Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Thailand

Thailand

Thailand

Årsboksrapport 1991

FRANK DEWAR var nyzeeländare och väl förtrogen med motgångar. Han var en av de sju som seglade över södra Stilla havet i mitten av 1930-talet i ett 16 meter långt segelfartyg med namnet Lightbearer. Under sex års tid dessförinnan hade han med brinnande missionärsnit genomkorsat Nya Zeeland och färdats med vågorna till Australien, Tahiti och Rarotonga bland Cooköarna. Han hade ett budskap att predika. Och han predikade verkligen om Guds rike! Att förkunna de goda nyheterna i södra Stilla havet var inte nog för honom, utan han satte siktet mot det kylslagna Sibirien. Så vad gjorde han då vid 27 års ålder i monsunmånaden juli 1936 — en het, ångande och blöt månad — i den främmande staden Bangkok, där han inte kände en människa och inte talade språket?

Han och hans kamrater, sex andra pionjärer, heltidsförkunnare, hade blivit ombedda av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Australien att välja ut ett land i Fjärran Östern som sitt predikodistrikt. Frank valde Siam, som nu heter Thailand, eftersom han räknade med att det låg närmast Sovjetunionen.

Lightbearer avseglade alltså från Australien till Singapore med de sju oförskräckta pionjärerna ombord. Efter att ha predikat en tid i Singapore och Kuala Lumpur i Malaya (nu en del av Malaysia), packade Frank sina tillhörigheter och köpte en biljett, och med fem dollar på fickan steg han på tåget till Bangkok, dit han anlände den 22 juli 1936.

Tågresan till Bangkok var lång och tröttande, och det var trångt, kvalmigt och svettigt, men Jehova Gud såg tydligtvis till Frank — för ett stort arbete låg framför honom. Men Frank var inte den förste som förde de goda nyheterna till Siam. Det gjorde Claude Goodman.

De goda nyheterna om Guds rike nådde Thailand första gången år 1931, när Claude Goodman från England besökte huvudstaden Bangkok. Han hade börjat arbeta som pionjär i Indien år 1929. Efter att ha tjänat på Ceylon (nu Sri Lanka), i Burma (nu Myanmar) och i Malaya var han tvungen att vänta i Penang på att något fartyg skulle avgå till Calcutta i Indien. Han tog väl vara på denna lägliga tid och tog tåget till Bangkok och predikade från hus till hus där i omkring en vecka och lämnade mängder av biblisk litteratur på engelska i intresserade människors händer. Föga visste Claude hur svårt det skulle bli att uppehålla intresset bland thailändarna. Hur är de och deras land beskaffade?

”Leendenas land”

Har du någonsin hört talas om ”leendenas land”? Kanske har du en siameskatt. Troligen har du hört talas om siamesiska tvillingar. Dessa namn är förbundna med kungariket Thailand, ett exotiskt land i Sydostasien.

Thailand gränsar till Myanmar i väster, Laos i norr och nordost, Kambodja (Kampuchea) i öster och Malaysia i söder och är ungefär lika stort som Frankrike. Dess 56 miljoner invånare kan året runt njuta av ett tropiskt klimat. Stora områden bördig jord, speciellt på slätterna mitt i landet, och idealiska växtbetingelser har gjort Thailand till en naturlig risbod. Vattnen längs dess mer än 2.600 kilometer långa kust vid Siamviken och Andamansjön, som är en del av Indiska oceanen, myllrar av liv.

Indien och i synnerhet Kina har haft stort inflytande här. Genom sina handelsmän spred Indien hinduismen och den buddistiska tron överallt i ”leendenas land”. Men för mer än tusen år sedan började thaifolket utbreda sig söderut från Kina. Därför kan många av thailändarna spåra sin härkomst tillbaka till dem som utvandrade från södra Kina.

Sedan år 1939 har landets officiella namn varit Thailand, vilket ger en antydan om hur mycket detta folk älskar friheten. Hur då? ”Thailand” betyder ”De frias land”, och fastän de flesta av grannländerna koloniserades under tidigare århundraden, lyckades Thailand upprätthålla sitt politiska oberoende. Ett annat slags frihet var emellertid okänt i detta land under lång tid, till dess Claude Goodman och senare Frank Dewar anlände. Låt oss se hur denna frihet växte till mitt ibland en icke-kristen befolkning som bor i ett land vid ”jordens mest avlägsna del”. — Apg. 1:8.

Avlägset i religiöst avseende

Ända sedan Thailand på 1200-talet framträdde som nation, har det varit ett buddistiskt land. Omkring 95 procent av befolkningen är buddister och 4 procent muslimer, medan mindre än 1 procent bekänner sig till den kristna tron. Thaibuddismen tillhör en gren som kallas theravada, eller hinayana, och är mycket tolerant. Eftersom man allmänt tror att alla religioner är bra, är det vanligt att man utövar buddism och konfucianism samtidigt. Animismen är fortfarande mycket djupt rotad. Många buddistiska sedvänjor har dessutom fått en anstrykning av brahmanism.

Verkningarna av forna gärningar, karma, accepteras inom buddismen som ansvariga för en människas nuvarande ställning i livet. Eftersom man i buddistisk filosofi praktiskt taget inte ägnar någon tanke åt att det finns en övermänsklig varelse, är man inte medveten om att man skall stå till svars inför någon högre. När det gäller att inhämta kunskap och upplysning litar buddisterna till sig själva. ”Herren Buddha”, som thailändarna respektfullt kallar honom, varken lärde om Gud eller förnekade hans existens.

Med tanke på denna religiösa miljö har Thailand verkligen varit ett avlägset land med avseende på bibelns sanning. Missionärer från kristenheten började komma till Thailand på 1500- och 1600-talen. Även om de försökte göra människor förtrogna med bibeln, hjälpte de dem inte att förstå sanningen som gör människor fria. (Joh. 8:32) För att få veta detta var thailändarna tvungna att vänta till en bra bit in på 1900-talet — på människor som Frank Dewar.

Ett budskap om frihet når Thailand

Den 1.500 kilometer långa tågresan från Kuala Lumpur till Bangkok verkade lång för broder Dewar. I 36 långa, jobbiga timmar var han tvungen att sitta upprätt i en överfull tredjeklasskupé. ”Jag var ganska svag och darrig av de skador jag hade ådragit mig vid en olycka i Kuala Lumpur några månader tidigare”, sade han. ”Men Jehova drog försorg om mig genom sina änglar.”

På samma tåg färdades en vänlig ung thailändare som var son till ett tidigare thailändskt sändebud vid brittiska hovet. När han fick veta vad som var Frank Dewars syfte med att komma till Thailand och att Franks hela förmögenhet uppgick till ungefär fem dollar, var han vänlig nog att hjälpa Frank under en tid. På det sättet kunde Frank komma i gång i det nya landet.

Frank började genast sprida det på bibeln grundade budskapet om andlig frihet, och under återstoden av sitt första år i Bangkok utförde han ett grundligt predikoarbete, både i områden med affärer och i bostadsområden, och koncentrerade sig då på den engelsk- och kinesisktalande delen av befolkningen. Ännu fanns det ingen biblisk litteratur tillgänglig på thai.

Fler pionjärer utifrån ansluter sig

Senare, på en resa till Malaya, träffade Frank en lång och gladlynt tysk pionjär, Willy Unglaube, från Königsberg i Ostpreussen, som då var en del av Tyskland. Willy var en ivrig och djärv pionjär, och han hade redan predikat i många länder, däribland Frankrike, Algeriet och Spanien, och också på ön Korsika. Vid en sammankomst år 1936 i Luzern i Schweiz föreslog Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, att det med tanke på inbördeskriget som rasade i Spanien skulle vara bättre för Willy och hans pionjärkamrat Kurt Gruber att predika någon annanstans. De letade i Jehovas vittnens årsbok för att se var det behövdes pionjärer och valde så Singapore, Malaya och Thailand. Så när Frank Dewar återvände till Thailand i början av år 1937 åtföljdes han av Willy Unglaube. Kurt Gruber stannade emellertid kvar i Malaya.

År 1938 fick dessa två hårt arbetande pionjärer i Thailand sällskap av John Edward (Ted) Sewell, en ung pionjär från Australien. Ted hade bara varit döpt i två år och var alltså ganska ny i sanningen. Men vid en sammankomst i Sydney år 1938, då broder Rutherford efterlyste bröder som kunde tjäna i länderna i Fjärran Östern, tvekade inte Ted. Liksom så många av de tidiga pionjärerna sade han omedelbart: ”Här är jag, sänd mig.” — Jes. 6:8.

I september 1939, medan Kurt Gruber predikade i Penang i Malaya, fick han av en vänligt inställd polisman veta att Storbritannien hade förklarat krig mot Tyskland och att alla tyska medborgare som befann sig på brittiskt territorium skulle interneras så länge kriget varade. Han rådde broder Gruber att omedelbart lämna Malaya. Kurt hoppade in i sin bil, körde i ilfart till sin bostad för att hämta sina personliga tillhörigheter och med polismannens hjälp lyckades han passera vägspärrarna utan att stöta på svårigheter. Han lyckades komma med en kinesisk djonk till Bangkok, med bilen gömd under en stor hög kokosnötter. Stor var glädjen över att det nu fanns fyra pionjärer på det stora fältet i Thailand!

Pionjärtjänst och vägglöss

Att predika de goda nyheterna var på intet vis lätt. Thailändare är vanligen mycket vänliga och gästfria, men på den tiden, före turismens intåg, hade mycket få av dem haft någon direkt kontakt med folk från andra trakter. Därför öppnade de sig inte gärna för främlingar. Språkbarriären förvärrade problemet, eftersom pionjärerna talade mycket lite thai, och publikationerna som de erbjöd var främmande inte bara till innehållet, utan också till språket.

Dessutom skapade de hinder som den religiösa miljön och människornas sätt att tänka innebar ännu fler utmaningar. Thailändarna är tillfredsställda med sin egen toleranta och bekväma religion och söker därför vanligtvis inte efter något bättre, och inte heller längtar de efter att någon Messias skall befria dem.

Förhållandena i landet gjorde också att pionjärerna var tvungna att nöja sig med få materiella ägodelar och klara sig med färre bekvämligheter än tidigare. Då dessa kringflackande pionjärer måste livnära sig på egen hand kunde de inte unna sig det slags inkvartering som andra utlänningar, som var där i affärer, åtnjöt. När en pionjär kom till en ny stad, brukade han ta in på något billigt hotell, som i de flesta fall drevs av kineser. Frank Dewer berättar:

”På järnvägsstationen eller på buss- eller båtterminalen brukade jag hyra en trehjulig cykel för mig själv och en för alla mina bokkartonger. För kanske 25 satang (några ören) tog de mig till något litet hotell, där jag sökte upp portieren och skrev in mig. Portieren brukade ge mig en liten fotogenlykta och säga till en bärare att visa mig vägen. Bäraren visade mig rummet, gav mig en liten handduk och berättade var badrummet och toaletten låg. När han hade gått, hällde jag ut fotogenlampans innehåll över sängen för att skrämma bort alla vägglössen. Sedan lät jag fylla på lampan igen, badade, åt, läste lite grann och kröp till slut under myggnätet för att få en natts svettig sömn i det mycket lilla, kvava rummet.”

Att resa hade också sina sidor på den tiden. En pionjär beskrev på följande sätt en tågresa från Bangkok till Chiang Mai, en stad i norra delen av landet: ”[Vi] var tvungna att stå ute på [vagnens] plattform hela natten därför att det inte fanns en kvadratmillimeter ledig yta att sitta på i vagnen. Men inte nog med det, korridorerna var fulla av väskor och korgar, och även på dem satt folk, trots att det fanns ankor och höns i somliga av dem. När tåget kom längre norrut blev vi nedstänkta med vatten på varje station, eftersom det var tiden för vattensprutarfestivalen, som siameserna finner stort nöje i. Under torrperioden kan man åka buss på landsbygden, och vi fann att även bussarna alltid var fullpackade med folk och djur. Eller också kunde det hända att alla måste kliva ur medan man lastade på ett parti ris, och sedan fick vi klättra in så gott det gick och göra det bästa av situationen.”

Böner om en översättare blir besvarade

Under dessa första år såddes många korn av Rikets sanning på det thailändska fältet, både i huvudstaden och ute i landsorten. Under cirka fyra månaders arbete i städer i norra Thailand kunde broder Dewar placera 2.491 böcker och broschyrer. Under tjänsteåret 1939 placerade de tre pionjärer som då fanns i landet totalt 4.067 inbundna böcker och 14.592 broschyrer och tecknade 113 prenumerationer. All denna litteratur var emellertid antingen på engelska, kinesiska eller japanska. Det fanns ännu inga publikationer tillgängliga på landets språk med undantag av broschyren Skydd, som en student hade översatt till thai i utbyte mot en uppsättning böcker på engelska.

Pionjärerna kände att de var i desperat behov av en översättare — en som var en överlämnad tjänare åt Jehova och som hade en brinnande önskan att göra de dyrbara sanningarna om honom och hans rike tillgängliga för thailändarna. Broder Unglaube skrev till broder Rutherford och berättade att de inte hade någon översättare. Broder Rutherford svarade: ”Jag är inte i Thailand; ni är där. Förtrösta på Jehova och arbeta hårt, så kommer ni att hitta en översättare.” Pionjärerna ägde förtröstan, och de framhärdade i sitt arbete. Jehova svek dem inte.

