1 Kungaboken 20:1–43
20 * Och Ben-Hadad,+ Arams kung, samlade alla sina militärstyrkor. Han hade med sig trettiotvå kungar+ samt hästar+ och vagnar,+ och han drog upp och belägrade+ Samaria+ och stred mot staden.
2 Sedan sände han budbärare+ till Ahab, Israels kung, inne i staden och lät säga till honom: ”Detta är vad Ben-Hadad har sagt:
3 ’Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och dina hustrur och dina söner, de vackraste, tillhör mig.’”+
4 Då svarade Israels kung och sade: ”Enligt ditt ord, min herre kung: jag är din med allt som tillhör mig.”+
5 Senare kom budbärarna tillbaka och sade: ”Detta är vad Ben-Hadad har sagt: ’Jag sände bud till dig och lät säga: ”Du skall ge mig ditt silver och ditt guld och dina hustrur och dina söner.
6 Men i morgon vid den här tiden sänder jag mina tjänare till dig, och de skall omsorgsfullt söka igenom ditt hus och dina tjänares hus; och de skall lägga beslag på allt som du värderar högt+ och föra bort det.”’”
7 Då kallade Israels kung till sig alla de äldste i landet+ och sade: ”Jag ber er, lägg märke till och se att det är vår olycka denne söker,+ för han sände bud till mig efter mina hustrur och mina söner och mitt silver och mitt guld, och det nekade jag honom inte.”
8 Då sade alla de äldste och allt folket till honom: ”Lyd inte och gå inte med på det.”
9 Så sade han då till Ben-Hadads budbärare: ”Säg till min herre kungen: ’Allt som du först sände bud om till din tjänare kommer jag att göra, men detta är jag inte i stånd att göra.’” Då gick budbärarna i väg och vände tillbaka till honom med detta besked.
10 Ben-Hadad sände nu bud till honom och lät säga: ”Så må gudarna+ göra mot mig, och så må de lägga mer därtill,+ om Samarias stoft räcker till att fylla händerna på allt det folk som följer mig!”*+
11 Men Israels kung svarade och sade: ”Säg till honom: ’Den som spänner bältet+ bör inte skryta likt den som lossar det.’”+
12 Och så snart han hörde detta ord – det var medan han och kungarna satt och drack+ i hyddorna – sade han till sina tjänare: ”Gör er beredda till strid!” Och de gjorde sig beredda att strida mot staden.
13 Och se, en profet kom fram till Ahab, Israels kung,+ och sade: ”Detta är vad Jehova* har sagt:+ ’Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ger den i dag i din hand, och du skall inse att jag är Jehova.’”*+
14 Då sade Ahab: ”Genom vem?” Och han sade: ”Detta är vad Jehova* har sagt: ’Genom provinsfurstarnas unga män.’” Då sade han: ”Vem skall öppna striden?” Han sade: ”Du!”
15 Och han mönstrade provinsfurstarnas unga män, och de var 232 man.+ Därefter mönstrade han allt folket, alla Israels söner, 7 000 man.
16 Och de drog ut vid middagstiden, medan Ben-Hadad drack sig berusad+ i hyddorna, han tillsammans med kungarna, de trettiotvå kungarna som hjälpte honom.
17 När provinsfurstarnas unga män+ drog ut först, sände Ben-Hadad genast ut bud, och man kom och underrättade honom och sade: ”Män har dragit ut från Samaria.”
18 Då sade han: ”Om det är för fred som de har dragit ut, skall ni gripa dem levande, och om det är till strid som de har dragit ut, skall ni gripa dem levande.”+
19 Och de som hade dragit ut från staden var provinsfurstarnas unga män och de militärstyrkor som var bakom dem.
20 Och de slog nu ihjäl var och en sin man. Och araméerna+ tog till flykten,+ och Israel förföljde dem, men Ben-Hadad, Arams kung, undkom till häst tillsammans med ryttarna.
21 Men Israels kung drog ut och slog hästar och vagnar,+ och han tillfogade araméerna ett stort nederlag.
22 Senare kom profeten+ fram till Israels kung och sade till honom: ”Gå och styrk dig+ och betänk och se vad du bör göra,+ ty nästa vår* drar Arams kung upp mot dig.”+
23 Och Arams kungs tjänare sade till honom: ”Deras Gud är en bergsgud.*+ Därför var de starkare än vi. Så låt oss i stället strida mot dem på slättlandet och se om vi inte är starkare än de.
24 Gör nu så här: Avlägsna kungarna,+ var och en från sin plats, och sätt ståthållare i deras ställe.+
25 Och du skall ställa upp åt dig en militärstyrka av samma storlek som den militärstyrka som föll från din sida, häst för häst och vagn för vagn; låt oss så strida mot dem på slättlandet och se om vi inte är starkare än de.”+ Då lyssnade han till deras röst och gjorde just så.
