Matteusevangeliet 26:1–75

26  När Jesus hade sagt allt detta sa han till sina lärjungar:  ”Ni vet att det är påsk om två dagar,+ och Människosonen ska utlämnas för att avrättas på pålen.”+  Under tiden samlades de främsta prästerna och folkets äldste på gården hos översteprästen, som hette Kaifas.+  Och de försökte komma på ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom.+  Men de sa: ”Inte under högtiden, för då kanske det bryter ut oroligheter bland folket.”  När Jesus var i Betạnia, hemma hos Simon den spetälske,+  kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med dyrbar väldoftande olja, och hon hällde oljan på hans huvud medan han låg till bords.  När lärjungarna såg det blev de upprörda och sa: ”Vilket slöseri!  Man kunde ju ha sålt den dyrt och gett pengarna åt de fattiga.” 10  Jesus förstod vad de pratade om och sa till dem: ”Varför kritiserar ni henne? Hon har ju gjort en god gärning mot mig. 11  De fattiga finns alltid hos er,+ men jag kommer inte alltid att finnas hos er.+ 12  När hon hällde den väldoftande oljan över min kropp gjorde hon det som förberedelse för min begravning.+ 13  Jag säger er att överallt i världen där de goda nyheterna förkunnas ska också den här kvinnans goda gärning berättas till minne av henne.”+ 14  Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot,+ till de främsta prästerna+ 15  och sa: ”Vad får jag om jag förråder honom åt er?”+ De erbjöd honom 30 silvermynt.+ 16  Så från och med då försökte han hitta ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. 17  På första dagen av det osyrade brödets högtid+ kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi ska ställa i ordning för påskmåltiden?”+ 18  Han sa: ”Gå in i staden till den och den och säg till honom: ’Läraren säger: ”Min tid är inne.* Jag vill fira påsken med mina lärjungar hemma hos dig.”’” 19  Lärjungarna gjorde som Jesus sa och förberedde för påsken. 20  När kvällen kom+ låg han till bords med de 12 lärjungarna.+ 21  Medan de åt sa han: ”Jag säger er: En av er ska förråda mig.”+ 22  Då blev de mycket bedrövade, och var och en sa till honom: ”Herre, det är väl inte jag?” 23  Han svarade: ”Den som doppar handen i skålen tillsammans med mig, det är han som ska förråda mig.+ 24  Ja, Människosonen ska lämna er, precis som det står skrivet om honom, men olycka+ kommer att drabba den som förråder Människosonen.+ Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.”+ 25  Judas, som tänkte förråda honom, sa: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade: ”Du säger det själv.” 26  De fortsatte att äta, och Jesus tog ett bröd och välsignade det. Sedan bröt han det+ och gav det till lärjungarna och sa: ”Ät av det. Det representerar min kropp.”+ 27  Han tog också en bägare och tackade Gud. Sedan gav han bägaren till dem och sa: ”Ta den och drick, allesammans.+ 28  Detta representerar mitt blod,+ ’förbundets blod’,+ som ska utgjutas för att många+ ska få sina synder förlåtna.+ 29  Men jag säger er: Jag ska inte dricka vin igen förrän den dag då jag dricker nytt vin tillsammans med er i min Fars rike.”+ 30  Och de sjöng lovsånger, och sedan gick de ut till Olivberget.+ 31  Då sa Jesus till lärjungarna: ”I natt kommer ni alla att falla på grund av det som ska hända mig, för det står skrivet: ’Jag ska slå herden, och fåren i hjorden ska skingras.’+ 32  Men när jag har blivit uppväckt ska jag gå före er till Galileen.”+ 33  Då sa Petrus: ”Även om alla de andra faller kommer jag aldrig att göra det!”+ 34  Jesus sa till honom: ”Så här är det: I natt, innan en tupp gal, kommer du tre gånger att förneka att du känner mig.”+ 35  Petrus sa: ”Jag kommer aldrig att förneka dig, inte ens om jag måste dö med dig.”+ Och alla de andra lärjungarna sa samma sak. 36  Sedan gick Jesus med lärjungarna till platsen som heter Getsẹmane,+ och han sa till dem: ”Sätt er här, medan jag går dit bort och ber.”+ 37  Han tog med sig Petrus och Sebedẹus två söner.+ Han fylldes av ångest och förtvivlan+ 38  och sa till dem: ”Jag känner mig djupt förtvivlad, ända till döds. Stanna här och håll er vakna tillsammans med mig.”+ 39  Och han fortsatte en bit bort. Sedan föll han på knä med ansiktet mot marken och bad:+ ”Min Far, om det är möjligt, så låt mig slippa ta emot den här bägaren.+ Men låt det ändå inte bli som jag vill, utan som du vill.”