I december 1939 färdades Kurt Gruber och Willy Unglaube norrut till Chiang Mai, där de hittade översättaren som de hade bett om — Chomchai Inthaphan. På den tiden var hon rektor för presbyterianernas flickskola. Eftersom hon hade studerat vid universitetet i Manila i Filippinerna, hade hon goda kunskaper i både thai och engelska. Eftersom hon också hade djup kärlek till Gud och var ivrig att få tjäna honom, insåg hon snart att det var sanningen som de två pionjärerna predikade.

Trots motstånd från presbyterianska kyrkans missionärer och lockande erbjudanden från skolan, lämnade Chomchai in sin avskedsansökan och meddelade att hon ville lämna kyrkan. * Sitt arbete fortsatte hon till skolårets slut, men hon började översätta boken Frälsning medan hon fortfarande var kvar på skolan. Senare, när man hade upprättat ett avdelningskontor i Bangkok, blev Chomchai en av de första medlemmarna av Betelfamiljen. Under många år utförde Chomchai allt översättningsarbete. Som den kattälskare hon var tog hon också med sin siameskatt till Betel. Trots de invalidiserande sjukdomar som hon led av under de tio sista åren av sitt liv förblev hon trogen i sin överlämnade tjänst fram till sin död år 1981, vid 73 års ålder.

De första inhemska förkunnarna

Tydligtvis arbetade broder Gruber och broder Unglaube först igenom de nordligt belägna städerna Phrae och Nan innan de i december 1939 kom till Chiang Mai. I Phrae skaffade en sjuksköterska broschyrerna Hem och lycka och Skydd och gav dem till sin vän Buakhieo Nantha, som arbetade som sjuksköterska i Nan och berättade för henne att de två utlänningarna snart skulle komma till Nan. Trots att Buakhieo uppfostrats som buddist, hade hon blivit presbyterian två år tidigare, efter att ha studerat vid en presbyteriansk internatskola och utbildat sig till sjuksköterska vid ett av kyrkans sjukhus i Chiang Mai. Hon läste broschyrerna med stort intresse. Så när de två pionjärerna kom till Nan, var hon redo att studera bibeln.

När Buakhieo sändes till Chiang Mai för ytterligare utbildning, träffade hon återigen Kurt och Willy, som vid det laget börjat hålla regelbundna möten med en grupp intresserade personer. Chomchai hade presenterat pionjärerna för rektorn för det presbyterianska prästseminariet, Kham-ai Chaiwan. Sedan man samtalat om treenigheten, helvetet och själen, insåg han att Jehovas vittnen lärde sanningen som han sökte efter. Han kände medlidande med Kurt och Willy och bad dem lämna hotellet och flytta hem till honom. Han gjorde goda framsteg i sanningen. När hans arbetsgivare utövade påtryckningar för att han skulle kompromissa med bibelns principer, gav han inte efter, trots att det innebar att han förlorade sitt arbete och sin utlovade pension.

Efter fyra års hårt arbete började de fyra utländska pionjärernas ansträngningar bära frukt. År 1940 döptes Buakhieo Nantha, Chomchai Inthaphan, Chomchais köttsliga syster Kaeomalun samt Kham-ai Chaiwan och hans hustru, Buakhieo, som de första infödda thailändska vittnena.

Från släkting till släkting

Precis som Jesu första efterföljare var ivriga att berätta för sina släktingar om att de hade funnit Messias, tvekade inte dessa nya lärjungar att predika de goda nyheterna för sina familjer och vänner. (Jämför Johannes 1:41.) Broder Kham-ai hade en släkting, Kham Raksat, som var äldste i kyrkan i San Kamphaeng, inte långt från Chiang Mai. Det var faktiskt han som hade byggt kyrkan. Kham, liksom Kham-ai, var en uppriktig, sanningssökande man. Han bjöd in Kurt, Chomchai och hennes syster Kaeomalun till sin kyrka för att de skulle predika och förklara bibeln. Uppretade över detta fick de presbyterianska missionärerna några lärare att jaga bort vittnena. Detta okristliga uppförande gjorde emellertid att Kham blev mer besluten än någonsin att fortsätta att studera bibeln med vittnena. Några år senare bildade man en församling i San Kamphaeng. Kham blev presiderande tillsyningsman, och han satte stolt upp ett anslag med texten ”Jehovas vittnen Rikets sal” på sitt hus. Med åren kom många medlemmar av familjerna Chaiwan och Raksat med i sanningen.

Efter långa och djupa diskussioner lyckades Chomchai och Kaeomalun övertyga sin mamma om sanningen. Hon, liksom alla de andra tidiga vittnena i Thailand, var förut namnkristen, och hon hade varit mycket aktiv i den lokala kyrkan i Ban Paen, som ligger cirka 30 kilometer söder om Chiang Mai. Det väckte ganska stort uppseende i byn när hon lämnade kyrkan. Men hennes beslutsamhet och mod medförde goda resultat när flera personer i samma by tog emot sanningen, och med tiden bildades en församling.

Från Chomchais mamma spred sig sanningen till Chomchais kusins familj i Chom Thong, en del av provinsen Chiang Mai, och där bildades senare ännu en grupp vittnen.

De första som gav gynnsamt gensvar till predikandet av de goda nyheterna i Thailand, speciellt i norra delen av landet där det fanns protestantiska grupper i många städer och byar, var alltså människor med så kallad kristen bakgrund. Det skulle ännu dröja ganska länge innan den förste buddisten omfattade bibelns sanning.

Verket fortsätter trots andra världskriget

Eftersom Thailand förblev neutralt under första delen av andra världskriget, kunde de utländska pionjärerna och de inhemska förkunnarna utan hinder fortsätta sitt predikande. Medan Kurt Gruber och Willy Unglaube hade sina spännande upplevelser i de norra provinserna, stannade Ted Sewell kvar i huvudstaden, där en intresserad familj från Sri Lanka förenade sig med honom i predikoverket. År 1941, då syster Chomchai flyttade till Bangkok, var denna familj vänlig nog att låta henne få bo i deras hem. Så småningom började också andra, främst kineser, visa intresse, och en församling organiserades.

Edith Mungsin, som nu är över 80 år, kommer fortfarande ihåg sitt första sammanträffande med församlingen i Bangkok: ”Jag kom i kontakt med bibeln i en protestantisk skola. Efter vår engelske fars död under första världskriget skickades mina tre systrar och jag till en protestantisk internatskola i Chiang Mai, där vi också blev undervisade i bibeln. Jag fick alltså stifta bekantskap med Jesu Kristi historia redan från barndomen, och en djup kärlek och respekt för honom började gro i mitt hjärta. Jag hade emellertid många bibliska frågor som aldrig blev besvarade, eftersom jag var för blyg för att fråga någon och vi elever var rädda för lärarna. Längre fram bodde jag en tid i Singapore men återvände till Thailand år 1941. Under en resa till Chiang Mai, sökte jag också upp Kham-ai Chaiwan, som jag mindes som en av ledarna i den presbyterianska församlingen där. Eftersom jag hade bråttom för att hinna med tåget till Bangkok samma dag, hann han knappast vittna för mig. Men han gav mig tre broschyrer och uppmanade mig att läsa dem.

När jag kommit ombord på tåget, tog jag genast fram broschyrerna och läste dem från pärm till pärm. Jag blev hänförd över de förklaringar som gavs av bibelns läror, men samtidigt blev jag förvånad, eftersom upplysningarna var så helt annorlunda än vad jag hade fått lära mig i skolan. Men jag ville ta reda på om detta verkligen var sanningen och sökte därför upp Jehovas vittnen i Bangkok. När jag hittade deras möteslokal, höll de just på att studera bibeln. Jag slog mig därför ner och lyssnade. En av de tolv som var församlade kände jag mycket väl — Chomchai, som hade varit lärare i den skola som jag gått i. Vi var mycket glada över att få träffas igen.

På grund av min ökade kunskap och insikt i bibeln, slutade jag upp att gå i kyrkan. Jag gjorde mig också av med det kors som jag burit runt halsen. Två äldste i kyrkan besökte mig i mitt hem och försökte få mig att återvända till kyrkan. De sade: ’Tro inte på de där falska vittnena!’ Jag svarade dem: ’Låt mig studera bibeln först och själv undersöka hur det förhåller sig. Om Jehovas vittnen har fel, skall jag börja komma till er kyrka igen.’ De kom aldrig tillbaka.”

Svårigheter till följd av den japanska invasionen

När andra världskriget fortsatte att rasa och Japan utökade sitt inflytande i Asien och Stillahavsområdet, fick också Thailand till sist känna av krigets verkningar. George Powell, en australisk broder som hade förestått Sällskapets litteraturdepå i Singapore innan verket blev förbjudet där och som sedan hade flyttat till Thailand, kommer ihåg hur syster Chomchai en morgon i december 1941 kom rusande nerför trapporna och ropade: ”Nu har det hänt!” Ja, man hade just meddelat på radio att japanerna hade börjat invadera Thailand. Även om de japanska militärstyrkorna inte i någon högre grad ingrep i den inhemska befolkningens dagliga liv, försämrades dock den ekonomiska situationen. (Den beryktade bron över floden Kwai [Khwae Noi] och ”dödens järnväg” byggdes av utländska krigsfångar.) Att en främmande makt som var allierad med det nazistiska Tyskland ockuperade landet måste givetvis också komma att beröra vittnenas arbete med att predika.

Efter att någon tid ha tjänat i Nederländska Ostindien (nu Indonesien) blev två tyska pionjärer, Hans Thomas och Wolfhelm Fuchs, år 1941 åter förordnade att tjäna i det fortfarande neutrala Thailand. Sedan japanerna börjat invadera landet stötte emellertid alla utländska pionjärer på vissa hinder i sitt predikande, antingen på grund av att de var medborgare i länder med vilka Japan, eller dess bundsförvant, Tyskland, låg i krig eller på grund av att de var medborgare i länder som var allierade med Japan och som bittert motstod Jehovas vittnen. I själva Japan var vittnenas verksamhet redan förbjuden sedan några år tillbaka.

Redan några dagar efter invasionen arresterade den thailändska polisen, på tillskyndan av de japanska myndigheterna, George Powell och Ted Sewell och placerade dem i ett interneringsläger i Bangkok för de återstående tre år och åtta månader som kriget varade. År 1942 arresterades också de tyska bröderna Kurt Gruber, Hans Thomas och Wolfhelm Fuchs, och all litteratur som fanns i depån konfiskerades. Willy Unglaube undgick att bli arresterad, eftersom han vid det tillfället befann sig i det inre av landet. Trots att de japanska myndigheterna gjorde ihärdiga försök att få tag i honom, var han på fri fot hela kriget.

De inhemska förkunnarna förblev i de flesta fall oantastade. Men när de predikade från hus till hus hände det ibland, i synnerhet i Bangkok, att de skuggades av civilklädda japaner. När en förkunnare kom ut ur ett hus, brukade dessa män gå in i det huset och fråga ut, och ibland också hota, dem som bodde där.

Ett intermezzo inträffade när systrarna Chomchai och Buakhieo predikade i staden Nan i norra delen av landet. Polisen sökte igenom deras väskor och tog sedan med sig systrarna till polisstationen. Man arresterade till och med en församlingsäldste i en av traktens kyrkor, Duangkaeo Jarityonphan, som systrarna vid flera tillfällen hade samtalat med. Systrarna fick sitta i häkte i många dagar innan fallet klarades upp. En romersk-katolsk präst som inte tyckte om deras vittnande hade tydligen på falska grunder anklagat dem för att vara femtekolonnare. Församlingsäldsten Duangkaeo kom för övrigt med i sanningen så småningom.

Avskurna — men inte ”lämnade i sticket”

Sedan de tre tyska pionjärerna arresterats, hölls de internerade av den japanska militären. I tre dagar och tre nätter blev de utsatta för oavbrutna förhör och brutal misshandel. Officerarna befallde dem att underteckna ett dokument som var avfattat på japanska, men de ville inte tala om vad som stod i det. När bröderna vägrade, skrek en av officerarna ilsket: ”Vi bryr oss inte om vad ni säger om himmelriket, men vad jorden beträffar, så kommer japanerna att styra den!”

Hans Thomas berättar: ”Eftersom vi inte var nazister, gjorde den tyska ambassaden absolut ingenting för att hjälpa oss. Det enda man sade var: ’Ni vet vad som skulle ha hänt med er i Tyskland!’ Efter att ha suttit inspärrade i militärfängelse i många veckor vände vi oss till sist till de thailändska myndigheterna och bad dem försöka göra något för oss. Vi hade ju trots allt kommit in i landet helt lagligt för att verka som missionärer med regeringens tillåtelse. Och eftersom vi inte hade gjort något orätt mot den thailändska regeringen, kunde vi inte inse varför de japanska militärmyndigheterna skulle få hålla oss i fängsligt förvar. Eftersom Thailand var känt som ett fritt land och inte stod under japanskt styre, utan endast hade slutit en vänskapspakt med Japan, begärde vi att få bli överlämnade till de thailändska myndigheterna. Vår begäran blev så småningom beviljad.”

