Apostlagärningarna 1:1–26

1  I den första skildringen, Theọfilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde+  fram till den dag då han togs upp till himlen.+ Innan han togs upp gav han anvisningar genom helig ande till de apostlar han hade utvalt.+  Efter sitt lidande visade han sig för dem och gav dem många säkra bevis på att han levde.+ Han visade sig för dem under 40 dagar och berättade om Guds rike.+  Vid ett tillfälle befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem,+ utan vänta på det som Fadern har utlovat,+ det som jag har berättat om.  För Johannes döpte med vatten, men om bara några dagar kommer ni att bli döpta med helig ande.”+  Så när de var samlade igen frågade de honom: ”Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?”+  Han sa till dem: ”Ni behöver inte känna till de tider eller tidsperioder som bara min Far har rätt att fastställa.+  Men ni ska få kraft när den heliga anden kommer över er,+ och ni ska vara vittnen+ om mig i Jerusalem+ och i hela Judeen och Samarien+ och till jordens yttersta ände.”+  Och när han hade sagt detta lyftes han upp medan de såg på, och han doldes av ett moln så att de inte längre kunde se honom.+ 10  Och medan de stirrade mot himlen och han var på väg bort stod det plötsligt två män i vita* kläder+ bredvid dem. 11  ”Ni galiléer”, sa de, ”varför står ni och tittar upp mot himlen? Jesus, som har tagits upp från er till himlen, ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom tas upp till himlen.” 12  Då återvände de till Jerusalem+ från det berg som kallas Olivberget och som ligger nära staden, bara en sabbatsresa därifrån. 13  När de kom fram gick de upp till salen på övervåningen där de brukade vara. Det var Petrus och Johannes, Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomẹus och Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon den nitiske samt Judas, Jakobs son.+ 14  De brukade samlas och be uthålligt tillsammans med några kvinnor+ och Jesus mor, Maria, och hans bröder.+ 15  Vid den här tiden ställde sig Petrus en dag mitt ibland lärjungarna (det var omkring 120 personer samlade) och sa: 16  ”Mina bröder, det profetiska ord som David uttalade genom den heliga anden måste uppfyllas. Han talade om Judas,+ som visade vägen åt dem som grep Jesus.+ 17  För Judas räknades till oss+ och utförde samma tjänst som vi. 18  (Judas köpte en åker för pengarna han fick för det orätta han gjorde.+ Och han föll med huvudet före,* och kroppen sprack så att inälvorna rann ut.+ 19  Alla Jerusalems invånare fick höra talas om detta, och åkern fick heta Akeldạma på deras språk, det vill säga ”Blodsåkern”.) 20  Det står ju i Psalmernas bok: ’Låt hans boning bli öde, låt ingen bo i den’,+ och: ’Låt någon annan ta över hans ämbete.’+ 21  Därför är det nödvändigt att ersätta honom med en av de män som var tillsammans med oss under hela den period som Herren Jesus utförde sin tjänst bland oss, 22  från det att han döptes av Johannes+ till dess han togs upp.+ Den mannen ska vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse.”+ 23  De föreslog två män: Josef, som kallades Barsạbbas men också var känd som Justus, och Mattias. 24  Sedan bad de: ”Jehova, du som känner allas hjärtan,+ visa vilken av de här två männen du har utvalt, 25  vem som ska överta tjänsten och uppgiften som apostel efter Judas, som lämnade den för att gå sin egen väg.”+ 26  Sedan kastade de lott,+ och lotten föll på Mattias. Från och med då räknades han som apostel tillsammans med de elva andra.

Fotnoter

Eller ”ljusa”, ”glänsande”.
Eller möjligen ”han svullnade upp”.

Studienoter

den första skildringen: Här syftar Lukas på sin evangelieskildring om Jesus liv. I evangeliet inriktade sig Lukas på ”allt som Jesus gjorde och lärde”. I Apostlagärningarna fortsätter Lukas där han slutade och redogör för vad Jesus efterföljare sa och gjorde. Skildringarna har liknande stil och ordval, och båda riktas till Theofilos. Det sägs inte uttryckligen om Theofilos var en lärjunge till Kristus eller inte. (Se studienot till Lu 1:3.) Lukas inleder Apostlagärningarna med att sammanfatta många av de händelser som han skrev om i slutet av sitt evangelium, och det visar att den här skildringen är en fortsättning på den tidigare. Men i sammanfattningen använder Lukas ett lite annorlunda ordval och nämner fler detaljer. (Jämför Lu 24:49 med Apg 1:1–12.)

himmelrikets nycklar: De som fick ansvar för nycklar på Bibelns tid, antingen bokstavliga eller symboliska nycklar, fick en viss myndighet. (1Kr 9:26, 27; Jes 22:20–22) Uttrycket ”nyckel” kom därför att symbolisera myndighet eller ansvar. Petrus använde de ”nycklar” han hade fått för att öppna vägen för judar (Apg 2:22–41), samarier (Apg 8:14–17) och icke-judar (Apg 10:34–38) och ge dem möjlighet att få Guds ande och på så sätt kunna komma in i himmelriket.