+ 40  Han kom tillbaka till lärjungarna och såg att de hade somnat, och han sa till Petrus: ”Orkade ni inte hålla er vakna med mig en enda timme?+ 41  Håll er vakna+ och be hela tiden,+ så att ni inte dukar under för prövningar.+ Viljan är stark,* men kroppen är svag.”+ 42  Han gick i väg för andra gången och bad: ”Min Far, om det inte är möjligt för mig att slippa ta emot den här bägaren och dricka den, så låt din vilja ske.”+ 43  Och när han kom tillbaka hade de somnat igen, för de var mycket trötta. 44  Då gick han i väg och bad för tredje gången, och han bad samma bön igen. 45  När han kom tillbaka till lärjungarna sa han: ”Hur kan ni sova och vila i en stund som denna? Snart ska Människosonen bli förrådd och överlämnas i syndares händer. 46  Res er upp, vi ska gå nu. Min förrädare närmar sig.” 47  Medan han fortfarande talade kom Judas, en av de tolv, tillsammans med en stor skara människor som bar på svärd och påkar. De var utsända av de främsta prästerna och de äldste.+ 48  Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den jag kysser, han är det. Grip honom.” 49  Så han gick rakt fram till Jesus och sa: ”Var hälsad, rabbi!” och kysste honom ömt. 50  Men Jesus sa: ”Min vän, varför har du kommit hit?”+ Då gick de fram och tog tag i Jesus och grep honom. 51  Men en av dem som var tillsammans med Jesus drog sitt svärd, gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.+ 52  Då sa Jesus till honom: ”Stick tillbaka svärdet igen,+ för alla som tar till svärd ska gå under genom svärd.+ 53  Eller tror du inte att jag kan be min Far att omedelbart sända mer än 12 legioner änglar?+ 54  Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas som säger att detta måste hända?” 55  Sedan sa Jesus till folket: ”Har ni kommit med svärd och påkar för att gripa mig, som om jag var en brottsling? Dag efter dag har jag suttit och undervisat i templet,+ och ändå har ni inte gripit mig.+ 56  Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter ska uppfyllas.”+ Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.+ 57  De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas,+ där de skriftlärda och de äldste hade samlats.+ 58  Men Petrus följde efter honom på avstånd, ända till översteprästens gård. Han gick in på gården och satte sig bland husets tjänare för att se vad som skulle hända.+ 59  De främsta prästerna och hela Sanhedrịn försökte få fram falska vittnesmål för att kunna döma Jesus till döden.+ 60  Men de lyckades inte, trots att många falska vittnen trädde fram.+ Till slut kom det två vittnen 61  och sa: ”Den här mannen har sagt: ’Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.’”+ 62  Då reste sig översteprästen och sa till honom: ”Har du inget att säga till ditt försvar? Hör du inte vad de anklagar dig för?”+ 63  Men Jesus var tyst.+ Så översteprästen sa till honom: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att säga sanningen: Är du Messias, Guds son?”+ 64  Jesus sa till honom: ”Du säger det själv. Men jag säger er: Från och med nu ska ni se Människosonen+ sitta på kraftens högra sida+ och komma på himlens moln.”+ 65  Då slet översteprästen sönder sina kläder och sa: ”Han har hädat!+ Behöver vi några fler vittnen? Ni har själva hört hädelsen. 66  Vad anser ni?” De svarade: ”Han förtjänar att dö.”+ 67  Sedan spottade de honom i ansiktet+ och slog honom med knytnävarna.+ Andra gav honom örfilar+ 68  och sa: ”Visa att du är en profet, du Messias!* Vem var det som slog dig?” 69  Petrus satt utanför på gården, och en tjänsteflicka kom fram till honom och sa: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen!”+ 70  Men han förnekade det inför alla och sa: ”Jag vet inte vad du pratar om.” 71  När han gick ut till porthuset fick en annan flicka syn på honom och sa till dem runt omkring: ”Den där mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret.”+ 72  Han nekade igen, den här gången med en ed: ”Jag känner inte den människan!” 73  Efter en stund gick de som stod i närheten fram till Petrus och sa: ”Du är visst en av dem, det hörs ju på dialekten.” 74  Han började förbanna sig själv och svor en ed: ”Jag känner inte den människan!” I samma ögonblick hörde Petrus en tupp gala. 75  Och han kom ihåg det Jesus hade sagt: ”Innan en tupp gal kommer du att förneka mig tre gånger.”+ Och han gick ut och grät förtvivlat.

