Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen och frågan om blodet

Jehovas vittnen och frågan om blodet

Jehovas vittnen och frågan om blodet

BLODET är nödvändigt för livet. Detta är något man varit medveten om sedan lång tid tillbaka, men den moderna forskningen har gett en mera detaljerad insikt om blodets livsuppehållande funktioner.

Transfusion av människoblod har en framträdande plats i modern läkarvård. De som har sitt arbetsfält inom sjukvården och många andra med dem betraktar överföring av blod från en människa till en annan som en godtagen behandlingsmetod.1 * Men det finns människor som inte godtar blodtransfusioner. Det är Jehovas vittnen.

Jehovas vittnen sätter stort värde på livet och hyser djup aktning för det. Det är ett av skälen till att de inte röker, använder beroendeframkallande droger eller söker abort. De har lärt sig från bibeln att betrakta livet som heligt, något som bör skyddas och bevaras när det gäller både dem själva och deras barn.

Varför går då inte Jehovas vittnen med på blodtransfusioner? Finns det någon förnuftsmässig grundval för denna övertygelse, som de håller fast vid till och med när de står öga mot öga med döden? Och är deras ståndpunkt i denna sak fullständigt oförenlig med vår tids medicinska kunskap och principer?

Detta bör vara av intresse för alla läkare, eftersom de när som helst kan konfronteras med denna stridsfråga beträffande blodtransfusioner. Detta är inte alls osannolikt, eftersom det finns mer än två millioner Jehovas vittnen jorden utöver. Förmodligen bor det några Jehovas vittnen också i ditt samhälle. Det som här följer har skrivits för att hjälpa läkare att förstå Jehovas vittnen som patienter och att tänka över hur de rimligen skall kunna gå dem till mötes i deras ståndpunktstagande. Först skall vi undersöka den religiösa grundvalen för deras ståndpunkt. Med början på sidan 17 behandlas sedan den aktuella etiken och en del nyligen gjorda rön och iakttagelser av kvalificerade läkare, som kan vara av praktiskt värde när det gäller att lösa problem i förbindelse med användning av blod.

Vi inbjuder naturligtvis också andra än läkare att undersöka detta viktiga ämne. Den ståndpunkt som Jehovas vittnen tagit i blodfrågan har ju att göra med rättigheter och principer som kan beröra var och en av oss. Och kunskap om Jehovas vittnens övertygelse och varför de tror som de gör hjälper en att bättre förstå denna fråga, som läkare, jurister och bibelforskare ofta känt sig föranledda att befatta sig med. Vilka är då huvudpunkterna i denna fråga?

Den religiösa grundvalen

De flesta läkare betraktar användning av blod i huvudsak som en fråga för läkarens omdöme, ungefär som de beslut läkarna dagligen måste fatta om att använda vissa mediciner eller kirurgiska metoder. Andra personer kan betrakta Jehovas vittnens ståndpunkt mera som en moralisk eller juridisk fråga. De kanske tänker på rätten till liv, rätten att fatta beslut beträffande den egna kroppen eller statens samhälleliga förpliktelser att skydda medborgarnas liv. Allt detta är av betydelse i sammanhanget. Men den ståndpunkt som Jehovas vittnen tagit är först och främst av religiös art; det är en ståndpunkt som är grundad på vad bibeln säger.

Många kanske ifrågasätter att detta uttalande är välgrundat. De känner till att många olika kyrkosamfund verkar till stöd för användning av blod genom att ta initiativet till blodbanksprojekt och uppmuntra människor att donera sitt blod. Därför uppstår helt följdriktigt frågan:

Vad säger bibeln om att människor tillför kroppen blod?

Också de som inte personligen betraktar bibeln som Guds inspirerade ord måste erkänna att den har mycket att säga om blod. Från bibelns första bok och ända till den sista omnämns ”blod” mer än fyra hundra gånger. Somliga bibelverser är av särskilt intresse för frågan om att uppehålla livet med blod. Låt oss i korthet undersöka dem:

Bibelns skildring visar att Skaparen och Livgivaren tidigt under mänsklighetens historia uttalade sig i frågan om blodet. Omedelbart efter den världsomfattande syndafloden, då Gud först gav människorna rätten att äta djurkött, bjöd han Noa och hans familj: ”Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” — 1 Moseboken 9:3, 4.

Först och främst utfärdade Skaparen en dietföreskrift vid den tid då mänskligheten fick en ny start. (Jämför 1 Moseboken 1:29.) Men Gud visade att när man dödade djur till föda, så gällde det inte bara vad man fick äta och inte äta. Det förhöll sig så därför att en skapelses blod representerade dess liv eller dess själ. Därför finns det somliga bibelöversättningar som återger 1 Moseboken 9:4 på följande sätt: ”Men kött som har livet i sig, vilket är blodet, skall ni inte äta.” — American Standard Version.

Denna gudomliga föreskrift var alltså inte bara en dietmässig inskränkning, såsom när en läkare råder en patient att undvika salt eller fett. Skaparen fäste en ytterst viktig moralprincip vid blodet. Genom att utgjuta allt blod, som över huvud taget kunde fås att rinna av, skulle Noa och hans avkomlingar visa sin aktning för det förhållandet att livet kom från Skaparen och var beroende av honom. Men låt oss undersöka detta ytterligare.

Det här citerade skriftstället gäller djurblod. Skulle samma princip gälla människoblod? Ja, med ännu större kraft. Gud sade nämligen vidare till Noa: ”Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. . . . Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” (1 Moseboken 9:5, 6) Om nu djurblod (som representerade djurens liv) var heligt för Gud, så måste uppenbarligen människoblod vara så mycket heligare. Människor som rättade sig efter dessa gudomliga riktlinjer skulle inte utgjuta människoblod (döda människor), och de skulle inte heller äta vare sig djurblod eller människoblod.

Men var denna befallning till Noa endast en begränsad eller tillfällig inskränkning? Gäller den även senare generationer, däribland vår?

Många bibelforskare erkänner att Gud här utfärdade en föreskrift som inte bara gällde Noa och hans närmaste familjekrets, utan hela mänskligheten från och med den tiden — alla som levat sedan syndafloden härstammar faktiskt från Noas familj. (1 Moseboken 10:32) Teologen och reformatorn Johan Calvin erkände till exempel beträffande förbudet mot blod att ”denna lag hade blivit given åt hela världen omedelbart efter syndafloden”.2 Och professor Gerhard von Rad vid Heidelberguniversitetet talar om 1 Moseboken 9:3, 4 som ”ett påbud för hela mänskligheten”, eftersom hela mänskligheten härstammar från Noa.3

Eftersom lagen om blod var förbunden med Guds uttalande som betonade hög aktning för människolivet, är det inte svårt att förstå rabbinen Benno Jacobs synpunkter:

”De två förbuden hör alltså ihop. De är de mest elementära kraven på mänskligheten i ordets bokstavliga mening. . . . Tillåtelsen att äta kött, men utan dess blod, och förbudet mot att utgjuta människoblod visar människans plats i det levandes värld. . . . Kort sagt: orsaken till förbudet mot blod är av moralisk karaktär. . . . Den senare tidens judendom ansåg att detta skriftställe fastställer grundläggande moralnormer för varje människa.” (Kursiverat av oss.)4

Den senare tidens judar hämtade i själva verket från tidigare delen av Första Moseboken sju ”grundläggande lagar” för mänskligheten, och denna befallning om blodet till Noa och hans söner var en av dessa.5 Ja, trots att de flesta nationer inte rättade sig efter detta, var det faktiskt en lag för hela mänskligheten. — Apostlagärningarna 14:16; 17:30, 31.

I den lag som Jehova Gud längre fram gav Israels nation förbjöd han mord, vilket visade att det påbud han hade gett Noa fortfarande ägde gällande kraft. (2 Moseboken 20:13) Gud förbjöd också förtärande av blod med orden:

”Och om någon av Israels hus eller av främlingarna som bo ibland dem förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.” — 3 Moseboken 17:10.

Israeliterna fick bara använda djurblod på ett enda sätt. Det var att frambära det som offer åt Gud, varigenom de erkände honom som Livgivaren, som de stod i skuld till. Han sade till dem: ”Allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning genom själen [eller livet] som är däri.” — 3 Moseboken 17:11.

Hur förhöll det sig då med blodet av djur som slaktades till föda, inte som offer? Gud underrättade sina tillbedjare om att en jägare, som fällde ett villebråd eller en fågel, skulle ”låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord. Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var och en som förtär det skall utrotas.” — 3 Moseboken 17:13, 14; 5 Moseboken 12:23—25.

Detta utgjutande av blodet var inte bara en religiös ritual; det var i själva verket en utvidgning av den lag Gud gav Noa. När någon dödar ett djur bör han erkänna att dess liv kommer från Gud och tillhör honom. Genom att inte äta blodet, utan låta det ”rinna ut” på altaret eller på marken, återlämnade israeliten i själva verket djurets liv till Gud.

Det betraktades som en mycket allvarlig missgärning om en israelit skulle visa vanvördnad för livet, som representerades av blodet. Den som uppsåtligt visade vanvördnad för denna lag om blodet skulle ”utrotas”, avrättas. (3 Moseboken 7:26, 27; 4 Moseboken 15:30, 31) Man ådrog sig till och med ett visst mått av skuld genom att äta det blodhaltiga köttet av ett djur som hade självdött eller blivit dödat av ett vilddjur. — 3 Moseboken 17:15, 16; jämför 3 Moseboken 5:3; 11:39.

Kunde Guds lag om blodet åsidosättas i nödfall?

Bibeln svarar nej. Det förekom ingen särskild dispens för svåra och pressande situationer. Detta framgår av vad som inträffade med vissa soldater i Israel på kung Sauls tid. Utsvultna efter en långvarig drabbning slaktade de får och nötkreatur och ”åt sedan köttet med blodet i”. De var hungriga och åt inte blodet uppsåtligt, men i sin brådska att äta köttet såg de inte till att blodet fick rinna av ordentligt från djuren. Var de ursäktade därför att detta tycktes vara ett ”nödfall”? Nej, deras av Gud förordnade kung insåg att de genom sitt handlingssätt syndade ”mot HERREN [Jehova] genom att äta kött med blodet i”. — 1 Samuelsboken 14:31—35.

Gäller denna tillbörliga motvilja mot blod även människoblod?

Ja. Och detta är inte svårt att förstå, eftersom Guds lag förbjöd människor att förtära ”något blod”, ”något kötts blod”. (3 Moseboken 17:10, 14) Vi kan förstå hur den judiska nationen betraktade denna lag genom att ta del av en händelse som inbegrep några av de judar som hade följt Jesus och lyssnat till honom. Vid ett tillfälle talade han bildligt om att ”dricka hans blod”, eftersom han visste att hans blod så småningom måste utgjutas genom att han dog en offerdöd och att det skulle medföra liv för dem som genom tro tillgodoräknade sig hans offer. (Johannes 6:53—58) Några av Jesu judiska lärjungar insåg uppenbarligen inte att Jesus talade i symboler, och de blev därför chockerade över hans ord och slutade upp att följa honom. (Johannes 6:60—66) Ja, tanken på att förtära människoblod var absolut förhatlig för dessa judiska tillbedjare av Gud.

Hur förhåller det sig med de kristna?

Den mosaiska lagen pekade fram emot Messias’ ankomst och offerdöd. Efter Jesu död var därför de sanna gudsdyrkarna inte längre förpliktade att hålla den mosaiska lagen. (Romarna 10:4; 6:14; Kolosserna 2:13, 14) Lagens dietföreskrifter, till exempel de som förbjöd israeliterna att äta fett eller köttet av vissa djur, var inte längre bindande. — 3 Moseboken 7:25; 11:2—8.

Är då det gudomliga förbudet mot blod tillämpligt på de kristna?

Denna fråga togs upp till behandling år 49 v.t. vid en konferens som hölls av apostlarna och de äldste i Jerusalem, vilka tjänade som en central krets av äldste för alla kristna. Konferensen hölls med anledning av en fråga beträffande omskärelsen. Detta apostoliska möte kom fram till att icke-judar som tog emot kristendomen inte behövde omskäras. Under samtalets gång riktade Jesu halvbror Jakob mötets uppmärksamhet på vissa andra nödvändiga ting, som han ansåg att det var viktigt att ta med i deras beslut, nämligen att ”avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod”. (Apostlagärningarna 15:19—21, 1917 års sv. övers.) Han hänvisade till Mose skrifter, vilka visar att Gud redan innan den mosaiska lagen gavs hade tillkännagett att han inte godkände omoraliskt sexuellt umgänge, avgudadyrkan och förtärande av blod, vilket inbegrep att äta köttet av förkvävda djur, som innehöll blod. — 1 Moseboken 9:3, 4; 19:1—25; 34:31; 35:2—4.

