1 Kungaboken 2:1–46
2 Nu närmade sig de dagar då David skulle dö,+ och han befallde sin son Salomo och sade:
2 ”Jag går nu den väg alla människor på jorden måste vandra,+ och du skall vara stark+ och visa dig vara en man.+
3 Och du skall hålla förpliktelsen mot Jehova, din Gud, genom att vandra på hans vägar,+ genom att rätta dig efter hans stadgar, hans bud och hans rättsliga beslut+ och hans vittnesbörd,* i enlighet med det som står skrivet i Moses lag,+ för att du skall handla med insikt i allt du gör och överallt dit du vänder dig;
4 för att Jehova skall fullgöra sitt ord som han talade angående mig,+ när han sade: ’Om dina söner+ ger akt på sin väg genom att vandra+ inför mig i sanning*+ av hela sitt hjärta+ och av hela sin själ, så skall det aldrig saknas en man av de dina på Israels tron.’+
5 Och du vet också själv mycket väl vad Joab, Serụjas son, gjorde mot mig+ genom det som han gjorde mot två härförare i Israel, mot Abner,+ Ners son, och Amạsa,+ Jeters son,+ när han dräpte dem och lät krigsblod+ flyta i fredstid och lät krigsblod komma på bältet som var om hans höfter och på sandalerna som var på hans fötter.
6 Och du skall handla efter din vishet+ och inte låta hans grå hår med frid+ fara ner till Sheọl.*+
7 Och gileaditen Barsịllajs+ söner skall du visa kärleksfull omtanke,* så att de är bland dem som äter vid ditt bord;+ ty så bemötte+ de mig när jag flydde för din bror Ạbsalom.+
8 Och se, du har Sịmei,+ son till Gera, benjaminiten från Bạhurim,+ hos dig. Det var han som nedkallade ont över mig med en kränkande förbannelse+ den dag då jag gick till Mahanạjim,+ men han kom sedan ner för att möta mig vid Jordan,+ så jag lovade honom med ed vid Jehova och sade: ’Jag skall inte döda dig med svärd.’+
9 Men nu, lämna honom inte ostraffad,+ för du är en vis+ man och vet mycket väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå+ hår med blod fara ner till Sheọl.”+
10 Sedan gick David till vila hos sina förfäder+ och blev begravd i Davidsstaden.+
11 Och de dagar som David hade regerat över Israel utgjorde fyrtio år.+ I Hebron+ hade han regerat sju år,+ och i Jerusalem hade han regerat trettiotre år.+
12 Och Salomo satte sig på sin far Davids tron,+ och efter hand blev hans kungamakt väl befäst.+
13 Adonịa, Haggits son, kom nu till Batsẹba,+ Salomos mor. Då sade hon: ”Kommer du med fred?”+ Han sade: ”Med fred.”
14 Och han sade vidare: ”Jag har ett ärende till dig.” Då sade hon: ”Tala.”+
15 Och han fortsatte: ”Du vet själv mycket väl att kungadömet skulle ha blivit mitt, och det var mot mig hela Israel hade riktat sitt ansikte, för att jag skulle bli kung.+ Men kungadömet gick ifrån mig och blev min brors, ty det var på grund av Jehova som det blev hans.+
16 Och nu är det en enda begäran jag framställer till dig. Avvisa mig inte.”*+ Hon sade då till honom: ”Tala.”
17 Och han sade vidare: ”Jag ber dig, säg till kung Salomo – för dig avvisar han inte – att han skall ge mig sunemitiskan+ Ạbisag+ till hustru.”
18 Då sade Batsẹba: ”Gott! Jag skall själv tala med kungen för din räkning.”
19 Så kom då Batsẹba in till kung Salomo för att tala med honom för Adonịas räkning.+ Då reste sig+ kungen och gick henne till mötes och böjde sig ner för henne.+ Därefter satte han sig på sin tron och lät ställa fram en tron åt kungens mor, för att hon skulle sitta på hans högra sida.+
20 Och hon sade sedan: ”Det är en enda liten begäran jag framställer till dig. Avvisa mig inte.” Då sade kungen till henne: ”Framställ din begäran, mor, för jag skall inte avvisa dig.”
