Apostlagärningarna 16:1–40

16  Paulus kom sedan till Derbe och även till Lystra.+ Där fanns det en lärjunge som hette Timoteus.+ Hans mor var en troende judisk kvinna, men hans far var grek.  Bröderna i Lystra och Ikọnion hade bara gott att säga om Timoteus.+  Paulus ville gärna att han skulle följa med honom, så av hänsyn till judarna i de områdena såg han till att Timoteus blev omskuren.+ Alla visste nämligen att hans far var grek.  De reste från stad till stad och överlämnade de bestämmelser som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade enats om och som lärjungarna skulle följa.+  Så församlingarna fortsatte att stärkas i tron och växte från dag till dag.  De reste också genom Frygien och Galatien,+ för* den heliga anden hindrade dem att förkunna i provinsen Asia.  Och när de kom ner till Mysien försökte de ta sig in i Bithynien,+ men det tillät inte Jesus ande.  Så de passerade Mysien och kom ner till Troas.  Och under natten såg Paulus en syn. En makedonisk man stod och bönföll honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” 10  När han hade sett synen försökte vi genast ge oss av till Makedonien, eftersom vi drog slutsatsen att Gud ville att vi skulle förkunna de goda nyheterna där. 11  Därför seglade vi ut från Troas direkt till Samothrạke och nästa dag till Neạpolis. 12  Och därifrån fortsatte vi till Filippi,+ en romersk koloni, som är den främsta staden i den delen av Makedonien. Vi stannade där några dagar. 13  På sabbatsdagen gick vi ut utanför porten till en flod, för vi tänkte att det fanns ett böneställe där. Och vi satte oss ner och började prata med kvinnorna som var samlade. 14  En av dem som lyssnade var Lydia, en kvinna som tillbad Gud. Hon var från staden Thyatịra+ och handlade med purpurfärgade tyger. Jehova öppnade helt hennes hjärta så att hon tog till sig det Paulus sa.+ 15  Hon och hela hennes hushåll blev döpta,+ och hon vädjade till oss: ”Om ni är övertygade om att jag tror på Jehova, så kom hem till mig och bo i mitt hus.” Och hon bad oss så ivrigt att vi inte kunde tacka nej. 16  En dag när vi var på väg till bönestället kom en tjänsteflicka emot oss. Hon var besatt av en ande, en spådomsdemon,+ och hon gav sina herrar stora inkomster genom att spå. 17  Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade hela tiden: ”De här männen är slavar åt den högste Guden,+ och de förkunnar vägen till räddning för er!” 18  Så höll hon på i flera dagar. Till slut tröttnade Paulus och vände sig om och sa till anden: ”I Jesus Kristus namn befaller jag dig att fara ut ur henne!” I samma stund lämnade den henne.+ 19  Men när hennes herrar såg att de hade förlorat sin inkomstkälla+ grep de Paulus och Silas och släpade dem till styresmännen på torget.+ 20  När de hade fört fram dem inför magistratens ledamöter sa de: ”De här männen stör ordningen i staden.+ De är judar, 21  och de förkunnar seder och bruk som det inte är tillåtet för oss romerska medborgare att följa.”+ 22  Då blev de som var samlade rasande på dem, och magistratens ledamöter slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas med spön.+ 23  Man gav dem många rapp, kastade dem i fängelse+ och gav fångvaktaren order om att hålla dem i säkert förvar.+ 24  Eftersom han fick en sådan order satte han dem i den innersta fängelsecellen och låste fast deras fötter i stocken. 25  Vid midnatt satt Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud+ medan de andra fångarna lyssnade. 26  Plötsligt inträffade en stor jordbävning, och hela fängelset skakades kraftigt. Alla dörrar öppnades, och fångarnas bojor föll av.+ 27  Fångvaktaren vaknade och såg att fängelsets dörrar var öppna, och eftersom han trodde att fångarna hade flytt drog han sitt svärd och tänkte ta livet av sig.+ 28  Men Paulus ropade högt: ”Gör det inte, för alla är kvar!” 29  Då bad han om att få ljus och sprang in och kastade sig darrande ner inför Paulus och Silas. 30  Sedan förde han ut dem och sa: ”Vad behöver jag göra för att bli räddad?” 31  De svarade: ”Tro på Herren Jesus så ska både du och ditt hushåll bli räddade.”+ 32  Och de förkunnade Jehovas ord för honom och alla i hans hus. 33  Medan det fortfarande var natt tog fångvaktaren med sig dem och tvättade såren efter piskrappen. Han och hela hans familj blev genast döpta.+ 34  Han tog med dem in i sitt hus och satte fram mat åt dem, och han och hans hushåll var mycket glada över att de hade blivit troende. 35  När det blev dag skickade magistratens ledamöter i väg vakterna för att säga att männen skulle släppas fria. 36  Fångvaktaren berättade det för Paulus och sa: ”Magistratens ledamöter har meddelat att ni båda ska friges. Så kom ut nu och gå i frid.” 37  Men Paulus sa till dem: ”De har piskat* oss offentligt utan att vi var dömda och kastat oss i fängelse, trots att vi är romerska medborgare.+ Tänker de nu släppa oss fria i hemlighet? Nej minsann! De får själva komma hit och släppa* ut oss.” 38  Då rapporterade vakterna detta till magistratens ledamöter, och de blev rädda när de hörde att Paulus och Silas var romare.+ 39  Så de gick dit och ursäktade sig, och när de hade fört ut dem bad de att de skulle lämna staden. 40  Men när Paulus och Silas lämnade fängelset gick de hem till Lydia+ och uppmuntrade de troende,*+ och sedan fortsatte de sin resa.