Mötets beslut sändes per brev till de kristna församlingarna. Det ingår nu i bibeln som en del av den inspirerade Skriften, vilken är nyttig ”till undervisning, . . . till korrigering”. (2 Timoteus 3:16, 17) Beslutet var följande:

”Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda utöver följande nödvändiga föreskrifter: att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl.” — Apostlagärningarna 15:28, 29, 1917.

Ja, trots att de kristna inte var underställda den mosaiska lagen, var det ”nödvändigt” att de avhöll sig från blod. Var detta blott och bart apostlarnas personliga åsikt? Inte alls. Som de förklarade hade detta beslut fattats i enlighet med Guds heliga ande.

Beträffande detta kristna påbud sade professor Walther Zimmerli vid universitetet i Göttingen:

”Den första judekristna församlingen gjorde i sitt beslut, som omtalas i Apostlagärningarna 15, skillnad mellan den lag som gavs åt Israel genom Mose och den befallning som gavs [genom] Noa till hela världen.” — Zürcher Bibelkommentare.6

Budet att ”avhålla sig . . . från blod” var inte bara en dietföreskrift, utan ett allvarligt moraliskt krav, vilket framgår av att det var lika allvarligt för de kristna som att ”avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt”.

De första kristna och blodet

Mötet i Jerusalem meddelade de kristna församlingarna detta klara och tydliga beslut, och detta fick positiva följder. Vi läser i Apostlagärningarnas sextonde kapitel om Paulus och hans medarbetare: ”När de nu färdades vidare genom städerna, överlämnade de till dem som var där de förordningar till efterlevnad som hade beslutats om av apostlarna och de äldste som var i Jerusalem. Därför fortsatte församlingarna verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apostlagärningarna 16:4, 5.

Var det beslut som finns upptecknat i Apostlagärningarna 15:28, 29 bara ett tillfälligt krav och inte en förpliktelse som fortsatte att gälla för de kristna?

Somliga har hävdat att det apostoliska påbudet inte var någon permanent förpliktelse för de kristna. Men Apostlagärningarna i bibeln visar något helt annat, nämligen att omkring tio år efter det att mötet i Jerusalem utfärdat detta påbud rättade sig de kristna fortfarande efter detta beslut, ”att de böra taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt”. (Apostlagärningarna 21:25, 1917) Detta visar att de var medvetna om att kravet att avhålla sig från blod inte var begränsat till omvända hedningar i ett bestämt område och inte heller bara gällde för en kort tidsperiod.

Men hurudan var situationen under senare århundraden, när kristendomen spred sig till avlägsna platser? Låt oss undersöka vittnesbörden från århundradena efter tillkännagivandet av detta påbud, som finns upptecknat i Apostlagärningarna 15:28, 29.

Eusebios, en skribent på 200-talet, som betraktas som ”kyrkohistoriens fader”, berättar vad som år 177 inträffade i Lyon (i nuvarande Frankrike). Religiösa fiender anklagade falskeligen de kristna för att äta barn. Under några kristnas tortyr och avrättning besvarade en flicka vid namn Biblis den falska anklagelsen med orden: ”Huru skulle dessa äta barn, som icke en gång få förtära blod av oförnuftiga djur?”7

Liknande falska anklagelser drev den tidige latinske teologen Tertullianus (o. 160—230) att påpeka att det visserligen var vanligt att romarna drack blod, men att de kristna sannerligen inte gjorde det. Han skriver:

”Må ni få blygas inför de kristna för edra onaturliga seder. Vi har inte ens djurblod vid våra måltider, ty dessa består av vanlig föda. . . . Vid rättegångarna mot de kristna erbjuder ni dem korv fylld med blod. Ni är naturligtvis övertygade om att just det genom vilket ni försöker få dem att avvika från den rätta vägen är olagligt för dem. När ni nu är förvissade om att de kommer att rysa inför ett djurs blod, hur kan ni då tro att de ivrigt skulle längta efter människoblod?”8

Han hänvisar också till påbudet i Apostlagärningarna 15:28, 29 och säger: ”Förbudet mot ’blod’ skall vi förstå som [ett förbud] så mycket mera mot människoblod.”9

Minucius Felix, en romersk jurist som levde fram till omkring år 250, betonar samma sak, då han skriver: ”Så mycket ryggar vi tillbaka för människoblod att vi inte ens använder blodet av ätliga djur i vår föda.”10 *

De historiska vittnesbörden är så överflödande och tydliga att biskop John Kaye (1783—1853) kategoriskt kunde förklara: ”De första kristna var mycket noggranna med att efterfölja det påbud som apostlarna i Jerusalem hade uttalat om att avhålla sig från det som var förkvävt och från blod.”11

Men är det bara de ”första kristna” och Jehovas vittnen i våra dagar som har tagit en sådan ståndpunkt grundad på bibeln?

Inte alls. Den katolske bibelforskaren Giuseppe Ricciotti (1890—1964) kommenterar Apostlagärningarna 15:29 och hänvisar till intermezzot i Lyon (som tidigare omtalats) som ett bevis för att de första ”kristna inte kunde äta blod”. Sedan tillfogar han: ”Men också under de följande århundradena fram till medeltiden möter vi oväntade ekon av denna tidiga ’styggelse’ [blod], otvivelaktigt som en följd av påbudet.”12

Vid Quinisextumkonsiliet, som hölls i Konstantinopel år 692, förklarade man till exempel: ”Den gudomliga Skriften bjuder oss att avhålla oss från blod, från sådant som blivit förkvävt och från otukt. . . . Om alltså någon hädanefter söker äta blodet av något djur i en vilken som helst form, skall han mista sitt ämbete, om han är präst, och exkommuniceras, om han är lekman.”13 Otto av Bamberg (o. 1060—1139), en känd prelat och evangelist, förklarade likaså för de omvända i Pommern ”att de inte skulle äta något orent eller något som självdött eller blivit förkvävt eller offrat åt avgudar eller blodet av djur”.14

Närmare vår tid insåg även Martin Luther vad påbudet år 49 innebar. När han protesterade mot katolska sedvänjor och trosuppfattningar, var han böjd att hänföra apostlarnas möte till samma kategori som senare kyrkomöten, vilkas påbud inte blev införlivade med bibeln. Men trots detta skrev Luther beträffande Apostlagärningarna 15:28, 29:

”Om vi nu vill ha en kyrka som rättar sig efter detta möte (vilket är rätt och riktigt, eftersom detta är det första och främsta mötet och hölls av apostlarna själva), måste vi lära och insistera på att hädanefter ingen furste, herre, borgare eller bonde äter gås, kanin, hjort eller svin som kokats i blod. . . . Och borgare och bönder måste i synnerhet avhålla sig från röd korv och blodkorv.”15

Andrew Fuller, som anses vara den ”kanske mest framstående och inflytelserike av baptisternas teologer”, skrev på 1800-talet om förbudet mot blod i 1 Moseboken 9:3, 4:

”Detta, som var förbjudet för Noa, tycks också ha varit förbjudet för hela mänskligheten; inte heller bör detta förbud behandlas såsom tillhörande ceremonierna från den judiska förskingringen. Det utfärdades inte bara innan denna förskingring kommit till stånd, utan kom också att gälla för de hednakristna genom apostlarnas påbud, Apostlagärningarna XV. 20. . . . Blod är livet, och Gud tycks göra anspråk på det såsom helgat åt honom.”16

Skulle en kristen kunna hävda att utövandet av vad somliga kallar ”kristen frihet” skulle tillåta honom att ignorera detta förbud mot blod? Prästmannen William Jones (1762—1846) svarar i sin bok The History of the Christian Church:

”Inget kan vara tydligare än förbudet, Apostlagärningarna XV. 28, 29. Kan de som hävdar sin ’kristna frihet’ i denna sak peka på någon del av Guds ord, i vilken detta förbud längre fram återkallas? Om inte, tillåt oss då att fråga: ’Genom vilken myndighet kan någon som helst av Guds lagar upphävas utom genom hans egen?’” — Sid. 106.

Slutsatsen är klar och tydlig: Under den heliga andens vägledning utfärdade apostlarnas möte påbudet att kristna som vill ha Guds godkännande måste avhålla sig från blod, vilket Gud har krävt ända sedan Noas dagar. (Apostlagärningarna 15:28, 29; 1 Moseboken 9:3, 4) Denna skriftenliga syn på saken godtogs och följdes av de första kristna också när detta kunde kosta dem livet. Och århundradena igenom har man erkänt detta vara ett ”nödvändigt” krav för de kristna. Jehovas vittnens beslutsamhet att avhålla sig från blod är alltså grundad på Guds ord, bibeln, och har stöd i många tidigare fall i kristendomens historia.

Blod som medicin

Vi har nu sett att bibeln kräver följande: En människa får inte uppehålla sitt liv med hjälp av en annan skapelses blod. (1 Moseboken 9:3, 4) När man tar ett djurs liv, skall man låta blodet, som representerar detta liv, ”rinna ut” och återlämna det till Livgivaren. (3 Moseboken 17:13, 14) Och som det påbjöds vid apostlamötet skall de kristna avhålla sig från blod, vilket gäller människoblod såväl som djurblod. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Men är dessa bibliska uttalanden tillämpliga på att ta emot blodtransfusion som en livräddande medicinsk åtgärd?

Det finns de som hävdar att bibeln förbjuder att man äter blod och använder det som föda och att detta är något helt annat än att gå med på en blodtransfusion, en medicinsk åtgärd som inte var känd på bibelns tid. Är denna uppfattning välgrundad?

Det går inte att förneka att Guds lag på bibelns tid i synnerhet gällde att förtära blod som föda. Intravenös tillförsel av blod praktiserades inte på den tiden. Men även om bibeln inte direkt dryftade nutida medicinska åtgärder som inbegriper blod, var det faktiskt så att den förutsåg och behandlade dessa i princip.

Lägg till exempel märke till budet till de kristna: ”I skolen avhålla eder . . . från blod.” (Apostlagärningarna 15:29, 1917) Det sägs ingenting där som berättigar att man gör skillnad mellan att införa blod genom munnen och att införa det i blodkärlen. Och är det egentligen någon grundläggande principiell skillnad?

Läkare känner väl till att man kan tillföra en människa näring genom munnen eller intravenöst. Vissa mediciner kan likaså införas i kroppen på olika vägar. Somliga antibiotika kan till exempel tas in genom munnen (peroralt) i tablettform eller också sprutas in i musklerna (intramuskulärt) eller blodet (intravenöst). Hur skulle det förhålla sig om du hade tagit en tablett av ett visst antibiotikum men blivit uppmanad att i framtiden avhålla sig från detta läkemedel, därför att du fått en allvarlig allergisk reaktion? Skulle det vara förnuftigt att mena att läkarens varning betydde att du inte kunde ta läkemedlet i tablettform men utan risk kunde spruta in det i blodet? Knappast! Det viktiga skulle inte vara hur läkemedlet kom in i kroppen, utan att du helt och hållet skulle avhålla dig från detta antibiotikum. Påbudet att de kristna skall ”avhålla sig . . . från blod” gäller i analogi härmed att tillföra kroppen blod, vare sig det sker genom munnen eller direkt in i blodådrorna.

Hur viktig är denna fråga för Jehovas vittnen?

Människor som inser sitt beroende av Skaparen och Livgivaren bör vara beslutna att rätta sig efter hans bud och befallningar. Detta är den fasta ståndpunkt som Jehovas vittnen tagit. De är fullt övertygade om att det är rätt och riktigt att rätta sig efter Guds lag, som bjuder att man skall avhålla sig från blod. De följer inte något personligt hugskott eller någon grundlös fanatisk uppfattning. Det är på grund av lydnad för den högsta myndigheten i universum, livets Skapare, som de vägrar att tillföra sin kropp blod, vare sig genom att äta det eller genom transfusion.

Frågan om blodet inbegriper därför för Jehovas vittnen de mest grundläggande principer, på vilka de som kristna grundar sitt liv. Det gäller deras förhållande till sin Skapare och Gud. Dessutom tror de helhjärtat på psalmistens ord: ”HERRENS [Jehovas] rätter äro sanning, allasammans rättfärdiga. . . . Den som håller dem har stor lön.” — Psalm 19:10, 129, 11.

Somliga, som bara ser på de kortsiktiga följderna av ett beslut, kanske betvivlar att det kan betraktas som ”lönsamt” att lyda Guds lag om blodet. Men Jehovas vittnen är förvissade om att det är till deras varaktiga bästa att lyda sin Skapares riktlinjer och anvisningar.

De första kristna hade samma inställning. Historien visar att deras lydnad mot Gud ibland blev prövad ända till gränsen. I romarriket utsattes de för påtryckningar att utföra handlingar av avgudadyrkan eller att ta del i omoraliskhet. Deras vägran att ge efter kunde betyda att de blev kastade på den romerska arenan för att slitas i stycken av vildsinta djur. Men dessa kristna höll fast vid sin tro; de var lydiga mot Gud.

