Lidande

Definition: Ett tillstånd förbundet med smärta eller bedrövelse. Lidandet kan vara av fysisk, mental eller känslomässig art. Det finns mycket som kan orsaka lidande och skada människor, till exempel skador till följd av krig och kommersiell girighet, ogynnsamma arvsfaktorer, sjukdom,  olyckor, ”naturkatastrofer”, andras ovänliga ord eller handlingar, påtryckningar från demoner, medvetenhet om en hotande katastrof eller ens egen dumhet. Lidande till följd av dessa olika orsaker kommer att behandlas här. Men lidande kan också orsakas av att man är känslig för hur andra har det eller av att man känner sig bedrövad när man ser ett ogudaktigt uppförande.

Varför tillåter Gud lidande?

Vem bär i själva verket skulden för det?

Människor bär skulden för mycket av lidandet. De utkämpar krig, begår brott, förorenar miljön och fortsätter ofta att göra affärer på ett sätt som motiveras av girighet snarare än av omsorg om sina medmänniskor, och ibland hänger de sig åt vanor som de vet kan skada deras hälsa. När de ägnar sig åt sådant, skadar de både sig själva och andra. Kan man förvänta att människor skall vara immuna mot följderna av sitt handlande? (Gal. 6:7; Ords. 1:30—33) Är det förnuftigt att ge Gud skulden för detta som människor själva ställer till med?

Satan och hans demoner har också del i ansvaret. Bibeln avslöjar att mycket av lidandet beror på onda andars inflytande. Det lidande som så många människor ger Gud skulden för kommer inte alls från honom. — Upp. 12:12; Apg. 10:38; se också sidan 330, under rubriken ”Satan, Djävulen”.

Hur kom lidandet in i världen? Vid en undersökning av orsakerna till lidandet riktas uppmärksamheten på våra första föräldrar, Adam och Eva. Jehova Gud skapade dem fullkomliga och satte dem i ett paradis. Om de hade lytt Gud, skulle de aldrig ha blivit sjuka och dött. De kunde ha fått leva för evigt som fullkomliga människor. Lidande var inte något som ingick i Jehovas uppsåt med mänskligheten. Men Jehova talade klart och tydligt om för Adam att lydnad var en förutsättning för att de skulle få njuta av det som Gud hade gett dem. De måste uppenbarligen fortsätta att andas, äta, dricka och sova för att kunna fortsätta att leva. De måste hålla Guds morallagar för att kunna njuta av livet helt och fullt och för att få förmånen att leva så för evigt. Men de valde att gå sin egen väg, att sätta upp sina egna normer  för vad som var gott och ont, och de vände sig därmed bort från Gud, Livgivaren. (1 Mos. 2:16, 17; 3:1—6) Synd ledde till död. Det var som syndare Adam och Eva frambringade barn, och de kunde inte överföra till sina barn något som de inte längre hade. Alla föddes i synd med benägenheten att göra det onda, med svagheter som kunde leda till sjukdom, med ett syndfullt arv som till sist skulle leda till döden. Eftersom alla som lever på jorden i dag är födda i synd, erfar vi alla lidande på olika sätt. — 1 Mos. 8:21; Rom. 5:12.

I Predikaren 9:11 sägs det att ”tid och oförutsedd händelse” också är något som har samband med vad som händer oss. Vi kan bli skadade, inte därför att Djävulen direkt orsakar det eller därför att någon människa gör det, utan därför att vi råkar befinna oss på en viss plats i fel ögonblick.

Varför gör inte Gud någonting för att ge människor lindring? Varför måste vi alla lida för något som Adam gjorde?

I Bibeln talar Gud om för oss hur vi kan undgå mycket av lidandet. Han har gett de allra bästa levnadsråd man kan tänka sig. Om vi tillämpar dem, får vårt liv mening, får vi ett lyckligt familjeliv, förs vi in i en nära gemenskap med människor som verkligen älskar varandra och skyddas vi mot sedvänjor som kan medföra mycket onödigt fysiskt lidande. Om vi ignorerar den hjälpen, är det då rätt att ge Gud skulden för de problem och svårigheter vi förorsakar oss själva och andra? — 2 Tim. 3:16, 17; Ps. 119:97—105.