Fotnoter

Eller ”Min bestämda tid är nära”.
Eller ”Anden är villig”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.

Studienoter

När Jesus var i Betania: Händelserna som beskrivs i Mt 26:6–13 skedde tydligtvis efter solnedgången, dvs. då den 9 nisan började. Det får vi reda på genom parallellskildringen i Johannes, där det sägs att Jesus kom till Betania ”sex dagar före påsken”. (Joh 12:1) Han måste ha kommit ungefär när sabbaten började (vid solnedgången) den 8 nisan. Det var dagen efter sabbaten som han åt hemma hos Simon. (Joh 12:2–11; se Tillägg A7 och B12.)

När: Det som beskrivs i Mt 26:1–5 inträffade den 12 nisan, eftersom det sägs i vers 2: ”Det är påsk [den 14 nisan] om två dagar.” (Se Tillägg A7, B12 och studienot till Mt 26:6.)

Människosonen: Detta uttryck förekommer omkring 80 gånger i evangelierna. Jesus använde det om sig själv, tydligen för att betona att han verkligen var en människa, född av en kvinna, samt att han motsvarade Adam och hade kraft att återköpa mänskligheten från synd och död. (Rom 5:12, 14, 15) Uttrycket identifierade också Jesus som Messias, eller Kristus. (Dan 7:13, 14; se Ordförklaringar.)

avrätta ... på en påle: Eller ”fästa ... vid en påle (stolpe)”. Det här är den första av över 40 förekomster av det grekiska verbet staurọō i de kristna grekiska skrifterna. Det här verbet är besläktat med substantivet staurọs, som återges med ”tortyrpåle”. (Se studienoter till Mt 10:38; 16:24; 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Verbet används i Septuaginta i Est 7:9, där man ger en befallning om att hänga upp Haman på en påle som var mer än 20 m hög. På klassisk grekiska betyder detta verb ”omge med pålar”, ”uppföra en palissad”.

påsk: Den här högtiden (det grekiska ordet för påsk, pạscha, kommer från det hebreiska ordet pẹsach, av verbet pasạch, som betyder ”gå förbi”, ”hoppa över”) instiftades kvällen innan israeliterna lämnade Egypten. Den firas till minne av att israeliterna blev befriade ur Egypten och att Jehova ”gick förbi” deras förstfödda när han dödade egyptiernas förstfödda. (2Mo 12:14, 24–47; se Ordförklaringar.)

Människosonen: Se studienot till Mt 8:20.

avrättas på pålen: Eller ”fästas vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

främsta prästerna: Det grekiska uttrycket återges med ”överstepräst” när det står i singular och syftar på den som i första hand representerade folket inför Gud. Men här står det i plural och syftar på de främsta medlemmarna av prästerskapet, däribland tidigare överstepräster och möjligen även överhuvudena för prästernas 24 avdelningar.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

de främsta prästerna: Se studienot till Mt 2:4 och Ordförklaringar under ”Den främste prästen”.

äldste: Se studienot till Mt 16:21.

översteprästen: Så länge Israel var en självständig nation innehade översteprästen sitt ämbete på livstid. (4Mo 35:25) Men under den romerska ockupationen kunde styresmän som förordnats av Rom tillsätta och avsätta översteprästen efter eget tycke. (Se Ordförklaringar.)

Kaifas: Den här översteprästen hade förordnats av romarna. Han var en skicklig diplomat och var överstepräst längre än någon av sina närmaste föregångare. Han tillsattes som överstepräst ca 18 v.t. och var det fram till omkring 36 v.t. (Se Tillägg B12, som visar var Kaifas hus kan ha legat.)

spetälska: Den form av spetälska som drabbade människor var en allvarlig hudsjukdom. När Bibeln talar om spetälska är det inte begränsat till den sjukdom som kallas så i dag. Alla som hade fått diagnosen spetälska var utstötta ur samhället så länge de var sjuka. (3Mo 13:2, fotnot, 45, 46; se Ordförklaringar under ”Spetälska”.)

När Jesus var i Betania: Händelserna som beskrivs i Mt 26:6–13 skedde tydligtvis efter solnedgången, dvs. då den 9 nisan började. Det får vi reda på genom parallellskildringen i Johannes, där det sägs att Jesus kom till Betania ”sex dagar före påsken”. (Joh 12:1) Han måste ha kommit ungefär när sabbaten började (vid solnedgången) den 8 nisan. Det var dagen efter sabbaten som han åt hemma hos Simon. (Joh 12:2–11; se Tillägg A7 och B12.)

Simon den spetälske: Denne Simon nämns bara här och i parallellskildringen i Mk 14:3. Han kan ha varit en av dem som Jesus botade från spetälska. (Se studienot till Mt 8:2 och Ordförklaringar under ”Spetälska”.)

hällde den väldoftande oljan över min kropp: Det var kärlek till Jesus och uppskattning för honom som fick henne (se studienot till Mt 26:7) att vara så generös. Jesus sa att hon utan att veta om det hade förberett hans kropp för begravning, eftersom man ofta använde väldoftande salvor och oljor när man gjorde i ordning döda kroppar. (2Kr 16:14)

en kvinna: Denna kvinna var enligt Joh 12:3 Maria, syster till Marta och Lasarus.

alabasterflaska: Se Ordförklaringar.

dyrbar väldoftande olja: Skildringarna i Markus och Johannes nämner att det var ett pund ”äkta, mycket dyrbar nardus”. Oljan var värd ca 300 denarer, vilket motsvarade omkring en årslön för en vanlig arbetare. (Mk 14:3–5; Joh 12:3–5) Man menar att denna välluktande olja utvanns ur en aromatisk växt (Nardostachys jatamansi) som växer i Himalaya. Oljan var ofta utspädd eller till och med förfalskad, men både Markus och Johannes säger att denna olja var äkta.

hällde oljan på hans huvud: Enligt både Matteus och Markus hällde kvinnan oljan på Jesus huvud. (Mk 14:3) Men Johannes, som skrev sin skildring många år senare, upplyser oss om att hon även hällde oljan över hans fötter. (Joh 12:3) Jesus säger att den här handlingen var en symbolisk förberedelse inför hans begravning. (Se studienot till Mt 26:12.)

lärjungarna: Det är bara i Johannes skildring som det står att det var Judas Iskariot som protesterade mot att Maria använde den här dyrbara oljan på detta sätt. (Joh 12:4–7) Men de andra apostlarna instämde tydligtvis i vad som verkade vara en rimlig invändning.