Tänk efter vad detta innebar. För dem av de första kristna som var föräldrar kunde vägran att bryta Guds lag till och med dra döden över deras barn. Men av historien vet vi att dessa kristna inte räddhågset och trolöst vände ryggen åt Gud och de principer de hade levat efter. De trodde på Jesu ord: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” (Johannes 11:25) Trots vad det för ögonblicket kostade lydde dessa kristna det apostoliska påbudet att avhålla sig från sådant som offrats åt avgudar, från otukt och från blod. Trohet mot Gud betydde så mycket för dem.

I våra dagar betyder det precis lika mycket för Jehovas vittnen. De känner med rätta en moralisk förpliktelse att fatta beslut i fråga om gudsdyrkan för sig själva och för sina barn. Av den orsaken vänder sig inte Jehovas vittnen till någon annan, vare sig det är en läkare, en sjukhuschef eller en advokat, för att han skall fatta dessa moraliska beslut åt dem. De vill inte att någon annan skall försöka axla deras ansvar gentemot Gud. I verkligheten kan ingen annan människa göra det åt dem. Det är ett personligt ansvar som den kristne har gentemot sin Gud och Livgivare.

Är vägran en form av självmord?

I samband med stora blodförluster till följd av en kroppsskada, en sjukdom eller kirurgiska komplikationer har man ofta gett blodtransfusioner i ett försök att vidmakthålla livet. När människor hör att någon vägrar en blodtransfusion, kan de därför mena att han i själva verket tar sitt eget liv. Är det så?

Är det ”självmord” eller ”att göra bruk av rätten att dö”, när man vägrar en blodtransfusion?

Självmord är ett försök att ta sitt eget liv. Det är ett försök till självförintelse. Men alla som är en smula förtrogna med Jehovas vittnens tro och levnadssätt inser att de inte är ute efter att förinta sig själva. De vägrar visserligen att ta emot blodtransfusioner, men de tackar ja till alternativa behandlingsmetoder. I en artikel i The American Surgeon hette det mycket riktigt:

”I allmänhet är det inte liktydigt med ’självmord’ att avböja läkarvård. Jehovas vittnen söker läkare och avböjer bara en enda sida av läkarvården. Att avböja läkarvård eller vissa delar av den är inte ett ’brott’ som begås mot en själv genom en uppenbar förintelsehandling från individens sida, vilket däremot kan sägas om självmord.” (Kursiverat av oss.)17

Professor Robert M. Byrn påpekade i Fordham Law Review att ”avböjande av livräddande behandling och självmordsförsök juridiskt sett skiljer sig lika mycket från varandra som äpplen och apelsiner”.18 Och dr David Pent från Arizona riktade sig till en läkarkonferens med orden:

”Jehovas vittnen anser att om de skulle dö därför att de vägrade att ta emot en blodtransfusion, så dör de för sin tro, på i huvudsak samma sätt som de första religiösa martyrerna gjorde för många hundra år sedan. Om detta är passivt medicinskt självmord, så finns det åtskilliga läkare bland åhörarna här som är cigarrettrökare, och det kan förmodligen i lika hög grad betraktas som passivt självmord.”19

Hur förhåller det sig då med uppfattningen att Jehovas vittnen gör bruk av ”rätten att dö”, när de vägrar att ta emot blodtransfusioner? Faktum är att Jehovas vittnen vill fortsätta att leva. Det är därför de söker läkarhjälp. Men de kan inte och vill inte göra våld på sin djupt rotade och på bibeln grundade religiösa övertygelse.

Domstolar har ofta hävdat principen att varje enskild individ har rätt till kroppslig okränkbarhet, vilket innebär att en person sist och slutligen själv har ansvaret att besluta vad som skall göras med hans kropp. Är det inte så du skulle önska ha det, om du blev sjuk eller inlagd på sjukhus? Eftersom det är ditt liv, din hälsa och din kropp, bör då inte du ha det slutliga avgörandet, när det gäller om något skall göras med dig eller inte?

Denna förnuftsmässiga och moraliska uppfattning har logiska konsekvenser. En broschyr, som utgetts av Amerikanska läkarsällskapet, förklarar: ”Patienten måste vara den slutlige domaren över om han skall ta riskerna, som är förbundna med den behandling eller operation som läkaren rekommenderar, eller i stället riskera att leva utan denna behandling eller operation. Detta är den enskildes naturliga rättighet, vilken erkänns av lagen.” ”En patient har rätt att vägra att samtycka till livräddande behandling. Han kan följaktligen uppställa vilka villkor, förutsättningar och begränsningar han än önskar för att han skall ge sitt samtycke.”20

Detta gäller blodtransfusioner i lika hög grad som andra former av ”livräddande behandling”. Juris dr H. Narr i Tübingen förklarade: ”Läkarens rättighet och plikt att bota begränsas av människans grundläggande frihet att själv bestämma, när det gäller hennes egen kropp. . . . Samma sak gäller andra medicinska reservationer och följaktligen också vägran att ta emot blodtransfusion.”21

Det är lätt att förstå att somliga blir chockerade över att någon skulle vägra att ta emot blod, om denna vägran kunde vara riskfylld eller till och med dödsbringande. Många anser att livet är det förnämsta, att livet bör bevaras till varje pris. Att bevara människoliv är ju ett av samhällets viktigaste intressen. Men betyder då detta att ”livets bevarande” kommer före alla andra principer?

Som svar framhöll Norman L. Cantor, som är biträdande professor vid Rutgers Law School:

”Den mänskliga värdigheten förhöjs genom att man låter den enskilde själv avgöra vilka trosuppfattningar som är värda att dö för. Tidsåldrarna igenom har en mängd ädla syften, både religiösa och profana, ansetts vara värda att man offrat sig själv. Det är utan tvivel så att de flesta stater och samhällen, däribland våra egna, inte anser livets helgd vara det högsta av alla värden.”22

Cantor anförde som exempel att somliga män i krigstid villigt riskerade att bli sårade och dödade i kampen för ”frihet” eller ”demokrati”. Ansåg deras landsmän sådana offer för principens skull vara moraliskt orätta? Fördömde deras nationer detta handlingssätt såsom varande tarvligt, eftersom några av dem som dog lämnade efter sig änkor eller barn, som behövde omvårdnad? Anser du att jurister eller läkare skulle ha utverkat domstolsutslag för att hindra dessa män från att offra sig för sina ideal? Är det då inte tydligt att villighet att ta risker för principens skull inte är något unikt för Jehovas vittnen och de första kristna? Faktum är att sådan trohet mot principer blivit högt aktad av många människor.

Det är också värt att på nytt betona att Jehovas vittnen visserligen inte går med på blodtransfusioner, men att de sätter stort värde på alternativa behandlingsmetoder som kan bidra till att hålla dem vid liv. Varför skulle då någon annan insistera på och rentav påtvinga en person en viss behandling, som helt och hållet strider mot hans principer och innersta övertygelse?

Men detta har faktiskt inträffat. Somliga läkare eller sjukhuschefer har rentav vänt sig till domstol (eller i Sverige sociala centralnämnder) för att få bemyndigande att tvinga på en människa blod. Beträffande dem som handlat så skrev dr D. N. Goldstein i The Wisconsin Medical Journal:

”Läkare som tagit denna ståndpunkt har förnekat alla de martyrers offer, vilka har kastat glans över historien med sin upphöjda hängivenhet för principer, även om det kostat dem livet. De patienter som väljer en säker död hellre än att göra våld på sina religiösa samvetsbetänkligheter är nämligen av samma virke som de som betalat med sitt liv för sin trohet mot Gud eller som hellre lät sig brännas på bål än att gå med på [tvångs]dop. . . . Vår plikt är att rädda liv, men vi kan mycket väl fråga oss om vi inte också är pliktiga att slå vakt om okränkbarheten och bevara de få gester av personlig äkthet som fortfarande förekommer i ett samhälle med allt starkare styrning. . . . Ingen läkare bör söka rättslig hjälp att rädda en kropp genom att fördärva en själ. Patientens liv är hans eget.”23

Läkarens uppgift

Vi har funnit att Jehovas vittnen på grund av sin starka religiösa övertygelse undviker både föda som innehåller blod och blod som tillförs på medicinsk väg. Men hur påverkas andra av denna ståndpunkt, till exempel läkare som behandlar Jehovas vittnen?

Det är läkarnas kall att rädda eller förlänga liv. Det är deras yrke. Om en läkare, som fått lära sig att betrakta blodtransfusion som en rutinmässig åtgärd, behandlar en patient som är svårt sjuk eller som har förlorat mycket blod, kan han bli upprörd när han får veta att patienten vägrar att ta emot blod. Patientens enligt bibeln fostrade samvete kanske inte tillåter en blodtransfusion, men också läkaren har ett samvete och följer etiska normer som är ytterst viktiga för honom.

Skall en läkare rätta sig efter sin egen medicinska utbildning och övertygelse, om han menar att en blodtransfusion, som patienten vägrar att ta emot, är nödvändig för att rädda hans liv? 

Det råder inget tvivel om att en mycket känslig situation uppstår i sådana fall. Men vi kan alla fråga oss: Om jag befann mig i en situation, där mitt samvete som patient stod i strid med den ansvarige läkarens uppriktiga övertygelse, hur anser då jag att frågan borde avgöras? Lägg märke till vad dr William P. Williamson sade vid Förenta staternas första nationella kongress rörande läkaretik och yrkesanda:

”Läkarens första tanke måste givetvis gälla patientens välfärd. Eftersom livet är en gåva från Skaparen till den enskilde individen, är det med rätta patienten som i första hand bör fatta beslutet, därför att patienten är denna gåvas vårdare. . . . Läkaren bör behandla patienten i enlighet med vad patientens religion bjuder och inte tvinga på patienten sin egen religiösa övertygelse.” (Kursiverat av oss.)24

Det finns en annan orsak, som är av juridisk art, till att man inte får undertrycka patientens samvete. Som professor Byrn skrev i Fordham Law Review: ”. . . Jag menar inte att läkaren är bunden av patientens val att göra något som strider mot läkarens samvete. . . . Men jag menar att patienten inte är bunden av läkarens samvete att göra något som strider mot patientens val, och följaktligen kan läkaren ha rätten och valfriheten att inte göra någonting alls. Lagen om insiktsfullt samtycke skulle bli meningslös, om patientens val vore underordnat läkarens samvetsgranna bedömning.” (Kursiverat av oss.)25

Möjligheten finns att en läkare i denna situation ”inte gör någonting alls”, dvs. avstår från att vidare ta sig an fallet; men är detta enda alternativet? I en artikel om kritiska operationer på vuxna Jehovas vittnen framhöll dr Robert D. O’Malley: ”Läkarna bör inte använda patientens vägran att gå med på blodtransfusion som ursäkt för att lämna patienten åt sitt öde.”26

Vad kan då en läkare göra? Doktor J. K. Holcomb förklarade i en ledare i en läkartidskrift:

”Det råder inget tvivel om att vi läkare blir besvikna, ja, till och med uppretade, när en envis patient vägrar att gå med på vad vi anser vara den fördelaktigaste medicinska behandlingsmetoden. Men bör vi verkligen bli det, när patienten åberopar en religiös trosuppfattning som grund för att han inte vill gå med på en viss behandling? Om vi skall vara ärliga mot oss själva, måste vi medge att vi nöjer oss med något mindre än den idealiska behandlingen i fråga om många patienter i vår dagliga praktik. . . . Om vi kan göra detta, när det gäller vår medicinska övertygelse, borde vi inte då vara villiga att göra det bästa vi kan också när en patients övertygelse, särskilt hans religiösa övertygelse, hindrar oss från att ge sådan behandling som vi anser vara den fördelaktigaste? Patienter som av religiösa skäl vägrar att ta emot blodtransfusioner osv. är vanligtvis medvetna om de medicinska risker som är förbundna med deras beslut, men de är villiga att ta dessa risker och önskar bara att vi skall göra vårt bästa.”27

Det finns ännu en sak att ta hänsyn till när det gäller frågans moraliska sida. John J. Paris, biträdande professor i samhällsetik, påpekade: ”Det råder stor samstämmighet, från både medicinsk och moralisk ståndpunkt, om att en person inte har någon moralisk förpliktelse att underkasta sig ’extraordinär’ medicinsk behandling. Och om patienten inte har någon moralisk förpliktelse att underkasta sig ’extraordinär’ behandling — hur vanlig den än kan vara i allmän läkarpraxis — så har heller inte läkaren någon moralisk förpliktelse att ge sådan behandling och inte heller domaren att beordra den.”28 För Jehovas vittnen, som har bibeln som vägvisare i livet, är blodtransfusioner sannerligen ”extraordinär” behandling. De är i själva verket moraliskt förbjudna för dem.

