enligt dittillsvarande rutin skicka den till avdelningskontoren som i sin tur skickade den till församlingarna. Vid ett tredje seminarium, i april 1993, vidtogs åtgärder för att denna anordning också skulle gälla sex länder i Centraleuropa. I februari 1994 hölls i Wien i Österrike ett seminarium som gällde länderna i Östeuropa, och man beslutade att församlingarna i ytterligare 19 länder skulle få nytta av den här anordningen.

Fördelarna är uppenbara. Kostnaderna minskas, eftersom inte alla avdelningskontor behöver ha ett stort litteraturlager. I vissa länder innebär detta att man inte behöver bygga ut redan befintliga Betelanläggningar. Och när nya Betelhem byggs, behöver de inte längre vara så stora, eftersom lagerhållning, packning och transport av litteratur sköts i Tyskland.

År 1989 fanns det på Betel i Tyskland i lager cirka 2.000 artiklar på 59 språk, men 1998 var det 8.900 artiklar på 226 språk. I april 1998 försåg avdelningskontoret i Selters i Tyskland 742.144 förkunnare i 8.857 församlingar i 32 länder med litteratur.

Hat mot de sanna kristna — inte bara förr

Kvällen före sin död sade Jesus Kristus till sina apostlar: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er. ... Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:19, 20) Efter Tredje rikets fall kunde man därför inte förvänta att förföljelsen av Jehovas vittnen skulle upphöra helt och hållet i Tyskland. Där förbud som införts av kommunistiska regimer upphävdes fick människor i allmänhet större frihet, men inte heller nu upphörde förföljelsen av Jehovas vittnen. Den tog sig bara andra former. — 2 Tim. 3:12.

De som tidigare hade förföljt Jehovas folk ersattes nu av avfällingar som börjat slå sina tidigare kristna bröder. (Matt. 24:48–51) I slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet blev dessa avfällingar alltmer högröstade, och deras falska anklagelser blev allt fler och alltmer hätska. I vissa pratshower på TV presenterades avfällingarna som ”experter” på Jehovas vittnen. Men en del ärliga människor ifrågasatte det förståndiga i att döma Jehovas vittnen på grundval av uttalanden som missnöjda före detta medlemmar hade gjort. Efter ett sådant TV-program ringde en ung man till Sällskapets kontor i Selters och berättade att för några år sedan hade det före detta vittnet som intervjuades i programmet studerat med honom. Den unge mannen hade av personliga skäl slutat att studera. Men det han fick se på TV gjorde honom upprörd. Den unge mannen frågade: ”Hur kan han påstå något sådant? Han vet att det han säger om Jehovas vittnen inte är sant.” Resultatet blev att den unge mannen återupptog sitt bibelstudium, den här gången tillsammans med en äldste i en församling.

Naturligtvis är det många som utan vidare tror på det de hör på TV eller läser i tidningarna. Eftersom Jehovas vittnen ideligen angreps i massmedierna, gav Sällskapet ut en 32-sidig broschyr speciellt gjord för att motverka denna flod av vilseledande propaganda. Broschyrens titel är Jehovas Zeugen — Menschen aus der Nachbarschaft. Wer Sind Sie? (Dina grannar — Jehovas vittnen. Vilka är de?)

Broschyren innehåller saklig information hämtad från en undersökning som gjordes 1994 och som cirka 146.000 Jehovas vittnen i Tyskland deltog i. Resultatet av undersökningen motbevisar på ett enkelt sätt många av de felaktiga uppfattningar som finns om Jehovas vittnen. Är det en religion bara för gamla kvinnor? Fyra av tio Jehovas vittnen i Tyskland är män, och genomsnittsåldern är 44 år. En religion vars medlemmar är hjärntvättade ända sedan barndomen? Femtiotvå procent blev Jehovas vittnen som vuxna. En religion som splittrar familjer? Nitton procent av vittnena är ogifta, 68 procent är gifta, 9 procent är änkor eller änklingar, medan bara 4 procent är skilda, och ett stort antal av dessa blev det långt innan de blev vittnen. En religion som motstår att man skaffar barn? Nästan 80 procent av alla gifta Jehovas vittnen är föräldrar. Består av människor vars mentala förmågor är under genomsnittet? En tredjedel av Jehovas vittnen talar minst ett språk förutom modersmålet, och 69 procent håller sig à jour med dagsnyheterna. En religion som förbjuder sina medlemmar att njuta av livet? Under en vecka använder Jehovas vittnen i genomsnitt 14,2 timmar till olika fritidsaktiviteter. Men samtidigt sätter de andliga ting främst och använder i genomsnitt 17,5 timmar i veckan till religiösa aktiviteter.