Fotnoter

Eller ”och”.
Eller ”pryglat”, ”slagit”.
Eller ”föra”.
Ordagrant ”bröderna”.

Studienoter

Timoteus: Det här är första gången Timoteus nämns i Bibeln. Hans grekiska namn betyder ”en som ärar Gud”. Man vet inte exakt när Timoteus blev kristen. Men från det att han var mycket liten undervisade hans troende judiska mor Eunike och förmodligen också hans mormor Lois honom i ”de heliga skrifterna”, de hebreiska skrifterna, så som judarna förstod dem. (2Ti 1:5; 3:15) Det är mycket troligt att Eunike och Lois blev kristna när Paulus besökte Lystra under sin första missionsresa. Timoteus far kallades grek, och det betyder antingen att han hade grekiskt påbrå eller att han tillhörde något annat icke-judiskt folkslag. Han var tydligtvis inte kristen. I slutet av år 49 eller i början av år 50 v.t., under sin andra missionsresa, kom Paulus till Lystra, som tydligtvis var Timoteus hemstad. Då var Timoteus en kristen lärjunge, och ”bröderna i Lystra och Ikonion hade bara gott att säga om Timoteus”. (Apg 16:2) Han kan då ha varit i sena tonåren eller strax över 20, en slutsats som stöds av att Paulus 10 eller 15 år senare skrev: ”Låt aldrig någon se ner på dig för att du är ung.” (1Ti 4:12, skrevs förmodligen mellan år 61 och 64 v.t.) Detta visar att Timoteus vid den tidpunkten fortfarande var relativt ung.

Timoteus blev omskuren: Paulus visste mycket väl att det inte var ett krav för en kristen att bli omskuren. (Apg 15:6–29) Timoteus, som hade en far som inte var troende, hade inte blivit omskuren. Paulus visste att en del av judarna som de skulle träffa på sin predikotur skulle kunna ta anstöt av det. I stället för att låta detta bli ett hinder för deras arbete bad Paulus Timoteus att genomgå detta smärtsamma ingrepp. Båda dessa män var goda exempel när det gäller att leva efter det som Paulus senare skrev till korinthierna: ”För judarna har jag blivit som en jude för att kunna vinna judar.” (1Kor 9:20)

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. Här syftar det grekiska ordet presbỵteros på dem som hade ansvar bland de första kristna. De äldste i församlingen i Jerusalem nämns tillsammans med apostlarna, och det var till dem som Paulus, Barnabas och några andra bröder från Antiokia i Syrien vände sig för att få frågan om omskärelse avgjord. Precis som vissa män i det bokstavliga Israel tjänade som äldste på nationell nivå, så utgjorde dessa äldste tillsammans med apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Detta visar att den ursprungliga gruppen som tjänade som en styrande krets, de 12 apostlarna, nu hade utökats. (Apg 1:21, 22, 26; se studienoter till Mt 16:21; Apg 11:30.)

apostlarna och de äldste i Jerusalem: Som det framkommer i studienoten till Apg 15:2 hade vissa äldste i Israel ansvar på nationell nivå. På samma sätt utgjorde dessa äldste i Jerusalem och apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Apostlarna och de äldste behandlade frågan om omskärelse och underrättade sedan församlingarna om sitt beslut, och det beslutet godtogs och betraktades som avgörande.

provinsen Asia: Se Ordförklaringar under ”Asia”.