Samarbete mellan patient och läkare

Alla som berörs av denna fråga kan vara förvissade om att Jehovas vittnen inte är några fanatiker, som motsätter sig läkarvård. Kom ihåg att Lukas, som tecknade ned den bibliska redogörelsen för påbudet mot blod, själv var läkare. (Kolosserna 4:14) När Jehovas vittnen är sjuka eller råkar ut för en olycka, försöker de därför inte bli mirakulöst botade förmedelst ”helbrägdagörelse genom tro”. De söker i stället läkarhjälp. Härvid försöker de inte föreskriva för läkarna hur man utövar läkekonst eller vad läkaren skall göra i deras speciella fall. Det enda som de konsekvent ber läkarna respektera är att inget blod får användas.

Vittnena respekterar läkarnas utbildning och förmågor. De sätter stort värde på läkare, som gör bruk av sitt yrkeskunnande för att behandla en patient, men gör detta i överensstämmelse med patientens samvete och tro. Vittnena inser att det kräver mod av en läkare att operera utan att vara fri att använda blod. Det krävs också ett visst mod för att gå tvärtemot sina medicinska kollegers uppfattningar och gå med på att behandla en patient under förhållanden som kan betraktas som medicinskt mindre gynnsamma.

Jehovas vittnen är naturligtvis medvetna om att somliga kirurgiska ingrepp kan inbegripa så stora blodförluster att en läkare uppriktigt kan anse att de inte kan genomföras på de villkor vittnena ålägger honom. Men de flesta operationer kan utföras utan blod. Läkare kan visserligen mena att operationen blir mera riskfylld genom att man inte använder blod. Men vittnena är villiga att ta dessa ökade risker med yrkesskickliga läkares hjälp.

Under en paneldiskussion vid University of Pennsylvania berättade dr William T. Fitz om ett intressant fall. Det gällde en trettiofyraårig patient som haft svåra blödningar från en tumör på tjocktarmen. Mannen, som var ett Jehovas vittne, sade till läkarna att han ”gärna ville underkasta sig vilken som helst operation, så länge man inte gav honom blod”. Läkarna gick med på att operera och lovade att inte ge något blod. Under och efter operationen var blodförlusterna så stora att patientens hemoglobinvärde, som normalt ligger på 14 eller 15 gram, sjönk till 2,4 gram. Men han dog inte. I stället stabiliserades hans tillstånd, och därefter steg blodvärdet. Doktor Francis Wood, den medicinska fakultetens ordförande, sade om läkarnas löfte att inte ge blod: ”Jag anser att ni hade full rätt att lova detta. Mannen skulle ha dött, om ni inte hade opererat honom. Han hade en viss chans att bli frisk om han blev opererad utan blodtransfusion; därför anser jag att ni var fullt berättigade att ge honom den chansen på hans egna villkor.”29

Läkare befrias från ansvarsskyldighet

Läkare befinner sig alltid i en svår situation när de behandlar ett allvarligt fall, eftersom de kan bli stämda för felbehandling, om de skulle underlåta att utnyttja alla tillgängliga medel. Men Jehovas vittnen är villiga att bära ansvaret för sin vägran att gå med på blodtransfusion. De är villiga att underteckna en handling som befriar den medicinska personalen och sjukhuset från alla farhågor för rättegångar, om det skulle inträffa att eventuella skador sätts i samband med att de opererat utan blod.

Amerikanska läkarsällskapet har för patienter, som på grund av sin religiösa övertygelse inte vill ta emot blod, rekommenderat ett formulär med rubriken ”Vägran att tillåta blodtransfusion”. Texten lyder: ”Jag (Vi) begär att inget blod och inget som härrör från blod ges åt ‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐ under denna sjukhusvistelse, även om den ansvarige läkaren eller hans medarbetare skulle anse sådan behandling vara nödvändig för att bevara livet eller befrämja tillfrisknandet. Jag (Vi) fritar den ansvarige läkaren, hans medarbetare, sjukhuset och dess personal från allt ansvar för eventuella ogynnsamma följder av min (vår) vägran att tillåta användning av blod eller något som härrör från blod.”30 Detta dokument skall dateras och undertecknas av patienten och samtidigt närvarande vittnen. En nära släkting, till exempel äktenskapspartnern eller en förälder (när det gäller ett barn), kan också underteckna formuläret.

Jehovas vittnens villighet att personligen ta ansvaret för sin ståndpunkt i blodfrågan framgår ytterligare av att de flesta av dem bär på sig ett undertecknat kort med rubriken ”Ingen blodtransfusion!” Detta dokument tillkännager att den som undertecknat det inser och är villig att ta följderna av att han vägrar att ta emot blodtransfusion. Även om han skulle vara medvetslös, när han förs till läkare eller sjukhus, så klargör denna undertecknade förklaring hans fasta ståndpunktstagande.

Kan en läkare eller ett sjukhus hållas ansvariga, om inget blod ges?

En artikel i University of San Francisco Law Review behandlade den frågan. Den förklarade att domare Warren Burger, som blev chefsdomare vid Förenta staternas högsta domstol, sagt att en felbehandlingsprocess ”skulle tyckas sakna stöd” i ett fall då en ansvarsbefrielse undertecknats. I artikeln hette det vidare:

”Möjligheten till ett brottmålsåtal är ännu mera fjärran. En kommentator, som gått igenom litteraturen, rapporterade: ’Jag har inte kunnat finna någon som helst grund för påståendet att läkaren skulle kunna ådra sig . . . ansvarsskyldighet genom sin underlåtenhet att tvinga på en ovillig patient en blodtransfusion.’ Denna risk tycks vara mera en produkt av en jurists livliga fantasi än en realistisk möjlighet.”31

Beträffande situationen i England hette det i publikationen Emergencies in Medical Practice: ”Om situationen har klargjorts för patienten och han dör utan att ha fått någon transfusion, så kan ingen åtgärd vidtas mot läkaren, eftersom ingen patient är förpliktad att vidmakthålla sitt liv med hjälp av speciella eller extraordinära medel.”32

En läkare som överväger att operera en patient kommer helt naturligt att vilja klart och tydligt förklara vilka risker det kan medföra att han vägrar blod. Men när läkaren väl gjort detta, behöver han inte känna någon moralisk förpliktelse att driva saken längre. Det skulle utan tvivel vara oetiskt att försöka ”kuva” eller skrämma en patient till underkastelse, trots att han bestämt beslutat sig för att inte ta emot blod.

Eftersom Jehovas vittnen villigt axlar ansvaret för sitt beslut, är läkarna juridiskt och faktiskt också moraliskt befriade från varje förpliktelse att insistera på blod. Och många etiskt samvetsgranna och uppriktiga läkare vill ha det just så. ”Man kan inte alltför ivrigt varna för ett försvagande av människans självbestämmanderätt, däribland patientens”, skrev kirurgen G. Haenisch i Hamburg. ”Man måste utan kompromisser avvisa att läkaren får myndighet att genomföra en behandling som han anser vara den rätta, trots att den är emot patientens vilja.” — Deutsche Medizinische Wochenschrift.33

Med tanke på denna mänskliga rättighet har juridiska och medicinska publikationer i en del länder upprepade gånger varnat för att en blodtransfusion som ges mot patientens vilja skulle kunna leda till att en läkare (eller sjukhuspersonalen) åtalas för övervåld och misshandel eller döms för felbehandling.

Hur förhåller det sig med att ge blod utan patientens vetskap, kanske när han är medvetslös?

Många uppriktiga läkare menar att i vissa situationer, till exempel vid långt gången cancer, är det barmhärtigt att inte ge en patient fullständiga informationer om hans tillstånd. Det kan finnas olika åsikter om det tillbörliga i att undanhålla detaljer om en patients tillstånd, men detta är dock något helt annat än att en läkare uppsåtligt ger en behandling som han vet att patienten har förbjudit. Doktor Bernard Garner och hans medarbetare betonade detta i New York State Journal of Medicine. De erkände att en läkare ibland har låtit en patient som varit ett Jehovas vittne bli medvetslös och sedan gett honom blod, kanske med ursäkten: ”Vad ögat inte ser, gråter det inte över.” Men de drog eftertryckligt slutsatsen: ”Även om motivet kan vara altruistiskt, skulle detta vara etiskt ytterst motbjudande.”34

Varför det förhåller sig så klargjordes av Marcus L. Plante, professor i juridik vid University of Michigan. Han skrev att ”läkarens förhållande till sin patient är grundat på dennes förtroende, och han är absolut förpliktad att aldrig genom vare sig ord eller tystnad vilseleda patienten när det gäller naturen och karaktären hos den medicinska behandlingsmetod han ämnar använda”.35

På vissa håll är det också lagligen orätt att en läkare lovar att inte ge blod men sedan ändå gör detta i smyg. I den västtyska publikationen Medical Tribune framhölls det till exempel att ”ingenting ändras när patienten blir medvetslös”. Det förhåller sig så därför att ”en vägran att gå med på blodtransfusion, som en fullt tillräknelig patient tydligt gett uttryck åt, också gäller i händelse han förlorar medvetandet”.36 Högsta domstolen i Kansas underströk detta mera eftertryckligt genom att förklara:

”. . . Varje människa anses vara herre över sin egen kropp, och hon kan, om hon är vid sina sinnens fulla bruk, uttryckligen förbjuda att man utför en livräddande operation på henne eller ger henne annan medicinsk behandling. En läkare kan mycket väl anse att en operation eller form av behandling är önskvärd eller nödvändig, men lagen tillåter honom inte att låta sitt eget omdöme råda över patientens genom någon som helst form av knep eller bedrägeri.” (Kursiverat av oss.)37

Att bedrägligt ge ett Jehovas vittne en blodtransfusion strider följaktligen mot moraliska läkares yrkesetik. Det kan göra en läkare juridiskt ansvarsskyldig.

Att respektera föräldrarnas ansvar

Den sida av saken som förmodligen är mest känsloladdad är behandlingen av ett barn. Vi inser alla att barn behöver omvårdnad och beskydd. I synnerhet gudfruktiga föräldrar är medvetna om detta. De älskar sina barn djupt och känner tungt sitt gudagivna ansvar att ta vård om dem och fatta beslut till deras bestående bästa. — Efesierna 6:1—4.

Även samhället erkänner föräldrarnas ansvar och att det är föräldrarna som i första hand är bemyndigade att försörja sina barn och fatta beslut för dem. Det är lätt att förstå att familjens religiösa tro har inflytande på detta. Barnen är utan tvivel privilegierade om deras föräldrars religion betonar vikten av att ta vård om dem. Så förhåller det sig med Jehovas vittnen, som på intet sätt vill försumma sina barn. De inser att det är deras gudagivna förpliktelse att ge dem föda, kläder, tak över huvudet och hälsovård. Att man verkligen inser vikten av att sörja för barnens behov kräver också att man ingjuter höga moralnormer hos dem och aktning för det som är rätt. Som tidigare nämnts var de första kristna föredömliga i detta avseende; föräldrarna både undervisade sina barn och gav dem ett personligt föredöme genom att verkligen leva efter de moralläror som de förkunnade. Historien berättar att hela familjer ibland fick möta döden på den romerska arenan, därför att föräldrarna inte ville göra våld på sitt samvete och sin tro.

Vi är alla medvetna om att föräldrars underlåtenhet att undervisa sina barn och ge dem ett moraliskt föredöme har bidragit till att många ungdomar i våra dagar inte har några grundläggande värderingar; de drar sig inte för att riskera sin hälsa och sitt liv, såväl som andras liv, i en otyglad jakt efter spänning och njutning. Är det inte mycket bättre för ungdomar att ha föräldrar som befrämjar goda moralnormer och aktning för höga principer? Föräldrar som är Jehovas vittnen visar stor kärlek till sina barn och till sin Gud genom att använda bibeln för att hjälpa barnen att tillägna sig en hög moral. När dessa barn är gamla nog att förstå vad bibeln säger om blodet, stöder de därför själva föräldrarnas beslut att avhålla sig från blod. — Apostlagärningarna 15:29.

Behöver en läkare mena att han bör ge ett barn blod i strid mot föräldrarnas bestämda vilja och kanske även barnets egen vilja?

Med tanke på den allmänt erkända rätten till föräldraansvar bör läkarens moraliska, på principer grundade och konsekventa ståndpunkt bli att erkänna kärleksfulla, omtänksamma föräldrars ansvar att fatta beslut för sina minderåriga barn.

