Johannesevangeliet 10:1–42

10  ”Jag säger er sanningen: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan klättrar över på något annat ställe, han är en tjuv och en plundrare.+  Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.+  Dörrvakten öppnar för honom,+ och fåren lyssnar till hans röst.+ Han ropar på sina får med deras namn och leder dem ut.  När alla hans får har kommit ut går han framför dem, och fåren följer honom eftersom de känner igen hans röst.  De skulle aldrig följa en främling, utan de skulle fly från honom, eftersom de inte känner igen en främmande röst.”+  Jesus berättade den här liknelsen för dem, men de förstod inte vad han menade.  Därför sa Jesus: ”Jag säger er sanningen: Jag är dörren som fåren går in genom.+  Alla som har kommit och påstått att de är jag, de är tjuvar och plundrare, men fåren har inte lyssnat på dem.  Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli räddad, och han ska gå in och ut och hitta bete.+ 10  Tjuven kommer bara för att stjäla och slakta och förgöra.+ Men jag har kommit för att de ska få liv, ja liv i överflöd. 11  Jag är den gode herden,+ och den gode herden ger sitt liv för fåren.+ 12  Den som bara är en anställd arbetare, som inte är herde och inte äger fåren, överger dem och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river fåren och skingrar dem. 13  Den som är anställd bryr ju sig inte om fåren. 14  Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig,+ 15  precis som min Far känner mig och jag känner min Far.+ Och jag ger mitt liv för fåren.+ 16  Jag har också andra får, som inte tillhör den här fållan.+ Även dem måste jag föra in, och de ska lyssna till min röst, och de ska alla bli en enda hjord under en enda herde.+ 17  Fadern älskar mig+ därför att jag ger mitt liv,+ så att jag kan få det tillbaka igen. 18  Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av egen fri vilja. Jag har rätten att ge det, och jag har rätten att få det tillbaka.+ Uppmaningen att göra detta* har jag fått av min Far.” 19  När han sa detta blev judarna oense igen.+ 20  Många av dem sa: ”Han är demonbesatt och galen.+ Varför lyssnar ni på honom?” 21  Andra sa: ”Så talar inte en demonpåverkad man. Och en demon kan väl inte öppna ögonen på blinda?” 22  Vid den tiden pågick invigningshögtiden i Jerusalem. Det var vinter, 23  och Jesus gick omkring i templet, i Salomos pelarhall.+ 24  Då omringade judarna honom och sa: ”Hur länge ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias,* så säg det rakt ut.” 25  Jesus svarade: ”Jag har berättat det för er, men ni tror ju ändå inte. Det jag gör i min Fars namn, det vittnar om mig.+ 26  Men ni tror inte, därför att ni inte är mina får.+ 27  Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.+ 28  Jag ger dem evigt liv,+ och de kommer aldrig att gå under, och ingen kommer att ta dem ifrån mig.+ 29  Fåren som min Far har gett mig betyder mer än allt annat, och ingen kan ta dem ur Faderns hand.+ 30  Jag och Fadern är ett.”+ 31  Återigen tog judarna upp stenar för att stena honom.+ 32  Jesus sa: ”Jag har gjort många goda gärningar som min Far har bett mig om. Vilken av de gärningarna tänker ni stena mig för?” 33  Judarna svarade: ”Vi stenar dig inte för att du har gjort något gott, utan för att du hädar.+ Du är bara en människa, men du försöker göra dig själv till en gud.” 34  Jesus svarade: ”Står det inte i er lag: ’Jag sa: ”Ni är gudar”’?+ 35  Gud kallade alltså dem som fördöms i Skriften* för ’gudar’,+ och man kan ju inte säga emot Skriften. 36  Så hur kan ni säga till mig* som Fadern har utvalt* och sänt till världen: ’Du hädar’, därför att jag sa att jag är Guds son?+ 37  Om jag inte gör de gärningar som min Far vill att jag ska göra, ska ni inte tro på mig. 38  Men om jag gör dem, så tro i alla fall på gärningarna+ även om ni inte tror på mig, så att ni kan inse och förstå att Fadern är i förening med mig och jag i förening med Fadern.”+ 39  Då försökte de gripa honom igen, men han kom undan.+ 40  Återigen gav han sig av över Jordan till det ställe där Johannes tidigare hade döpt,+ och han stannade kvar där. 41  Många kom till honom och sa till varandra: ”Johannes gjorde visserligen inget tecken, men allt han sa om den här mannen var sant.”+ 42  Och många började tro på honom där.