Jesus ande: Syftar tydligtvis på den heliga ande, eller verksamma kraft, som Jesus använde och hade ”tagit emot ... från Fadern”. (Apg 2:33) Som huvud för den kristna församlingen använde Jesus anden för att leda de första kristnas predikoarbete och visa var de skulle lägga sina krafter. I det här fallet använde Jesus ”den heliga anden” för att hindra Paulus och hans reskamrater från att predika i provinserna Asia och Bithynien. (Apg 16:6–10) De här områdena fick höra de goda nyheterna längre fram. (Apg 18:18–21; 1Pe 1:1, 2)

passerade: Eller ”reste igenom”. Det grekiska verbet parẹrchomai, som här har återgetts med ”passerade”, rymmer tanken på att resa igenom ett område, vilket Paulus och hans reskamrater tydligtvis gjorde. Hamnstaden Troas låg i Mysien, som var ett område i den nordvästra delen av Mindre Asien. De var tvungna att resa igenom Mysien för att komma till Troas, så de ”passerade Mysien” i den bemärkelsen att de reste igenom området utan att stanna där och predika.

Makedonien: Se Ordförklaringar.

den första skildringen: Här syftar Lukas på sin evangelieskildring om Jesus liv. I evangeliet inriktade sig Lukas på ”allt som Jesus gjorde och lärde”. I Apostlagärningarna fortsätter Lukas där han slutade och redogör för vad Jesus efterföljare sa och gjorde. Skildringarna har liknande stil och ordval, och båda riktas till Theofilos. Det sägs inte uttryckligen om Theofilos var en lärjunge till Kristus eller inte. (Se studienot till Lu 1:3.) Lukas inleder Apostlagärningarna med att sammanfatta många av de händelser som han skrev om i slutet av sitt evangelium, och det visar att den här skildringen är en fortsättning på den tidigare. Men i sammanfattningen använder Lukas ett lite annorlunda ordval och nämner fler detaljer. (Jämför Lu 24:49 med Apg 1:1–12.)

oss: Lukas använder ordet ”oss”, ett pronomen i första person, vilket tyder på att han sammanstrålade med Paulus i Filippi. Det var i Filippi som de tidigare hade skilts åt. (Apg 16:10–17, 40) Nu reste de tillsammans från Filippi till Jerusalem, där Paulus senare greps. (Apg 20:5–21:18, 33) Det här är det andra avsnittet i Apostlagärningarna där Lukas inkluderar sig själv i handlingen. (Se studienoter till Apg 16:10; 27:1.)

vi: Som det framkommer i studienoterna till Apg 16:10 och 20:5 innehåller Apostlagärningarna avsnitt där Lukas, bibelbokens skribent, använder pronomen i första person, t.ex. ”vi” och ”oss”, när han beskriver händelserna. (Apg 27:20) Detta visar att Lukas följde med Paulus på delar av några av hans många resor. I avsnittet som börjar här och slutar i Apg 28:16 använder han ofta sådana pronomen, och det visar att han var med Paulus på resan till Rom.

förkunna de goda nyheterna: Det grekiska verb som används här, euaggelịzomai, är besläktat med substantivet euaggẹlion, ”goda nyheter”. I de kristna grekiska skrifterna är de goda nyheterna nära förknippade med Guds rike, som var temat för Jesus prediko- och undervisningsarbete, samt med räddning genom tro på Jesus Kristus. I Apostlagärningarna förekommer det grekiska verbet euaggelịzomai många gånger, något som visar att predikoarbetet är ett centralt tema i boken. (Apg 8:4, 12, 25, 35, 40; 10:36; 11:20; 13:32; 14:7, 15, 21; 15:35; 16:10; 17:18; se studienoter till Mt 4:23; 24:14.)

vi: Fram till Apg 16:9 är skildringen i Apostlagärningarna skriven uteslutande i tredje person, dvs. skribenten Lukas återger bara vad andra sa och gjorde. Men här i Apg 16:10 ändras stilen och Lukas inkluderar sig själv i det som händer. Från och med denna vers använder han pronomen som ”vi” och ”oss” i delar av boken, då han tydligtvis reste tillsammans med Paulus och hans reskamrater. (Se studienot till Apg 1:1 och ”Introduktion till Apostlagärningarna”.) Lukas följde med Paulus från Troas till Filippi omkring år 50 v.t., men när Paulus lämnade Filippi gjorde han det utan Lukas. (Apg 16:10–17, 40; se studienoter till Apg 20:5; 27:1.)

förkunna de goda nyheterna: Se studienot till Apg 5:42.