Pionjärerna fördes till CID (Central Investigation Department) i Bangkok och hölls i förvar där. Vännerna i den lokala församlingen kunde besöka dem och förse dem med vad de behövde för sitt dagliga uppehälle. Medan de satt fängslade där fick CID in en rapport om de systrar som hade arresterats i Nan. Den som fick hand om detta ärende höll också på att utreda de tyska brödernas fall. När han läste rapporten från Nan, sade han: ”Å, Chomchai! Vakttornet! De där människorna känner jag. De är inte farliga.” Man sände genast bud till Nan om att frige vittnena och lägga ner fallet. En kort tid därefter blev också Kurt, Hans och Wolfhelm frigivna. Inom parentes sagt hade denne myndighetsperson tidigare besökt brödernas hem i Bangkok för att studera bibeln.

De tyska pionjärerna fick också hjälp på ett annat sätt. Eftersom de var avskurna från all kontakt med Jehovas organisation i andra delar av världen, var de så att säga lämnade på egen hand. Samtidigt måste de vara mycket försiktiga för att inte råka i händerna på de japanska myndigheterna. Några månader före den japanska invasionen hade pionjärerna lett ett bibelstudium med chefen för en schweizisk import- och exportfirma. Denne vänligt sinnade man kom nu till pionjärernas hjälp och anställde dem som försäljare av pappersvaror på provisionsbasis. Denna typ av arbete passade dem mycket bra. De kunde på detta sätt inte bara sörja för sina dagliga behov, utan också spara så mycket pengar att de kunde låta trycka broschyrer på ett lokalt tryckeri för att fylla på sina krympande litteraturförråd. Och om det drog ihop sig till problem på distriktet, kunde de alltid gräva fram en del pappersvaror från botten av sina stora väskor.

De två australiska pionjärerna i interneringslägret blev inte heller ”lämnade i sticket”. (2 Kor. 4:9) George Powell berättar: ”Våra trogna tyska bröder och thailändska systrar svek oss aldrig under dessa ovissa dagar. Den frukt som de hade med sig när de besökte oss var mycket välkommen, men det ömsesidiga utbytet av uppmuntran var ännu mer uppfriskande och gjorde livet mer uthärdligt och hoppfullt.”

Vad gjorde bröderna när den japanska ockupationen hade skurit av alla leveranser av andlig föda? De fortsatte att hålla sina möten varje vecka, däribland Vakttornsstudiet. När de inte längre fick några nya nummer, började de använda de gamla igen, i omvänd ordning. ”Vakttornet för november 1941 (engelska) med studieartikeln ’Slutet på demonernas herravälde’ var det sista nummer vi fick”, erinrar sig broder Thomas. ”Efter detta nummer studerade vi den ena gamla årgången efter den andra och hoppades att kriget en dag skulle ta slut och vi skulle kunna komma i kontakt med Sällskapet. Mer än fyra långa år förflöt. Vi höll just på att studera Vakttornet för år 1936, när de nya tidskrifterna började komma.”

Styrkta för efterkrigsarbetet

Den 24 november 1945, nästan på dagen fyra år efter det att kommunikationerna hade brutits, kom ett telegram från Sällskapets president i Brooklyn i USA som informerade bröderna om att det världsvida predikoverket nu var mer omfattande än någonsin tidigare. Kort efter Japans kapitulation i augusti blev bröderna Powell och Sewell frigivna, och man började genast göra anordningar för att flytta litteraturdepån till lokaler som var mer ändamålsenliga och som också var så stora att man kunde ha möten där. Med de thailändska myndigheternas hjälp lyckades man få hyra en fastighet vid Soi Decho, nära Silom Road.

Före och under kriget hade pionjärerna varit flitigt verksamma med att så ut sanningens säd, och nu fanns det en liten kärna av intresserade personer. Det var därför i precis rätt tid som bröderna år 1946 fick en litteratursändning med boken Theocratic Aid to Kingdom Publishers (Teokratisk vägledning för Rikets förkunnare), Årsboken och broschyren Instruktioner för organisationen. Pionjärerna slukade dessa värdefulla hjälpmedel för att ”komma i kapp” och också för att kunna vidarebefordra den nya informationen till de intresserade. Flera nya hade börjat som förkunnare, men de behövde fortfarande få djupare uppskattning av den teokratiska organisationen.

Pionjärerna gjorde stora ansträngningar för att sprida de goda nyheterna med hjälp av denna nya litteratur, och under tjänsteåret 1946 placerade gruppen på 14 förkunnare och pionjärer sammanlagt 14.183 böcker och broschyrer och satte i gång 47 bibelstudier. Vilken prestation av en sådan liten grupp!

En milstolpe uppnåddes den 1 januari 1947, då Vakttornet började komma ut på siamesiska (thai), med en månatlig upplaga på 200 duplicerade exemplar. De thailändska bröderna sprudlade av glädje över att nu regelbundet få denna fasta andliga föda på sitt eget språk. Nu behövdes det inte längre någon tolk vid Vakttornsstudiet.

Det första besöket av Sällskapets president

I april 1947 gjorde Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Nathan H. Knorr, sitt första besök i Thailand, tillsammans med sin sekreterare, Milton G. Henschel. Vid detta tillfälle anordnades också Thailands första sammankomst. Det offentliga talet, som hade temat ”Stor glädje för alla folk”, hölls inför en åhörarskara på 275 personer i hörsalen vid Chulalongkornuniversitetet i Bangkok.

Talet fick god publicitet i den lokala pressen. Två tidningar anklagade emellertid broder Knorr för att i sitt tal ha gjort ärekränkande uttalanden om den buddistiska religionen. Detta var en så känslig fråga att CID genast undersökte saken. Utredningen visade att inga anstötliga uttalanden eller kommentarer hade förekommit i talet. Båda tidningarnas chefredaktörer bad offentligt om ursäkt för de felaktiga upplysningar som delgetts Bangkoks invånare och för den orättvisa som begåtts mot N. H. Knorr och Sällskapet Vakttornet. Flera andra tidningar publicerade också Sällskapets svar på kritiken, vilket resulterade i ett ännu större vittnesbörd än själva föredraget.

Ett eget avdelningskontor

Under broder Knorrs besök gjorde man också anordningar för att få verket bättre organiserat. Till stor glädje för bröderna och systrarna vid litteraturdepån i Bangkok tillkännagav broder Knorr att George Powell skulle återvända till Thailand som tillsyningsman för avdelningskontoret sedan han utexaminerats från Bibelskolan Gileads åttonde klass. Thailand fick således ett eget avdelningskontor den 1 september 1947.

Kort därefter blev Kurt Gruber förordnad som kretstillsyningsman för att besöka de fyra församlingarna i norr och församlingen i Bangkok. Dessa besök ökade brödernas uppskattning av teokratiska anordningar och tillvägagångssätt, däribland vikten av att rapportera den tid som ägnats åt predikandet. Följden blev att det sammanlagda antalet förkunnare ökade från 31 till 65 under tjänsteåret 1948.

Verket fick ytterligare ett uppsving i april 1948, då den första kretssammankomsten hölls i Chiang Mai. Det är lätt att föreställa sig hur glada och förvånade bröderna måste ha blivit vid denna sammankomst, när de fick vara med om skolan i teokratisk tjänst för allra första gången! Många av dem kom från byar långt ute på landet och hade mycket bristfällig skolutbildning, men från och med nu kunde de dra nytta av den teokratiska undervisning och utbildning som Jehova ger sitt folk genom sin organisation överallt i världen.

Anordningen med offentliga möten, som hade startat tre år tidigare i många länder, introducerades nu i Thailand. I synnerhet i Bangkok utannonserades de offentliga föredragen med hjälp av löpsedlar och högtalarbilar. Många människor besökte dessa möten, som hölls i Rikets sal och i olika skollokaler. En gång anordnades ett offentligt föredrag i buddistsamfundets lokaler i Bangkok. Det var en ovanlig syn att få se 125 buddistmunkar, iförda sina långa, gula dräkter, sitta där i prydliga rader och uppmärksamt lyssna till ett föredrag om bibelns tillförlitlighet. Efter talet ställde de många frågor. I Årsboken för 1949 kommenterades denna tilldragelse på följande sätt: ”Många av dessa präster är välutbildade, och i motsats till prästerna i den katolska hierarkin är de toleranta, belevade och artiga.”

Gileadmissionärer inleder ett nytt kapitel

För att förbättra organisationen på det lokala planet inbjöd Sällskapet bröderna Gruber och Thomas att genomgå Gileadskolans femtonde klass. Avslutningen hölls i samband med den internationella sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” på Yankee Stadium i New York den 30 juli 1950. När de kom hem igen förenade de sig med fem andra Gileadmissionärer (förutom George Powell) som hade anlänt medan de var borta — Alfred Laakso från Gileadskolans sjunde klass och Joseph E. Babinski, Donald Burkhart, Gerald (Jerry) Ross och Darrow Stallard, alla från tolfte klassen.

Under 1951 och 1952 anlände ännu fler gileaditer, bland andra Guy Moffatt från England och Neil Crockett från Nya Zeeland (som båda först hade fått förordnande i Malaysia), Esko och Anja Pajasalmi och Elon och Helvi Harteva från Finland samt Eva Hiebert och Marguerite Rood från Canada. I slutet av tjänsteåret 1952 tjänade sammanlagt cirka 20 Gileadutbildade missionärer i Thailand.

När det nu fanns så många missionärer som var redo att hjälpa till med verksamheten, kunde missionärshem upprättas i olika delar av landet, däribland i Chiang Mai, Nan och Lampang i norr, i Nakhon Ratchasima i det inre av landet samt i Nakhon Si Thammarat och Songkhla i söder. (Under senare år har missionärer också under vissa tider varit stationerade i Khon Kaen, Ubon Ratchathani, Udon Thani och Nakhon Sawan.) Dessa missionärshem kom att bli teokratiska fästen för vännerna genom att tjäna som lokala centra för välbehövlig andlig hjälp och uppmuntran.

Att lära sig ett nytt språk — en verklig utmaning

Ett grundläggande krav för en effektiv missionär är att kunna kommunicera med människor på deras eget språk — en verklig utmaning för många missionärer i Thailand. Problemet med det thailändska språket är inte att det har en komplicerad eller invecklad grammatik. Tvärtom är grammatiken ganska enkel, eftersom det inte finns några artiklar, suffix, genus, konjugationer, deklinationer eller pluralformer att bekymra sig om.

I motsats till den kinesiska bildskriften har det thailändska språket ett fonetiskt alfabet bestående av 44 konsonanter och 32 vokaler som kan kombineras till olika stavelsebildande ljud. Men det som gör detta språk så olikt de västerländska språken är dess musikaliska accent, som också finns i kinesiskan. I thai använder man fem olika ”toner”. Beroende på tonfallet kan ett ord eller en stavelse således ha flera, och ibland helt motsatta, betydelser. Ordet ”khao”, till exempel, uttalat i fallande ton betyder ”ris”, men om det uttalas med låg ton betyder det ”nyhet”. Om samma ord uttalas med stigande ton betyder det ”vit”, och om det uttalas med jämn ton betyder det ”stank”. En ny missionär kan därför säga att han kommer med ”gott ris”, ”något gott vitt” eller ”god stank” i stället för ”goda nyheter”.

För att kunna bemästra sådana språkliga egenheter (inbegripet vissa vokalljud som skiljer sig fullständigt från dem som finns i de flesta västerländska språk) krävs övning, tålamod och ihärdighet. Och precis som när det gäller andra språk begår en nybörjare ofta misstag som kan vara ganska dråpliga. En missionär försökte till exempel förklara vad det är för skillnad mellan Jehovas vittnen och kristenhetens religioner och ville då tala om för den besökte att vi inte använder korset. Men det hon i verkligheten sade var att vi inte använder ”byxor”. ”Inte ens männen?” sade personen förvånat. ”Nej, ingen”, svarade systern bestämt.

De flesta av de utländska pionjärerna och de första Gileadmissionärerna lärde sig språket på egen hand, men längre fram introducerade Sällskapet en ny metod för att hjälpa missionärer att lära sig det språk som talas på deras förordnade distrikt. Att kämpa med språkstudier 11 timmar om dagen den första månaden och 5 timmar om dagen den andra månaden är ingen lätt uppgift, men missionärerna har ändå uppskattat denna anordning mycket, eftersom den har hjälpt dem att bli mer effektiva i att predika och undervisa.

Inte så iögonenfallande som ”farangerna”

En höjdpunkt under broder Knorrs andra besök, i april 1951, var införandet av anordningen med pionjärer med särskilt uppdrag. Dugliga inhemska bröder och systrar fick i uppdrag att bistå olika församlingar i predikoarbetet och öppna nya områden. Eftersom de inhemska pionjärerna inte behöver kämpa med språket och inte är så iögonenfallande som de ljushyade farangerna, dvs. utlänningarna, har de kunnat spela en betydelsefull roll i att sprida budskapet och att hjälpa de nya. För närvarande finns det omkring 70 pionjärer med särskilt uppdrag (över 6 procent av det totala antalet förkunnare).

De första pionjärerna med särskilt uppdrag, systrarna Buakhieo Nantha och Somsri Phanthuphrayun (nu Darawan) förordnades att tjäna i den sydligt belägna staden Nakhon Si Thammarat. Broder Sa-ngat Mungsin, en annan pionjär med särskilt uppdrag, sändes längst norrut till provinsen Chiang Rai, som gränsar till Myanmar. De tidigare pionjärerna hade placerat mycket litteratur på dessa platser, och dessa pionjärer med särskilt uppdrag var nu ivriga att följa upp intresset och sätta i gång bibelstudier.