Apostlagärningarna: Den grekiska titeln Prạxeis Apostọlōn förekommer i handskrifter från 100-talet v.t., men det finns inget som tyder på att boken ursprungligen hade en titel. Boken är en fortsättning på det evangelium som Lukas skrev. (Se studienot till Apg 1:1.) Den redogör huvudsakligen för Petrus och Paulus verksamhet, inte alla apostlarnas. I boken ges en pålitlig och detaljerad skildring av den kristna församlingens spektakulära början och snabba tillväxt, först bland judarna, sedan bland samarierna och slutligen bland andra folk. (Se studienot till Mt 16:19.) Boken ger också en historisk bakgrund till de inspirerade breven i de kristna grekiska skrifterna.

högt ärade: Det grekiska ordet för ”högt ärade” (krạtistos) användes i officiella sammanhang när man tilltalade höga ämbetsmän. (Apg 23:26; 24:3; 26:25) Därför anser en del forskare att det här uttrycket kan betyda att Theofilos hade en inflytelserik position innan han blev kristen. Andra menar att det grekiska ordet helt enkelt är ett vänligt eller artigt sätt att tilltala Theofilos på eller ett sätt att visa att han är högt respekterad. Theofilos var tydligtvis kristen, för det sägs att han redan hade blivit ”muntligt undervisad” om Jesus Kristus och hans tjänst. (Lu 1:4) Det Lukas skrev kunde hjälpa Theofilos att bli övertygad om att det han redan hade lärt sig var tillförlitligt. Men meningarna går isär. Andra menar att Theofilos var en intresserad person som senare blev kristen, medan ytterligare andra menar att namnet, som betyder ”älskad av Gud”, ”Guds vän”, var en pseudonym för kristna i allmänhet. När Lukas riktar sig till Theofilos i början av Apostlagärningarna använder han inte uttrycket ”högt ärade”. (Apg 1:1)

högt ärade: Det grekiska ordet för ”högt ärade” (krạtistos) användes i officiella sammanhang när man tilltalade höga ämbetsmän. (Apg 23:26; 24:3; 26:25) Därför anser en del forskare att det här uttrycket kan betyda att Theofilos hade en inflytelserik position innan han blev kristen. Andra menar att det grekiska ordet helt enkelt är ett vänligt eller artigt sätt att tilltala Theofilos på eller ett sätt att visa att han är högt respekterad. Theofilos var tydligtvis kristen, för det sägs att han redan hade blivit ”muntligt undervisad” om Jesus Kristus och hans tjänst. (Lu 1:4) Det Lukas skrev kunde hjälpa Theofilos att bli övertygad om att det han redan hade lärt sig var tillförlitligt. Men meningarna går isär. Andra menar att Theofilos var en intresserad person som senare blev kristen, medan ytterligare andra menar att namnet, som betyder ”älskad av Gud”, ”Guds vän”, var en pseudonym för kristna i allmänhet. När Lukas riktar sig till Theofilos i början av Apostlagärningarna använder han inte uttrycket ”högt ärade”. (Apg 1:1)

den första skildringen: Här syftar Lukas på sin evangelieskildring om Jesus liv. I evangeliet inriktade sig Lukas på ”allt som Jesus gjorde och lärde”. I Apostlagärningarna fortsätter Lukas där han slutade och redogör för vad Jesus efterföljare sa och gjorde. Skildringarna har liknande stil och ordval, och båda riktas till Theofilos. Det sägs inte uttryckligen om Theofilos var en lärjunge till Kristus eller inte. (Se studienot till Lu 1:3.) Lukas inleder Apostlagärningarna med att sammanfatta många av de händelser som han skrev om i slutet av sitt evangelium, och det visar att den här skildringen är en fortsättning på den tidigare. Men i sammanfattningen använder Lukas ett lite annorlunda ordval och nämner fler detaljer. (Jämför Lu 24:49 med Apg 1:1–12.)

Theofilos: Både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna riktas till den här mannen. I Lu 1:3 omnämns han som ”högt ärade” Theofilos. (Läs mer om det här uttrycket och Theofilos bakgrund i studienoten till Lu 1:3.)

Guds rike: Eller ”Guds kungarike”. Det genomgående temat i hela Bibeln, Jehovas rike, präglar Apostlagärningarna. (Apg 8:12; 14:22; 19:8; 20:25; 28:31) Boken betonar att apostlarna ”vittnade grundligt” om detta rike och helt fullgjorde sin tjänst. (Apg 2:40; 5:42; 8:25; 10:42; 20:21, 24; 23:11; 26:22; 28:23)

Tiden är inne: Eller ”Den fastställda tiden är fullbordad”. I det här sammanhanget syftar ”tiden” (grekiska: kairọs) på den förutsagda tidpunkt då Jesus skulle börja sin tjänst på jorden, vilket skulle ge människor möjligheten att tro på de goda nyheterna. Samma grekiska ord används både om den ”speciella tiden” för inspektion som Jesus tjänst innebar (Lu 12:56; 19:44) och om den fastställda tiden för hans död (Mt 26:18).