I detta sammanhang skrev dr A. D. Kelly, Kanadensiska läkarsällskapets sekreterare, att ”föräldrar till minderåriga barn och medvetslösa patienters närmaste anhöriga har rätt att göra sig till tolk för patientens vilja och att vi bör acceptera och respektera deras önskemål. . . . Jag beundrar inte den parodi på en domstolsförhandling som inleds klockan två på natten för att ta ifrån föräldrarna vårdnaden om deras barn.”38

En del läkare och jurister har erkänt att en tillräknelig vuxen har rätt att vägra en blodtransfusion. Men de har hävdat att om föräldrar vägrar tillåtelse för sitt barn, bör man utverka ett domstolsbeslut (eller i Sverige ett interimistiskt beslut från ordföranden i sociala centralnämnden), så att man kan ge en blodtransfusion mot föräldrarnas vilja. Denna ståndpunkt saknar emellertid grundläggande konsekvens, som det framhålls i tidskriften Forensic Science:

”Skall vi då ta för givet att domstolarna är villiga att tilldela barnen en annan religion än föräldrarnas, trots att statistiken visar att det överväldigande flertalet barn blir uppfostrade och faktiskt följer samma religionssamfund som föräldrarna? Skulle detta inte också vara ett lika stort intrång på barnens rättigheter som det intrång på de vuxnas rättigheter som domstolen försöker förhindra enligt första tillägget [till konstitutionen] genom att förbjuda transfusion i strid mot en vuxens invändningar? Tilldelar domstolarna inte i grund och botten barnen en annan religion, om de på religiösa grunder förbjuder transfusioner på vuxna men tillåter dem på barnen till just dessa vuxna?”39

Det förekommer ofta en annan grov moralisk inkonsekvens, när man tvingar på ett barn en blodtransfusion, trots att föräldrarna har begärt att man i stället skall använda andra medicinska behandlingsmetoder. På somliga sjukhus kan läkare i ett rum tvinga på ett spädbarn en blodtransfusion. Men i ett närbeläget rum kan andra läkare utföra legala aborter och därmed göra slut på liv, som bara är några få månader yngre än det barns som man påtvingar blod ”för att rädda ett liv”. Detta har fått tänkande människor att undra om den verkliga orsaken bakom de påtvingade transfusionerna alltid är att man vill ”bevara liv”.

Tänk på konsekvenserna av statligt bemyndigad medicinsk behandling, som genom tvång undanröjer rätten till föräldraansvar. A. D. Farr, som vid en högskola i Skottland föreläser om blodtransfusionsteknik, skrev följande om att tvinga på vuxna och barn blodtransfusioner:

”Att man förkastar en religiös minoritetsuppfattning innebär att man förkastar hela principen att en vuxen har rätt att godta eller avvisa en viss form av medicinsk behandling. . . . Staten övertar undan för undan funktionen att fatta beslut åt individen. Det är på detta sätt fria länder upphör att vara fria och blir totalitära. Det var faktiskt genom att de tyska barnen övertogs av Hitlerjugendrörelsen som friheten och avskildheten till slut undertrycktes i Nazisttyskland. Detta är inga fantasifulla spekulationer. Frihet är en dyrbar och jämförelsevis sällsynt ägodel, som man svartsjukt bör slå vakt om i de länder där den existerar. Varje intrång på den enskildes frihet är ett intrång för mycket.”40

Och även om en läkare uppriktigt anser att ett barn behöver en blodtransfusion, betyder då detta att ingen annan behandling hjälper? Eller betyder det i stället att han anser att en transfusion medför större sannolikhet till framgång än alternativa behandlingsmetoder? I detta sammanhang skrev en rådsförsamling av domare i Förenta staterna följande i ”Riktlinjer för domaren vid medicinska beslut som gäller barn”:

”Om man kan välja mellan olika metoder — om läkaren till exempel rekommenderar en metod som har 80 procents utsikt till framgång men som föräldrarna inte godkänner, under det att föräldrarna inte har något att invända mot en metod som endast har 40 procents utsikt till framgång — måste läkaren använda den medicinskt mera riskfyllda men från föräldrarnas ståndpunkt godtagbara behandlingsmetoden.”41

Dessa domare sade också att ”läkarvetenskapen inte är tillräckligt framskriden för att sätta en läkare i stånd att med rimlig säkerhet förutsäga att hans patient kommer att leva eller dö eller kommer att drabbas av bestående kroppslig skada eller få ett lyte”. Ligger det inte mycken sanning i de orden? Betonar inte medicinska experter att de i bästa fall kan säga endast vad som sannolikt kommer att hända? Följaktligen har många aktade läkare och kirurger samarbetat med Jehovas vittnen och gett både ung och gammal utmärkt medicinsk behandling, under det att de respekterat deras på bibeln grundade övertygelse om blodet.

Att behandla ”hela människan”

Läkare kommer nu mer och mer underfund med att det är viktigt att behandla en patient som en ”hel människa”. Det är inte bara en sköldkörtel eller en lever som behöver behandling, utan en hel människa, en människa med känslor och trosuppfattningar, som faktiskt kan inverka på hur hon reagerar på behandlingen. I en ledare i Texas Medicine skrev dr Grant F. Begley att ”när jag behandlar en sjukdom som påverkar kropp, sinne och ande hos den som är i min vård, är det vad han tror som betyder något. Det är hans tro, inte min, som inger honom känslor av fruktan, tvivel och skuld. Om min patient inte tror på blodtransfusioner, så spelar det ingen roll vad jag tycker.”42

Att behandla ”hela människan” är både humant och praktiskt med tanke på de tragiska följder som annars kan uppstå. ”Den förstående läkaren”, framhöll dr Melvin A. Casberg i The Journal of the American Medical Association, ”måste vara medveten om dessa åtskilda men inbördes beroende faktorer — kroppen, sinnet och anden — och inse att om man botar kroppen men krossar sinnet eller anden, är det bara en partiell seger eller rentav i grund och botten ett nederlag.”43

En läkare handlar alltså förståndigt och behandlar ”hela människan”, när han respekterar sin patients religiösa övertygelse i fråga om användning av blod.

Är deras ståndpunkt medicinskt orimlig?

Jehovas vittnens grundläggande invändning mot blodtransfusioner är visserligen av religiös art, men många betraktar denna ståndpunkt som medicinskt orimlig. Men är den det? Eftersom vittnenas ståndpunkt i fråga om blodet fått anknytning till en medicinsk fråga, kan det vara bra att i korthet undersöka de medicinska följderna av att vägra blod.

Enbart i Förenta staterna, Japan och Frankrike ges årligen transfusioner av omkring 15 millioner halvlitersflaskor blod. Det är på sin plats att fråga: Ges allt detta blod därför att det behövs för att rädda liv?

Den slutsats som drogs av 800 europeiska läkare, som samlats till en konferens i Paris, var att ”blod alltför ofta betraktas som ett ’mirakelmedel’, som man ger patienten vare sig han behöver det eller ej”. Dessa läkare ogillade särskilt transfusioner av en enda flaska blod, vilka enligt dem är ”onödiga 99 gånger av 100”.44 En undersökning i Förenta staterna tydde på att 72 procent av de transfusioner som ges på vissa platser är ”onödiga eller tvivelaktiga”.45

Doktor Rune Eliasson, Stockholm, dristade sig att framföra åsikten att kanske ”många av dagens läkare — suggererade av ordets makt över tanken — också låtit blodtransfusionen omgivas av en nimbus, i vars ljus för- och nackdelar inte blir likvärdigt belysta”.46

Oberoende av om du instämmer i de religiösa skälen till att Jehovas vittnen inte går med på blodtransfusioner eller ej, förtjänar denna behandlingsmetods ”för- och nackdelar” att tas i betraktande. Så förhåller det sig i synnerhet med tanke på att vissa domare i förbindelse med blodtransfusioner har rekommenderat att man bör följa patientens önskemål om alternativ behandling, om standardbehandlingen är förbunden med en påtaglig risk.

Blodet — komplicerat och unikt

Somliga kan vara snara att beteckna blodvägran som ”självmord”, men en ärlig bedömning av saken kräver att man erkänner att vissa osäkerhetsmoment och till och med risker är förbundna med blodtransfusion.

Läkarna vet att blodet är ytterst komplicerat. Detta framgår av enbart de olika blodgrupperna. Enligt vissa referensverk finns det mellan femton och nitton kända blodgruppssystem. Beträffande endast ett av dessa, Rh-gruppsystemet, hette det i en bok om blodet att ”nära tre hundra olika Rh-grupper för närvarande teoretiskt kan urskiljas”.47

En annan sida av det individuella blodets komplicerade sammansättning och unika karaktär är de många olika antikroppar som finns i det. Vid ett möte i Zürich för vetenskapsmän framhöll en grupp engelska kriminologer att antikropparna är så mångskiftande att varje människas blod kan sägas vara specifikt och unikt. Vetenskapsmännen hoppas kunna ”rekonstruera personlighetsbilden för varje individ som lämnar efter sig en blodfläck”.48

Att blodet är en ytterst komplicerad vävnad, som varierar från person till person, är av stor betydelse för blodtransfusionerna. Detta var något som dr Herbert Silver vid Hartfordsjukhusets blodbank och immunohematologiska avdelning nyligen påpekade. Han skrev att om man bara tar hänsyn till de blodfaktorer som är tillgängliga för testning, ”är det mindre än en chans på 100.000 att man ger en person blod som exakt överensstämmer med hans eget”.49

Det kan därför vara så att många, vare sig de har religiösa invändningar mot blodtransfusioner eller inte, kan avböja en blodtransfusion helt enkelt därför att den i grund och botten är en organtransplantation som i bästa fall är endast delvis förenlig med deras eget blod.

Blodtransfusioner — hur stora är egentligen riskerna?

Läkare vet att det är en viss risk förbunden med vilket som helst medicinskt preparat, också med sådana vanliga läkemedel som acetylsalicylsyra och penicillin. Man kan därför mycket väl vänta sig att behandling med en så komplicerad substans som människoblodet är förbunden med vissa risker. Men hur stora är riskerna? Och vilket inflytande kan detta ha på en läkares syn på den ståndpunkt som Jehovas vittnen tagit?

En opartisk bedömning av fakta ger vid handen att blodtransfusion i ärlighetens namn måste betraktas som en metod som är förbunden med avsevärda risker och rentav kan leda till döden.50

Doktor C. Ropartz, som är chef för en blodtransfusionscentral i Rouen i Frankrike, sade att ”en flaska blod är en bomb”. Eftersom de farliga verkningarna kanske inte visar sig förrän någon tid har gått, tillade han att ”den också kan vara en tidsinställd bomb för patienten”.51 En publikation för Förenta staternas socialförvaltning innehöll en artikel om riskerna med blod, och det hette bland annat att

”. . . donation av blod kan jämföras med att sända ett laddat skjutvapen till en intet ont anande eller oförberedd person. . . . Precis som ett laddat vapen har också blodtransfusionerna en säkerhetsspärr. Men hur många har inte dött av skottskador, därför att de trott att vapnet var ’säkrat’?”52

Kan välunderrättade läkare avfärda de nämnda riskerna såsom varande överdrifter?

Knappast, för läkarna blir ofta övertygade om att riskerna är mycket verkliga och påtagliga. ”Det finns ingen medicinskt använd biologisk produkt”, skrev Winfield S. Miller i Medical Economics, ”som för med sig större risker för ödesdigra misstag än blod. Mer än en läkare har till sin stora sorg fått lära sig att varenda blodflaska i blodbankerna kan bli en flaska nitroglycerin.”53

Patienten eller hans familj kanske inte inser riskerna förrän det är för sent. Doktor J. Garrott Allen vid Stanforduniversitetet, som är en av de främsta experterna på blodproblemet, beräknade att blodtransfusioner leder till döden för minst 3.500 amerikaner varje år och skadar ytterligare 50.000.54 Men det finns starka skäl att tro att detta faktiskt är en för låg siffra. I Southern Medical Journal framkastades nyligen att beräkningen att ”mellan 3.000 och 30.000 dödsfall kan tillskrivas blodtransfusioner” sannolikt är en lågt hållen beräkning.55 Och kom ihåg att dessa siffror gäller ett enda land, för att inte tala om resten av världen.

Vid ett möte som hölls av Amerikanska kirurgsällskapet rapporterade dr Robert J. Baker att ”risken för ogynnsamma verkningar av blod är mycket större än man tidigare trott, eftersom en av 20 patienter får en transfusionsreaktion”. Hur många är medvetna om detta? Doktor Charles E. Huggins, som är vice chef för en stor blodbank, framhöll varför denna rapport borde uppmärksammas av alla: ”Rapporten är skrämmande men realistisk, eftersom samma problem möter varje institution [över hela] världen.”56

Ser framtiden lovande ut? Många människor, kanske till och med somliga läkare, kan mena att vetenskapen har gjort verkliga framsteg när det gäller att övervinna riskerna med blodtransfusion. Men som ett nummer av tidskriften Surgery framhöll ”har man riktat uppmärksamhet på nya stora problem, som är förbundna med transfusion av stora blodmängder — problem som man knappast eller inte alls brydde sig om så nyligen som för fem år sedan, men som kanske ändå överskuggar nästan alla de problem som hemsökt blodbanksföreståndarnas, de på sjukhusen verksamma läkarnas och forskarnas medvetande under de kliniska blodbankernas första 40 år”.57

Vilka är riskerna?