26 Och följande vår mönstrade Ben-Hadad araméerna+ och drog upp till Afek+ för att strida mot Israel.
27 Också Israels söner mönstrades och försågs med det de behövde,+ och de drog ut för att möta dem, och Israels söner slog läger mitt emot dem, lika två små gethjordar, medan araméerna uppfyllde landet.+
28 Då kom den sanne Gudens+ man fram och sade till Israels kung, ja, han sade: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Eftersom araméerna har sagt: ”Jehova är en bergsgud,* och han är inte en lågslätternas gud”, skall jag ge hela denna stora skara i din hand,+ och ni skall inse att jag är Jehova.’”+
29 I sju dagar låg de lägrade mitt emot varandra,+ men på sjunde dagen började striden, och Israels söner slog araméerna, 100 000 man fotfolk, på en enda dag.
30 Och de som var kvar flydde i väg till Afek,+ till staden, men muren föll ner över 27 000 man som var kvar.+ Ben-Hadad flydde+ också och kom slutligen in i staden, in i den innersta+ kammaren.
31 Då sade hans tjänare till honom: ”Se nu, vi har hört att kungarna av Israels hus är kungar som visar kärleksfull omtanke.+ Vi ber dig, låt oss bära säckväv+ om våra höfter+ och rep om våra huvuden, och låt oss gå ut till Israels kung. Kanske kommer han att bevara din själ vid liv.”+
32 Så band de säckväv om sina höfter och rep om sina huvuden och kom in till Israels kung och sade: ”Din tjänare Ben-Hadad har sagt: ’Jag ber dig, låt min själ leva.’” Då sade han: ”Är han fortfarande vid liv? Han är min broder.”
33 Så männen+ tog det som ett tecken och var snabba att betrakta det som ett beslut från hans sida, och de sade: ”Ben-Hadad är din broder.” Då sade han: ”Gå och hämta honom.” Då gick Ben-Hadad ut till honom, och han lät honom genast stiga upp i vagnen.+
34 Ben-Hadad sade nu till honom: ”De städer+ som min far tog från din far skall jag ge tillbaka, och du kan ta dig gator i Damaskus, liksom min far tog sig gator i Samaria.”
”Och jag för min del skall sända i väg dig med ett förbund.”+
Så slöt han ett förbund med honom och sände i väg honom.
35 Och en man, en av profetsönerna,*+ sade till sin vän genom Jehovas ord:+ ”Slå mig, det ber jag dig.” Men mannen vägrade att slå honom.
36 Därför sade han till honom: ”Eftersom du inte lyssnade till Jehovas röst, se, ett lejon skall slå ner dig när du går bort från mig.” Och när han gick bort från honom fann ett lejon+ honom och slog ner honom.+
37 Men han fann en annan man och sade: ”Slå mig, det ber jag dig.” Då slog mannen honom, ja, han slog och sårade honom.*
38 Därefter gick profeten bort och stannade för att vänta på kungen vid vägen, och han gjorde sig oigenkännlig+ genom en bindel över sina ögon.
39 Och när kungen passerade förbi ropade han högt till kungen och sade:+ ”Jag, din tjänare, gick ut mitt i striden, och se, en man lämnade stridslinjen, och han kom och förde en man till mig och sade: ’Vakta den här mannen. Om han på något sätt skulle saknas, så måste din själ+ inta hans själs plats,+ eller också skall du väga upp en talent* silver.’+
40 Och medan din tjänare var upptagen med det ena och det andra, se, då var han borta.” Då sade Israels kung till honom: ”Sådan är din egen dom. Du har själv fällt den.”+
41 Så tog han snabbt bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände då igen honom och såg att han var en av profeterna.+
42 Han sade nu till honom: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Eftersom du har släppt ur din hand den man som var vigd åt mig för tillintetgörelse,*+ måste din själ inta hans själs plats+ och ditt folk hans folks plats.’”+
43 Därefter fortsatte Israels kung hemåt, missmodig och nedstämd,+ och kom till Samaria.+
Fotnoter
^ I LXX byter 1Ku kap. 20 och 21 plats; här börjar därför 1Ku kap. 21 i LXX.
^ Ordagr.: ”som [är] vid (på) mina fötter!”
^ Se Tillägg 1C, § 7.
^ ”Jehova”. Hebr.: Jehwạh; i AqBurkitt finner man tetragrammet skrivet med gammalhebreiska skrivtecken; grek.: kỵrios. Se Tillägg 1C, § 7.
^ Se Tillägg 1C, § 7.
^ El.: ”Deras gudar är bergsgudar.” Se not till v. 28.
^ ”-gud”. Hebr.: ’Elohẹ̄ (av ’Elọ̄ah), majestätsplural.
^ ”av profetsönerna”. Hebr.: mibbenẹ̄ hannevi’ịm; första stället där detta uttryck förekommer.
^ Ordagr.: ”Och mannen slog honom [med] ett slående och ett sårande.” I hebr. står de två sista verben i infinitivus absolutus, en verbform som inte anger vare sig tid el. person.
^ Se Tillägg 8A.
^ Ordagr.: ”det åt mig vigdas man”.