300 denarer: Matteus skildring säger helt enkelt att man kunde ”sålt den dyrt” (Mt 26:9), men skildringarna i Markus och Johannes är mer detaljerade. (Se studienot till Mk 14:3, Ordförklaringar under ”Denar” och Tillägg B14.)

sålt den dyrt: Se studienot till Mk 14:5.

en kvinna: Denna kvinna var enligt Joh 12:3 Maria, syster till Marta och Lasarus.

hällde den väldoftande oljan över min kropp: Det var kärlek till Jesus och uppskattning för honom som fick henne (se studienot till Mt 26:7) att vara så generös. Jesus sa att hon utan att veta om det hade förberett hans kropp för begravning, eftersom man ofta använde väldoftande salvor och oljor när man gjorde i ordning döda kroppar. (2Kr 16:14)

säger er: Eller ”försäkrar er”, ”säger er i sanning”. ”I sanning” är en återgivning av det grekiska ordet amẹ̄n, en translitterering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det bli så” eller ”sannerligen”. Jesus använde ofta detta uttryck för att introducera ett uttalande, ett löfte eller en profetia, och på så sätt betonade han att det han sa var fullständigt sant. Jesus bruk av ”i sanning”, eller amen, sägs vara unikt i den religiösa litteraturen. I Johannesevangeliet upprepas alltid det grekiska ordet (amẹ̄n amẹ̄n). (Se studienot till Joh 1:51.)

på hela jorden ... alla nationerna: Båda uttrycken betonar predikoarbetets omfattning. I en vidare bemärkelse betecknar det grekiska ordet som har översatts med ”jorden” (oikoumẹnē) den värld där vi människor bor, och det har även översatts med ”världen” och ”den bebodda jorden”. (Lu 4:5; Apg 17:31; Rom 10:18; Upp 12:9; 16:14) Under det första århundradet användes ordet även om det vidsträckta romarriket, där judarna var kringspridda. (Lu 2:1; Apg 24:5) Det grekiska ordet för ”nation” (ẹthnos) syftar generellt på en grupp människor som är mer eller mindre besläktade med varandra och som har ett gemensamt språk. En sådan grupp bor också vanligtvis i ett geografiskt avgränsat område.

säger er: Se studienot till Mt 5:18.

överallt i världen där de goda nyheterna förkunnas: Precis som i Mt 24:14 förutsäger Jesus här att de goda nyheterna skulle förkunnas i hela världen, och de skulle inkludera den här kvinnans fina handling. Gud inspirerade tre av evangelieskribenterna att skriva ner denna händelse. (Mk 14:8, 9; Joh 12:7; se studienot till Mt 24:14.)

När: Det som beskrivs i Mt 26:1–5 inträffade den 12 nisan, eftersom det sägs i vers 2: ”Det är påsk [den 14 nisan] om två dagar.” (Se Tillägg A7, B12 och studienot till Mt 26:6.)

När Jesus var i Betania: Händelserna som beskrivs i Mt 26:6–13 skedde tydligtvis efter solnedgången, dvs. då den 9 nisan började. Det får vi reda på genom parallellskildringen i Johannes, där det sägs att Jesus kom till Betania ”sex dagar före påsken”. (Joh 12:1) Han måste ha kommit ungefär när sabbaten började (vid solnedgången) den 8 nisan. Det var dagen efter sabbaten som han åt hemma hos Simon. (Joh 12:2–11; se Tillägg A7 och B12.)

Iskariot: Betyder möjligen ”man från Kerijot”. Judas far, Simon, kallas också för Iskariot. (Joh 6:71) De flesta menar att detta betyder att Simon och Judas var från den judeiska byn Kerijot-Hesron. (Jos 15:25) I så fall var Judas den ende av de 12 apostlarna som var från Judeen, alla de övriga var från Galileen.

Då: Dvs. den 12 nisan, samma dag som händelserna i Mt 26:1–5 inträffade. (Se Tillägg A7, B12 och studienoter till Mt 26:1, 6.)

Judas Iskariot: Se studienot till Mt 10:4.