Utan att orda för mycket om att det verkligen finns risker kan vi i korthet nämna några av dessa risker. Även om många läkare är förtrogna med följande upplysningar, så kan de hjälpa andra människor att inse att Jehovas vittnens ståndpunkt visserligen är grundad på religiösa skäl men ändå har medicinska förtjänster.

Läroboken Hematology innehåller följande tabell:58

Typer av transfusionsreaktioner

Febrila

Leukocytantikroppar

Trombocytantikroppar

Pyrogener

Allergiska

Hemolytiska

(oförenlig transfusion)

Överföring av sjukdom

Serumhepatit

Malaria

Syfilis

Cytomegalivirusinfektion

Grov bakteriell förorening

Överbelastning av hjärtat

Citratförgiftning

Kaliumförgiftning

Onormal blödning

Oförenlig transfusion

Stor transfusion

Isoimmunisering

Transfusionshemosideros

Diverse

Tromboflebit

Luftemboli

Injektion av främmande material

Dessa olika typer av transfusionsreaktioner är verkligen allvarliga, eftersom de kan leda till döden. Låt oss titta närmare på några av dem.

Tabellen visar först några av de ”omedelbara” reaktionerna. En febril eller feberframkallande reaktion kan vanligen framgångsrikt behandlas. Men professor James W. Linman framhåller att ”allvarliga feberreaktioner inträffar och kan vara tillräckligt påfrestande för att vara livshotande för vissa akut sjuka patienter”.58 Oförenligt blod framkallar en hemolytisk reaktion, som inbegriper snabb förstöring av röda blodkroppar, vilken kan leda till njursvikt, chock och död. Hemolytiska reaktioner är särskilt farliga för patienter under narkos, eftersom symptomen kanske inte blir upptäckta förrän det är för sent.59

”Överföring av sjukdom” finns också med bland reaktionerna. Är detta en risk att räkna med?

Serumhepatit är en särskilt riskfylld komplikation av blodtransfusioner. En givares blod kan utan att man misstänker något innehålla hepatitvirus, som kan skada hälsan hos den som får blodet eller till och med döda honom. Ju fler transfusioner någon får, desto större är risken att han får serumhepatit. Men stora blodmängder är inte nödvändiga. Det kan räcka med mindre än en droppe; man kan få sjukdomen av så litet som en milliondels milliliter smittat blod.60

Hur stor är risken att man får hepatit av en blodtransfusion? I viss utsträckning beror detta på var man bor, eftersom hepatit till följd av blodtransfusion är vanligare i länder där en del av blodet kommer från betalda ”givare”, folk som säljer sitt blod.

En beräkning som ofta förekommer i läkartidskrifter är att en procent eller en person av hundra får hepatit efter en transfusion.61 Men det finns mycket som tyder på att det verkliga antalet fall är mycket större. Så förhåller det sig, därför att serumhepatit har en inkubationstid av upp till sex månader, så att sjukdomen kanske inte visar sig förrän långt efter transfusionen. Doktorerna John B. Alsever och Peter Van Schoonhoven skrev i Arizona Medicine:

”Under de senaste tio till femton åren har den uppträtt vid de stora blodcentralerna med en frekvens av omkring 1 procent i rapporterade tillbakablickande undersökningar av kliniskt uppenbar sjukdom. Men när man i laboratoriet med 2 till 4 veckors mellanrum gör framåtblickande undersökningar av patienter som fått transfusioner, finner man ända upp till tio gånger större antal infektioner.”62

Betrakta detta från en annan synpunkt. Det har ofta sagts att det i Förenta staterna årligen förekommer 30.000 fall av hepatit efter blodtransfusion, vilka medför 1.500 till 3.000 dödsfall.63 Om det förhöll sig så, skulle det vara allvarligt nog. Men upplysningar från Förenta staternas central för sjukdomsövervakning talar för att en lågt hållen siffra för antalet fall av serumhepatit ligger på 200.000 eller fler årligen.64 Och vem kan beräkna hela antalet hepatitfall till följd av blodtransfusioner i hela Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien?

Det finns visserligen somliga som betraktar möjligheten att få hepatit genom en blodtransfusion som en försvarbar risk. En läkare kan resonera: ”Jag vill hellre ha min patient levande med hepatit, som jag kan behandla, än död, därför att han inte fått någon blodtransfusion.” Men ett sådant resonemang är ingen giltig grundval för att betrakta en patients på samvetet grundade invändningar mot blodtransfusion som ”självmord” och inte värda att ta hänsyn till.

Kan man skäligen försäkra en patient att han kommer att överleva hepatit till följd av blodtransfusion?

Det är värt att lägga märke till att experterna medger att omkring 10 till 12 procent av dem som får serumhepatit av blodtransfusioner dör till följd av detta.65 För personer över 40 år ligger dödligheten på 20 procent — en av fem sådana patienter dör.66 Bland patienter som är över 60 år dör omkring hälften till följd av hepatiten.67

Dessutom finns det inget säkert sätt att eliminera den stora risken att de som får blodtransfusioner ådrar sig hepatit. I The Journal of Legal Medicine medgavs det att ”ingen av de nu kända metoderna att bevara blod besitter några antivirusegenskaper. Varje metod som förintar eller bara försvagar hepatitvirus kommer också att förstöra blodet eller blodfraktionen.”68

Hur förhåller det sig med framstegen när det gäller testmetoder för att upptäcka och därigenom eliminera smittat blod? Doktor M. Shapiro, som är knuten till South African Blood Transfusion Service, påpekade nyligen att ”också med de mest känsliga testmetoder kanske endast 1 på 8 eller ännu färre fall av hepatit efter blodtransfusion kan undvikas enbart genom laboratoriemässig testning av givarnas blod”.69

Så även om serumhepatit vore den enda sjukdom man löpte risk att ådra sig efter en transfusion, skulle det finnas fullt tillräckliga medicinska skäl att ha reservationer mot att ta emot blod. Men faktum är att hepatit bara är en av riskerna. Lägg märke till några av de övriga:

”Blod bör betraktas som en farlig medicin och bör användas med samma försiktighet som till exempel morfin.”70 Med dessa ord avslutade professor H. Busch, chefen för transfusionsavdelningen vid Hamburgs universitetsklinik, sin rapport vid ett konvent för kirurger i Nordtyskland. Han nämnde där ett dilemma när det gäller blodtransfusioner. Han påpekade att för att donerat blod skall ha så stort biologiskt värde som möjligt bör det överföras inom tjugofyra timmar; därefter ökar de metaboliska riskerna på grund av förändringar i det lagrade blodet. Å andra sidan måste blod lagras under minst sjuttiotvå timmar för att eventuell syfilissmitta inte skall överföras med det. Och inte ens tester för att upptäcka syfilitiskt blod är något säkert skydd, eftersom man inte kan upptäcka syfilis i dess tidiga stadier. Vi behöver inte här beskriva vilka skador som kan drabba den som får syfilissmittat blod eller den skada som hans eller hennes familj kan drabbas av.

Den tyska rapporten betonade också faran med blodtransfusioner som sprider cytomegalivirusinfektioner och malaria. Cytomegalivirus är särskilt farligt för barn. Med goda skäl varnades därför de tyska läkarna för de ”mycket allvarliga eller rentav dödsbringande följder” som blodtransfusioner kan ge. Och Amerikanska läkarsällskapet meddelade att ”i och med att resorna till främmande världsdelar ökat och soldater återvänt från endemiska områden har det procentuella antalet fall av malaria hos mottagare av blodtransfusioner ökat”.71

I tropiska områden finns det ett antal andra sjukdomar som kan överföras genom blodtransfusioner, till exempel Chagassjuka (med en dödlighet av en på tio), afrikansk trypanosomiasis (afrikansk sömnsjuka), framboësi och filariasis.72

En annan risk som inte kan förbises är grov bakteriell förorening av blodet. Vissa typer av bakterier kan föröka sig också i nedkylt blod, vilket utgör ett allvarligt hot mot den som därefter får in blodet i ådrorna. Det är visserligen färre patienter som drabbas av denna komplikation än som drabbas av till exempel serumhepatit, men den får tragiska följder för dem som drabbas. Dödligheten ligger på mellan 50 och 75 procent.73

Vad bär framtiden i sitt sköte när det gäller risker förbundna med blodtransfusioner? ”Listan över sjukdomar som kan överföras”, säger dr John A. Collins vid medicinska fakulteten vid Washington University, ”kommer att variera och kommer säkerligen att bli längre, och avsevärd oro kan uppstå allteftersom man i människoblod upptäcker fler typer av virus som har samband med tumörer.”74 Därför är det nu många sjukhus som kräver att patienten skall underteckna en ansvarsbefrielse eller förbindelse att han inte skall hålla läkaren eller sjukhuset ansvarsskyldiga för skador som kan bli följden av en blodtransfusion.75

Innebär denna korta genomgång av bara några av de medicinska risker som är förbundna med blodtransfusioner att Jehovas vittnen i första hand av medicinska skäl vägrar att gå med på blodtransfusioner? Nej, så förhåller det sig inte. Det grundläggande skälet till att de inte godtar blodtransfusioner är vad bibeln säger. Deras invändning är i grund och botten av religiös art, inte av medicinsk art. Att allvarliga risker är förbundna med att ta emot blod understryker bara hur rimlig Jehovas vittnens ståndpunkt är också ur medicinsk synpunkt.

Alternativa behandlingsmetoder

Om Jehovas vittnens handlingssätt vore fanatiskt och saknade grund och oundvikligen skadade dem själva och kanske även andra, så kunde det finnas skäl till oro. I detta sammanhang kan man fråga:

Är denna religiösa uppfattning, som Jehovas vittnen har, så oförenlig med det mänskliga samhällets normer och med läkarvetenskapen, att man inte rimligen kan respektera den?

Det sanningsenliga svaret är att man i de flesta fall genom att använda alternativa behandlingsmetoder verkligen kan respektera deras på bibeln grundade vägran att ta emot blod.

Det är ju väl känt att läkare i samband med vissa operationer kan ”bygga upp patientens blod” före och efter operationen, till exempel med aminosyror och järnföreningar som tillförs genom munnen eller genom injektion;76 * detta kan minska ett eventuellt behov av blodtransfusion. Djup hypotermi (en påtaglig sänkning av patientens kroppstemperatur) har visat sig fördelaktig när det gällt att minska blodförlusterna under operationer, också på spädbarn.78 Att man sänker blodtrycket kan också nedbringa blödningen från mindre kärl under operationen. Och det som kanske visat sig mest framgångsrikt är att med minutiös noggrannhet stänga av blodflödet från till och med de minsta kärl som skurits av. En läkare som opererat många Jehovas vittnen uttalade sig så här i American Journal of Obstetrics and Gynecology:

”Det råder inget tvivel om att när man opererar utan möjlighet att ge blodtransfusion, anstränger man sig för att göra ett bättre arbete. Man är en smula mer energisk när det gäller att klämma ihop vartenda blödande kärl.”79

Om en patient har förlorat mycket blod under en operation eller till följd av en olyckshändelse, är det då rimligt att hävda att det inte finns något alternativ till blodtransfusion?

Några fakta som professor James W. Linman lägger fram i sin bok Hematology ger god grundval för att bedöma den saken:

”Blod är inte något stärkande eller stimulerande medel; det befrämjar inte sårläkning och undertrycker inte infektioner; och dess syretransporterande förmåga är sällan, om ens någonsin, en begränsande faktor i samband med operationer. En transfusion tjänar endast till att öka den totala blodvolymen, höja blodets syretransporterande förmåga och är en källa till normala plasmabeståndsdelar.” (Kursiverat av oss.)80

Låt oss först tänka på ökningen av ”den totala blodvolymen”. Mycket ofta, när någon förlorar mycket blod, är det som i grund och botten behövs för att förhindra ett chocktillstånd, som kan leda till döden, att man ersätter den förlorade vätskemängden. Vid en kongress för Sydafrikas läkarsällskap förklarade en blodtransfusionsspecialist att man kan förlora upp till 1,5 liter blod och ändå ha mer än 60 procent av de röda blodkropparna kvar,81 en mängd som är tillräcklig för att försörja vävnaderna. Men man behöver mera vätska i kärlen för att hålla de röda blodkropparna i omlopp.