De två pionjärsystrarna i Nakhon Si Thammarat träffade Kruamat, en ung buddistisk kvinna som var sömmerska och drev ett eget skrädderi. Eftersom hon inte hade någon önskan att byta religion, behövdes det många besök och mild övertalning för att få henne att ta lite ledigt från syarbetet för att gå igenom några avsnitt i boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Men när hennes intresse väl hade väckts, blev hon en som ivrigt studerade bibeln, och trots motstånd från familj och vänner började hon komma tillsammans med vittnena och började förkunna de goda nyheterna. Kort efter sitt dop blev hon pionjär. Syster Kruamat gifte sig senare med Neil Crockett, som var missionär, och under några år arbetade de i kretstjänsten. I dag är hon pionjär med särskilt uppdrag i en församling i Bangkok, där Neil tjänar som äldste.

Bistånd ges trots dödshot

När broder Sa-ngat predikade i staden Mae Sai vid gränsen till Myanmar, hade han en erfarenhet som visar att fårlika människor som hungrar efter sanning och rättfärdighet blir funna, trots isolering eller motstånd. I oktober 1951 träffade han en ung kvinna, Karun Chuthiangtrong, som föddes i en buddistisk familj där man utövade förfädersdyrkan enligt den kinesiska traditionen. Hon berättar om sin bakgrund:

”När jag var i tonåren, frågade jag ofta min farmor varifrån vi kommer och vad som händer efter döden. Men de sagor och legender som jag fick som svar på mina frågor tillfredsställde mig inte. År 1945, då jag var 19 år, skickade en släkting i Chiang Mai Nya testamentet på thai till familjen. Jag började läsa det och lade märke till att det där talades om Gud som Skaparen och om hoppet om evigt liv. Jag kommer ihåg att det bland litteraturen som vår släkting skickade oss fanns två broschyrer från Sällskapet Vakttornet. Vid den tiden trodde jag emellertid att det bara fanns ett slag av kristen religion.

År 1946 döptes jag i den presbyterianska kyrkan. Jag var full av iver att berätta för andra om frälsningens budskap och ville därför bli predikant. Jag försökte flera gånger komma in på någon skola som utbildade präster, både i Thailand och i grannlandet Myanmar. Men av någon anledning lyckades jag aldrig med det.”

När broder Sa-ngat besökte Karun och kunde ge klara och förnuftiga svar på hennes frågor, skaffade hon sig boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Det tog inte lång tid för henne att uppfatta sanningens klang i de goda nyheterna. Men det tog inte heller lång tid innan motståndet började. ”Det hände ofta”, fortsätter hon, ”att vårt hus bombarderades med stenar eller att folk kom och förde en massa väsen utanför för att störa oss, medan vi höll på att tala om bibeln. En dag kom en av kyrkans äldste med en polisman, som händelsevis var hans yngre bror, och de försökte skrämma mig genom att hota med att arrestera mig om jag inte slutade komma tillsammans med Jehovas vittnen. Broder Sa-ngat blev upprepade gånger hotad med döden av en grupp som gick under namnet Svarta handen. Sällskapet ansåg det därför lämpligast att förflytta honom till Songkhla i södra Thailand.” En kort tid därefter, en kväll år 1953, blev broder Sa-ngat skjuten till döds; fallet blev aldrig uppklarat.

Under tiden började Karun predika de goda nyheterna. Hon var nu helt ensam och 320 kilometer från närmaste församling men fortsatte modigt att predika, stärkt av kretstillsyningsmannens besök och av litteratur som avdelningskontoret regelbundet skickade henne. Efter sitt dop i november 1952 tjänade syster Karun i heltidstjänsten i mer än 20 år, och trots motgångar fortsätter hon troget att predika budskapet om verklig frihet.

”Ett underligt namn för en gudsman”

De tidiga pionjärerna spelade en viktig roll i att etablera verket i Thailand. Fastän de var få till antalet, predikade de oförtröttligt på sitt väldiga distrikt. Det tog åratal innan de kunde se resultat i form av nya lärjungar. Men de uthärdade. De hade ”lagt handen på en plog”, och de fortsatte utan uppehåll. — Luk. 9:62.

Med tiden lämnade de flesta av dem Thailand för att tjäna i andra områden. Med oförminskat nit och kärlek till Jehova och sina medmänniskor uthärdade de i heltidstjänsten — vissa har gjort det fram till sin död, andra fortsätter att göra det än i denna dag. Efter att ha tjänat som pionjär i mer än 50 år sade Willy Unglaube: ”När jag ser tillbaka, känns det bara som en kort tid. Att vara Jehovas budbärare är det mest fantastiska arbete man kan ha här på jorden. Man måste naturligtvis ha tro, mycket tro, för att övervinna alla hinder. Men jag tänker alltid på Ordspråksboken 18:10. Ja, hade jag inte börjat i pionjärtjänsten, skulle jag inte ha fått tillfälle att erfara hur Jehova sörjer för sina tjänare om de litar på honom. När jag tänker på profetian i Jesaja 2:2, vet jag att det fortfarande finns mycket arbete att göra, och jag vill fortsätta att ha en andel i detta arbete tills Jehova säger att det är nog.” Broder Unglaube tjänade fortfarande som pionjär i Tyskland när han avslutade sitt jordiska liv för några år sedan. En man på distriktet anmärkte en gång att ”Unglaube” (som betyder ”otro” på tyska) verkligen var ”ett underligt namn på en gudsman”.

Hur gick det då för Frank Dewar, som var den förste som stannade för att predika de goda nyheterna i Thailand? Hans förordnanden förde honom till olika länder på den asiatiska kontinenten, bland annat till Burma, Kina och Indien. År 1966 återvände han till Thailand, där han och hans burmesiska hustru, Lily, fortfarande tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag i den nordligt belägna staden Chiang Rai. Hans son, Donald, tjänade som kretstillsyningsman i Myanmar och tjänar nu på Betel i Yangon (Rangoon).

Missionärerna prövas

Som ”De frias land” har Thailand alltid garanterat sina medborgare religionsfrihet. Och thaibuddister är av naturen toleranta. Därför har det aldrig förekommit någon fientlighet eller öppen förföljelse från myndigheternas sida. Man skulle kunnat vänta sig att denna frihet att öppet och obehindrat predika de goda nyheterna skulle underlätta och påskynda verket.

Under 1950-talet ökade antalet förkunnare stadigt. Många utländska missionärer ställdes emellertid inför ett särskilt slags prövning, som vissa inte klarade av att möta framgångsrikt. Kaarle Harteva, Elon Hartevas yngre bror, som utexaminerats från Gileads 20:e klass och var missionär under den perioden, säger: ”Även om människornas vänlighet var behaglig, blev den efter en tid mycket påfrestande för många missionärer. Vänligheten var, och är fortfarande, en del av kulturen och utgör ofta en mjuk vägg av motstånd som är svår att komma över. Därför gick det lång tid mellan de få allvarliga och djupa samtalen.”

På grund av människornas buddistiska bakgrund krävdes det också mycket tålamod för att hjälpa de nya att helt och fullt förstå bibelns sanningar och föra sina liv i harmoni med Jehovas normer. ”Den nya världens levnadssätt var så annorlunda”, fortsätter broder Harteva, ”men människornas bakgrund var också mycket annorlunda, eftersom de var fast rotade i en mycket släpphänt religion. På den tiden brukade många äldre systrar tugga betelnötter, som färgade deras tänder kolsvarta. Andra systrar rökte sina hemmagjorda 25 centimeter långa cigarrer med omslag av torkade bananblad till och med när de gick från hus till hus. Man kunde nästan spåra dem genom ’röksignalerna’ i byn. Jag kommer också fortfarande ihåg bröder som rökte vid kretssammankomster.” Med tiden slutade de naturligtvis med sådana oskriftenliga vanor.

Ganska många missionärer prövades angående sin uthållighet och hängivenhet för verket när de upptäckte att det tog mycket lång tid för dem innan de talade språket så väl att de kunde undervisa och hålla tal. Och senare, när ökningen avtog och det gick åratal utan att man gjorde någon ny lärjunge, blev somliga modfällda.

Andra missionärer har emellertid gjort sitt missionärsdistrikt till sitt hem. Efter 20 eller 30 år eller ännu längre tid fullgör de ännu sitt uppdrag som missionärer och utgör ett fint exempel.

En del av de gifta missionärerna fick senare barn och slutade som missionärer av det skälet. Många av dessa par fattade det berömvärda beslutet att stanna i Thailand, där behovet av mogna tjänare är så stort.

Sällskapets film — en ”väckarklocka”

Med en förkunnare på nästan 100.000 invånare var Jehovas vittnen på 1950-talet föga kända i landet. Filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” visade sig därför vara till stor hjälp när det gällde att göra människor bekanta med Jehovas vittnens arbete. Vittnena själva hade också stor nytta av filmen, för den öppnade deras ögon för det faktum att Jehovas organisation sträcker sig över hela världen, och den fick dem därför att känna större samhörighet med den. Tidigare var det få av dem som hade någon uppfattning om hur stor och omfattande Guds synliga organisation är och hur effektivt den fungerar.

Esko Pajasalmi visade filmen i norra delen av Thailand och i Bangkok. Hur brukade han annonsera filmen? ”Tidigt på dagen satte vi upp filmduken på byns idrottsplats där alla bybor lätt kunde se den”, sade han. ”Sedan besökte vi skolan, och vi gick helt enkelt in i varje klassrum och gjorde ett kort tillkännagivande för eleverna och lärarna. På det här sättet blev hela byn underrättad. Efter solnedgången kom gatuförsäljarna med sina inhemska läckerheter — jordnötter och stekta, kokta och ugnsbakade bananer såväl som annat tilltugg — till idrottsplatsen en efter en. De brukade sätta upp sina små stånd som de lyste upp med hjälp av små fotogenlyktor gjorda av tomma mjölkkannor. Snart närmade sig från alla håll något som liknade svärmar av eldflugor. Men det var det inte, utan det var vår publik som bar på små fotogenlyktor. De kom i hundratal, ibland i tusental, för att se vår film.”

Filmen visades ofta på ovanliga platser. En av de främsta buddistiska lärda i norra Thailand, Khun Maha Phon, studerade bibeln tillsammans med Esko under någon tid, och han ville att buddistmunkarna och lekmännen skulle få se vad den nya världens samhälle var för något. ”Så vi ordnade flera filmförevisningar med många gulklädda munkar i publiken”, erinrar sig broder Pajasalmi. ”Ibland fick vi faktiskt visa filmen inne i deras wat [tempel]. Jag fick då sitta framför en buddhabild som var mellan 6 och 8 meter hög och sköta utrustningen, och filmduken sattes upp tvärs över huvudingången med publiken sittande på golvet tittande på filmen. Det kändes lite konstigt att predika om Jehova och hans rike i ett buddisttempel.”

En av de finaste offentliga hyllningar som Jehovas vittnen i Chiang Mai fått kom från just denne lärde buddist, Khun Maha Phon. Broder Pajasalmi erinrar sig: ”Han bjöd in oss för att vi skulle hålla ett föredrag och visa filmen i buddistsällskapets föreläsningssal, där han introducerade oss på följande sätt: ’Ni kanske undrar varför jag, som är buddist, har bjudit in dessa Jehovas vittnen för att visa sin film och tala i denna föreläsningssal. Jag har studerat tillsammans med en av dem i många månader, och jag kan säga er att de är annorlunda än alla de andra kristna religionerna som vi har sett här. De arbetar hårt med att predika, och de praktiserar det som de predikar. De sköter till och med sina missionärshem själva. Om någon av er efter att ha sett filmen finner frid med hjälp av det budskap Jehovas vittnen predikar, kommer jag enbart att bli glad.’” Så medan de så kallade medkristna var upptagna med att attackera Jehovas vittnen, visade de så kallade hedniska buddisterna ett mycket öppnare sinnelag.

Kaarle Harteva koncentrerade sig på att visa samma film i de större städerna i nordost. ”Ibland var det otroligt att vi klarade av det”, anmärkte han. ”En gång gick vår generator sönder mitt under filmförevisningen. Jag ilade in till staden i en hyrd pedicab (trehjuling) för att få tag i en annan generator och hoppades att inte alla de mer än tusen åskådarna skulle ge sig av. Till min förvåning var det fler människor som väntade på att se filmen när jag kom tillbaka än det var från början. Det var omöjligt för min kamrat och mig att efter filmvisningen lämna traktater till alla i denna stora folkmassa. Så vi kastade helt enkelt upp traktaterna i luften. Inte en enda av dem föll till marken.”

Vid en förevisning i det fria framför stadshuset i Kalasin sattes publikrekord — över 4.200 var närvarande. Flera tusen till såg filmen då den visades dagligen under den en vecka långa festivalen i Lumpiniparken i Bangkok för att fira Thailands konstitution.

Vi samtalade till efter midnatt

Elon Harteva och hans hustru, Helvi, var år 1952 med i den första grupp missionärer som förordnades till Nakhon Ratchasima, den största staden i centrala Thailand. Elon använde Nakhon Ratchasima som utgångspunkt när han besökte andra städer i denna del av landet med ganska torrt klimat. I Khon Kaen träffade han Seng Buawichai, som tillhörde en ”kristen allians” och var predikant där.