Filippi: Filippi hette ursprungligen Krenides. Filip II av Makedonien (Alexander den stores far) erövrade staden från thrakerna i mitten av 300-talet f.v.t. och uppkallade den efter sig själv. Det fanns gruvor rika på guld i området, och guldmynt gavs ut i Filips namn. Omkring 168 f.v.t. blev Perseus, den siste kungen i Makedonien, besegrad av den romerske konsuln Lucius Aemilius Paullus, som erövrade Filippi och det kringliggande området. År 146 f.v.t. gjordes hela Makedonien till en romersk provins. Det slag då Octavianus och Marcus Antonius besegrade Brutus och Gajus Cassius Longinus (som båda hade deltagit i mordet på Julius Caesar) ägde rum på slätten vid Filippi år 42 f.v.t. Till minne av sin stora seger gjorde Octavianus sedan Filippi till romersk koloni. När Octavianus några år senare fick hedersnamnet Augustus av den romerska senaten, kallade han staden Colonia Augusta Iulia Philippensis. (Se Tillägg B13.)

en flod: Många forskare menar att den här floden var Gangites, en flod som ligger 2,4 km väster om Filippi, mer än en sabbatsresa därifrån. En del menar att judarna kanske inte hade lov att samlas för gudsdyrkan inne i staden på grund av att staden hade en militär prägel, och att de därför fick samlas långt därifrån. Andra hävdar att floden var Krenides, ett litet vattendrag som ligger närmare staden och som lokalt kallas Lydias källa. Men där har man hittat romerska gravar, och med tanke på att det var ett område som låg synligt menar en del att det inte är troligt att man använde det som böneställe. Ytterligare andra säger att det rör sig om en numera torrlagd flodbädd utanför Neapolisporten där det byggdes flera kyrkor på 300- eller 400-talet v.t. till minne av Paulus besök i Filippi.

ett böneställe: Judarna fick kanske inte ha en synagoga i Filippi på grund av stadens militära prägel. Eller så kanske det inte fanns tio judiska män i staden, vilket enligt traditionen var minimikravet för att man skulle få ha en synagoga.

Lydia: Lydia nämns vid namn bara två gånger i Bibeln, här och i Apg 16:40. Det finns belägg för att Lydia användes som egennamn, men en del menar att Lydia var ett tillnamn som betydde ”lydisk kvinna”. Lydia och hennes hushåll blev kristna omkring år 50 v.t. i Filippi, så de var bland de första i Europa som blev kristna till följd av att Paulus predikade. Lydia var möjligen ogift eller änka, och på grund av sin generositet fick hon möjlighet att umgås med missionärerna Paulus, Silas och Lukas. (Apg 16:15)

handlade med purpurfärgade tyger: Eller ”handlade med purpurfärg”. Lydia kan ha handlat med purpurfärg eller med purpurfärgade varor av olika slag, till exempel tyger, kläder och gobelänger. Hon var ursprungligen från staden Thyatira, som låg i ett område i västra Mindre Asien som kallades Lydien. Man har hittat en inskrift i Filippi som vittnar om att det fanns en sammanslutning av purpursäljare i staden. Människorna i Lydien och däromkring hade varit kända för sin förmåga att färga med purpur ända sedan Homeros tid, dvs. 800- och 700-talet f.v.t. Eftersom Lydias yrke fordrade ett ansenligt kapital och hennes hus var stort nog för att fyra män – Paulus, Silas, Timoteus och Lukas – skulle kunna övernatta där, var hon med all sannolikhet en framgångsrik och förmögen affärskvinna. Att det talas om hennes ”hushåll” kan tyda på att hon hade släktingar som bodde där eller också att hon hade slavar och tjänare. (Apg 16:15) Och att Paulus och Silas sammanträffade med några bröder i den här gästfria kvinnans hem innan de lämnade staden talar för att hennes hus blev en mötesplats för de första kristna i Filippi. (Apg 16:40)