Fotnoter

Eller ”Det här budet”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”som fick Guds ord”.
Eller ”om honom”.
Ordagrant ”helgat”.

Studienoter

de känner igen hans röst: Flera iakttagelser i Mellanöstern bekräftar att får har den utomordentliga förmågan att skilja mellan rösten från sin egen herde och rösten från en annan herde eller en främling. Som Jesus antyder brukade herdarna namnge alla får, även om det var stora hjordar. (Joh 10:3, 27) Så ända sedan de var lamm hade de hört herden ropa deras namn när han vallade dem. Herden använde också personliga ljud som skilde honom från andra herdar. Han brukade lära fåren att reagera på olika rop, eller röstkommandon, för att skydda dem från faror eller leda dem till bra betesmarker och vatten. Man kan alltså säga att fåren känner igen sin herdes unika röst, inte bara i bemärkelsen att de kan skilja den rösten från andra röster, utan också i bemärkelsen att de känner herdens ömma omvårdnad och skydd för dem som individer och som hjord.

skulle aldrig följa: I den grekiska texten används två negationer tillsammans med verbet, något som kraftfullt understryker att en tanke förkastas. Här framhävs alltså på ett levande sätt sanningen i Jesus ord. I det här sammanhanget avser en främling någon som fåren inte känner.

liknelser: Eller ”bildspråk”. Det grekiska ordet parabolẹ̄ (ordagrant ”jämförelse”) kan innefatta talesätt, ordspråk och liknelser. Jesus brukade förklara saker genom att göra jämförelser. (Mk 4:30) Hans liknelser var ofta i form av korta, uppdiktade berättelser som lyfte fram en sanning eller moralisk lärdom.

liknelsen: Johannes är den ende av evangelieskribenterna som använder det grekiska ordet paroimịa. (Joh 10:6; 16:25, 29) Det har en liknande innebörd som ordet parabolẹ̄ (”bildspråk” eller ”liknelse”), vilket är ett vanligt förekommande ord i de andra evangelierna men som inte förekommer alls i Johannes skildring. (Se studienot till Mt 13:3.) Ordet paroimịa kan också innehålla tanken på en jämförelse eller en analogi. Petrus använder samma ord om ”ordspråket” om hunden som återvänder till spyan och suggan som går tillbaka och vältrar sig i smutsen. (2Pe 2:22) Samma substantiv används i titeln till Ordspråksboken i den grekiska Septuaginta.

påstått att de är jag: Dvs. Messias.

gode: Eller ”rätte”. Det grekiska ordet kalọs kan beteckna något som i sitt innersta väsen är gott, fint och vackert, något som är av hög kvalitet. Det används till exempel om ”fin frukt”, ”fin jord” och ”fina pärlor”. (Mt 3:10; 13:8, 45) I det här sammanhanget används ordet för att beteckna att Jesus är den gode, rätte och förträfflige herden.

sitt liv: Eller ”sin själ”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här avser det Jesus liv. Som den gode herden ger han, eller ger han frivilligt avkall på, sitt liv för sina får. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

anställd arbetare: En fårhjord var en värdefull tillgång, och därför var det ofta ägaren själv, hans barn eller någon släkting som tog hand om dessa sårbara djur. (1Mo 29:9; 30:31; 1Sa 16:11) Ägaren kunde också anställa någon som tog hand om fåren. Men anställda herdar tänkte ofta mer på sin lön än på att vara lojala mot fårens ägare eller på att visa omsorg om fåren. (Jämför Job 7:1, 2.) I Bibeln används herdar ofta som en bild av hur Gud tar hand om och skyddar sina fårlika tjänare. (1Mo 48:15) Andliga herdar i den kristna församlingen måste undvika den inställning som ”den som är anställd” har. (Joh 10:13) De vill efterlikna Jehova genom att vara omtänksamma herdar för hans folk (Ps 23:1–6; 80:1; Jer 31:10; Hes 34:11–16) och visa sådan självuppoffrande kärlek som Jesus, ”den gode herden”, har (Joh 10:11, 14; Apg 20:28, 29; 1Pe 5:2–4).