Eftersom Seng redan hyste vissa tvivel angående treenighetsläran, välkomnade han ett samtal över detta ämne. ”Vi fortsatte att samtala till efter midnatt”, erinrade sig Elon Harteva. ”Och klockan fyra nästa morgon väckte Seng mig och började ställa ännu fler frågor. På den tiden hade de flesta husen ännu inte fått elektricitet. Vi satt därför på huk på golvet och läste bibeln i det svaga ljuset från fotogenlampor.

Nästa gång jag kom på besök hade Seng bjudit in flera andra namnkristna och ordnat med ett offentligt tal hemma hos sig. Några av dem som var närvarande kom från andra byar. Jag besökte en av dessa intresserade personer och var då tvungen att gå 11 kilometer genom risfält och djungelområden. När jag kom fram till byn blev jag förvånad, för där fann jag en liten sala [hydda] byggd på pålar, formad precis som ett litet vakttorn. Den här mannen ägde inte bara en bibel, utan också några exemplar av Vakttornet, som han brukade använda för att förklara bibeln för dem som kom på besök och stannade till vid hyddan för att vila en stund på vägen till andra byar.”

Seng och en annan man från denna by blev senare döpta.

De goda nyheterna tränger in i Indokina

Efter broder Knorrs tredje besök i Thailand i april 1956 gjordes ansträngningar för att skicka missionärer till länderna i det som tidigare var Franska Indokina, dvs. Vietnam, Kambodja och Laos, och avdelningskontoret i Thailand skulle övervaka arbetet där. Första gången de goda nyheterna nådde denna del av Indokina var år 1936, då två pionjärer från Australien anlände till Saigon (som nu heter Ho Chi Minh-staden). En av dem, Frank Rice, fortsatte modigt att arbeta tills han år 1943 arresterades av soldater från den japanska krigsmaskinen och senare tvingades lämna landet. Under åren 1953 och 1954 blev en del predikande utfört av en intresserad person, som skickade in sina rapporter till avdelningskontoret i Frankrike.

Sedan Sydvietnam i slutet av år 1955 blivit republik, bad broder Knorr broder Babinski, som då var samordnare för avdelningskontoret i Thailand, att han skulle kontakta myndigheterna i Saigon för att få tillstånd att låta Vakttornets missionärer komma in i landet. Den 27 juni 1957 anlände de fem första gileaditerna till Saigon, och missionärshemmet kom att lyda under avdelningskontoret i Thailand.

Verket går framåt i Vietnam, trots kriget

Missionärerna fann predikandet från hus till hus i Saigon mycket lättsamt och behagligt. De blev i allmänhet vänligt mottagna och fick lämna mycket litteratur. Under det första hela tjänsteåret tecknades närmare 1.200 prenumerationer på Vakttornet och Vakna!, men arbetet med att göra lärjungar gick ganska långsamt framåt.

I början skedde allt vittnande på franska, och alla möten hölls också på det språket. Franska var den ”bildade” klassens språk, och precis som på Jesu tid var det inte många ur den klassen som var villiga att bli lärjungar. Sällskapet uppmuntrade därför missionärerna att lära sig och använda landets språk, vietnamesiska. Detta tog flera år av hårt arbete. Men när missionärerna väl hade blivit skickliga i att använda landets språk och det enkla folket ”hörde dem tala på ... [deras] eget språk”, var det många som blev intresserade. — Apg. 2:6.

Broschyrerna ”Dessa goda nyheter om riket”, ”Se, jag gör allting nytt” och Att leva i hoppet om en rättfärdig ny värld översattes till vietnamesiska och blev till mycket stor nytta i bibelstudiearbetet. År 1966 hade de 8 missionärerna fått sällskap av 11 förkunnare, av vilka 3 var döpta.

Men hur var det då med det fruktansvärda krig som rasade i Vietnam i så många år? ”I stället för att oroa oss alltför mycket över vad som skulle kunna hända med Saigon predikar vi flitigt de goda nyheterna för de myllrande människomassorna i denna överbefolkade stad, som är i så stort behov av detta hoppets budskap”, sade en missionär som tjänade i Saigon på den tiden. Ja, både missionärerna och de inhemska bröderna tillämpade principen i Predikaren 11:4: ”En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.” I stället fortsatte de att sända sitt ”bröd över vattnet”, för att ”i tidens längd” få det tillbaka igen. (Pred. 11:1) År 1974 hade de tre församlingarna i Saigon sammanlagt 113 förkunnare, som tjänade oförskräckt men ändå försiktigt.

Ofta kunde man tydligt skönja änglarnas beskydd och vägledning. Ett sådant tillfälle var år 1968, kort före de blodiga strider som utbröt under Vietcongs eller FNL:s så kallade tetoffensiv. Missionärerna flyttade från sitt bekväma hem i ett villaområde till ett enkelt hus i den kinesiska delen av det centrala Saigon. Det område där de tidigare hade bott ockuperades snart av FNL. Robert Savage, en av missionärerna, skrev: ”FNL-styrkorna har slagit till med full kraft mot Saigon. Situationen är ganska besvärlig, men ännu inte direkt kritisk för oss. Vännerna har varit underbara. Med fara för livet har de tagit sig fram till oss via bakgator för att försöka hjälpa oss.”

När tetoffensiven var över fortsatte missionärerna och de inhemska bröderna verket. År 1970 utkom boken Sanningen som leder till evigt liv på vietnamesiska, vilket resulterade i många nya bibelstudier. En annan sak som i hög grad stimulerade verksamheten var att Vakttornet började utges på vietnamesiska år 1971. Redan första året tecknades över 1.000 prenumerationer för den vietnamesiska upplagan. År 1973 fick Vietnam ett eget avdelningskontor, som övade tillsyn över verksamheten där i landet fram till regeringsskiftet år 1975.

Kambodja får höra de goda nyheterna

På sin återresa från Saigon i juni 1956 gjorde broder Babinski ett uppehåll i Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Liksom han hade gjort i Saigon, kontaktade han olika myndigheter för att försöka få tillstånd att skicka missionärer till landet. I slutet av 1930-talet hade pionjärerna från Saigon vittnat en del i Phnom Penh, men efter en vecka sade polisen till dem att ingen religiös verksamhet var tillåten i det buddistiska landet, såvida man inte hade fått speciellt tillstånd av kungen, men något sådant tillstånd hade kungen inte gett dem.

Broder Babinski sammanträffade med inrikesministern i Kambodjas kungliga ministär. Han verkade mycket intresserad och sade till broder Babinski att han inte såg något skäl till att Jehovas vittnen inte skulle få fortsätta att bedriva sin verksamhet i landet. Efter många månaders väntan fick Sällskapet meddelande om att regeringen ännu inte hade fattat något beslut i visumfrågan. I april 1958 begärde broder Babinski därför audiens hos prins Norodom Sihanouk. Trots att broder Babinski bara fick tillfälle att tala med prinsens privatsekreterare och lämna en del biblisk litteratur för prinsens räkning, blev Sällskapets ansökan beviljad, och i december 1958 anlände slutligen de fyra första missionärerna till Kambodja, glada över att få börja sitt evangeliseringsarbete i Phnom Penh.

Av den stora kinesiska befolkningen i Phnom Penh var det många som talade engelska förutom kinesiska, och ett stort antal vietnamesiska invånare talade både franska och vietnamesiska. Men större delen av det enkla folket talade bara kambodjanska. Det behöver knappast sägas att språket blev ett stort problem för bröderna. Först hölls mötena på engelska, och ganska många kineser var närvarande. Sedan började man hålla möten på franska, och då kom en del vietnameser. Missionärerna försökte visserligen lära sig kambodjanska, och en del litteratur publicerades på det språket för att försöka nå den inhemska befolkningen med Rikets budskap, men det var ganska stor omsättning på missionärer, och ingen stannade tillräckligt länge för att hinna lära sig språket ordentligt. Några kambodjaner började emellertid studera och tog del i tjänsten på fältet tillsammans med missionärerna. Ett år hade man således ett högsta antal om 13 verksamma förkunnare. Men budskapet hade tydligen inte sjunkit tillräckligt djupt ner i deras hjärtan, eftersom de flesta av dem gled bort från sanningen.

På grund av nya politiska grupperingar i den kambodjanska regeringen stod det i början av år 1965 klart att västerlänningar inte längre var välkomna i landet. Panayotis Kokkinidis, som hade utexaminerats från Gileadskolan år 1964, ansökte om visum men fick avslag. (Han blev senare förordnad att tjäna i Saigon.) George och Carolyn Crawford, de två enda kvarvarande missionärerna, fick besked om att deras uppehållstillstånd inte skulle förnyas när det utlöpte den 27 maj 1965. Intressant nog hade en formell skrivelse redan fyra år tidigare avsänts till missionärerna med order om att de skulle upphöra med sitt offentliga predikande. Men detta brev nådde aldrig missionärerna, och inte heller säkerhetspolisen fick sitt exemplar.

Crawfords var alltså tvungna att lämna Kambodja. Nu var det bara ett vietnamesiskt vittne kvar, nämligen broder Long. I slutet av 1965 fick emellertid broder Long förstärkning genom en äldre kambodjansk man som döptes vid ett av kretstillsyningsmannens regelbundna besök. Denne broder dog trogen två år senare. Broder Long, som kämpade vidare som det enda vittnet för Jehova i detta land, flyttade till Frankrike före regimskiftet i Kambodja år 1975.

Teokratiska metoder visar sig framgångsrika i Laos

Det tredje landet i förutvarande Franska Indokina som har stått under det thailändska avdelningskontorets överinseende är Laos. Invånarna i detta buddistiska land nordöst om Thailand är etniskt och kulturellt nära besläktade med det thailändska folket. Första gången de fick tillfälle att höra de goda nyheterna var år 1958. I december det året anlände nämligen två missionärer till huvudstaden Vientiane, och ytterligare fyra kom i mars 1959. I slutet av år 1960 skickades sex nya gileaditer till Laos, och ett andra missionärshem upprättades i Savannakhet.

När de missionärer som kom år 1960 hade installerat sig, hade alla de andra lämnat landet av en eller annan orsak. Det verkade emellertid som om somliga ville följa sina egna idéer hellre än Sällskapets beprövade metoder. I januari 1965 rapporterade kretstillsyningsmannen att gruppen bara hade ett entimmesmöte per vecka. Framstegen var därför så gott som obefintliga.

Det var således i rätt tid som Crawfords blev förordnade att tjäna i Vientiane, sedan de tvingats lämna Kambodja i maj 1965. George Crawford berättar: ”Efter bara några dagar i Vientiane lade vi märke till att man hade en egendomlig inställning till mötena och det sätt varpå de skulle ledas. Somliga i gruppen såg upp till människor, och det verkade som om de var med för att få materiella fördelar. Vi försökte hjälpa dem att få en rätt syn på och uppskattning av Jehovas organisation och att inse behovet av ett nära samarbete med avdelningskontoret i Bangkok. Med broder Timothy Bortz’ hjälp kunde vi snart börja hålla mötena i enlighet med Sällskapets anvisningar och program. Det laotiska språket började också användas vid mötena. De som följde människor gled långsamt bort, trots intensiva försök att bygga upp dem andligen.”

När broder och syster Bortz av hälsoskäl tvingades lämna sitt missionärsdistrikt i Laos, var Crawfords de enda kvarvarande missionärerna i landet. ”Det verkade som om vi kämpade en fåfäng kamp för att övervinna den orätta inställning som fanns i gruppen och försöka börja om på nytt”, fortsatte broder Crawford. ”Men snart anlände fyra nya missionärer — John och Kathleen Galisheff från Canada och Margaret Roberts och Sylvia Stratford från England. De var erfarna i tjänsten och hade tjänat som pionjärer med särskilt uppdrag i Quebec och på Irland. Senare under år 1967 fick vi förstärkning av Terance Olsen från Canada och Brian Marks från England. Denna extra hjälp var precis vad som behövdes för att övervinna de orätta attityderna. Många intresserade personer nåddes nu av budskapet och fick hjälp att gå framåt i sanningen.”

En av dessa var en laotisk kvinna, Siphanh Lao. Efter att ha studerat bibeln i Laos företog hon en resa till Canada och Förenta staterna, där hon erbjöds ett välavlönat men tvivelaktigt arbete. Hon berättar: ”Jag ville inte låta Satan få locka mig tillbaka till världen igen genom att tacka ja till ett välavlönat arbete ... som skulle ha fått mig att bryta min kristna neutralitet.” I stället beslöt hon sig för att återvända till Laos och bli döpt. Siphanh var i själva verket den första laotiska buddisten i Vientiane som blev ett Jehovas vittne. Tidigare hade människor på distriktet ofta sagt: ”Ni har inga laotier i er religion.” Nu kunde de inte längre säga så. Siphanhs yngre bror, Bunhoeng, gjorde mycket snabba framsteg i sanningen och blev pionjär med särskilt uppdrag år 1972.

Syster Crawford berättar: ”Jag kommer ihåg när vi bara var sex närvarande vid mötena under åren 1965 och 1966. Vid vår första kretssammankomst var det sammanlagt nio närvarande under lördagskvällens program, och de flesta av dem var på podiet och deltog i programmet. I kontrast till detta var vi 75 närvarande vid kretssammankomsten år 1971, och vid Åminnelsen år 1974 var 99 personer närvarande.”

När en ny regering övertog makten i Laos i slutet av 1975, fanns det två fina, teokratiskt fungerande församlingar i landet, en i Vientiane och en i Savannakhet. En del vittnande hade också utförts i staden Pakse, längre söderut. Alla missionärer var nu tvungna att lämna Laos. Vännerna Crawford och Galisheff har emellertid fortsatt sin lojala tjänst i Thailand.