30 silvermynt: Matteus är den ende evangelieskribenten som nämner summan som Jesus blev förrådd för. De 30 silvermynten var möjligen silversiklar präglade i Tyros. Det verkar som att de främsta prästerna fastställde just det här beloppet för att visa hur mycket de föraktade Jesus, för enligt lagen var det priset på en slav. (2Mo 21:32) Något liknande hände när Sakarja bad de illojala israeliterna om att få sin lön för det arbete han utfört som profet bland Guds folk. De vägde upp ”30 silverstycken” åt honom, något som antyder att de ansåg att han inte var värd mer än en slav. (Sak 11:12, 13)

På första dagen av det osyrade brödets högtid: Det osyrade brödets högtid började den 15 nisan, dagen efter påsken (14 nisan) och varade i sju dagar. (Se Tillägg B15.) Men på Jesus tid hade påsken blivit så nära förknippad med den här högtiden att alla åtta dagar, inklusive den 14 nisan, ibland omnämndes som ”det osyrade brödets högtid”. (Lu 22:1) Men i det här sammanhanget kan uttrycket ”På första dagen av” också återges med ”Dagen innan”. (Jämför Joh 1:15, 30, där det grekiska ordet för ”första” [prọ̄tos] har återgetts med ”före” i en liknande konstruktion, nämligen ”han var till före [prọ̄tos] mig”.) Så både den grekiska grundtexten och judisk tradition ger rum för att lärjungarna ställde den här frågan till Jesus redan den 13 nisan. På dagtid den 13 nisan förberedde lärjungarna för påsken, som firades ”när det hade blivit kväll” och den 14 nisan började. (Mk 14:16, 17)

När kvällen kom: Dvs. kvällen som markerade början på 14 nisan. (Se Tillägg A7 och B12.)

doppar handen i skålen tillsammans med mig: Man åt vanligtvis med händerna, eller så använde man en bit bröd som sked. Det här uttrycket kan också vara ett idiom som betyder ”äta mat tillsammans”. En måltid tillsammans med någon var ett uttryck för nära vänskap. Om man svek en sådan nära vän ansågs man vara den värsta sortens förrädare. (Ps 41:9; Joh 13:18)

skålen: Det grekiska ordet betecknar en relativt djup skål som man åt ur.

Du säger det själv: Ett judiskt idiom som här används för att bekräfta att det någon frågade var sant. Jesus sa i själva verket: ”Du har sagt det, och det du säger är sant.” Genom att svara på det sättet påpekade Jesus tydligtvis att Judas själv erkände sig skyldig till att förråda honom. När man läser skildringen i Joh 13:21–30 ser man att Judas måste ha lämnat rummet någon gång efter denna replik men innan Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid. Nästa gång Judas nämns i Matteus skildring är i Mt 26:47, då han är tillsammans med en stor folkskara i Getsemane trädgård.

bröt bröden i bitar: Bröden var oftast platta och spröda, och det var därför vanligt att man bröt brödet i bitar innan man åt det. (Mt 15:36; 26:26; Mk 6:41; 8:6; Lu 9:16)

tog ett bröd ... bröt han det: De bröd som var vanliga i Främre Orienten var tunna, och om de var osyrade var de också spröda. Det finns ingen symbolik i att Jesus bröt brödet, utan det var helt enkelt så man brukade dela ett bröd. (Se studienot till Mt 14:19.)

välsignade det: Det här uttrycket syftar tydligtvis på att Jesus bad en bön då han lovprisade och tackade Gud.

representerar: Det grekiska ordet estịn (ordagrant ”är”) har här innebörden ”symboliserar”, ”betyder”, ”står för”. Den här innebörden var självklar för apostlarna, för när de här orden uttalades hade de både Jesus fullkomliga kropp och brödet de skulle äta fullt synliga framför sig. Brödet kunde alltså inte ha varit hans bokstavliga kropp. Det är värt att lägga märke till att samma grekiska ord används i Mt 12:7, och där använder många översättningar ordet ”betyder”.

förbundets blod: Det nya förbundet, mellan Jehova och de smorda kristna, trädde i kraft på grundval av Jesus offer. (Heb 8:10) Jesus använde här samma uttryck som Mose använde när han var medlare i samband med att lagförbundet med Israel ingicks vid Sinai. (2Mo 24:8; Heb 9:19–21) På samma sätt som lagförbundet mellan Gud och Israel gjordes giltigt med hjälp av blodet från tjurar och bockar, så gjordes det nya förbundet som Jehova skulle ingå med det andliga Israel giltigt med hjälp av Jesus blod. Detta förbund trädde i kraft vid pingsten år 33 v.t. (Heb 9:14, 15)

dricker nytt vin: Ordagrant ”dricker den ny”, dvs. nytt vin från vinstocken. I Bibeln används vin ibland som en symbol för glädje. (Ps 104:15; Pre 10:19)

sjöng lovsånger: Eller ”sjöng hymner (psalmer)”. Enligt en judisk tradition sjöngs eller reciterades de första Hallelpsalmerna (113, 114) under själva påskmåltiden och de sista fyra (115–118) vid slutet av den. De sistnämnda innehöll några av de profetior som tillämpas på Messias. Ps 118 börjar och slutar med orden: ”Tacka Jehova, för han är god, hans lojala kärlek varar för evigt.” (Ps 118:1, 29) Det här kan mycket väl ha varit de sista orden som Jesus sjöng med sina trogna apostlar kvällen före sin död.

innan en tupp gal: Alla fyra evangelier nämner detta, men det är bara Markus som preciserar att tuppen skulle gala två gånger. (Mt 26:74, 75; Mk 14:30, 72; Lu 22:34, 60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen.