nationernas bestämda tidsperiod: Eller ”hedningarnas tider”. Det grekiska ordet kairọs (här står ordet i plural och återges med ”bestämda tidsperiod”) kan avse en viss tidpunkt, en bestämd eller fastställd tidsperiod eller en tidsperiod som kännetecknas av vissa utmärkande drag. (Mt 13:30; 21:34; Mk 11:13) Det används om den fastställda tiden för Jesus att börja sin tjänst (Mk 1:15) och den fastställda tiden för honom att dö (Mt 26:18). Ordet kairọs används också om framtida tidpunkter eller tidsperioder i Guds anordning eller tidsschema, särskilt i samband med Kristus närvaro och hans rike. (Apg 1:7; 1Th 5:1) Med tanke på hur ordet kairọs används i bibeltexten syftar uttrycket ”nationernas bestämda tidsperiod” tydligtvis inte på något vagt eller obestämt, utan på en bestämd tidsperiod som har en början och ett slut. Ordet ”nationernas”, eller ”hedningarnas”, är en översättning av pluralformen av det grekiska ordet ẹthnos, som i Bibeln särskilt används om de icke-judiska nationerna.

tider eller tidsperioder: Två olika grekiska ord används här för att beskriva begreppet tid. Pluralformen av det grekiska ordet chrọnos, som har återgetts med tider, kan syfta på en ospecificerad tidsperiod, lång eller kort. Det grekiska ordet kairọs (återges ibland med olika former av uttrycket ”bestämd tid”; pluralformen återges här med tidsperioder) används ofta om framtida tidsperioder i Guds anordning eller tidsschema, särskilt i samband med Kristus närvaro och hans rike. (Apg 3:19; 1Th 5:1; se studienoter till Mk 1:15; Lu 21:24.)

rätt att fastställa: Det här uttrycket pekar på att Jehova har förbehållit sig själv rätten att fastställa ”de tider eller tidsperioder” som gäller fullbordandet av hans avsikter. Jehova bestämmer över tiden. Före sin död sa Jesus att inte ens Sonen kände till ”dagen och tidpunkten” för när slutet skulle komma. Det var ”bara Fadern” som kände till det. (Mt 24:36; Mk 13:32)

anden: Eller ”den verksamma kraften”. Det grekiska ordet pneuma syftar här på Guds ande, som kan vara en drivkraft som får en person att göra det som stämmer med Guds vilja. (Lu 4:1; se Ordförklaringar .)

som ett vittne: Eller ”till ett vittnesbörd”. Det grekiska substantivet för ”vittne”, ”vittnesbörd” (martyrịa) förekommer mer än dubbelt så många gånger i Johannes evangelium som i de andra tre evangelierna tillsammans. Ett besläktat grekiskt verb, som här återges med vittna (martyrẹō), förekommer 39 gånger i Johannesevangeliet (det förekommer bara två gånger i de andra evangelieskildringarna, i Mt 23:31 och Lu 4:22) Det här grekiska verbet används så ofta i samband med Johannes döparen att en del har föreslagit att han borde kallas ”Johannes vittnet”. (Joh 1:8, 15, 32, 34; 3:26; 5:33; se studienot till Joh 1:19.) I Johannesevangeliet används det här verbet dessutom ofta i samband med Jesus tjänst. Det sägs ofta att Jesus ”vittnar”. (Joh 8:14, 17, 18) Det är särskilt värt att lägga märke till det Jesus sa till Pontius Pilatus: ”Jag föddes och kom hit till världen för att vittna om sanningen.” (Joh 18:37) I den uppenbarelse som Johannes fick omtalas Jesus som ”det trogna vittnet” och ”det trogna och sanna vittnet”. (Upp 1:5; 3:14)

vittna om: De grekiska orden för ”vittna” (martyrẹō) och ”vittnesbörd” (martyrịa; mạrtys) har en bred innebörd i de kristna grekiska skrifterna. Dessa besläktade ord används i den grundläggande betydelsen att vittna om fakta man själv har sett, hört eller upplevt, men de kan också innehålla tanken på att ”tillkännage”, ”bekräfta”, ”tala väl om”. Jesus gjorde mer än att vittna om och förkunna sanningar som han var övertygad om. Han levde också på ett sätt som bekräftade att hans Fars profetiska ord och löften var sanna. (2Kor 1:20) Guds avsikt när det gällde riket och härskaren i det riket hade blivit förutsagd i detalj. Genom sitt liv på jorden, som slutade med att han offrade sitt liv, uppfyllde Jesus alla profetior som gällde honom, däribland de skuggor, eller förebilder, som fanns i lagförbundet. (Kol 2:16, 17; Heb 10:1) Så Jesus vittnade om sanningen, både genom det han sa och genom det han gjorde.

ännu större gärningar: Jesus menar inte att underverken som hans lärjungar skulle utföra skulle vara större än hans underverk. I stället erkänner han ödmjukt att deras arbete med att predika och undervisa skulle vara mer omfattande än hans hade varit. Hans efterföljare skulle nå ut till ett större område, nå fler människor och predika under längre tid än han. Jesus ord visar tydligt att han förväntade att hans lärjungar skulle fortsätta med det arbete han hade satt i gång.

på hela jorden ... alla nationerna: Båda uttrycken betonar predikoarbetets omfattning. I en vidare bemärkelse betecknar det grekiska ordet som har översatts med ”jorden” (oikoumẹnē) den värld där vi människor bor, och det har även översatts med ”världen” och ”den bebodda jorden”. (Lu 4:5; Apg 17:31; Rom 10:18; Upp 12:9; 16:14) Under det första århundradet användes ordet även om det vidsträckta romarriket, där judarna var kringspridda. (Lu 2:1, not; Apg 24:5) Det grekiska ordet för ”nation” (ẹthnos) syftar generellt på en grupp människor som är mer eller mindre besläktade med varandra och som har ett gemensamt språk. En sådan grupp bor också vanligtvis i ett geografiskt avgränsat område.