Jehova öppnade helt hennes hjärta: Lydia var en kvinna som tillbad Gud, ett uttryck som tyder på att hon var en judisk proselyt. (Apg 13:43) På sabbaten hade hon samlats med andra kvinnor vid ett böneställe vid en flod utanför Filippi. (Apg 16:13) Det är möjligt att det inte fanns så många judar i Filippi och kanske inte heller någon synagoga. Kanske hade hon kommit i kontakt med tillbedjan av Jehova i sin hemstad Thyatira, för där fanns det många judar och en judisk mötesplats. Jehova, den Gud hon tillbad, lade märke till att hon lyssnade uppmärksamt. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 16:14.)

Jehova öppnade helt hennes hjärta: Lydia var en kvinna som tillbad Gud, ett uttryck som tyder på att hon var en judisk proselyt. (Apg 13:43) På sabbaten hade hon samlats med andra kvinnor vid ett böneställe vid en flod utanför Filippi. (Apg 16:13) Det är möjligt att det inte fanns så många judar i Filippi och kanske inte heller någon synagoga. Kanske hade hon kommit i kontakt med tillbedjan av Jehova i sin hemstad Thyatira, för där fanns det många judar och en judisk mötesplats. Jehova, den Gud hon tillbad, lade märke till att hon lyssnade uppmärksamt. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 16:14.)

tror på Jehova: Eller ”är trogen mot Jehova”. Som det framkommer i studienoten till den föregående versen var Lydia en judisk proselyt, och därför är det naturligt att hon syftade på Jehova. Paulus hade precis predikat för henne om Jesus Kristus, men hon hade ännu inte visat att hon var trogen mot Jesus. Därför är det logiskt att anta att hon syftade på den Gud som hon redan tillbad, nämligen Jehova. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 16:15.)

en ande, en spådomsdemon: Ordagrant ”en pythons ande”. Python var namnet på den orm eller drake som enligt grekisk mytologi vaktade templet och oraklet i Delfi i Grekland. Det grekiska ordet pỵthōn kom att beteckna en person som kunde förutsäga framtiden och även anden som talade genom den personen. Längre fram började ordet användas om buktalare, men här i Apostlagärningarna syftar det på en demon som gjorde det möjligt för flickan att spå.

genom att spå: I Bibeln nämns flera grupper som påstod att de kunde spå, bland annat magiker, spåmän och astrologer. (3Mo 19:31; 5Mo 18:11) Den enda gången i de kristna grekiska skrifterna där det nämns att demoner förutsäger framtiden är i samband med denna händelse i Filippi. Demonerna motarbetar Gud och dem som gör hans vilja, så det är inte konstigt att Paulus och Silas mötte hårt motstånd efter att ha drivit ut den här spådomsdemonen. (Apg 16:12, 17–24)

torgen: Eller ”samlingsplatserna”. Det grekiska ordet agorạ används här om en öppen yta som fungerade både som centrum för handel och som offentlig samlingsplats i städer och byar i Främre Orienten och i den grekiska och romerska världen.

torget: Torget (grekiska: agorạ) i Aten låg nordväst om Akropolis och täckte en yta på ca fem hektar. Torget var mer än en plats där man köpte och sålde. Det var stadens ekonomiska, politiska och kulturella centrum. Atenarna tyckte om att träffas där och delta i intellektuella debatter.

torget: Det grekiska ordet agorạ avser här ett öppet område där man köpte och sålde. Det var den centrala platsen för stadens offentliga liv. Sådana torg var vanliga i Främre Orienten och i den grekiska och romerska delen av världen. Av händelsen i Filippi verkar det som att man även behandlade vissa rättsfall på torget. Utgrävningar av ruinerna av Filippi tyder på att Via Egnatia gick mitt igenom staden och att det låg ett ganska stort torg längs med vägen. (Se studienoter till Mt 23:7; Apg 17:17.)

magistratens ledamöter: Pluralformen av det grekiska ordet stratēgọs används här om de högsta ämbetsmännen i den romerska kolonin Filippi. Deras uppgift var att upprätthålla lag och ordning, förvalta ekonomin, pröva rättssaker, döma lagöverträdare och beordra straff.

