1 Kungaboken 21:1–29
21 Och därefter hände följande: Jisreeliten Nabot hade en vingård som låg i Jịsreel+ bredvid det palats som tillhörde Ahab, kungen i Samaria.
2 Då talade Ahab med Nabot och sade: ”Ge+ mig din vingård,+ så att jag kan ha den till köksträdgård,+ för den ligger strax intill mitt hus, och låt mig i stället för den ge dig en vingård som är bättre än den. Eller om det är gott i dina ögon,+ ger jag dig pengar som betalning för den.”
3 Men Nabot sade till Ahab: ”Det är otänkbart+ för mig, med hänsyn till Jehovas ståndpunkt,+ att jag skulle ge dig mina förfäders arvsbesittning.”+
4 Ahab gick då in i sitt hus, missmodig och nedstämd över det ord som jisreeliten Nabot hade talat till honom, när han sade: ”Jag ger dig inte mina förfäders arvsbesittning.” Sedan lade han sig på sin vilobädd och höll ansiktet bortvänt,+ och han åt ingen mat.
5 Till slut kom hans hustru Isẹbel+ in till honom och sade till honom: ”Hur kommer det sig att din ande är missmodig+ och att du inte äter någon mat?”
6 Då sade han till henne: ”Därför att jag talade med jisreeliten Nabot och sade till honom: ’Ge mig din vingård för pengar. Eller om du föredrar det, låt mig ge dig en annan vingård i stället för den.’ Men han sade: ’Jag ger dig inte min vingård.’”+
7 Då sade hans hustru Isẹbel till honom: ”Är det du som nu utövar kungamakten över Israel?+ Stig upp och ät och låt ditt hjärta vara väl till mods. Jag skall ge dig jisreeliten Nabots vingård.”+
8 Så skrev hon brev+ i Ahabs namn och förseglade dem med hans sigill+ och skickade breven till de äldste+ och de förnämsta som bodde tillsammans med Nabot i hans stad.
9 Men hon skrev i breven:+ ”Utropa en fasta, och låt Nabot sitta främst bland folket.
10 Och låt två män,+ oduglingar,*+ sitta mitt emot honom, och låt dem vittna mot honom+ och säga: ’Du har förbannat* Gud och kungen!’+ För sedan ut honom och stena honom till döds.”+
11 Männen i hans stad, de äldste och de förnämsta som bodde i hans stad, gjorde då alldeles som Isẹbel hade sänt bud till dem om, alldeles som det stod skrivet i breven som hon hade skickat till dem.+
12 De utropade en fasta+ och lät Nabot sitta främst bland folket.
13 De två männen, oduglingarna, kom sedan in och satte sig mitt emot honom, och oduglingarna vittnade mot honom, det vill säga mot Nabot, inför folket och sade: ”Nabot har förbannat* Gud och kungen!”+ Därefter förde de ut honom utanför staden och kastade stenar på honom, så att han dog.+
14 De sände nu bud till Isẹbel och lät säga: ”Nabot har stenats till döds.”+
15 Och så snart Isẹbel hörde att Nabot hade stenats till döds sade Isẹbel till Ahab: ”Stig upp och ta jisreeliten Nabots vingård i besittning,+ den som han vägrade att ge dig för pengar, ty Nabot är inte längre i livet, han är död.”
16 Och så snart Ahab hörde att Nabot var död steg Ahab upp för att gå ner till jisreeliten Nabots vingård och ta den i besittning.+
17 Och Jehovas ord+ kom till tisbiten Elia,+ och det löd:
18 ”Bryt upp, gå ner och möt Ahab, Israels kung, som är i Samaria.+ Se, han är i Nabots vingård; han har gått ner dit för att ta den i besittning.
19 Och du skall tala till honom och säga: ’Detta är vad Jehova har sagt: ”Har du både mördat+ och tagit i besittning?”’+ Och du skall tala till honom och säga: ’Detta är vad Jehova har sagt: ”På den plats+ där hundarna slickade Nabots blod skall hundarna också slicka ditt blod.”’”+
20 Då sade Ahab till Elia: ”Har du funnit mig, du min fiende?”+ Han sade: ”Jag har funnit dig. ’Eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Jehovas ögon,+
21 se, därför låter jag olycka komma över dig,+ och jag skall sopa rent efter dig+ och utrota var och en av Ahabs släkt som urinerar mot en vägg,*+ både den hjälplöse och den värdelöse* i Israel.
22 Och jag skall låta det gå med ditt hus som det gick med Jerọbeams, Nebats sons, hus+ och Basas, Ahịas sons, hus,+ på grund av den kränkning varmed du har kränkt mig och så fått Israel att synda.’+
23 Och även med avseende på Isẹbel har Jehova talat och sagt: ’Hundarna skall äta upp Isẹbel på Jịsreels jordstycke.+
24 Den av Ahabs släkt som dör i staden skall hundarna äta upp, och den som dör ute på marken skall himlens flygande skapelser äta upp.+
25 Ingen över huvud taget har visat sig vara som Ahab,+ som sålde sig till att göra det som var ont i Jehovas ögon; det var Isẹbel,+ hans hustru, som eggade+ honom till det.
26 Och han handlade mycket avskyvärt genom att följa de smutsiga avgudarna,*+ i enlighet med allt som amoréerna hade gjort, de som Jehova hade drivit undan för Israels söner.’”+
27 Och så snart Ahab hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och svepte säckväv+ om sin kropp; och han fastade och låg i säckväv och gick modfällt omkring.+
28 Och Jehovas ord kom till tisbiten Elia, och det löd:
29 ”Har du sett hur Ahab har ödmjukat sig inför mig?+ Eftersom han har ödmjukat sig inför mig, skall jag inte låta olyckan komma i hans dagar.+ I hans sons dagar skall jag låta olyckan komma över hans hus.”+
Fotnoter
^ ”oduglingar”. Ordagr.: ”belialssöner”; ”belial” betyder ”oduglighet”, ”onyttighet”, ”värdelöshet”. Hebr.: benẹ̄-velijạ‛al.
^ ”förbannat” var den ursprungliga läsarten. Texten ändrades så att den kom att lyda: ”välsignat”. Se Tillägg 2B.
^ Se not till v. 10, ”förbannat”.
^ ”som urinerar (kastar vatten) mot en vägg”. Ett hebr. idiomatiskt uttryck för ”en man”.