En fråga som särskilt togs upp i broschyren handlade om ”lille Oliver”. Strax efter att han föddes 1991 upptäckte läkarna ett litet hål i hans hjärta. I rätt tid ordnade Olivers mamma med en operation, och hon fann också läkare som var villiga att operera utan blod, vilket var i överensstämmelse med hennes religiösa uppfattning. Men motståndare förvrängde fakta i ett försök att misskreditera Jehovas vittnen. Till och med efter det att operationen med framgång hade genomförts utan blodtransfusion gjorde en tidning detta till en förstasidesnyhet genom att antyda att Oliver, trots motstånd från sin ”galna” mor, nu hade räddats genom att ha fått ”livräddande blod”. Det här var ren lögn och vederlades i broschyren.

Till en början var broschyren enbart avsedd för sådana som ställde frågor om de falska anklagelser som riktats mot Jehovas vittnen. Men 1996 ändrade man på omslaget — på baksidan erbjöds nu ett kostnadsfritt bibelstudium i hem, och 1,8 miljoner exemplar av broschyren spreds över hela Tyskland.

Upplyser massmedierna

Samma år togs ännu ett steg för att ta itu med motståndarnas ständiga försök att få massmedierna att utmåla en förvrängd bild av Jehovas vittnen. Walter Köbe blev förordnad som ordförande i kommittén för informationstjänst. Han berättar: ”Den massiva kampanj som våra motståndare har satt i gång har tvingat oss att svara genom att ge information snabbare.” Man valde ut bröder som kunde göra ett effektivt PR-arbete. Det hölls seminarier för att ge dem övning. Landet delades in i 22 områden av lämplig storlek, och 1998 fanns det flera hundra bröder som hade blivit övade i att ge information och som hade ansvar att göra detta i dessa områden. De inriktar sig särskilt på att personligen komma i kontakt med redaktörer och journalister.

I samband med det här arbetet började man också visa videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse för allmänheten. Världspremiären för den tyska upplagan av denna videofilm ägde rum den 6 november 1996, vid minnesplatsen vid koncentrationslägret i Ravensbrück, där många Jehovas vittnen har suttit fängslade. Med vid visningen fanns också journalister och ledande historiker.

Fram till den 1 september 1998 hade sammanlagt över 269.000 varit med vid de 331 offentliga visningarna av denna film. Inte bara Jehovas vittnen har sett den, utan också journalister, allmänheten och representanter för regeringen. Hundratals tidningar skrev om filmvisningarna, och i stort sett alla artiklar har varit positiva. I samband med 176 av visningarna hade man också en utställning som handlade om den nazistiska förföljelsen av Jehovas vittnen.

Allt fler från massmedierna delar de känslor en journalist gav uttryck åt när han i november 1993 i Meissner Zeitung skrev: ”De som anser att Jehovas vittnen blint och lättroget följer en orealistisk biblisk undervisning kommer att bli förvånade när de upptäcker hur exakt vittnena har lärt känna sitt föredöme, Jesus Kristus, och hur de omsätter denna kunskap så att deras liv blir meningsfullt.”

Står ännu fasta — efter 50 år

Det har gått mer än ett halvt sekel sedan Jehovas vittnen i Tyskland befriades ur koncentrationslägren. Men skildringen om hur de bevarade sin ostrafflighet har inte fallit i glömska. Genom deras berättelser avges fortfarande ett kraftfullt vittnesbörd för världen. Några som satt i koncentrationslägren på grund av sin kompromisslösa tro är fortfarande i livet när detta skrivs, och de är lika nitiska i Jehovas tjänst som de var då. Deras modiga ställningstagande vittnar om att Jehova kan uppehålla sitt folk. Hör vad några av dessa överlevande från koncentrationslägren har att berätta — de talar för hundratals med samma bakgrund — och lägg märke till deras ålder (som den var i början av 1998) inom parentesen:

Heinrich Dickmann (95): ”I Sachsenhausen tvingades jag se på när min bror, August, avrättades inför hela lägret. Jag hade möjlighet att omedelbart bli frigiven, om jag bara avsvor mig min tro. Eftersom jag vägrade att kompromissa, sade lägerkommendanten: ’Tänk igenom detta, och så får vi se hur länge du kan leva.’ Fem månader senare var han död, inte jag. Mitt motto var: ’Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta.’ Det är det fortfarande.”

Änne Dickmann (89): ”Jag betraktar detta [att ha suttit fängslad i koncentrationsläger] som en övning i att bevara ostraffligheten mot den store Skaparen och Livgivaren, Jehova. Alla mina erfarenheter har berikat mitt liv och fört mig närmare Gud. Tro på Gud och kärlek till honom är vad som har motiverat mig alla dessa år. Jag har aldrig blivit tvingad.”

Josef Rehwald (86): ”Jag ser med tillfredsställelse tillbaka på denna svåra tid av prövning, eftersom jag, trots påtryckningar och lidande, bevarade min kristna tro och neutralitet. Jag är övertygad om att det endast var med hjälp av Jehova, den allsmäktige Guden, som jag kunde överleva! Min kristna övertygelse är nu ännu starkare än då, och jag vill fortsätta att stå på Guds sida utan att kompromissa.”