sitt liv: Eller ”sin själ”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här avser det Jesus liv. Som den gode herden ger han, eller ger han frivilligt avkall på, sitt liv för sina får. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

mitt liv: Eller ”min själ”. (Se studienot till Joh 10:11.)

föra in: Eller ”leda”. Det grekiska verb som används här, ạgō, kan betyda ”föra (in)” eller ”leda” beroende på sammanhanget. En grekisk handskrift som är daterad till omkring år 200 v.t. använder ett besläktat grekiskt ord (synạgō) som ofta översätts med ”samla”. Jesus är den gode herden för de får som tillhör den här fållan (och som omtalas som en liten hjord i Lu 12:32) och för sina andra får. Han samlar, leder, beskyddar och förser dem med mat. De blir en enda hjord under en enda herde. Det här bildspråket framhåller den enhet som Jesus efterföljare skulle ha.

lyssna: Här förmedlar det grekiska ordet för ”lyssna” tanken på att ”lägga märke till, förstå och handla i enlighet med”.

mitt liv: Eller ”min själ”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här avser det Jesus liv, som han ger, eller frivilligt ger avkall på, som ett offer. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

invigningshögtiden: Det hebreiska namnet på denna högtid är chanukka (hebreiska: chanukkạh), som betyder ”invigning”. Högtiden pågick i åtta dagar och började den 25:e dagen i månaden kislev, vid tiden för vintersolståndet. (Se studienot till vinter i den här versen och Tillägg B15.) Den firades till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel 165 f.v.t. Den syriske kungen Antiochos IV Epifanes hade visat sitt förakt för judarnas Gud, Jehova, genom att vanhelga hans tempel. Han hade till exempel byggt ett altare på det stora altaret, som det dagliga brännoffret tidigare hade framburits på. För att vanhelga Jehovas tempel fullständigt offrade Antiochos den 25 kislev 168 f.v.t. svinkött på altaret och stänkte spadet från det kokta köttet i hela templet. Han brände upp tempelportarna, rev prästernas kamrar och förde bort det gyllene altaret, skådebrödsbordet och det gyllene lampstället. Han vigde sedan Jehovas tempel åt en hednisk gud, den olympiske Zeus. Två år senare återerövrade Judas Mackabaios (Mackabeus) staden och templet. Efter att man hade renat templet återinvigdes det den 25 kislev 165 f.v.t., precis tre år efter att Antiochos hade offrat på altaret åt Zeus. Man började återigen offra det dagliga brännoffret åt Jehova. Det finns ingenting i Bibeln som direkt säger att Jehova gav Judas Mackabaios segern och fick honom att återställa templet. Men Jehova hade många gånger använt män från andra nationer, t.ex. den persiske kungen Kyros, för att genomföra sina avsikter för sann tillbedjan. (Jes 45:1) Det är därför logiskt att anta att Jehova kunde använda någon från sitt eget överlämnade folk för att genomföra sin vilja. Bibeln visar att det var nödvändigt att templet fanns till och användes för att profetiorna om Messias, hans tjänst och hans offer skulle kunna uppfyllas. Dessutom skulle leviterna frambära offer ända tills Messias frambar sitt överlägsna offer till förmån för mänskligheten. (Dan 9:27; Joh 2:17; Heb 9:11–14) Kristus efterföljare var inte tvungna att fira invigningshögtiden. (Kol 2:16, 17) Men det står inte heller något om att Jesus eller hans lärjungar fördömde att man firade den här högtiden.

vinter: Avser Jesus sista vinter på jorden, dvs. år 32 v.t. Invigningshögtiden firades i kislev, den nionde månaden, som motsvarar november/december. År 32 v.t. inträffade den första dagen av högtiden, den 25 kislev, i mitten av december. (Se Tillägg B15.) Alla judar visste att den här högtiden inföll på vintern. Så detta kan ha nämnts för att framhäva att vädret var orsaken till att Jesus valde att undervisa på en skyddad plats, ”i Salomos pelarhall”. (Joh 10:23) Där var man skyddad mot den kraftiga östanvinden som blåste om vintern. (Se Tillägg B11.)