Getsemane: Den här trädgården låg tydligtvis på Olivberget, på andra sidan Kidrondalen öster om Jerusalem. Det fanns troligen en oljepress där, eftersom namnet kommer från ett hebreiskt eller arameiskt uttryck (gath shemanẹ̄) som betyder ”oljepress”. Man vet inte exakt var den här trädgården låg, men en vanlig uppfattning är att Getsemane är identisk med den trädgård som ligger nära ett vägskäl vid foten av Olivbergets västra sluttning. (Se Tillägg B12.)

Sebedeus två söner: Dvs. apostlarna Jakob och Johannes. (Mt 4:21; 10:2)

Var ... vaksamma: Det grekiska uttrycket har grundbetydelsen ”hålla sig vaken”, men i många sammanhang betyder det ”vara vaksam”, ”vara på sin vakt”. Matteus använder det här uttrycket i Mt 24:43; 25:13; 26:38, 40, 41. I Mt 24:44 kopplar han det till att vara ”beredda”. (Se studienot till Mt 26:38.)

Var alltså hela tiden vaksamma: Ordagrant ”Håll er vakna”. Den här uppmaningen om att hålla sig andligt vaken är huvudtanken i liknelsen med de tio unga kvinnorna. (Se studienoter till Mt 24:42; 26:38.)

Jag känner mig: Eller ”Min själ är”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, avser här en människas hela väsen. Så ”min själ” kan här återges med ”hela mitt väsen” eller bara ”jag”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

håll er vakna: Jesus hade betonat hur viktigt det var att lärjungarna höll sig andligt vakna, för de visste inte vilken dag eller timme han skulle komma. (Se studienoter till Mt 24:42; 25:13.) Här och i Mt 26:41 betonar han detta igen och gör en koppling mellan att hålla sig andligt vaken och att vara ihärdig i bönen. Liknande uppmaningar återfinns genom hela de kristna grekiska skrifterna, något som visar att det är viktigt för sanna kristna att hålla sig andligt vakna. (1Kor 16:13; Kol 4:2; 1Th 5:6; 1Pe 5:8; Upp 16:15)

dricka den bägare: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Ps 16:5; 23:5) Att ”dricka bägaren” betyder här att underordna sig Guds vilja. ”Bägaren” stod här inte bara för att Jesus skulle behöva lida och dö falskt anklagad för hädelse, utan också för att han skulle bli uppväckt till odödligt liv i himlen.

föll ... på knä med ansiktet mot marken: Han kanske stödde sig på sina händer eller armbågar. Bibeln nämner flera olika slags kroppsställningar i samband med bön, däribland att stå upp och att knäböja. Men någon som ber väldigt innerligt skulle rentav kunna ligga helt utsträckt med ansiktet mot marken.

låt mig slippa ta emot den här bägaren: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Se studienot till Mt 20:22.) Jesus var utan tvivel oroad över att Guds namn skulle kunna bli vanärat i och med att han dog anklagad för hädelse och uppror, och därför bad han om att ”slippa ta emot den här bägaren”.

ni: Pronomenet står i pluralis, vilket visar att Jesus riktade sig till alla lärjungarna, inte bara till Petrus.

Viljan: Ordagrant ”Anden”. Syftar här på drivkraften som kommer från en människas bildliga hjärta och som får henne att säga och göra saker på ett särskilt sätt. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

kroppen: Ordagrant ”köttet”. I Bibeln används ofta ”kött” som en symbol för människans syndiga, ofullkomliga tillstånd.

kysste honom ömt: Det grekiska verb som återgetts med ”kyssa ömt” står i en form som anger eftertryck och är besläktat med verbet ”kyssa”, som används i Mt 26:48. När Judas mötte Jesus med en så varm och vänskaplig hälsning visade han hur djupt han hade sjunkit i sitt svek och hyckleri.

gjorde ett utfall mot översteprästens slav: Alla fyra evangelieskribenter nämner denna händelse, och deras skildringar kompletterar varandra. (Mt 26:51; Mk 14:47; Lu 22:50) Det är bara ”vår älskade Lukas, läkaren” (Kol 4:14), som nämner att Jesus ”rörde ... vid tjänarens öra och läkte honom”. (Lu 22:51) Johannes är den ende evangelieskribenten som berättar att det var Simon Petrus som använde svärdet och att slaven, som han högg örat av, hette Malkos. Johannes var tydligtvis den lärjunge som var ”bekant med översteprästen” och hans hushåll (Joh 18:15, 16), så det är inte konstigt att han uppger namnet på den skadade mannen. Att Johannes kände översteprästens hushåll framgår också av Joh 18:26, där Johannes skriver att slaven som anklagade Petrus för att vara en lärjunge till Jesus ”var släkt med den som Petrus hade huggit örat av”.