Broder Franz besöker Thailand

Låt oss nu återgå till verksamheten i Thailand. Frederick W. Franz, som då var Sällskapets vicepresident, gjorde sitt första besök i Thailand i januari 1957. Detta var en stor händelse för de infödda vännerna. De hade aldrig träffat honom personligen, även om de hade hört mycket om honom. En tre dagar lång sammankomst anordnades i Bangkok samtidigt med hans besök.

Under det speciella möte som broder Franz höll med missionärerna tog man upp frågan vilken publikation som skulle vara lämplig för landets icke-kristna befolkning. Boken ”Låt Gud vara sannfärdig” hade kommit ut på thai redan år 1949 och användes mycket i bibelstudiearbetet. Den inriktade sig emellertid främst på att vederlägga kristenhetens felaktiga läror, som de flesta buddister inte var insatta i. Det skulle därför vara bra att ha en bok som på ett enkelt sätt förklarade bibelns sanna läror för människor som inte var så insatta i bibeln.

Broder Franz sade inte så mycket vid detta tillfälle. Men när boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset kom ut på engelska år 1958, hur tacksamma var då inte bröderna över denna lägliga föranstaltning från Jehovas organisation! När den kom ut på thai år 1961, spred man över 50.000 exemplar i tjänsten på fältet. Med sina vackra illustrationer och sitt stora format var detta en bok som människor gärna skaffade sig, trots att bidraget för den uppgick till nästan en hel dagslön för en arbetare.

De goda nyheterna trycks på thai

Trots att den thailändska upplagan av Sällskapets böcker och tidskrifter är relativt liten, har bröderna i Thailand alltid fått andlig mat i rätt tid på sitt eget språk. De flesta av Sällskapets större inbundna böcker har utkommit på thai. År 1952, då upplagan av Vakttornet hade kommit upp i 500 exemplar, började man anlita ett kommersiellt tryckeri i Bangkok. (Sedan 1 januari 1947 hade tidskrifterna duplicerats av bröderna.) Från och med numret för 1 oktober 1971 började Vakttornet utkomma två gånger i månaden. Och sedan år 1978 har Vakna! utkommit på thai en gång i månaden. Detta betyder inte bara att de thailändska bröderna får större omväxling i den andliga kosten, utan Vakna! har också större förmåga att appellera till buddistiska läsare.

Vare sig en bok eller en tidskrift trycks i några få tusen eller flera miljoner exemplar på ett visst språk, åtgår det ungefär lika mycket tid till översättning, sättning, korrekturläsning och layout. Det finns således en hel del arbete att utföra vid det thailändska avdelningskontoret, där för närvarande 16 medlemmar av Betelfamiljen och flera tillfälliga arbetare tjänar för att tillgodose sina bröders och intresserade människors behov i landet.

Thailändska pionjärer går igenom Gilead

Bland de 103 eleverna i Gileadskolans 31:a klass, som utexaminerades år 1958 i samband med den minnesvärda internationella sammankomsten ”Guds vilja” på Yankee Stadium i New York, fanns två pionjärer från Thailand — broder Bantoeng Chantraboon och syster Buakhieo Nantha. Broder Bantoeng hade blivit förordnad som kretstillsyningsman år 1956. Han tjänar fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag i norra Thailand. Syster Buakhieo var en av de två första pionjärerna med särskilt uppdrag i Thailand. Hon fortsatte nitiskt i denna tjänst ända till sin död år 1986. Syster Somsri Darawan, Buakhieos pionjärkamrat, hade utexaminerats från Gileadskolans 20:e klass år 1953. Hon har stannat kvar i heltidstjänsten och har i många år arbetat som översättare vid avdelningskontoret.

Flera andra thailändska heltidstjänare fick gå igenom Gileadskolan och sedan återvända till sitt hemland för att främja Rikets intressen. Till den senaste gruppen, som kom år 1979, hörde Asawin Urairat, nu medlem av avdelningskontorets kommitté, och hans hustru, Chiwan, samt Sakda Darawan (Somsris son), som tjänar som vikarierande kretstillsyningsman, och syster Srisuphap Vesgosit, som tjänar som missionär vid missionärshemmet i Thon Buri.

Nytt avdelningskontor och ny ledning

Ända sedan andra världskrigets slut hade Sällskapet hyrt de lokaler som användes som avdelningskontor och missionärshem vid 122 Soi Decho, en välkänd plats för många av Bangkoks invånare. När ägaren år 1957 tänkte chockhöja hyran, ansåg broder Knorr att det var dags att köpa en tomt och bygga ett avdelningskontor. År 1959 lyckades man få tag i en lämplig tomt vid 69/1 Soi Phasuk, Sukhumwit Road, i ett trevligt bostadsområde inte långt från stadens affärskvarter.

I oktober 1961 kunde byggnadsfirman sätta i gång med arbetet. Sex månader senare stod tvåvåningsbyggnaden färdig, och den omfattade också en stor Rikets sal och sex bostadsrum. Betelfamiljen, som då bestod av tre personer, samt sex missionärer var glada över att få lämna de tillfälliga lokalerna vid Soi Lang Suan och flytta in i nya, bekväma lokaler.

Kort före byggstarten år 1961 hade avdelningskontoret fått en ny tillsyningsman. Joseph Babinski, som hade ersatt George Powell på den posten år 1950, var tvungen att lämna missionärstjänsten på grund av familjeförpliktelser. Den 1 september 1961 blev Paul Engler förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Engler var född i Tyskland och kom till Thailand efter att ha utexaminerats från Gileadskolans 20:e klass. Han tjänade som missionär i staden Chiang Mai i norra delen av landet i närmare sex år innan han flyttade till Betel år 1959. Alla dessa tre tillsyningsmän för avdelningskontoret — bröderna Powell, Babinski och Engler — har gjort värdefulla insatser i samband med tillsynen över Rikets verk i Thailand.

En sållningens tid

Under åren 1945—1960 ökade antalet förkunnare stadigt — vissa år med över 20 procent. Men därefter började antalet plötsligt sjunka. Tjänsteåret 1961 uppvisade en nedgång på 1 procent. Under de tre följande åren blev nedgången ännu mer markant, då antalet förkunnare sjönk med 4 procent, 5 procent respektive 12 procent, innan kurvan planade ut till 3 procent år 1965 och 1 procent år 1966. Förkunnarantalet hade då sjunkit till 265, från toppsiffran 382 år 1960. Vad hade hänt?

När man ser tillbaka förefaller det som om Skolan i Rikets tjänst år 1961 blev upptakten till en tid av sållning. Darrow Stallard, som då hade tjänat som kretstillsyningsman i många år, var instruktör för en klass av skolan i Chiang Mai och en annan i Bangkok. Under kursen gick man igenom de kvalifikationer som en person måste uppfylla för att få bli en förkunnare av Riket. Tillsyningsmännen i de olika församlingarna, som tillsammans med några missionärer och pionjärer med särskilt uppdrag deltog i denna kurs, fick klart för sig att de som tar del med Jehovas vittnen i deras predikoarbete måste leva ett liv som är i harmoni med bibelns krav. Detta var något som man ibland hade sett genom fingrarna med. Somliga nyintresserade hade börjat ta del i tjänsten på fältet innan de var skriftenligt kvalificerade att göra detta. Andra hade blivit döpta innan de hade ordnat upp sina äktenskapliga angelägenheter.

När de råd som getts vid denna kurs började tillämpas i församlingarna, visade det sig att många förkunnare inte längre var kvalificerade att predika. Somliga var inte ens villiga att göra de nödvändiga förändringarna i sitt liv. Under 1962 blev därför sammanlagt 9 personer uteslutna, och under de fyra följande åren var man tvungen att utesluta ytterligare 25 personer — ovanligt höga siffror för Thailand. Detta var en svår tid för dem som var svaga i sanningen, och det gjorde att några av dem blev overksamma. Men år 1963 inträffade något som livade upp dem som förblev trogna.

Den största sammankomsten någonsin

Glädjen blev stor när det tillkännagavs att Bangkok skulle inkluderas i den världsomspännande sammankomstserien ”Eviga goda nyheter” år 1963. Nu kunde vännerna i Thailand vid en av sina egna sammankomster personligen få uppleva den världsvida omfattningen hos Jehovas organisation. Att förbereda för sammankomsten och ordna med allt som behövdes för de närmare 600 utländska delegaterna var ett stort arbete, eftersom antalet besökare var dubbelt så stort som landets förkunnarantal. Med 961 närvarande vid det offentliga föredraget betitlat ”När Gud är konung över hela jorden” var detta den största sammankomst som Jehovas vittnen någonsin anordnat i Thailand.

Tidigare hade det varit sällsynt att en så stor turistgrupp besökte landet. Inte underligt att händelsen fick omfattande publicitet i tidningar, radio, och TV! Broder Knorrs ankomst bevakades av TV. Sex radiostationer sände 15-minutersprogram som man hade spelat in i förväg. Åtminstone tio tidningar skrev om sammankomsten och vad jordenruntresenärerna var med om. En rubrik ropade ut: ”Den största luftbron sedan kriget.”

Hjälp från Filippinerna

I december 1963 besökte Denton Hopkinson från avdelningskontoret i Manila i Filippinerna Thailand i egenskap av zontillsyningsman och lade då märke till att det rådde behov av erfarna förkunnare som kunde uppmuntra de inhemska vännerna i tjänsten på fältet. Vid den tiden lade man vid Gileadskolan tonvikten på utbildning av tillsyningsmän, och de flesta missionärer som hade lämnat Thailand hade inte blivit ersatta. Broder Hopkinson rekommenderade därför att man skulle sända pionjärer med särskilt uppdrag från Filippinerna för att de skulle hjälpa till med verket. ”Men”, sade han till avdelningskontorets samordnare, ”vi kan bara sända systrar till er. Vi behöver alla våra bröder själva.” Senare sände man ändå några bröder från Filippinerna.

Denna rekommendation fick Sällskapets godkännande, och i mitten av år 1964 anlände de två första systrarna — Rosaura (Rose) Cagungao och Clara dela Cruz. De förordnades som pionjärer med särskilt uppdrag på det väldiga distriktet i provinsen Thon Buri, som ligger på andra sidan floden Chao Phraya från Bangkok räknat. Ett år senare fick de missionärsstatus fastän de inte hade gått igenom Gileadskolan. Det fick mycket lyckliga följder att syster Cagungao gifte sig med avdelningskontorets samordnare, Paul Engler, och att syster dela Cruz gifte sig med Diego Elauria, en annan filippinsk missionär i Thailand.

Det visade sig att missionärerna från Filippinerna smälte mycket bra in i distriktet i Sydostasien, eftersom de liknade lokalbefolkningen och kunde bearbeta distriktet på ett mindre iögonenfallande sätt än europeiska eller amerikanska missionärer. Därför har man genom åren skickat ytterligare missionärer från Filippinerna, inte bara till Thailand, utan också till Sydvietnam, Laos och andra länder i Asien. För närvarande tjänar tio filippinska missionärer i Thailand.

Flagghälsningsproblem

Verket hade just börjat ta fart igen, då frågan om flagghälsning kom i rampljuset i oktober 1966. Tidigare, i november 1965, vägrade av samvetsskäl sonen till en isolerad förkunnare att delta i flagghälsningsceremonin. Hans far förklarade saken på ett ganska burdust sätt, vilket gjorde att högste styresmannen i området och den lokalt ansvarige för utbildningsfrågor rapporterade saken till utbildningsdepartementet och bifogade ett exemplar av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Som gensvar på ett mycket brådskande brev till avdelningskontoret daterat den 31 oktober 1966 begav sig avdelningskontorets samordnare, Paul Engler, och hans assistent, Guy Moffatt, till avdelningen för religiösa angelägenheter vid utbildningsdepartementet.

Bröderna förklarade för generaldirektören vid denna avdelning att Jehovas vittnen respekterar flaggan i vilket land de än bor, att de visar denna respekt i lydnad för landets lagar, men att de ber att få slippa utföra en handling av tillbedjan ägnad åt en bild. Sådan tillbedjan strider mot vår Guds, Jehovas, lag. (Matt. 4:10) Tjänstemannen stod emellertid fast vid att landet kommer före religionen och hävdade att flagghälsning inte har någonting med religionsutövning att göra.

Fem månader senare kallades broder Engler till kriminalpolisen för förhör. Ärendet hade gått vidare till inrikesdepartementet. Under åtta timmar, fördelat på tre dagar, förklarade broder Engler i detalj vår religiösa ståndpunkt i frågan om flagghälsning för den poliskommissarie som skötte utredningen. Han berättade också att många länder är fördragsamma mot Jehovas vittnen närhelst denna fråga kommer upp.

Efter att omsorgsfullt ha lyssnat till broder Englers synpunkter beslutade poliskommissarien att Jehovas vittnens barn i Thailand bara behöver stå upp medan de andra eleverna utför flagghälsningsritualen. Han avgav sedan en rapport till högre instans för vidare behandling.

Vilket beslut skulle myndigheterna fatta? I det förgångna hade man alltid behandlat Jehovas vittnen vänligt och rättvist. Många böner sändes upp ”för alla slags människor, för kungar och alla personer i hög ställning” för att Guds folk skulle kunna fortsätta att ”föra ett lugnt och stilla liv”, utan att drabbas av restriktioner. (1 Tim. 2:1, 2) Omkring ett år senare avslöjades svaret på indirekt väg.