Den brittiska tidskriften Anaesthesia rapporterade att lösningar utan något blod verkar effektivare än transfusioner av blod, eftersom dessa lösningar inte försämrar hjärtverksamheten, vilket är en komplikation av blodtransfusion som inte är så ovanlig. I artikeln framhölls det att vid sådana tillfällen då till synes adekvata mängder helblod inte kunnat ge det önskade resultatet i ett fall av trauma, så kunde lösningar utan blod ofta åstadkomma dramatisk förbättring. Det hette därför i artikeln:

”Även om man har tillgång till en adekvat mängd helblod, är det emellertid tvivelaktigt om detta är den bästa vätskan för den inledande behandlingen, när det gäller att snabbt öka vätskevolymen hos patienter som förlorat mycket blod.”82

Är det inte logiskt att tänka sig att man i normala fall kan förlora en halv liter blod eller mer utan att det leder till döden? Många har ju donerat en halv liter blod och sedan fortsatt med sin dagliga verksamhet. Kontrollerade kliniska undersökningar har visat att en person med ”stor blodvolym kan tolerera förlust av ända till två liter helblod” utan att behöva något annat än att man ersätter den förlorade vätskan med lösningar utan blod.83

Hur förhåller det sig då med att ”höja blodets syretransporterande förmåga”? Läkarna vet att alternativa lösningar i verkligheten inte är några ”ersättningar för blod”. Varför inte det? Därför att hemoglobinet i de röda blodkropparna transporterar syre till hela kroppen. Lösningar utan blod innehåller inget hemoglobin.

Måste man ge en patient, som förlorat mycket blod, helblod eller koncentrerade röda blodkroppar för att hela kroppen skall få syre?

Detta är en åsikt som ofta förfäktas, men stämmer den med fakta?

En människa har normalt omkring 14 eller 15 gram hemoglobin per 100 milliliter blod. Läkare menar vanligen att ”ett hemoglobinvärde på 10,3 till 10,5 gram under idealiska omständigheter kan betraktas som den undre säkerhetsmarginalen för rutinmässiga kirurgiska ingrepp”.84 Men i själva verket hålls en stor del av en människas hemoglobin i beredskap för att användas vid kraftiga ansträngningar; en sängliggande patient klarar sig därför bra med så litet som 5 eller 6 gram.85 M. Keith Sykes, som är professor i klinisk anestesi vid University of London, påpekade nyligen: ”Även om de flesta väljer ett värde av 9 eller 10 gram per 100 milliliter som skiljelinjen mellan att gå med på och att vägra att utföra vissa operationer, måste det betonas att det inte finns några bindande bevis för att värden över den halten är ’säkra’ eller att värden under denna halt medför en extra risk vid operationer. Det förefaller därför orimligt att välja en godtycklig siffra för en godtagbar hemoglobinhalt.”86 Doktor Jeffrey K. Raines vid Massachusetts General Hospital förklarade likaså att ”vi kan låta hematokritvärdet bli mycket lägre än vi hade trott. Vi trodde förut att en patient måste ha ett hemoglobinvärde av 10 gram, men nu vet vi att det faktiskt inte är så.”87 Doktor Ricardo Vela vid narkosavdelningen på ett sjukhus i Madrid har haft erfarenhet av detta hos patienter som är Jehovas vittnen. Han skrev att ”patienterna förvånansvärt väl tolererade” mycket låga hemoglobinhalter, som tidigare skulle ha ansetts oacceptabla.88

Det finns en annan sida av den här saken som man inte insett i någon större utsträckning, inte ens bland läkare.

Kommer en transfusion omedelbart att höja blodets syretransporterande förmåga?

Många tror att det förhåller sig så, men i en ledarartikel i Anaesthesia framhölls nyligen denna viktiga synpunkt: ”Det är också värt att komma ihåg att hemoglobinet i lagrade, citratbehandlade röda blodkroppar inte är fullt tillgängligt för syreöverföring till vävnaderna under omkring 24 timmar efter transfusionen . . . ; snabb blodtransfusion måste därför i första hand betraktas som blott och bart en utfyllnad av vätskevolymen i de inledande skedena.”89 Forskare vid Ohio State University fann att orsaken till detta är att kemiska förändringar uppträder i lagrat blod. Deras undersökning visade att blod som lagrats mer än tio dagar ”inte förbättrar eller till och med kan försämra syretransporten omedelbart efter transfusionen”. Och de fann att syretransporten tjugofyra timmar senare fortfarande var lägre än normalt.90

Vilka vätskor utan blod används som alternativ till blodtransfusioner? Används de med god verkan? Vilka är deras fördelar?

Den sannolikt lättast tillgängliga och oftast använda nödfallsersättningen för plasma är vanlig saltlösning (0,9 %). Den är lätt att bereda, billig, hållbar och kemiskt blandbar med människoblod.91 Ringer-laktat (Hartmanns) är en annan elektrolytlösning som med framgång har använts vid omfattande brännskador och operationer där patienten förlorat upp till 66 procent av blodets vätskevolym.92

En annan metod är att ersätta förlorat blod med sådana kolloider som dextran. Detta är en kliniskt använd kolhydratlösning som visat sig värdefull vid operationer och vid behandling av brännskador och chock.93 Ibland kombineras den med en buffrad saltlösning för att utnyttja fördelarna hos båda. Haemaccel och hydroxietylstärkelselösning har också med goda resultat använts vid olika operationer som ersättning för förlorad plasmavolym.94 *

Var och en av dessa vätskor har sina egna egenskaper och förtjänster. Men beträffande katastrofsituationer hette det i Anaesthesia:

”I det akuta skedet är det relativt oviktigt precis vilken vätska man väljer, förutsatt att den inte är direkt skadlig. Senare, när den cirkulerande vätskevolymen utfyllts, måste man ta hänsyn till vad varje särskilt fall kräver.”95

Betyder då detta att dessa vätskor bara är till för att användas i nödfall? Inte alls. Beträffande ”alla större slag av operationer” skrev kirurger vid medicinska fakulteten vid University of Kentucky:

”Ett hundra patienter förlorade var och en mer än 1.000 milliliter blod under operation och fick två till tre gånger den volymen av Hartmanns lösning. Mortaliteten och morbiditeten efter operationen påverkades inte av att det saknades blod i ersättningsbehandlingen. . . . Trots den envisa traditionen att blod är den enda effektiva ersättningen vid blodförluster, har metoden att använda saltlösningar i vissa eller alla fall, då det förekommit blodförluster, vunnit terräng på många håll.”96

Jehovas vittnen kan av religiösa skäl inte ta emot blod, men de har inget att invända mot plasmaersättningsmedel utan blod. Från läkarens ståndpunkt har alltså dessa produkter den fördelen att de kan användas på patienter som är Jehovas vittnen. Men det finns många andra fördelar.

”Icke-biologiska ersättningar för blod”, skrev professor E. A. Moffitt i Canada, ”kan framställas i stora kvantiteter och lagras under lång tid. . . . Blodtransfusionernas risker är plasmaersättningsmedlens fördelar: man undviker infektion av bakterier eller virus, transfusionsreaktioner och Rh-immunisering.”97

Det finns en annan viktig fördel med att använda plasmaersättningsmedel. När människoblod lagras måste kemiska ämnen tillsättas för att förhindra koagulering. När detta blod senare ges åt en patient, kan tillsatserna motverka hans eget blods naturliga förmåga att koagulera; fortsatta blodförluster kan bli följden. Hjärtkirurgen dr Melvin Platt har riktat uppmärksamhet på att man kan undvika detta problem genom att använda en sådan ”neutral substans” som Ringer-laktatlösning i stället för lagrat blod.98

Större operationer utan blod

Läkare, som samtyckt till att operera Jehovas vittnen utan att använda blod, har ofta funnit denna erfarenhet mycket upplysande och lärorik. Detta belyses av den utveckling som ganska nyligen försiggått på den öppna hjärtkirurgins område. Förr i tiden använde man vanligen stora mängder blod. Men kirurglaget under ledning av dr Denton Cooley vid Texas Heart Institute beslöt sig för att försöka operera Jehovas vittnen. Eftersom läkarna inte kunde ladda den behövliga hjärt-lungmaskinen med blod och inte kunde ge blod under eller efter operationen, använde de plasmaersättningsmedel utan blod. Doktor Cooley berättar: ”Vi fick ett sådant gott intryck av resultaten i samband med Jehovas vittnen att vi började använda metoden på alla våra hjärtpatienter. Vi har haft förvånansvärt stor framgång och har använt den också vid våra [hjärt]transplantationer.” Han tillfogade: ”Vi har en överenskommelse med Jehovas vittnen att inte ge en transfusion under några förhållanden. Patienterna får då ta denna risk, eftersom vi inte ens har blod till hands åt dem.”99

Vad har på lång sikt blivit resultatet av ”blodfri hjärtkirurgi” på vuxna och barn? Doktor Jerome H. Kay i Kalifornien skrev: ”Vi har nu haft omkring 6.000 fall av öppen hjärtkirurgi vid Saint Vincent’s Hospital i Los Angeles. Vi har fått intrycket att patienterna klarat sig bättre, sedan vi slutat använda blod i flertalet fall.”100 En kanadensisk undersökning gav närmare detaljer och visade att när sådana vätskor utan blod som dextran och Ringers lösning användes i stället för blod, ”sjönk antalet dödsfall från 11 till 3,8 procent”.101 Detta slags operationer har också med framgång utförts på Jehovas vittnen och deras barn i Norge, Australien, Sydafrika, Frankrike, England och Japan.

Erfarna kirurger är emellertid medvetna om att patienter som genomgår vanliga operationer får en större andel av det blod som används än de som genomgår mera dramatiska operationer, till exempel öppen hjärtkirurgi. Hur har det förhållit sig med Jehovas vittnen, som behövt vanligare operationer, vid vilka man i normala fall använder avsevärda blodmängder?

Under rubriken ”Större operationer på Jehovas vittnen” relaterade en grupp läkare i New York ett antal fall som inbegrep omfattande operationer, till exempel fullständigt avlägsnande av organ angripna av cancer, och förklarade att dessa ingrepp kan utföras utan blod genom att man använder mycket noggranna operationsmetoder.102 Andra exempel på ingrepp som framgångsrikt genomförts utan blodtransfusion är omfattande huvud- och halsoperationer, stora bukoperationer och hemipelvektomier (amputering av ben och höft).103 Sedan dr J. Posnikoff avlägsnat ett stort hjärnaneurysm på ett Jehovas vittne, reserverade han sig från den ”gängse uppfattningen bland neurokirurger att det är absolut nödvändigt med blodtransfusion” vid sådana operationer i hjärnan. Han uppmanade andra kirurger att ”inte rutinmässigt vägra att åta sig större operationer på dem som kan vara i största behov av det men som av moraliska skäl inte kan gå med på blodtransfusion”.104

Doktor Philip R. Roen drog följande slutsats i artikeln ”Omfattande urologisk kirurgi utan blodtransfusion”:

”Våra erfarenheter med Jehovas vittnen som behövt operationer har visat oss att blodtransfusioner inte är alldeles oumbärliga ens när hemoglobinhalten är låg — så låg som 5 gram per 100 milliliter. . . . Jehovas vittnens ståndpunkt, när de vägrar blodtransfusion under nödvändiga, större och omfattande operativa ingrepp, innebär ett avsevärt problem och en stor uppfordran för urologen. Sådana patienter kan inte och får inte lämnas i sticket på grund av sin religiösa övertygelse. Vi har inte tvekat att utföra något som helst behövligt kirurgiskt ingrepp trots att vi inte fått tillåtelse att ersätta förlusterna med blod.”105

Vad kommer du att göra?

Vi har nu betraktat några viktiga aspekter på Jehovas vittnens ståndpunkt när det gäller blodet. Vi har undersökt grundvalen för att de vägrar blod och har funnit att de gör detta av religiösa skäl grundade på bibeln. Vi har också gått igenom den etik som är inbegripen och visat att det är varje människas rättighet att avgöra vad som skall göras med hennes kropp och fatta beslut om medicinsk behandling för henne själv och hennes barn. När vi analyserat läkarens uppgift, har vi funnit att det är i överensstämmelse med läkaryrkets grundläggande principer att behandla en patient i överensstämmelse med hans trosuppfattningar. Och när vi dryftat de medicinska aspekterna på blodtransfusion, har vi visat att den ståndpunkt Jehovas vittnen intar kan respekteras av läkarna. Beskrivna fall visar att skickliga läkare i de flesta fall med framgång kan behandla patienter, som är Jehovas vittnen, utan att använda blod.

Men vi bör inte betrakta saken som blott och bart ett abstrakt dryftande av en intressant fråga. Allesammans kan vi behöva använda dessa upplysningar när det gäller att besluta vad vi personligen skall göra.

Vad bör en läkare göra?