gjorde ett utfall mot översteprästens slav: Alla fyra evangelieskribenter nämner denna händelse, och deras skildringar kompletterar varandra. (Mt 26:51; Mk 14:47; Lu 22:50) Det är bara ”vår älskade Lukas, läkaren” (Kol 4:14), som nämner att Jesus ”rörde ... vid tjänarens öra och läkte honom”. (Lu 22:51) Johannes är den ende evangelieskribenten som berättar att det var Simon Petrus som använde svärdet och att slaven, som han högg örat av, hette Malkos. Johannes var tydligtvis den lärjunge som var ”bekant med översteprästen” och hans hushåll (Joh 18:15, 16), så det är inte konstigt att han uppger namnet på den skadade mannen. Att Johannes kände översteprästens hushåll framgår också av Joh 18:26, där Johannes skriver att slaven som anklagade Petrus för att vara en lärjunge till Jesus ”var släkt med den som Petrus hade huggit örat av”.

en av dem som var tillsammans med Jesus: Parallellskildringen i Joh 18:10 visar att det var Simon Petrus som drog sitt svärd och att översteprästens tjänare hette Malkos. Skildringarna i Lu 22:50 och Joh 18:10 tar också med detaljen att det var ”högra örat” som höggs av. (Se studienot till Joh 18:10.)

gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare: Se studienot till Joh 18:10.

legioner: Den viktigaste enheten i den romerska armén. Under det första århundradet bestod en legion av runt 6 000 soldater. Jesus säger i själva verket att om han bara bad om det skulle hans Far sända ett överflöd av änglar för att beskydda honom.

Skrifterna: Syftar ofta på de inspirerade hebreiska skrifterna som helhet.

för att det som Jehova hade sagt genom sin profet skulle uppfyllas: Detta och liknande uttryck förekommer många gånger i Matteus evangelium. Med en judisk målgrupp i åtanke vill Matteus tydligtvis betona Jesus roll som den utlovade Messias. (Mt 2:15, 23; 4:14; 8:17; 12:17; 13:35; 21:4; 26:56; 27:9)

för att profeternas skrifter ska uppfyllas: Se studienot till Mt 1:22.

översteprästen: Så länge Israel var en självständig nation innehade översteprästen sitt ämbete på livstid. (4Mo 35:25) Men under den romerska ockupationen kunde styresmän som förordnats av Rom tillsätta och avsätta översteprästen efter eget tycke. (Se Ordförklaringar.)

Kaifas: Den här översteprästen hade förordnats av romarna. Han var en skicklig diplomat och var överstepräst längre än någon av sina närmaste föregångare. Han tillsattes som överstepräst ca 18 v.t. och var det fram till omkring 36 v.t. (Se Tillägg B12, som visar var Kaifas hus kan ha legat.)

översteprästen Kaifas: Se studienot till Mt 26:3.

främsta prästerna: Det grekiska uttrycket återges med ”överstepräst” när det står i singular och syftar på den som i första hand representerade folket inför Gud. Men här står det i plural och syftar på de främsta medlemmarna av prästerskapet, däribland tidigare överstepräster och möjligen även överhuvudena för prästernas 24 avdelningar.

Högsta domstolen: Sanhedrin, dvs. den domstol i Jerusalem som bestod av översteprästen och 70 äldste och skriftlärda. Judarna ansåg att Sanhedrins utslag var slutgiltiga. (Se Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.)

De främsta prästerna: Syftar på de framträdande medlemmarna av prästerskapet. (Se studienot till Mt 2:4 och Ordförklaringar under ”Den främste prästen”.)

Sanhedrin: Dvs. judarnas högsta domstol. Det grekiska ordet som återgetts med ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Det var ett uttryck som generellt betecknade en samling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös juridisk församling eller domstol. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

Kristus: I den grekiska texten används här bestämd artikel tillsammans med titeln Kristus, som betyder ”den smorde”. På det sättet betonas Jesus roll som Kristus, den utlovade Messias, alltså den som har blivit smord, förordnad, i ett alldeles särskilt avseende. (Se studienoter till Mt 1:1; 2:4.)

Messias: Ordagrant ”Kristus”. (Se studienot till Mt 11:2.)

Du säger det själv: Ett judiskt idiom som här används för att bekräfta att det någon frågade var sant. Jesus sa i själva verket: ”Du har sagt det, och det du säger är sant.” Genom att svara på det sättet påpekade Jesus tydligtvis att Judas själv erkände sig skyldig till att förråda honom. När man läser skildringen i Joh 13:21–30 ser man att Judas måste ha lämnat rummet någon gång efter denna replik men innan Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid. Nästa gång Judas nämns i Matteus skildring är i Mt 26:47, då han är tillsammans med en stor folkskara i Getsemane trädgård.