Bara ett par dagar efter det att broder Englers förhör hos kriminalpolisen var avslutat anlände fem nya missionärer från Filippinerna. Deras ansökningar om immigrantstatus måste godkännas av kriminalpolisen. Ett helt år gick utan att man fick något svar. Sedan, i april 1968, informerades missionärerna om att deras ansökningar hade godkänts. Detta var också en antydan om hur myndigheterna hade beslutat i frågan om flagghälsning. Något officiellt svar har dock inte kommit.

Två publikationer förbjuds

En av förkunnarna i en landsbygdsprovins lade märke till ett anslag som var uppsatt på en offentlig byggnad. Det var på order av polischefen som utgåvorna på thai av ”Låt Gud vara sannfärdig” och ”Dessa goda nyheter om riket” hade förbjudits i kungariket Thailand. Vilken chock! Denna order hade offentliggjorts den 29 mars 1968, men Sällskapet hade inte underrättats. Vid det laget fanns emellertid boken ”Låt Gud vara sannfärdig” inte längre i lager. Under de 16 år som man använt denna bok hade mer än 13.000 exemplar av den spritts. Varför hade man förbjudit broschyren ”Goda nyheter”? Vad innehöll den som möjligen kunde anses vara stötande? Vännerna tyckte dessutom mycket om att använda denna broschyr för att sätta i gång bibelstudier, på grund av att den är så enkel och rakt på sak.

Den tjänsteman som man kontaktade var mycket ursäktande när han avslöjade att det avsnitt som saken gällde var meningen: ”Därför är det orätt av människan att försöka göra en bild av Gud för att tillbedja den.” Han förklarade att eftersom buddister tycker om att göra buddhabilder, kunde somliga ta anstöt av detta uttalande. När broder Engler berättade för honom att broschyren inte alls talade om Buddha, utan om Jehova Gud, Skaparen, svarade tjänstemannen: ”Då borde ni skriva det också.” Han skulle inte ha något att invända mot att man bytte ut ordet ”Gud” mot ”Skaparen”, ”men”, tillade han, ”ni måste ändra broschyrens titel också därför att den titeln är förbjuden nu”.

Sedan dess har därför titeln på broschyren ”Goda nyheter” på thai varit ”Dessa goda nyheter måste predikas”.

Flyktingläger fruktbärande distrikt

Efter de regeringsbyten som ägde rum i Sydvietnam, Kambodja och Laos år 1975 strömmade det in flyktingar i Thailand — även många laotiska vänner som fann det nödvändigt att lämna sina hem. I det uppsamlingsläger för laotiska flyktingar som låg nära Nong Khai vid stranden av Mekongfloden var en församling verksam under en tid, med över 20 aktiva förkunnare. Vännerna gjorde gott bruk av sin tid genom att vittna för andra flyktingar, av vilka många aldrig hade hört de goda nyheterna i sitt hemland. En hel del intresserade personer började i förkunnarverket, och många döptes medan de var i lägret.

En äldre buddistisk kvinna från Laos inbjöds av en av kristenhetens missionärer att bevista gudstjänsterna i lägret. Hon missbrukade betelnötter och gjorde allvarliga men misslyckade försök att upphöra med ovanan. Hon nämnde sitt problem för missionären, som svarade: ”Det spelar ingen roll. Du kan tugga betelnötter eller röka och fortfarande vara kristen. Ta bara med dig din spottkopp till kyrkan.” Eftersom den gamla kvinnan kände att det var moraliskt fel att tugga betelnötter, tänkte hon för sig själv: ”Om de tillåter att man tuggar betelnötter eller röker, tillåter de antagligen att man ljuger eller stjäl också.” Så hon gick inte till kyrkan. Kort därefter kontaktade en syster henne i tjänsten på fältet. Nästan omedelbart frågade den gamla kvinnan: ”Får man tugga betelnötter inom den här religionen?” När svaret blev nej, insåg hon att vittnena är annorlunda, och hon började studera bibeln.

Hon berättade för sin väninna, som var 65 år gammal, om vad hon höll på att lära sig. Denna dam, som också brukade betelnötter, kunde inte läsa. Systern och den gamla kvinnan lärde henne därför läsa och skriva. Båda de intresserade damerna började regelbundet vara med vid mötena. Men de hade mycket svårt att övervinna problemet med att tugga betelnötter. Inte förrän de studerade det kapitel i boken Verklig fred och säkerhet som behandlar bruket av narkotika fick de styrka att göra sig kvitt denna ovana. När kretstillsyningsmannen besökte församlingen i lägret, berättade de för honom hur rena de kände sig nu, och de öppnade stolt munnen i breda leenden för att visa honom sina tänder som inte längre var svarta. Båda blev de döpta i lägret.

Eftersom de tre bröder som tjänade som äldste och biträdande tjänare i denna församling inte kunde lämna lägret för att vara med vid Skolan i Rikets tjänst, kom skolan till lägret. Kretstillsyningsmannen besökte dem och gick igenom hela kursen med dem.

Till slut fick alla vännerna i lägret flytta till andra länder. På en del platser har laotiskspråkiga grupper och församlingar utvecklats från denna trogna lilla grupp av vittnen.

Blodfrågan prövar vännernas ostrafflighet

Jehovas vittnen vägrar blodtransfusioner av religiösa skäl grundade på bibeln. (Apg. 15:28, 29) Eftersom medicinskt bruk av blod fortfarande förekommer allmänt och thailändska patienter vanligen inte ifrågasätter läkarens åsikt, har många vänners ostrafflighet ställts inför svåra prov.

Ett exempel är Araya Tanchakun, en pionjär med särskilt uppdrag som väntade barn och som plötsligt drabbades av blödningar. Hon kördes i ilfart till sjukhuset, där man gav henne diagnosen placenta praevia — ett tillstånd vid vilket moderkakan täcker livmoderhalsens inre mynning. Man gav henne saltlösning, men läkarna berättade för henne att man måste ge blod om ytterligare blödningar skulle tillstöta.

Araya förklarade sin ståndpunkt för varje ny läkare som började sin tjänstgöring. En av dem, som sade att han kände till Jehovas vittnen från Förenta staterna, föreslog att man skulle ge blod i hemlighet, ”utan att tala om det för organisationen”. Syster Araya framhöll eftertryckligt att hennes beslut var en sak mellan henne och Jehova, inte människor. En annan läkare drog upp fallet med buddistmunkar, som normalt inte får vidröras av någon kvinna. Men om de är dåliga och ligger på sjukhus, kan kvinnliga sköterskor vårda dem. ”Finns det inte några liknande undantag i er religion?” frågade han. När svaret rörande blodtransfusioner var nej, beklagade han att läkare i Thailand inte kan få domstolsutslag på att de kan ge blod. Han gav henne inte mycket hopp, speciellt med tanke på att hon stod i begrepp att föda. När hon lämnade sjukhuset några dagar senare, gjorde sjukhuspersonalen klart för henne att de skulle acceptera henne som patient igen bara om hon tog emot blod. Men hennes prövningar var inte över i och med detta.

Phonthipa Teeraphinyo, en syster från en annan församling, satte Araya i förbindelse med en läkare som en gång hade hjälpt henne i förbindelse med blodfrågan. Omkring en vecka senare började Arayas värkar, och hon började blöda igen. När läkaren på det andra sjukhuset såg hur svag hon var, blev han bekymrad och ändrade sig. Han berättade för Araya och hennes man att hon i det tillståndet skulle kunna dö av enbart en bedövningsspruta. De förblev emellertid fasta. Hennes man bad läkaren att fortsätta utan blod och sade till honom att han skulle tacka honom för hans ansträngningar, även om hans fru skulle dö. När läkaren också såg att omkring 30 oroligt väntande vittnen fanns på sjukhuset, tog han intryck och gick med på att utföra kejsarsnitt utan blod.

Alla var glada och lättade när Araya födde en frisk liten flicka, hennes åttonde barn, och hon själv mådde bra. Läkaren visste att detta par hade varit heltidsförkunnare i många år och blev imponerad av detta bevis på tro och ville därför inte ta emot någon betalning.

”Gråt inte om jag dör”

Några veckor efter det att Araya hade lämnat sjukhuset besökte Phonthipa läkaren som hon hade presenterat Araya för och som hade hjälpt henne och ville tacka honom för att han hade respekterat vår religiösa övertygelse och utfört operationen utan blod. Läkaren lade märke till att Phonthipas nioårige son, Seri, var mycket blek. Ett blodprov som togs senare avslöjade att han hade leukemi. Den enda behandling man kände till för denna sjukdom var att ge blodtransfusion, sade läkaren.

Hur reagerade Seri? ”Även om jag måste dö i dag eller i morgon, kommer jag inte att ta emot något blod, inte en enda droppe”, sade han till läkaren. Han kände inte bara till Guds lag om blodet, utan var också redo att hålla fast vid den under alla omständigheter. När han hörde flera läkare säga att hans mors trosuppfattning angående blodet var oresonlig, försvarade Seri henne och sade: ”Skäll inte på min mamma! Ni läkare klandrar henne bara för att ni inte har studerat Guds ord.”

Omkring sex veckor efter det att Seri hade fått sin diagnos lades han in på sjukhus. Han vägrade benhårt att ta emot blod trots övertalningsförsök från läkarna. Han blev gradvis allt svagare och fick morfin mot smärtorna. Seri visade dock en enastående tro genom hela denna prövning. Utan uppehåll talade han om hoppet att få leva i det kommande jordiska paradiset. Vid ett tillfälle sade han till sin mamma: ”Mamma, om jag skulle dö, säg då till pappa att han inte skall gråta, och gråt inte heller du, mamma, utan var glad att vi kunde klara av Satans prövning.” Seri dog trogen och lämnade ett fint föredöme för andra unga när det gäller att bevara sin ostrafflighet under prövning. — Ords. 22:6.

Ungdomar tar ståndpunkt för sanningen

I Thailand står den villighet med vilken många unga människor tar emot sanningen och blir förkunnare i skarp kontrast till den likgiltighet de flesta äldre människor visar, vilka är fast rotade i traditionen. Den yngre generationens öppnare sinnelag har hjälpt somliga av dem att börja studera bibeln och bli Jehovas vittnen. Många måste kämpa för sanningen, eftersom deras föräldrar och andra släktingar är motståndare. Denna uthållighet hjälper dem vanligen att bli andligen starkare.

Många unga förkunnare avger ett gott vittnesbörd i skolan genom sitt fina uppförande och sitt kompromisslösa ställningstagande för sann tillbedjan. En gång om året, på wai khru-dagen, ordnar alla skolor ett speciellt program som åtföljs av religiösa ceremonier, vid vilka eleverna betygar sin vördnad för lärarna. Vid en skola förklarade tre unga bröder i god tid för rektorn skälen till att de inte kunde ta del i programmet och bad därför att få slippa delta. Man krävde trots detta att de skulle vara närvarande, men de skulle få möjlighet att uttrycka sin respekt för lärarna utan att delta i den religiösa ritualen.

wai khru-dagen kallades de tre bröderna in efter det att ceremonin hade avslutats. Sjuttio till åttio lärare satt på estraden framför mer än ett tusen elever. Våra bröder höll ett kort tal och framhöll att Jehovas vittnen håller frågan om att visa tillbörlig respekt för lärare skild från frågan om tillbedjan. De kan och bör visa respekt alltid och vid alla tillfällen, även utanför skolans område. Deras tillbedjan går emellertid uteslutande till Skaparen, Jehova Gud. Lärarna och de andra eleverna tyckte om vad de hörde. När bröderna var färdiga, ekade aulan av dånande applåder.

Ansträngningar att vinna lagligt erkännande

Ända till början av 1970-talet beviljades de flesta av de missionärer som kom till Thailand permanent uppehållstillstånd, och även i andra avseenden var myndigheterna mycket toleranta och tillmötesgående. Men när bröderna försökte få Sällskapet officiellt erkänt eller inregistrerat för att ”lagligt stadfästa de goda nyheterna”, svarade vederbörande myndighet att detta inte var nödvändigt. (Fil. 1:7) Generaldirektören för avdelningen för religiösa ärenden förklarade i ett brev år 1974: ”Eftersom denna sammanslutning främst har till syfte att predika och undervisa om den kristna religionen, är det inte nödvändigt att instifta ett samfund. Ni har frihet att bedriva er verksamhet i enlighet med detta syfte och bör tills vidare avstå från att instifta ett samfund.”

Ett år senare, när två nya missionärer ansökte om immigrationsvisum, hänvände sig immigrationsmyndigheterna till avdelningen för religiösa angelägenheter för att få bekräftelse på att de sökande verkligen var missionärer. Avdelningen för religiösa angelägenheter vägrade emellertid att utfärda en sådan bekräftelse med motiveringen att Sällskapet Vakttornet inte var inregistrerat hos avdelningen. När bröderna gjorde ett försök att få Sällskapet inregistrerat, fick de samma svar som tidigare.

Eftersom missionärerna inte fick något intyg från avdelningen för religiösa angelägenheter, beviljades de bara turistvisum, vilket gjorde att de var tvungna att resa ut ur landet var tredje månad. Statssekreteraren i undervisningsdepartementet visade sig mycket tillmötesgående när han kontaktades beträffande denna besvärliga situation. År 1980 avfattade han en skrivelse till immigrationsdirektören med lydelsen: ”Utbildningsdepartementet har granskat ärendet och kommit till slutsatsen att eftersom Thailand hyllar principen om religionsfrihet, ... är det skäligt att utsträcka missionärernas uppehållstillstånd till ett år.”