I ljuset av allt vi nu har begrundat bör en läkare inse att Jehovas vittnen inte är religiösa fanatiker och ”självmordskandidater”, som motsätter sig all läkarvård. De är i stället resonliga, moraliska människor som är angelägna om att fortsätta att leva; de älskar livet och god hälsa, och det är orsaken till att de söker kvalificerad läkarvård. Men en läkare bör också inse att Jehovas vittnen allvarligt har tänkt över sina religiösa trosuppfattningar och är grundligt övertygade om att de och deras familjer inte får ta emot blod. När läkarna ställs inför denna vägran att ta emot blod, bör de alltså inte betrakta den som någon känslosam nyck, som de inte behöver bry sig om. Det är en viktig religiös övertygelse som bör respekteras och hedras.

Vad betyder detta i praktiken?

Det betyder att om man vill respektera hävdvunna principer, får man inte påtvinga ett Jehovas vittne blod. En läkare kan visserligen bli tvungen att vidta vissa förändringar i sina vanliga behandlingsmetoder för att rätta sig efter Jehovas vittnens religiösa övertygelse. Men är det inte på lång sikt bättre att läkarnas behandlingsmetoder blir något kringskurna av religiösa övertygelser än att grundläggande religiösa trosuppfattningar dikteras eller åsidosätts av för tillfället allmänt vedertagna behandlingsmetoder? En balanserad bedömning av saken ger vid handen att det förhåller sig så. Genom att samarbeta med ett Jehovas vittne kan en läkare visa att han uppriktigt strävar efter att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och att han respekterar den enskildes rätt att göra bruk av ett i religiöst avseende fostrat samvete. Han kommer då också att behandla ”hela människan” och använda sådana behandlingsmetoder som kan bota patienten fysiskt utan att fördenskull skada honom känslomässigt eller andligt. Detta kommer att bli till patientens varaktiga bästa och till heder för de grundläggande etiska principer, som det är läkarens kall att upprätthålla.

Hur förhåller det sig med Jehovas vittnen eller andra som är angelägna om att tillämpa Guds ord i sitt liv?

Vår genomgång av frågan om blodet bör ytterligare öka vår respekt för bibelns förbud mot att uppehålla livet med blod.

Varje kristen fattar med rätta beslutet att förbli ståndaktig i sin tro. När den kristne har att göra med läkare och annan sjukhuspersonal, bör han vara resonlig och samarbetsvillig, men samtidigt måste han göra klart att han inte kan godta någon medicinsk behandling som strider mot hans religiösa tro, till exempel mot hans vägran att ta emot blod. Om det behövs en operation, är det viktigt att i god tid i förväg med läkarna dryfta den kristna ståndpunkten i fråga om blodet, så att man kan få deras försäkran att blod under inga omständigheter kommer att ges vare sig före, under eller efter operationen. Och om en viss läkare menar att han inte kan genomföra operationen utan att använda blod, så kan den kristne, tack vare att han får reda på detta i förväg, söka hjälp hos en annan läkare.

När Jehovas vittnen strävar efter att upprätthålla Guds lag om blodet, visar de att de inser att deras liv härrör från och är beroende av Skaparen och Livgivaren. Han har i bibeln förklarat att en kristens lycka och fortsatta liv i framtiden grundar sig på tro och lydnad. (1 Johannes 2:3—6) Av det skälet var de första kristna villiga att riskera sitt dåvarande liv hellre än att handla i strid med sin religiösa övertygelse. Jehovas vittnen i våra dagar är lika fast beslutna att bevara sitt goda förhållande till Gud. De kommer därför att fortsätta att lyda bibelns befallning att de skall avhålla sig från blod. — Apostlagärningarna 15:29.

HÄNVISNINGAR

1. Professor Richard M. Titmuss: The Gift Relationship (1971), sid. 27.

2. Calvin’s New Testament Commentaries; The Acts of the Apostles, band 2, sid. 50.

3. Gerhard von Rad: Genesis — A Commentary (1961), sid. 128.

4. B. Jacob: Genesis (1974), sid. 64, redigerad av E. I. och W. Jacob.

5. W. Gunther Plaut: The Torah: A Modern Commentary, Genesis (1974), sid. 86.

6. Zürcher Bibelkommentare 1. Mose 1—11 (1967), sid. 330.

7. Ivar A. Heikel: Eusebius kyrkohistoria (1937), sid. 241.

8. Tertullian, Apologetical Works, and Minucius Felix, Octavius, översatt av Rudolph Arbesmann (1950), sid. 33.

9. The Ante-Nicene Fathers, band 4, sid. 85, 86.

10. The Ante-Nicene Fathers, band 4, sid. 192.

11. John Kaye, biskop av Lincoln: The Ecclesiastical History of the Second and Third Centuries (1845), sid. 146.

12. Giuseppe Ricciotti: The Acts of the Apostles (1958), sid. 243.

13. Philip Schaff och Henry Wace: Nicene and Post-Nicene Fathers of the Christian Church, band 14, sid. 395.

14. Tertullian, band 1, översatt av C. Dodgson (1842), sid. 109.

15. Luther’s Works, band 41 (Church and Ministry III), redigerad av Eric W. Gritsch, sid. 28.

16. The Complete Works of the Rev. Andrew Fuller (1836), sid. 751.

17. The American Surgeon, juli 1968, sid. 542.

18. Fordham Law Review, årg. 44, 1975, sid. 23, 24.

19. American Journal of Obstetrics and Gynecology, 1 juni 1968, sid. 395.

20. Medicolegal Forms with Legal Analysis (1976), sid. 24, 38.

21. Medical Tribune (på tyska), 19 mars 1976, sid. 30.

22. Rutgers Law Review, årg. 26, 1973, sid. 244.

23. The Wisconsin Medical Journal, augusti 1967, sid. 375.

24. The Journal of the American Medical Association, 5 september 1966, sid. 794, 795.

25. Fordham Law Review, årg. 44, 1975, sid. 29.

26. The Journal of Abdominal Surgery, juni 1967, sid. 160.

27. The Cape County Journal, juni 1967, sid. 5.

28. University of San Francisco Law Review, sommaren 1975, sid. 28.

29. Surgery, Gynecology & Obstetrics, april 1959, sid. 503, 504.

30. Medicolegal Forms with Legal Analysis (1976), sid. 85.

31. University of San Francisco Law Review, sommaren 1975, sid. 27, 28.

32. Emergencies in Medical Practice (1971), redigerad av C. Allan Birch, sid. 564.

33. Deutsche Medizinische Wochenschrift, 19 december 1975, sid. 2622.

34. New York State Journal of Medicine, maj 1976, sid. 766.

35. Fordham Law Review, årg. 36, 1968, sid. 651.

36. Medical Tribune (på tyska), 19 mars 1976, sid. 30.

37. Natanson v. Kline et al., 186 Kan. 393, 350 P.2d 1093, 1104.

38. Canadian Medical Association Journal, 18 februari 1967, sid. 432.

39. Forensic Science, juli 1972, sid. 135.

40. A. D. Farr: God, Blood and Society (1972), sid. 115.

41. Crime and Delinquency, april 1968, sid. 116.

42. Texas Medicine, december 1970, sid. 25.

43. The Journal of the American Medical Association, 3 juli 1967, sid. 150.

44. Ouest-France, 10 mars 1975.

45. Drugs (1973), band 6, sid. 130.

46. Obstetrik och gynekologi (1962), redigerad av Carl Gemzell, sid. 206.

47. A. D. Farr: God, Blood and Society (1972), sid. 32.

48. Die Welt, 14 oktober 1975.

49. The Journal of the American Medical Association, 12 april 1976, sid. 1611.

50. Professor Maxwell M. Wintrobe: Clinical Hematology (1974), sid. 474.

51. Le Concours Médical, 1 april 1972, sid. 2598.

52. Oasis, februari 1976, sid. 23, 24.

53. Medical Economics, 11 december 1967, sid. 96.

54. The National Observer, 29 januari 1972, sid. 1.

55. Southern Medical Journal, april 1976, sid. 476.

56. Chicago Tribune, 10 oktober 1969, sid. 2.

57. Surgery, februari 1974, sid. 274, 275.

58. Professor James W. Linman: Hematology (1975), sid. 991.

59. Journal of Forensic Sciences, januari 1969, sid. 87.

60. Professor Richard M. Titmuss: The Gift Relationship (1971), sid. 142.

61. Journal of Hygiene, oktober 1974, sid. 173; Southern Medical Journal, april 1976, sid. 477.

62. Arizona Medicine, april 1974, sid. 263.

63. Annals of the New York Academy of Sciences, 20 januari 1975, sid. 191.

64. The American Journal of the Medical Sciences, september—oktober 1975, sid. 276, 281; Morbidity and Mortality Weekly Report, 7 maj 1976, sid. 3; Inspection News, november—december 1972, sid. 18.

65. Scandinavian Journal of Infectious Diseases, årg. 6, 1974, sid. 286.

66. Professor James W. Linman: Hematology (1975), sid. 994.

67. Professor Richard M. Titmuss: The Gift Relationship (1971), sid. 147.

68. The Journal of Legal Medicine, juni 1976, sid. 19.

69. South African Medical Journal, 24 januari 1976, sid. 107.

70. Die Welt, 9 december 1974.

71. General Principles of Blood Transfusion (1973), sid. 15.

72. Tropical Diseases Bulletin, september 1972, sid. 828, 848.

73. Professor James W. Linman: Hematology (1975), sid. 995.

74. Surgery, februari 1974, sid. 275.

75. Medicolegal Forms with Legal Analysis (1976), sid. 83.

76. The Journal of Thoracic and Cardiovascular Surgery, juli 1974, sid. 3.

77. Mayo Clinic Proceedings, november 1976, sid. 725.

78. Medical World News, 4 december 1970, sid. 7.

79. American Journal of Obstetrics and Gynecology, 1 juni 1968, sid. 395.

80. Professor James W. Linman: Hematology (1975), sid. 985.

81. South African Medical Journal, 24 januari 1976, sid. 107.

82. Anaesthesia, juli 1968, sid. 395, 396.

83. Archives of Surgery, januari 1969, sid. 52.

84. Anaesthesia, juli 1968, sid. 413; Mayo Clinic Proceedings, november 1976, sid. 726.

85. Postgraduate Medicine, november 1959, sid. A44.

86. Canadian Anaesthetists’ Society Journal, januari 1975, sid. 8.

87. RN Magazine, maj 1975, sid. 38.

88. Bibliotheca Haematologica, ”Intentional Hemodilution”, nr 41, 1975, sid. 270.

89. Anaesthesia, mars 1975, sid. 150.

90. The Dispatch, Columbus, Ohio, 31 augusti 1972, sid. 1B.

91. Anaesthesia, juli 1968, sid. 418, 419.

92. Annals of the New York Academy of Sciences, 14 augusti 1968, sid. 905; The Journal of the American Medical Association, 29 mars 1971, sid. 2077.

93. Professor P. L. Mollison: Blood Transfusion in Clinical Medicine (1972), sid. 150, 153.

94. Surgical Clinics of North America, juni 1975, sid. 671.

95. Anaesthesia, juli 1968, sid. 416.

96. The Journal of the American Medical Association, 5 februari 1968, sid. 399, 401.

97. Canadian Anaesthetists’ Society Journal, januari 1975, sid. 12.

98. The Elks Magazine, augusti 1976, sid. 14.

99. San Diego Union, söndagen den 27 december 1970, sid. A-10.

100. The Journal of the American Medical Association, 3 december 1973, sid. 1231.

101. Toronto Star, 22 november 1975, sid. A8.

102. New York State Journal of Medicine, maj 1976, sid. 765, 766.

103. The Journal of the American Medical Association, 5 februari 1968, sid. 399.

104. California Medicine, februari 1967, sid. 124, 127.

105. New York State Journal of Medicine, 15 oktober 1972, sid. 2526, 2527.

[Fotnoter]

^ § 3 För källmaterial till hänvisningarna, se sidorna 61—64.

^ § 51 Andra referenser (från 100- och 200-talet) som stöder denna tillämpning av Apostlagärningarna 15:28, 29 finns i: Origenes’ Contra Celsum VIII, 29, 30, och Commentary on Matthew XI, 12; Clemens’ The Instructor II, 7, och The Stromata IV, 15; The Clementine Homilies VII, 4, 8; Recognitions of Clement IV, 36; Justinus Martyrens Dialogue XXXIV; Cyprianus’ Treatises XII, 119; The Teaching of the Twelve Apostles VI; Constitutions of the Holy Apostles VI, 12; Lukianos’ On the Death of Peregrinus 16.

^ § 222 Undersökningar tyder på att man med hjälp av järnterapi kan få bildningen av röda blodkroppar att öka till mellan två och fyra gånger den normala hastigheten.77

^ § 240 PVP (polyvinylpyrrolidon) används också fortfarande i vissa länder.