Filippi: Filippi hette ursprungligen Krenides. Filip II av Makedonien (Alexander den stores far) erövrade staden från thrakerna i mitten av 300-talet f.v.t. och uppkallade den efter sig själv. Det fanns gruvor rika på guld i området, och guldmynt gavs ut i Filips namn. Omkring 168 f.v.t. blev Perseus, den siste kungen i Makedonien, besegrad av den romerske konsuln Lucius Aemilius Paullus, som erövrade Filippi och det kringliggande området. År 146 f.v.t. gjordes hela Makedonien till en romersk provins. Det slag då Octavianus och Marcus Antonius besegrade Brutus och Gajus Cassius Longinus (som båda hade deltagit i mordet på Julius Caesar) ägde rum på slätten vid Filippi år 42 f.v.t. Till minne av sin stora seger gjorde Octavianus sedan Filippi till romersk koloni. När Octavianus några år senare fick hedersnamnet Augustus av den romerska senaten, kallade han staden Colonia Augusta Iulia Philippensis. (Se Tillägg B13.)

romerska medborgare: Filippi var en romersk koloni, och invånarna fick många privilegier. Möjligen fick invånarna en form av romerskt medborgarskap som gav dem i stort sett samma rättigheter som romarna själva hade. Invånarna hade därför ett starkare band till Rom än de annars skulle ha haft. (Se studienot till Apg 16:12.)

Jehovas ord: Det här uttrycket har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna, där det förekommer som en kombination av det hebreiska ordet för ”ord” och Guds namn. Uttrycket ”Jehovas ord” förekommer i omkring 200 verser. (Några exempel finns i 2Sa 12:9; 24:11; 2Ku 7:1; 20:16; Jes 1:10; 2:3; 28:14; 38:4; Jer 1:4; 2:4; Hes 1:3; 6:1; Hos 1:1; Sak 9:1.) Detta uttryck förekommer i Sak 9:1 i ett tidigt exemplar av Septuaginta, där det grekiska ordet lọgos är åtföljt av Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver (). Detta fragment upptäcktes i Nahal Hever i Judeens öken nära Döda havet och har daterats till mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas ord” i huvudtexten till Apg 8:25, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herrens ord”, förklaras i Tillägg C3 introduktion; Apg 8:25.

vi: Fram till Apg 16:9 är skildringen i Apostlagärningarna skriven uteslutande i tredje person, dvs. skribenten Lukas återger bara vad andra sa och gjorde. Men här i Apg 16:10 ändras stilen och Lukas inkluderar sig själv i det som händer. Från och med denna vers använder han pronomen som ”vi” och ”oss” i delar av boken, då han tydligtvis reste tillsammans med Paulus och hans reskamrater. (Se studienot till Apg 1:1 och ”Introduktion till Apostlagärningarna”.) Lukas följde med Paulus från Troas till Filippi omkring år 50 v.t., men när Paulus lämnade Filippi gjorde han det utan Lukas. (Apg 16:10–17, 40; se studienoter till Apg 20:5; 27:1.)

blev genast döpta: Fångvaktaren och hans familj, eller hushåll, var icke-judar och saknade troligen grundläggande kunskap i Skrifterna. Men efter att Paulus och Silas hade uppmanat dem att ”tro på Herren Jesus” förkunnade de utan tvekan utförligt ”Jehovas ord” för dem. (Apg 16:31, 32) Det påverkade dem starkt, för samma natt blev de enligt Apg 16:34 ”troende” och kunde därför genast bli döpta. När Paulus och Silas lämnade Filippi följde inte Paulus reskamrat Lukas med dem, vilket framgår av Apg 16:40. (Se studienot till Apg 16:10.) Lukas kunde kanske stanna i Filippi en tid för att hjälpa de nya kristna där.

vakterna: Det grekiska ordet rhabdouchos betyder ordagrant ”spöbärare”, och det avser en romersk tjänsteman som hade till uppgift att ledsaga en högre ämbetsman när han visade sig offentligt och att verkställa hans befallningar. Den romerska benämningen var lictor. De romerska vakterna hade vissa polisiära uppgifter, men de skilde sig från nutida poliser så till vida att de mer fungerade som ämbetsmännens livvakter och var förpliktade att ständigt stå till deras tjänst. De stod inte direkt till folkets förfogande utan lydde under ämbetsmännen.

romare: Eller ”romersk medborgare”. Det här är det andra av tre ställen i Bibeln där det berättas att Paulus utnyttjar sina rättigheter som romersk medborgare. De romerska myndigheterna blandade sig vanligtvis inte i det judarna gjorde. Att romarna blev indragna i Paulus fall berodde inte bara på det upplopp som bröt ut när han kom till templet, utan också på att han var romersk medborgare. Medborgarskapet gav en person vissa rättigheter som erkändes och respekterades i hela riket. Det var till exempel olagligt att binda eller slå en romare som inte hade blivit dömd, eftersom man ansåg att endast slavar kunde behandlas så. (Läs mer om de två andra tillfällena i studienoter till Apg 16:37; 25:11.)