Missionärerna fick sedan sitt uppehållstillstånd förnyat ytterligare ett år, mycket tack vare statssekreterarens efterträdare, som också rekommenderade Jehovas vittnen att bilda en stiftelse i enlighet med de lokala myndigheternas krav. År 1982 bildades följaktligen Stiftelsen för främjandet av biblisk undervisning, och den blev vederbörligen inregistrerad med ett antal erfarna lokala bröder som styrelsemedlemmar.

Denna stiftelse, som räknas som en kulturell organisation, har rätt att förvärva egendom, däribland Rikets salar. Avdelningen för religiösa angelägenheter har emellertid hittills vägrat att erkänna stiftelsen som en religiös organisation. Ett sådant erkännande skulle göra det möjligt för nya missionärer att komma in i landet. Vad är då skälet till denna vägran? I frågor som rör den kristna religionen är det avdelningens policy att rådfråga ledarna för de av kristenhetens organisationer som redan fått lagligt erkännande i Thailand. När representanter för dessa organisationer (bland andra romersk-katolska kyrkan, Kristi kyrka i Thailand, allianskyrkan, baptistkyrkan och sjundedagsadventisterna) sammankallades till ett möte för att dryfta Jehovas vittnens ansökan, ansåg de enhälligt att de inte kunde ”godkänna Jehovas kristna vittnen”, eftersom Jehovas vittnens lära och verksamhet inte stämmer överens med deras. Detta dödläge består fortfarande.

Speciell sammankomst stimulerar verksamheten

Sammankomsten ”Vi bevarar vår ostrafflighet” i Bangkok år 1985 var speciell så till vida att det var den första sammankomsten med verkligt internationell karaktär sedan 1963 års världsomfattande sammankomstserie. Omkring 400 delegater från 18 olika länder kom då till Thailand. Broder Lyman A. Swingle representerade den styrande kretsen.

En av höjdpunkterna var tjänsten på fältet på fredagseftermiddagen, då praktiskt taget alla de gästande delegaterna, av vilka många var pionjärer, gick ut tillsammans med sina thailändska bröder och systrar och nästan överträffade dem i antal. Detta, tillsammans med det tidsenliga sammankomstprogrammet, gjorde stort intryck på vännerna och visade sig bli en verklig drivfjäder till ökad verksamhet i hela landet.

Under månaderna efter sammankomsten uppnåddes flera nya förkunnarrekord. I april 1986 var 157 hjälppionjärer verksamma, vilket motsvarar en 80-procentig ökning jämfört med föregående rekord. I en församling med 91 förkunnare var 48 av dem hjälppionjärer, däribland sex av de sju äldstebröderna. De återstående 43 förkunnarna rapporterade i genomsnitt 20,9 timmar den månaden.

”Den minste” blir tusen

Predikandet av Riket i Thailand har nu pågått oavbrutet sedan år 1936, då Frank Dewar anlände till Bangkok som ensam pionjär. Det tog honom och de andra utländska pionjärer som senare slöt sig till honom fyra år av hårt arbete innan de första inhemska förkunnarna blev döpta. Fram till år 1960 ökade förkunnarantalet stadigt till 382, de flesta år med över 10 procent. På 1960-talet skedde en minskning under flera år, men i slutet av decenniet var förkunnarantalet åter uppe i 1960 års nivå. Sedan kom några år med ökningar på ända upp till 20 procent, innan ökningstakten stabiliserade sig på 3—5 procent per år.

I många år hade bröderna sett fram emot den dag då man skulle passera 1.000-strecket i förkunnarantal. Denna efterlängtade händelse inträffade i april 1988, då sammanlagt 1.021 rapporterade. Tjänsteåret 1990 slutade med en 6-procentig ökning och ett nytt förkunnarrekord på 1.148. Med i genomsnitt 1.169 bibelstudier varje månad och ett närvaroantal vid Åminnelsen på 2.692 år 1990 finns det god potential för ytterligare tillväxt. Jehova ”påskyndar” sitt verk, precis som han lovat. — Jes. 60:22, NW.

Kretsverksamheten har spelat en betydelsefull roll i fråga om att stärka vännerna i de 34 församlingar och isolerade grupper som finns utspridda över hela landet. Behovet av kvalificerade resande tillsyningsmän har delvis täckts genom att Gileadutbildade bröder förordnats att ta del i krets- och områdestjänsten. Men ett antal unga, energiska inhemska bröder, till exempel Phisek Thongsuk, har nu i flera år varit verksamma i denna tjänst och har varit till stor hjälp för bröderna. Emilio Batul, som tjänade som kretstillsyningsman i omkring 10 år i Filippinerna innan han kom till Thailand, har varit verksam i resetjänsten i detta land i 22 år.

Avdelningskontoret utvidgas

När avdelningskontoret år 1962 flyttades till Sällskapets egen fastighet vid 69/1 Soi Phasuk, Sukhumwit Road, var dessa lokaler mer än tillräckliga. Sedan dess har Betelfamiljen vuxit från 3 till 16 medlemmar. En angränsande byggnad med vacker trädgård förhyrdes år 1985 för att tjäna som bostäder åt Betelfamiljen, så att kontorsutrymmet i själva avdelningskontoret kunde utökas. Det dröjde emellertid inte länge förrän dessa lokaler också visade sig vara otillräckliga. Efter ihärdigt sökande lyckades bröderna förvärva ett stycke mark i en av Bangkoks nyare förorter. Byggandet av den nya anläggningen, som kommer att bli fem gånger så stor som den nuvarande, påbörjades i februari 1990.

Liksom vid Sällskapets alla övriga avdelningskontor har avdelningskontoret i Thailand sedan år 1976 haft en kommitté som övar tillsyn över verksamheten. Till en början bestod kommittén av Paul Engler, som tjänade som samordnare, Elon Harteva och Guy Moffatt. Elon Harteva har sedan dess återvänt till Finland. Broder Moffatt dog år 1981 efter 45 år i heltidstjänsten, av vilka han tillbringade 30 som missionär och som medlem av Betelfamiljen i Thailand. Eftersom han också tjänat som kretstillsyningsman och områdestillsyningsman, var han välbekant för vännerna i hela landet, och han var älskad och respekterad för sitt uppriktiga intresse för vännerna och sin nitälskan för den sanna tillbedjan. Efter att ha återvänt från Gileadskolan blev Asawin Urairat år 1980 den förste inhemske medlemmen av avdelningskontorets kommitté. I den nuvarande kommittén ingår också Ernst Fischer, som utexaminerades från Gilead år 1972, samt Kaarle Harteva.

Tillförsikt inför framtiden

Även om Thailand i hundratals år suttit fast i traditionens grepp, har den sanna tillbedjan av Jehova Gud befriat många människor från slaveri under babylonisk religion. De första som blev vittnen för sanningens Gud i detta land kom från kristenhetens olika samfund. Nu har emellertid de allra flesta en buddistisk bakgrund. Vid områdessammankomsten ”Ett levande hopp” som hölls år 1980 var 26 av de 36 som blev döpta före detta buddister. En enda hade tidigare varit katolik, och nio hade föräldrar som var vittnen. Tack vare de goda nyheterna om Guds rike har många människor, däribland sådana som tidigare varit buddister, möjlighet att få komma i åtnjutande av ett slags frihet som ingen människa eller mänsklig regering, inte ens i ”De frias land”, någonsin kan åstadkomma — frihet från ofullkomlighet, sjukdom och död. — Jämför Johannes 8:32.

Jehovas vittnen kommer att fortsätta att predika dessa goda nyheter överallt på jorden. I Thailand återstår fortfarande mycket arbete. Mer än hälften av de 73 provinserna utgörs av distrikt som ännu inte utlämnats till någon församling. Men vi litar fullt och fast på att arbetet kommer att utföras i den utsträckning som Jehova har beslutat. Och en dag kommer det att vara fullbordat. Till dess fortsätter vi att säga ”bland nationerna: ’Jehova själv har blivit kung’” och försöker hjälpa så många människor som möjligt att bli verkligt fria. — Ps. 96:10, NW.

[Fotnoter]

^ § 35 I Thailand är det vanligt att man tilltalar folk med deras förnamn.

[Tabell på sidan 252]

(För formaterad text, se publikationen)

Thailand 1.500

1950 89

1960 382

1970 380

1980 735

1990 1.148

Högsta antal förkunnare

300

1950 14

1960 41

1970 69

1980 114

1990 195

Medeltal pionjärer

[Ruta/Karta på sidan 186]

(För formaterad text, se publikationen)

MYANMAR (Burma)

Andamansjön

THAILAND

Chiang Rai

Chiang Mai

Nan

Lampang

Nong Khai

Udon Thani

Khon Kaen

Nakhon Ratchasima

Bangkok

Nakhon Si Thammarat

Songkhla

Siamviken

MALAYSIA

LAOS

Vientiane

Savannakhet

KAMBODJA (Kampuchea)

Phnom Penh

VIETNAM

[Ruta]

THAILAND

Huvudstad: Bangkok

Officiellt språk: Thai

Största religion: Buddism (theravada)

Folkmängd: 55.888.393

Avdelningskontor: Bangkok

[Bilder på sidan 188]

Frank Dewar seglade över södra Stilla havet ombord på det 16 meter långa segelfartyget Lightbearer. Han kom till Bangkok i juli 1936

[Bilder på sidan 191]

Thailand är fullt av kontrastrika vyer, från Phangngabukten i söder, omgiven av klippgrottor och vackert kustlandskap, till den smaragdgröna buddhans tempelområde i Bangkok med en trehövdad gåtfull jätte

[Bilder på sidan 193]

Willy Unglaube (högst upp) och Kurt Gruber predikade i norra delen av landet i slutet av 1930-talet

[Bild på sidan 197]

Chomchai Inthaphan blev översättare år 1941 och tjänade på Betel från år 1947 fram till sin död år 1981

[Bild på sidan 199]

Buakhieo Nantha, ett av landets första infödda vittnen, utexaminerades från Gileads 31:a klass

[Bild på sidan 202]

George Powell, avdelningskontorets förste tillsyningsman, och hans hustru, Dona

[Bild på sidan 207]

Thailand fick ett eget avdelningskontor den 1 september 1947. Det första kontoret låg vid 122 Soi Decho i Bangkok

[Bild på sidan 209]

Redo för tidskriftsvittnande vid den första kretssammankomsten i Chiang Mai i april 1948. Längst till höger i bakre raden står Hans Thomas, som var pionjär i Thailand från 1941 till 1954

[Bild på sidan 210]

Missionärer från Gileadskolans 12:e klass: Joseph E. (Bob) Babinski, Gerald (Jerry) Ross, Darrow Stallard, Donald Burkhart

[Bild på sidan 214]

Karun Chuthiangtrong. Hur släcktes hennes sanningstörst?

[Bild på sidan 220]

Seng Buawichai tvivlade på treenighetsläran

[Bild på sidan 224]

George och Carolyn Crawford har tjänat som missionärer i Kambodja, Laos och Thailand sedan år 1963

[Bild på sidan 227]

Suyi Chinesia, en av de första förkunnarna i Laos; Bunhoeng Lao, Siphanhs bror; och Siphanh Lao, den första laotiska buddisten i Vientiane som blev ett Jehovas vittne

[Bild på sidan 229]

Missionärer predikar per båt på en av Bangkoks många klongs (kanaler) år 1956

[Bild på sidan 230]

Bantoeng Chantraboon, som utexaminerades från Gileadskolans 31:a klass år 1958, tjänade som kretstillsyningsman

[Bild på sidan 231]

Somsri Darawan, en av Thailands första pionjärer med särskilt uppdrag, utexaminerades från Gileadskolan år 1953

[Bild på sidan 232]

Det första avdelningskontoret var en välkänd plats, inte bara för dessa missionärer, utan också för Bangkoks invånare

[Bild på sidan 233]

Avdelningskontoret vid 69/1 Soi Phasuk, Sukhumwit Road, Bangkok. Ett nytt Betelhem är under byggnad och beräknas bli färdigt år 1991

[Bild på sidan 235]

Vid sammankomsten ”Eviga goda nyheter” år 1963 i Lumpiniparken i Bangkok var de utländska delegaterna dubbelt så många som förkunnarna i landet

[Bilder på sidan 237]

Rosaura Engler (Cagungao) och Clara Elauria (dela Cruz), de två första filippinska systrar som sändes till Thailand för att tjäna som missionärer. Varför sändes förkunnare från Filippinerna till Thailand?

[Bild på sidan 238]

Guy Moffatt tjänade i 30 år som missionär och i Beteltjänst i Thailand

[Bild på sidan 241]

Laotiska vittnen på väg att predika i ett flyktingläger. Det fanns 20.000 flyktingar att besöka

[Bild på sidan 249]

Lyman Swingle, medlem av den styrande kretsen, med tolk vid sammankomsten i Bangkok år 1985

[Bild på sidan 251]

De bröder som ingår i avdelningskontorets kommitté har varit verksamma i heltidstjänsten i sammanlagt 99 år. Från vänster: Paul Engler, Asawin Urairat, Ernst Fischer och Kaarle Harteva