överallt i världen där de goda nyheterna förkunnas: Precis som i Mt 24:14 förutsäger Jesus här att de goda nyheterna skulle förkunnas i hela världen, och de skulle inkludera den här kvinnans fina handling. Gud inspirerade tre av evangelieskribenterna att skriva ner denna händelse. (Mk 14:8, 9; Joh 12:7; se studienot till Mt 24:14.)

människor från alla nationer: Ordagrant kan detta återges med ”alla nationer”, men sammanhanget visar att det här uttrycket syftar på individer från alla nationer. Det grekiska pronomenet som motsvarar ”dem” i döp dem står nämligen i maskulinum och syftar på människor, inte på nationer, som är neutrum på grekiska. Befallningen att nå ”människor från alla nationer” var ny. Före Jesus tid fick icke-judar enligt skrifterna ta sig till Israel om de ville tjäna Jehova. (1Ku 8:41–43) Men i och med den här befallningen ger Jesus sina lärjungar i uppdrag att utvidga predikoarbetet så att det omfattade fler än bara judar. Jesus framhöll att de kristna skulle göra människor över hela jorden till lärjungar. (Mt 10:1, 5–7; Upp 7:9; se studienot till Mt 24:14.)

den heliga anden: Eller ”den heliga verksamma kraften”. I Apostlagärningarna förekommer uttrycken ”helig ande” och ”den heliga anden” 41 gånger. Dessutom finns det ytterligare minst 15 förekomster av ordet ”ande” (grekiska: pneuma) som syftar på Guds heliga ande. (Se till exempel Apg 2:4, 17, 18; 5:9; 11:28; 21:4; se också Ordförklaringar under ”Ande”.) Det poängteras alltså gång på gång i skildringen att det internationella prediko- och undervisningsarbete som Jesus efterföljare skulle utföra bara är möjligt med hjälp av Guds verksamma kraft. (Jämför studienot till Mk 1:12.)

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

till jordens yttersta ände: Eller ”till jordens mest avlägsna delar”. Samma grekiska uttryck används i Apg 13:47 i ett citat från en profetia i Jes 49:6, där den grekiska Septuaginta också använder detta uttryck. Jesus ord i Apg 1:8 kan anspela på den profetian, som förutsade att Jehovas tjänare skulle vara ”ett ljus för nationerna” för att räddningen skulle nå ut till ”hela jorden”. Detta stämmer med det Jesus tidigare hade sagt om att hans efterföljare skulle utföra ”ännu större gärningar” än han själv hade utfört. (Se studienot till Joh 14:12.) Uttalandet stämmer också med att Jesus sa att det kristna predikoarbetet skulle omfatta hela jorden. (Se studienoter till Mt 24:14; 26:13; 28:19.)

män i vita kläder: Detta syftar på änglar. (Jämför Lu 24:4, 23.) I Apostlagärningarna förekommer det grekiska ordet för ”ängel” (ạggelos) 21 gånger, första gången i Apg 5:19.

på ett sätt som är uppenbart för alla: Eller ”på ett iögonfallande sätt”. Detta är det enda stället i de kristna grekiska skrifterna där det här grekiska uttrycket förekommer. Det kommer från ett verb som betyder ”noga se på”, ”iaktta”. En del forskare menar att detta uttryck användes i medicinska skrifter om att observera sjukdomssymtom. Med tanke på hur det används här förmedlar det tydligen tanken på att Guds rike inte ska komma på ett sätt som är uppenbart för alla.

himlen: Det grekiska ordet ouranọs förekommer tre gånger i den här versen, och det kan syfta på den fysiska himlen eller på den andliga himlen.

ska komma tillbaka på samma sätt: Ordagrant ”ska komma på samma sätt”. Det grekiska ord som har översatts med ”komma” (ẹrchomai) används ofta i Bibeln och i flera olika betydelser. I vissa sammanhang syftar det på att Jesus kommer som domare för att avkunna och verkställa dom under den stora prövningen. (Mt 24:30; Mk 13:26; Lu 21:27) Men samma grekiska ord används om Jesus även i andra sammanhang. (Mt 16:28–17:2; 21:5, 9; 23:39; Lu 19:38) Det är alltså sammanhanget som avgör i vilken betydelse ordet ”komma” används i den här versen. Änglarna sa att Jesus skulle ”komma”, eller komma tillbaka, på samma ”sätt” (grekiska: trọpos) som han togs upp. Ordet trọpos syftar inte på form, gestalt eller kropp, utan på sätt. Som sammanhanget visar var världen i allmänhet inte vittnen till det ”sätt” som Jesus togs upp till himlen på. Det var bara apostlarna som såg att Jesus lämnade jorden och återvände till sin Far i himlen. Jesus hade antytt att hans återkomst som kung i ”Guds rike” inte skulle vara uppenbar för alla – bara hans lärjungar skulle förstå att han hade kommit tillbaka. (Lu 17:20; se studienot.) Men i Upp 1:7 avses något annat när det sägs att Jesus ”kommer”, för då sägs det att ”alla ska se honom”. (Upp 1:7) Sammanhanget tyder alltså på att ordet ”komma” i Apg 1:11 syftar på att Jesus kommer osynligt som kung i Guds rike i början av sin närvaro. (Mt 24:3)