Jehova har gjort anordningar för att göra slut på allt lidande. Han skapade det första människoparet fullkomligt, och han gjorde i sin kärlek allt för att livet skulle bli behagligt för dem. När de avsiktligt vände Gud ryggen, var Gud då skyldig att ingripa för att skydda barnen mot följderna av föräldrarnas handlande? (5 Mos. 32:4, 5; Job 14:4) Som vi mycket väl känner till kan gifta par få de glädjeämnen som följer med att de frambringar barn, men de har också ansvar. Föräldrarnas inställning och handlingssätt påverkar barnen. Likväl har Jehova som ett uttryck för sin underbara oförtjänta omtanke sänt sin högt älskade Son till jorden, för att han skulle offra sitt liv som en lösen för att skänka befrielse åt dem av Adams avkomlingar som av uppskattning utövar tro på denna anordning. (Joh. 3:16) Som ett resultat  härav är möjligheten öppen för människor som lever i dag att få det som Adam förlorade — fullkomligt mänskligt liv, fritt från lidande, på en paradisisk jord. Vilken frikostig anordning!

Se också sidorna 237 och 238, under rubriken ”Lösen”.

Men varför skulle en kärlekens Gud tillåta lidandet att fortsätta så länge?

Har vi haft nytta av att han har tillåtit det ända tills nu? ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” (2 Petr. 3:9) Om Gud hade avrättat Adam och Eva omedelbart efter det att de hade syndat, skulle ingen av oss ha funnits till i dag. Vi är därför glada att han inte gjorde det. Och om Gud någon gång längre fram i tiden hade tillintetgjort alla som var syndare, skulle vi inte heller ha varit födda. Det faktum att Gud har tillåtit denna syndfulla värld att existera ända tills nu har gett oss möjlighet att leva och lära känna hans vägar, att göra nödvändiga förändringar i vårt liv och utnyttja hans kärleksfulla anordningar för evigt liv. Att Jehova har gett oss denna möjlighet vittnar om hans stora kärlek. Bibeln visar att Gud har en fastställd tid för när han skall tillintetgöra denna onda världsordning. Det är något som han skall göra inom kort. — Hab. 2:3; Sef. 1:14.

Gud både kan och skall råda bot på allt det onda som kan drabba hans tjänare i den här tingens ordning. Det är inte Gud som orsakar lidandet. Men förmedelst Jesus Kristus kommer Gud att uppväcka de döda, bota de lydiga från alla deras sjukdomar, utplåna alla spår av synd och även få tidigare sorg att suddas bort ur våra sinnen. — Joh. 5:28, 29; Upp. 21:4; Jes. 65:17.

Den tid som har gått har behövts för att avgöra de stridsfrågor som väcktes i Eden. För närmare upplysningar, se sidorna 269—272, också 330.

Vi är för egen del angelägna att få befrielse. Men när Gud går till aktion, måste det ske till förmån för alla som älskar det som är rätt, inte bara några få. Gud är inte partisk. — Apg. 10:34.

 Illustrationer: Är det inte så att en kärleksfull förälder kan låta ett barn gå igenom en smärtsam operation på grund av de goda resultat som kan bli följden av en sådan? Och är det inte sant att ”snabbkurer” mot smärtsamma sjukdomar ofta ger enbart ytlig lindring? Många gånger krävs det mer tid för att avlägsna orsaken till sjukdomen.

Varför förlät inte Gud Adam så att det förskräckliga lidande som mänskligheten nu drabbats av kunde ha hindrats?

Skulle detta verkligen ha förhindrat lidandet, eller skulle det i stället ha gjort Gud ansvarig för det? Vad händer när en far helt enkelt överser med det onda som hans barn avsiktligt gör i stället för att bestämt vidta disciplinära åtgärder? Barnen blir ofta inblandade först i en form av orätt handlingssätt och sedan i en annan, och en stor del av ansvaret för detta vilar på fadern.