Jag vädjar till kejsaren!: Det här är det tredje stället i Bibeln där det berättas att Paulus utnyttjar sina rättigheter som romersk medborgare. (Läs mer om de två andra tillfällena i studienoter till Apg 16:37; 22:25.) En sådan vädjan till kejsaren kunde framföras när som helst under rättegångsförhandlingarna eller efter att domen avkunnats. Festus önskade tydligtvis inte själv avgöra saken, och en rättegång i Jerusalem skulle knappast resultera i en rättvis dom. Så Paulus framförde denna formella begäran för att få bli dömd av rikets högsta domstol. Det verkar som att en sådan begäran i vissa fall kunde avslås, t.ex. om det rörde sig om en tjuv, en sjörövare eller en upprorsman som tagits på bar gärning. Det var förmodligen därför Festus talade med ”sina rådgivare” innan han godkände Paulus vädjan. (Apg 25:12) Paulus blev senare förhörd av Festus när Herodes Agrippa II var på besök. Anledningen var att Festus ville skicka med mer ingående upplysningar om Paulus fall när han överlämnade det till ”Hans Majestät”, Nero. (Apg 25:12–27; 26:32; 28:19) Paulus vädjan gjorde också att han fick resa till Rom, dit han länge hade velat komma. (Apg 19:21) Jesus profetiska löfte och det budskap som Paulus senare fick genom en ängel visar att Gud ledde händelseförloppet. (Apg 23:11; 27:23, 24)

vi är romerska medborgare: Paulus och tydligtvis även Silas var romerska medborgare. Enligt romersk lag hade en medborgare alltid rätt till en ordentlig rättegång och fick aldrig straffas offentligt utan att först ha blivit dömd. Ett romerskt medborgarskap medförde rättigheter och privilegier oavsett var i riket man befann sig. En romersk medborgare var underställd den romerska lagen, inte provinsernas lokala lagar. Han kunde gå med på att bli ställd inför rätta enligt de lokala lagarna, men han behöll ändå rätten att få sitt ärende prövat av en romersk domstol. Ifall han blev dömd till döden kunde han överklaga till kejsaren. Paulus predikade vitt och brett i hela romarriket. Bibeln berättar om tre tillfällen då han utnyttjade sina rättigheter som romersk medborgare. Det första tillfället är här i Filippi när han upplyste magistratens ledamöter om att de hade kränkt hans rättigheter genom att piska honom. (Läs om de andra tillfällena i studienoter till Apg 22:25; 25:11.)

Media

Neapolis
Neapolis

Bilden visar dagens Kavala, en stad som byggts där Neapolis en gång låg. Neapolis låg i norra änden av Egeiska havet och var hamnstad till Filippi, som låg lite längre in i landet mot nordväst. Det var i Neapolis som aposteln Paulus för första gången satte sin fot på europeisk mark, och det gjorde han efter att ha fått uppmaningen: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” (Apg 16:9, 11, 12) Han passerade troligen Neapolis igen på sin tredje missionsresa. (Apg 20:2, 6) Det finns inte mycket kvar av den romerska staden, men besökare i dag kan färdas på delar av den romerska vägen Via Egnatia, som ligger i närheten. Den här landsvägen, som gick i väst-östlig riktning, var omkring 80 mil lång och band samman flera städer i Europa och nådde ända bort till gränsen mot Asien. Flera av de städer Paulus besökte låg längs Via Egnatia, däribland Neapolis, Filippi, Amfipolis, Apollonia och Thessalonike. (Apg 17:1)

Ett böneställe nära Filippi
Ett böneställe nära Filippi

Fotot visar det lilla vattendraget Krenides, strax utanför Krenidesporten på västra sidan av det forntida Filippi. Det kan ha varit här som Paulus predikade för en grupp kvinnor som samlats för att be, men det råder delade meningar om exakt var det här bönestället låg. (Apg 16:13–15)