De apostoliska fäderna – Är de verkligen apostoliska?

I BÖRJAN av 100-talet hade falska läror börjat grumla den kristna sanningens klara vatten. Alldeles som det var förutsagt i de inspirerade profetiorna var det somliga efter apostlarnas död som övergav sanningen och i stället vände sig till ”myter”. (2 Timoteus 4:3, 4, fotnoten) Omkring år 98 varnade Johannes, den siste kvarlevande aposteln, för sådana felaktiga läror och för människor som skulle försöka vilseleda de trogna kristna. (1 Johannes 2:26; 4:1, 6)

Snart framträdde några män på scenen som kom att bli kända som de apostoliska fäderna. Hur ställde sig dessa män till de vilseledande religiösa lärorna? Brydde de sig om den varning som aposteln Johannes under inspiration från Gud hade gett?

 Vilka var de?

Uttrycket ”apostoliska fäderna” har använts om de religiösa författare som kan ha känt någon av Jesu apostlar eller fått undervisning av lärjungar som i sin tur blivit undervisade av apostlarna. De här männen levde från slutet av det första århundradet fram till mitten av det andra århundradet. * Några av dem var Klemens av Rom, Ignatios av Antiokia, Papias av Hierapolis och Polykarpos av Smyrna. Det finns också icke namngivna författare från den här tiden som skrivit verk som Didache, Barnabasbrevet, Polykarpos martyrium och Andra Klemensbrevet.

Det är svårt att i dag avgöra hur väl de apostoliska fädernas läror stämde överens med Jesu läror. De här männen hade utan tvivel som mål att bevara och verka för ett visst slag av kristendom. De fördömde avgudadyrkan och lösaktighet. De ansåg att Jesus var Guds Son och att han hade uppstått. Men de klarade inte av att hejda den växande vågen av avfällighet. Tvärtom bidrog några av dem till att den växte.

Obetydliga ändringar?

Vissa tidiga strömningar av så kallat kristet tänkande avvek i själva verket från det som Kristus och hans apostlar hade lärt. Tvärtemot det mönster Jesus hade gett för hur Herrens kvällsmåltid, även kallad nattvarden, skulle högtidlighållas menade författaren till Didache att vinet skulle skickas runt före brödet. (Matteus 26:26, 27) Samme författare hävdade också att om det inte fanns tillräckligt med vatten för att döpa någon genom nedsänkning, så räckte det att gjuta vatten på hans huvud. (Markus 1:9, 10; Apostlagärningarna 8:36, 38) I samma verk uppmanades de kristna att följa sådana ritualer som att fasta två gånger i veckan och att läsa bönen Fader vår exakt tre gånger per dag. (Matteus 6:5–13; Lukas 18:12)

Ignatios tänkte sig en nyordning inom den kristna församlingen, med bara en biskop som presiderade ”i Guds ställe”. Biskopen skulle ha myndighet över många präster. Sådana nya tankar och idéer ledde till att vågen av obibliska läror växte ytterligare. (Matteus 23:8, 9)

Överdrifter, martyrskap och avgudadyrkan

Somliga av de apostoliska fäderna var benägna att gå till överdrifter och sätta tro till myter och legender, och det gjorde att de kom allt längre bort från sanningen. Papias törstade efter sanningen och hänvisade till de kristna grekiska skrifterna. Men samtidigt trodde han att det på varje vinstock under Kristi kommande tusenårsrike skulle finnas 10 000 rankor, på varje ranka 10 000 kvistar, på varje kvist 10 000 druvklasar, på varje druvklase 10 000 druvor och att varje druva skulle ge motsvarande 1 000 liter vin.

 Polykarpos var villig att dö martyrdöden hellre än att avsäga sig sin kristna tro. Det uppges att han blev undervisad av apostlarna och andra som kände Jesus. Han citerade från Bibeln, och det verkar som om han försökte hålla fast vid kristna principer.

Men somliga hade så stor hängivenhet för Polykarpos att det gränsade till avgudadyrkan. I Polykarpos martyrium sägs det att de ”rättfärdiga” efter hans död var ivriga att få ta hand om hans kvarlevor. De betraktade hans ben som ”dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld”. Det är tydligt att den stora vågen av villfarelsens förgiftade vatten vällde fram.

Apokryfiska texter

En del av de apostoliska fäderna godtog utombibliska texter som inspirerade. Klemens av Rom citerar till exempel ur de apokryfiska verken Salomos vishet och Judits bok. Författaren till Polykarpos brev hänvisar till Tobits bok för att ge stöd åt sin uppfattning att den som gav allmosor blev befriad från döden.

Under 100-talet började oäkta evangelier som innehöll osanna berättelser om Jesu liv komma i omlopp. De apostoliska fäderna godtog dem som äkta och citerade ur dem. Ignatios, till exempel, citerade ur det så kallade Hebréerevangeliet. Och angående Klemens av Rom säger en källa: ”Klemens verkar inte ha lärt känna Kristus genom evangelierna, utan genom icke-kanoniska skrifter.”

En våg av villfarelse

Genom att de här männen försökte förklara den kristna tron med hjälp av myter, mystiska föreställningar och filosofi fick de vågen av villfarelse att välla fram med ännu större kraft. Som exempel kan nämnas att Klemens, för att ge stöd åt läran om uppståndelsen, hänvisade till den mytologiska berättelsen om fågeln Fenix, som sades ha rest sig ur sin egen aska. En liknande legend finns i den egyptiska mytologin och är då förknippad med soldyrkan.

En annan författare som förringade och förvrängde Bibelns sanning var författaren till Barnabasbrevet. Han uttolkade den mosaiska lagen som om den enbart var en allegorisk skildring. Enligt honom representerade de rena djuren – djur som idisslade och hade klövar – människor som begrundar, eller idisslar, Guds ord. De kluvna klövarna var enligt författaren en bild av den rättfärdige som ”vandrar i denna tidsålder” men samtidigt ser fram emot ett liv i himlen. Sådana uttolkningar har ingen grund i Bibeln. (3 Moseboken 11:1–3)

Aposteln Johannes vittnesbörd

Under det första århundradet sade aposteln Johannes varnande: ”Ni älskade, tro inte varje inspirerat uttalande, utan pröva de inspirerade uttalandena för att se om de kommer från Gud, eftersom många falska profeter har gått ut i världen.” (1 Johannes 4:1) De här orden var verkligen passande!

Vid slutet av det första århundradet hade många så kallade kristna redan övergett det som Jesus och hans apostlar lärde. De apostoliska fäderna hejdade inte den växande vågen av avfällighet, utan de red på den. De blandade gift i sanningens klara vatten. Aposteln Johannes sade om sådana: ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud.” (2 Johannes, vers 9) För alla uppriktiga sanningssökare är – och förblir – den här inspirerade varningen från Gud kristallklar.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 29]

En del av de apostoliska fäderna, däribland Klemens, hänvisade till myter, mystiska föreställningar och filosofier i sina skrifter.

[Bild på sidan 28]

Polykarpos var villig att dö martyrdöden.

[Bildkälla]

The Granger Collection, New York