en sabbatsresa: Dvs. den sträcka en israelit fick resa under sabbaten. Här kopplas uttrycket samman med avståndet mellan Olivberget och Jerusalem. Lagen begränsade den sträcka en israelit fick resa under sabbaten, men den nämnde inget specifikt avstånd. (2Mo 16:29) I rabbinska källor angavs med tiden detta avstånd till ca 2 000 alnar (890 m). Den tolkningen byggde på 4Mo 35:5: ”Utanför staden ska ni ... mäta upp 2 000 alnar” och på Jos 3:3, 4, där det sägs att israeliterna skulle hålla ett avstånd på omkring 2 000 alnar till förbundsarken. Rabbierna drog slutsatsen att det var minst så långt en israelit fick resa på sabbaten för att tillbe vid tälthelgedomen. (4Mo 28:9, 10) Josefus anger på ett ställe att avståndet mellan Jerusalem och Olivberget var fem stadier (925 m) och på ett annat ställe att det var sex stadier (1 110 m). Skillnaden beror förmodligen på att han utgick från olika utgångspunkter. Hur det än var med det, så är detta ungefär det avstånd som rabbierna hade definierat som en sabbatsresa, och det stämmer med det Lukas säger i den här versen.

den nitiske: Ett tillnamn som användes för att skilja aposteln Simon från aposteln Simon Petrus. (Lu 6:14, 15) Det grekiska ord som används här och i Lu 6:15, zēlōtẹ̄s, betyder ”selot”, ”den ivrige”. Även i skildringarna i Mt 10:4 och Mk 3:18 används tillnamnet ”den nitiske”, men där används ett annat grekiskt ord som kan återges med ”Kananaios”. Man menar att detta tillnamn har hebreiskt eller arameiskt ursprung, och även detta namn betyder ”selot”, ”den ivrige”. Det är möjligt att Simon tidigare hade tillhört seloterna, ett judiskt parti som var emot det romerska styret, men det kan också vara så att han fick detta tillnamn för att han var så ivrig och entusiastisk.

bröder: I Bibeln kan det grekiska ordet adelfọs användas om andligt släktskap, men här används det om Jesus yngre halvbröder, Josef och Marias söner. En del som tror att Maria förblev jungfru efter Jesus födelse menar att adelfọs här avser kusiner. Men de kristna grekiska skrifterna använder ett annat ord för ”kusin” (grekiska: anepsiọs i Kol 4:10). Ytterligare ett annat uttryck används om ”Paulus systerson”. (Apg 23:16) Och i Lu 21:16 används pluralformerna av de grekiska orden adelfọs och syggenẹ̄s (återges med ”bröder och släktingar”). Dessa exempel visar att ord som betecknar släktförhållanden inte används godtyckligt i de kristna grekiska skrifterna.

hans bröder: Dvs. Jesus halvbröder. De fyra evangelieskildringarna, Apostlagärningarna och två av Paulus brev innehåller uttryck som ”Herrens bröder”, ”Herrens bror”, ”hans bröder”, ”hans systrar” och ”sina bröder”, och fyra av bröderna namnges: Jakob, Josef, Simon och Judas. (1Kor 9:5; Gal 1:19; Mt 12:46; 13:55, 56; Mk 3:31; Lu 8:19; Joh 2:12) Alla Jesus syskon föddes efter att Jesus hade blivit född genom ett underverk. De flesta bibelkommentatorer erkänner bevisen för att Jesus hade åtminstone fyra bröder och två systrar och att alla dessa var Josef och Marias gemensamma barn som hade fötts på naturligt sätt. (Se studienot till Mt 13:55.)

bröder: I Bibeln kan det grekiska ordet adelfọs användas om andligt släktskap, men här används det om Jesus yngre halvbröder, Josef och Marias söner. En del som tror att Maria förblev jungfru efter Jesus födelse menar att adelfọs här avser kusiner. Men de kristna grekiska skrifterna använder ett annat ord för ”kusin” (grekiska: anepsiọs i Kol 4:10). Ytterligare ett annat uttryck används om ”Paulus systerson”. (Apg 23:16) Och i Lu 21:16 används pluralformerna av de grekiska orden adelfọs och syggenẹ̄s (återges med ”bröder och släktingar”). Dessa exempel visar att ord som betecknar släktförhållanden inte används godtyckligt i de kristna grekiska skrifterna.

hans bröder: Dvs. Jesus halvbröder. De fyra evangelieskildringarna, Apostlagärningarna och två av Paulus brev innehåller uttryck som ”Herrens bröder”, ”Herrens bror”, ”hans bröder”, ”hans systrar” och ”sina bröder”, och fyra av bröderna namnges: Jakob, Josef, Simon och Judas. (1Kor 9:5; Gal 1:19; Mt 12:46; 13:55, 56; Mk 3:31; Lu 8:19; Joh 2:12) Alla Jesus syskon föddes efter att Jesus hade blivit född genom ett underverk. De flesta bibelkommentatorer erkänner bevisen för att Jesus hade åtminstone fyra bröder och två systrar och att alla dessa var Josef och Marias gemensamma barn som hade fötts på naturligt sätt. (Se studienot till Mt 13:55.)