21 Och hon sade vidare: ”Låt din bror Adonịa få sunemitiskan Ạbisag till hustru.”
22 Då svarade kung Salomo och sade till sin mor: ”Och varför begär du sunemitiskan Ạbisag åt Adonịa? Begär också kungamakten+ åt honom – han är ju min bror, som är äldre än jag+ – ja åt honom och åt prästen Ẹbjatar+ och åt Joab,+ Serụjas son.”+
23 Därefter försäkrade kung Salomo med ed vid Jehova och sade: ”Så må Gud göra mot mig, och så må han lägga mer därtill,+ om inte Adonịa har talat detta mot sin egen själ.+
24 Och nu, så sant Jehova lever,+ han som har befäst mig+ och låter mig sitta på min far Davids tron+ och som har rest ett hus+ åt mig alldeles som han har lovat:+ I dag skall Adonịa dödas.”+
25 Omedelbart sände kung Salomo bud genom Benạja,+ Jehojạdas son, och han högg ner honom, så att han dog.*+
26 Och till prästen Ẹbjatar+ sade kungen: ”Gå till Ạnatot,+ till dina marker, för du förtjänar döden.*+ Men denna dag skall jag inte döda dig, eftersom du bar den suveräne Herren Jehovas+ ark inför min far David+ och eftersom du led nöd under hela den tid min far led nöd.”+
27 Så drev Salomo bort Ẹbjatar från tjänsten som präst åt Jehova, för att uppfylla det ord som Jehova hade talat mot Elis hus+ i Silo.+
28 Och ryktet nådde Joab+ – Joab hade nämligen anslutit sig till Adonịa,+ men till Ạbsalom* hade han inte anslutit sig+ – och Joab flydde till Jehovas tält+ och fattade tag i altarhornen.+
29 Då blev det berättat för kung Salomo: ”Joab har flytt till Jehovas tält, och där är han bredvid altaret.” Då skickade Salomo i väg Benạja, Jehojạdas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!”+
30 Alltså kom Benạja till Jehovas tält och sade till honom: ”Detta är vad kungen har sagt: ’Kom ut!’” Men han sade: ”Nej! För det är här+ jag skall dö.” Då kom Benạja tillbaka till kungen med besked och sade: ”Så har Joab sagt, och så har han svarat mig.”
31 Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt och hugg ner honom. Och du skall begrava honom och avlägsna från mig och från min fars hus det blod*+ som Joab orättmätigt har utgjutit.+
32 Och Jehova skall låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud,+ därför att han högg ner två män, som var rättfärdigare och bättre än han,+ och han dräpte dem med svärd, utan att min far David visste om det,+ nämligen Abner,+ Ners son, Israels härförare,+ och Amạsa,+ Jeters son, Judas härförare.+
33 Och deras blod skall komma tillbaka över Joabs huvud och över hans avkommas huvud till oöverskådlig tid,+ men för David+ och hans avkomma och hans hus och hans tron skall det vara frid från Jehova till oöverskådlig tid.”+
34 Då gick Benạja, Jehojạdas son, dit upp+ och högg ner honom och dödade honom,+ och han blev begravd vid sitt eget hus i vildmarken.
35 Kungen satte sedan Benạja,+ Jehojạdas son, i hans ställe över hären,+ och kungen satte prästen Sadok* i Ẹbjatars ställe.+
36 Till sist sände kungen bud och kallade till sig Sịmei+ och sade till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bosätt dig där, men gå inte ut därifrån, varken hit eller dit.
37 Och den dag du går ut och går över Kidrons regnflodsdal+ skall du otvetydigt veta att du ovillkorligen skall dö.+ Din blodskuld* skall vila på ditt eget huvud.”+
38 Då sade Sịmei till kungen: ”Ordet är gott. Alldeles som min herre kungen har talat, så skall din tjänare göra.” Och Sịmei bodde i Jerusalem många dagar.
39 Men när tre år hade gått rymde två av Sịmeis slavar+ till Akis,+ Maạkas son, kungen i Gat;+ och man kom och berättade det för Sịmei och sade: ”Se! Dina slavar är i Gat.”
40 Omedelbart bröt Sịmei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i Gat för att leta efter sina slavar; Sịmei gav sig alltså av och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.
41 Då blev det berättat för Salomo: ”Sịmei har begett sig från Jerusalem till Gat och är nu tillbaka.”
42 Då sände kungen bud och kallade till sig+ Sịmei och sade till honom: ”Band jag dig inte med ed vid Jehova och varnade dig+ och sade: ’Den dag du går ut och beger dig hit eller dit skall du otvetydigt veta att du ovillkorligen skall dö’, och sade du då inte till mig: ’Gott är det ord som jag har hört’?+
43 Varför har du då inte hållit eden inför Jehova+ och den befallning jag gav dig?”+
44 Och kungen sade vidare till Sịmei: ”Du känner själv till allt det onda som ditt hjärta vet att du har gjort mot min far David,+ och Jehova skall låta det onda du har gjort komma tillbaka över ditt eget huvud.+
45 Men kung Salomo skall bli välsignad,+ och Davids tron skall vara befäst inför Jehova för evigt.”*+
46 Därefter gav kungen Benạja, Jehojạdas son, befallning, och han gick då ut och högg ner honom, så att han dog.+
Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.+
Fotnoter
^ El.: ”påminnelser”, ”förmaningar”.
^ El.: ”trofasthet”.
^ ”till Sheol”. Hebr.: she’ọl; grek.: eis haidou; syr.: lashiul; lat.: ad ịnferos. Se Tillägg 4B.
^ El.: ”lojal kärlek”.
^ Ordagr.: ”Visa inte bort mitt ansikte.”
^ ”så att han dog”. LXX: ”och Adonia dog den dagen”.
^ Ordagr.: ”för du är en dödens man”.
^ ”Absalom”, MLXXBVg; LXXSyVgc: ”Salomo”.
^ Hebr.: demẹ̄. Det hebr. ordet för ”blod” står här i plur. och betecknar utgjutet blod el. blodsdåd.
^ LXX tillägger: ”som överstepräst”.
^ Ordagr.: ”Ditt blod”. Hebr.: domkhạ.
^ ”för evigt”. El.: ”till oöverskådlig tid”.