hålla oss: Eller ”hålla våra själar”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. I några sammanhang kan det användas som ett personligt pronomen. Exempel på det finns i Mt 12:18; 26:38 och Heb 10:38, där ”min psychẹ̄ (själ)” kan återges med ”jag”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

Fåren som min Far har gett mig betyder mer än allt annat: Eller ”Vad min Far har gett mig är större än allt annat”. I vissa grekiska handskrifter och översättningar till andra språk har denna fras en något annorlunda lydelse. I vissa handskrifter står det: ”Min Far, som har gett mig dem, är större än alla andra.” Men många forskare anser att den ursprungliga lydelsen förmodligen motsvarar det som står i huvudtexten i den här översättningen.

ett: Eller ”eniga”. Jesus bad att hans efterföljare skulle vara ”ett” i den bemärkelsen att de skulle arbeta mot samma mål, precis som han och hans Far är ”ett” i den bemärkelsen att de samarbetar och är likasinnade. Tankarna som kommer fram i den här bönen påminner om Jesus ord i Joh 10:30. Där säger han att han och Fadern ”är ett” när det gäller hur de tar hand om hans efterföljare, hans ”får”, som hans Far har gett honom. (Joh 10:25–30; 17:2, 9) Det grekiska ord som har återgetts med ”ett” är neutrum (som betecknar ”en sak”), inte maskulinum (som skulle ha betecknat ”en person”). (Se studienot till Joh 10:30.)

ett: Eller ”eniga”. Jesus bad att hans efterföljare skulle vara ”ett” i den bemärkelsen att de skulle arbeta mot samma mål, precis som han och hans Far är ”ett” i den bemärkelsen att de samarbetar och är likasinnade. (Joh 17:22) I 1Kor 3:6–9 talar Paulus om det här slaget av enhet bland de kristna när han beskriver hur de samarbetar med varandra och med Gud. (Se 1Kor 3:8 och studienoter till Joh 10:30; 17:11.)

samarbetar enigt: Eller ”har ett och samma mål”. Ordagrant ”är ett”. Paulus beskriver här hur enade de kristna är när de samarbetar med varandra och med Gud. (1Kor 3:9) Det grekiska ord som ordagrant kan återges med ”ett” står i neutrum (som betecknar ”en sak”), inte i maskulinum (som skulle ha betecknat ”en person”). Så Paulus talar här om att de är ”ett” när det gäller handlingssätt och samarbete. (Se studienoter till Joh 10:30; 17:11, 21, där det grekiska ordet för ”ett” används på liknande sätt.)

ett: Eller ”eniga”. Det Jesus säger här visar att han och hans Far är fullständigt eniga om att de ska beskydda fårlika människor och leda dem till evigt liv. Den här herdeverksamheten är något som Fadern och Sonen utför gemensamt. Båda bryr sig lika mycket om fåren, och de kommer inte att låta någon ta fåren ifrån dem. (Joh 10:27–29; jämför Hes 34:23, 24.) Enheten mellan Fadern och Sonen nämns ofta i Johannesevangeliet. De har ett nära förhållande, de vill samma sak och de har samma avsikt. Det grekiska ord som har återgetts med ”ett” står inte i maskulinum (som skulle ha betecknat ”en person”), utan i neutrum (som betecknar ”en sak”). Tanken är alltså att Jesus och hans Far är ”ett” när det gäller handlingssätt och samarbete, inte att de är en och samma person. (Joh 5:19; 14:9, 23) Att Jesus inte syftade på jämlikhet i gudomlighet, utan på enhet i uppsåt och handling, bekräftas när man jämför det han säger vid detta tillfälle med hans bön som finns nedtecknad i Joh kapitel 17. (Joh 10:25–29; 17:2, 9–11) Det blir särskilt tydligt när han ber att hans efterföljare ska ”vara ett precis som vi är ett”. (Joh 17:11) Enheten som beskrivs i kapitel 10 måste alltså vara av samma slag som den enhet det talas om i kapitel 17. (Se studienoter till Joh 17:11, 21; 1Kor 3:8.)