Om Jehova hade förlåtit Adam hans uppsåtliga synd, skulle det på liknande sätt i själva verket ha gjort Gud delaktig i det orätta handlingssättet. Detta skulle inte alls ha förbättrat förhållandena på jorden. (Jämför Predikaren 8:11.) Dessutom skulle det ha lett till att Guds änglasöner hade mist respekten för honom, och det skulle ha betytt att det inte fanns någon verklig grundval för ett hopp om någonting bättre. Men en sådan situation kunde aldrig uppstå, eftersom rättfärdighet är den oföränderliga grundvalen för Jehovas styre. — Ps. 89:14.

Varför tillåter Gud att barn föds med allvarliga fysiska och mentala defekter?

Gud förorsakar inte sådana defekter. Han skapade det första människoparet fullkomligt med förmågan att frambringa fullkomliga barn lika dem själva. — 1 Mos. 1:27, 28.

Vi har ärvt synden av Adam. Detta arv för med sig risken för fysiska och mentala defekter. (Rom. 5:12; för vidare upplysning, se sidorna 224 och 225.) Denna arvsynd har funnits hos oss ända sedan vi avlades i moderlivet. Det är av den anledningen som kung David skrev: ”I synd blev min mor havande med mig.” (Ps. 51:5) Om Adam inte hade syndat,  skulle det bara ha funnits önskvärda egenskaper att lämna i arv. (För kommentarer angående Johannes 9:1, 2, se sidorna 300 och 301.)

Föräldrar kan skada sitt ofödda barn — till exempel genom drogmissbruk, genom rökning under graviditeten osv. Naturligtvis är det inte så i samtliga fall att modern och fadern är ansvariga för att deras barn föds med defekter eller dålig hälsa.

Jehova utsträcker i sin kärlek Kristi återlösningsoffers förtjänst till barnen. Av hänsyn till föräldrar som troget tjänar Gud betraktar han deras små barn som heliga. (1 Kor. 7:14) Detta motiverar gudaktiga föräldrar som visar kärleksfull omsorg om sina barn att bevara sitt goda förhållande till Gud. När de unga är gamla nog att utöva tro och visa lydnad för Guds befallningar erbjuder Jehova dem privilegiet att få en godkänd ställning som hans tjänare. (Ps. 119:9; 148:12, 13; Apg. 16:1—3) Det är värt att lägga märke till att Jesus, som var en fullkomlig återspegling av sin Fader, visade särskilt intresse för barnens välfärd. Han till och med uppväckte ett barn från de döda. Han kommer helt visst att fortsätta att göra detta som messiansk kung. — Matt. 19:13—15; Luk. 8:41, 42, 49—56.

Varför tillåter Gud ”naturkatastrofer” som vållar så stor skada på liv och egendom?

Gud framkallar inte jordbävningar, orkaner, översvämningar, torka och vulkanutbrott som så ofta nämns i nyheterna i dag. Han använder inte sådant för att straffa vissa människor. Orsakerna är i stor utsträckning naturkrafter som varit verksamma sedan jordens skapelse. I Bibeln har det förutsagts stora jordbävningar och hungersnöd för vår tid, men det betyder inte att vare sig Gud eller Jesus är ansvariga för dem, lika lite som en meteorolog är ansvarig för vädret som han förutsäger. Eftersom dessa ting inträffar samtidigt med alla de andra ting som förutsagts i det sammansatta tecknet på avslutningen på den här tingens ordning, utgör de en del av tecknet på att Guds kungarikes välsignelser är nära. — Luk. 21:11, 31.

Människor har ofta ett tungt ansvar för den skada som skett. På vilket sätt? Även då rikliga varningar utfärdats,  vägrar många människor att bege sig bort från det farliga området, eller också vidtar de inte de försiktighetsåtgärder som behövs. — Ords. 22:3; jämför Matteus 24:37—39.