lärjungarna: Ordagrant ”bröderna”. Ibland kallade man en troende kristen man för ”broder” och en kvinna för ”syster”. (1Kor 7:14, 15) Men andra gånger, som i den här versen, inkluderar det grekiska ordet för ”bröder” både män och kvinnor. (Apg 1:13, 14) Man använde ofta ordet ”bröder” till grupper som inte bestod enbart av män. (Rom 1:13; 1Th 1:4) Det är så uttrycket används i de flesta breven i de kristna grekiska skrifterna. I den föregående versen (Apg 1:14) används pluralformen av det grekiska ordet adelfọs om Jesus halvbröder, Josef och Marias yngre söner. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 1:14.)

det ... personer: Ordagrant ”skaran av namn”. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet för ”namn” (ọnoma) på en person. Det används på samma sätt i Upp 3:4, not.

Mina bröder: Ordagrant ”Män, bröder”. Till skillnad från den föregående versen används uttrycket ”bröder” här tillsammans med det grekiska ordet för ”man” (anẹ̄r). I det här sammanhanget, när det handlar om vem som skulle ersätta Judas Iskariot som apostel, kan den här kombinationen tyda på att Petrus endast riktade sig till de manliga medlemmarna av församlingen.

föll med huvudet före, och kroppen sprack: I Matteus beskrivning av Judas död sägs det att Judas ”hängde sig”, vilket visar hur han tog sitt liv. (Mt 27:5) Men här beskriver Lukas resultatet. Om man jämför skildringarna verkar det som att Judas hängde sig nära ett stup. Men antingen brast repet eller trädgrenen som repet var fäst vid, och han störtade ner på klipporna och buken sprack. Detta är ett troligt scenario med tanke på den branta och steniga terrängen kring Jerusalem.

tillsyningsmän: Det grekiska ordet för tillsyningsman, epịskopos, är besläktat med verbet episkopẹō, som betyder ”se till” (Heb 12:15), och substantivet episkopẹ̄, som betyder ”inspektion” (Lu 19:44, Kingdom Interlinear; 1Pe 2:12). Ordet episkopẹ̄ har översatts med ”bli tillsyningsman” i 1Ti 3:1 och ”uppgift att ha tillsyn” i Apg 1:20, not. Tillsyningsmannen var alltså någon som besökte, inspekterade och vägledde församlingsmedlemmar. Grundtanken i det grekiska uttrycket är ”en som utövar beskyddande tillsyn”. Tillsyningsmännen i den kristna församlingen har ansvaret att hjälpa sina medtroende andligt sett. Paulus använde ordet ”tillsyningsmän” när han här riktade sig till de ”äldste” från församlingen i Efesos. (Apg 20:17) Han använder dessutom ordet ”tillsyningsman” i sitt brev till Titus när han beskriver kvalifikationerna för de ”äldste” i den kristna församlingen. (Tit 1:5, 7) Ordet syftar alltså på samma ställning. Medan presbỵteros för tanken till de förordnade brödernas mogenhet, framhäver epịskopos de uppgifter som följer med förordnandet. Den här skildringen om Paulus möte med de äldste från Efesos visar tydligt att det fanns flera tillsyningsmän i den församlingen. Det fanns inget bestämt antal tillsyningsmän i varje församling, utan antalet berodde på hur många andligt mogna män i församlingen som var kvalificerade att tjäna som äldste. När Paulus skrev till de kristna i Filippi nämnde han ”tillsyningsmännen” (Flp 1:1), vilket tyder på att de fungerade som en krets och hade tillsyn över församlingens angelägenheter. (Se studienot till Apg 1:20.)

hans ämbete: Eller ”hans uppgift att ha tillsyn”. Det grekiska ord som används här, episkopẹ̄, är besläktat med det grekiska substantivet för ”tillsyningsman”, epịskopos, och verbet episkopẹō, som har översatts med ”se till” i Heb 12:15. Petrus citerade Ps 109:8 som stöd för sin rekommendation att den plats som stod ledig efter den otrogne aposteln Judas skulle fyllas. I det avsnittet använder den hebreiska texten ordet pequddạh, som kan återges med ord som ”tillsynen”, ”tillsyningsmän”. (4Mo 4:16; Jes 60:17) I Ps 109:8 i Septuaginta (108:8, LXX) har detta hebreiska ord återgetts med samma grekiska ord som Lukas använder här i Apg 1:20. Av Petrus inspirerade uttalande framgår det att apostlarna hade ett ämbete, eller en uppgift, som tillsyningsmän. De hade blivit direkt utvalda av Jesus. (Mk 3:14) På pingstdagen år 33 fanns det alltså 12 tillsyningsmän i den kristna församlingen, som växte från omkring 120 medlemmar till omkring 3 000 medlemmar på en enda dag. (Apg 1:15; 2:41) Längre fram förordnades andra som tillsyningsmän för att hjälpa till att ta hand om den växande församlingen. Men apostlarnas ämbete fortsatte att vara speciellt, eftersom Jehovas avsikt tydligen var att de 12 apostlarna längre fram skulle utgöra det nya Jerusalems ”12 grundstenar”. (Upp 21:14; se studienot till Apg 20:28.)

utförde sin tjänst bland oss: Ordagrant ”gick in och ut bland oss”, ett uttryck som speglar ett semitiskt idiom som syftar på att utföra vanliga aktiviteter tillsammans med andra människor. Det skulle också kunna återges med ”bodde bland oss”. (Jämför 5Mo 28:6, not; Ps 121:8, not.)