i er lag: Detta syftar på de hebreiska skrifterna som helhet, inte bara på Moses lag. Citatet som följer är hämtat från Ps 82:6. Ordet ”lag” används i samma betydelse i Joh 12:34; 15:25.

gudar: Eller ”gudalika”. Jesus citerar här från Ps 82:6, där det hebreiska ordet ’elohịm (gudar) används om människor, närmare bestämt om mänskliga domare i Israel. De var ”gudar” i den bemärkelsen att de representerade Gud och var hans talesmän. På liknande sätt skulle Mose ”tjäna som Gud” för Aron och för farao. (2Mo 4:16, fotnot; 7:1)

i förening med: Ordagrant ”i”. I det här sammanhanget används den grekiska prepositionen en för att beteckna ett nära förhållande. Sättet att använda den här prepositionen är särskilt utmärkande i Johannes och Paulus texter. (Gal 1:22, fotnot; 3:28; Ef 2:13, 15; 6:1) I 1Jo 3:24 och 4:13, 15 används prepositionen om en kristens förhållande till Gud. Något ytterligare som stöder återgivningen ”i förening med” är hur prepositionen används i Joh 17:20–23, där den förekommer fem gånger.

Media

Fårfålla
Fårfålla

En fårfålla var ett inhägnat område som skyddade får från tjuvar och rovdjur. Herdarna förde in sina hjordar i en fålla om natten för att skydda dem. Fårfållorna på Bibelns tid var ofta tillverkade av sten och kunde ha olika storlek och form. De hade inget tak och hade bara en öppning. (4Mo 32:16; 1Sa 24:3; Sef 2:6) Johannes talade om att gå in i en fårfålla ”genom dörren”, som vaktades av ”dörrvakten”. (Joh 10:1, 3) Det fanns gemensamma fårfållor där mer än en hjord kunde tillbringa natten, och dörrvakten höll vakt och skyddade fåren. På morgonen öppnade dörrvakten dörren för herdarna. Varje herde hämtade sin hjord genom att ropa på fåren, och hans får kände igen hans röst och kom. (Joh 10:3–5) Jesus använde detta för att illustrera hur han tog hand om sina lärjungar. (Joh 10:7–14)

Varg
Varg

Vargarna i Israel är rovdjur som är särskilt aktiva på natten. (Hab 1:8) Vargar är vildsinta, glupska, djärva och giriga, och de dödar ofta fler får än de kan äta upp eller släpa med sig. I Bibeln används ofta djur och deras karakteristiska drag och beteenden för att illustrera både bra och dåliga egenskaper. I profetian som Jakob uttalade på sin dödsbädd sägs det att Benjamin river som en varg (Canis lupus). (1Mo 49:27) Men i de flesta fall används vargen för att beskriva dåliga egenskaper, t.ex. grymhet, girighet, ondska och slughet. Några av dem som liknas vid vargar är falska profeter (Mt 7:15), de som ondskefullt motarbetar den kristna tjänsten (Mt 10:16; Lu 10:3) och falska lärare som skulle hota den kristna församlingen inifrån (Apg 20:29, 30). Herdar var väl medvetna om hur farliga vargarna var. Jesus talade om ”en anställd arbetare” som såg vargen komma men övergav fåren och flydde. Men Jesus är inte som den anställde arbetaren som inte brydde sig om fåren, utan han är ”den gode herden” som ”ger sitt liv för fåren”. (Joh 10:11–13)

Salomos pelarhall
Salomos pelarhall

Den här 3D-animationen visar hur Salomos pelarhall kan ha sett ut under det första århundradet. Salomos pelarhall var en stor, täckt pelargång längs den östra sidan av den yttre förgården i templet i Jerusalem. Bibeln nämner Salomos pelarhall tre gånger. Johannes skriver om ett tillfälle då Jesus var i den här pelarhallen och några judar omringade honom och krävde att han skulle säga om han var Messias eller inte. (Joh 10:22–24) Vid ett annat tillfälle samlades en grupp förvånade människor där för att höra Petrus förklara hur han hade kunnat bota en man som hade lidit av en missbildning sedan födseln. (Apg 3:1–7, 11) Och de första kristna brukade samlas i Salomos pelarhall, fullt synliga för alla som var där. (Apg 5:12, 13; se Ordförklaringar under ”Salomos pelarhall”.)