Du säger det själv: Detta var ett sätt att svara ”ja” på en fråga. (Jämför studienoter till Mt 26:25, 64.) Jesus bekräftar för Pilatus att han verkligen är en kung, även om han är kung i en annan bemärkelse än vad Pilatus tänker sig. Jesus rike är ”ingen del av den här världen” och är därför inget hot mot Rom. (Joh 18:33–37)

Du säger det själv: Jesus försökte inte undvika Kaifas fråga, för Jesus erkände översteprästens rätt att ta ed av honom att säga sanningen. (Mt 26:63) Uttrycket var tydligtvis ett judiskt idiom som användes för att bekräfta något. Detta stöds av skildringen i Markus, där Jesus säger: ”Det är jag.” (Mk 14:62; se studienoter till Mt 26:25; 27:11.)

Människosonen ... komma på himlens moln: Jesus anspelar här på profetian om Messias i Dan 7:13, 14 och bekräftar på så sätt att han är den som ska få träda fram inför Gud och få makt i himlen. (Se Ordförklaringar under ”Människoson”.)

kraftens högra sida: Den som satt på en härskares högra sida hade den näst högsta ställningen i riket. (Ps 110:1; Apg 7:55, 56) Det grekiska ordet för ”kraft” kan i det här sammanhanget syfta på Gud och kan också återges med ”den Mäktige”. Det grekiska uttryck som här har översatts med ”kraftens högra sida” förekommer också i parallellskildringen i Lu 22:69, men då står det tillsammans med ”Gud”. Där har det återgetts med ”den mäktige Gudens högra sida”. Uttrycket ”kraftens högra sida” kan också tyda på att Jesus skulle fyllas med kraft, eller myndighet, eftersom han skulle befinna sig vid den Mäktiges, alltså Guds, högra sida.

slet ... sönder sina kläder: Här är detta ett dramatiskt uttryck för vrede. Kaifas rev troligen sönder den del av klädesplagget som täckte hans bröst och visade på så sätt sin skenheliga vrede över Jesus ord.

Visa att du är en profet ... Vem var det som slog dig?: Här menar inte Jesus motståndare att han ska komma med förutsägelser om framtiden, utan att han med mirakulös hjälp ska berätta vem som slog honom. Parallellskildringarna i Mk 14:65 och Lu 22:64 visar att Jesus motståndare täckte över hans ansikte, så när de uppmanade Jesus att berätta vem som hade slagit honom var det alltså ett sätt för dem att håna honom.

porthuset: Ordagrant ”porten”. I Markus skildring används ett uttryck som kan betyda ”förhall” eller ”entré”, vilket tyder på att detta var mer än bara en port. (Mk 14:68) Det var tydligtvis en byggnad, kanske en passage eller en vestibul, mellan gårdsplanen och ytterdörrarna ut mot gatan.

dialekten: Eller ”din accent”, ”hur du pratar”. Petrus ordval och uttal kan ha påverkats av hans galileiska dialekt, som skilde sig från den dialekt man talade i Judeen. En del menar att galiléernas karakteristiska dialekt var influerad av andra språk.

en tupp gala: Alla fyra evangelier nämner detta, men det är bara Markus som preciserar att tuppen gol för andra gången. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30; Lu 22:34, 60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen. (Se studienot till Mk 13:35.)

förbanna sig själv: Petrus menade tydligtvis att han var beredd att drabbas av något ont om det var en lögn från hans sida att han inte kände den människan.

svor en ed: Petrus var rädd och försökte övertyga dem runt omkring sig om att han talade sanning och inte kände Jesus. Han svor en ed på att han inte kände Jesus, och den gick ut på att han skulle drabbas av olycka om det han sa inte var sant.

en tupp gala: Se studienot till Mk 14:72.

Media

Alabasterflaska
Alabasterflaska

Dessa små vasliknande parfymflaskor kallades alabastron och tillverkades från början av orientalisk alabaster, en form av kalciumkarbonat som bröts i närheten av staden Alabastron i Egypten. Det kärl som visas på bilden hittades i Egypten och har daterats till mellan 150 f.v.t. och 100 v.t. Så småningom började man tillverka liknande kärl av billigare material, som gips. Dessa kallades också alabastron, eftersom de användes för samma ändamål. Men kärl av äkta, orientalisk alabaster användes till dyrbara salvor och parfymer, till exempel dem som Jesus blev smord med när han var hos en farisé i Galileen och när han var hos Simon den spetälske i Betania.

Påskmåltiden
Påskmåltiden

Påskmåltiden bestod av helstekt lamm (inga ben på djuret fick slås sönder) (1), osyrat bröd (2) och bittra örter (3). (2Mo 12:5, 8; 4Mo 9:11) Vad ingick i ”bittra örter”? Enligt Mishna kan det ha varit sallad, cikoria, krasse, endivia eller maskros, växter som tydligtvis påminde israeliterna om det hårda slaveriet i Egypten. Jesus använde osyrat bröd som en symbol för sin fullkomliga kropp. (Mt 26:26) Och aposteln Paulus kallade Jesus ”vårt påskalamm”. (1Kor 5:7) Under det första århundradet ingick vin (4) i påskmåltiden. Jesus använde vin som en symbol för sitt blod, som skulle utgjutas som ett offer. (Mt 26:27, 28)