Mattias: Det grekiska namnet Maththịas är förmodligen en kortform av Mattathịas, som kommer från det hebreiska namnet ”Mattitja” (1Kr 15:18), som betyder ”Jehovas gåva”. Enligt Petrus ord (Apg 1:21, 22) hade Mattias varit en efterföljare till Kristus under hela hans tre och ett halvt år långa tjänst. Han var nära förbunden med apostlarna och var med stor sannolikhet en av de 70 lärjungar som Jesus hade sänt ut för att predika. (Lu 10:1) Efter att Mattias hade blivit utvald ”räknades han som apostel tillsammans med de elva andra” (Apg 1:26), och när Apostlagärningarna hädanefter nämner ”apostlarna” eller ”de tolv” ingår Mattias i den gruppen. (Apg 2:37, 43; 4:33, 36; 5:12, 29; 6:2, 6; 8:1, 14)

Jehova: Tillgängliga grekiska handskrifter använder ordet ”Herre” (grekiska: Kỵrios) här. Men som det förklaras i Tillägg C finns det goda skäl att tro att Guds namn ursprungligen användes i den här versen och längre fram ersattes med titeln Herren. Därför används namnet Jehova i huvudtexten.

som känner allas hjärtan: I de hebreiska skrifterna framhålls det ofta att det är Jehova Gud som har förmågan att läsa hjärtan. (5Mo 8:2; 1Sa 16:7; 1Ku 8:39; 1Kr 28:9; Ps 44:21; Jer 11:20; 17:10) I det här sammanhanget skulle det därför ha varit naturligt för dessa hebreisktalande judar att använda Guds namn när de bad till Gud. Det grekiska ord som har återgetts med ”som känner ... hjärtan”, kardiognọ̄stēs, (ordagrant ”kännare av hjärtan”) förekommer bara här och i Apg 15:8, där det står ”Gud, som känner hjärtat”. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 1:24.)

delade de upp hans ytterkläder: Skildringen i Joh 19:23, 24 innehåller detaljer som inte nämns i Matteus, Markus och Lukas. Tillsammans målar de fyra evangelierna upp följande bild: romerska soldater kastade tydligtvis inte bara lott om hans ytterkläder, utan också om hans innerklädnad. De delade upp hans ytterkläder ”i fyra delar, en åt varje soldat”, och kastade lott om dem. Men de ville inte riva sönder hans innerklädnad utan kastade lott om hela plagget. Lottkastningen var en uppfyllelse av Ps 22:18. Tydligen var det vanligt att skarprättarna behöll offrens kläder. De klädde alltså av förbrytarna innan de avrättades, något som gjorde avrättningen ännu mer förödmjukande.

kastade de lott: Innan Guds tjänare i förkristen tid fattade beslut i olika frågor kastade de ibland lott för att avgöra vad som var Jehovas vilja. (3Mo 16:8; 4Mo 33:54; 1Kr 25:8; Ord 16:33; 18:18; se Ordförklaringar under ”Lott, lottkastning”.) Detta är enda gången i de kristna grekiska skrifterna som det nämns att Jesus efterföljare kastade lott. Man gjorde det för att avgöra vem av de två kandidaterna som skulle ersätta Judas Iskariot. Lärjungarna förstod att de behövde Jehovas vägledning. Det var ju först efter att Jesus hade bett en hel natt till sin Far som han hade utnämnt var och en av de 12 apostlarna. (Lu 6:12, 13) Det är därför värt att lägga märke till att lärjungarna begrundade flera bibelavsnitt och uttryckligen bad Jehova att visa vem han hade utvalt, och det gjorde de innan ”lotten föll på Mattias”. (Apg 1:20, 23, 24) Men efter pingsten år 33 v.t. sägs det ingenstans i Bibeln att man kastade lott för att utse tillsyningsmän eller deras medhjälpare eller för att avgöra viktiga frågor. Så snart den heliga anden började verka på den kristna församlingen behövdes inte längre den metoden. (Apg 6:2–6; 13:2; 20:28; 2Ti 3:16, 17) Män utsågs till tillsyningsmän, inte därför att de hade blivit utpekade genom lottkastning, utan därför att de visade att den heliga anden var verksam i deras liv. (1Ti 3:1–13; Tit 1:5–9) Även i andra kulturer användes lottkastning. (Est 3:7; Joel 3:3; Ob 11) Ett exempel är att romerska soldater kastade lott om Jesus kläder, precis som det var förutsagt i Ps 22:18. Deras motiv verkar inte ha varit att uppfylla en biblisk profetia, utan att få personliga fördelar. (Joh 19:24; se studienot till Mt 27:35.)

räknades ... som apostel tillsammans med: Dvs. betraktades som likställd med de 11 andra apostlarna. Så när pingstdagen kom fanns det 12 apostlar som utgjorde grunden till det andliga Israel. Mattias måste ha varit en av ”de tolv” som längre fram hjälpte till att avgöra problemet som rörde de grekisktalande lärjungarna (Apg 6:1, 2).