Elfriede Löhr (87): ”När jag ser tillbaka på allt det jag fick erfara under Hitlertiden, då jag satt fängslad i åtta år, måste jag säga att ingenting var oväntat. Det framstod klart att sanningens väg innebär förföljelse och kamp, men också glädje och seger. Jag anser inte att tiden har varit bortkastad eller fruktlös.”

Maria Hombach (97): ”Jag sprudlar av glädje över att veta att jag hade det enastående privilegiet att få bevisa min kärlek till Jehova och tacksamhet mot honom under de grymmaste omständigheter. Ingen tvingade mig att göra detta! De som försökte tvinga oss var i stället våra fiender, som genom hot försökte få oss att lyda Hitler mer än Gud. Men utan framgång! Tack vare ett gott samvete var jag lycklig också när jag befann mig bakom fängelsemurar.”

Gertrud Pötzinger (86): ”Jag dömdes till tre och ett halvt år i ensamcell. När jag hade fått domen och vakten förde mig tillbaka till cellen, sade han: ’Tack. Ni har uppmuntrat mig att tro på Gud igen. Fortsätt att vara lika modig, så kommer det inte att vara några problem för er att klara av de tre och ett halvt åren.’ Så sant det var! Det var där i ensamcellen som jag i särskild grad fick uppleva Jehovas kärlek och den kraft han ger.”

Ja, överlevande från koncentrationslägren fortsätter att stå fasta. Nu, mer än 50 år efter befrielsen, tjänar dessa Jehovas vittnens ostraffliga livskurs fortfarande som ett vittnesbörd för världen och som en lovprisning till Jehova. Vilken uppmuntran för alla Guds tjänare!

Predikandet av de goda nyheterna är ännu inte fullbordat i Tyskland. Efter andra världskriget har man ägnat mer än 800 miljoner timmar åt att berätta för människor i detta land om Guds kungarike. Samtidigt har Jehovas vittnens tjänst i Tyskland påverkat människors liv i många andra länder. De betraktar inte sig själva som en enskild nationell grupp, utan som en del av en global familj bestående av tillbedjare av Jehova.

Man kunde se ett påtagligt bevis för denna internationella endräkt 1998, när 217.472 samlades till fem internationella sammankomster med temat ”Guds väg — ett levnadssätt” som hölls i Tyskland. Det kom delegater från många länder; hela programmet hölls på 13 språk. Sammankomsterna betonade behovet av att fortsätta att vara trogen och att hålla ut i predikandet av de goda nyheterna. Jehovas vittnen i Tyskland är beslutna att med Jehovas hjälp lojalt fortsätta på Guds väg.

[Karta på sidan 79]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖSTTYSKLAND

Hamburg

Meckenheim

Selters

Frankfurt

Wiesbaden

Reutlingen

München

VÄSTTYSKLAND

Berlin

Magdeburg

Glauchau

[Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 69]

Den internationella sammankomsten ”Triumferande Riket” i Nürnberg 1955

[Bilder på sidan 73]

Jehovas vittnen i Tyskland har hjälpt många invandrare att dra nytta av Bibelns sanning

[Bild på sidan 88]

Betel i Wiesbaden 1980

[Bild på sidan 90]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger). Främre raden: Günter Künz, Edmund Anstadt, Ramon Templeton, Willi Pohl. Bakre raden: Eberhard Fabian, Richard Kelsey, Werner Rudtke, Peter Mitrega

[Bilder på sidan 95]

Några av de tio sammankomsthallar som är i bruk i Tyskland

1. Glauchau

2. Reutlingen

3. München

4. Meckenheim

5. Berlin

[Bild på sidan 99]

Martin och Gertrud Pötzinger

[Bilder på sidorna 100, 101]

Avdelningskontoret i Selters

[Bilder på sidan 102]

Några av dem från Tyskland som tjänar som missionärer i andra länder: 1) Manfred Tonak, 2) Margarita Königer, 3) Paul Engler, 4) Karl Sömisch, 5) Günter Buschbeck

[Bilder på sidan 110]

Sedan förbudet hade hävts sändes stora mängder litteratur till Östeuropa

[Bilder på sidan 118]

Sammankomsten i Berlin 1990

[Bilder på sidan 124]

Den första Rikets sal som byggdes i det tidigare Östtyskland

[Bilder på sidorna 132, 133]

Överlämnandet ägde rum i Selters (bilden här ovan). Därefter framfördes programmet på sex stadion i Tyskland

[Bild på sidan 139]

Redskap för att motverka floden av felaktig information

[Bilder på sidorna 140, 141]

Trots att de sattes i koncentrationsläger (där Jehovas vittnen identifierades genom en lila triangel), förblev dessa lojala kristna (här vid Brandenburgfängelset 1995) fasta i sin tro

[Bilder på sidan 147]

Motstående sida, medurs: Heinrich Dickmann, Änne Dickmann, Gertrud Pötzinger, Maria Hombach, Josef Rehwald, Elfriede Löhr