Vi behöver Jehovas organisation

HAR du någon gång hört någon säga: ”Jag tror på Gud men inte på organiserad religion”? Liknande tankar kan ofta höras från dem som tidigare var entusiastiska kyrkobesökare men som har blivit besvikna, därför att deras kyrka inte har kunnat tillgodose deras andliga behov. Många vidhåller att de fortfarande vill tillbe Gud, även om de är besvikna på religiösa organisationer i allmänhet. Men de anser att det är bättre att tillbe Gud på sitt eget sätt än att vara ansluten till ett kyrkosamfund eller någon annan organisation.

Vad säger Bibeln? Vill Gud att kristna skall tillhöra en organisation?

De första kristna hade nytta av att tillhöra en organisation

Vid pingsten år 33 v.t. utgöt Jehova sin heliga ande, inte över några få troende som var isolerade, utan över en grupp män och kvinnor som kom tillsammans ”på samma ställe”, nämligen i ett rum i övervåningen i staden Jerusalem. (Apostlagärningarna 2:1) Vid det här tillfället grundades den kristna församlingen, som blev en internationell organisation. Detta visade sig bli en verklig välsignelse för de första lärjungarna. Varför det? En sak var att de hade fått ett viktigt uppdrag — att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, och så småningom skulle det ske ”på hela den bebodda jorden”. (Matteus 24:14) I församlingen kunde de som var nyomvända lära sig av medtroende med större erfarenhet hur predikoarbetet skulle gå till.

Snart spred sig budskapet om Guds kungarike långt bortom Jerusalems murar. Mellan åren 62 och 64 v.t. skrev aposteln Petrus sitt första brev till de kristna som var ”kringspridda i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asia och Bithynien”, som ligger i det som i dag heter Turkiet. (1 Petrus 1:1) Det fanns också troende i Palestina, Libanon, Syrien, Grekland och Italien och på Kreta och Cypern. När Paulus skrev till kolosserna år 60–61 v.t., hade de goda nyheterna ”predikats i hela skapelsen under himlen”. — Kolosserna 1:23.

En annan fördel med att höra till en organisation var den uppmuntran kristna kunde ge varandra. Församlingen gav de kristna möjlighet att höra inspirerande tal, studera de heliga skrifterna tillsammans, utbyta trosstärkande erfarenheter och förena sig med sina medtroende i bön. (1 Korinthierna, kapitel 14) Och mogna män kunde ”vara herdar för Guds hjord”. — 1 Petrus 5:2.

Som medlemmar av församlingen kunde de kristna dessutom lära känna varandra, och de kom att älska varandra. Att de första kristna var anslutna till en församling var inte alls betungande  för dem, utan det byggde upp och stärkte dem. — Apostlagärningarna 2:42; 14:27; 1 Korinthierna 14:26; Kolosserna 4:15, 16.

Ett annat skäl till att det behövdes en världsvid församling, en organisation, var att det främjade enheten. De kristna lärde sig att ”tala överensstämmande”. (1 Korinthierna 1:10) Detta var livsviktigt. Medlemmarna i församlingen hade olika bakgrund; de skilde sig åt i fråga om utbildning och social ställning. De talade olika språk, och det var uppenbart att de hade olika personligheter. (Apostlagärningarna 2:1–11) Ibland hände det att man i all uppriktighet hade olika uppfattningar. Men de kristna fick hjälp att ta itu med sådana meningsskiljaktigheter i församlingen. — Apostlagärningarna 15:1, 2; Filipperna 4:2, 3.

Om det uppstod frågor av allvarligare art som de äldste i församlingen inte kunde lösa, vände man sig till de resande tillsyningsmännen, som var mer erfarna, till exempel Paulus. När det gällde viktiga lärofrågor vände man sig till en central styrande krets som fanns i Jerusalem. Den styrande kretsen bestod först av Jesu Kristi apostlar men utökades senare till att omfatta äldre män i församlingen i Jerusalem. Varje församling erkände den gudagivna myndighet som den styrande kretsen och dess representanter hade, när det gällde att organisera tjänsten, förordna män till olika tjänstebefattningar och fatta beslut i lärofrågor. När en fråga hade behandlats av den styrande kretsen, godtog församlingarna beslutet och ”gladde ... sig över denna uppmuntran”. — Apostlagärningarna 15:1, 2, 28, 30, 31.

Ja, Jehova använde en organisation under det första århundradet. Men hur är det i våra dagar?

Vi behöver en organisation i dag

Precis som de kristna under det första århundradet tar Jehovas vittnen i vår tid allvarligt på sitt uppdrag att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Ett sätt att göra det på är att sprida biblar och bibelstudiehjälpmedel, vilket kräver en organisation.

Framställning av kristna publikationer kräver stor noggrannhet, och innehållet måste kontrolleras ingående. Därefter skall publikationerna tryckas och transporteras till församlingarna. Sedan är det varje enskild kristens uppgift att, som frivilligt arbete, förmedla litteraturen till dem som önskar läsa den. Budskapet om Guds kungarike har på det här viset nått miljoner människor. Förkunnare av de goda nyheterna strävar efter att utföra predikoverket ordningsfullt och därmed försäkra sig om att ingen del av distriktet blir bearbetad för ofta medan andra delar försummas. Allt detta kräver organisation.

Eftersom ”Gud inte är partisk”, måste Bibeln och biblisk litteratur översättas. (Apostlagärningarna 10:34) För närvarande finns den här tidskriften att få på 132 språk, och dess följeslagare, Vakna!, utges på 83 språk. Detta gör att det behövs välorganiserade översättargrupper runt om i världen.

Medlemmarna i församlingen blir uppmuntrade av att besöka kristna möten och sammankomster. Där får de höra stimulerande bibliska föredrag, studera Bibeln tillsammans, utbyta uppbyggande erfarenheter och förena sig med sina medtillbedjare i bön. Och precis som deras bröder och systrar under det första århundradet får de trosstärkande besök av kärleksfulla resande tillsyningsmän. De kristna i dag utgör således ”en hjord, en herde”. — Johannes 10:16.

Naturligtvis är Jehovas vittnen inte fullkomliga, lika lite som deras föregångare. Men de arbetar tillsammans i endräkt. Resultatet är att predikandet om Guds kungarike nu utförs över hela jorden. — Apostlagärningarna 15:36–40; Efesierna 4:13.

[Bild på sidan 31]

De kristna i dag utgör ”en hjord, en herde”