Media

Introduktionsfilm till Apostlagärningarna
Introduktionsfilm till Apostlagärningarna
Apostlagärningarna – några viktiga händelser
Apostlagärningarna – några viktiga händelser

Händelserna anges i kronologisk ordning.

1. Jesus och hans lärjungar befinner sig på Olivberget, nära staden Betania, och han ber dem vittna om honom ”till jordens yttersta ände”. (Apg 1:8)

2. Vid pingsten utgjuts helig ande över lärjungarna, som börjar vittna på olika språk. (Apg 2:1–6)

3. En man som lidit av en missbildning botas vid den tempelport som kallas Sköna porten. (Apg 3:1–8)

4. Apostlarna ställs inför Sanhedrin och säger att de ”måste lyda Gud mer än människor”. (Apg 5:27–29)

5. Stefanus stenas till döds utanför Jerusalem. (Apg 7:54–60)

6. När lärjungarna skingras beger sig Filippus till Samarien och börjar predika där; Petrus och Johannes skickas dit så att de som blivit döpta kan få helig ande. (Apg 8:4, 5, 14, 17)

7. Filippus predikar för en etiopisk hovman på vägen mellan Jerusalem och Gaza och döper honom. (Se kartan ”Evangelieförkunnaren Filippus verksamhet”; Apg 8:26–31, 36–38)

8. Jesus visar sig för Saul på vägen mot Damaskus. (Apg 9:1–6)

9. Jesus säger till Ananias att han ska gå till den gata som kallas Raka gatan och hjälpa Saul; Saul blir döpt. (Apg 9:10, 11, 17, 18)

10. Efter Dorkas död ber lärjungarna i Joppe att Petrus, som befinner sig i det närbelägna Lydda, ska bege sig dit; när han kommer till Joppe uppväcker han Dorkas. (Apg 9:36–41)

11. Medan Petrus är i Joppe ser han orena djur i en syn. (Apg 9:43; 10:9–16)

12. Petrus beger sig till Caesarea, där han predikar för Cornelius och andra oomskurna icke-judar; de blir troende, får helig ande och blir döpta. (Apg 10:23, 24, 34–48)

13. I Antiokia i Syrien börjar lärjungarna kallas kristna. (Apg 11:26)

14. Herodes dödar Jakob och sätter Petrus i fängelse; Petrus befrias av en ängel. (Apg 12:2–4, 6–10)

15. Paulus ger sig av på sin första missionsresa tillsammans med Barnabas och Johannes Markus. (Se kartan ”Paulus första missionsresa”; Apg 12:25; 13:4, 5)

16. När det uppstår en diskussion om omskärelsen i Antiokia tar Paulus och Barnabas upp frågan med apostlarna och de äldste i Jerusalem och återvänder sedan till Antiokia efter det mötet. (Apg 15:1–4, 6, 22–31)

17. Paulus ger sig av på sin andra missionsresa. (Se kartan ”Paulus andra missionsresa”.)

18. Paulus ger sig av på sin tredje missionsresa. (Se kartan ”Paulus tredje missionsresa”.)

19. När Paulus är i Jerusalem blir det upplopp i templet; Paulus grips och talar till folket från Antoniaborgens trappa. (Apg 21:27–40)

20. När en konspiration om att döda Paulus avslöjas eskorteras han av romerska soldater till Antipatris och sedan vidare till Caesarea. (Apg 23:12–17, 23, 24, 31–35)

21. Paulus rättegång inför Festus; Paulus vädjar till kejsaren. (Apg 25:8–12)

22. Paulus ger sig av på sin resa till Rom. (Se kartan ”Paulus resa till Rom

Betfage, Olivberget och Jerusalem
Betfage, Olivberget och Jerusalem

I den här korta filmen närmar vi oss Jerusalem från öster via den nutida byn at-Tur, som troligen motsvarar den bibliska staden Betfage, och filmen avslutas vid en av de högsta punkterna på Olivberget. Betania ligger öster om Betfage på östra sidan av Olivberget. När Jesus och hans lärjungar var i Jerusalem brukade de övernatta i Betania, där byn al-Azarije (El Eizariya) nu ligger. Namnet är arabiskt och betyder ”Lasarusplatsen”. Jesus övernattade då förmodligen hemma hos Marta, Maria och Lasarus. (Mt 21:17; Mk 11:11; Lu 21:37; Joh 11:1) När Jesus gick från deras hem in till Jerusalem kan han ha tagit ungefär samma väg som den som visas i filmen. Och när han red över Olivberget på en åsna den 9 nisan år 33 v.t. kan han mycket väl ha tagit vägen som ledde från Betfage till Jerusalem.

1. Väg från Betania till Betfage

2. Betfage

3. Olivberget

4. Kidrondalen

5. Tempelberget

Rum på övervåningen
Rum på övervåningen

En del hus i Israel hade en övervåning. Den kunde enkelt nås via en stege eller trappa inomhus eller med hjälp av en utvändig stentrappa eller stege. Det var i ett stort rum på en övervåning som Jesus firade den sista påsken med sina lärjungar och instiftade Herrens kvällsmåltid. Det rummet kan ha sett ut som på bilden. (Lu 22:12, 19, 20) Det var förmodligen i ett rum på en övervåning som 120 lärjungar hade samlats i Jerusalem på pingstdagen 33 v.t. när de uppfylldes av Guds ande. (Apg 1:15; 2:1–4)