Gud kan behärska sådana naturkrafter. Han gav Jesus Kristus myndighet att stilla en storm på Galileens hav, som ett exempel på vad han kommer att göra för mänskligheten under sitt messianska kungarike. (Mark. 4:37—41) Genom att vända Gud ryggen förkastade Adam ett sådant gudomligt ingripande för sin egen och sina avkomlingars räkning. De som förunnas liv under Kristi messianska styre kommer att få uppleva en sådan kärleksfull omvårdnad, det slags omvårdnad som bara ett styre som Gud ger makten kan ge. — Jes. 11:9.

Är människor som råkar ut för motgångar straffade av Gud för något ont de gjort?

De som handlar i strid mot Guds normer får känna av sitt handlingssätts dåliga verkningar. (Gal. 6:7) Ibland får de snabbt skörda en bitter frukt. I andra fall kan det verka som om det går bra för dem under en lång tid. Det motsatta hände Jesus Kristus. Han hade aldrig gjort något orätt, men han blev grymt misshandlad ända till döds. I denna tingens ordning bör således inte välgång betraktas som ett bevis för att någon har Guds välsignelse, och inte heller bör motgångar betraktas som bevis för att någon har förkastats av Gud.

När Job förlorade sina ägodelar och drabbades av en vämjelig sjukdom, var inte orsaken den att Gud hade förkastat honom. Bibeln säger klart och tydligt att Satan var den ansvarige. (Job 2:3, 7, 8) Men de vänner som kom för att besöka Job hävdade att Jobs sorgliga situation visade att han måste ha gjort någonting som var ont. (Job 4:7—9; 15:6, 20—24) Jehova tillrättavisade dem med orden: ”Min vrede har upptänts mot [er] ... , för ni har inte talat om mig vad sannfärdigt är som min tjänare Job.” — Job 42:7.

De onda kan faktiskt ha framgång en tid. Asaf skrev: ”Jag kom att avundas skrävlarna, när jag ständigt såg de ondskefullas frid. De har inte ens den dödliga människans vedermöda, och de plågas inte som andra människor. De begabbar och talar om vad ont är; om bedrägeri talar de på ett högtravande sätt. Se! Dessa är de ondskefulla, som är sorglösa  till obestämd tid. De har förökat sina medel till uppehälle.” — Ps. 73:3, 5, 8, 12.

Räkenskapens dag inför Gud kommer. Då kommer han att straffa de ondskefulla och tillintetgöra dem för evigt. I Ordspråken 2:21, 22 heter det: ”Det är de rättrådiga som kommer att bo på jorden, och det är de klanderfria som kommer att lämnas kvar på den. Vad de ondskefulla angår, kommer de att avskäras från själva jorden; och vad de förrädiska beträffar, kommer de att ryckas bort från den.” Då kommer de rättrådiga, av vilka många har varit utsatta för motgångar, att få åtnjuta fullkomlig hälsa och få en frikostig del av jordens överflöd.

Om någon säger—

”Varför tillåter Gud allt detta lidande?”

Kan du svara: ”Det är en fråga som berör oss alla djupt. Får jag fråga dig vad som fick dig att ta upp den just i dag?” Sedan kan du kanske tillägga: 1) ”(Använd material från sidorna 224—227.)” 2) ”(Ta med andra skriftställen som framhåller befrielse från det särskilda slags situation som har medfört lidande för just den individen.)”

Eller också kan du säga (om deras fråga är orsakad av orättvisorna i världen): ”Bibeln visar varför det råder sådana förhållanden i dag. (Pred. 4:1; 8:9) Visste du att den också visar vad Gud tänker göra för att skänka oss befrielse? (Ps. 72:12, 14; Dan. 2:44)”

En annan möjlighet: ”Jag förstår att du är en människa som tror på Gud. Tror du att Gud är kärlek? ... Tror du att han är vis och att han är allsmäktig? ... Då måste han ha goda skäl till att tillåta lidandet. Bibeln visar vad dessa skäl är. (Se sidorna 224—227.)”